Podcasts about kropparna

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Från gatorna i Medellín till stränderna i Miami hon byggde ett av världens största knarkimperier. Nya avsnitt från P3 ID hittar du först i Sveriges Radio Play. När Griselda Blanco bara är en liten flicka kastas hennes hemland Colombia in i en tumultartad period av politiskt kaos och våld. Under decenniet som får namnet ”La violencia” blir döden blir en del av vardagen för miljontals colombianer.Griselda, som växer upp på gatorna i de laglösa delarna av Medellín, präglas starkt av infernot som omger henne. Familjen är fattig, mamman säljer sin kropp för pengar, och redan som barn ger sig Griselda Blanco in på brottets bana.Med hjälp av sin partner och make revolutionerar hon metoderna för att smuggla droger – först cannabis, sedan kokain – över gränsen från Colombia till USA.De tar över marknaden i New York i början på 1970-talet och lyckas gäcka den nybildade myndigheten DEA, vars uppgift är att krossa den växande knarkhandeln.Men klättringen till toppen är inte riskfri. När kokainet blir big business ökar girigheten, rivaliteten – och mordlusten. Kampen om territorierna urartar till ett fullskaligt krig när Miami blir den nya knarkmetropolen i USA på 80-talet. Kropparna staplas på hög när Floridas soliga stränder blir nya vilda västern. De som sätter staden i skräck kallas för kokaincowboys – och den som drar i deras strängar är Griselda Blanco.I avsnittet medverkar den amerikanska historikern och författaren Elaine Carey och journalisten och författaren Magnus Linton.Programledare och producent: Vendela LundbergAvsnittsmakare: Patrick StaneliusTekniker: Fredrik NilssonAvsnittet producerades av Dist hösten 2024Ljudklipp är hämtade från Vlad TV, Rakontur, Sveriges Radio, CBS, Fox Nation, ITN

Det har kallats Mästerskap för dopade - the Enhanced games - där idrottare ska få dopa sig så mycket de vill. Men går det att veta exakt vad som händer med en maximalt dopad kropp? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vad händer egentligen i kroppen när olika kraftiga dopningspreparat tas? Och hur mycket vet forskningen om de långsiktiga konsekvenserna av anabola steroider, bloddopning och amfetamin?Mästerskap i dopning utan bestämd platsÄn så länge finns varken datum eller plats för var ett eventuellt mästerskap med tillåten dopning skulle kunna ske. Men de som vill arrangera mästerskapet hävdar att det finns många myter kring dopning.Hör idrottsläkaren Åke Andrén-Sandberg i samtal med docenten i endokrinologi som möter dopade personer, Mikael Lehtihet, och Radiosportens Alexander Lundholm.Programmet sändes första gången 15 februari.ProgramledareAnnika ÖstmanAnnika.Ostman@sverigesradio.seProducentCamilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.se

När räddningstjänsten släcker en bilbrand i ett industriområde i Malmö, gör de en makaber upptäckt: två döda män. Kropparna är så svårt brännskadade att de inte går att identifiera, men enligt uppgifter till Aftonbladet finns det tecken på att männen ska ha mördats innan bilen började brinna. Utredningen leder snart till två brittiska affärsmän som anmälts saknade i Sverige av sina familjer. En av männen uppges ha fångats på bild när han hyr bilen som kropparna senare hittas i. Och nu har även en tredje person fångat utredarnas intresse. Tillsamman med Interpol samlar nu polisen ihop alla möjliga ledtrådar för att försöka lösa mysteriet. Vad är det egentligen som har hänt, vilka är de brittiska affärsmännen och vad gjorde de i Sverige? Gäst: Christoffer Nilsson. Reporter på Aftonbladet. Producent och programledare: Olivia Bengtsson. Klipp: Sveriges Radio, TV4 Nyheterna.

Det har kallats Mästerskap för dopade - the Enhanced games - där idrottare ska få dopa sig så mycket de vill. Men går det att veta exakt vad som händer med en maximalt dopad kropp? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vad händer egentligen i kroppen när olika kraftiga dopningspreparat tas? Och hur mycket vet forskningen om de långsiktiga konsekvenserna av anabola steroider, bloddopning och amfetamin?Mästerskap i dopning utan bestämd platsÄn så länge finns varken datum eller plats för var ett eventuellt mästerskap med tillåten dopning skulle kunna ske. Men de hävdar att det finns många myter kring dopning. Hör idrottsläkaren Åke Andrén-Sandberg i samtal med docenten i endokrinologi som möter dopade personer, Mikael Lehtihet, och Radiosportens Alexander Lundholm.ProgramledareAnnika ÖstmanAnnika.Ostman@sverigesradio.seProducentCamilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.se

Fornborgen Sandby borg på sydöstra Öland rymmer spår av en fruktansvärd massaker där invånarna dödades någon gång i slutet av 500-talet e kr. En teori är att massakern var en del i en våldsam maktkamp på Öland under den turbulenta folkvandringstiden.Hur fruktansvärd än massakern var har den på ett världsunikt sätt frusit två ögonblick för 1500 år sedan: först vardagslivet innan massakern och sedan själva massakern.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Helena Victor, arkeologichef på Kalmar läns museum och projektledare för utgrävningen av Sandby borg samt Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog verksam vid Linnéuniversitetet.Folkvandringstiden (400-550 e kr) var en turbulent tid både i Europa och Skandinavien. Det västra romarrikets nedgång, invasionen av hunnerna och svält skapade migrationsströmmar och oroligheter.Sandby borg på sydöstra Öland är en av minst 15 fornborgar på ön som existerade runt 300 till 600 e kr. Fornborgarna på Öland är oftast cirkelformade med rader av stenhus innanför murarna. Det som skiljer Sandby borg från andra borgar på Öland är att den ligger direkt vid stranden istället för i inlandet.Här skulle 4-5 meter höga murar skydda invånarna, men rester av 30 kroppar har hittats i Sandby borg. Kropparna ligger där de fallit och ingen omfattande plundring har heller skett av borgen. De döda är i alla åldrar från barn till åldringar, men kvinnorna saknas. Skadorna på skeletten visar att det handlar om en massaker snarare än regelrätta strider. Efter massakern tog ingen hand om kropparna eller de värdefulla husdjuren. Och detta i en tid när begravningsriterna var viktiga för att människorna skulle kunna passera till nästa värld.Invånarna visade sig vara förmögna med handelsnätverk långt ner i Europa. I hus 40 som hade den största smyckesgömman hittades också kvarlevor av två yngre män, varav den ene fått dödliga hugg mot huvudet, samt fyra andra hela kroppar och delar av ytterligare två människor. Kropparna verkar inte ha flyttats efter dödsögonblicket.Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall samt Guldskatterna som avslöjar forntida rov.Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1987 och ett decennium framåt så hittade man kroppar i området South Side i Los Angeles. Kropparna tillhörde utsatta kvinnor i prostitution och missbruk. Kvinnorna hade blivit våldtagna, strypta och dumpade. Även om morden inte fick särskilt stor uppmärksamhet i Los Angeles då så insåg man att morden kunde vara sammankopplade och att man kanske hade med en seriemördare att göra. Ingen trodde att mannen man sökte var deras egna granne, som valde att våldta och mörda i sitt eget bostadsområde.Instagram:https://www.instagram.com/rysarpodden/Facebook:https://www.facebook.com/rysarpoddenMail:rysarpodden@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Willy Granqvist. Inspelning från 1977 ur arkivet. ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: "Det allra närmaste, spretande" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: En ängel i vår tid (Wahlström & Widstrand, 1976)MUSIK: Vítězslava Kaprálová: Aprilpreludium nr 3EXEKUTÖR: Sarah Cahill, piano

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: Prolog ur "Natten" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: Natten (Författarförlaget, 1987). Hämtad ur Samlade skrifter del IV (Bokförlaget Lejd, 2009)MUSIK: Johann Sebastian Bach: Jesus meine zuversichtEXEKUTÖR: Angela Hewitt, piano

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: "Stoftets tystnad" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: Du är ett barn nu (Wahlström & Widstrand, 1977). Hämtad ur Samlade skrifter II (Bokförlaget Lejd, 2006)MUSIK: Benjamin Britten: Narcissus ur Metamorfoser efter OvidiusEXEKUTÖR: Allan Vogel, oboe

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge Första rad: En ängel ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: Ur "En ängel i vår tid" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: En ängel i vår tid (Wahlström & Widstrand, 1976). Hämtad ur Samlade skrifter I (Bokförlaget Lejd, 2005)MUSIK: Dave Maric: Tredje satsen ur Lucid intervalsEXEKUTÖR: Håkan Hardenberger, trumpet, Colin Currie, slagverk

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: "Tollundsmannen" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: Kropparna och rummen (Wahlström & Widstrand, 1974). Hämtad ur Samlade skrifter I (Bokförlaget Lejd, 2005)MUSIK: Anders Paulsson: LullabyEXEKUTÖR: Anders Paulsson, sopransaxofon

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: "Besvärjelse" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: Kropparna och rummen (Wahlström & Widstrand, 1974). Hämtad ur Samlade skrifter I (Bokförlaget Lejd, 2005)MUSIK: Frederico de Freitas: Serena ur Suite medievalEXEKUTÖR: Kungliga skotska nationalorkestern, Alvaro Cassuto, dirigent

Nya massgravar upptäcks när de ryska styrkorna drivs ut. Hör hur Ukraina samlar bevis mot förövarna och hur stora chanserna är att Rysslands president Putin kan ställas till svars för krigsbrott. Efter att Putins trupper tvingats retirera från platser som Butja, Irpin och Izium hittas massgravar med döda människor. Kropparna bär spår av våld eller tortyr. Samtidigt som Ukraina sörjer sina döda pågår nu ett arbete med att dokumentera skador och försöka bevisa vem som har stått för våldet. Det långsiktiga målet är att få förövarna fällda för krigsbrott.Möjligheterna att få Putin fälld för krigsbrottDet var Rysslands president som deklarerade att det han kallar en militär specialoperation inletts mot Ukraina. Som president har han det yttersta ansvaret, men hur stora är chanserna att bevisa Putins ansvar för våldet i Ukraina? President Putin och andra ledande politiker i Ryssland förnekar att krigsbrott begåtts och hävdar i stället att det är Ukraina som står för krigsförbrytelser. Hör om arbetet att fälla någon för krigsbrott som inte erkänner att brotten begåtts.Medverkande: Lubna El-Shanti, korrespondent i Ukraina, Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent, Peter Lidén överstelöjtnantProgramledare: Fredrik WadströmProducent: Katja MagnussonTekniker: Susanne Martinsson

Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi. Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.Filosofen Hans Ruin kallar det att vara med de döda i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.I boken Moment of Reckoning, alltså Räkenskapens stund, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 300400-talet var att döden flyttade från slutet av historien till mitten. Själva dödsstunden blev alltmer central i en människas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade hörspel kring dödsögonblicket, där prästen spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den döendes strupe liknar ljudet av en såg som börjat ta ner ett träd som märkts ut för att fällas. Det påminner om scenen i Det sjunde inseglet där Döden börjar såga ner trädet som skådespelaren Skat klättrat upp i: frågan är om inte Muehlberger skildrar starten på den medeltida dödsfixering som ger Bergmans film dess grundton.Döden blir nu måttet på kvaliteten hos ett människoliv. I Eusebios biografi över Konstantin, skriven direkt efter kejsarens död 337, skildrar Eusebio Konstantin som bättre och lyckosammare än både Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras fälttåg var lyckosammare, deras segrar fler och deras erövringar större. Varför? Jo, för Konstantin dog bättre vid hög ålder, med ordning och reda i såväl sina egna som rikets affärer.Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska frånfällen börjar tidens kristna författare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skräck och plåga: hedningars eller dåliga kristnas dödsstunder. Döden förändras från frälsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.Ingående skildrades hur själen drogs ur den livlösa kroppen med hjälp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska städer doldes i insektssvärmar, så att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem på egen hand, utan bara om de leddes av en Guds ängel.Fiskkrokar och insektssvärmar: det slår mig att vår fantasi ändå är bra mager, vi kan inte föreställa oss något vi inte redan sett, vi kan inte hitta på nya former utan bara lägga pussel med de gamla vanliga.Eftersom människan ska dömas enskilt måste hon kunna uppvisa giltigt prov på sin identitet även i det tillkommande, inte bara befrias från sin jordiska lekamen och uppgå i en kollektiv salighet. Det blev nödvändigt att behålla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utmätas. Därför lades större vikt vid kroppens vidare öden, på gravplatser och begravningar.Varför förändrades synen på döden just då? Det är lätt att räkna ut: förvandlingen av dödsstunden från lyckligt slut till domstolsförhandling ägde rum samtidigt som kristendomen blev statsbärande. Det gällde makt och realpolitik. Eftermäle, gravplatser och begravningar användes både för att demonstrera att man hade makten och för att legitimera den. Var man på fel sida politiskt, ökade risken att ens kvarlevor också skulle hamna på fel sida. Frågan om en rätt död, vem som är martyr och inte och en rätt behandling av de döda blev makthavarnas slutgiltiga sätt att både legitimera sin egen makt, och utöva den: sköter du dig inte, får du ingen plats på kyrkogården och riskerar därmed din plats i nästa värld.Jag finner allt det här grävandet i döda kroppar och deras politiska symbolvärde högst provocerande: räcker inte alla ställningstaganden som yttervärlden avtvingar en medan man lever? Om man inte får vara ifred ens när man är död, när ska man då få vara det? För egen del tänker jag hålla fast vid Epikuros: när jag dör upphör jag att vara ett bekymmer. Åtminstone för mig själv.Kristoffer Leandoer, författare

Estoniakatastrofen krävde 852 liv. Inga kroppar bärgades. Först nu görs nya dykningar för att dokumentera vraket. Hör beslutsfattarnas egna ord om varför det blev så här. I den här dokumentären berättar Carl Bildt, Ingvar Carlsson och flera andra centrala beslutsfattare själva om hur och varför inga kroppar kom att bärgas från Estonias vrak.En viktig fråga som utreds i den här dokumentären om Estoniakatastrofen är varför Sjöfartsverket - och inte Polisen - fick ansvaret för att bärga Estonia. Dessutom presenteras uppgifter som kan ha gjort Sjöfartsverket mindre benäget att driva på för en bärgning av Estonia och de dödas kroppar.Nya dykningar vid Estonia 2022Sommaren 2022 - snart 28 år efter att Estoniakatastrofen - görs nya dykningar vid vraket. Regering och riksdag ändrat i gravfridslagen som skyddar Estonia från dykningar och Haverikommissionen kan för första gången granska vraket noggrant. Lagändringen tvingades fram efter Henrik Evertssons dokumentärserie om Estonia från 2020. I den dokumentären visas bilder av ett okänt hål i skrovet som filmats trots gravfridslagen vid dykningar på vraket.Programmet gjordes våren 2022.Reporter: Erik Ridderstolpe Produktion: Mikael Cohen Slutmix: Elvira Björnfot

Den danske konstnären Jens Adolf Jerichau (1890-1916) nådde svindlande höjder tidigt i sitt korta liv. Pontus Kyander berättar om en målning som ständigt känns ny. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Har du någon gång stått inför ett konstverk som nästan skrämt dig, som du inte alls uppfattat som vackert men som tvingat sig på dig med en övermäktig kraft? För 200 år sedan skulle man kallat det ett sublimt ögonblick, ett sådant då intrycken övermannar dig bortom språk och begrepp.Begrepp hade jag inte för målningen som jag såg på konstmuseet Louisiana i Danmark. Jag var bara tjugo år och på mitt eget sätt försvarslös.Målningen är mörk, med färgtoner dominerade av blått. Där står människor inbegripna i handlingar och åtbörder som är konstigt stela och obegripliga. Det är svårt att avgöra i vilken relation de står till varandra. Några är nakna, andra är draperade i tygsjok. Där finns toner av varmt brandgult, och av något djupt blodrött. Figurerna är stiliserade, inte minst ansiktena liknar masker.Mitt i bilden står en ung smalhöftad person med ryggen vänd mot oss. Gestalten håller en fågel mellan sina lyfta händer, färdig att släppas lös. Andra har redan lösgjort sina fåglar, de lyfter mot en aning ljusare blå himmel. Kropparna och tygerna blänker i ett kallt ljus som kommer från sidan. Det skulle kunna vara väldigt tidigt på morgon, eller väldigt sent på eftermiddagen. Trots att rörelserna är så återhållna finns det ett extatiskt drag i målningen. Den verkar återge något rituellt, hela dess stämning påminner om en mörk rit. Målningen har en lång titel: Offerfesten. Människorna söker varsel. Från de första tiders människor och målades av en 25-årig dansk, Jens Adolf Jerichau. Målningen var den tredje variationen av samma motiv som han arbetade med under två år, 19141915.Skulle jag välja musik till den måste det bli Stravinskijs Våroffer. Baletten Våroffer komponerades och framfördes 1913 i Paris av Ryska baletten. Den väckte bestörtning vid premiären, koreografin av Vaslav Nijinskij och Igor Stravinskijs musik uppfattades som djurisk och primitiv. För några var detta något positivt och livsbejakande. Baletten strävar att uttrycka något som går före och bortom all civiliserad polityr. Den är rå, fysisk, svettig. Senare uppsättningar av baletten har för mig framstått som daterade. Med Jerichaus målning är det annorlunda. Den lever och utmanar, som om den målats alldeles nyss.Jerichau arbetade med sitt offermotiv året efter Våroffers skandalpremiär. Det finns ingen anledning att tro att han hade sett baletten, men han har rimligen hört talas om den, och förmodligen även sett bilder från den. Jerichaus målning Offerfesten och baletten Våroffer speglar ett intresse just då för vad man kallade primitivt. Det kunde vara både folkkonst, gotik, italiensk konst före renässansen och traditionell konst från till exempel Afrika. Konstnärer som Henri Matisse och Pablo Picasso studerade afrikanska masker och menade sig genom dem kunna nå kärnan i det mänskliga.Jens Adolf Jerichau (18901916) kom från en släkt av konstnärer, hans farfar med samma namn som var skulptör och akademiprofessor, farmor Elisabeth Baumann-Jerichau var en otroligt produktiv målare av folklore och exotiska motiv, och hans egen far som dog tidigt var en produktiv om än inte originell målare. Ska man tro författaren Mikael Wivel som skrivit en biografi om Jerichau, så levde han och familjen i övertygelsen att ingen egentligen realiserat sina möjligheter eller på allvar övertygat. Ansvaret vilade därför tungt på underbarnet Jens Adolf, som växte upp med systrar, mor och mormor som sina närmaste. Det fanns psykisk sjukdom i familjen, och det fanns skäl att oroa sig att Jens Adolf kunde var ansatt av något i stil med farfaderns förlamande depressioner. Man försökte styra honom bort från konstnärsyrket, men när han väl kommit in på konstakademins arkitektskola bytte han efter ett tag ändå till konstnärsbanan.Ingenting var smått med Jerichau. När han skriver till mor och systrar är han universums medelpunkt, under direkt påverkan av stjärnornas konstellationer. Han är utvald till något stort, det vet han. Medan akademikamraterna efter sina obligatoriska turer till Paris försöker sig på försiktig modernism målar Jerichau stort och djärvt i de stora mästarnas tradition. Han är alldeles för bra för sin ålder, säger någon i omgivningen. Han stänger in sig i sin ateljé och målar, målar, målar. Venetianska målare som Tintoretto, Tizian och Veronese ger honom impulser till kompositionerna och arbetet med färgen. Utåt ger han sken av att vara en glad och skojfrisk person. Men det finns ett skrämmande allvar i hur han satsar mot mästerskapet. Det liknar en idrottsman som gång efter annan tömmer sina krafter för att överträffa sig själv. Offerfesten är ett krön i den här satsningen. Han ägnar två år åt att arbeta han med de tre variationerna av motivet, av vilka den sista och bästa till sist hamnar på Louisiana. Bara ett år senare skjuter han sig med en revolver i Paris efter en trevlig kväll med vänner på stan.Mikael Wivel pekar i boken "Penseln og pistolen" (Strandberg Publishing 2019) på flera omständigheter bakom självmordet. Han hade inlett ett förhållande med en sju år äldre fyrabarnsmor vilket familjen våldsamt motsatte sig. Samma förhållande hade tagit tvärt slut på ett för Jens Adolf smärtsamt sätt. Och han hade en tendens till depressioner, samtidigt som humörsvängningarna kunde ta honom till storhetsvansinnets höjder.Dessbättre behöver inte Offerfesten ses i ljuset av självmordet. Efter att han fullbordat serien fortsatte han lika intensivt som förr men med ett mer avklarnat formspråk, mer ornamentalt, tydligare i form och färg, och efterhand med en annan motivsfär.Under den sista tiden i Paris dyker flera harlekiner upp i hans målningar. Det kan bero på att han har träffat och blivit vän med Pablo Picasso. Picasso vill åka till Bretagne och måla med Jerichau. Det blir det inget av, men den katalanske modernisten deltar i minnesstunden efter Jerichaus död.Jerichaus konstnärskap är unikt. Renässansen är hans viktigaste inspiration. Samtidigt är han en arvtagare till både Gauguin och Matisse, och samtida storheter som Picasso, Kandinsky och de tyska expressionisterna. Han är ingen epigon till skillnad från flertalet av de nordiska modernisterna. I Danmark kan man se ett tunt band till den djupt originelle J F Willumsen, som han sökte upp och målade tillsammans med i Spanien. Jerichau gick under loppet av få år från lovande till extraordinär törs jag säga genial?Fram tills nyligen har han haft en ganska marginell ställning i dansk konsthistoria. Det håller på att vända, tiden är mogen. Nu är jag på väg att återse den utställda målningen. Inte utan spänning. Det sägs att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, för så mycket vatten har under tiden hunnit rinna förbi. Men genom Jerichau hoppas jag nå tillbaka till en försvarslös botten i mig själv. Önska mig lycka till.Pontus Kyander, konstkritiker

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Fornborgen Sandby borg på sydöstra Öland rymmer spår av en fruktansvärd massaker där invånarna dödades någon gång i slutet av 500-talet e kr. En teori är att massakern var en del i en våldsam maktkamp på Öland under den turbulenta folkvandringstiden.Hur fruktansvärd än massakern var har den på ett världsunikt sätt frusit två ögonblick för 1500 år sedan: först vardagslivet innan massakern och sedan själva massakern.I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Helena Victor, arkeologichef på Kalmar läns museum och projektledare för utgrävningen av Sandby borg samt Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog verksam vid Linnéuniversitetet.Folkvandringstiden (400-550 e kr) var en turbulent tid både i Europa och Skandinavien. Det västra romarrikets nedgång, invasionen av hunnerna och svält skapade migrationsströmmar och oroligheter.Sandby borg på sydöstra Öland är en av minst 15 fornborgar på ön som existerade runt 300 till 600 e kr. Fornborgarna på Öland är oftast cirkelformade med rader av stenhus innanför murarna. Det som skiljer Sandby borg från andra borgar på Öland är att den ligger direkt vid stranden istället för i inlandet.Här skulle 4-5 meter höga murar skydda invånarna, men rester av 30 kroppar har hittats i Sandby borg. Kropparna ligger där de fallit och ingen omfattande plundring har heller skett av borgen. De döda är i alla åldrar från barn till åldringar, men kvinnorna saknas. Skadorna på skeletten visar att det handlar om en massaker snarare än regelrätta strider. Efter massakern tog ingen hand om kropparna eller de värdefulla husdjuren. Och detta i en tid när begravningsriterna var viktiga för att människorna skulle kunna passera till nästa värld.Invånarna visade sig vara förmögna med handelsnätverk långt ner i Europa. I hus 40 som hade den största smyckesgömman hittades också kvarlevor av två yngre män, varav den ene fått dödliga hugg mot huvudet, samt fyra andra hela kroppar och delar av ytterligare två människor. Kropparna verkar inte ha flyttats efter dödsögonblicket.Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall samt Guldskatterna som avslöjar forntida rov.Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019. Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten rolig som en synonym till sann och konstnärligt fullödig. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter.  Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman. Långdikten Två dikter från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim det polska namnet på Auschwitz. Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Det finns gränser (överallt) är ett återkommande svar en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz. I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt! skriver han, för att på nästa sida understryka att: vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga. en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. "Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet. Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Det har sagts att Celan genom sina åtta diktböcker ställde frågan som motiverade Adornos svar. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål. Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen Förintelsen. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning: Kropparna kastades ut hastigt eftersom nya transporter anlände: kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring, och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar. Två dussin arbetare var upptagna med att öppna de dödas munnar med bräckjärn och ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar; på andra platser skar andra arbetare upp de döda för att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned. Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala. Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen: Centralperspektivet är viktigt; det är det som försvinner och världen ställs upp bit för bit i bredd med sig själv. Så är den här dikten gjord. Den ställer saker så att de blir lika stora och sedda som med egna ögon någonstans ifrån Beckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv. Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna: Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europas gulgrå          slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim.   Och nu är Auschwitz nämnt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv: Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner:                                                                      man måste återgå till det enda hederliga skrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte. Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig. Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden. Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli. Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt. Sara Abdollahi, kulturskribent och kritiker Litteratur Theodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951. Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007. Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004. Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992. Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman, (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen  3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999. Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson.  Rámus Förlag, 2013. Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Medan unga bygger upp musklerna på sina kroppar försöker Studio 64 “bygga ner” sina med att minska fettceller. Men frågan dom brottas med är varför det blivit mode med kroppsbyggande, något som var töntigt när dom själva var unga. Varför ska man ha muskler som man aldrig har användning för? Vill man visa att man är man? När kom gymen? Är vi inne i en tid av överdriven kroppsfixering? Och i så fall varför?Lyssna på S64, den erfarna podden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Årets andra specialavsnitt är äntligen här och ja du gissade rätt: vi läser lyssnarhistorier. Sen berättar Anna om morden i Snowtown, eller "bodies in the barrels"-morden och det är... en enormt hemsk historia. Källor, länkar och bilder som är relevanta för dagens avsnitt publiceras i Facebookgruppen Mord Mot Mord Podcast. Önska fall på Instagram, skriv till @karinlondre eller @sandellanna. Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne.

Idag får du lite information om vad det högre jaget är och hur du kontaktar det högre jaget. Jag berättar också mer om det inre barnet och varför det är viktigt att ha kontakt med sitt inre barn.Inledningsvis talar jag om de kännande kropparna. De är viktiga att förstå för att du ska få en energimedvetenhet och inte känna att du måste skydda dig i livet. En massa skräp och intryck gör att intutionens röst tystnar.Flera övningar denna gångSolkarinas hemsidaReikiskolanInstagramFacebookYoutube See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dags för den sista delen av vårt Friday the 13th-marathon! I detta avsnitt pratar vi om de fantastiska filmerna Fredagen den 13 del 10 (X) : Jason X, Fredagen den 13 del 12 (XII) : Friday the 13th (2009).  Detta är den första delen av avsnitt #139 så vi rekommenderar att du lyssnar på den andra delen efter att du lyssnat på denna. Freddy VS Jason och summerar Fredagen den 13-franchiset samt diskuterar vem vi tror skulle vinna i fighten mellan Freddy Krueger och Jason Vorhees. Vi utser även den bästa och sämsta filmen i franchise samt tar upp ämnesförslag från våra lyssnare gällande F13 tv-spelen och ger vår syn på hur vi hade velat se att franchiset rullar vidare.  Info om filmerna:  Jason X: "Det är långt in i framtiden och från en rymdstation anländer en grupp studenter och deras lärare till jorden som sedan länge är övergiven. De hittar två nedfrysta kroppar som de tar med sig i forskningssyfte. Kropparna visar sig vara Jason Voorhees och en flicka han var på väg att mörda. Kropparna tinas upp och Jason börjar åter mörda..." Friday The 13th (2009): "Den 13 juni 1980, bevittnar en ung Jason Voorhees (Caleb Guss) sin mamma (Nana Visitor) bli halshuggen av en lägerledare (Stephanie Rhodes), som försökte fly från Mrs. Voorhees mördarstråt runt Crystal Lake. Cirka 30 år senare anländer en grupp vänner—Wade (Jonathan Sadowski), Richie (Ben Feldman), Mike (Nick Mennell), Whitney (Amanda Righetti) och Amanda (America Olivo)—till Crystal Lake på en campingutflykt för att hitta marijuana som planterats i skogarna. Medan Mike och Whitney utforskar det övergivna Crystal Lake-lägret, börjar Jason (Derek Mears) döda resten av gruppen en efter en. Jason dödar även Mike, men han skonar Whitney och bestämmer sig för att kidnappa henne, då hon liknar hans mamma vid ung ålder. Sex veckor senare anländer Trent (Travis Van Winkle), tillsammans med sin flickvän Jenna (Danielle Panabaker) och deras vänner Chelsea (Willa Ford), Bree (Julianna Guill), Chewie (Aaron Yoo), Nolan (Ryan Hansen) och Lawrence (Arlen Escarpeta) till Trents sommarstuga vid Crystal Lake. Gruppen är omedvetna om händelsen ett par veckor tidigare. Clay Miller (Jared Padalecki) anländer till staden för att genomsöka Crystal Lake efter sin syster Whitney, som han tror är vid liv. Clay tar sig så småningom till Trents stuga, där Jenna bestämmer sig för att hjälpa honom att leta efter sin syster på andra sidan sjön. Medan Clay och Jenna letar, dödar Jason Chelsea och Nolan, som åker wakeboard på sjön. Clay och Jenna kommer fram till Crystal Lakes campingplatser, där de ser Jason bärandes på ett lik, som han dumpar i en av de övergivna campingstugorna. De två springer tillbaka för att varna de andra för Jason, som inom kort anländer och bryter strömmen till stugan. Efter att han mördat Chewie och Lawrence, som vågade sig utanför huset, smyger sig Jason in i stugan och dödar Bree. Trey, Clay och Jenna flyr från huset, men Trent blir dödad när han kommer fram till huvudvägen. Jason jagar sedan Clay och Jenna tillbaka till campingplatserna, där Clay upptäcker Jasons tillhåll och hittar sin syster fastkedjad i en vägg. Clay befriar Whitney och de tre försöker fly, när Jason anländer. Trion hittar en utgång, men Jenna blir dödad innan hon hinner fly. Jason följer efter Clay och Whitney, men Whitney, som låtsas vara Mrs. Voorhees, utnyttjar Jasons kärlek och minnen av sin mamma, och lyckas distrahera honom länge nog för att hugga honom i magen med hans egen machete. Efteråt dumpar Clay Jasons livlösa kropp i sjön. Innan han och Whitney kan ge sig av, kommer Jason uppfarandes genom bryggan och tar tag i Whitney". #jason #jasonvorhees #fredagenden13 #fridaythe13 #fridaythe13th #freddyvsjason  Mycket nöje! Länkar:  http://hyperurl.co/CreativeMeltdownPod  #createpod #iTunes #Apple https://itunes.apple.com/us/podcast/creative-meltdown-podcast/id1171487351  #Android #Smartphone #Samsung http://www.subscribeonandroid.com/creativemeltdownpodcast.podbean.com/feed/  #Podbean https://creativemeltdownpodcast.podbean.com  #Acast  https://www.acast.com/creativemeltdownpodcast  #PlayerFM https://player.fm/series/creative-meltdown-podcast  #Spotify  https://open.spotify.com/show/1WhckMo5QmkT37CNwSBO7Z?si=VxHA6h0dQiaZD-lNKrOwxw   www.creativemeltdownpod.wordpress.com 

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Älsklingar, jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna. Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt. Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig. Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig. Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant. Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så, sa han. Surfa lite på det du läser. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe. En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha tillräckligt bra som ideal i mitt föräldraskap The good enough parent så borde jag kunna förlita mig på att vara både en good enough boyfriend och en good enough reader. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm. Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye. Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid. Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.   Älsklingar, jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig. Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse. Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta. Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik. En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man är skyddad men instängd. Det går inte att se sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen djupt som hos ett urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför. Cruising, eller att cruisa, syftar på en planlös färd där det inte finns något tydligt mål för resan. Cruising är också gammal bögslang för att ragga. Förklätt till slumpmässiga blickar eller beröringar försöker bögen läsa av vem som skulle kunna vara en potentiell partner. I en lummig park eller i de privata cirklarnas mingliga snår. Samma cruisingteknik använder han då han riskbedömer ett fikarum, en vårdcentral, en gångtunnel. Att få ta detta cruisande, detta planlösa och högspända. Att omfamna det i all sin ängslan och njutning, och gå med allt det till ett tomt papper. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.   Älsklingar, ni gillar när jag skriver om sex. Skildrar bögsex. Jag gör gärna det. Det är omöjligt, och kanske därför så hisnande att med språk försöka fånga in något så undflyende som sexuell upphetsning. Och i ett samhälle, som svämmar över av pornografiskt material, inte bara via nätets blinkande porrhubbar, utan kanske ännu mer via reklamens syntetkroppar, blir de erotiska skildringarna i konsten och litteraturen särskilt angelägna. Som ett komplicerande eller reagerande eller omhändertagande av de likriktade bilder av sex som vi översköljs av. Att skriva erotiskt handlar inte om att försöka chockera. Det kan handla om att framkalla upphetsning, men det erotiska skrivandet slutar inte vid väl återgivna ställningar. Sex i litteraturen är en lekfull ponny med flera tricks. När jag skriver handlar det många gånger om att iscensätta den bara delvis fiktiva idén om åtrån och den sexuella identiteten som den hårda princip som ordnar världen. Som den plats där den mänskliga existensen skiktas. Hur ensam kan åtrån göra oss? Hur hel kan en människa bli av att ligga? Sexskildringen är alltid mer. Spiller över i karaktärernas uppdiktade omständigheter, och dessa omständigheter rycker alltid verkligheten i svansen.  Detta hopplösa vi, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Det är sent. Några av er vill gå hem, fastän jag inte hunnit visa er hälften av mina böcker. Det är så mycket jag vill att ni ska läsa, så mycket mer jag vill att vi ska prata om, för att kunna förstå saker. Sex är en ponny med många akilleshälar. Ta bara er som sitter här ikväll som exempel. Ta den av er som sa att han länge bara kunde föreställa sig att ha sex om han blev våldtagen. Ta den av er som sa att han älskar män, betydligt äldre än han själv, men grips av panik när hans spensliga kropp objektifieras som pojkaktig. Ta den av er som sa att hans HIV-diagnos stressar honom att ligga runt jättemycket, för att bevisa lycka och hälsa. Ta den av er som sa att vita män gillar att bli dominerade av honom för att lätta sin rasistiska skuld. Ta den av er som sa att han är totalt orädd som facklig representant, men inte pallar att vara öppen på jobbet. Ta den av er som sa att han kunde peka ut exakta samband mellan sin anorexi och det självhat som tonårens bögmobbing föste in honom i. Och dessa berättelser, om hur sexskildringen är större än sitt enskilda ligg, handlar ju bara om såna som oss. Såna som oss. Usch. Ni är så trötta på att jag lockar in er här i lägenheten, kväll efter kväll i kvällsron, och tvingar på er mina inklusiva vi och oss, i utbyte mot några kylskåpskalla ostpajer. Detta hopplösa vi, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Jag ska sluta använda mig av det. Eller ska jag bara förlita mig på att min förmåga att berätta om er räcker. Att jag som författare är good enough. Kristofer Folkhammar, författare och kritiker

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Älsklingar, jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna. Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt. Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig. Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig. Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant. Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så, sa han. Surfa lite på det du läser. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe. En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha tillräckligt bra som ideal i mitt föräldraskap The good enough parent så borde jag kunna förlita mig på att vara både en good enough boyfriend och en good enough reader. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm. Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye. Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid. Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.   Älsklingar, jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig. Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse. Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta. Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik. En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man är skyddad men instängd. Det går inte att se sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen djupt som hos ett urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför. Cruising, eller att cruisa, syftar på en planlös färd där det inte finns något tydligt mål för resan. Cruising är också gammal bögslang för att ragga. Förklätt till slumpmässiga blickar eller beröringar försöker bögen läsa av vem som skulle kunna vara en potentiell partner. I en lummig park eller i de privata cirklarnas mingliga snår. Samma cruisingteknik använder han då han riskbedömer ett fikarum, en vårdcentral, en gångtunnel. Att få ta detta cruisande, detta planlösa och högspända. Att omfamna det i all sin ängslan och njutning, och gå med allt det till ett tomt papper. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.   Älsklingar, ni gillar när jag skriver om sex. Skildrar bögsex. Jag gör gärna det. Det är omöjligt, och kanske därför så hisnande att med språk försöka fånga in något så undflyende som sexuell upphetsning. Och i ett samhälle, som svämmar över av pornografiskt material, inte bara via nätets blinkande porrhubbar, utan kanske ännu mer via reklamens syntetkroppar, blir de erotiska skildringarna i konsten och litteraturen särskilt angelägna. Som ett komplicerande eller reagerande eller omhändertagande av de likriktade bilder av sex som vi översköljs av. Att skriva erotiskt handlar inte om att försöka chockera. Det kan handla om att framkalla upphetsning, men det erotiska skrivandet slutar inte vid väl återgivna ställningar. Sex i litteraturen är en lekfull ponny med flera tricks. När jag skriver handlar det många gånger om att iscensätta den bara delvis fiktiva idén om åtrån och den sexuella identiteten som den hårda princip som ordnar världen. Som den plats där den mänskliga existensen skiktas. Hur ensam kan åtrån göra oss? Hur hel kan en människa bli av att ligga? Sexskildringen är alltid mer. Spiller över i karaktärernas uppdiktade omständigheter, och dessa omständigheter rycker alltid verkligheten i svansen.  Detta hopplösa vi, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Det är sent. Några av er vill gå hem, fastän jag inte hunnit visa er hälften av mina böcker. Det är så mycket jag vill att ni ska läsa, så mycket mer jag vill att vi ska prata om, för att kunna förstå saker. Sex är en ponny med många akilleshälar. Ta bara er som sitter här ikväll som exempel. Ta den av er som sa att han länge bara kunde föreställa sig att ha sex om han blev våldtagen. Ta den av er som sa att han älskar män, betydligt äldre än han själv, men grips av panik när hans spensliga kropp objektifieras som pojkaktig. Ta den av er som sa att hans HIV-diagnos stressar honom att ligga runt jättemycket, för att bevisa lycka och hälsa. Ta den av er som sa att vita män gillar att bli dominerade av honom för att lätta sin rasistiska skuld. Ta den av er som sa att han är totalt orädd som facklig representant, men inte pallar att vara öppen på jobbet. Ta den av er som sa att han kunde peka ut exakta samband mellan sin anorexi och det självhat som tonårens bögmobbing föste in honom i. Och dessa berättelser, om hur sexskildringen är större än sitt enskilda ligg, handlar ju bara om såna som oss. Såna som oss. Usch. Ni är så trötta på att jag lockar in er här i lägenheten, kväll efter kväll i kvällsron, och tvingar på er mina inklusiva vi och oss, i utbyte mot några kylskåpskalla ostpajer. Detta hopplösa vi, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Jag ska sluta använda mig av det. Eller ska jag bara förlita mig på att min förmåga att berätta om er räcker. Att jag som författare är good enough. Kristofer Folkhammar, författare och kritiker

Dagen efter matchen mot Oskarshamn borta så snurrar det i huvudet på supportrarna, vad var det egentligen som hände? Här gäller det att hitta en förklaring. Vi tog med oss mikrofonen och åkte till Borlänge. Där hamnade vi i en källare tillsammans med en julgran, en soffa, ballonger, en massa pärmar och Jens Bergenström. Jens fick efter den aktiva hockeykarriären olika jobberbjudanden och fastnade för mäklaryrket. Han saknar hockeyn när han tänker tillbaka på de stunder då det gick riktigt bra, men längtar inte efter tiden det tog att ta sig dit. Att han fick en rad jobberbjudanden tror han beror på att han var Leksands IF trogen. — Hade jag bytt klubb var och vartannat år hade jag inte blivit den jag blev bland supportrar och folk i bygden. Så jag har min hockeykarriär och framför allt de 12 säsongerna i Leksand att tacka för det, säger Jens. Han säger att intresset för hockeyn med Leksand och Borlänge finns kvar men att han tycker att det är skönt att inte vara en del av resultatet. Han avslöjar också Gabbe Karlssons udda sätt att smyga fram resultat på text-tv och att han unnar spelarna att de fick vara med om att ta klivet upp i SHL, vilket han fortfarande tror är högst möjligt. — Det gäller att killarna har positiva bilder i kropparna nu, säger Jens. Men förklaringen om hur laget kan falla ihop som ett korthus då? Lugn det finns en förklaring och den berättar han om i veckans avsnitt av Dalarnas Stolthet.

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat. Musiklista: Nahawand, improvisation Bashar Sharifa, cello SYMFONI NR 1 D-DUR Gustav Mahler Leif Segerstam/ Danmarks Radios Symfoniorkester CHANDOS007038, CHAN 9242 SYMFONI NR 13 B-MOLL OP 113 Dmitrij Sjostakovitj, Jevgenij Jevtusjenko Rudolf Barsjaj/ SergejAleksasjkin/ Kör-Akademi (Moskva)/ Kölner Rundfunk-Sinfonieorchester REGIS RECORDS025162, RRC 1102 KONSERT FOR VIOLIN & ORKESTER NR 1 A-MOLL OP 99 (77) Dmitrij Sjostakovitj, David Ojstrach/ Maksim Sjostakovitj/ New Philharmonia Orchestra(London) INTA GLIO017092, INCD 7241 UVERTYR OP 34 C-MOLL (ORIGINALVERSION FOR KLARINETT, PIANO & STRAKKVARTETT) Sergej Prokofjev Stepan Kos/ Tjeckiska Nonetten/ Vladimir Klansky PRAGA18323, PRD DSD 250216 DIVLJUS JA NA NEBO M Petrenko Anatolij Solovjanenko/Jakov Orlov/ Kievs Folkinstrumentorkester MELODIJA000412, C10-14471/72 PAPIROSN Judisk Trad Hermann Jablokoff Renata Biterman/ Estera Katz GASON RECORDS24041, CD 702 SYMFONI Stimmen Verstummen Sofia Gubajdulina, Gennadij Rozjdestvenskij / Kungl Filharmoniska Orkestern (Stockholm) CHANDOS007038, CHAN 9183 KONSERT FOR VIOLIN& ORKESTER NR 1 A-MOLL OP 99 (77) Dmitrij Sjostakovitj David Ojstrach/ MaksimSjostakovitj/ New Philharmonia Orchestra (London) INTA GLIO017092, INCD 7241

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat.

Denna lördag finns fältreporter Thomas Öberg mitt i fågelmyllret i ett kustnära odlingslandskap i närheten av Sundom, norr om Luleå. Ute på havet ligger isarna, men ack så förrädiska. Men inne vid stranden ligger landkallen, ett istäcke som vilar direkt på de grunda bottnarna. Vi spänner på oss skidorna och åker längs Bottenviken medan majsolen stiger över havet. Gäster är Jan-Axel Sundin, biologilärare och Lars Brännström, fågelskådare. Solens strålar sätter också fart på det marina livet. Myriader av växtplankton fångar in ljuset, växer och förökar sig. Ytvattnet blir ett smörgåsbord för hoppkräftor och andra små djur, som i sin tur blir mat åt fiskar och större organismer. Men nere i de stora djupen är det mörkt. Där blommar inga alger, och de varelser som lever i djuphavet måste förlita sig på sådant som singlar ned genom vattenmassorna. Oftast är det ont om näring, men ibland kommer stora skrovmål som en skänk från ovan. Thomas Dahlgren arbetar på Naturhistoriska muséet i Göteborg. Han har studerat vad som händer när döda valar sjunker till botten. Kropparna innehåller nämligen mängder med fett, proteiner och andra näringsämnen, och de båda kadaver som sänkts vid den svenska västkusten har blivit rena festmåltiderna för benätarmaskar och andra egendomliga djur. Reporter i inslaget är Lasse Willén. Här hittar du filmen som visar nedbrytningen av en sänkt tumlare och som nämns i reportaget: http://www.youtube.com/watch?v=NpqvmbMouPo&feature=youtube_gdata_player När Tomas Ljungs båt skulle sjösättas fick båtklubbens medlemmar sällskap. En oskygg tjäderhöna höll till på upplagsplatsen, och trots det intensiva arbetet som pågick ville hon inte flytta sig. På lördag får vi höra berättelsen. Anne-Katrin Andersson i Gulleryd berättade om hur hon sett och hört hur ekorrhonan flyttade sina ungar med hjälp av kluckande och klickande ljud. Svenska Malaisfälleprojektet har nått halvvägs. Nu har man sorterat 40 miljoner insekter och 500 000 av dem är ivägskickade till experter vägen över för att bli artade. Kajsa Glemhorn som är projektledare berättar att man hittills hittat 1000 nya svenska arter. Programledare denna vecka är Jenny Berntson Djurvall.