Podcasts about danskarna

Sverige, Danmark och Norge brukar sällan räknas till de stora kolonialmakterna, och få känner till hur många utomeuropeiska kolonier de skandinaviska rikena faktiskt haft. De norska kolonierna i Arktis och Antarktis, som etablerades under mellankrigstiden, utgjorde bara de sista i en lång rad av koloniala projekt.Redan på 1600-talet grundade Sverige kolonier i både Afrika och Amerika. Handelsstationerna vid Guldkusten i nuvarande Ghana etablerades i syfte att skapa inkomster för Svenska Afrikakompaniet, som bedrev handel med guld, socker och slavar. Samtidigt grundades kolonin Nya Sverige i nuvarande Delaware, som fungerade som en bas för handel med Nordamerikas ursprungsbefolkning. Båda kolonierna blev kortlivade, men deras historia är dramatisk och fängslande, fylld av färgstarka guvernörer och konflikter med grannkolonierna.Danmark däremot utvecklade ett större och mer långlivat kolonialvälde. Danskarna etablerade sig inte bara vid Guldkusten utan även i Västindien och Indien. Framför allt de tre västindiska öarna visade sig vara mycket lönsamma tack vare slavplantager och omfattande sockerproduktion. Den stora koloniala drivkraften var kung Kristian IV, som inte bara grundade nya städer och uppförde ståtliga byggnader med hjälp av inkomster från Öresundstullen, utan också aktivt försökte förvandla Danmark till en merkantil stormakt.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de skandinaviska kolonierna – med särskilt fokus på 1600-talet.Bildtext: Karta över dåtidens Guldkust i Västafrika, cirka 1725. Området var en viktig plats för europeiska kolonialmakter, inklusive Sverige, som bedrev handel med bland annat guld och slavar. Kartan är ritad av den brittiske kartografen Herman Moll.Källa: Herman Moll, ca 1725 – via pirateshold.buccaneersoft.comLyssna också på S:t Barthélemy – En skamfläck i Sveriges historia.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lund den 4 december år 1676, mellan en svensk armé ledd av Karl XI mot en danska armé under Kristian V, brukar räknas som det blodigaste slaget i Nordens historia. Dagen efter slaget utgjorde markerna norr i om Lund en makaber syn. Döda soldater och hästar överallt. Många av soldaterna plundrade på sina kläder.Utgången av slaget brukar av många uppfattas som stunden då skånelandskapen räddades åt den svenska kronan. Danskarnas nederlag innebar i förlängningen att kriget kunde avslutas.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an en riktig klassiker i svensk militärhistoria – slaget vid Lund 1676.Sverige hade åren för slaget blivit indraget i krig på kontinenten som ett led i rikets allians med Frankrike. Kriget på kontinenten gick inte så bra för Sverige. I detta läge passade Danmark 1675 på att förklara Sverige krig. Målet var att återta de 1658 förlorade skånelandskapen. Läget var gynnsamt. På Sveriges tron satt den oprövade unge Karl XI. I maj 1676 krossades den svenska flottan vid Ölands södra udde. En landstigning i Skåne genomfördes den 29 juni 1676.Den danska armén ockuperade snabbt Skåne och endast Malmö var kvar i svenska händer. På den svenska sidan var läget ansträngt. Armén hade misskötts under Karl XI:s förmyndarregering.Man funderade på två alternativ. Antingen drogs den svenska armén tillbaka och gick i vinterkvarter längre norrut. Fördelen var att styrkorna kunde byggas upp och goda förberedelser för ett fälttåg våren 1677 kunde göras. Nackdelen var att hela Skåne sannolikt skulle falla i danskarnas händer. Det andra alternativet var att stanna kvar med den numerärt underlägsna svenska armén i Skåne och spärra vägen för danskarna till Malmö.Det blev det sista alternative som genomfördes. Danskarna hade gått i vinterkvarter norr om Lund och den svenska armén gick även den i kvarter för att spärra vägen mot Malmö. Ganska snart insåg den svenska ledningen att armén höll på att tyna bort i de usla kvarteren. Beslut om att våga ett slag mot danskarna togs de första dagarna i december. Den 4 december marscherade den svenska armén mot det danska lägret. Slaget vid Lund hade inletts. Allt sattes på ett kort.Bild omslag: Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant. Tillskrivs: David Klöcker Ehrenstrahl - www.nationalmuseum.se, Wikipedia, public domain. Bild hemsida: Slaget vid Lund 1676. Konung Karl XI (1655-1697) slår sig igenom fientliga skvadroner. Målning av Johan Philip Lemke. I målningens mittparti synes Karl XI jämte Ascheberg och Dahlbegh spränga igenom de danska linjerna, dit de förirrat sig. Efter dem en ryttare i blå kappa. I förgrunden döda hästar och krigare. I mellanplanet på en öppen hed två svenska kavalleriformationer. I bakgrunden synes staden Lund, framför denna trupper uppställda i fyrkanter, och längst bort Öresund. Blå vinterhimmel med ljusa moln. Inom ramverket text över målningen. Nationalmuseum. Wikipedia, Public Domain Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Läs om veckans avsnitt: • Energidrycker spränger ny miljardvall – utmanas av snabbväxare • Storspelarna utmanas när fler vill ta del av kakan i hajpade kategorin • Sverige tar över Danmark – skapar sporthandelns nya nordiska jätte • Kartläggning – här är Ica Kvantums stora revansch: ”Starkt när alla pratar om lågpris”

Om danskt sportlov, Jämtland, jazzhands och det vämjeliga i att vuxna karlar klär sig i toppluva.

Första tanken bjuder på tankar och tips till V75 och framför allt V86. Efter sommarens många favoritutdelningar har utdelningen blivit hög på sistone. Onsdagens och lördagens omgång ser öppna ut och skrällbud saknas inte. Missa in första tanken!

Kan Vasquez lyfta Axelsson till nya höjder? Var det här vändningen för Windahl och Valdes? Hur bra är danskarna? Kommer de två bästa herrlagen spela alla finaler på Premier Padel i år? Blir Bela uttagen till VM? Så många frågor – och som vanligt ger podden alla svar.

Hur kommer det sig att Sverige hade fria och självständiga bönder genom historien, medan Danmarks jordbrukare ofta levde i slaveri eller livegenskap? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Karolinerna, soldaterna med sina karaktäristiska blåa rockar som tjänade under Karl XI och Karl XII, har blivit symboler för Sveriges tid som europeisk stormakt. Deras offensiva stridstaktik, disciplin och moral gjorde armén till en av Europas bästa.Karolinernas stridstaktik var mycket offensiva med hårda närstrider med blankvapen. Disciplinen var sträng och soldaterna förväntades att upprätt under elden följa sina officerare i striden utan att klaga. Men den höga stridsmoralen skulle i längden inte rädda karolinerna från undergången.Detta är första delen av en serie om fyra avsnitt om karolinerna och det stora nordiska kriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson som bland annat skrivit böckerna Stormaktens sista strid och Slaget vid Poltava.Karolinerna, vars namn härstammar från det latiniserade formen av namnet Karl, bildades efter Karl XI:s reformation av den svenska armén och flottan med det yngre indelningsverket under 1682. Den enväldige Karl XI satsade på att förbättra Sveriges armé och flotta, dess utbildning och välstånd.Indelningsverket innebar att meniga soldaterna fick ett torp med ett stort kök som också blev sov- och vardagsrum. Ju högre rang man hade, desto fler rum fick man – en löjtnant hade exempelvis 3 rum och kök. Med torpet kom en åker, och ett ängstycke.I slutet av 1690-talet var indelningsverket infört i nästan alla de landskap i det svenska riket i vilket det skulle vara bas för rekryteringen. Vid krigsutbrottet 1700 kunde den svenska krigsmakten mobilisera 76 000 man, varav 14 000 man i Finland. Denna siffra var dubbelt så många i förhållande till folkmängden som något annat europeiskt land.Under slutet av 1600-talet hade en allians bildats mellan Danmark, Polen och Ryssland med målet att återerövra de landområden som tidigare varit under deras kontroll. Danskarna ville återta de förlorade landskapen kring Skåne och Holstein-Gottorp. Polackerna hade som mål att erövra svenska Livland och ryssarna strävade efter att erövra provinser i Baltikum.Kriget inleddes med en serie angrepp mot Sverige från olika håll. Sachsen invaderade Livland den 12 februari 1700 utan en krigsförklaring, följt av att danskarna i mars anföll hertigdömet Holstein-Gottorp, som var ett svenskt förbundet område styrt av Karl XII:s svåger Fredrik IV. Och den 20 augusti 1700 förklarade tsar Peter I av Ryssland krig mot Sverige. Ryssarna gick till anfall mot svenska Ingermanland.Bild: Vivat Carolus av Gustaf Cederström, Public DomainMusik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public DomainLyssna också på Kriget som avgjorde Skånes framtidKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I dagens avsnitt pratar Olof Lundh, Martin von Knorring och Andreas Sundberg om Sveriges potentiella trupp under Jon Dahl Tomasson. Truppen tas ut den 13 mars. God lyssning!Ansvarig utgivare: Alexander Rosenlund Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska landstigningsoperationen vid Humlebæk ägde rum den 25 juli 1700 och utgjorde den första offensiven under stora nordiska kriget, ledd direkt av kung Karl XII. Målet var att konfrontera Sveriges fiende, Danmark, som var en del av trippelalliansen mot Sverige. Kriget inleddes när Danmark anföll Sveriges allierade Holstein-Gottorp i samband med Sachsens attack mot Livland. Efter att Danmark ockuperat delar av Holstein-Gottorp beslutade Karl XII att landsätta svenska trupper på Själland.Den svenska landstigningen stöddes av den svenska örlogsflottan. Danskarna, ledda av Jens Rostgaard, misslyckades med att hindra angreppet efter en kort strid, vilket resulterade i att svenska trupper etablerade ett brohuvud på Själland. Med en samlad armé på 10 000 man påbörjade Karl XII sin marsch mot Danmarks huvudstad, Köpenhamn. Danmark beslutade då att ingå fred med Sverige, och i freden i Traventhal tvingades Danmark att lämna trippelalliansen. Efter denna framgångsrika operation transporterades den svenska armén vidare till Estland för att möta hotet från de ryska trupperna under tsar Peter I.Omslagsbild: Ur "Teckningar ur Sveriges historia" av Carl Andreas DahlströmLitteratur:Ericson Wolke, Lars (ed); Hårdstedt, Martin (2009). Svenska sjöslag. Stockholm: Medströms förlag, Fälth & Hässler.Karl XII:s första triumf | popularhistoria.seSvenska krig 1521-1814 av Ulf Sundberg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På nittiotalet chockade danskarna film och tv-världen med nakenhet och sexuellt frigjorda idioter. Tv-kollen frågar sig om den tiden är förbi? Är kostymdramat ”Ehrengard: Förförelsens konst” beviset på att danskarna nu har blivit pryda, och kan amerikanerna nu ha tagit över rollen som filmvärldens promiskuösa, det frågar sig Tv-kollens Elias Björkman och Tove Norström.

Under det Skånska kriget (1675-1679) var en viktig del att få kontroll över Östersjön. Danskarna ville dels skära av Sveriges möjligheter att udnerstödja de svenska trupperna i norra Tyskland och dels själva skicka trupper till Skånelandskapen.Ett avgörande slag i kampen om Östersjön blev slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Vid elvatiden förberedde sig flottorna för strid, och vid 12-tiden avfyrade det svenska örlogsfartyget Svärdet det första skottet. Skottets avsikt är oklar, men det ledde till förvirring och felaktiga signaler. Riksamiral Lorentz Creutz gav order till fartyget Kronan att vända utan förberedelser, vilket resulterade i dess snabba förlisning och explosion. Båda flaggskeppen Kronan och Svärdet förlorades, och den svenska flottan gick till reträtt. Sverige förlorade sina två bästa skepp och två amiraler, samt omkring 1400 sjömän dödades. Kung Karl XI tillsatte en utredning, men ingen dömdes för händelserna. Den svenska flottan besegrades och danskarna kunde behålla kontrollen över Östersjön.Litteratur:Stridens verklighet - döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814 av Lars Ericson WolkeSvenska flottan | Populär HistoriaOmslagsbilden är en oljemålning av Claus Møinichen som visar hur Kronan kantrar och exploderar och hur Svärdet omringas av de allierade amiralerna.Regalskeppet Kronans undergång | Populär HistoriaSlaget vid Ölands södra udde 1676 – Oscar's Historieblogg Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anders & Måns läser lyssnarfrågor och tänker högt. Podden publiceras lördagar 08.00. Skriv en fråga till programmet: fraga@andersochmans.se  Vill du prenumerera på podden och lyssna utan reklam? Klicka här: https://plus.acast.com/s/fraga-anders-och-mans. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lund den 4 december år 1676, mellan en svensk armé ledd av Karl XI mot en danska armé under Kristian V, brukar räknas som det blodigaste slaget i Nordens historia. Dagen efter slaget utgjorde markerna norr om Lund en makaber syn. Döda soldater och hästar överallt. Många av soldaterna plundrade på sina kläder.Utgången av slaget brukar av många uppfattas som stunden då skånelandskapen räddades åt den svenska kronan. Danskarnas nederlag innebar i förlängningen att kriget kunde avslutas.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an en riktig klassiker i svensk militärhistoria – slaget vid Lund 1676.Sverige hade åren före slaget blivit indraget i krig på kontinenten som ett led i rikets allians med Frankrike. Kriget på kontinenten gick inte så bra för Sverige. I detta läge passade Danmark 1675 på att förklara Sverige krig. Målet var att återta de 1658 förlorade skånelandskapen. Läget var gynnsamt. På Sveriges tron satt den oprövade unge Karl XI. I maj 1676 krossades den svenska flottan vid Ölands södra udde. En landstigning i Skåne genomfördes den 29 juni 1676.Den danska armén ockuperade snabbt Skåne och endast Malmö var kvar i svenska händer. På den svenska sidan var läget ansträngt. Armén hade misskötts under Karl XI:s förmyndarregering.Man funderade på två alternativ. Antingen drogs den svenska armén tillbaka och gick i vinterkvarter längre norrut. Fördelen var att styrkorna kunde byggas upp och goda förberedelser för ett fälttåg våren 1677 kunde göras. Nackdelen var att hela Skåne sannolikt skulle falla i danskarnas händer. Det andra alternativet var att stanna kvar med den numerärt underlägsna svenska armén i Skåne och spärra vägen för danskarna till Malmö.Det blev det sista alternativet som genomfördes. Danskarna hade gått i vinterkvarter norr om Lund och den svenska armén gick även den i kvarter för att spärra vägen mot Malmö. Ganska snart insåg den svenska ledningen att armén höll på att tyna bort i de usla kvarteren. Beslut om att våga ett slag mot danskarna togs de första dagarna i december. Den 4 december marscherade den svenska armén mot det danska lägret. Slaget vid Lund hade inletts. Allt sattes på ett kort.Bild omslag: Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant. Tillskrivs: David Klöcker Ehrenstrahl - www.nationalmuseum.se, Wikipedia, public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp. Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning, och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga rent av.Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken, av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo, bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj, en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en håkäring, men nu är det dags.Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när femhundra fiskare drunknade på en och samma dag under en storm där uppe, för längesen. Och eftersom alla män som får tag i ett metspö förvandlas till pojkar, berättar han även om oaptitliga maträtter, syltade skarvlår och annat liknande, och drar sig till minnes historier om ännu hiskeligare saker, som att man av blåvalhannens förhud kan tillverka en praktisk regnrock.Fisket fortsätter på hösten. Och på vintern. Senare även på våren. Författaren reser som en skottspole varje gång vädret ser lovande ut, och innan det slutligen drar ihop sig till napp, har han lyckats underhålla läsaren med oräkneliga berättelser och miniföreläsningar, både biologiska, om livet i havet, och kulturhistoriska. Han läser Moby Dick, såklart, och fördjupar sig i vad Olaus Magnus trodde om sjöodjur; han skriver om havsforskningens historia, om hajar i allmänhet och håkäringen i synnerhet, om jättebläckfiskar, sjögurkor, fyrhistoria, klimatförändringar och utrotningshot, och det fina är att han gör det utan en massa gnäll om att människan är ond; ingen fördummande skuldbeläggning av det slag som i vårt land brukar illustreras med sliskiga bilder föreställande söta, värnlösa isbjörnsungar.Hör här, ett kort citat: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar. Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”Och där någonstans flöt Gustaf Sundbärg upp som en kork, och hans gamla bok Det svenska folklynnet. Kanske hade han inte helt fel ändå, kanske finns det vissa generella karaktärsskillnader mellan svenskar och norrmän, betingade av den omgivande naturens beskaffenhet. Åtminstone är det så att svensk sakprosa, och norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft.Den väldiga håkäringen, som trots alla utvikningar är stjärnan i Havsboken, får kanske aldrig samma symboliska tyngd som svärdfisken hos Hemingway, men ibland är det bra nära. I alla händelser har Morten Strøksnes berikat världen med en ovanligt originell bok. Beskrivningen av plankton säger något om hans metod:”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ” – ja, och sådär fortsätter det en halv sida till, innan Strøksnes, via discokulor och dammsugare, avslutar med att plankton även kan se ut som reservoarpennor.Den utmärkte översättaren Olov Hyllienmark har utan tvekan haft en kul dag på jobbet. Och jag, som läsare, hugger på betet och fastnar på kroken, och efteråt inser jag att min kärlek är bara ännu starkare nu – till de i alla väder lika konstiga norrmännen.Fredrik Sjöberg, författare och biolog

Stormningen av Frederiksodde var en viktig händelse i Karl X Gustavs första danska krig. Danskarna hade dragit sig tillbaka till fästningen Frederiksodde (på Jylland vid den smalaste delen av Lilla Bält). Svenskarna hade kontroll över resten av Jylland. För att kunna föra över den svenska armén till Fyn måste fästningen intas.Segern vid Frederiksodde la grunden för tåget över Bält och senare freden i Roskilde 1658Blir patron för att stöttawww.patreon.com/kungarochkrig Instagram: @kungarochkrigTwitter: @kungarochkrigFacebook: Kungar och krig Litteratur som använts:Tåget över Bält av Lars Ericsson Wolke Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 37e frukosten Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Danmark och Sverige var rivalerna som under århundraden slogs om herraväldet i Norden. Skånska kriget inleddes i september år 1675 efter att danskarna tillsammans med Nederländerna förklarade krig mot Sverige. Danskarna ville återta Skåne, Blekinge och Halland som landet förlorat vid freden i Roskilde år 1658.Skånska kriget såg den 4 december 1676 det blodigaste slaget Sverige upplevt med Slaget vid Lund där hälften av de stridande stupande. Landskapen föröddes av krigen där reguljära förband, friskyttar och snapphanar mötte varandra i regelrätta slag och klassisk gerillakrigföring. Största förlorarna var som alltid civilbefolkningen.I reprisen av det nymixade avsnitt 67 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Göran Larsson, tidigare chef för Malmös museer och Stadsarkivet samt författare till två böcker om Skånska kriget.En uppmärksammad roll i krigföringen spelade snapphanarna, som kämpade såväl i militärt organiserade friskyttekompanier som i små grupper eller på egen hand. Svenskarna sökte på alla sätt komma tillrätta med snapphanerörelsen med omväxlande drakoniska straff och amnestiplakat, och snapphanarnas betydelse avtog starkt mot slutet av kriget.Avgörande för krigets utgång var inte de svenska militära framgångarna i Skåne. Det dansk–svenska kriget var en del av ett stort europeiskt krig mellan å ena sidan Frankrike, som var Sveriges allierade, och å den andra en koalition mellan Nederländerna, Spanien, den tysk–romerske kejsaren och bl.a. Brandenburg och Danmark. Med början i augusti 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta motståndare, och plötsligt var därmed Danmark jämte Brandenburg isolerat, och Danmark tvingades sluta fred utan några vinster. Fredsslutet skedde först i Fontainebleau och sedan i Lund, där samtidigt ett svensk–danskt förbund ingicks 1679. Därmed var Skånes framtid avgjord.Bild: Slaget vid Lund där Karl XI längst till vänster synes för svenska trupper jaga fienden ut på fältet. I bakgrunden slätt och den brinnande byn Vallkärra. Oljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke.Musik: Storyblocks Audio See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Danskarna ska bygga en halvö av sopor och försätta sig i ekonomisk kris, och ingenting verkar kunna stoppa dem! Lynetteholm ska den heta, och Välkommen till Malmö är varken för eller mot. Stötta gärna oss på vår Patreon! Facebook: Allt åt alla MalmöInstagram: @alltatallamalmoTwitter: @alltatallamalmo

Äntligen fredag igen! I dag blir det lite glatt, litesorgligt, lite djur, lite avföring. Något för alla helt enkelt.Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila den tillkafferepet@underproduktion.se6:14 - Gåsen12:03 - Hulkens nyårsafton24:30 - Tullans turdag33:03 - Donald en-lungas äventyr40:07 - Dildo-Hövve – Arvikas dummaste man43:29 - En sopig bonde48:23 - Göra kriminell karriär på liten ort55:41 - Danskarna i Blekinge59:31 - Herr Bob

I avsnitt 8, Danskarna om den svenska samhällsutvecklingen medverkade DR:s Europakorrespondent Anna Gaarslev och några Köpenhamnsbor och pratade om hur man i Danmark ser på Sverige. Bland annat om yttrandefrihet liksom om de svenska medierna. Då det här är ett så intressant ämne blir det en serie som handlar om just de här frågorna och det här är det första avsnittet.

Den här veckan gästas podden av Saabs teknikchef Petter Bedoire. Det här är ett samtal om hur Saabs ständigt utsetts för industrispionage och vad hans team gör för att motverka angrepp. Inte minst den senaste tidens uppmärksammade fall där amerikanska NSA påstås ha drivit omfattande signalspaning när Saab förhandlade om att sälja Gripen till Danmark. Danskarna valde till slut istället att köpa 27 stycken F35-stridsflygplan från USA. I det här avsnittet får du höra Petters reaktion på den här informationen.Vi diskuterar utvecklingen av de nya ubåtarna Blekinge och Skåne som exempelvis blir ännu svårare att upptäcka än föregångaren Gotland.Vi diskuterar det som kallas Sveriges största industriorder - det vill säga leveransen av 36 Gripenplan till Brasilien till ett värde av 40 miljarder kronor.Vi går igenom de tydligaste trenderna inom försvarsindustrin och var Saab investerar sina pengar för att lyckas behålla sin ställning som en leverantör i världsklass i allt de gör.Vi diskuterar om utvecklingen mot att bli ett allt mer mjukvarubaserad försvarskoncern. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hur står sig Raheem Sterlings färska hemskickning mot andra i fotbollshistorien? Kan en sammanslagning i Karlstad göra Johans Maif till vinnande förlorare? Och till vilka klubbar är vi på väg med spelarbussen denna vecka? Dessutom: Prisinflation, Mattigols tipsbutik, FC Gothia-presskonferensen, poängmaskinen Emil Forsberg och Svennis resa från exklusivt intervjustoff till enkätmaterial i Värmlands Folkblad.

Hur står sig Raheem Sterlings färska hemskickning mot andra i fotbollshistorien? Kan en sammanslagning i Karlstad göra Johans Maif till vinnande förlorare? Och till vilka klubbar är vi på väg med spelarbussen denna vecka? Dessutom: Prisinflation, Mattigols tipsbutik, FC Gothia-presskonferensen, poängmaskinen Emil Forsberg och Svennis resa från exklusivt intervjustoff till enkätmaterial i Värmlands Folkblad.

Anders & Måns läser lyssnarfrågor och tänker högt. Skicka in din fråga till programmet: safunkardet@sverigesradio.se

Danmark och Sverige var rivalerna som under århundraden slogs om herraväldet i Norden. Skånska kriget inleddes i september år 1675 efter att danskarna tillsammans med Nederländerna förklarade krig mot Sverige. Danskarna ville återta Skåne, Blekinge och Halland som landet förlorat vid freden i Roskilde år 1658. Skånska kriget såg den 4 december 1676 det blodigaste slaget Sverige upplevt med Slaget vid Lund där hälften av de stridande stupande. Landskapen förrödes av krigen där reguljära förband, friskyttar och snapphanar mötte varandra i regelrätta slag och klassisk gerillakrigsföring. Största förlorarna var som alltid civilbefolkningen.I det 67:e avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Göran Larsson, tidigare chef för Malmös museer och Stadsarkivet samt författare till två böcker om Skånska kriget.En uppmärksammad roll i krigföringen spelade snapphanarna, som kämpade såväl i militärt organiserade friskyttekompanier som i små grupper eller på egen hand. Svenskarna sökte på alla sätt komma tillrätta med snapphanerörelsen med omväxlande drakoniska straff och amnestiplakat, och snapphanarnas betydelse avtog starkt mot slutet av kriget.Avgörande för krigets utgång var inte de svenska militära framgångarna i Skåne. Det dansk–svenska kriget var en del av ett stort europeiskt krig mellan å ena sidan Frankrike, som var Sveriges allierade, och å den andra en koalition mellan Nederländerna, Spanien, den tysk–romerske kejsaren och bl.a. Brandenburg och Danmark. Med början i augusti 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta motståndare, och plötsligt var därmed Danmark jämte Brandenburg isolerat, och Danmark tvingades sluta fred utan några vinster. Fredsslutet skedde först i Fontainebleau och sedan i Lund, där samtidigt ett svensk–danskt förbund ingicks 1679. Därmed var Skånes framtid avgjord.Bild: Slaget vid Lund där Karl XI längst till vänster synes för svenska trupper jaga fienden ut på fältet. I bakgrunden slätt och den brinnande byn Vallkärra. Oljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Danskarna räds ”det svenska tillståndet”, Järvaveckan startar och så har filmsommaren börjat. Programledare: Hanna Fahl. Producent: Augustin Erba. Tekniker: Oliver Bergman. Researcher: Sabina Marmullakaj.

Barlasten är den extra last som behövs för att ett fartyg ska flyta stabilt. Men den gömmer också oanade berättelser och arkeologiska sensationer, konstaterar skutseglaren och kritikern Tor Billgren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det blåser hårt från väst och regalskeppet Kronans befälhavare bestämmer sig för att göra en skarp gir åt styrbord, och vända genom vind. Det är den 1 juni 1676, och den svenska flottan ska precis anfalla den dansk-nederländska utanför Ölands södra udde. Kronan är ett av de största fartygen i världen och en gir är en komplicerad manöver som kräver noggrann koordination av alla segel och tampar. När rorgängaren får order om att lägga styrbords roder, är förberedelserna inte klara. Den enorma segelytan pressar ner fartyget mot babord. Kanonportarna är öppna och vattnet strömmar in. Kantringen tilltar. Krutförrådet i fören antänds och fartyget exploderar. I en känd målning ett tiotal år efter katastrofen kastas segel, manskap, mastbitar och bråte högt upp i luften som i ett vulkanutbrott. 800 besättningsmän omkommer, inklusive flottans överbefälhavare. Danskarna vinner slaget. Den främsta anledningen till att Kronan förliste, var den illa förberedda giren. Men en bidragande orsak var att fartyget var ovanligt instabilt. Och det berodde på att man månaden innan hade lastat ur stora mängder barlast ur fartyget. Skeppet lättade med nästan två decimeter. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh... Barlast är den extra last som behövs för att tynga ner ett fartyg så att det ligger stabilt i vattnet. Under de stora segelfartygens dagar brukade den uppgå till en fjärdedel av skeppets tyngd. För ett fartyg som Kronan innebar det över femhundra ton. Oftast användes sten och grus. Det var viktigt att barlasten var flyttbar, eftersom mängden berodde på mycket last fartyget hade. Var lastrummen tomma behövdes mer, och när det var fullastat, måste delar av barlasten lämpas överbord. Allt för att uppnå stabilitet. På 1800-talet började man använda vattentankar istället, som fylldes med vatten från havet. Besättningarna slapp därmed att kånka på stenar i hamnarna. Men det fortsatte inträffa olyckor. I juni 1915 kapsejsade passagerarångaren Eastland i Chicagofloden, på grund av felaktigt hanterade barlasttankar. 844 människor omkom. Ett annat exempel är det berömda fyrmastade barkskeppet Pamir som förliste i Nordatlanten i september 1957. Lastningen av spannmål i sista hamnen, Buenos Aires, hade skett slarvigt, och även barlasttankarna användes som lastutrymme. På sin seglats mot Hamburg överraskades Pamir av en orkan och fick slagsida och sjönk. 82 av de 86 ombord omkom. Hade barlasttankarna kunnat användas som de skulle, och alltså inte varit fulla av spannmål, hade det kunnat sluta annorlunda. Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur.  Men det är inte bara oförsiktigt hanterad barlast som kan leda till död och katastrofer även barlasten i sig. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh och pumpat ut det nära Perus kust. Kolerabakterier kontaminerade skaldjur, som i sin tur smittade människor. Epidemin spreds till andra länder i Latinamerika och skördade tolvtusen liv. Det kan även uppstå problem när småfiskar och andra organismer följer med barlastvattnet. Ett exempel är vandrarmusslan, som via barlasttankar har spritt sig från Kaspiska havet till bland annat de stora sjöarna i nordöstra USA. Rovdjuren som vanligen livnär sig på de här musslorna i Europa och Ryssland, finns inte i Nordamerika i samma utsträckning, vilket gör att de sprider sig okontrollerat i sin nya miljö, och konkurrerar ut inhemska arter. De orsakar skador i miljardklassen varje år, till exempel genom att klogga igen dammluckor i vattenkraftverk. Barlast är alltså något helt nödvändigt för ett fartygs stabilitet, och hanterad på fel sätt kan den vara livsfarlig. Trots detta är den en form av mellankategori på flera sätt. När jag söker efter barlast i mina många böcker om fartyg och marinhistoria hittar jag mycket lite. I praktverket Nautiskt bildlexikon, där varje liten fartygsdetalj gås igenom med största noggrannhet, hittar jag bara en hänvisning. Det syns några stenar i botten av ett skepp i en av fartygsskisserna. Bilden ger ingen som helst förståelse för barlastens stora betydelse, ingen som helst känsla för de hundratals ton stenar som det handlade om. I det vardagliga talet är det också svårt att få grepp om barlasten. När den används metaforiskt är det oftast i negativa sammanhang, och på ett felaktigt sätt. Den används för att beskriva en belastning, motsvarande en kvarnsten runt halsen, ett besvärligt bagage eller komprometterande erfarenheter. Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur. På stenarnas tid var den en del av fartyget, men bara ibland. Den togs ombord och lastades av efter behov. När man började använda vatten, blev barlasten bokstavligen flyktig. Barlasten kan berätta historier om hur människan har rört sig över jordklotet, men den kan också ge unika inblickar i en förfluten vardag. Även inom arkeologin är barlasten en mellankategori. Eftersom den består av obearbetade massor, och inte artefakter, har den traditionellt hamnat utanför ämnesfältet. Arkeologiprofessorn Mats Burström har dock upptäckt en fantastisk potential i de där stenmassorna som hämtats på en kontinent och tippats ut på en annan. Spår av mänsklig närvaro, kultur, teknik och historia. Hans bok Barlast är full av fantastiska exempel. Kring 1930 hittades ett märkligt föremål i sydvästra Australien: ett stenåldersredskap av flinta. Att det inte var tillverkat av den lokala ursprungsbefolkningen kunde konstateras efter geologisk undersökning. Slutsatsen blev att redskapet kommit dit som barlast flinta hämtad från Themsens mynning, och dumpad när fartyget nådde Australien. När Evert Taube i Balladen om Ernst Georg Johansson sjunger att kajerna i Buenos Aires är lagda med sten från Bohuslän menar han att ilandburna barlaststenar från svenska fartyg tagits till vara som gatsten. Barlasten kan berätta historier om hur människan har rört sig över jordklotet, men den kan också ge unika inblickar i en förfluten vardag. Mats Burström berättar om tvåtusen år gamla tegelstenar som har hittats i Fort Vancouver i nordvästra USA. De har konstaterats komma från romerska byggnader i Storbritannien, och hamnat i USA som barlast. På en av bilderna i Burströms bok kan man se några avtryck av en kattass på en sådan tegelsten. På en annan bild syns en oval och slät sten med ett elefanthuvud inristat. Den hittades av dykare 1992 i ett engelskt 1500-talsskepp som förlist utanför Bahamas. Huvudet har tydliga likheter med elefantmasker kända från Västafrika, och eftersom det sjunkna fartyget var ett slavskepp, är sannolikheten stor att bilden har ristats dit av en person som förts ut ur Afrika för att säljas som slav. Omfånget är hisnande. På den ena bilden: berättelsen om en liten katt på ett romerskt tegelbruk vid vår tideräknings början. På den andra: ett meddelande från en kidnappad person, som tvingats ner i ett fartyg och hållen där under vidrigast tänkbara former under flera månader. Från vardag till grymt lidande, verklig historia som binder samman länder och tider med varandra. Och allt detta i den ofta bortglömda mellankategori vi kallar barlast. Tor Billgren, kulturjournalist   Litteratur Mats Burström: Barlast  Massor med historia. Nordic Academic Press, 2017.

Perre är upprörd. Har just varit nära att krocka med en bil som kastade sig ut framför honom på vägen till Studio 64. Vad är det som håller på att hända med samhället? Alla ska bara fram, komma först, tränga sig! Är det vår tids nya egoism som yttrar sig så?! Det blir upptakten till ett behärskat, men samtidigt upprört samtal om ordning och reda. Danskarna går ju nu på export med sitt “hygge” - att sitta och mysa, ta en öl och snacka. I Sverige lanserar vi filmen om Ove, som amerikanarna inte ens vet hur dom ska uttala: Ouvaj, eller nåt sånt. Kanske vinner vi nu pris för bästa film i världen! Tack vare mannen som inte skyr några medel (nästan) för att hålla ORDNING! Ja, håller Studio 64 själva på att bli Ovar? Håller samhället på att braka samman, skitas ner, tappa stilen? Behövs det ordningsmän? Nicke städar upp på bakgården när grannarna skräpat ner.. Micke smygbevakar sopberget runt återvinningscontainrarna vid snabbköpet. Och Perre hänger sig på tutan när andra “kör fel”! Är det verkligen så illa? Perry & the pacemakers avslutar med sin tolkning av “Lyckliga gatan” (...du finns inte mer…) See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Enligt en färsk undersökning tycker 90 procent av svenskarna att de personligen är lyckliga, men vi tror att bara hälften av befolkningen känner samma sak. Varför tänker vi så? Katarina har ett möjligt svar. Vi pratar även om det faktum att danskarna hävdar att de är världens lyckligaste folk. Måste man vara glad i Danmark? Och kan det vara så att öl, cigg och en god korv skapar mer lycka än flit och promenader i naturen. Det tror Viggo! Vi pratar också om det perfekta mordet, en film med Viggo Mortensen och pepp 2017. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Möt sazspelaren och sångerskan Mizgin som flytt från turkiska Kurdistan och tablaspelaren Mirwais Fedai som flytt från Afghanistan. Tredje programmet av fem av Birgitta Tollan. Ett år gammal flyr tablaspelaren Mirwais Fedai med sina unga föräldrar från Afghanistan. Orsaken är att Sovjetunionen har invaderat deras hemland. Pappan har en hög befattning inom afghanska säkerhetstjänsten och hotas av likvidering. De säljer allt de har i Afghanistan och går till fots från huvudstaden Kabul till Jalalabad. De rider på åsna genom bergen till Pakistan. Slutligen hamnar de i  Köpenhamn. - Jag blir starkt berörd när jag tänker på deras smärtsamma historia, som liksom har satt sig i ryggraden på mig, berättar Mirwais, som förstås inget minns från flykten. Allting var farligt och osäkert. Min mor kunde ha blivit våldtagen, eller vi kunde ha blivit mördade av de landsvägsmördare som härjade. På några månader lärde sig föräldrarna danska och kämpade sig till ett drägligt liv i det nya hemlandet. Mirwais pappa är idag busschaufför och mamman jobbar på ett dagis. Mirwais har spelat tablas, indiska handtrummor, i 15 år och studerade hos en indisk tablamästare. -Tablas har definierat mitt liv, räddat mig själsligen och fått mig att satsa på skolan och studierna, säger Mirwais Fedai, som snart tar examen i politisk kommunikation vid CBS, Copenhagen Business School, alltså Handelshögskolan i Köpenhamn. -Genom tablaspelet har jag kommit in i musikmiljön och bildat ensembler med musiker från andra kulturer. Tablas hjälper mig knyta an till mina föräldrars kulturella rötter, även om jag samtidigt känner mig väldigt dansk. Mina föräldrar har stöttat mig fantastiskt och har bl a köpt mina trummor från Indien. - Genom tablas har jag vidga mina musikaliska vyer och förstår musik på ett språk som inte nödvändigtvis kräver att du fattar meningar, ord och en främmande kulturell logik. Det räcker med att förstå rytmen, som jag menar är ett universellt språk i sig själv, säger Mirwais Fedai, som bl a spelar i ensemblen Dunia och med sazspelaren och sångerskan Mizgin, som medverkar i programmets andra halva. Under hela sitt liv har Mirwais Fedai mötts av fördomar och diskriminering i Danmark. - Dessa jobbiga upplevelser förvånar mig varje gång, förklarar Mirwais, som inte alls känner sig som den stereotypa bild av invandrare eller flykting som finns i det danska samhället.- Vi i vår familj har ju alltid velat statuera ett exempel på skötsamma och arbetsamma flyktingar som bidrar till samhället så gott vi kan, förklarar Mirwais Fedai, som snart skall gifta sig med en afghansk kvinna. Efter studierna planerar Mirwais att jobba med projekt i Afghanistan, eftersom han känner starkt för sitt tidigare hemland.- Jag vill hjälpa till med att utveckla landet på nya och alternativa sätt. Afghanistan har ju gått igenom så mycket, säger Mirwais Fedai. Vi möter saz-spelaren och sångerskan Mizgin i i stadsdelen Brønshøj i norra Köpenhamn. Hon föddes i Batman i Kurdistan i sydöstra Turkiet, vid floden Tigris. När hon var två år fick hon polio. Som barn gick hon med kryckor eller kröp omkring. Hon tillbringade mycket tid i hemmet eftersom hon inte kunde gå. Men en gång gav hennes bröder henne en sightseeing runt hela Batman i en gammal skottkärra! En oförglömlig upplevelse för Mizgin.Mizgin fick inte gå i skolan då vägarna var oasfalterade, knöliga och gropiga. Hennes mor hade sju barn att ta hand om så hon hann inte bära Mizgin.- Utan rullstol kravlade jag omkring. Min bror köpte ett långhalsat och tresträngat mindre lutinstrument som heter saz. Lugnt och stilla började jag spela och sazen blev min bästa vän där jag satt inne i huset, berättar Mizgin.Hemma lyssnade hon på radion och drömde om att kunna ge konserter, sjunga och spela saz offentligt. För Mizgin är saz ett perfekt instrument eftersom hon alltid sitter ner. Själva ordet saz är kurdiskt och betyder skapa. Hon lärde sig spela det i hemlighet, för som kvinna fick hon varken spela eller sjunga i byn.- Jag kunde inte andas, och det kan inte de unga kurdiska kvinnorna idag heller. Förra året begick 92 unga kvinnor självmord i min hemstad Batman, säger Mizgin, som vill ändra kvinnornas situation i det kurdiska samhället med hjälp av sina sånger och sitt spel på saz. Som 18-åring får Mizgin nog av tillvaron i byn och flyttar till sin syster i Istanbul. Där lär hon sig läsa och skriva. Hon komponerar och uppträder på kurdiska kultursställen. 1994 spelar hon in sina låtar på ett kassettband tillsammans med en grupp musiker. Detta är under en period då den förbjudna kurdiska kulturen och det förbjudna kurdiska språket blommar upp i offentligheten i musik, litteratur, teaterföreställningar och tidningar.Mizgins inspelade kassettband säljer i över 100 000 ex. Hon blir mycket känd och omtalad, både i Kurdistan och i Turkiet. Eftersom Mizgin sjunger på kurdiska, vilket är förbjudet i Turkiet, så anhålls hon av polis och stängs in i ett mörkt rum.-När jag sluter ögonen hör jag människor skrika genom väggen i det kolsvarta rummet. Jag blir rädd för det är blod på väggen och det luktar förfärligt! Förfärligt, berättar Mizgin. Mina tankar snurrar - hur många människor har blivit ihjälslagna här? Jag tänker varken på musik, på frihet eller på demokrati. Det enda jag frågar mig är: hur många människor har blivit mördade här? Vid den här tiden har många av mina vänner slagits ihjäl och vi vet inte vem som mördat dem.Mizgin slängs i arresten för att hon har använt färgerna rött, gult och grönt på omslaget till sina kassettband. Det är de kurdiska färgerna. Men även Mizgins texter får turkarna att se rött. De handlar om frihet, kvinnor, naturen, blommor, ljuset och en mångfald av färger. De turkiska myndigheterna fortsätter att trakassera Mizgin. Brodern och svågern sätts också i isolering i arresten. Mizgin bestämmer sig då för att fly från Turkiet för att inte mer belasta sin familj. Några vänner ordnar ett tiodagarsvisum till Danmark och Mizgin lånar pengar till flygbiljetten. Hon känner ingen i Danmark och väntar i fyra timmar på flygplatsen Kastrup innan en vän, som känner en vän i Tyskland, ordnar så att Mizgin får kontakt med en kurdisk förening genom Röda Korset i Köpenhamn. De hämtar henne på Kastrup och hon får asyl efter et par månader.Mizgin flyttas mellan fyra olika flyktingläger. Ett av lägren ligger långt inne i en skog på Själland. Från tågstationen måste hon gå i en kilometer för att komma fram. Rullstol är omöjlig på dessa små skogsstigar. Så Mizgin spänner på sig sina metallskenor på benen, tar sina kryckor och försökte ta sig fram i vintermörkret och kylan. Då går en av kryckorna sönder! Genom Röda korsets kulturverksamhet kommer Mizgin i kontakt med författare, konstmålare, musiker och sångare från många andra kulturer. - Här lär jag mig hur världen och människor är. Det är mitt universitet och det är fantastiskt, berättar Mizgin, som lär känna iransk, afrikansk, armenisk och arabisk och musik. Här sätter jag ihop min allra första ensemble. En vän till Mizgin hämtar hennes saz i Istanbul och när hon återser sitt älskade instrument gråter Mizgin. Hon hade varit tvungen att lämna sazen i Istanbul eftersom hon flydde ensam med endast en ryggsäck. Armarna hade fullt upp med kryckorna. - Instrument är ibland som människors barn, förklarar hon. Du rör instrumentet, du smeker det och till sist blir det en del av dig själv, det är underbart! Nu leder hon bl a Mizgin Trio med äkta maken, saxofonisten och komponisten Anders Honoré och Mirwais Fedai på tablas. -Danskarna lever ett överklassliv, sett ur ett globalt perspektiv. Ändå är de alltid snabba att finna problem hos människor som är annorlunda: flyktingar och mest muslimer, säger Mizgin. Men, kära danska människa, var inte rädd! Jag vill inte alls ändra DIN religion eller DIN kultur. Men kanske skulle du använda dig av det goda min kultur har att ge, så blir din kultur rikare. Så som jag blandar in andra länders rytmer i min egen kurdiska musik. Då skulle tillvaron bli vackrare, mer färgglad och få en rikare puls.-Jag bor i ditt land och du är tvungen att acceptera och respektera mig, säger Mizgin till danskarna Musiklista: NahawandBashar SharifaDayeMizgin,Bedirxan Epözdemir Mizgin Anders Honore Mirwais FedaiRaag HansdwaniMirwais FedaiBACTRIAOkänd,DuniaGATEWAY MUSIC 029073, DUNIA TALES 2015DUNIA FIREOkänd,DuniaGATEWAY MUSIC 029073, DUNIA TALES 2015ROAMINGOkänd,DuniaGATEWAY MUSIC 029073, DUNIA TALES 2015GROWING SOFTNESSOkänd,OkändDuniaGATEWAY MUSIC 029073, DUNIA TALES 2015DayeMizgin,Bedirxan EpözdemirMizgin Anders Honore Mirwais FedaiDelalAnders Honore,MizginMizgin Anders Honore Mirwais FedaiBiharMizgin,Shams Al-Din Moham-Mad HafezMizgin Anders Honore Mirwais FedaiDe DiloAbdelwahid Zaxoyi,Abdelwahid ZaxoyiMizgin Anders Honore Mirwais FedaiAzade ShirinMihemet Sexo,Mihemet SexoMizgin Anders Honore Mirwais FedaiDayeMizgin,Bedirxan EpözdemirMizgin Anders Honore Mirwais FedaiYUCE DAGBASITurkisk Folksång,Turkisk Folksång Mizgin Trio: Mirwais Fedai Mizgin Anders Honore

Möt sazspelaren och sångerskan Mizgin som flytt från turkiska Kurdistan och tablaspelaren Mirwais Fedai som flytt från Afghanistan. Tredje programmet av fem av Birgitta Tollan. Ett år gammal flyr tablaspelaren Mirwais Fedai med sina unga föräldrar från Afghanistan. Orsaken är att Sovjetunionen har invaderat deras hemland. Pappan har en hög befattning inom afghanska säkerhetstjänsten och hotas av likvidering. De säljer allt de har i Afghanistan och går till fots från huvudstaden Kabul till Jalalabad. De rider på åsna genom bergen till Pakistan. Slutligen hamnar de i  Köpenhamn. - Jag blir starkt berörd när jag tänker på deras smärtsamma historia, som liksom har satt sig i ryggraden på mig, berättar Mirwais, som förstås inget minns från flykten. Allting var farligt och osäkert. Min mor kunde ha blivit våldtagen, eller vi kunde ha blivit mördade av de landsvägsmördare som härjade.På några månader lärde sig föräldrarna danska och kämpade sig till ett drägligt liv i det nya hemlandet. Mirwais pappa är idag busschaufför och mamman jobbar på ett dagis. Mirwais har spelat tablas, indiska handtrummor, i 15 år och studerade hos en indisk tablamästare. -Tablas har definierat mitt liv, räddat mig själsligen och fått mig att satsa på skolan och studierna, säger Mirwais Fedai, som snart tar examen i politisk kommunikation vid CBS, Copenhagen Business School, alltså Handelshögskolan i Köpenhamn. -Genom tablaspelet har jag kommit in i musikmiljön och bildat ensembler med musiker från andra kulturer. Tablas hjälper mig knyta an till mina föräldrars kulturella rötter, även om jag samtidigt känner mig väldigt dansk. Mina föräldrar har stöttat mig fantastiskt och har bl a köpt mina trummor från Indien. - Genom tablas har jag vidga mina musikaliska vyer och förstår musik på ett språk som inte nödvändigtvis kräver att du fattar meningar, ord och en främmande kulturell logik. Det räcker med att förstå rytmen, som jag menar är ett universellt språk i sig själv, säger Mirwais Fedai, som bl a spelar i ensemblen Dunia och med sazspelaren och sångerskan Mizgin, som medverkar i programmets andra halva. Under hela sitt liv har Mirwais Fedai mötts av fördomar och diskriminering i Danmark.- Dessa jobbiga upplevelser förvånar mig varje gång, förklarar Mirwais, som inte alls känner sig som den stereotypa bild av invandrare eller flykting som finns i det danska samhället.- Vi i vår familj har ju alltid velat statuera ett exempel på skötsamma och arbetsamma flyktingar som bidrar till samhället så gott vi kan, förklarar Mirwais Fedai, som snart skall gifta sig med en afghansk kvinna.Efter studierna planerar Mirwais att jobba med projekt i Afghanistan, eftersom han känner starkt för sitt tidigare hemland.- Jag vill hjälpa till med att utveckla landet på nya och alternativa sätt. Afghanistan har ju gått igenom så mycket, säger Mirwais Fedai.Vi möter saz-spelaren och sångerskan Mizgin i i stadsdelen Brønshøj i norra Köpenhamn. Hon föddes i Batman i Kurdistan i sydöstra Turkiet, vid floden Tigris. När hon var två år fick hon polio. Som barn gick hon med kryckor eller kröp omkring. Hon tillbringade mycket tid i hemmet eftersom hon inte kunde gå. Men en gång gav hennes bröder henne en sightseeing runt hela Batman i en gammal skottkärra! En oförglömlig upplevelse för Mizgin.Mizgin fick inte gå i skolan då vägarna var oasfalterade, knöliga och gropiga. Hennes mor hade sju barn att ta hand om så hon hann inte bära Mizgin.- Utan rullstol kravlade jag omkring. Min bror köpte ett långhalsat och tresträngat mindre lutinstrument som heter saz. Lugnt och stilla började jag spela och sazen blev min bästa vän där jag satt inne i huset, berättar Mizgin.Hemma lyssnade hon på radion och drömde om att kunna ge konserter, sjunga och spela saz offentligt. För Mizgin är saz ett perfekt instrument eftersom hon alltid sitter ner. Själva ordet saz är kurdiskt och betyder skapa. Hon lärde sig spela det i hemlighet, för som kvinna fick hon varken spela eller sjunga i byn.- Jag kunde inte andas, och det kan inte de unga kurdiska kvinnorna idag heller. Förra året begick 92 unga kvinnor självmord i min hemstad Batman, säger Mizgin, som vill ändra kvinnornas situation i det kurdiska samhället med hjälp av sina sånger och sitt spel på saz. Som 18-åring får Mizgin nog av tillvaron i byn och flyttar till sin syster i Istanbul. Där lär hon sig läsa och skriva. Hon komponerar och uppträder på kurdiska kultursställen. 1994 spelar hon in sina låtar på ett kassettband tillsammans med en grupp musiker. Detta är under en period då den förbjudna kurdiska kulturen och det förbjudna kurdiska språket blommar upp i offentligheten i musik, litteratur, teaterföreställningar och tidningar.Mizgins inspelade kassettband säljer i över 100 000 ex. Hon blir mycket känd och omtalad, både i Kurdistan och i Turkiet. Eftersom Mizgin sjunger på kurdiska, vilket är förbjudet i Turkiet, så anhålls hon av polis och stängs in i ett mörkt rum. -När jag sluter ögonen hör jag människor skrika genom väggen i det kolsvarta rummet. Jag blir rädd för det är blod på väggen och det luktar förfärligt! Förfärligt, berättar Mizgin. Mina tankar snurrar - hur många människor har blivit ihjälslagna här? Jag tänker varken på musik, på frihet eller på demokrati. Det enda jag frågar mig är: hur många människor har blivit mördade här? Vid den här tiden har många av mina vänner slagits ihjäl och vi vet inte vem som mördat dem.Mizgin slängs i arresten för att hon har använt färgerna rött, gult och grönt på omslaget till sina kassettband. Det är de kurdiska färgerna. Men även Mizgins texter får turkarna att se rött. De handlar om frihet, kvinnor, naturen, blommor, ljuset och en mångfald av färger. De turkiska myndigheterna fortsätter att trakassera Mizgin. Brodern och svågern sätts också i isolering i arresten. Mizgin bestämmer sig då för att fly från Turkiet för att inte mer belasta sin familj. Några vänner ordnar ett tiodagarsvisum till Danmark och Mizgin lånar pengar till flygbiljetten. Hon känner ingen i Danmark och väntar i fyra timmar på flygplatsen Kastrup innan en vän, som känner en vän i Tyskland, ordnar så att Mizgin får kontakt med en kurdisk förening genom Röda Korset i Köpenhamn. De hämtar henne på Kastrup och hon får asyl efter et par månader.Mizgin flyttas mellan fyra olika flyktingläger. Ett av lägren ligger långt inne i en skog på Själland. Från tågstationen måste hon gå i en kilometer för att komma fram. Rullstol är omöjlig på dessa små skogsstigar. Så Mizgin spänner på sig sina metallskenor på benen, tar sina kryckor och försökte ta sig fram i vintermörkret och kylan. Då går en av kryckorna sönder!  Genom Röda korsets kulturverksamhet kommer Mizgin i kontakt med författare, konstmålare, musiker och sångare från många andra kulturer. - Här lär jag mig hur världen och människor är. Det är mitt universitet och det är fantastiskt, berättar Mizgin, som lär känna iransk, afrikansk, armenisk och arabisk och musik. Här sätter jag ihop min allra första ensemble.En vän till Mizgin hämtar hennes saz i Istanbul och när hon återser sitt älskade instrument gråter Mizgin. Hon hade varit tvungen att lämna sazen i Istanbul eftersom hon flydde ensam med endast en ryggsäck. Armarna hade fullt upp med kryckorna.- Instrument är ibland som människors barn, förklarar hon. Du rör instrumentet, du smeker det och till sist blir det en del av dig själv, det är underbart!Nu leder hon bl a Mizgin Trio med äkta maken, saxofonisten och komponisten Anders Honoré och Mirwais Fedai på tablas. -Danskarna lever ett överklassliv, sett ur ett globalt perspektiv. Ändå är de alltid snabba att finna problem hos människor som är annorlunda: flyktingar och mest muslimer, säger Mizgin. Men, kära danska människa, var inte rädd! Jag vill inte alls ändra DIN religion eller DIN kultur. Men kanske skulle du använda dig av det goda min kultur har att ge, så blir din kultur rikare. Så som jag blandar in andra länders rytmer i min egen kurdiska musik. Då skulle tillvaron bli vackrare, mer färgglad och få en rikare puls.-Jag bor i ditt land och du är tvungen att acceptera och respektera mig, säger Mizgin till danskarna

Sabina Santessons anmoder Karin stod ensam när pesten dödat hennes familj 1711. Folk dog som flugor och struntade i överhetens krav. De grävde till och med upp sina döda i de särskilda kyrkogårdarna. Den första januari  voro så många begravne men då dödde folket allra mest. Gud den allra högste, trösta oss som igenleva och förläna oss en salig stund för Jesu Kristi skull allena.- Den här texten finns i kyrkboken i Backaryd, det är prästen där som har skrivit detta. Just när han skriver det här brevet är hans fru bortrest och när hon kom hem i slutet av pestepidemin så dog hon alla parets barn. Sabina Santesson bor i Hörby, men har sina rötter i Hoby socken i Blekinge, den socken som idag heter Bräkne Hoby. Hösten 1710 slog pesten till här som på så många andra platser i landet.  När epidemin var över hade över hälften av befolkningen i Hoby dött. Familjer hade splittrats, sociala mönster hade rivits upp, gårdar hade fått nya ägare, och vanliga människor hade satt sig upp mot både präster och kronan.Sabinas Santessons egen släkt drabbades av pesten, precis som så gott som varje hushåll under den här vintern 1710-1711, och hon har forskat i vad som hände i Hoby under de här åren. Inte minst har hon följt sin egen anmoder, Karin Bosdotter, vars tillvaro bröts itu när hon förlorade hela sin familj i sjukdomen. Karin föddes 1687 i Biskopsmåla, en liten by nära kusten, som bestod av bara två gårdar.  Hon var dotter till Bo, och hade ett syskon, en halvbror. Karin var mycket ung när hon gifte sig till en bra gård i en by en bit norrut .- Hon var bara femton år när hon gifte sig med Per Gunnarsson från byn Lillagärde. Per var mycket äldre, närmare 35 år gammal, och han var sannolikt ett bra gifte eftersom han satt på en bra gård.- Karin hade ju arv att vänta efter sin far, och Per var äldste son i sin familj och skulle överta gården.Karin och Per gifte sig 1703 och efter något år fick de sitt första barn, en liten dotter. Den flickan dog redan som spädbarn, men paret fick ytterligare två barn under de sju år de levde tillsammans. 1710 sitter alltså den nu 23åriga Karin som bondmora på en bra gård, och hon väntar sitt tredje barn.Det är då pesten kommer till Blekinge. Efter den kommer ingenting att vara som förut.Hur än Karin och Per försökte ställa på sin egen gård, i sin egen värld, så blev de givetvis påverkade av det som hände i länet och landet - och just de här åren var det mycket som hände.Detta var en svår tid i Sverige. Den svenske kungen Karl XII, befann sig utomlands med sina trupper.  Året innan hade den svenska armén lidit sitt stora nederlag vid Poltava. Efter det hade Stormakten Sverige blivit satt under hård press. Den finska landshalvan plundrades av ryska trupper och Sverige förlorade kontrollen över sina östersjöbesittningar. Dessutom passade ärkefienden Danmark på att försöka ta tillbaka de södra delarna av landet. Danskarna hade fått ge sig vid slaget i Helsingborg i februari 1710, men de hade trängt långt in i landet, ända till Karlshamn i Blekinge och man visste ju aldrig när de skulle kunna göra ett nytt försök. Så från att ha krigat i andra länder befann sig plötsligt stormakten Sverige i ett läge där man måste försvara den egna jorden.I det här läget blev det av avgörande vikt att örlogsstaden Karlskrona kunde försvaras. Men den svenska statsmakten var nog inte riktigt säker på hur trogna undersåtar man faktiskt hade i Blekinge. Så i juni månad det här året, 1710,  avkrävdes alla män i länet som var över 15 år, en trohetsed gentemot konungen att som det hette Vara Konung Carl den 12te trogen att emotstå fienden.Åtta kompanier soldater blev nu placerade i Blekinge, beredda att sättas in i strider om danskarna eller ryssarna skulle anfalla. Men de skulle sannolikt också hålla koll på de vanliga, som man tyckte opålitliga blekingarna. Och det var de vanliga bönderna som tvingades att ta hand om alla dessa mannar. De skulle ge dem husrum och fem mål mat om dagen.På våren samma år, hade pesten kommit till huvudstaden Stockholm. Alla som hade råd och möjlighet gav sig av därifrån.Myndigheterna gjorde vad de kunde för att stoppa spridningen av farsoten, men pesten, som redan härjade på andra sidan Östersjön, spreds efter den svenska armens nederlag både med skepp och på land.- När soldater och civilpersoner började fly från Baltikum och över till Sverige så tog de pesten med sig, förklarar Sabina. Och när soldaterna tar sig hem till sina hemorter spreds den vidare. Till Blekinge kom pesten på hösten. Karlskrona får sina första fall i oktober, resten av Blekinge drabbas på riktigt under december 1710. Därefter fortsätter den under vintern och våren, klingar av på sommaren 1711och tar slut under hösten. - Man kan säga att den pågick under ett år, från höst till höst, och när det var över hade 60% av alla som bodde i länet dött.Myndigheterna försökte förhindra att pesten spreds, men hade stora svårigheter med att få folk att lyda de nya reglerna, som ofta krockade med vad som ansågs rätt och rimligt. - Man fick inte resa , det var till exempel förbjudet för blekingar att resa till Skåne, men man gjorde en massa undantag för till exempel militärer och högreståndspersoner.  Det fick egentligen inte skulle hållas några ordentliga begravningar, när folk dog skulle de bara grävas ner utan präst och ceremonier. Man fick inte ha några gravöl eller andra sammankomster men inte heller de reglerna åtlyddes. Speciella pestkyrkogårdar anlades men folk ville inte lägga sina anhöriga där.- Det var oftast bara de riktigt fattiga eller de främmande soldaterna som begravdes där, berättar Sabina Santesson.  En av länets präster, Prosten Orstadius skriver om detta i ett brev till Biskopen:Här dö några fattiga, dels av hunger, dels av smitta, och de frukta mera att begravas i backen än för pest eller döden. Ingen hava de än fått ut, utan de behålla sina döda hemma när de inte får komma till kyrkogårdenSmittan, tror jag, skulle genom Guds nåd snart upphöra, om bara folket skickade sig efter tiden och höll sig från varandra. Men de är dels mycket envetna och ställer sig som om allt vore hälsosamt, Gud hjälpe! Carlshamn den 22 februari 1711Sabina Santesson tycker att det verkar som att människorna i Blekinge inte gjorde så mycket för att försöka skydda sig mot pesten.- De råd som myndigheterna gav handlade om att man inte skulle träffa andra, och att man skulle röka enris och svavel. Det fanns också råd om att det var nyttigt att röka tobak och att dricka sprit. - Med tanke på hur folk levde här vid andra tiden då ingen pestepidemi härjade så kan jag gott tänka mig att man tog till sig det rådet tobak och sprit, kommenterar Sabina.I Stockholm hade de som kunnat, flyttat från staden. Hovet satt på Väsby kungsgård i Sala, och riksrådet flyttade till Arboga. Men Blekingeborna verkade bo kvar. - Bönderna stannade kvar på sina gårdar, de verkade mer upprörda över bristen på hederliga begravningar.I Asarum dog den gamle prosten i pesten, och hans tidigare hjälppräst fick ta över hans tjänst. Han skrev till biskopen om sina problem:Salig prosten försökte på alla sätt övertala allmogen att begrava sina döda i närmsta backe, men här är ett halsstarrigt folk och de vill inte lyda tillsägelserBönderna vill att prästen ska tjäna dem men deras egna skyldigheter mot dödsboet visa en del alls inget av. Asarum den 29 juni 1711- Bönderna hade ju sin egen ära, och i den ingick man skulle stå vid sin familj och ta hand om sitt. Man såg inte på sig själv på samma sätt som vi gör idag, det var inte alls lika individualiserat, utan man såg sig själv som en del av sin socken, sin plats, berättar Sabina Santesson, och fortsätter: - Man hade vissa rättigheter, och man ansåg att bara för att det råkade gå en pest så ska inte myndigheterna komma och bestämma vad de skulle göra med sina döda. I Karlshamn gick det så långt att folk gjorde upplopp. - Folk grävde upp sina döda som lagts på pestkyrkogården och krävde att de skulle begravas på den vanliga kyrkogården, för det var inte hedersamt att begravas hur som helst i backen.Det var inte bara bestämmelserna om de snabba och förenklade begravningarna som folk bröt emot. I februari 1711 skrev landshövdingen i Blekinge i sin rapport till kungen om hur svårt det var att få folk att lyda: Friska och sjuka löpa om varandra, dricka gravöl inne hos de döda, ja, de taga också av de Schommerska soldaterna med sig i de inficerade husen,  där de sig fylla och frossa, så länge livet dem sitter, så att varken officerare, landsbetjänter eller landshövdingen själva kan dem styra. 25 februari 1711I november kom pesten till Hoby där Karin Bosdotter och hennes unga familj bodde. Den första som dog i socknen  var en 12-årig flicka, och därefter en inkvarterad soldat. Pesten skilde sig från de flesta andra epidemier genom att den inte i första hand slog till mot spädbarn och gamla. Det var istället de unga starka och arbetsföra som råkade värst ut. Så var det också i byn där Karin bodde.Den första som drabbades var en granne till Karin, och när sjukdomen kommer till hennes gård dör snart hennes man och deras två barn. Karin är gravid, och Sabina tror att hon kanske tar sin tillflykt till sin bror. Syskonen har ärvt sin fars gård, eftersom också fadern dött i sjukdomen. Några veckor senare har också brodern och alla hans barn dött, kvar finns hans fru, Karins svägerska. Så av två hela familjer finns nu två kvinnor kvar, den ena med ett barn i magen. Det blir en pojke, som får lev, och som får namnet Per efter sin far.- Efter pesten ser man att det sker otroligt mycket bröllop, och om man tittar närmare på dem så ser man hur till exempel änkor gifter sig med drängar, och bönder med tjänstefolk. Det är tydligt att man gifter sig för gårdarnas skull.- En del giftermål är väldigt konstiga, med dagens mått mätt, säger Sabina och berättar om en kvinna i 70-årsåldern som gifter sig med en ung man, och som skriver ett särskilt testamente där han får gården, eftersom alla hennes egna barn har dött.Också Karin Bosdotter gifte om sig året efter pesten, och hennes nya man, var precis som Karin den ende som hade överlevt pesten i sin familj. Svägerskan tog över gården i Biskopsmåla och Karin flyttade till sin nye man i en grannby.- Den nya mannen hette också Per, och med honom fick Karin en son till som fick heta Bo, efter sin morfar.Paret lever därefter lugnt och länge på gården, de har det ganska bra ställt, och livet verkar återgå till någon slags normal tillvaro trots att allting hade ändrat sig.- Överlag så får man intrycket av att socknen har vacklat under pesten, men sedan är det som att de ruskar på sig och återgår till arbetet. De förtröstar på livet och jorden och livet efter detta, slutar Sabina Santesson.Sabina Santesson har en välmatad hemsida om pestepidemin 1710-11. Länk finns nedan.Programmet är gjort av  Elisabeth Renström Uppläsare Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se   

Sand och grus behövs för att tillverka betong, frågan är bara var man får det ifrån. Danskarna tar sand ifrån botten av Öresund, något som påverkar både fisk och fiskare. I Sverige är det bergkross och naturgrus som gäller men naturgruset är en ändlig resurs som vi så småningom måste sluta använda. Klotet idag om byggboomens baksida där betongindustrin spelar en viktig roll. Programledare Pelle Zettersten

Mats Olsson & Patrick Ekwall See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fördjupningsreportage. Expressen dokument ges ut varje dag och är en inläst version av "Expressen dokument" som finns varje dag i tidningen. Uppläsare är Johan Bengtsson. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Ett 20-tal guldsmedsaffärer i landet har varit med i ett pilotprojektet för ett nytt sorts rånskydd där ett sprinklersystem med så kallat "märk-DNA" "duschar" över rånarna. Nu ska alla landets polisdistrikt börja använda tekniken med specialkomponerat DNA från växter. Vetenskapsradions Hanna Westerlund begav sig till polishuset på Kungsholmen i Stockholm för att ta reda på hur det funkar. Mikael Andersson som utbildar kriminaltekniker DNA-duschar sig själv och en skyltdocka. Danska forskare har hittat 86 miljioner år gamla, levande, bakterier under havsbotten i Stilla havet. Ännu äldre fynd har gjorts tidigare av bakterier i underjordiska saltavlagringar. Danskarna beräknar att de 86 miljoner år gamla bakterierna är vid liv och geomikrobiologen Karsten Pedersen vid Chalmers tekniska högskola, som har läst den danska studien, säger att bakterierna under alla dessa år har ätit lite, lite, lite. Utanför London utspelade sig i veckan en tävling för chattprogram. En jury bedömer om chattsvaren kommer från en maskin eller en människa, enligt Alan Turings riktlinjer. Torill Kornfeldt frågade Hugh Loebner, som har anordnat tävlingen sen 1990, om han tyckte att ett program som klarar testet faktiskt kan sägas tänka, som Turing föreslog. --Alltså, vi antar att människor tänker, och om vi inte kan skilja på en människa och en maskin så måste vi ju anta att maskinen gör det också. Ingen maskin vann i år heller.   Den första privatägda rymdfarkosten, inhyrd av NASA, lyfter mot den internationella rymdstationen, lördag 13 maj. Björn Gunér berättar om utvecklingen med privat rymdfart.

Nok er nok! Danskarna säger sig ha tröttnat på Dansk Folkepartis inflytande över invandringspolitiken. Men frågan är: Hur mycket kommer egentligen förändras om sossarna vinner? /// Belgiens premiärminister vill avgå - men får han det? Och kommer Belgien i så fall äntligen få en demokratiskt vald regering? /// Och så följer vi uppropet i Sveriges Riksdag idag när det nya arbetsåret startar - wohoo!

När moderaterna börjar producera musik - då gav vi igen med samma mynt - skivrecension av Ekots politiska reporter Pontus Mattson. /// Danskarna föreslås jobba 12 minuter mer per dag. Sonja listade vad man hinner med på 12 minuter. /// Sverigedmokraterna hänger ut sexåring som odemokratisk. Psykoterapeuten förklarade förskoleeleverss samhällsyn