POPULARITY
Med onsdagens informationsträff, bortaresan till Nybro och senaste matchen mot Almtuna och allt som hände i den rådde det ingen brist på samtalsämnen i veckans HockeyVIKen. Heed har flera sköna citat från herrskapet på raden ovanför honom och ställer dessutom frågetecken runt VIK:s spel i numerärt underläge. Åhman börjar vända gällande nordamerikanerna och tror att ett brandskattat VIK får svårt att komma igenom Tingsryds försvarsmur på fredagskvällen.OBS! Vi dras fortfarande med vissa små tekniska problem vilket gör att podden hackar i några sekunder här och var. Vi är medvetna om det och hoppas ha löst det till nästa vecka. Vi valde att köra ut veckans avsnitt trots det mindre missödet.
”Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa” (Mal 3.2). Hesekiels första kapitel beskriver Guds härlighet som en förtärande eld. Det var denna eld som föll på Pingstdagen och det är den elden vi ska be om i Nordens länder idag. Andens eld renar och förtär allt av trä, hö och halm och uppenbarar Guds härlighet där Andens enhet finns. ”Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett” (Joh 17.22-23). *** SKRIV PÅ FAMILJEUPPROPET! Stå upp för Gud Ord och familjen! Skriv på uppropet här https://hemsidan.org *** BÖNEÄMNEN 1. Bed om Andens eld över Nordens länder! ”Jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och det omgavs av ett sken” (Hes 1.4). 2. Bed att Gud reser upp brinnande Herrens tjänare som gått igenom Andens renande eld! ”Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram åt Herren en offergåva i rättfärdighet” (Mal 3.3). 3. Bed om Andens renande eld som förtär allt av trä, hö och halm och manifesterar Guds härlighet där Andens enhet finns! ”Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett” (Joh 17.22-23). 4. Bed om Andens ledning i stället för mänskliga idéer, ambitioner och mänsklig visdom! ”De gick rakt fram. Dit Anden ville gå, dit gick de, och när de gick behövde de inte vända sig” (Hes 1.12). 5. Bed om Jesu totala herravälde i församlingen! ”Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa” (Hes 1.26). 6. Bed för mobiliseringen av tio tusen bönekrigare för väckelse i Norden! ”Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Drag upp på berget Tabor och tag med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar. … Sebulon var ett folk som föraktade döden, Naftali likaså, på stridsfältets höjder” (Dom 5.18). *** ZOOM-BÖN FÖR VÄCKELSE I NORDEN, 7 augusti! Bön på Zoom i #Norden714 för väckelse i Norden, första måndagskvällen i varje månad! Nästa bön på Zoom måndag 7 aug kl 19 (kl 20 i Finland, kl 17 i Island och kl 18 på Färöarna)! https://norden714.com/post/zoom-b%C3%... *** STÖD OSS: SWISH 070-551 6965 Mer bankinfo på https://Norden714.com *** GÅ MED i #Norden714, en bedjande gräsrotsrörelse på Bibelns grund, som ropar till Gud för Nordens länder utifrån löftet i 2 Krönikeboken 7.14. Anmäl dig till armén med Tiotusen Bedjare! http://Norden714.com *** GRATIS BÖNESKOLA på fyra lektioner. Ladda ner Böneskolan gratis som ljudfil samt studiebok på http://Norden714.com/boneskola Följ via: *** YOUTUBE: https://www.youtube.com/c/LarsEnarson... *** ODYSEE VIDEO! https://odysee.com/@LarsEnarson *** FACEBOOK: https://facebook.com/thewatchmansweden *** SOUNDCLOUD: https://soundcloud.com/arielmedia *** ITUNES: https://itunes.apple.com/se/podcast/l... #bön #Bibeln #Jesus #böneskola #bibelskola #väckelse #svpol #LarsEnarson #LarsEnarsson #Sverige #Israel #Norden714 #Sverige714 #Norge #Danmark #Island #Finland #Åland #Färöarna #svpol #migpol #konservatism #socialism #Jesus #JesusKristus #kyrka #predikan #kyrka #bibelstudie #ekumenik #enhet #väckelse #vedermödan #uppryckandet #teologi
Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981. Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays
Ödehus både skrämmer och lockar, men vad är det egentligen som döljer sig där inne? Författaren och essäisten Henrik Nilsson gläntar på dörren till en värld av kvarlämnade föremål och slitna fasader. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under vandringen i västra Blekinge glesnade träden och vi nådde fram till en solbelyst öppning i skogen. På andra sidan ett krokigt äppelträd, omgivet av lupiner och nässlor, låg ödehuset. Med kupade händer försökte jag kika in genom fönstren, men spindelväven grumlade synen av bråten där inne. När jag lyfte av haspen och öppnade den knarrande dörren visste jag inte om råttor skulle kila ut över tröskeln eller om en uggla skulle störtdyka mot mig inifrån mörkret. Men allt var tyst, och jag tog några steg in i farstun där väggarna var tapetserade med flagnande tidningspapper från början av 1900-talet. Lokalannonser där hushållerskor söktes blandades med rapporter om avlägsna vulkanutbrott. Trots min nyfikenhet på vad som fanns i de andra rummen, vågade jag mig inte längre in i huset med rädsla för att bjälkarna skulle ge vika och taket störta in.När jag lade på haspen till dörren igen, tänkte jag på poeten Pontus Lindhs korta dikt om ett ödetorp: materian släpper taget / vandrar utåt / när vi kikar in / fryser bilden / krandroppen hänger i all evighet / och kattskelettet ligger stilla i hörnet / för stilla. Jag tänkte också på ödehusens betydelse under min barndom, särskilt det ruckel som låg på väg hem från skolan och som vi ibland efter lektionerna brukade smyga oss in i alltid med känslan av att lämna inte bara gatan bakom oss, utan den gängse verkligheten. Jag minns det krasande ljudet av glasskärvor under skosulorna på stentrappan, jag minns det sotiga köket med öppna lådor och bestick utvräkta på golvet, trappan upp till andra våningen som vi aldrig vågade beträda, eftersom vi där uppe kanske skulle påträffa något som skulle hålla oss sömnlösa om nätterna.Ödehus har funnits lika länge som det funnits hus. Därför kan historiska lämningar och ruiner i någon mening sägas vara ödehus som övergivits för så längesedan att de numera tillhör arkeologins snarare än det levande minnets domäner. Under vår relativt fredliga svenska samtidshistoria har det ofta funnits privata skäl till att vi lämnat hus att förfalla som skilsmässor, sjukdomar och familjetvister men i det större perspektivet berättar ödehusen också krigens, ockupationernas och fördrivningarnas globala historia.Ödehuset säger oss att något gick snett, inte blev som det var tänkt. Som i fallet med grekernas hus i Istanbul som stått igenbommade i många decennier till följd av folkomflyttningarna för hundra år sedan. Eller alla bostadshus och offentliga byggnader som övergavs vind för våg när människor tvingades lämna sina hem efter kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima. I dagens Mexiko överger tiotusentals familjer sina hus varje år till följd av det svårartade narkotikavåldet i deras hemtrakter. Det mest storslagna och sinistra ödehus jag själv har sett är den gigantiska ofärdiga byggnad vid Dâmbovia-floden i Bukarest som började uppföras på 1980-talet och som var tänkt att hysa ett museum över den rumänska kommunismen. Men projektet avbröts av decemberrevolutionen och sedan dess står det väldiga arkitektoniska skalet kvar som ett inofficiellt monument över de sista Ceauescu-årens förvridna världsbild och ideologiska kollaps.I dystopiernas tidevarv har ödehusen fått en förnyad relevans. Dagens filmer och teveserier fylls av övergivna sjukhus och igenbommade bensinmackar, av evakuerade stadskärnor och bostadsområden som tagits över av ogräs och förvildade hundar, medan de sista överlevande människorna drar runt i jakt på tillfälligt skydd och förnödenheter i ett postapokalyptiskt landskap. Dessa fiktiva byggnader har övergivits efter någon pandemi, naturkatastrof eller totalitär omvälvning, och skiljer sig därför från tidigare skräckgotiska filmer och böcker, där ödehuset och kråkslottet snarare var ett slags undantag som stod i kontrast mot den ordinära verklighetens förutsägbara rationalitet.I poesin har ödehuset ofta tilldelats en symbolisk roll, både av det personliga och samhälleliga slaget. Hos Nils Ferlin speglar ödehuset ett inre, andligt tillstånd: Ditt öga är tomt som ett ödehus, / det tör bo någon där likväl: / Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus / ibland. Kan det vara din själ? I den västindiske poeten Derek Walcotts dikt Ruins of a Great House blir ett nedgånget plantagehus istället bilden för det brittiska imperiets koloniala förfall i den karibiska övärlden. När Börje Lindström ger röst åt de döda i diktsamlingen På kyrkogården i södra Lappland liknas tillvaron i den avfolkade och bortglömda hembygden på ett ställe vid ett ödehus, utplundrat / och med sönderslagna fönster.I vår del av världen, präglad både av en modernitet som trängt in i de flesta vrår av samhället och av ett utbrett intresse för inrednings- och renoveringstrender, kan ödehuset te sig som en särskilt utmanande anomali. En irrationell och oförsvarlig rest från det förgångna som borde ha jämnats med marken för länge sedan eller åtminstone tjäna som utgångspunkt för ett piggt och händigt makeover-projekt. Vilket inte hindrar att dessa förfallna byggnader som en logisk underström i tiden samtidigt kan väcka fascination inom vissa subkulturella kretsar.Lika svårt som det är att veta vilka vägar framtiden kommer ta, är det att veta om ödehusen kommer att bli fler eller färre under vår livstid. Det enda vi kan vara säkra på är att de alltid har funnits och alltid kommer att finnas något annat är lika otänkbart som perfekta utopier eller världsliga paradis. Ödehusen påminner oss om såväl vår egen som historiens ofullkomlighet. Därför är kanske en värld helt utan ödehus inte ens önskvärd. För när vi gläntar på dörren till dem, gläntar vi också på dörren till en annan tid inte bara till det förgångna, utan till en annan tid i vår egen tid; dess obevakade skuggsida.Så stanna till, öppna dörren till rucklet. Där innanför ser du omkullvälta möbler, söndriga gardiner och fuktfläckar som stora världsatlaser på väggarna. Ovanför öppningen till vardagsrummet sitter ett gökur som inte längre fungerar. Lamporna i taket har slocknat en gång för alla, och stolarna håller inte längre för någons tyngd. Vad hände? Åren, decennierna. Men en gång på andra sidan förfallet satt människor här vid bordet, och köket fylldes av matos och skramlande bestick.Du stannar upp på tröskeln som leder in till de andra rummen, eftersom du är rädd att huset ska störta samman över dig om du går längre in. Det är klokt, du måste fortsätta din vandring. Därför kommer du aldrig att få se det lilla sovrummet allra längst in, där en barnteckning fortfarande sitter kvar på väggen. Du kommer aldrig att upptäcka det gulnade pappret med det otydliga motivet, som föreställer ett sjörövarskepp som nätt och jämnt hann avfyra alla sina kanoner innan lupinerna och nässlorna omringade allt.Henrik Nilsson, författare och essäist
I det tjugoförsta avsnittet på den här säsongen så tar vi herrarnas seriespel i land inför uppehållet och ägnar även lite tid åt VM i Uppsala. Kommer Thorengruppen fortsätta dala? Är Växjö ett slutspelslag den här säsongen? Vilka vinner poängligan i SSL Herr? Vad säger Sirius 3-11-förlust mot Storvreta? Trevlig lyssning. Av & med Gustaf samt Samuel Hallin. Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Hur skulle någon kunna stiga igenom molnet? Hur skulle människan, som kommit att självidentifiera sig så hårt vid sin egen personlighet och tankar ens kunna hoppas på att det finns en möjlighet att stiga bortom molnets gräns. Om jaget inte kan stiga in i det, vem är det då som kan? Vad sker egentligen där bortom slöjorna? Var finns den himmel som vi förväntar oss bortom molnet? I det här avsnittet finner jag och Josef Ekesryd oss själva i märklig situation. Vi befinner oss mitt i molnet, klättrandes längs en stege, eller uppstigande längs en spiraltrappa. Ovanför oss, och nedanför oss, försvinner stegen in i molnets dimmor. Vi kan varken urskilja vart stegen leder, eller var den kommer ifrån. Och vi frågar oss vad som egentligen händer, om vi skulle välja att klättra uppåt, eller nedåt. Molnets författare säger att det finns ett offer som behöver göras i molnet. Ett översteprästerligt offer. Där människan måste offra sig själv, för att bortom molnet bli ett med Gud. I detta avslutande samtal om boken Molnet reflekterar jag tillsammans med prästen Josef Ekesryd kring vad som äger rum i och inför detta kritiska skede, och vi avrundar sedan med ett samtal kring hur författaren och vi själva ser på det vardagliga kyrkolivet, i ljuset denna uppenbarelse. Extramaterial från vårt instagramkonto: https://www.instagram.com/p/CRw4bZoh_rH/
Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess
Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess
Mycket förändras på 95 år, men den knivskarpa månskäran på februarihimlen är sig lik. Katarina Kieri är författare till ett tjugotal böcker i olika genrer för vuxna, ungdomar och barn. För sitt författarskap har hon mottagit bland annat Augustpriset och Tidningen Vi:s litteraturpris. Sedan 2015 är hon ledamot i juryn för världens största pris för barn- och ungdomslitteratur: Astrid Lindgren Memorial Award. Hon har djupa far- och morrötter i Tornedalen, är uppvuxen i Luleå och bor numera i Uppsala. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se
Svamparna finns överallt. Under marken, i begrunden och på våra mest intima ställen på kroppen. Men vad är de egentligen? Eva-Lotta Hultén begrundar över saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 4 april 2019. Jag står framåtlutad och rafsar bland gräs och ljung när en granne hittar mig med handen så att säga i kantarellburken. Och jag blir förvånad över min reaktion. Det är som om jag blivit påkommen med att sitta och kissa mellan björkarna. Man låter sig inte synas vid sina svampställen. På en area av kanske 150 kvadratmeter poppar det varje år upp gula, fina kantareller. Inte nödvändigtvis på exakt samma platser men alltid inom området. Under marken breder det som egentligen är själva svampen: mycelet, ut sig. Som en mystisk urtidsvarelse ruvar det där nere i mörkret under mina fötter, bildar sinnrikt mykhorrizasystem med trädrötter som matar det med kolhydrater i utbyte mot mineraler; hjälper träden att kommunicera med varandra och skickar under några månader varje år upp sina fruktkroppar åt mig och andra att slåss om. Varelse kanske är fel ord men jag kommer inte heller på något bättre. Som de flesta har jag vuxit upp med att betrakta svamp som tillhörande växtriket men i själva verket är svamparna något mittemellan. Varken växt eller djur, utan lite av båda. Carl von Linné tyckte inte om svampar eftersom han inte kunde placera dem i någon av kategorierna växter eller djur. Han kallade dem för Floras vandrande pack berättar biologen och vetenskapsjournalisten Jesper Nyström i sin bok Svamparnas planet. Numera anses svamparna ha mer gemensamt med djur än med växter. Deras cellväggar byggs upp av kitin, ett ämne som finns i skalet hos skaldjur och insekter. Liksom djur lagrar de sin energi i form av glykogen och inte stärkelse och inte har de någon fotosyntes heller. Jesper Nyström berättar om Humongous fungus en honungsskivling som bildat det största upptäckta mykhorrizasystemet på jorden. Ett samarbete mellan svampens mycel och trädens rötter som täcker motsvarande 1200 fotbollsplaner. Den lever i Oregon i USA och väger minst 7500 ton. Som 50 fullvuxna blåvalar därnere under jorden. Men svampar kommer i många former och somliga nöjer sig inte med att ruva stilla i marken. På nätet kan man se rena skräckfilmer av bladskärarmyror som infekteras av svampen cordyceps. Svampen tar kontroll över myran genom att bygga upp ett eget nervsystem i dess kropp och styr den upp i en växt ovanför en myrstig. Där tvingas myran bita sig fast innan svampens fruktkropp börjar växa ut ur myrans huvud för att sprida sina sporer över de intet ont anande myrorna på marken nedanför. Det tar onekligen begreppet svampinfektion till en helt ny nivå. Kan svampar alltså planera och ha avsikter? Rentav bedriva odling? En lav är en svamp som har upptäckt jordbruket. Så citerar Jesper Nyström lavexperten Trevor Goward. Att lavarna inte är en egen organism utan en symbios av svamp och alg är gammal kunskap men vissa forskare menar nu att det nog inte handlar om symbios utan mer om parasitism eftersom svampen drar mycket mer nytta av samlevnaden än vad algen gör. Och andra menar alltså att det går att se det som att svamparna odlar algerna. De senaste åren har vi sett ett ökat engagemang för berättelser om biologi. Böcker om våra magbakterier, träds kommunikation och insekters okända liv har fått stort genomslag och betalkanalerna producerar storslagna naturserier från vartenda skrymsle av vår planet. Kanske är det en effekt av att vi nu lever under en bila vi själva skapat åt oss av enorma mängder okunskap och lika delar högmod; en senkommen insikt om att vi är beroende av, och behöver veta mer om de sinnrika system av liv som vi är invävda i? När ekosystemen börjar falla sönder och vi måste uppfinna nya sätt att leva med och nyttja dem kanske biologen blir den nya hjälten. Det har i alla fall blivit alltmer uppenbart att det knappast är ekonomerna som kommer leda oss igenom sam- och framtiden på ett säkert sätt. Eller är biologiintresset i själva verket en flykt från de komplexa samhällskriser vi ser som handlar om ökande polarisering, populism, extremism och fake news? När samhället krackelerar känns det kanske trots allt lättare att lära sig allt om sina egna magbakterier än att försöka förstå världsläget. Så är det svamparnas tur att få sin beskärda del av rampljuset nu? Svensk forskning visar att svampen som livsform är minst dubbelt så gammal som man trott. Den tidigare föreställningen var att svamparna utvecklades i havet för drygt en miljard år sedan och följde med växterna upp på land för 500 miljoner år sedan och utvecklade sina mer avancerade strukturer där. Men borrningar i gamla havsbottnar visar på fossiliserade svampmineral med hyfer, alltså svamptrådar och mycel, som är 2,4 miljarder år gamla. De största svampmarkerna finns fortfarande i havsbottnarna och nere i berggrunden. Svamparna är verkligen överallt och en stund får jag en föreställning av att det är som i filmen The others där människor och spöken delar på samma hus och parallellt förnimmer att det finns en annan sorts liv där de trodde sig vara ensamma. Kanske tycker svamparna att de är den enda livsform som verkligen räknas och är omedvetna om att växter och djur också är levande på riktigt? Vad är vi människor för svamparna? Vår hud är som ett ekosystem fullt av bakterier, kvalster och svampar. Svampar och bakterier tycks ha delat upp vår kropp emellan sig likt gäng som har sina territorier. På armarna har bakterier övertaget och där finns få svamparter. På bålen är det tvärtom. Fötterna är svamparnas paradis: bara på hälen huserar runt åttio arter och på tånaglarna ett trettiotal. I de flesta fall gör de oss vare sig skada eller glädje. Vi blir helt enkelt utnyttjade utan att märka det. Kanske ser de det rentav som att de odlar oss och alla andra djur och växter de utnyttjar, eller betraktar oss som råvara. I svamparnas långa utvecklingshistoria blir utvinningen av människor då möjligen bara en kort parentes kanske lite som fossiloljeeran för oss. Men i dagsläget har utnyttjandet kommit att bli alltmer ömsesidigt. Vi använder svamparna inte bara som föda eller i form av penicillin. I Svamparnas planet räknar Jesper Nyström upp en lång rad nya användningsområden, inom exempelvis medicin, byggteknik och miljörening. Möjligheten att vi kan komma att bo i hus byggda av mycelblock ger onekligen Electric banana bands gamla refräng Jag vill bo i en svamp en ny kul innebörd. Människan får nytt byggmaterial och svamparna utökar sina territorier genom att bara leva på som svampar gör mest. Om vi människor lyckas förstöra planeten så att växter och djur dör kommer självklart alla de svampar som är beroende av oss också att dö men då väntar ändå svamparna nere i berggrunden på att leta sig upp och kanske tillsammans med bakterier skapa nya intressanta livsformer. Jag ser framför mig hur framtidens intelligenta liv för ett betydligt mer hållbart och stillsamt liv än vi gör idag. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare
Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981. Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays
Ovanför mig ser jag ibland den rosa himlen. Nu pockande. Som en varning. Som en uppmaning. Hanna Johnselius är präst i Kalix. 2011 kom hennes bok Sorgens änglar ut. Boken handlar om en självupplevd sorg men även andras. Hanna är gift med Mattias, som också är präst, och de har tonårsdöttrarna Rebecca och Isabelle. Hela familjen är aktiva i längdskidåkning. Producent: Linnea Luttu tankar@sverigesradio.se
Under Stalins år vid makten torterades och mördades människor inne i det anonyma trevåningshuset i Moskva. Nu ska en exklusiv parfymbutik slå upp portarna i lokalen. Pensionären Aleksej Nesterenko protesterar mot beslutet hans pappa mördades på platsen. Hör Sveriges Radios korrespondent Jesper Lindau. Nu ska vi få höra om en mycket märklig parfym, som luktar både krut, svett och jord. I Moskva mitt emellan Kreml och säkerhetstjänsten FSB står ett gammalt trevåningshus. Det är täckt med en presenning sedan länge, renovering ska pågå. Där inne sköts mer än 30 000 människor under den sovjetiska ledaren Stalins terrorår. En möjlig framtid för huset, som ligger på en extremt exklusiv adress i Moskva, verkar nu vara att det ska bli lyxparfymbutik därinne. Vår korrespondent Jesper Lindau träffade pensionären Aleksej Nesterenko utanför huset. Han är där varje onsdag och protesterar. Hans pappa sköts där inne. Här inne fick han sin dom. De sköt honom samma dag, säger Aleksej Nesterenko. De papper och små skyltar han brett ut på en bänk blöts ned i duggregnet. Ovanför oss på gågatan hänger en enorm julhandelsbelysning, som ett tak av lila, röda och silvriga små lampor som blinkar. Pappa togs hit, han blev torterad och erkände sig skyldig. Sedan sköts han i källaren vi står framför, säger Aleksej. Och det var tillsammans med hundratusentals andra, bara under 30-talets sista år. Den stora terrorn, kallas det. Det var en del av det massiva, systematiska mördandet som bedrevs i Sovjetunionen, speciellt under Stalins tid, som krävde många, många miljoner människors liv. Aleksej Nesterenko, som är över 80 år vill att huset ska bli ett museum, så att folk ska minnas och lära sig. Det har varit mycket känslor här utanför huset de senaste 10 åren, säger Aleksej som står här på gågatan varje onsdag. Jag kommer tillbaka hit för barnen och barnbarnens skull. Och även för alla andra, för hela landets skull, Ryssland måste lära sig av historien, tycker Aleksej. En man i 50-årsåldern avbryter och vill prata om tsaren Nikolaj den andre. Alla gör misstag säger mannen, och antyder att Stalin kanske ska förlåtas. En näve är alltid starkare än ett finger, säger han, vi var självständiga på den tiden, alla var rädda för oss och respekterade oss, det finns minus och det finns plus, även med Stalin. Aleksejs kompis Anna, som är med honom på gågatan, blir arg och påpekar att hennes farfar sköts, inte av Nikolaj den andre, utan av Stalin. Hon kommer inte att förlåta. Och så fortsätter grälet. Folk reagerar ofta aggressivt, de kan säga att det borde skjutits fler eller att de inte bryr sig om alla de som sköts här, säger Anna som sträcker fram en liten parfymflaska. Det här är parfymen som skapats, det är lukten av källare och krut från skotten, säger Anna och den luktar verkligen skarpt. Parfymen är en kampanj för att staden Moskva ska göra om huset till ett museum. Bakom finns bland annat den oberoende tidningen Novaja Gazeta och staden Moskvas Gulag-museum. När parfymören Aljona Tsisjevskaja gjorde parfymen, skapade hon som en karta av möjliga minnen från källaren. Associationerna jag fick var död, krut, skräck, den sista droppen svett på en människas rygg som förstår att han snart ska skjutas, lukten från sovjetiska militärstövlar och ljuden av skott. Utifrån minnena plockade Aljona fram sina ingredienser i laboratoriet och skapade doften som verkligen luktar som ett skott i en källare. När jag gjorde parfymen led jag fysiskt. Det är tunga dofter. Även om jag har försökt vädra och tvätta så luktar det fortfarande så här i mitt labb, säger Aljona. Vi hoppas göra mer än 30 000 exemplar, en för varje människa som sköts nere i källaren, säger Aljona. Som tror att dofter kan förändra. Stalins terror rörde alla i Sovjetunionen och precis som för andra ryssar är terrorn en del av historien om Aljonas familj. Både min farfars far och min morfars far sköts 1937, säger Aljona. För mig som barn var det något jag växte upp med, säger Aljona, som är runt 30 år. Det här är också min historia, det var alltid nära, det här är historien om min familj. I stadens Moskvas Gulag-museum finns ett minnesrum att sitta i, där namn på offer läses upp i högtalarna. På museet vill dom att huset nere vid Kreml, blir ett museum, inte en parfymbutik. Det huset var en mekanism i den stora terrorn. Varje fall togs upp i 15-20 minuter, sedan sköts man, det berättar Konstantin Andrejev som jobbar på museet. Det finns liknande hus över hela Ryssland. De skulle alla behövas tycker Konstantin för att folk ska kunna minnas vad systemet i det här landet en gång förmådde. Inne på museet finns ett rum. Golvet är fyllt med patroner, på väggen fladdrar foton på de som sköts förbi. Den stora terrorn har ett rum, bredvid alla rum om Gulaglägren. Vårt museum förmår bara delvis berätta om den stora terrorn. Frågan är stor och skulle behöva ett eget museum, säger Konstantin Andrejev. Aleksej och Anna packar ihop. Men de kommer tillbaka nästa onsdag, så länge de kan stå upp. När någon tillåter sig själv att tänka att hen är den enda som vet hur folk ska leva och tvingar andra att lyda en sådan tragedi kan återupprepas, säger Aleksej. Det är därför vi måste minnas. Aleksej får tårar i ögonen. Det förflutna sover bredvid oss och det kan vakna upp igen. Jesper Lindau, Moskva jesper.lindau@sverigesradio.se
Livet. I detta andetag. En vandrares funderingar. Kristina Thorn läser från sin egen bok.
9 november: Vindskydd 4, Djur Om människodjurets utnyttjande av djur. Vi anlände till vindskyddet vid Store Väktor i bäcksvart mörker. Ovanför oss en djupblå stjärnklar himmel. Där kröp vi, två små människodjur, in i vårt skyddade rum i den stora rymden och samtalade om djur och vrede. 3:30 fick vi besök av en skogsmus.
Tre musikdamer: Extremviolinisten Mia Zabelka, Wien. Saxofonisten, komponisten & bandledaren Pernille Bévort, Köpenhamn. Artisten Susanne Fellbrink som startade nätverket Female Singer-Songwriters. Vi möter Mia Zabelka i Wien, staden som är den klassiska musikens patriarkala högborg. Mia är konservatorieutbildad kompositör, mediaartist, performer och extremviolinist. Hon vill skapa en kontrapunktik till den rådande repertoaren. Mia Zabelka är pionjär på elektronmusikscenen och har hela västvärlden som sin spelplats.- Min uppgift är att vara en gränsgångare, en estetisk motvikt till det musikaliska etablissemanget. Jag använder violinen på andra sätt än de vedertagna för att få fram andra klanger, bl a med hjälp av elektronik.Hon har komponerat radiohörspelet Dora, en kvinna i ruinerna. Det handlar om Mia Zabelkas moster som var en av de s k Trümmerfrauen, d v s alla de kvinnor som städade upp efter bombanfall under andra världskriget. Kvinnorna i ruinerna gick bokstavligen omkring just där och rensade upp på gator och torg. När Österrike firade 50-årsjubileum av den nya författningen hyllade man männen som hade befriat landet från tyskarna, men man ignorerade helt dessa kvinnor.Mia Zabelka komponerar ett klanglandskap och ofta tar hon hjälp av andra artister som blir medskapare. Ovanför detta soundscape lägger Mia Zabelka sina violintoner likt en konstnär som målar över ett fotografi. Hon har ingen beröringsångest vad gäller icke-musik eller techno grooves men hennes hjärta finns i den nutida, komplexa och flerskitiga elektroakustiska musiken och hon ser sig som konstnär.- Jag befinner sig i själva snittet, som hon säger. Jag är en synestetisk människa. När jag hör eller skapar musik framträder bilder. När jag ser bilder hör jag toner och klanger.Mia Zabelka turnerar bl a med den amerikanska sångerskan, poeten, författaren och skådespelerska Lydia Lunch som bröt ny mark under det sena 70-talets New Wave-scen. Tillsammans med just Lydia Lunch och Zahra Mani spelade Mia Zabelka 2014 in plattan Medusas Bed. Lydia Lunch använder spoken words och kallar själv sina ord för virus, som infekterar.- För att vara en bra improvisatör är det nödvändigt att vara hysterisk och att ha en flerdimensionell uppfattningsförmåga. Därför är kvinnor bättre improvisatörer än män, säger Mia Zabelka.- Lydia Lunch är en mycket hysterisk och musikalisk artist, skrattar Mia Zabelka. Musik är ett språk. Likt litteratur. Improvisation är en form av automatisk skrift. Jag reagerar på Lydias spoken words i realtid med min musik och det blir ett fantastisk utbyte oss emellan! Mia Zabelka lyssnar inte så mycket till Lydias ord som till hennes röst, som är mycket musikalisk. Den blir som en melodi, som en Schubertlied.- Nej, det är inte nödvändigt att ha en fast musikalisk grund i form av en gedigen musikutbildning för att göra det jag gör, säger Mia Zabelka. Instrumentarsenalen idag är mycket annorlunda. Å andra sidan om du har djup kunskap och erfarenhet av t ex ett instrument eller att komponera så kan du föra ett mer komplext musikaliskt tänkande. Du kan arbeta friare än om du startar från scratch. Saxofonisten, komponisten och bandledaren Pernille Bévort lever i Köpenhamn. Hon leder även en duo, en trio, en kvartett, en kvintett och en sextett. Dessutom spelar hon regelbundet med andra grupper, bl a Danmarks Radios BigBand.- Vi är några inom jazzmiljön som är oroade över det nya avtal som Copenhagen Jazzhouse skrivit med kommunen. Ordet jazz finns inte längre med i kontraktet! Det bekymrar oss!- Lönen har stått stilla i 13 år för musikerna i de större orkestrar jag leder och spelar med. Den sittande danska regeringen ger färre och färre pengar till musiken. Då försvinner mångfalden och man satsar på männen, förklarar Pernille Bévort.- Hela musikbranschen är pressad. Min musik har jag använt lång tid på att skapa och spela in med musiker som jag avlönar. Studiotiden och allt annat kostar pengar. Men jag får ofta höra att numera, med streaming och Spotify, så måste jag uppfatta t ex ett gig i TV eller radio som ett PR-jippo för mig själv och min "produkt"! Alltså föreslår nu till och med public service-bolagen DR Radio och TV att musikerna inte skall få betalt när de framträder i dessa medier. Musicerandet där anses vara PR och skall inte längre avlönas. Då blir det tungt! Vad skall jag leva av? Artisten Susanne Fellbrink i Sundsvall har gett ut tre CD-skivor med egen musik och dessutom två plattor med egen barnmusik med tillhörande barnbok. Hon har egen konsertlokal, eget förlag och eget skivbolag.2014 startade Susanne Fellbrink nätverket Female Singer-Songwriters för att ge kvinnliga musiker en plattform. Hon skapade en hemsida där arrangörer kan botanisera bland artisterna och musikerna kan finna varandra för eventuella samarbeten.Konserterna som Susanne Fellbrink har arrangerat har samlat ihop många tusen kronor till insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna, som 1995 bildades av IKFF, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Kvinna till Kvinna är religiöst, etniskt och politiskt obundna, och har som uppdrag att stödja kvinnor i krig och konflikter. 2002 fick Kvinna till Kvinna, som första och hittills enda svenska organisation, ta emot det så kallade alternativa Nobelpriset, The Right Livelihood Award.I nätverket Female Singer-Songwriters finns bl a en av världens få kvinnliga koraspelare, nämligen världsmusikartisten Sousou Cissoko. Även tonsättaren och sångerskan Maria Lithell Flyg ingår i nätverket. Hennes orkesterstycke In and Out gick till final i en tävling för ny orkestermusik som Detroits Symfoniorkester anordnade. I nätverket finns även bluesartisten Sue Sergel som framför Blues för Fadime. Det här är sista delen i serien Kvinnors musik på väg! Ja, en hel del har hänt sedan programserien Konsten att Humla sändes 2006. Föreningen Kvast - Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, har bildats. Sveriges första kvinnliga professor i musikalisk komposition har utsetts, tonsättaren Karin Rehnqvist.Och människor i allmänhet har blivit mer medvetna om den snedfördelning som funnits och delvis fortfarande finns vad gäller villkoren för kvinnliga och manliga musiker, tonsättare och dirigenterHär är exempel på det positiva som sker i dagsläget:Sverige:Kulturrådet och Musikverket fick tidigare i år i uppdrag av regeringen att arbeta för att repertoaren bland svenska orkestrar ska bli mer jämställd. Arbetet skall ske i dialog med berörda aktörer på lokal, regional och nationell nivå. Uppdraget tar sikte på orkestrar i Sverige som får statliga bidrag. Både Musikverket och Kulturrådet välkomnar uppdraget och betonar kraften i att många aktörer samlas för att diskutera frågan om jämställd repertoar, och konstaterar att mycket har hänt, att utvecklingen är positiv, men att det är viktigt att gå framåt starkare i frågan.England:BBC Radio 3 har dragit igång en kampanj där de hyllar och lyfter fram kvinnliga tonsättare, Celebrating Female Composers, både historiska och nutida. Det finns en lista med musikstycken av kvinnor i Spotity.USA:Tonsättaren Andrew Norman från USA vann för sitt orkesterstycke Play 2017 års Grawemeyer Award for Music Composition - ett av de största konstmusikpriserna i världen. I en intervju påpekar han flera problem i konstmusikvärlden. T ex så har detta pris endast delats ut till tre kvinnor under de 30 år som det funnits. Andrew Norman säger:- Kanon är överväldigande vit och manlig. Det finns så många röster som skulle kunna höras i konsertsalarna idag. Av människor vars musik uttrycker ett brett spektrum av upplevelser. Att få utbudet i konsertsalarna att återspegla det mångfaldiga samhälle vi lever i anser jag vara den viktigaste frågan just nu, för nutida musik och för klassisk musik i allmänhet.Danmark:HUN SOLO presenterer kvällar med fem kvinnliga soloartister. En efter en går de ensamma upp på scenen och ger en konsert på ca 25 minuter vardera. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan. Musiklista:Forest foodCorinne Von Dardel,Stensöta Karin Wiberg Vridna VågsångLo Kristenson,Tove Bagge, Viola Hanna Cronhjort, Kontrabas Julija Morgan, Violin Opus MMia Zabelka,Mia Zabelka My shopPernille Bevort,Pernille Bevort - Tenor And Soprano Saxophone. Qarin Persson - Vocal. Mariane Bitran - Flutes. Haukur Grøndal - Clarinet, Alto Saxophone. Jesper Løvdal - Bass Clarinet, Tenor Saxophone. Krister Palmquist - Guitar. Göran Schelin - Bass. Karsten Bagge - DrumsCope Records, COPECD 088 BevarroPernille Bevort,Radio Bevort, Pernille Bevort m flGATEWAY MUSIC, BEVORTCD04 BevarroPernille Bevort,Radio Bevort, Pernille Bevort m flGATEWAY MUSIC, BEVORTCD04 WitchCraftPernille Bevort,Pernille Bevort,m fl Radio BevortGATEWAY MUSIC, BEVORTCD04 Epilogue - Celebration SkeletonPernille Bevort,Pernille Bevort, m fl RadioBevortGATEWAY MUSIC, BEVORTCD04 Tiny HesitationPernille Bevort,Pernille Bevort, m fl RadioBevortGATEWAY MUSIC, BEVORTCD04 I natt jag drömdeEd Mccurdy,Cornelis VreeswijkSusanne Fellbrink EnsamSusanne Fellbrink,Susanne FellbrinkBLUEBRINK PRODUCTION BLUES FOR FADIMEJohan (0) Johansson/Sue Sergel,Sue SergelSue SergelLAST BUZZ 08505, BUZZ-8049 TERANGAMaher Cissoko/ Sousou Cissoko,Maher Cissoko/Sousou CissokoMaher Cissoko/ Sousou CissokoAJABU 028454, AJABUCD 013 In and OutMaria Lithell Flyg,Norrköpings Symfoniorkester Dora Woman of the RuinsMia Zabelka,Mia Zabelka, Violin Bloodlust & OblivionMia Zabelka Lydia Lunch,Mia Zabelka Lydia LunchMonotyperec, MONO067 Opus MMia Zabelka,Mia Zabelka Opus MMia Zabelka,Mia Zabelka CrystallitesAndrea Tarrodi,Peter Friis Johansson,PianoSVTON
Tre musikdamer: Extremviolinisten Mia Zabelka, Wien. Saxofonisten, komponisten & bandledaren Pernille Bévort, Köpenhamn. Artisten Susanne Fellbrink som startade nätverket Female Singer-Songwriters. Vi möter Mia Zabelka i Wien, staden som är den klassiska musikens patriarkala högborg. Mia är konservatorieutbildad kompositör, mediaartist, performer och extremviolinist. Hon vill skapa en kontrapunktik till den rådande repertoaren. Mia Zabelka är pionjär på elektronmusikscenen och har hela västvärlden som sin spelplats.- Min uppgift är att vara en gränsgångare, en estetisk motvikt till det musikaliska etablissemanget. Jag använder violinen på andra sätt än de vedertagna för att få fram andra klanger, bl a med hjälp av elektronik.Hon har komponerat radiohörspelet Dora, en kvinna i ruinerna. Det handlar om Mia Zabelkas moster som var en av de s k Trümmerfrauen, d v s alla de kvinnor som städade upp efter bombanfall under andra världskriget. Kvinnorna i ruinerna gick bokstavligen omkring just där och rensade upp på gator och torg. När Österrike firade 50-årsjubileum av den nya författningen hyllade man männen som hade befriat landet från tyskarna, men man ignorerade helt dessa kvinnor.Mia Zabelka komponerar ett klanglandskap och ofta tar hon hjälp av andra artister som blir medskapare. Ovanför detta soundscape lägger Mia Zabelka sina violintoner likt en konstnär som målar över ett fotografi. Hon har ingen beröringsångest vad gäller icke-musik eller techno grooves men hennes hjärta finns i den nutida, komplexa och flerskitiga elektroakustiska musiken och hon ser sig som konstnär.- Jag befinner sig i själva snittet, som hon säger. Jag är en synestetisk människa. När jag hör eller skapar musik framträder bilder. När jag ser bilder hör jag toner och klanger.Mia Zabelka turnerar bl a med den amerikanska sångerskan, poeten, författaren och skådespelerska Lydia Lunch som bröt ny mark under det sena 70-talets New Wave-scen. Tillsammans med just Lydia Lunch och Zahra Mani spelade Mia Zabelka 2014 in plattan Medusas Bed. Lydia Lunch använder spoken words och kallar själv sina ord för virus, som infekterar.- För att vara en bra improvisatör är det nödvändigt att vara hysterisk och att ha en flerdimensionell uppfattningsförmåga. Därför är kvinnor bättre improvisatörer än män, säger Mia Zabelka.- Lydia Lunch är en mycket hysterisk och musikalisk artist, skrattar Mia Zabelka. Musik är ett språk. Likt litteratur. Improvisation är en form av automatisk skrift. Jag reagerar på Lydias spoken words i realtid med min musik och det blir ett fantastisk utbyte oss emellan! Mia Zabelka lyssnar inte så mycket till Lydias ord som till hennes röst, som är mycket musikalisk. Den blir som en melodi, som en Schubertlied.- Nej, det är inte nödvändigt att ha en fast musikalisk grund i form av en gedigen musikutbildning för att göra det jag gör, säger Mia Zabelka. Instrumentarsenalen idag är mycket annorlunda. Å andra sidan om du har djup kunskap och erfarenhet av t ex ett instrument eller att komponera så kan du föra ett mer komplext musikaliskt tänkande. Du kan arbeta friare än om du startar från scratch. Saxofonisten, komponisten och bandledaren Pernille Bévort lever i Köpenhamn. Hon leder även en duo, en trio, en kvartett, en kvintett och en sextett. Dessutom spelar hon regelbundet med andra grupper, bl a Danmarks Radios BigBand.- Vi är några inom jazzmiljön som är oroade över det nya avtal som Copenhagen Jazzhouse skrivit med kommunen. Ordet jazz finns inte längre med i kontraktet! Det bekymrar oss!- Lönen har stått stilla i 13 år för musikerna i de större orkestrar jag leder och spelar med. Den sittande danska regeringen ger färre och färre pengar till musiken. Då försvinner mångfalden och man satsar på männen, förklarar Pernille Bévort.- Hela musikbranschen är pressad. Min musik har jag använt lång tid på att skapa och spela in med musiker som jag avlönar. Studiotiden och allt annat kostar pengar. Men jag får ofta höra att numera, med streaming och Spotify, så måste jag uppfatta t ex ett gig i TV eller radio som ett PR-jippo för mig själv och min "produkt"! Alltså föreslår nu till och med public service-bolagen DR Radio och TV att musikerna inte skall få betalt när de framträder i dessa medier. Musicerandet där anses vara PR och skall inte längre avlönas. Då blir det tungt! Vad skall jag leva av? Artisten Susanne Fellbrink i Sundsvall har gett ut tre CD-skivor med egen musik och dessutom två plattor med egen barnmusik med tillhörande barnbok. Hon har egen konsertlokal, eget förlag och eget skivbolag.2014 startade Susanne Fellbrink nätverket Female Singer-Songwriters för att ge kvinnliga musiker en plattform. Hon skapade en hemsida där arrangörer kan botanisera bland artisterna och musikerna kan finna varandra för eventuella samarbeten.Konserterna som Susanne Fellbrink har arrangerat har samlat ihop många tusen kronor till insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna, som 1995 bildades av IKFF, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Kvinna till Kvinna är religiöst, etniskt och politiskt obundna, och har som uppdrag att stödja kvinnor i krig och konflikter. 2002 fick Kvinna till Kvinna, som första och hittills enda svenska organisation, ta emot det så kallade alternativa Nobelpriset, The Right Livelihood Award.I nätverket Female Singer-Songwriters finns bl a en av världens få kvinnliga koraspelare, nämligen världsmusikartisten Sousou Cissoko. Även tonsättaren och sångerskan Maria Lithell Flyg ingår i nätverket. Hennes orkesterstycke In and Out gick till final i en tävling för ny orkestermusik som Detroits Symfoniorkester anordnade. I nätverket finns även bluesartisten Sue Sergel som framför Blues för Fadime. Det här är sista delen i serien Kvinnors musik på väg! Ja, en hel del har hänt sedan programserien Konsten att Humla sändes 2006. Föreningen Kvast - Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare, har bildats. Sveriges första kvinnliga professor i musikalisk komposition har utsetts, tonsättaren Karin Rehnqvist.Och människor i allmänhet har blivit mer medvetna om den snedfördelning som funnits och delvis fortfarande finns vad gäller villkoren för kvinnliga och manliga musiker, tonsättare och dirigenter Här är exempel på det positiva som sker i dagsläget:Sverige:Kulturrådet och Musikverket fick tidigare i år i uppdrag av regeringen att arbeta för att repertoaren bland svenska orkestrar ska bli mer jämställd. Arbetet skall ske i dialog med berörda aktörer på lokal, regional och nationell nivå. Uppdraget tar sikte på orkestrar i Sverige som får statliga bidrag. Både Musikverket och Kulturrådet välkomnar uppdraget och betonar kraften i att många aktörer samlas för att diskutera frågan om jämställd repertoar, och konstaterar att mycket har hänt, att utvecklingen är positiv, men att det är viktigt att gå framåt starkare i frågan. England:BBC Radio 3 har dragit igång en kampanj där de hyllar och lyfter fram kvinnliga tonsättare, Celebrating Female Composers, både historiska och nutida. Det finns en lista med musikstycken av kvinnor i Spotity. USA:Tonsättaren Andrew Norman från USA vann för sitt orkesterstycke Play 2017 års Grawemeyer Award for Music Composition - ett av de största konstmusikpriserna i världen. I en intervju påpekar han flera problem i konstmusikvärlden. T ex så har detta pris endast delats ut till tre kvinnor under de 30 år som det funnits. Andrew Norman säger:- Kanon är överväldigande vit och manlig. Det finns så många röster som skulle kunna höras i konsertsalarna idag. Av människor vars musik uttrycker ett brett spektrum av upplevelser. Att få utbudet i konsertsalarna att återspegla det mångfaldiga samhälle vi lever i anser jag vara den viktigaste frågan just nu, för nutida musik och för klassisk musik i allmänhet. Danmark:HUN SOLO presenterer kvällar med fem kvinnliga soloartister. En efter en går de ensamma upp på scenen och ger en konsert på ca 25 minuter vardera. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.
See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Stora Karlsö vid Gotlands västkust har en karaktäristisk profil. I de branta bergssidorna häckar sillgrisslor, och periodvis även fågelforskare. Ovanför branterna blommar orkidéerna krutbrännare och Sankte Pers nycklar. Programledare Jenny Berntson Djurvall och fältreporter Lena Näslund sänder direkt från Stora Karlsös unika natur. Vi hör också hur man gör en god soppa på vårens grönska, bland annat nässlor och kirskål. Veckans kråkvinkel står Lisa Henkow för, den handlar om att äta tillsammans.
Släktbands landskapsupplaga 1 dec 2008 I den här serien rör vi oss mellan olika landskap och försöker hitta rötterna till de långlivade föreställningar vi har om människor från olika landsändar. Värmland beskrivs ofta som diktens, sagans och poesins landskap, och värmlänningarna själva lutar sig gärna mot en tradition av stora författare, varav Selma Lagerlöf, Gustav Fröding och Nils Ferlin är några. Och sångerna går heller inte av för hackor. Ack Värmeland du sköna, du krona bland sveriges länder heter det ju i Värmlandssången. Sedan länge har värmlänningen setts som en som berättar historier med stor förtjusning, något som inte alltid setts med blida ögon. Skaraborgaren Johan Alfred Eklund tjänstgjorde som biskop i Karlstads stift i början på 1900-talet och han lär vid ett tillfälle ha utbrustit: ”I Värmland är ingen själavård möjlig. Hälften är mytomaner och resten är poeter” Men det är inte bara de stora författarnamnen och de storvulna nationalistiska utbrotten som skapar bilden av detta län. Också värmlänningen i gemen sägs vara fylld av berättarglädje och duktig på att dra skrönor. En sån berättarglad värmlänning finns i Östra Ämtevik mitt i Värmland. Elisabeth Renström begav sig till Östra Ämteviks kyrka i hjärtat av Värmland. En halvmil därifrån ligger Mårbacka, och Selma Lagerlöf själv ligger begraven här. Den stora författarinnan sätter fortfarande sin prägel på trakten, stoltheten över henne är stor, men här ska också finnas, har det sagts nig, en nu levande berättare som inte går av för hackor. Göran Bengtsson heter han, och är kyrkvaktmästare just i Selmas kyrka. Rätt var det är kommer han gående på grusgången: Vi slår oss ner i ett vackert rum i församlingshuset. Det står granna vitrinskåp utmed väggarna, fulla med gamla böcker. ”De skaffade tant Selma hit” berättar Göran Bengtsson, ”när det var skola och de skulle ha ett bibliotek” När han själv berättar historier ska de vara äkta, handla om saker som verkligen har hänt. Som den om hans farfar mjölnaren. -Min farfrar köpte kvarnen 1888 för 5000 kronor en fruktansvärd summa på den tiden. Vattenhjulen gick inte så fort, men hade en enorm dragkraft. Mitt i satt kugghjul som tog upp kraften. Det var ett kugghjul av järn som mötte ett av trä, berättar Göran Bengtsson. Då och då gick träkuggarna sönder, och hans farfar måste in och byta dem. Då släppte han på lite vatten för att hjulet skulle snurra en liten bit framåt så att han skulle kunna komma åt att reparera. -En gång var han tankspridd, och glömde att ta bort näven så att den fastnade mellan trä- och järnkugghjulen. Och det fanns ju ingen hjälp att få, älven brusade så det hade inte hjälpt om han hade skrikit på hjälp, risken fanns att han skulle bli stående där i flera timmar innan han skulle kunna få någon hjälp. -Då tänkte farfar för sig själv att ”det är inget annat att göra än att följa med runt”, fortsätter Göran Bengtsson. -Så han öppnade så att vattenhjulet fick gå runt, och han hörde hur det krasade när fingret som satt i krossades. När hjulet gått runt gick han in till sin fru, och bad henna ta fram saxen för att klippa av det trasiga fingret. -Min farmor var en manhaftig och stark människa, men hon klarade inte att klippa för skinnet var för segt. ”Ta hit saxen så får jag göra det själv” sa gubben, satte saxen mot bordet och klippte till – det var väl ungefär en tredjedel av fingret som var förstörd, tror Göran Bengtsson. Hans farfar rullade en trasa runt fingret som sa att det skulle nog descinficera sig självt. -Och konstigt nog så gick det bra, säger han och tillägger: ”Men han var ju stenhård, gubben.” Han var nog inte att leka med Göran Bengtssons farfar. Men det fanns fler berättare i släkten. Göran berättar om en av sina fastrar. När hon kom på besök kom historierna på köpet: -Faster Astrid brukade ta med mig in i förmaket, och så satte hon mig på en stol och började berätta med en glimt i ögat. Jag fick reda på mycket roligheter av henne. Det var sådant som hon hade upplevt. Göran Bengtsson håller hårt på att Värmland utmärker sig som en plats där berättelsetraditionen lever. -Den lokala historien finns ju överallt, men jag kan tycka att man inte verkar bry sig så mycket på andra ställen, säger han. Han berättar om de bygdevandringar han är med och ordnar varje sommar. -Det blir fler och fler som kommer, vi slår rekord varje sommar. Inte minst är det många ungdomar som är intresserade, tycker Göran Bengtsson. -Det verkar vara tid för berättelser igen, säger han. Han berättar om hur det var när han var ute och reste i sitt arbete tidigare i livet. Då förväntade sig alltid människor han mötte att han som värmlänning skulle vara glad och skojsam och ha en historia på lager. -Det kanske ligger i vår natur, funderar han. Göran Bengtsson kan man höra vid kyrkvandringar om somrarna. Är värmlänningar mer berättarglada än andra? I jämförelse med andra landskap, kan man se om värmlänningar är speciellt poetiska och benägna att berätta historier? Vi sökte upp litteraturprofessor Dag Nordmark på universitetet i Karlstad. Han ägnar sig själv i hög grad åt att forska om och kring Gustav Frödings författarskap. Men nej, han är mycket tveksam till föreställningen att värmlänningar skulle var särskilt goda historieberättare. -Jag tror att sådana här föreställningar får karaktär av självuppfyllande profetior, säger han. Om man ständigt får höra hur lustig man är och hur glad man är i att berätta historier, då vore det väl konstigt om man inte i någon mån lät sig påverkas av detta. -Mina mycket subjektiva erfarenheter efter tio år i Värmland stöder inte direkt den föreställningen säger han och ler. -Men det är alldeles klart att det finns en stark tradition till föreställningen att värmlänningen är berättarglad, tillägger han, och tar som exempel ett exempel från 1700-talet. Då sa en kyrkoherde om värmlänningarna ”Man kan ej förtiga att detta folk är mycket benägna till skaldekonsten eller poesin.” På 1930-talet kom det ut en bok som hette Landskapskynnen av Adrian Molin. Där går författaren igenom det som han menar utmärker folk i de olika landsändarna. Värmlänningen menar han, är en spelevink som är fantasifull och trevlig – men inte särskilt uthållig när det gäller troget och långvarigt arbete. -Det gråa, sura vardagsarbetet är ingenting för värmlänningen, menar Molin, refererar Dag Nordmark. Det konstnärliga gemytet som präglar honom skulle tala emot det. -Om man ska tro Molin är värmlänningen för begåvad för att vara tillräckligt seg i arbetet. Det finns en speciell litterär figur som har spelat större roll än andra för att skapa bilden av den berättande värmlänningen, tror Dag Nordmark. Det är figuren Löpar-Nisse i skådespelet Värmlänningarna. -Löpar-Nisse dyker upp som en lustig figur på bröllopsfesten i sista akten av Värmlänningarna. Han berättar bland annat hur Napoleon kallat på honom för att ta bort ett stort berg som den franska armén behövde ta sig förbi. Den där typen av självförhärligande men lätt ironiska berättelser står Löpar-Nisse för, förklarar Dag Nordmark. Om man tänker på att skådespelet Värmlänningarna är ett av de mest spelade svenska skådespelen, kanske det allra mest spelade, så kan man förstå att bilden av den berättarglada värmlänningen fått stor spridning. Värmland har ju några riktigt stora författare, som Gustav Fröding, Selma Lagerlöf och Göran Tunström. Men, säger Dag Nordmark, det finns ju andra landskap som har lika många och kanske fler stora författare, därvidlag hamnar inte Värmland i någon särställning. Men den värmländska stoltheten över författarna är stor och tar sig ibland lite lustiga uttryck, menar han. -Det jag har slagits av i Värmland är ju förmågan att utnyttja författarskapen och göra dem till varumärken. Han tar som exempel en rad hotell andra anläggningar som fått namn av de stora författarna. -Jag kommer ihåg första veckan jag bodde i Värmland. Då gick jag på en pizzeria och där fanns en pizza på matsedeln som hette Pizza Gustav Fröding. -Det finns en oerhörd stolthet över författarskapen, men också en förmåga att exploatera dem och dra nytta av dem och lägga in dem i bilden man bygger av regionen, slutar Dag Nordmark. En tidsresa i Karlstad Tidigare berättade Göran Bengtsson från Östra Ämtevik att det idag finns ett stort intressset från ungdomar att lyssna till berättelser om livet förr. Också i Karlstad har man känt av samma lust från de unga. Där har Olle Nilsson på Värmlandsarkiv skapat ett unikt instrument som är till för att inspirera människor att söka i arkiven. Med utgångspunkt från ett kvarter mitt i Karlstad har han skapat en DVD skiva där man kan öppna dörrarna till de olika husen och se hur människor levt och verkat där långt bak i tiden. Olle Nilsson visar ett väkänt hus i Karlstad där det förr låg en järnhandel i över hundra år. Ovanför järnhandeln fanns en våning där familjen Nygren bodde. -Genom att göra en vandring in i våningen kommer man människorna nära, sägar Olle Nilsson. Man kan besöka de olika rummen och se hur en våning av borgerlig karaktär såg ut. -Här går vi från förmaket till sovrummet, vidare in i salongen och här kan man nästan titta ut över torget. Man ser hur möbelgrupperna var placerade, att belysningen var fotogenlampor och att det var heltäckande mattor över golven. Bland de tusentals dokument som finns med i dvd skivan kommer de flesta från början av 1800- talet, men stundtals är vi nere i slutet av 1700 talet, berättar Olle Nilsson. Men vi har också dokument där det finns nu levande människor som kan berätta om historien förr. Till exempel gjorde länsarbetsnämnden en undersökning 1944 där man frågade 14 åriga skolungdomar om deras tankar inför framtiden. - Jag satt och bläddrade bland dessa papper och fann flera namn som jag känner igen och som vi sedan sökte upp och intervjuade. -Många av pojkarna ville bli poliser och flygare, och en av de unga ynglingarna var Morgan som ville bli flygare men som kom underfund med att hans hörsel var dålig och dessutom han hade ett hjärtfel. Morgan och hans mamma hade kommit fram till att det vore nog bäst att bli butiksbiträde. Hur gick det då? Jo, Morgan Larsson blev en revypappa i Karlstad, och på skivan hör man honom berätta om hur karriären såg ut. Vad går då hem hos ungdomar, vilket arkivmaterial? Mycket säger Olle Nilsson. Han klickar sig fram till ett förtryckt dokument med befolkningsstatistik från gamla tabellverket 1776 i Karlstad där man bokförde vad människor dog av. Där fann Olle en man som stupade i en kokgryta. Många barn undrar hur det gick till... -Materialet är tänkt att stimulera ungdomarna att söka sin historia och få en känsla av deleaktighet i samhällsbyggandet. Och eftersom var och en de tolv tomterna i kvarteret innehåller en mängd tidsstationer som består av foto, dokumentation, filmer, internetlänkar och annat lockar det undgomar och andra att gå vidare i sökandet efter sin egen och stadens historia.