Podcasts about pulitzerpriset

Redan när han tillträdde höll han ett av tidernas mest berömda tal. Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, sade Kennedy, och själv bidrog han starkt till att rädda världen från kärnvapenkrig, säger forskaren som nu skriver hans biografi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Historikern Fredrik Logevall är verksam vid Harvard i USA. Nu skriver han på en biografi i tre delar om John F Kennedy, som trots sin korta ämbetstid brukar röstas fram som landets populäraste president i modern tid. – Jag har kommit till slutsatsen att Kubakrisen är Kennedys största ögonblick, säger Logevall. De flesta av hans rådgivare säger ”we need to take these missils out”, och det är nästan bara Kennedy som står emot och istället vill hitta en politisk lösning, för att undvika ett kärnvapenkrig, säger han. Till Logevalls stora glädje så finns samtalen på band. Bland dem finns ett där Kennedys föregångare Eisenhower säger att en invasion av Kuba är det mest givna svaret på de sovjetiska kärnvapeninstallationerna där, men vilket Kennedy hörs tveka kring.Fredrik Logevall, som bor i Amerika sedan 12 års ålder, fick 2013 Pulitzerpriset för sin bok ”Embers of war” om bakgrunden till Vietnamkriget. Vi möter honom på plats vid Harvarduniversitetet där Kennedy en gång utbildade sig, för att höra hans syn på presidenten som mördades 1963 och varför han än idag är intressant och inspirerande.Björn Gunér bjorn.guner@sverigesradio.se Producent: Lars Broström lars.brostrom@sverigesradio.se

En amerikansk Pulitzerprisbelönad serieroman från 1980-talet. Fredrik Wadström berättar om Maus av Art Spiegelman, serieromanen om Förintelsen där judarna är möss och nazisterna katter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "Maus" handlar om författarens föräldrar och vad de upplevde under Förintelsen. Den började publiceras i korta stycken i början av 80-talet, men var inte helt klar förrän 1991. 1992 blev den, som första serieroman, belönad med Pulitzerpriset.

Redan när han tillträdde höll han ett av tidernas mest berömda tal. Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, sade Kennedy, och själv bidrog han starkt till att rädda världen från kärnvapenkrig, säger forskaren som nu skriver hans biografi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Historikern Fredrik Logevall är verksam vid Harvard i USA. Nu skriver han på en biografi i tre delar om John F Kennedy, som trots sin korta ämbetstid brukar röstas fram som landets populäraste president i modern tid. – Jag har kommit till slutsatsen att Kubakrisen är Kennedys största ögonblick, säger Logevall. De flesta av hans rådgivare säger ”we need to take these missils out”, och det är nästan bara Kennedy som står emot och istället vill hitta en politisk lösning, för att undvika ett kärnvapenkrig, säger han. Till Logevalls stora glädje så finns samtalen på band. Bland dem finns ett där Kennedys föregångare Eisenhower säger att en invasion av Kuba är det mest givna svaret på de sovjetiska kärnvapeninstallationerna där, men vilket Kennedy hörs tveka kring.Fredrik Logevall, som bor i Amerika sedan 12 års ålder, fick 2013 Pulitzerpriset för sin bok ”Embers of war” om bakgrunden till Vietnamkriget. Vi möter honom på plats vid Harvarduniversitetet där Kennedy en gång utbildade sig, för att höra hans syn på presidenten som mördades 1963 och varför han än idag är intressant och inspirerande.Björn Gunér bjorn.guner@sverigesradio.se Producent: Lars Broström lars.brostrom@sverigesradio.se

Marie Lundström har intervjuat en av USA:s hetaste författare, Hernan Diaz, om hans roman Egendom, om skrivandet, framgången och 1920-talets finansvärld. Dessutom: Viktor Krutrök läser en vaktmästardikt! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rapport från Bokmässan 2024! Marie Lundström har intervjuat en av USA:s hetaste författare, Hernan Diaz. Han debuterade med På avstånd (In the distance) som blev nominerad till Pulitzerpriset.Hans senaste roman Egendom, eller Trust som den heter i engelskt original, fick Pulitzerpriset 2023 och ska bli tv-serie på HBO med Kate Winslet i huvudrollen.Egendom tar sin början i 1920-talets New York, där den amerikanska finansvärlden växer fram. Vi får följa finansmannen Andrew Bevel och hans fru Mildred som lyckas mångdubbla sina tillgångar trots börskrasch och världskrig. Boken har kallats metafiktiv och under läsningens gång får läsaren syn på historien från flera olika håll.Hernan Diaz romaner På avstånd och Egendom är översatta till svenska av Fredrika Spindler.Dessutom kommer en ny poet på besök, som Marie också hittade på Bokmässan i Göteborg! Det är västerbottniske Viktor Krutrök som läser sin prosadikt Till vikarierande vaktmästare på Norrskensgläntans vårdcentral och äldreboende.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas MagnellLjuddesign: Märta Myrstener

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Natalie Diaz (född 1978) växte upp i Fort Mojave Indian Reservation vid Coloradofloden i Kalifornien. Hennes debut "När min bror var aztek" har utsetts till en av 2010-talets bästa amerikanska diktsamlingar. Diaz har också varit basketproffs, men undervisar idag vid Arizona State University och kämpar för mojavespråkets bevarande. För sin andra bok "Post Colonial Love Poem" (2020) tilldelades hon Pulitzerpriset. I "När min bror var aztek" väver Diaz samman det politiska med det privata när hon med ett lika känsligt som hårt språk fångar en krackelerande familjedynamik och en storebror fast i drogmissbruk. Samtidigt skriver hon fram starka bilder av natur, queer sexualitet, familjeband och av mojavekulturen. Dikterna tar sin utgångspunkt i de historiska och pågående erfarenheter som präglar livet för USA:s ursprungsbefolkning. I samarbete med Oslo internasjonale poesifestival och Rámus förlag. Fån 27 november 2023 Jingel: Lucas Brar

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Våren 2023 kom Hernan Diaz Bookerpris-nominerade roman "Egendom" ut i svensk översättning. En mångbottnad berättelse om en finansmans uppgång och fall i New York under 1900-talets början. Hernan Diaz, född i Argentina 1973, växte delvis upp i Sverige och har mestadels bott i USA. "Egendom" är hans andra roman. För sin debut "In the distance" (2017) nominerades han till Pulitzerpriset. "Egendom" kom ut på svenska våren 2023, i översättning av Fredrika Spindler. Mitt under 1920-talets börskrasch mångdubblar den gåtfulle affärsmannen Benjamin Rask sina redan astronomiska tillgångar. Hur bär han sig åt? Och på vilket sätt har hans hustru Helen bidragit till deras rikedom? I samarbete med Brombergs förlag. Från 26 maj 2023 Jingel: Lucas Brar

Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med ”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst. Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet”.Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten ibland blott en undanflykt?Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet. De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden: Det finns saker som omger våra liv, och ”att se dem är att känna oss själva”. Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan ”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den. David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen

Ja även detta opinionsbildningspris sjunger ju på sista vers... Donald Trump: "Du måste förstå, David - och jag förklarar detta för henne också, jag förklarar för vem som helst, jag var under belägring av den falska Rysslands-, Rysslands-, Rysslandsutredningen och Mueller-bluffen och alla dessa saker. Jag var under belägring och jag måste slå tillbaka. Så vissa människor skulle säga, wow, varför bråkar han alltid? Jo, du måste kämpa annars skulle du göra det – jag sparkade Comey, jag blev av med McCabe och alla dessa människor som var så hemska att jag menar bara hemskt för vårt land och många av dem och många andra, och slog Deep State. Jag kämpar mot Deep State och vinner. Du kan inte bara vara en riktig, jag tycker att jag är en väldigt trevlig person men om vi ska vinna måste vi vara tuffa och vi måste slå tillbaka. Och återigen var jag under belägring och jag förklarade att för folk så fort jag förklarade det så håller de alltid med. Och illegal belägring. Det kom precis ut i Twitter-filer att situationen i Ryssland var en total bluff. Vi visste det ändå, men det var en total bluff och nu erkänner de det alla och de borde ärligt talat ge tillbaka sina Pulitzer Awards. De fick Pulitzer-priset för att rapportera om Ryssland och rapporteringen var exakt de falska nyhetsmedierna och Washington Post och New York Times och rapporteringen om Ryssland var faktiskt helt fel. Det var precis tvärtom. Och de borde lämna tillbaka dem och vi är faktiskt i en rättstvist med Pulitzer Foundation om det eftersom vi tycker att det är löjligt att de ger Pulitzerpriset till människor, de har fel, och nu är det allt de har fel. Så låt oss se vad som händer. För att de tappade mycket trovärdighet, Pulitzer. Så det är, jag menar, i grund och botten måste du slå tillbaka och när du slår tillbaka, vill jag slåss för att vinna, jag vill vinna för landet, jag vill vinna för folket och jag kunde se att Kellyanne sa att han var t väldigt trevligt men jag vill inte vara snäll. Det här är människor som är ligister. De är väldigt sjuka och väldigt dåliga människor och om jag slår tillbaka så låter du inte så trevlig som du borde men vi vinner alla tillsammans. Make America Great Again" - Pulitzerpriset är den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i USA för prestationer inom tryckt journalistik, onlinejournalistik, litteratur, dramatik och musikalisk komposition. Det instiftades 1917 till minne av journalisten och tidningsmannen Joseph Pulitzer, som hade gjort sig förmögen som tidningsutgivare. Priset administreras av Columbia University. Priset delas ut årligen i 21 olika kategorier, bland andra undersökande journalistik, kritik, historia och fotografi. 101 Nobelpristagare har varit knutna till universitetet som studenter, lärare eller personal. Columbia är en av de fjorton grundmedlemmarna i Association of American Universities och var den första skolan i USA att bevilja titeln M.D. (Med. dr). Noterbara alumner och tidigare studenter vid universitetet och vid dess föregångare, King's College, inkluderar fem amerikanska grundlagsfäder, nio domare i USA:s högsta domstol, 20 nu levande miljardärer, 28 Oscarsvinnare och 29 statschefer, däribland tre amerikanska presidenter - Franklin Delano Roosevelt, Theodore Roosevelt, Barack Obama. #CarlNorberg #DeFria De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

I helgen har filmatiseringen av Colson Whiteheads "Den underjordiska järnvägen" premiär. Dessutom: Svante Thuresson, legendarisk sångare, har lämnat oss. SVANTE THURESSONS KÄNSLA FÖR FRASERING I veckan gick Svante Thuresson, en av Sveriges stora röster, bort. Berit Nygren från P2 medverkar och pratar frasering, fickkornett och ger exempel där hans jazziga sång briljerar. SLAVERIETS USA SKILDRAS I SERIE Colson Whiteheads roman om en underjordisk fritagningsrörelse i slaveriets USA belönades med Pulitzerpriset och läsarnas kärlek. Nu har den blivit serie i regi av Barry Jenkins (Moonlight) (Amazon Prime). Vi har sett den. ÅTTIOTALETS HYLLADE BERLIN ALEXANDERPLATZ NYGJORD OCH SLUTLIGEN SEBAR Det har pratats så länge om "Berlin Alexanderplatz" och nyfilmatiseringen av den. Då menar vi Burhan Qurbanis omtag av Alexander Döblins roman som Rainer Werner Fassbinder ju iscensatte 1980. Denna vecka får den äntligen premiär i Sverige. Vi pratar med Roger Wilson i New York som bevakat den här filmen ett tag. (Biopremiär) STEKHETA ALEXANDER ABDALLAH och AMY DEASISMONT I NY SERIE "Thunder in my heart"  av och med Amy Deasismont kan komma att smälta hjärtan i vår. Bara det faktum att "Salim i Snabba Cash" är med, det vill säga Alexander Abdallah, gör att många säkert kommer att ge den en chans. Premiär nästa helg och Björn Jansson har informationen. (Viaplay) KLASSIKERN - CITIZEN KANE Mårten Blomkvist har gjort veckans Klassikern - filmen "Citizen Kane". Orson Welles film om en ensam mediemogul har kallats "världens bästa film" - stämmer det än? Programledare: Lisa Bergström Producent: Minna Grönfors

Översättning: Jonas Brun Uppläsning: Saga Gärde Årets Nobelpristagare i litteratur, amerikanskan Louise Glück, har sedan debuten 1968 gett ut tolv diktsamlingar. Tre finns i svensk översättning: Averno, Vild iris och Ararat. Hon har genom åren tilldelats flera utmärkelser, bland annat Pulitzerpriset 1993 och i våras Tranströmer-priset. Louise Glück får Nobelpriset för sin "omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell. DIKTSAMLING  Vild iris (Rámus, 2020) MUSIK Chris Bartels: Imagination EXEKUTÖR Elskavon

Dikt: "Tidigaste minnet" Översättning: Stewe Claeson Uppläsning: Saga Gärde Årets Nobelpristagare i litteratur är Louise Glück, amerikanska med ungersk- judisk härstamning, född 1943 i New York. Hon har sedan debuten 1968 gett ut tolv diktsamlingar. Tre finns i svensk översättning: Averno, Vild iris och Ararat. Hon har genom åren tilldelats flera utmärkelser, bland annat Pulitzerpriset 1993 och i våras Tranströmer-priset. Louise Glück får priset för sin "omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell. DIKTSAMLING  Ararat (Rámus, 2019) MUSIK Johannes Brahms: Tredje satsen ur Violinsonat d-moll EXEKUTÖR Alina Ibragimova, violin och Cédric Tiberghien, piano

Dikt: "Vild iris" Översättning: Jonas Brun Uppläsning: Saga Gärde Årets Nobelpristagare i litteratur är Louise Glück, amerikanska med ungersk- judisk härstamning, född 1943 i New York. Hon har sedan debuten 1968 gett ut tolv diktsamlingar. Tre finns i svensk översättning: Averno, Vild iris och Ararat. Hon har genom åren tilldelats flera utmärkelser, bland annat Pulitzerpriset 1993 och i våras Tranströmer-priset. Louise Glück får priset för sin "omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell. DIKTSAMLING  Vild iris (Rámus, 2020) MUSIK Chris Bartels: Imagination EXEKUTÖR Elskavon

Dikt: "Vesper: Parousia" Översättning: Jonas Brun Uppläsning: Saga Gärde  Årets Nobelpristagare i litteratur är Louise Glück, amerikanska med ungersk- judisk härstamning, född 1943 i New York. Hon har sedan debuten 1968 gett ut tolv diktsamlingar. Tre finns i svensk översättning: Averno, Vild iris och Ararat. Hon har genom åren tilldelats flera utmärkelser, bland annat Pulitzerpriset 1993 och i våras Tranströmer-priset. Louise Glück får priset för sin "omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell. DIKTSAMLING  Vild iris (Rámus, 2020) MUSIK Nikolaj Rimskij-Korsakov: Näktergalen förtrollad av en ros EXEKUTÖR Mischa Maisky, cello och Pavel Gililov, piano

Den amerikanska poeten Louise Glück får Nobelpriset i litteratur 2020. Louise Glück får priset för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell. Ständige sekreteraren Mats Malm har talat med Nobelpristagaren Louise Glück och delgett henne nyheten. Hon var överraskad och glad, trots den tidiga timmen, säger han. Hon hör till de mest framträdande lyrikerna i amerikansk samtidslitteratur, säger Anders Olsson, ordförande för Nobelkommittén. Det finns också en stor bit av humor och kvickhet i hennes poesi, säger han. Louise Glück är dessutom Månadens diktare i Dagens dikt nu i oktober här på Sveriges Radio. Känslostark med samtidigt vidgande, säger kulturredaktionens Mikael Timm i P1 Kulturs direktsändning. Louise Glück föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Det är inte så mycket metaforer. hennes dikter ligger nära det berättade, säger hennes svenska översättare Jonas Brun. Hon har belönats med såväl Pulitzerpriset som National Book Award och är en av den ame­rikanska lyrikens mest beundrade och inflytelserika poeter som ofta omnämns i diskussionerna kring nobelpriset. Hon introducerades på svenska 2017 med "Averno" i översättning av Jonas Brun. 2019 kom hennes bok "Ararat" i översättning av Stewe Claeson. Producenter: Minna Grönfors och Marie Liljedahl

Dikt: "Ottesång" Översättning: Jonas Brun Uppläsning: Saga Gärde Årets Nobelpristagare i litteratur är Louise Glück, amerikanska med ungersk- judisk härstamning, född 1943 i New York. Hon har sedan debuten 1968 gett ut tolv diktsamlingar. Tre finns i svensk översättning: Averno, Vild iris och Ararat. Hon har genom åren tilldelats flera utmärkelser, bland annat Pulitzerpriset 1993 och i våras Tranströmer-priset. Louise Glück får priset för sin "omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell. DIKTSAMLING  Vild iris (Rámus, 2020) MUSIK Augusta Holmès: Clair de lune ur Trois petit pieces EXEKUTÖR Juliette Hurel, flöjt och Hélene Couvert

Dikt: ur "Averno" 1a rad: Det är sant att det inte finns nog med skönhet i världen Översättning: Jonas Brun Uppläsning: Stina Ekblad Louise Glück, amerikanska med ungersk- judisk härstamning, född 1943 i New York, har sedan debuten gett ut tolv diktsamlingar. Tre finns i svensk översättning: Averno, Vild iris och Ararat. Hon har genom åren tilldelats flera utmärkelser, bland annat Pulitzerpriset 1993 och i våras Tranströmer-priset för en poesi  i Tomas Tranströmers anda som med exakthet och svärta låter det personliga genljuda ur en mytologisk och historisk klangbotten. Relationen till en mor och erövrandet av en egen röst i hennes skugga, är ett motiv som löper som en högspänningstråd genom Glücks författarskap, skriver författaren och kritikern Hanna Nordenhök i Expressen Kultur. DIKTSAMLING  Averno (Rámus, 2017) MUSIK Sergej Prokofjev: Introduktion ur Askungen EXEKUTÖR Londons symfoniorkester Dirigent: André Previn

Dikt: Snödroppar Översättning: Jonas Brun Uppläsning: Anna Pettersson Louise Glück, amerikanska med ungersk- judisk härstamning, född 1943 i New York, har sedan debuten gett ut tolv diktsamlingar. Tre finns i svensk översättning: Averno, Vild iris och Ararat. Hon har genom åren tilldelats flera utmärkelser, bland annat Pulitzerpriset 1993 och i våras Tranströmer-priset för en poesi  i Tomas Tranströmers anda som med exakthet och svärta låter det personliga genljuda ur en mytologisk och historisk klangbotten. Relationen till en mor och erövrandet av en egen röst i hennes skugga, är ett motiv som löper som en högspänningstråd genom Glücks författarskap, skriver författaren och kritikern Hanna Nordenhök i Expressen Kultur. DIKTSAMLING  Vild iris (Rámus, 2020) MUSIK Peter Tjajkovskij: Snödroppen ur Årstiderna EXEKUTÖR Sven Bjerstedt, piano, Lasse Lundström, kontrabas och Lennart Gruvstedt, trummor

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos. https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

Viet Thanh Nguyen föddes 1971 i Vietnam men växte upp i USA, dit han som fyraåring flydde tillsammans med sina föräldrar. Han är professor i Ethnic studies vid University of Southern California och nyutsedd hedersdoktor vid Uppsala universitet. Nguyen medverkar regelbundet som krönikör i New York Times och Los Angeles Times, där han gjort sig ett namn som en radikal röst i bland annat flyktingfrågan. Viet Thanh Nguyens debutroman "Sympatisören" fick ett enormt genomslag när den gavs ut i USA och fick ta emot en lång rad utmärkelser, däribland det prestigefyllda Pulitzerpriset 2016. Boken togs emot som ett hett efterlängtat vietnamesiskt perspektiv på Vietnamkriget. Andreas Norman är författare och f.d. diplomat med fokus på Östeuropa och Västra Balkan, och har bott och arbetat i bl.a. Bosnien, Makedonien och Litauen. 2013 kom han ut med den hyllade thrillern "En rasande eld" och senare med uppföljaren "De otrogna". Han har även skrivit om sina erfarenheter under tsunamikatastrofen 2004 i den uppmärksammade boken "9,3 på Richterskalan". I samarbete med Tranan. Från 27 januari 2020 Jingel: Lucas Brar

I juli är det femtio år sedan den första månlandningen och människans förhållande till rymden förändrades för alltid. Månen har alltid fascinerat, men vad innebar den historiska händelsen för kulturen? Dagens P1 Kultur gästas av författaren Maria Küchen, som är aktuell med "Rymdens alfabet" som är ett slags essäsamling om människan och rymden. Boken börjar med A som i Apollo 11, som var den farkost som tog astronauterna Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins till månen, även om just Collins aldrig satte sin fot på månen. Han fick vackert fick ligga kvar med moderskeppet i en banan runt himlakroppen i väntan på att de andra två skulle docka med månlandaren. Sista kapitlet i Küchens bok heter "Örnen har landat" som var Neil Armstrongs första ord när månlandaren Eagel stod på månens yta, men däremellan hinner författaren med bland annat med att skriva om den sovjetiska rymdbasen Bajkonur, musik som skapats med inspiration av månfärderna, space fiction och hur det gick till att sy astronauternas kläder. Boken är full av fakta, spännande detaljer och lyriska passager om människans plats i rymden. Men, hur länge kommer de allra första fotstegen i måndammet att bevaras för eftervärlden? Och vad vore i så fall poängen med det? P1 Kulturs reporter Mina Benaissa har intervjuat den amerikanska professorn Michelle Hanlon, som drömmer om ett museum på månen och tycker att det är en skandal att fotstegen inte skyddas. Vi besöker också Hasselblad center i Göteborg, där den nya utställningen "Moonlight" precis har öppnat. Det är människans och fotografiets relation till månen - både före och efter den första månlandningen - som visas i form av fotokonst och videoverk. De berättar på många sätt om månen sett från jorden, men också om båda sanna och fiktiva resor dit. Kulturredaktionens Gunnar Bolin är dagens programledare, men Jenny Teleman - som är ett riktigt Aniara-fan - medverkar också i programmet. Men, till sist, en Klassiker om den legendariska serieromanen "Maus" av Art Spiegelman och som handlar om författarens föräldrar och deras flykt undan förintelsen. Den började publiceras i korta stycken i början av 80-talet, men som inte var helt klar förrän 1991. 1992 blev den, som första serieroman, belönad med Pulitzerpriset. Producent: Maria Götselius

1931 gavs romanen "The Good Earth" ut i USA. Den var skriven av Pearl Buck och vann genast publikens och kritikernas gillande. "The Good Earth" belönades med Pulitzerpriset och det gjordes film i Hollywood. Även i Sverige uppmärksammades romanen och några år senare tilldelades författaren det finaste priset av dem alla: Nobelpriset i litteratur. Vem var Pearl Buck? Och är boken "Den goda jorden" en klassiker? Det tycker i alla fall Elin Claeson. Detta är en repris från 2009,

I det här avsnittet pratar Christer Sturmark med professor Douglas Hofstadter, mest känd för sin bok Gödel, Escher, Bach: an Eternal Golden Braid (GEB) utgiven 1979. Boken belönades med Pulitzerpriset året därpå och har inspirerat tusentals studenter att ägna sig åt datavetenskap och artificiell intelligens.  Douglas Hofstadter är son till fysikern och Nobelpristagaren Robert Hofstadter, och blev själv filosofie doktor i fysik år 1975 vid University of Oregon. Han är professor i bl.a. kognitions- och datavetenskap, vetenskapsteori, filosofi, jämförande litteraturvetenskap samt psykologi vid Indiana University i Bloomington. I denna intervju berättar han om hur GEB föddes som idé och projekt, och om hans djupa fascination för språk och tänkande som lett till att han talar många språk mer eller mindre flytande.

Saul Bellow (1915-2005) fick exceptionell framgång under några år på 1970-talet. Han erhöll 1971, som den förste någonsin, en tredje gång National Book Award for Fiction, blev 1972 hedersdoktor vid såväl Yale som Harvard och tilldelades 1976 både Pulitzerpriset och Nobelpriset i litteratur. Hans litterära stil kännetecknas av fart och fläkt, myllrande persongallerier, ständig växling mellan komik och tragik, högt och lågt, triviala episoder och filosofiska uttolkningar. I romaner som Augie Marchs äventyr (1953), Herzog (1964), Humboldts gåva (1975), Professorns december (1982) och Ravelstein (2000) odlar han en konst som han själv en gång karakteriserade med orden ”att berätta avspänt och ditt och datt”. Danuta Fjellestad, professor i amerikansk litteratur vid Uppsala universitet, samtalar med Peter Luthersson.

Jennifer Higdon började komponera vid 21 års ålder, efter att mest ha lyssnat på rock, country och bluegrass. Hon komponerar kvalitetsmusik som samtidigt kommunicerar med många människor. Tonsättaren och virtuosa flöjtspelaren Jennifer Higdon är en av USAs flitigast spelade tonsättare och fick 2010 det finaste pris man kan få inom konstmusiken i USA, Pulitzerpriset, för sin Violin Concerto. Samma år vann Jennifer Higdons Slagverkskonsert en Grammy. Hennes musik finns inspelad på över 60 CD-skivor. Jennifer Higdons filosofi är enkel: Musiken måste sjunga, den måste tala, den måste kommunicera.Hon skriver musik för musikerna och för lyssnarna och tror stenhårt på att hon kan skriva kvalitetsmusik och samtidigt kommunicera med många människor. Om Jennifer Higdon har det skrivits att hon i sin musik hellre använder klangfärger och melodier än teman. Hon håller med: -Mitt klangfärgstänkade kommer ur mina kompositionsstudier hos tonsättaren George Crumb. George Crumb själv listar hennes musikaliska fingeravtryck så här: rytmisk vitalitet, spännande färgsättning och känslighet för nyanser och klang. Det var den världskända violonisten Hilary Hahn som beställde Violinkonserten. Pulitzerprisjuryn skrev: Jennifer Higdons Violinkonsert är ett djupt engagerande verk som kombinerar flödande lyrism med bländande virtuositet. Hilary Hahn drog åt tumskruvarna och hetsade Higdon att göra verket svårare och svårare. Pulitzerpriset förändrade Jennifer Higdons liv över en natt. Redan första dagen fick hon, som har eget notförlag, 200 nya beställningar. Hon hade dock inte tid för dem alla och slussade helt sonika beställarna vidare till andra tonsättarvänner. Jennifer Higdons notförlag heter Lawdon Press och förläggare är Cheryl Lawson, Jennifer Higdons hustru. De möttes i gymnasiet för 31 år sen, och de lever helt öppet för att kunna vara stöd och förebilder för unga lesbiska kvinnor. Många av Higdons stycken kräver att musikerna använder utökade tekniker på sina instrument, som överblåsning, omvänd fingersättning eller instrumentbyte. Stycket On A Wire skrev hon för gruppen Eight Blackbird och symfoniorkester. Eight Blackbird inleder stycket med att spela inuti en flygel med fiskelinor. Jennifer Higdon var här inspirerad av Bowed Piano Ensemble från Colorado. -Strängarna sjunger då på ett utsökt och mystiskt sätt, förklarar Jennifer Higdon. Jag gillar att ge publiken överraskningar och på det sättet dra in dem i skeendet på scenen. Jennifer Higdon fick uppdraget att skriva musik till 75-årsjubiléet för Curtis Institue of Music i Philadelphia där hon studerat och numera verkar som professor. Detta händer ett år efter att hennes bror Andy Blue Higdon dör i cancer, endast 33 år gammal. Jennifer skriver det vackra, personliga stycket Blue Cathedral, ett tonpoem, som varje weekend spelas någonstans i världen. Walt Whitmans poem When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd skrev han kort efter lönnmordet på president Abraham Lincoln, 1865. Jennifer Higdons tonsatte av delar av dikten och gav stycket titeln Dooryard Bloom. Det framförs av den Panama-Amerikanske barytonen Nmon Ford. - Nmon Ford är svart och det är vackert att just han sjöng vid premiären och desuutom spelade in stycket på skiva, säger Higdon. Det var ju Abraham Lincoln som upphävde slaveriet i USA. 2015 hade Higdons första opera Cold Mountain världspremiär. Librettot är baserat på den internationella bestsellern Åter till Cold Mountain av författaren Charles Frazier. Läs om Jennifer Higdon på nätet: http://www.jenniferhigdon.com/ http://www.composersforum.org/content/jennifer-higdon  Musiklista:Percussion Concerto Jennifer Higdon Colin Currie (percussion) & London Philharmonic Orchestra (Marin Alsop)              Marin Alsop Conducts MacMillan, Ades, Higdon LPO 0035 Blue Cathedral Jennifer Higdon Atlanta Symphony Orchestra. Robert Spano, dir Robert Spano - Respons on the death of her brother Rainbow Body TELARC RECORDS CD 80596 Southern Harmony Jennifer Higdon Ying-Kvartetten United States_ Lifemusic (2) Jennifer Higdon Rapid Fire Jennifer Higdon Jennifer Higdon, flöjt "rapid.fire" I Virtuosi - IVR 501 Piano Trio, Sats 1 Pale Yellow Jennifer Higdon Anne Akiko Meyers, violin. Alisa Weilerstein, Adam Neiman, piano Higdon Piano Trio Voices Impressions  NAXOS 14590 On A Wire Jennifer Higdon Eight Blackbirds Atlanta Symphony Orchestra. Robert Spano, dir. CD 1001 ASO Media Konsert for Violin & Orkeste Jennifer Higdon Hilary Hahn, violin Vasilij Petrenko, dir. Royal Liverpool Philharmonic Orchestra Hilary Hahn Violin Concertos Percussion Concerto Jennifer Higdon Colin Currie (percussion) & London Philharmonic Orchestra (Marin Alsop)                  Marin Alsop Conducts MacMillan, Ades, Higdon LPO 0035 Impressions For String Quartet/ 3. To the Point Jennifer Higdon CYPRESS-Kvartetten: /Ward, Cecily (Vl) Stone, Tom (Vl) Filner, Ethan (Vla) Kloetzel, Jennifer (Vlc)/ (Iens) Impressions For String Quartet/ 2. Quiet Art Jennifer Higdon Cypress-Kvartetten: /Ward, Cecily (Vl) Stone, Tom (Vl) Filner, Ethan (Vla) Kloetzel, Jennifer (Vlc)/ (Iens) Dooryard Bloom Jennifer Higdon Nmon Ford, baryton. Robert Spano, dir. Atlanta Symphony Orchestra Transmigration TELARC CD-80673

Hon tjatade sig in på New York Times, jobbade gratis och vann Pulitzerpriset. Journalisten Jenny Nordbergs egenskaper bestämd, besvärlig, besatt har tagit henne till utrikesjournalistikens grädda. Jenny Nordbergs världsberömda reportagebok De förklädda flickorna i Kabul har nominerats till priser, översatts till 17 språk och fick Jon Stewart att bjuda in henne till sitt amerikanska tv-program The Daily Show. New York är hennes hemort sedan början av 2000-talet med uppdragsgivare som The New York Times och The Guardian, men svenska läsare känner kanske mest igen Jenny Nordberg genom hennes kolumner i SvD.I Söndagsintervjun berättar Jenny Nordberg om sin osannolika resa från modebranschen till utrikesjournalistikens absoluta toppskikt en berättelse om att vara bestämd, besvärlig och besatt. Som Saga Norén med "foliehattstendenser", enligt henne själv. Men det är också en intervju om hennes ilska mot den svenska regeringen som hon inte tycker har gjort tillräckligt för att den som mördade Nils Horner ska hittas och lagföras. KontaktMail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1

USA:s Grand Old Lady inom nutida musik är Ellen Taaffe Zwilich, en världstonsättare som varken vill kännas vid det eller ser sig som den pionjär hon är. Birgitta Tollan mötte Ellen Taaffe Zwilich i tonsättarens våning på Manhattan och fick en upplevelse hon inte haft på 40 år. Ellen Taaffe Zwilich är nestorn bland tonsättande kvinnor som givit inspiration till och varit förebild för många. En pionjär av högsta klass vars musik har framförts, spelats in och sänts ut över hela västvärlden. Nu har hon fyllt 75.Som första kvinna tog Ellen Taaffe Zwilich 1975 kompositionsexamen på legendariska Juilliard School of Music på Manhattan. Hon var även första kvinna att tilldelas Pulitzerpriset i musik. Året var 1983 och hon fick priset för sin Symfoni Nr 1. Zwilich är också första och förmodligen den enda kvinnliga tonsättare som blivit omnämnd i den tecknade serien Snobben av Charles M Schulz (se bild).Namnet Taaffe är irländskt och namnet Zwilich fick hon av sin för många år sedan avlidne make, violinisten Joseph Zwilich, som spelade i Metropolitanoperans orkester i New York. Ellen Taaffe Zwilich började som violinist och redan 1964 tog den brittiske dirigenten Leopold Stokovsky med henne i sin orkester The American Symphony i New York. Orkestern hade flera kvinnor, afroamerikaner och asiater bland sina musiker. Något som var mycket ovanligt på den tiden då de flesta amerikanska symfoniorkestrar mest bestod av manliga europeiska musiker. Att hon bedömdes för sin musikaliska begåvning och inte för sitt kön gav Ellen Taaffe Zwilich både styrka och självkänsla när hon sedan började komponera på allvar.Hennes verklista är synnerligen lång. Den innehåller alla genrer förutom opera, bl a en solokonserter för svenske trombonisten Christian Lindberg.I programmet medverkar även pianisten Joseph Kalischstein i trion Kalichstein-Laredo-Robinson som Zwilich skrivit musik till under 30 år. - Jag känner en fysisk glädje över att spela hennes stycken. På samma sätt som det känns att spela Mozarts musik. Hennes musikaliska material; rytmen, energin och intensiteten, liknar den hos Beethoven, förklarar Joseph Kalischstein.De musiker, ensembler och orkestrar som hon samarbetar med kallar Ellen Taaffe Zwilich för sina familjemedlemmar. - Jag vill inte sitta i något elfenbenstorn och pumpa ut odödliga mästerverk en syssla som är helt irrelevant för världen. Nej, mina stycken skall vara något som musikerna behöver, säger Ellen Taaffe Zwilich.Vi hör bl a musik ur den nyutgivna CDn Passionate Diversions med trion Kalichstein-Laredo-Robinson, Miami String Quartet, basisten Harold Robinson och violasten Michael Tree. De spelar bl a Ellen Taaffe Zwilichs vackra Kvintett for piano, violin, viola, violoncell, kontrabas. Det är en pendeng till Franz Schuberts Forellkvintett, fast med jazz- och bluesinfluenser.En P2 Dokumentär av Birgitta TollanLåtlista:14:00 Read Gainsford, Heidi Louise Williams, Alexander Jiménez, Florida State University Symphony Orchestra - Images 14:02 John Nelson, Indianapolis Symfoniorkester - Symfoni Nr 1 14:05 Jeffrey Biegel, Alexander Jiménez, Florida State University Symphony Orchestra - Peanuts Gallery 14:08 John Nelson, Indianapolis Symfoniorkester - Symfoni Nr 1 14:11 Kalichstein-Laredo-Trion - Trio För Piano, Violin & Violoncell 14:14 Jeffrey Biegel, Alexander Jiménez, Florida State University Symphony Orchestra - Peanuts Gallery 14:19 Christian Lindberg, James Depreist, Malmö Symfoniorkester - Konsert För Trombon & Orkester 14:24 Kalichstein-Laredo-Trion - Trio För Piano, Violin & Violoncell 14:26 Christian Lindberg, James Depreist, Malmö Symfoniorkester - Konsert För Trombon & Orkester 14:31 Joseph Zwilich, James Gemmel - Sonat För Violin & Piano 14:33 Kalichstein-Laredo-Trion, Miami-Kvartetten - Septett För Pianotrio & Stråkkvartett 14:35 Kalichstein-Laredo-Trion, Miami-Kvartetten - Septett För Pianotrio & Stråkkvartett 14:41 Kalichstein-Laredo-Trion, Miami-Kvartetten - Septett För Pianotrio & Stråkkvartett 14:46 Kalichstein-Laredo-Trion, Michael Tree, Harold Robinson - Kvintett För Piano, Violin, Viola, Violoncell, Kontrabas 14:51 Kalichstein-Laredo-Trion, Michael Tree, Harold Robinson - Kvintett För Piano, Violin, Viola, Violoncell, Kontrabas

USA:s Grand Old Lady inom nutida musik är Ellen Taaffe Zwilich, en världstonsättare som varken vill kännas vid det eller ser sig som den pionjär hon är. (Söndagens utannonserade Västanå-dokumentär sänds istället i september) Birgitta Tollan mötte Ellen Taaffe Zwilich i tonsättarens våning på Manhattan och fick en upplevelse hon inte haft på 40 år. Ellen Taaffe Zwilich är nestorn bland tonsättande kvinnor som givit inspiration till och varit förebild för många. En pionjär av högsta klass vars musik har framförts, spelats in och sänts ut över hela västvärlden. Nu har hon fyllt 75. Som första kvinna tog Ellen Taaffe Zwilich 1975 kompositionsexamen på legendariska Juilliard School of Music på Manhattan. Hon var även första kvinna att tilldelas Pulitzerpriset i musik. Året var 1983 och hon fick priset för sin Symfoni Nr 1. Zwilich är också första och förmodligen den enda kvinnliga tonsättare som blivit omnämnd i den tecknade serien Snobben av Charles M Schulz (se bild). Namnet Taaffe är irländskt och namnet Zwilich fick hon av sin för många år sedan avlidne make, violinisten Joseph Zwilich, som spelade i Metropolitanoperans orkester i New York. Ellen Taaffe Zwilich började som violinist och redan 1964 tog den brittiske dirigenten Leopold Stokovsky med henne i sin orkester The American Symphony i New York. Orkestern hade flera kvinnor, afroamerikaner och asiater bland sina musiker. Något som var mycket ovanligt på den tiden då de flesta amerikanska symfoniorkestrar mest bestod av manliga europeiska musiker. Att hon bedömdes för sin musikaliska begåvning och inte för sitt kön gav Ellen Taaffe Zwilich både styrka och självkänsla när hon sedan började komponera på allvar. Hennes verklista är synnerligen lång. Den innehåller alla genrer förutom opera, bl a en solokonserter för svenske trombonisten Christian Lindberg. I programmet medverkar även pianisten Joseph Kalischstein i trion Kalichstein-Laredo-Robinson som Zwilich skrivit musik till under 30 år.  - Jag känner en fysisk glädje över att spela hennes stycken. På samma sätt som det känns att spela Mozarts musik. Hennes musikaliska material; rytmen, energin och intensiteten, liknar den hos Beethoven, förklarar Joseph Kalischstein. De musiker, ensembler och orkestrar som hon samarbetar med kallar Ellen Taaffe Zwilich för sina familjemedlemmar.  - Jag vill inte sitta i något elfenbenstorn och pumpa ut odödliga mästerverk en syssla som är helt irrelevant för världen. Nej, mina stycken skall vara något som musikerna behöver, säger Ellen Taaffe Zwilich. Vi hör bl a musik ur den nyutgivna CDn Passionate Diversions med trion Kalichstein-Laredo-Robinson, Miami String Quartet, basisten Harold Robinson och violasten Michael Tree. De spelar bl a Ellen Taaffe Zwilichs vackra Kvintett for piano, violin, viola, violoncell, kontrabas. Det är en pendeng till Franz Schuberts Forellkvintett, fast med jazz- och bluesinfluenser. En P2 Dokumentär av Birgitta Tollan (repris från sep-14)

Att kunna läsa och berätta blev för Toni Morrison ett vapen i kampen för ett drägligt liv i USA. 1993 blev hon den första svarta kvinnan att få Nobelpriset i litteratur. Intresset för Toni Morrison var inte så stort i Sverige under våren 1993. Hennes roman Jazz fick till exempel inte bli månadens bok. Hennes svenska förläggare på Trevi, Solveig Nellinge, bjöd då in Morrison till Stockholm till ett möte med läsarna under kommande höst där också Märta Tikkanen deltog – som dragplåster! När Svenska Akademien i oktober samma år meddelade att Toni Morrison var 1993 års Nobelpristagare i litteratur gick förstås intresset i taket och intervjuarna ställde sig i kö. Eftersom Kerstin Berggren fått klartecken för en kommande intervju med Morrison redan på våren fem månader tidigare hade hon första plats i den kön. I inspelningen från 1993 berättar Toni Morrison i Spotlights påskspecial om hur det kom sig att hon började skriva och vilka ämnen som fascinerar henne. Av Toni Morrisons romaner kan nämnas genombrottet ”De blåaste ögonen”, ”Solomons sång”, ”Sula” och ”Älskade” som hon fick Pulitzerpriset för och som även blev film. Hennes senaste roman ”Hem” sändes nyligen som radioföljetong.

John Cage 100 år! Det firar P2 Dokumentär med ett entimmes ljudcollage i Cages anda - ljud, musik och röster från Sveriges Radios arkiv men också med färska intervjuer. Anders Olsén intervjuar med bl a tonsättarna Henrik Strindberg och Malin Bång, musikern Kristine Scholz, författaren Torsten Ekbom (som skrivit första Cage-biografin på svenska) samt den amerikanske kompositören David Lang (som f. ö. vunnit Pulitzerpriset). En P2 Dokumentär av Anders Olsén

I fjärde programmet möter vi två två pionjärer inom den nutida konstmusiken, två tonsättare med judiska anor från Ryssland: Faye-Ellen Silverman, infödd Manhattanbo, och Shulamit Ran, som pendlar mellan Israel och USA. De båda tonsättarna studerade faktiskt under en period samtidigt på Mannes College of Music på Manhattan. Faye-Ellen Silvermans morfar kom från Ryssland till New York vid 1900-talets början. Strax efter ryska revolutionen anlände hennes far till Manhattan. Faye-Ellen började på Dalcroze School of Music i New York när hon var 4 år. Mamman skrev ner orden till Faye-Ellens egna kompositioner när hon var alltför liten för att stava men redan kunde skriva noter. När hon var 13 år var hon en av fem vinnare i en kompositörstävling där den berömda brittiska dirigenten Leopold Stokowski satt i juryn. Det ledde till konsert i Carnegie Hall och uppmärksamhet i radio, TV och tidningar. Det var då Faye-Ellen bestämde sig för att kalla sig tonsättare. -Jag var kanske dum, men innan hade jag haft skyddslappar och trott att alla komponerade musik, skrattar Faye-Ellen Silverman. 1962 hindrades hon från studier i musik vid Columbiauniversitetet. Orsak: hon var kvinna. Faye-Ellen Silverman tog sin master i musikkomposition på Harvarduniversitetet. På kompositionsavdelningen skrev en av de anställda offentligt att ”Det finns ett och annat som kvinnor inte bör göra, nämligen skyffla kol och komponera musik”. Senare fick hon tillträde till Columbia för sin doktorsgrad i musikalisk komposition. 1982 representerade Faye-Ellen Silvermans stycke Oboe-sthenics USA vid Rostrum, vilken är den globala tävlingen för tonsättare. I den välrenommerade musikhistorien ”Schirmer history of music”, som gavs ut 1982, skrev Faye-Ellen Silverman kapitlet om 1900-talets musik och förhindrade att alla kvinnor uteslöts ur manuset till boken. På hennes CD Manhattan Stories finns stycket Protected Sleep, som är en fantasi över melodin i den sefardiska vaggsången Durme Durme. Stycket Left Behind komponerade Faye-Ellen Silverman till hornspelaren Ann Ellsworth, vars make inkallats till Irak. På CD’n Transatlantic Tales samarbetar Faye-Ellen Silverman med den danska gitarrkvartetten Corona och dess ledare Volkmar Zimmerman. Fay-Ellen Silvermans hemsida: http://www.fayeellensilverman.com/ Tonsättaren Shulamit Ran växte upp i Tel Aviv och började tidigt spela piano och skriva musik. När hon var sju år blev några av hennes sånger antagna till ett barnprogram i Israelisk radio. -Det var en underbar känsla och det var då jag bestämde mig för att bli tonsättare, berättar Shulamit Ran. Som 14-åring flyttade hon till New York för att studera musik på Mannes College of Music. Detta var avgörande för hennes fortsatta möjligheter att komponera och få sina stycken framförda. 1990 valde dirigenten Daniel Barenboim Shulamit Ran till Composer-In-Residence hos Chicagosymfonikerna. Där arbetade hon under sju säsonger. Shulamit Ran är professor vid University of Chicago och hedersdoktor vid fem andra institutioner. Hon är invald både i American Academy of Arts and Letters och American Academy of Arts and Sciences. Som andra kvinna någonsin fick hon 1991 Pulitzerpriset för sin Symfoni som skandalöst nog aldrig spelats in. Prisjuryn skrev så här: ” Shulamit Rans musikalisk fantasi och konstnärliga uppfinningsrikedom har en överlägsen kvalitet”. Om hennes musik har det också skrivits att den är tonsatt med ”samma känsla för mänskligheten som Mozarts mest djupsinniga operarior och Mahlers sökande symfonier”. Flera av Shulamit Rans stycken har kryddats av mellanösterns speciella tonskalor. Även Shulamit Rans enda opera Between Two Worlds The Dybbuk, från 1997, drabbades av ödet att inte bli inspelad. - Men om jag skulle tänka på detta hela tiden så skulle jag bli väldigt olycklig. Så jag gör det alla tonsättare måste göra, tänka framåt och fortsätta komponera! Men jag hoppas förstås att min Symfoni kommer att spelas igen någon gång i framtiden, säger Shulamit Ran. När hon komponerade de fyra första tonerna i sin Violinkonsert från 2003 tänkte hon på sin mor, som ”hade ett stort djup och en stor känslighet – och dessutom visdom och intuition”. Varje kväll sjöng modern Brahms Vaggsång Guten Abend, guten nacht vid sängkanten. Därför avslutas Violinkonserten med att fiolen spelar denna melodi högt upp i registret. Shulamit Rans hemsida: http://www.presser.com/Composers/info.cfm?Name=SHULAMITRAN

I andra programmet möter vi tonsättaren och virtuosa flöjtspelaren Jennifer Higdon som först började komponera vid 21 års ålder, efter att mest ha lyssnat på rock, country, och bluegrass. Nu är Jennifer Higdon en av USAs flitigast spelade tonsättare och fick 2010 det finaste pris man kan få inom konstmusiken i USA, Pulitzerpriset, för sin Violin Concerto. Samma år vann Jennifer Higdons Slagverkskonsert en Grammy. Hennes musik finns inspelad på över 60 CD-skivor. Jennifer Higdons filosofi är enkel: Musiken måste sjunga, den måste tala, den måste kommunicera. Hon skriver musik för musikerna och för lyssnarna och tror stenhårt på att hon kan skriva kvalitetsmusik och samtidigt kommunicera med många människor. Om Jennifer Higdon har det skrivits att hon i sin musik hellre använder klangfärger och melodier än teman. Hon håller med: -Mitt klangfärgstänkade kommer ur mina kompositionsstudier hos tonsättaren George Crumb. George Crumb själv listar hennes musikaliska fingeravtryck så här: ”rytmisk vitalitet, spännande färgsättning och känslighet för nyanser och klang”. Det var den världskända violonisten Hilary Hahn som beställde Violinkonserten. Pulitzerprisjuryn skrev: Jennifer Higdons Violinkonsert är ett ”djupt engagerande verk som kombinerar flödande lyrism med bländande virtuositet”. Hilary Hahn drog åt tumskruvarna och hetsade Higdon att göra verket svårare och svårare. Pulitzerpriset förändrade Jennifer Higdons liv över en natt. Redan första dagen fick hon, som har eget notförlag, 200 nya beställningar. Jennifer Higdon hade dock inte tid för dem alla och slussade helt sonika beställarna vidare till andra tonsättarvänner. Jennifer Higdons notförlag heter Lawdon Press och förläggare är Cheryl Lawson, Jennifer Higdons hustru. De möttes i gymnasiet för 31 år sen, och de lever helt öppet för att kunna vara stöd och förebilder för unga lesbiska kvinnor. Många av Higdons stycken kräver att musikerna använder utökade tekniker på sina instrument, som överblåsning, omvänd fingersättning eller instrumentbyte. Stycket On A Wire skrev hon för gruppen Eight Blackbird och symfoniorkester. Eight Blackbird inleder stycket med att spela inuti en flygel med fiskelinor. Higdon var här inspirerad av “Bowed Piano Ensemble” från Colorado. -Strängarna sjunger då på ett utsökt, mystiskt sätt, förklarar Jennifer Higdon. Jag gillar att ge publiken överraskningar och på det sättet dra in dem i skeendet på scenen. Jennifer Higdon fick uppdraget att skriva musik till 75-årsjubiléet för Curtis Institue of Music i Philadelphia där hon studerat och numera verkar som professor. Detta händer ett år efter att hennes bror Andy Blue Higdon dör i cancer, endast 33 år gammal. Jennifer skriver det vackra, personliga stycket Blue Cathedral, ett tonpoem, som varje weekend spelas någonstans i världen. Walt Whitmans poem ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd” skrev han kort efter lönnmordet på president Abraham Lincoln, 1865. På Jennifer Higdons tonsättning av delar av dikten, med titeln ”Dooryard Bloom”, sjunger den Panama-Amerikanske barytonen Nmon Ford. - Nmon Ford är svart och det är vackert att just han sjöng vid premiären och även spelade in stycket på skiva, säger Higdon. Det var ju Abraham Lincoln som upphävde slaveriet i USA. 2015 får Higdons första opera världspremiär. Librettot är baserat på den internationella bestsellern "Åter till Cold Mountain" av författaren Charles Frazier. Läs om Jennifer Higdon på nätet: http://www.jenniferhigdon.com/ http://www.composersforum.org/content/jennifer-higdon

New York, stad med ständig Klang! Del 2 Podd. New York bär på ett omfattande musikaliskt arv och är än idag en viktig grogrund för ny musik. New York är en smältdegel där olika kulturer, attityder, avantgardister och briljanta musiker möts och skapar ny musik. Ett riktigt eldorado för en musikkanal som P2! I del 2 möter vi två tonsättare födda i Kina men verksamma i New York. Zhou Long vann Pulitzerpriset 2011 genom sin första och nydanande opera Madame White Snake. Här möts västerländska orkesterinstrument och traditionellt kinesiska. Zhou Long översatte fyra poem från Tangdynastin till engelska. En av hans kompositionselever, Xinyan Li, inspireras även hon av Pekingopera och kinesiska legender för att skriva nutida konstmusik. Xinyan Li skriver musik om kinesiska folkminoriteter och hennes stråkkvartett Dynamik Calligraphy är inspirerad av gesterna i kinesiska tecken. Manus och produktion: Birgitta Tollan.