Podcasts about Toril Moi

1920-talets författare sörjde inte bara alla döda, utan främst att mänskligheten gått förlorad. Anna Thulin funderar över hur det påverkade romankonsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2020-10-01. Texten är inläst av Sofia Strandberg.Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår. Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir till.Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt, inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs några av århundradets främsta böcker – romaner som Thomas Manns ”Bergtagen”, André Gides ”Falskmyntarna”, Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” och Herman Hesses ”Stäppvargen”. Skildringar av väldigt olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man först kan tro.Thomas Mann har kallat människan för ”livets sorgebarn”. I så fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden – romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte författarna, utan de mänskliga grundvalarna.Ja, vad innebär det egentligen att vara människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den vilade som en skugga över de överlevande.På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Det ger avtryck i litteraturen.Några böcker om första världskriget kom visserligen tidigt, under själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques roman ”På västfronten intet nytt”, från 1929, som genombrottet kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna. Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld och plötsliga försvinnanden.1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som gått till spillo under första världskriget – utan att mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker det fint i sin bok: ”Samhälleliga andliga värden har dödligt skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt. Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar.”Det andliga inuti oss själva. Människan istället för gud. Ja, vi lever fortfarande – eller på nytt – i ett famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, där hon går genom staden, totalt uppslukad och förundrad över alla intryck som möter henne – för att i nästa sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man förstår något om världen.Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå sin samtid…. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser?Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie Ernaux till Knausgård: ”Liksom alla stora konstnärliga rörelser tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i det falska, det oäkta och det overkliga.” Genom att skala av lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare strävade efter.Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände; eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på. Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa fall, kan litteraturen visa oss en väg.Text: Anna Thulin, journalistTal: Sofia StrandbergLäsning och lyssningÅke Lundqvist: ”Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner”, Carlssons bokförlag, 2018.”Knausgård: In Search of a New Form” av Toril Moi, föreläsning på Lunds universitet 2019.

The Norwegian novelist Vigdis Hjorth is a master of the collapsing relationship. In her twenty books, five of which have been translated into English, she turns her eye to estranged siblings, tormented lovers, demanding parents and disaffected colleagues with the same combination of philosophical penetration and sympathy. But she hasn't always received the recognition afforded to her male peers. On this week's episode, Toril Moi joins Malin to discuss Hjorth's early reputation as an ‘erotic' novelist and what that gets wrong about her work.Find further reading on the episode page: https://lrb.me/hjorthpod Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Etter over førti år i utlandet, spør Toril Moi seg selv om hun fortsatt er norsk. Hva er egentlig norsk identitet? Hvordan formes og hvordan endres den? Hun vil ta utgangspunkt i hvordan norsk identitet ble formet i heltebildenes tiår etter krigen. Den tyske okkupasjonen ble utgangspunkt for den store sosialdemokratiske fortellingen om norskhet, der Norge var et land bebodd av stolte og modige motstandsfolk, hvite menn med mariusgenser og ski på beina, som alle sammen forsvarte idealer om likeverd og demokrati. Spørsmål om rase og etnisitet stod ikke på dagsordenen. Hvordan ser denne identitetsformasjonen ut i dag?De siste årene har litteraturprofessor Toril Moi undersøkt 1950-tallets Norge på jakt etter forståelse av landet og tiåret hun selv ble født i. Dette er det siste foredraget i serien. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Episode 6 in our series on the great essays is about Simone Weil's ‘Human Personality' (1943). Written shortly before her death aged just 34, it is an uncompromising repudiation of the building blocks of modern life: democracy, rights, personal identity, scientific progress – all these are rejected. What does Weil have to put in their place? The answer is radical and surprising.Read ‘Human Personality' hereFor more on Weil from the LRB archive:Toril Moi on living like Weil ‘If we take Weil as seriously as she took herself, our nice lives will fall apart.'Alan Bennett on Kafka and Weil‘Many parents, one imagines, would echo the words of Madame Weil, the mother of Simone Weil, a child every bit as trying as Kafka must have been. Questioned about her pride in the posthumous fame of her ascetic daughter, Madame Weil said: “Oh! How much I would have preferred her to be happy.”' Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Verklig uppmärksamhet, ett seende som kastar bort jaget och går till tingen och människorna själva, utgör en särskild etisk linje under 1900-talet. Mattias Hagberg följer den uppmärksamt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ett brev till hustrun Clara, daterat den tionde oktober 1907 i Paris, beskriver Rainer Maria Rilke hur han stått i timmar och betraktat ett fåtal målningar av Paul Cézanne på höstsalongen i Grand Palais. Han är trollbunden av den nyligen bortgångne konstnärens måleriska handlag och av hans sätt att närma sig världen.Gång på gång återvänder han till rummet där Cézannes målningar finns samlade. Förundrad beskådar han färgerna och de vardagliga föremål som träder mot honom. Hos Cézanne anar Rilke ett nytt sätt att se, ett nytt sätt att betrakta människor och ting. Den trettonde oktober skriver han till Clara igen: ”Att Cézanne ger mig så mycket att göra nu får mig att märka hur mycket jag har förändrats. [–-] Sannolikt är jag bara vid en första milstolpe; men ändå, jag kan redan förstå den gamle mannen som gått någonstans långt före […].”Mötet med Cézanne brukar beskrivas som en vändning för Rilke. Hans sätt att tänka och förstå konst och poesi blev aldrig riktigt detsamma efter de där timmarna i Grand Palais. Han kom att betrakta skapandet som något som har med synen att göra, som något som kommer an på en uppmärksam och kärleksfull blick. Han ska senare uttrycka det med orden: ”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går djupare in i mig och stannar inte där det tidigare stannat. Jag har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in.”I litteraturhistoriska texter om Rilke heter det ibland att han utvecklade en seendets poetik, ett sätt att närma sig språket och världen som var djupt förankrad i den där uppmärksamma blick som han upptäckt via Cézanne. Men frågan är om inte denna poetik också var en etik.I brevet till Clara från den trettonde oktober beskriver han Cézannes måleri som en kärlekshandling eftersom Cézanne varken målade människor eller ting så som de tedde sig för honom själv, utan så som de verkligen var, i sig själva. För Rilke framstod Cézannes blick som fullständigt osjälvisk, som befriad från egoism.”De stora konstnärerna uppenbarar världens detaljer.” Så skrev den irländska moralfilosofen och romanförfattaren Iris Murdoch sextio år senare i en av sina mest lästa texter ”Det godas supremati över andra begrepp”. För henne, precis som för Rilke, var den uppmärksamma blicken en oundgänglig del av såväl konsten som litteraturen. Och precis som han lät hon kärleken och seendet mötas. ”Kärlek”, skriver hon på ett ställe, ”är att varsebli individer.”Murdoch, som då och då refererade till Rilkes brev om Cézanne, är kanske den västerländska tänkare som gjort mest för att skapa en sammanhållen poetik och etik utifrån den osjälviska uppmärksamheten. I såväl romaner som filosofiska texter återvände hon ständigt till frågan om varseblivningen som en väg till moralisk självtranscendens. ”Kärlek”, skriver hon, ”är den ytterst svåra insikten att det finns något reellt utanför det egna jaget.”Murdoch förbinder denna etiska och poetiska blick med ett självutsläckande, med en rörelse bort från egots fortlöpande självbedrägerier, i form av fantasier som klistras på omvärlden, till en plats där jaget upphör att vara centrum.Denna syn på etik, som ligger långt ifrån den traditionella föreställningen om att moraliskt handlande kräver att vi kan se oss själva i andra, hämtade Murdoch från den franska filosofen och mystikern Simone Weil.Tankarna på självutplåning, försakelse och på ett sinne som vänder sig från jaget mot omvärlden genomsyrar det mesta som Weil såväl skrev som gjorde. Hela hennes korta liv förefaller ha varit ett enda långt försök att utplåna sig själv till förmån för andra. I sina texter använde hon gärna det franska ordet attention för att sammanfatta vad hon menade. Ett ord som rymmer mer än svenskans uppmärksamhet, eftersom det inte bara betyder att rikta sinnet mot något, utan även att avvakta och vänta, något som var mycket betydelsefullt för Weils syn på allt från kunskap till medmänsklighet. I en text med den märkliga titeln ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” beskriver hon denna avvaktande hållning med en bild av en man på en hög bergstopp som ser ut över landskapet under sig utan att på förhand ha bestämt sig för vad han ska fokusera på. ”Uppmärksamheten består i att bromsa in tanken, hålla den i beredskap, tom och öppen för sitt föremål, [–-] liksom i väntan, icke sökande någonting, men redo att ta emot sitt objekt i dess nakna sanning”.Precis som hos Rilke och Murdoch är blicken, själva seendet, det väsentliga för Weil: ”Den blicken är först och främst en uppmärksam blick: själen har gjort sig tom på allt eget innehåll för att ta emot den man ser på, sådan som han verkligen är, i hela hans sanning.”Men blicken är en sak, hur den artikuleras en annan. Såväl Weil som Murdoch var skrivande personer som visste vilken betydelse språket har för vårt förhållande till världen. Murdoch var noga med att påpeka att metaforer alltid är en väsentlig del av allt tänkande.Eller för att uttrycka det annorlunda: Mellan språk och uppmärksamhet finns ett oundgängligt band.Den norska litteraturvetaren Toril Moi har skrivit en fin liten pamflett om allt det här med just titeln ”Språk och uppmärksamhet”. I den passerar såväl Murdoch som Weil förbi som viktiga inspirationskällor, men det är ändå Rilke som får sista ordet. Det är hos honom som Moi finner den väsentligaste kopplingen mellan blicken, språket och världen: ”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går djupare in i mig och stannar inte där det tidigare stannat. Jag har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in.”För Moi blir Rilke den som förstår att arbetet med språket är en övning i att se klarare, att det finns ett ständigt spel mellan ord och blick.”Mitt språks gränser är min världs gränser”, skrev Ludwig Wittgenstein en gång. Och kanske är det till den gränsen allt detta bär oss; till den punkt där ord, blick och värld möts; där det inre blir det yttre och jag blir du.Eller med Murdochs ord: ”Svårigheten ligger i att hålla uppmärksamheten fäst vid den verkliga situationen och att hindra att den i smyg återvänder till jaget med självömkandets, föraktets, fantasins eller förtvivlans tröst. [–-] Det är en uppgift att se världen som den verkligen är.”Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturToril Moi, ”Spåk och uppmärksamhet”, i översättning av Alva Dahl. Bokförlaget Faethon, 2017. Iris Murdoch, ”Det godas supremati över andra begrepp”, i översättning av Kate Larson. I Cederberg (red.), Att läsa Platon. Brutus Östlings förlag, 2007. Rainer Maria Rilke, ”Brev om Cèzanne”, i översättning av Helga Krook. Raster, 1995.Simone Weil, ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” i boken ”I väntan på Gud” i översättning av Karin Stolpe. Bonnier, 1957.

This week's episode in our series on the great essays and great essayists is about Simone Weil's ‘Human Personality' (1943). Written shortly before her death aged just 34, it is an uncompromising repudiation of the building blocks of modern life: democracy, rights, personal identity, scientific progress – all these are rejected. What does Weil have to put in their place? The answer is radical and surprising.Read ‘Human Personality' hereFor more on Weil from the LRB archive:Toril Moi on living like Weil ‘If we take Weil as seriously as she took herself, our nice lives will fall apart.'Alan Bennett on Kafka and Weil‘Many parents, one imagines, would echo the words of Madame Weil, the mother of Simone Weil, a child every bit as trying as Kafka must have been. Questioned about her pride in the posthumous fame of her ascetic daughter, Madame Weil said: “Oh! How much I would have preferred her to be happy.”' Sign up to LRB Close Readings:Directly in Apple: https://apple.co/3pJoFPqIn other podcast apps: lrb.supportingcast.fm Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Today's guest is Toril Moi, whose book Revolution of the Ordinary: Literary Studies After Wittgenstein, Austin and Cavell (University of Chicago Press, 2017) returns to three twentieth-century figures in ordinary language philosophy to renew how we think about style and argumentation. Revolution of the Ordinary brings together a diverse archive of primary sources, from the Argentine writer Julio Cortazar to the 1970s TV show All in the Family. I am excited to welcome Toril to the podcast today. Toril is James B. Duke Professor of Literature and Romance Studies and Professor of English, Philosophy, and Theatre Studies at Duke University. Toril's previous books include Sexual/Textual Politics: Feminist Literary Theory and Simone de Beauvoir: The Making of an Intellectual Woman. She has served as Research Professor at Norway's National Library for the last five years. John Yargo is Visiting Assistant Professor of English at Boston College. He earned a PhD in English literature from the University of Massachusetts Amherst, specializing in the environmental humanities and early modern culture. In 2023, his dissertation won the J. Leeds Barroll Prize, given by the Shakespeare Association of America. His peer-reviewed articles have been published or are forthcoming in the Journal for Early Modern Culture Studies, Early Theatre, Studies in Philology, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

Today's guest is Toril Moi, whose book Revolution of the Ordinary: Literary Studies After Wittgenstein, Austin and Cavell (University of Chicago Press, 2017) returns to three twentieth-century figures in ordinary language philosophy to renew how we think about style and argumentation. Revolution of the Ordinary brings together a diverse archive of primary sources, from the Argentine writer Julio Cortazar to the 1970s TV show All in the Family. I am excited to welcome Toril to the podcast today. Toril is James B. Duke Professor of Literature and Romance Studies and Professor of English, Philosophy, and Theatre Studies at Duke University. Toril's previous books include Sexual/Textual Politics: Feminist Literary Theory and Simone de Beauvoir: The Making of an Intellectual Woman. She has served as Research Professor at Norway's National Library for the last five years. John Yargo is Visiting Assistant Professor of English at Boston College. He earned a PhD in English literature from the University of Massachusetts Amherst, specializing in the environmental humanities and early modern culture. In 2023, his dissertation won the J. Leeds Barroll Prize, given by the Shakespeare Association of America. His peer-reviewed articles have been published or are forthcoming in the Journal for Early Modern Culture Studies, Early Theatre, Studies in Philology, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/literary-studies

Today's guest is Toril Moi, whose book Revolution of the Ordinary: Literary Studies After Wittgenstein, Austin and Cavell (University of Chicago Press, 2017) returns to three twentieth-century figures in ordinary language philosophy to renew how we think about style and argumentation. Revolution of the Ordinary brings together a diverse archive of primary sources, from the Argentine writer Julio Cortazar to the 1970s TV show All in the Family. I am excited to welcome Toril to the podcast today. Toril is James B. Duke Professor of Literature and Romance Studies and Professor of English, Philosophy, and Theatre Studies at Duke University. Toril's previous books include Sexual/Textual Politics: Feminist Literary Theory and Simone de Beauvoir: The Making of an Intellectual Woman. She has served as Research Professor at Norway's National Library for the last five years. John Yargo is Visiting Assistant Professor of English at Boston College. He earned a PhD in English literature from the University of Massachusetts Amherst, specializing in the environmental humanities and early modern culture. In 2023, his dissertation won the J. Leeds Barroll Prize, given by the Shakespeare Association of America. His peer-reviewed articles have been published or are forthcoming in the Journal for Early Modern Culture Studies, Early Theatre, Studies in Philology, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/intellectual-history

Today's guest is Toril Moi, whose book Revolution of the Ordinary: Literary Studies After Wittgenstein, Austin and Cavell (University of Chicago Press, 2017) returns to three twentieth-century figures in ordinary language philosophy to renew how we think about style and argumentation. Revolution of the Ordinary brings together a diverse archive of primary sources, from the Argentine writer Julio Cortazar to the 1970s TV show All in the Family. I am excited to welcome Toril to the podcast today. Toril is James B. Duke Professor of Literature and Romance Studies and Professor of English, Philosophy, and Theatre Studies at Duke University. Toril's previous books include Sexual/Textual Politics: Feminist Literary Theory and Simone de Beauvoir: The Making of an Intellectual Woman. She has served as Research Professor at Norway's National Library for the last five years. John Yargo is Visiting Assistant Professor of English at Boston College. He earned a PhD in English literature from the University of Massachusetts Amherst, specializing in the environmental humanities and early modern culture. In 2023, his dissertation won the J. Leeds Barroll Prize, given by the Shakespeare Association of America. His peer-reviewed articles have been published or are forthcoming in the Journal for Early Modern Culture Studies, Early Theatre, Studies in Philology, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/language

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir's Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Ingeborg og Herman har dekket Norsk litteraturfestival i Lillehammer. I løpet av kort tid har vi fått opplevd mye spennende og intervjuet flere viktige litterære skikkelser. I denne episoden kan du høre intervjuer og hilsener fra Nina Lykke, Toril Moi og Anne Carson. Vi ønsker dere en flott sommer. God lytt!

Feministisk teori har brug for en revolution. For den er blevet så abstrakt og generaliserende, at den er kommet alt for langt væk fra kvinders konkrete erfaringer. Det siger den norske litterat, feminist og forfatter Toril Moi i denne uges udgave af Langsomme samtaler. Hun mener, at den feministiske tænkning ofte bliver skrevet i koder, der er så indforståede, at den bliver utilgængelig for de kvinder, som den skulle være skrevet til og for. Derfor vil hun gøre os fri af de alt for store avancerede og kritiske teorier, som vil forklare det hele. 

Ludwig Wittgenstein är en av den västerländska filosofins stora 1900-talsikoner. Vad kan han säga oss idag, vad går att uttrycka i ord och vad är omöjligt att tala om? Wittgensteins postumt utgivna Filosofiska undersökningar har kommit i en ny svensk översättning och i veckans program möter vi filosofen och översättaren Martin Gustafsson vid Åbo Akademi och litteraturvetaren Toril Moi vid Duke University. Programledare Lars Mogensen. Producent Thomas Lunderquist.

Toril Moi talks to Joanna Biggs about the French philosopher Simone Weil, whose short and uncompromising life became a workshop for her revolutionary ideas about labour, human suffering and the power of paying attention.Read Toril Moi on Simone Weil in the LRB here: https://lrb.me/weilpodSubscribe to the LRB from just £1 per issue: https://mylrb.co.uk/podcast20b See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

«I vår flerkulturelle tid er spørsmålet om hva Norge er, om hva som er norsk, mer aktuelt enn noensinne. Vinje gjør en reise på jakt etter Norge. Vinjes Norge er ikke mitt Norge. Men det gjør ingenting, for han forsøker slett ikke å etablere noen norm for norskhet. Bortsett fra tvisynet, da.» Toril Moi har lest A.O. Vinjes Ferdaminni, der tvisynet er selve merket på både dikterens skaperkraft og nordmenns selvstendighet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

«I vår flerkulturelle tid er spørsmålet om hva Norge er, om hva som er norsk, mer aktuelt enn noensinne. Vinje gjør en reise på jakt etter Norge. Vinjes Norge er ikke mitt Norge. Men det gjør ingenting, for han forsøker slett ikke å etablere noen norm for norskhet. Bortsett fra tvisynet, da.» Toril Moi har lest A.O. Vinjes Ferdaminni, der tvisynet er selve merket på både dikterens skaperkraft og nordmenns selvstendighet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I sommer presenterer Nasjonalbiblioteket hver uke et gjenhør med de tidligere foredragene i «Fortidens folkelesning». Du kan høre Vigdis Hjorth om Herman Wildenvey, Ole Robert Sunde om Johan Borgen, Toril Moi om A. O. Vinje, Kjersti Annesdatter Skomsvold om Aksel Sandemose, Tore Renberg om Mikkjel Fønhus Olaug Nilssen om Anne-Cath. Vestly og Pedro Carmona-Alvarez om Tor Jonsson. Første gjenhør kommer allerede i morgen. Hør "Fortidens folkelesning"! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

1950-tallet var husmorens tiår. Husmorfilmene blomstret. Spillefilmen Støv på hjernen fra 1959 var en av tiårets mest populære norske filmer. Men husmorlivet var ikke bare komedie. I etterkrigslitteraturen er Ebba Haslund (1917–2009) husmorens dikter. I et halvt århundre var Haslund en av våre mest sentrale forfattere. Hun var den andre kvinnelige formannen i Forfatterforeningen, og viet nesten hele sitt store forfatterskap til utforskning av kvinners rolle. Alt i debutnovellen Også vi … fra 1945 skriver Haslund inspirert om sider ved husarbeidets gleder. I romanene Middag hos Molla (1951) og Krise i august (1954) viser hun oss også husmorens bitterhet og frustrasjon. Og i det internasjonale kvinneåret 1975, ga hun ut Bare et lite sammenbrudd, en roman som gir form til en vesentlig historisk erfaring, nemlig hvordan det oppleves for en kvinne som var husmor på 1950-tallet, at det arbeidet hun stolt har viet sitt liv til, nå defineres både som uvesentlig og som kvinneundertrykkende.I dette foredraget fortsetter Toril Moi sin utforsking av kultur og liv i 1950-tallets Norge. Prosjektet er både personlig og historisk. Uten å forstå Norge kan hun ikke forstå seg selv. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sofia Strandberg. Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår. Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir till. Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt, inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs några av århundradets främsta böcker romaner som Thomas Manns Bergtagen, André Gides Falskmyntarna, Virginia Woolfs Mrs Dalloway och Herman Hesses Stäppvargen. Skildringar av väldigt olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man först kan tro. Thomas Mann har kallat människan för livets sorgebarn. I så fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte författarna, utan de mänskliga grundvalarna. Ja, vad innebär det egentligen att vara människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den vilade som en skugga över de överlevande. På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Jag undrar om inte känslan av förlust återfinns i dagens efterkrigsskildringar. Vilket krig, tänker du kanske. Och det är talande nog. Kanske handlar det inte om efterkrigsskildringar i traditionell mening, men likväl om litteratur som behandlar olika sorters förlust. Skuggorna faller från två håll. Dels från historien: århundradet innan millennieskiftet rymde ett evigt stridande, från de två världskrigen till blodiga infernon i bland annat Rwanda och Balkan. Och dels faller skuggan från framtiden: den pågående förstörelsen av vår planet. Det ger avtryck i litteraturen, om än med viss fördröjning. När det gäller kriget i Syrien tog det flera år innan det började dyka upp romaner för att vittna och bearbeta. Böckerna skrevs framförallt av författare i exil, som Samar Yazbek i Frankrike och Khaled Alesmael i Sverige. En liknande fördröjning skedde under första världskriget. Några böcker kom visserligen tidigt, under själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt, från 1929, som genombrottet kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna. Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld och plötsliga försvinnanden. 1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som gått till spillo under första världskriget utan att mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker det fint i sin bok: Samhälleliga andliga värden har dödligt skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt. Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar. Det andliga inuti oss själva. Människan istället för gud. Ja, vi lever fortfarande eller på nytt i ett famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs Mrs Dalloway, där hon går genom staden, totalt uppslukad och förundrad över alla intryck som möter henne för att i nästa sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man förstår något om världen. Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå sin samtid. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser? Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie Ernaux till Knausgård: Liksom alla stora konstnärliga rörelser tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i det falska, det oäkta och det overkliga. Genom att skala av lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare strävade efter. Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände; eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på. Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa fall, kan litteraturen visa oss en väg. Text: Anna Thulin, journalist Tal: Sofia Strandberg Läsning och lyssning Åke Lundqvist: Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner, Carlssons bokförlag, 2018. Knausgård: In Search of a New Form av Toril Moi, föreläsning på Lunds universitet 2019: https://www.youtube.com/watch?v=PDMz_I8b9gQ

Kvinners skjebne sto sentralt i Torborg Nedreaas' forfatterskap. Klasseforskjeller, abortkampen og behandlingen av tyskerjenter; hennes politiske engasjement og skarpe stemme engasjerte lesere i 1950-årene. Men klarte hun å skrive seg fri fra samtidens kvinnesyn? Hva er sammenhengen mellom kvinnesyn og kjærlighetssyn?Nedreaas' roman Av måneskinn gror det ingenting fra 1947, som også ble en storsuksess som fjernsynsteater i 1987, har abort som et sentralt tema. Men den er også en grufull skildring av hvordan en kvinnes kjærlighet til en mann kan bli til det rene torturinstrument, selve årsaken til et liv i smerte og underkastelse.På jakt etter forståelse av landet og tiåret hun selv ble født i, undersøker litteraturprofessor Toril Moi 50-årenes Norge. I fjor høst tok hun for seg Agnar Mykle og Jens Bjørneboe i et foredrag der hun konkluderte med at begge forfatterne beskrev et mannssamfunn som ikke så sitt eget kvinnehat. Tidligere har hun også snakket om spillefilmregissøren Edith Carlmar og hennes kunstneriske virke, og denne gangen tar hun for seg en av 50-årenes viktigste forfattere, Torborg Nedreaas.I foredraget spilles det av utdrag fra Lydbokforlagets utgivelse av Av måneskinn gror det ingenting, lest av Gørild Mauseth. Det vises også klipp fra NRKs fjernsynsteater fra 1987, dramatisert av Arild Brinchmann. Klippet vises fra NRKs nettspiller, der hele serien er tilgjengelig. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

«Denne bok er et stykke Norge,» skriver Agnar Mykle i Lasso rundt fru Luna fra 1954. Fortsettelsen, Sangen om den røde rubin, kom to år etter. I 1955 ga Jens Bjørneboe ut Jonas. Hva forteller disse berømte, beryktede og kanoniserte bøkene oss om Norge i 1950-årene? I 1955 skrev den amerikanske antropologen David Rodnick at nordmenn er redde og sjenerte fordi de desperat ønsker å bli likt, men tviler på at de vil bli det. Denne nasjonens kultur, skrev han, oppmuntrer ikke folk til å uttrykke seg fritt. Likevel hører de frittalende og opprørske forfatterne Mykle og Bjørneboe hjemme i det Norge han skildret. Deres romaner handler om seksualitet og begjær. Men de handler også om familieliv, vaner, holdninger, politikk og kulturliv i 1950-årene. Litteraturprofessor Toril Moi undersøker 50-årenes Norge på jakt etter forståelse av landet hun selv ble født i. Hvordan bidro dette tiåret til å forme en jente som vokste opp ved en veiløs fjordarm på Vestlandet? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

** TORIL MOI forteller om Aasmund Olavsson Vinjes «erectio penis», 'Ferdaminni' og Hillary Clintons valgnederlag. Denne episoden ble første gang sendt i desember 2016. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

In this episode, Hans, Chris, and I discuss a nonfiction work that explores how Wittgenstein's philosophy of language can be useful for literary critics.

Hvorfor er så mange unge feminister sinte på forfatteren Margaret Atwood? En samtale med TORIL MOI. Denne episoden ble sendt første gang 26. januar 2018. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

TORIL MOI er en stor fan av Ridley Scotts postmodernistiske sci-fi-klassiker 'Blade Runner'. Hun mener likevel filmen har et forkastelig kvinnesyn. Så hva skal feminister gjøre med et sexistisk mesterverk? Hør en diskusjon med Moi i forbindelse med hennes foredrag på Nasjonalbiblioteket. Les essayet hennes i på morgenbladet.no See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hvorfor er dystopiske fortellinger som Handmaid's tale så populære? I episode 18 spør vi om fremtidsvisjoner er stedet å lete etter feminisme, eller sexisme. Forskerne Ingvil Hellstrand og Janne Stigen Drangsholt diskuterer feministisk science fiction, populære dystopier og hvorfor Handmaid's tale treffer tidsånden så godt. Toril Moi går i dybden på filmen Blade Runner og utfordrer kvinnesynet som preger kultfilmen.

Ridley Scotts Blade Runner (1982) er en actionfilm som også er en filosofisk klassiker. Filmen, som bygger på Philip K. Dicks roman fra 1968, Do Androids Dream of Electric Sheep, tar opp den filosofiske skeptisismens grunnleggende spørsmål: Hvordan vet jeg at du er et menneske? Hvordan kan jeg være sikker på at jeg selv ikke er en maskin? Og hva er egentlig et menneske? Samtidig som Blade Runner utforsker det menneskelige på radikalt vis, er den imidlertid slett ikke fri for sexisme. Dette er ikke en uvanlig kombinasjon, og i foredraget stiller litteraturprofessor Toril Moi også spørsmålet: Hvordan skal vi som kaller oss feminister, forholde oss til kunst og filosofi som både er radikalt utfordrende og deprimerende sexistisk? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Velkommen til en ny tankegodskveld på Litteratur på Blå – denne gangen om den østerrikske filosofen Ludwig Wittgenstein (1889–1951) og dagligspråkfilosofiens inntreden i litteraturteorien. Wittgensteins tenkning fikk for et drøyt år siden ny aktualitet i den norske litteraturdebatten gjennom Toril Mois bok The Revolution of The Ordinary (2017). Basert på blant andre Wittgenstein, Austin og Cavell forsøker Moi å vise hvordan litteraturen er det stedet hvor dagligspråket fornyer seg når virkeligheten endres, og boken retter en skarp kritikk mot mistenksomme lesestrategier og poststrukturalismens tegnforståelse. I Filosofiske undersøkelser (1953) tar også Ludwig Wittgenstein et oppgjør, men da med sin egen tidligere formal-logiske filosofi. I det som av mange regnes som forrige århundres viktigste filosofiske verk, retter han blikket mot språket i bruk, altså mot dagligspråket. Dette oppgjøret i Filosofiske undersøkelser kommer til uttrykk gjennom en dialog med en tenkt leser. Slik inviterer Wittgenstein leseren til selv å bryte løs fra språkets fengsel gjennom langsom tenkning og tålmodig arbeid med seg selv. Hva er det med den senere Wittgensteins hovedverk som fortsatt skaper så store ringvirkninger? Og hvorfor skapte Toril Mois prosjekt og lesning av Wittgenstein så stor debatt? I panelet: Cato Wittusen er førsteamanuensis ved Institutt for medie- og samfunnsfag ved Universitet i Stavanger. Hans forskningsinteresser omhandler blant annet Wittgensteins filosofiske arbeider og forholdet mellom litteratur og filosofi. Han var med på å starte Nordic Wittgenstein Society, og er medlem av redaksjonsrådet til Nordic Wittgenstein Review. Line Norman Hjorth er stipendiat i allmenn litteraturvitenskap ved Universitet i Bergen. Hun skriver for tiden en avhandling om Orderudsaken. Toril Moi er hennes biveileder. Samtalen ledes av Marlene Linde, master i retorikk og språklig kommunikasjon fra Universitet i Oslo. Til daglig jobber hun som lektor ved Foss videregående skole.

Vad är kärlek efter #metoo? Vad är en jämlik sexuell revolution? Vad har hänt i Los Angeles? På teaterutbildningarna i Sverige? På vilket sätt är striden om Brett Kavanaughs nominering en ny fas? Den norska feministen och litteraturvetaren Toril Moi säger att hon under det senaste året bara blivit mer övertygad om att metoo faktiskt är en ny våg i kvinnorörelsen historia. Hur ser vi det? Frågorna är många när vi samlar korrespondenter, journalister, författare och hör röster från studenter och utbildningsansvariga i dagens P1 Kultur. Kulturkorrespondent Naila Saleem rapporterar från Los Angeles. Hur pratas det om metoo i filmbranschens mecka ett år efter artiklarna om Harvey Weinstein? Kulturredaktionens reporter Matilda Källén har undersökt vad som hänt på de svenska teaterutbildningarna efter uppropet #tystnadtagning. Märker studenterna av en förändrad attityd? Kajsa Boglind, Sveriges Radios korrespondent i Washington,  sammanfattar läget kring processen med den amerikanske domaren Brett Kavanaugh och de anklagelser som riktats mot honom om sexuella övergrepp. Vad betyder de protester och ställningstaganden som gjorts under de senaste dagarna i USA inför omröstningen om han ska få en plats i högsta domstolen? Gäster i studion är Karin Olsson, kulturchef på Expressen, och Sofia Mirjamsdotter, ledarskribent på Sundsvalls Tidning. Metoo-hösten 2017 läste författaren Tone Schunnesson en tidningsartikel som visade sig handla om hennes ex-pojkvän. Kvinnorna i artikeln vittnade om övergrepp och våld. Artikeln fick henne att blicka tillbaka på relationen, men också på andra relationer och den hon är i förhållande till andra. Dagens OBS-essä: Vad är egentligen kärlek efter metoo? Dessutom har vi tjuvtittat på de första två avsnitten av den franska spionserien "Falsk identitet", varit på "Monsters of Film" och pratar om svart identitet och skräckfilm med Dianca London Potts. Programledare: Roger Wilson Producent: Anna Tullberg

«I vår flerkulturelle tid er spørsmålet om hva Norge er, om hva som er norsk, mer aktuelt enn noensinne. Vinje gjør en reise på jakt etter Norge. Vinjes Norge er ikke mitt Norge. Men det gjør ingenting, for han forsøker slett ikke å etablere noen norm for norskhet. Bortsett fra tvisynet, da.» Toril Moi har lest A.O. Vinjes Ferdaminni, der tvisynet er selve merket på både dikterens skaperkraft og nordmenns selvstendighet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

«I vår flerkulturelle tid er spørsmålet om hva Norge er, om hva som er norsk, mer aktuelt enn noensinne. Vinje gjør en reise på jakt etter Norge. Vinjes Norge er ikke mitt Norge. Men det gjør ingenting, for han forsøker slett ikke å etablere noen norm for norskhet. Bortsett fra tvisynet, da.» Toril Moi har lest A.O. Vinjes Ferdaminni, der tvisynet er selve merket på både dikterens skaperkraft og nordmenns selvstendighet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja  Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola   Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

A. S. Byatt ble i 2008 kåret av The Times til en av de femti viktigste britiske forfatterne. Hennes store litterære gjennombrudd, Possession: A Romance (Besettelsen, 1990,) ble blant annet hedret med den gjeve Bookerprisen. Romanen The Children's Book kom ut på norsk i 2011, og det var i den forbindelse Byatt besøkte Litteraturhuset. I Barnas bok (oversatt av Merete Alfsen) er handlingen lagt til Sør-England på slutten av 1800-tallet. I samtale med Toril Moi, professor ved Duke University, diskuterer de blant annet Byatts skrivestrategier, hennes omfattende research-arbeid og forfatterens stadig voksende interesse for historie. Samtalen fant sted 8. juni 2011.   Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede versjoner av samtaler og foredrag i regi av Stiftelsen Litteraturhuset. Musikk av Apothek.

A. S. Byatt was named one of Britain’s fifty greatest writers by The Times in 2008. Her literary breakthrough, Possession: A Romance, was awarded the prestigious Booker Prize. Byatt visited the House of Literature in connection with the 2011 Norwegian publication of her novel The Children's Book, which is set in Southern England in the late 19th century. In conversation with Duke University professor Toril Moi, Byatt discusses her writing strategies, her extensive research processes and growing interest for history. The conversation took place June 8. 2011.   Lithouse is a podcast from the House of Literature in Oslo, presenting adapted versions of lectures and conversations featuring international writers and thinkers. Music by Apothek.

  ** Hvorfor blir forfatteren av The Handmaid's Tale mislikt av så mange unge feminister? TORIL MOI snakker om Margaret Atwoods vriene syn på feminisme og metoo. Atwood selv lurer på om hun er en «dårlig feminist» fordi hun kritiserer også kvinners makt. En del eldre feminister har nå begynt å kritisere kampanjene mot seksuell trakassering. ** Og apropos feministiske sci-fi-helter: OLAF HAAGENSEN forklarer hva som er så besnærende med Alien-filmene. Vil du høre foredraget teksten i Morgenbladet er basert på, anbefaler vi Litteraturhuset i Oslos podkast!: https://podtail.com/podcast/litteraturhusets-podkast/toril-moi-om-the-handmaid-s-tale/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I Margaret Atwoods klassiker har det teokratiske militærdiktaturet Gilead overtatt makten i USA og innført et patriarkalsk regime der kvinner er fratatt sine rettigheter. Toril Moi er professor i litteraturvitenskap ved Duke University har hentet fram igjen Atwoods klassiker, som igjen framstår som aktuell. Siden utgivelsen i 1985 er den oversatt til mer enn 40 språk, og blitt både film og TV-serie. Hvordan framstår The Handmaid’s Tale i dagens politiske klima? Foredraget ble holdt på Litteraturhuset 9. oktober 2017.   Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede versjoner av samtaler og foredrag i regi av Stiftelsen Litteraturhuset. Musikk av Apothek. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En internationell lägesrapport kring metoo-rörelsen med fem av radions korrespondenter - och så intervjuar vi en av världens ledande feministiska litteraturforskare. Och en essä om att förvandlas från subjekt till något annat. Vi hör rapporter från Kajsa Boglind i USA, Lotten Collin från Latinamerika, Margareta Svensson från Sydeuropa och kulturkorrespondenten Naila Saleem. Dessutom kommer kulturredaktionens Fredrik Wadström, före detta Rysslandskorrespondent, till studion för att ge en lägesrapport från den regionen. P1 Kulturs Anna Tullberg har också träffat Toril Moi, norsk litteraturprofessor vid ansedda Duke University i USA. Hennes senaste bok handlar om språk och verklighet - och hon talar om hur #metoo- och kvinnorörelsen satt ord på tidigare odefinierade erfarenheter. Och om hur Anders Behring Breivik knappt kunde sätta ord på sina läror. Vi återutsänder även Jenny Telemans uppskattade OBS Essä från i november - om att som kvinna plötsligt förvandlas från subjekt till någonting annat.  Programledare: Roger Wilson. Producent: Mattias Berg.

I detta avsnitt diskuterar vi två böcker som talar om uppmärksamhet och dess betydelse för människans förhållningssätt till tillvaron: dels Joseph Piepers bok Leisure – the Basis of Culture och dels litteraturvetaren Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet. Hållpunkter i poddavsnittet: 0-1 min Presentation av dagens program 1-11 minuter: Återkoppling från förra programmet 1 – 8 min: vad betyder ”analogia entis”? 8 – 11 minuter: Vad har den klasssiska teismen, som Hart talar om, för relevans för kristen tro? 11- 14.30: Presentation av dagens tematik och Toril Moi 14.30 – 19.00 Vår ingång till Pieper 19.00: Vad innebär begreppet Leisure? 23.00 Leisure är utrotningshotat 25.00 Kopplingar mellan Piepers analys av samhället och Marx' samhällskritik. 26.45 Har vår fritid blivit instrumentaliserad idag? 28.00: Begreppen ratio och intellectus 34.30: Miljö och omvärld 40: Vad är förundran? 43: Filosofisk reflektion och dess relation till hopp ”Filosofin börjar med förundran” säger Aristoteles i sin bok Metafysiken. 1900-talsfilosofen Edmund Husserl förknippar filosofins födelse med uppkomsten av vad han kallar för den ”teoretiska inställningen” som är ett intresse för hur saker och ting är, inte för att man skall lösa ett praktiskt problem, utan för att man undrar hur det förhåller sig. Därför har filosofi och vetenskap samma rot för Husserl: de är båda ett uttryck för människans begär efter kunskap om tillvaron, för kunskapens egen skull. För både Husserl och Aristoteles gäller att filosofisk verksamhet kräver att de praktiska göromålen inte är så överhängande att man inte kan ställa de mer grundläggande frågorna om tillvaron. Här finns förstås också en koppling till de religiösa frågorna som handlar om världens yttersta ursprung och mål. I sin bok Leisure – the Basis of Culture så driver Joseph Pieper tesen att denna inställning har blivit utrotningshotad i den moderna världen; genom att vi tenderar att göra allting till arbete så får vi ett instrumentellt förhållningssätt till tillvaron, all verksamhet blir nyttig för ett annat ändamål, men är inte i sig själv värdefull. Men vissa saker måste vara sådana att vi inte gör dem för att uppnå något annat, utan för att de i sig själva är meningsfulla och värdefulla. Begreppet ”leisure” som brukar översättas med fritid står mer för ett förhållningssätt än för en viss veckodag. Det som ”leisure” möjliggör är en form av vaksam uppmärksamhet som inte är instrumentell, denna uppmärksamhet kallar Pieper för ”intellectus” (som kan översättas med förståelse) i motsats till ”ratio” som är en mer granskande och beräknande uppmärksamhet. Om jag i allt jag gör frågar vad nyttan är med det jag gör, så leder det till att min uppmärksamhet kännetecknas av ”ratio” och jag kan inte odla den öppenhet för tillvaron som kännetecknar ”intellectus”. Intellectus gör det möjligt att bli existentiellt berörd av något jag inte redan var medveten om, medan ratio innebär en mer selektiv uppmärksamhet där jag stänger ute det jag inte redan på förhand har definierat som intressant. Detta kan exemplifieras med hur det känns att prata med en person som är närvarande och lyssnande, men receptiv och inte har en massa förutfattade meningar om hurdan jag är (intellectus) respektive någon som är intensivt uppmärksam, men med en kritisk blick och har en stark förförståelse om hurdan jag är och söker bekräftelse på att jag är sådan som personen redan bestämt sig för att jag är (ratio). Pieper menar att när vi går ut i världen med den uppmärksamhet som kännetecknas av ”ratio” så har vi redan ett mål med vår uppmärksamhet och det styr vår blick och vad vi ser. ”Intellectus” är en receptiv, men vaken, uppmärksamhet som kan bli förundrad och tilltalad av omvärlden, och av vännen. Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet är en filosofisk essä om hur vår uppmärksamhet formar vår inställning till varandra och världen. En kärleksfull och rättfärdig blick, som Moi benämner det, är en form av uppmärksamhet som försöker gå bakom orden och förstå den andres tankegång, från vilket håll den andre kommer, utan att nödvändigtvis hålla med honom eller henne. På samma sätt innebär den rättfärdiga och kärleksfulla blicken att man kan vara kritisk och kärleksfull på samma gång: vilja den andre väl utan att vara okritisk. På vissa sätt framstår den ”kärleksfulla och rättfärdiga” blicken som en syntes av ratio och intellectus. Förutom det kvantifierbara vetandet inom naturvetenskaperna försvarar Moi ett etiskt och existentiellt vetande. Att få en existentiell insikt kräver en annan form av uppmärksamhet än den som kännetecknar det naturvetenskapliga arbetet. För Moi är en poäng att den kärleksfulla och rättfärdiga blicken försöker se klart – den romantiserar inte – samtidigt som den inte är fördömande. Moi anknyter till mystikern Simone Weil för vilken uppmärksamheten är en form av bön. Kopplingen mellan filosofi och religion är för Pieper att den kontemplativa blicken i slutändan förutsätter en vördnad för tillvaron vilket för Pieper implicerar att man betraktar världen som en skapelse, en gåva, och inte bara som ett neutralt material som jag kan använda på de sätt jag finner nyttiga.

DEL 1/3 | FAGSEMINAR 11.10.2017 00:00:13: Intro 00:02:54: Toril Moi 00:59:02: Vigdis Hjorth 01:21:06: Anniken Greve I sin seneste bok «Revolution of the ordinary. Literary studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell» hevder litteraturprofessor Toril Moi at lesning kan forandre livene våre. Boken går i kritisk dialog med det dominerende postmoderne, monolittiske litteraturbegrepet i humaniora, som har redusert lesning til formalisme og mistankens hermeneutikk. Ved å vende tilbake til den hverdagsfilosofiske tradisjonen etter Ludwig Wittgenstein, talehandlingsteoretikeren J. L. Austin og den amerikanske filosofen Stanley Cavell, presenterer Moi nye svar på grunnleggende litteraturkritiske spørsmål om forholdet mellom tekst, verden og lesning. Etter Mois foredrag blir det innlegg og diskusjon fra forfatter Vigdis Hjorth, professor i litteraturvitenskap Anniken Greve (UiT), professor i kulturhistorie Helge Jordheim (UiO), professor i nordisk Christine Hamm (UiB) og forskningsbibliotekar Trond Haugen (NB). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

DEL 2/3 | FAGSEMINAR 11.10.2017 00:00:13: Trond Haugen 00:26:03: Christine Hamm 00:46:21: Helge Jordheim I sin seneste bok «Revolution of the ordinary. Literary studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell» hevder litteraturprofessor Toril Moi at lesning kan forandre livene våre. Boken går i kritisk dialog med det dominerende postmoderne, monolittiske litteraturbegrepet i humaniora, som har redusert lesning til formalisme og mistankens hermeneutikk. Ved å vende tilbake til den hverdagsfilosofiske tradisjonen etter Ludwig Wittgenstein, talehandlingsteoretikeren J. L. Austin og den amerikanske filosofen Stanley Cavell, presenterer Moi nye svar på grunnleggende litteraturkritiske spørsmål om forholdet mellom tekst, verden og lesning. Etter Mois foredrag blir det innlegg og diskusjon fra forfatter Vigdis Hjorth, professor i litteraturvitenskap Anniken Greve (UiT), professor i kulturhistorie Helge Jordheim (UiO), professor i nordisk Christine Hamm (UiB) og forskningsbibliotekar Trond Haugen (NB). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

DEL 3/3 | FAGSEMINAR 11.10.2017 Paneldebatt I sin seneste bok «Revolution of the ordinary. Literary studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell» hevder litteraturprofessor Toril Moi at lesning kan forandre livene våre. Boken går i kritisk dialog med det dominerende postmoderne, monolittiske litteraturbegrepet i humaniora, som har redusert lesning til formalisme og mistankens hermeneutikk. Ved å vende tilbake til den hverdagsfilosofiske tradisjonen etter Ludwig Wittgenstein, talehandlingsteoretikeren J. L. Austin og den amerikanske filosofen Stanley Cavell, presenterer Moi nye svar på grunnleggende litteraturkritiske spørsmål om forholdet mellom tekst, verden og lesning. Etter Mois foredrag blir det innlegg og diskusjon fra forfatter Vigdis Hjorth, professor i litteraturvitenskap Anniken Greve (UiT), professor i kulturhistorie Helge Jordheim (UiO), professor i nordisk Christine Hamm (UiB) og forskningsbibliotekar Trond Haugen (NB). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Da bind én av «Min kamp» kom ut i 2009, insisterte Karl Ove Knausgård på at alt i boken er sant. Samtidig kalte han boken en roman. Hva er en roman, og hva er «Min kamp» om den ikke er en roman? Kan dagens debatter omkring forholdet mellom fiksjon og sakprosa – som memoarsjangeren, historieskriving og personlige essay – hjelpe oss til å forstå Knausgårds prosjekt i «Min kamp»? Og hvordan bidrar Knausgårds verk til disse debattene? Litteraturprofessor og forsker II ved Nasjonalbiblioteket Toril Moi viser i dette foredraget at «Min kamp» utfordrer veletablerte dogmer omkring forholdet mellom språk og virkelighet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

** TORIL MOI forteller om Aasmund Olavsson Vinjes «erectio penis», 'Ferdaminni' og Hillary Clintons valgnederlag. ** I tillegg får du svaret på Morgenbladets spåkule, og spådommer om 2017 fra vinneren. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I denne episoden kan du høre Vigdis Hjorth snakke om sin nyeste roman Arv og miljø, i samtale med litteraturprofessor Toril Moi. Samtalen ble holdt den 5. oktober 2016.   Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede foredrag og samtaler fra Litteraturhusets program. Musikk av Apothek. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

– TORIL MOI er en av Norges aller mest kjente intelektuelle. Nå er hun rammet av en av de store selvhjelpstrendene som hjemsøker kloden, nemlig Kondos ryddemetode. – EMIL FLATØ har gått til følelsesterapi. – HELENE URI og MARIT K. SLOTNÆS vurderer Norges beste forelesere. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Camilla Collett har 200-årsjubileum samme år som kvinners stemmerett har 100-årsjubileum. Toril Moi og Torhild Steinfelt er gjester i studio.

Recent theories of women, sex and gender have challenged the category of woman. The value of literature (and the other arts) has also been called into question. Have the new gender theories made feminist criticism obsolete? Does it still make sense to cla