Podcasts about levt

HeavensGateDeep Neil Moore & Alex Franchini Ep. 488 Neil Moore 01. Vintage Culture, Izzy Bizu – If I Live Forever (Arodes Remix) 02. Elzace ft Vlossom - Block The Sky (Extended Mix) 03. Goran Kan - Clocks [KZM Tracks] 04. Adam Beyer x Eli Brown - Overdose of Bass [Drumcode] 05. Sound Nomaden - Savanna (Slow Nomaden Remix) 06. Robert Furrier & Illus1on - Diversity (Original Mix) [Shodan Records] 07. With U - Matuinï (Extended Mix) 08. Freshcobar - This Is House (Extended Mix) 09. Horatio - City of Gods (Extended Mix) 10. ID ID - Renegade (Original Mix) [Dear Deer] 11. Kirik - Tvoja Ljubav (Extended Mix) [There Is A Light Records] Alex Franchini 01. ARTBAT - Afterparty (Original Mix) [UPPERGROUND] 02. David Tort - The Longest Winter (Extended) [MoTL Records] 03. Victor Ruiz, Mila Journe¥e - Stars (Extended Mix) [mau5trap] 04. Raden (UK) - Scorpion King (Gaga & Mateo! Remix) [Dark Face Recordings] 05. Pols - Acid Fake Show (Extended Mix) [Reload Records] 06. Kosmo - Take Me High (Original Mix) [1605] 07. LEVT - Be Your Light (Original Mix) [Fe Chrome] 08. Alan Fitzpatrick, The Yellowheads - Neon Burst (Extended Mix) [We Are The Brave] 09. Karney - Delante (Original Mix) [Respekt Recordings] 10. Metodi Hristov, The YellowHeads - Dopamine Nation (Original Mix) [Set About] 11. Drunken Kong - Give It To Me (Original Mix) [Tronic] 12. LEVT, Karla Blum - Call Me (Original Mix) [CODEX RECORDINGS]

Fredag! Det blir kändisar, det blir massmord, det blir baj, det blir Jesus. Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila det till kafferepetpod@gmail.comMissa inte vår månatliga systerpodd Cigarrummet. Bli prenumerant på www.underproduktion.se/cigarrummet10:58 - En kväll på Stocken som Uppsala aldrig glömmer19:30 - Resan till New York24:38 - Hultsfredsfestivalen27:03 - Skinn på näsan33:06 - Barnhandel 42:00 - Pekannötskola48:19 - Lågt hängande frukt52:44 - Low Quality Jesus1:01:21 - Släkten Mutantsson Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Midnighters, As we approach the end of 2024, it's time to celebrate the artists who defined this incredible year of techno. This Friday's special four-hour episode of The Midnight Project is packed with tracks from some of the finest names in the scene.Featuring music by Matt Sassari, BLR, Groovecreator, Konstantin Sibold, KAF3R, Vikthor, Kosmo, Victor Ruiz, Alex Stein, Layton Giordani, Jackie Hollander, Weska, Slim Black, André Pillar, Joyhauser, Superstrobe, Eli Brown, Cosmic Boys, Mha Iri, Hans J, Sergio Marini, Luke, Simina Grigoriu, Massano, LEVT, Sebastiaan Hooft, Raden (UK), Mark Reeve, Marie Vaunt, Liquid Soul, AILS, Pagano, Sam Paganini, Danny Avila, SUDO, Metodi Hristov, Jay Lumen, Adam Beyer, Green Velvet, Alex Di Stefano, Drunken Kong, UMEK, Space 92, Franco Smith, TimiR, Pan-Pot, Monika Kruse, KAS:ST, and BYØRN. Experience this celebration of the year's finest tracks and relive the magic with the full playlist at https://www.1001tracklists.com/source/80bhhv/the-midnight-project/index.html. Thank you for an unforgettable year. Let's close 2024 with a bang! Sebastiaan

Mixed by IliasRo in London UK ARTISTS: San Nicolas, Reinier Zonneveld & Tiga & Zyntherius, Kosmo, Heerhorst, Mari Ferrari, Alchemiah, LEVT

The legendary Jam El Mar steps into the Bonzai Basik Beats guest spot this week and, once again his set is nothing short of spectacular. Renowned for his pioneering sounds across various aliases, Jam El Mar still delivers dancefloor-destroying tracks and DJ sets. Expect to hear fresh tracks and remixes from today's finest including Massano, LEVT, Thomas Schumacher, A.D.H.S, Lilly Palmer, Tear, Bonzai All Stars, Alex Stein, Wehbba and more. Massano - The Method (Original Mix) [Drumcode] Mario Ochoa - Paradox (Original Mix) [Avenue Recordings] Jay Lumen - Bang To The Beat (Extended Mix) [Arcane Music] A*S*Y*S - Fever Dream (unreleased) [no label] T78 - Ikarus (Original Mix) [Autektone] LEVT - My Voice (Original Mix) [Codex Recordings] Thomas Schumacher, A.D.H.S - Aksijan (Original Mix) [Electric Ballroom] Bonzai Allstars - The Back Room (Jam El Mar Remix) [Bonzai Records] Lilly Palmer - Escape (Extended Mix) [Armada Music] Tebra - Rod (Electric Universe Remix) [Sacred Technology] H93 & Arkins - Naro (Extended Mix) [Revealed Recordings] Marco Carbone - Helios (Original Mix) [JAM] HI-LO - Pura Vida (Wehbba Remix) [HILOMATIK] Alex Stein - The Chant (Original Mix) [Drumcode] Massano - Telephatic (Original Mix) [Drumcode] Gary Beck - Ghost (Original Mix) [Mutual Rytm] This show is syndicated & distributed exclusively by Syndicast. If you are a radio station interested in airing the show or would like to distribute your podcast / radio show please register here: https://syndicast.co.uk/distribution/registration

Varannan kvinna oroar sig för att bli utsatt för våldsbrott. Bara i Sverige anmäls varje dag i snitt 26 våldtäkter. Tyvärr är det bara 5 av 100 anmälningar som leder till fällande dom, och statistik visar att 80-90% av alla våldtäkter aldrig ens anmäls. Efter att själv ha upplevt ett våldtäktsförsök kände sig Cissi Nilsson inte längre trygg. Cissis liv blev väldigt begränsat och efter två år fick hon nog. Hon funderade på vad hon hade behövt för att känna sig mer trygg och tog därefter fram larmappen Cilia. Appen har flera funktioner och bygger på att så många som möjligt vill bli “räddare”. Alla som har appen får automatiskt ett sms om ett larm utlöses i närheten av vart man befinner sig. Vid larm startas dessutom en ljudinspelning på din telefon, som inte går att radera, som vid behov kan delas med rättsväsendet. BLI RÄDDARE DU OCKSÅ! Och läs mer på: safetybycilia.se Ångestpodden har som mål och syfte att kommunicera vetenskaplig fakta, av folkbildande karaktär samt bedriva ett påverkansarbete kring ökad tillgänglighet av vård och stöttning för alla som lider av psykisk ohälsa. Samtalen handlar om att lära sig saker i förebyggande syfte. Att sänka trösklar och inge en känsla av att inte vara ensam. Det handlar inte om att öka den psykiska hälsan, utan göra ohälsan lite mindre outhärdlig. Programledare: Ida Höckerstrand & Sofie Hallberg Klippning: Alex Dahlbäck Instagram: @angestpodden @idahockerstrand @sofiehallberg Facebook: Ångestpodden TikTok: @therealangestpoddenHar du förslag på ämnen eller gäster du skulle vilja höra i Ångestpodden? Mejla oss gärna: angestpodden@ingetfilter.seBehöver du prata med någon? mind.se spes.se suicidezero.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt 238. Adam Dahlin blir litterär chef på Norstedts med uppdraget att ge förlaget en tydligare kommersiell prägel. Åtminstone om ni frågar journalisten. Så vi ställer frågorna, Adam Dahlin svarar. Barnboken Det spökar på äventyrsbadet är den första synliga utgåvan på den svenska marknaden där alla illustrationer är AI-genererade. Men den som trodde att det skulle väcka protester, bortom tecknare och illustratörer, får tänka om. Akademibokhandeln tog boken till en av sina kampanjer och boken åkte upp i topp på topplistorna. Och inga ställde några frågor. Så det är affärer som vanligt och det ger oss en  fingervisning om framtiden. Akademibokhandeln köpte nyligen upp den Göteborgsbaserade bokhandelskedjan Bok & Co, som länge ingått i Akademibokhandeln som franchise. Stor sak kan tyckas men journalisten tycker att det leder åt fel håll, mot likriktning i en tid när det behövs mer variation, bättre konkurrens. Kanske något för Konkurrensverket att syna? Mats Ahlström har ett cv som ingen annan bokhandlare i Sverige i modern tid. Här ger han oss ett antal förslag på hur bokhandeln behöver förändras för att kunna  utvecklas byggt på sina samlade erfarenheter och dito kunskap. Visst, det kommer att irritera somliga men det är idéer som bryter upp det traditionella seendet.   00 44         Vad ska Adam Dahlin göra på Norstedts? 13 19         En bok full av AI-genererade bilder gör succé 18 31         Akademibokhandeln köper Bok & Co i Göteborg 25 32         Mats Ahlströms funderingar runt bokhandelns framtid

UPPLÄSNING: Angela Kovács ÖVERSÄTTNING: Jan Henrik Swahn Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Jag har levt oförskämt” av Maria LaináDIKTSAMLING: Vad som hänt (Bokförlaget Edda, 2022)MUSIK: Ale Carr/Rune Tonsgaard Sörensen/Nikolaj Busk: MeanwhileEXEKUTÖR: Dreamers' circus

Welcome, Midnighters, to a special Saturday edition of The Midnight Project, featuring an exclusive two-hour guest mix by the incomparable DJ Panda, the visionary father of the Mental Destination charts. As we gather in the early hours, DJ Panda ushers us into a sonic labyrinth of deep, pulsating techno meticulously curated for those who thrive in the night.Follow DJ Panda via https://www.instagram.com/djpandaofficial/This unique two-hour journey is not just a mix but an exploration into the depths of techno, showcasing DJ Panda's unparalleled skill in blending tracks as intense as they are introspective. With a lineup that reads like a who's who of the techno world, DJ Panda weaves together the sounds of Moritz Sachse, NEPØ, Hellish, Romain Say, Pablo Say, Dikron, MAÜR GULO, Cenk Basaran, Roger Lavelle, Julien Stifler, LEVT, Patrick Scuro, RooneyNasr, HNGT, AnDe Trois, Elias Soria, OHM (LB), Gizmo & Mac, Sergio Axe, GIULIA (IT), Cosmic Boys, Marie Vaunt, Mauro Somm, Sam Wolfe, EPICX, Nanoviola, Leave It Till Monday, BARBUTO, Jody 6, Paul Denton, N.O.B.A, Dj Jordan, Phase 303, Adam Beyer, Bart Skills, Bastet, Samuel Well, T78, ROBPM, and HouseWerk.DJ Panda's role as the creator of the Mental Destination charts has solidified his reputation as a curator of profound auditory experiences, guiding listeners through journeys that transcend mere sound, venturing into the very psyche of techno. Each artist in the mix contributes their unique voice, crafting a tapestry of rich and varied sound, embodying the essence of what makes the Mental Destination charts so captivating.This special edition of The Midnight Project is a testament to the enduring spirit of techno and its surrounding community. As DJ Panda takes us on this two-hour odyssey, we're not just following a mix but embarking on a journey charted by a master of emotional and mental exploration through music.To dive into the heart of this unforgettable journey and for the full artist lineup, head over to 1001 Tracklists. This mix isn't just a collection of tracks; it's a narrative woven from the techno fabric, designed to be experienced, felt, and shared.Join us in this unique exploration of sound and become a part of our Midnighter community. Subscribe to The Midnight Project and share the love of techno with friends and fellow enthusiasts. Together, let's celebrate the night and the music that makes it unforgettable, guided by DJ Panda, the father of the Mental Destination charts.

Mixed by IliasRo ARTISTS:Clap Codex, Dast, Earl Grau, Werner B,Adam Beyer,Bart Skils & Weska,Kusini & Kuhle,Axwell & Dirty South,Robin S, LEVT & Patrick Scuro,Javiis,Marie Vaunt, Eli Brown, Layton Giordani & OFFAIAH, Earl Grau, Werner B

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: ”Jag har levt mitt liv” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Tidskriften Meänmaa 4/2023MUSIK: Paolo Fresu: De la solitude mesuréeEXEKUTÖR: Paolo Fresu, trumpet och Lars Danielsson, cello

# Jeden Tag ein Set Podcast 113 # by LEVT Der junge DJ und Produzent LEVT steckt voller Energie und Tatendrang. Aktuell zählt er zu den am heißesten gehandelten Nachwuchs-Acts der Technoszene. An den Decks schafft er es mit seinem energiegeladenen Techno-Sound sofort die tanzende Menge mitzureisen und sie über Stunden in seinen Bann zu ziehen. Seine Produktionen sind ausdrucksstark, sowie authentisch und finden sich regelmäßig in den Charts wieder. Vor kurzem produzierte er außerdem einige bisher unveröffentlichte Tracks mit Heerhorst, die neben vielen anderen künftigen Releases natürlich auch in seinem neuem Podcast für Jeden Tag ein Set hören könnt. Viel Spaß mit 63 Minuten LEVT! Mehr Sets gibt es auf www.JedenTagEinSet.de LEVT findet ihr unter @levt

I veckans avsnitt av Skeveriet Podcast pratar Charlie och Alex om William Marshal. Mannen som beskrivits som den främsta riddaren som någonsin levt.Marshal tjänade sju kungar, förlorade aldrig en tornering, red ut i sin sista strid som 70 åring och var med om att lägga grunden till det som idag är England. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lasse Holm har skrivit över 700 låtar, skapat pophistoria sen 70-talet och tilldelas nu Musikförläggarnas Hederspris! Vi pratar med schlagerikonen om hur man vet att en låt är en hit, vad en tonartshöjning egentligen är och hur han håller sig så ofattbart pigg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Progamledare: David Druid och Linnea Wikblad

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. Ladda ned i Appstore eller Google Play. * Den 27-åriga industriarbetaren Janne fixar i det nyinköpta huset. Överallt står flyttkartonger. Plötsligt hörs ett skrik från gästrummet. Det är Jannes fru, Jenny, som ropar: “Vad är det här för låda?” Janne stelnar till. Fan, hon har hittat lådan. Tabulådan. I den förvarar Janne sin stora hemlighet. Klänningar, smink, högklackade skor, peruker och lösbröst. I flera år har han dolt vem han egentligen är, för sin fru och för resten av världen. Levt ett dubbelliv som man ute i samhället, som kvinna bakom låsta dörrar och neddragna persienner. Ska han fortsätta ljuga? Eller berätta sanningen och riskera den stora kärleken? Idag heter Janne Jonna och det här är hennes berättelse. Medverkande: Jonna Jumisko Jenny Jumisko

Martin Melin är riksdagens Ken och Ebba Busch är fortfarande arg på Grotesco, efter alla dessa år. Veckans panel gör ett nyhetssvep, pratar minigolf, hoppas att TV4 skär ner på Marcus Oscarssons tv-tid, och att Norrköping stoppar moderaternas ritualslakt av den kommunala kulturen. Gästar gör Annie Croona och Nathan Carlshamre. Glad lyssning! Programledare: Max V KarlssonAnsvarig utgivare: Andreas Gustavsson

Ted och Kaj är i semesterkoma och talar om regeringskris och graviditeter. Ted har varit på konsert i Larsmo och Kaj har stalkat Joe Biden.

Varje onsdag: Nya trender och fenomen när NomoFomos chefredaktör Nicklas Hermansson gästar ”The Daily Messiah” – en av Sveriges största aktualitetspoddar – med Messiah Hallberg, Klara Doktorow och John Willander Lambrell.Support till showen http://supporter.acast.com/nomofomo-podcast. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober grips 20-åringen på jobbet. 18-åringen på sin gymnasieskola. I slutet av mars sitter de i Eksjö tingsrätt och ska förhöras som misstänkta för mordet på Tove i Vetlanda. P3 Krim handlar den här veckan om Tove-rättegången inifrån och de misstänktas versioner. Två versioner som växt fram under utredningen. I avsnittet berättar för första gången förhörsledarna om vägen fram till att de misstänkta tjejerna till slut medger att de haft något med Toves försvinnande att göra.I avsnittet hör du förhörsledarna Gunilla Karlsson och Lennart Ingvarsson, utredningsledaren Johan Ekström, Jenny Yourstone som är doktor i psykologi och de misstänktas versioner i rättssalen.

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

01. Stephan Bodzin & Marc Romboy - Atlas (Shall Ocin & ARTBAT Remix) / Systematic Recordings 02. Juanito - No Joy / HOTTRAX 03. Beltran (BR) - Smack Yo‘ / Solid Grooves Raw 04. Olivier Giacomotto - Daylight‘s Delight (Extended) / Yoshitoshi Recordings 05. HI-LO & Oliver Heldens - Lokomotif / Drumcode 06. Felix Kröcher - Motion / We Are The Night 07. LEVT - 10.2.5. / ALAULA Music 08. Zajon - Rage Control (Thomas Schumacher Rework) / Electric Ballroom 09. ANNÉ - Keep An Eye On Me / Soma Records Ltd 10. HI-LO, DJ Deeon & Oliver Heldens - Wanna Go Bang / Drumcode 11. Mark Broom & Riva Starr - House Massive feat. MC GQ (Extended Mix) / Snatch Records LimitedTechno from Germany has a long-standing tradition and many faces. One of its most famous is FELIX KROECHER from Frankfurt. Despite only being 30 years old, he helped shape electronic music since th... Download

Thanks for listening to my radio show! Best, Felix 01. Stephan Bodzin & Marc Romboy - Atlas (Shall Ocin & ARTBAT Remix) / Systematic Recordings 02. Juanito - No Joy / HOTTRAX 03. Beltran (BR) - Smack Yo‘ / Solid Grooves Raw 04. Olivier Giacomotto - Daylight‘s Delight (Extended) / Yoshitoshi Recordings 05. HI-LO & Oliver Heldens - Lokomotif / Drumcode 06. Felix Kröcher - Motion / We Are The Night 07. LEVT - 10.2.5. / ALAULA Music 08. Zajon - Rage Control (Thomas Schumacher Rework) / Electric Ballroom 09. ANNÉ - Keep An Eye On Me / Soma Records Ltd 10. HI-LO, DJ Deeon & Oliver Heldens - Wanna Go Bang / Drumcode 11. Mark Broom & Riva Starr - House Massive feat. MC GQ (Extended Mix) / Snatch Records Limited This show is syndicated & distributed exclusively by Syndicast. If you are a radio station interested in airing the show or would like to distribute your podcast / radio show please register here: https://syndicast.co.uk/distribution/registration

Oscar Töringe spelar polisen Magnus i SVT-serien "Tunna Blå Linjen". Och han syns över allt i höst. Vad gör han när han kopplar av och varför undrar han vem Magnus röstar på när han står och diskar. "Tunna Blå Linjen" är en av de stora succéerna på SVT de senaste åren och nu kommer en andra säsong om poliserna i Malmö. Poliserna i serien kämpar med både vardag och arbete och många gånger är det svår att hålla isär de två verkligheterna.Oscar Töringe spelar Magnus, en polis som har ett yttre truligt men en inre mjukare sida. I första säsongen blir han tillsammans med poliskollegan Sara (Amanda Jansson) och deras av- och på-förhållande var minst lika spännande som brotten som de stötte på.P1 Kulturs Björn Jansson ställer frågan till Oscar Töringe hur han undviker att bli utbränd nu när han är med överallt. Vem säger som Tunna Blå linjens polischef, Jesse, i hans vardag: Var inte rädda, men var rädda om er!

"Filterbubbla" betyder kanske "klass" på DN-ska. Avhandlingar görs inte av idéer utan av ord, och Bogdan Szyber borde publicera sin som LinkedIn-post i stället,Punkterna i programmet: 6, 196, 671, 721

I veckans avsnitt träffar jag den tidigare friidrottsstjärnan Michel Torneus. Efter sin karriär i eliten med flertalet internationella medaljer hamnade Michel i en depression. Han kunde inte längre luta sig mot sin prestation och därmed insåg han att han inte visste vem han var i sig själv, han saknade självkänsla. Vi samtalar om barndomen då han blev mobbad och om uppväxten med sin ensamstående mamma som var tvungen att ta flera jobb för att få ekonomin att gå ihop, han kände ofta ett utanförskap. Vi pratar om tiden som idrottare, och hur han ofta använde revansch och ilska som drivkraft till vändningen som kom i hans mentala tänkande. Vi pratar om när han träffade Carolina Klyft och därmed började vinna medaljer. Vi pratar om tiden efter idrotten, att ta sig ur en depression och hitta sig i själv i den han är på riktigt. Ett så fint samtal där Michel delar med sig av tankar och erfarenheter som många kan inspireras av. Missa inte veckans avsnitt.

Nyheterna Radio 15.00

Werner Momsen beschäftigt sich mit einer Erfindung, die dabei helfen soll, dass Kühe im Stall mehr Milch geben. Dag ok Momsen hier, de Poppminsch. Ik fang mol mit een hochphilosphischen Fraag an: Levt ji noch oder dot ji bloots so? Also richtig, meen ik, nich virtuell. Is nich eenfach to seggen, ik weet. Kann man schwor afgrenzen. Wann is wat echt un wann nich? In Fernsehen givt jo ok „Wirklichkeits-TV“ un allens is utdacht. Aber trotzdem mokt de, de dat mokt, dat jo wirklich. Ok, wenn man dat kuum glöben kann, dat de dat wirklich mokt. Ik kumm dor up, wiel ik lest hebb, dat dat Versöke givt, Keih de nich mehr up de Weide kummt, Brillen uptosetten, mit de se sik Gras-Films ankieken künnt. Also Filme mit Gras un nich von Grass, denn Günter. Hier gibt es mehr Plattdeutsch: Podcast: Die plattdeutsche Morgenplauderei "Hör mal 'n beten to" als als kostenloses Audio-Abo für Ihren PC: https://www.ndr.de/wellenord/podcast3096.html

... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/mellanhimmelochjord.

Çalışmalarını Almanya'da sürdüren DJ/prodüktör @LEVT (Levin Tietze), miks serimize katkı sunan sıradaki sanatçı oldu. LEVT, prodüksiyonlarına verdiği iki yıllık suskunluğunu geçtiğimiz günlerde çıkardığı “You” teklisi ile bozmuştu. Sanatçının yeni teklisini dinlemek için tıklayın

Ella Kärrfelt (76 år) och Kajsa Edman (69 år) lever båda med ADHD och har upplevt perioder av ensamhet i livet. Och sorg över det som förspillts; bland annat att inte ha fått möjlighet att använda sin begåvning fullt ut. Nu har de hittat en vänskap i varandra, och i de delade erfarenheterna av att i olika situationer välja att presentera sig för omvärlden med varierande namn. -Jag trodde att jag var ensammast i hela världen med min erfarenhet, tills Ella och jag började prata med varandra, säger Kajsa Edman. Kajsa beskriver det som att hon har levt ett dubbelliv, där hon gått under radarn och lärt sig vara osynlig. Hon har utfört sitt jobb effektivt för att sedan gå hem och stänga dörren. Ella har fått kämpa sedan barndomen och har känt sig väldigt udda, då hon har svårt att klara av ”ordning & reda”, men har förlitat sig på sin kreativitet och påhittighet i stället. -Jag har aldrig kunnat prata med andra om mina olikheter tidigare, säger Ella Kärrfelt. Ella och Kajsa möttes genom Attentions projekt Äldrelyftet, vars syfte presenteras i början av poddavsnittet av projektledaren Annika von Schmalensée. -Äldre med npf är en osynlig grupp i samhället, vi talar lite om det och få har fått en diagnos. Vi bestämde oss för att ta reda på vad de äldre själva säger om sina erfarenheter, säger Annika von Schmalensée. Läs mer om Äldrelyftet

Ella Kärrfelt (76 år) och Kajsa Edman (69 år) lever båda med ADHD och har upplevt perioder av ensamhet i livet. Och sorg över det som förspillts; bland annat att inte ha fått möjlighet att använda sin begåvning fullt ut. Nu har de hittat en vänskap i varandra, och i de delade erfarenheterna av att i olika situationer välja att presentera sig för omvärlden med varierande namn. -Jag trodde att jag var ensammast i hela världen med min erfarenhet, tills Ella och jag började prata med varandra, säger Kajsa Edman. Kajsa beskriver det som att hon har levt ett dubbelliv, där hon gått under radarn och lärt sig vara osynlig. Hon har utfört sitt jobb effektivt för att sedan gå hem och stänga dörren. Ella har fått kämpa sedan barndomen och har känt sig väldigt udda, då hon har svårt att klara av ”ordning & reda”, men har förlitat sig på sin kreativitet och påhittighet i stället. -Jag har aldrig kunnat prata med andra om mina olikheter tidigare, säger Ella Kärrfelt. Ella och Kajsa möttes genom Attentions projekt Äldrelyftet, vars syfte presenteras i början av poddavsnittet av projektledaren Annika von Schmalensée. -Äldre med npf är en osynlig grupp i samhället, vi talar lite om det och få har fått en diagnos. Vi bestämde oss för att ta reda på vad de äldre själva säger om sina erfarenheter, säger Annika von Schmalensée. Läs mer om Äldrelyftet

I dagens avsnitt gästas podden av en väldigt insiktsfull man som levt i 4 år i det vilda och utanför samhället, hör hans beättelser och spännande äventyr See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Överlever vårt medvetande döden? Det är en fråga som ställts av mänskligheten i tusentals år. Reinkarnation är en självklar del i vissa religioner, men omstridd i vetenskaplig forskning. Vi träffar Janina som berättar om hennes son Julius historier om sitt tidigare liv. Vi undrar också hur det går till när man undersöker sanningshalten i den här typen av berättelser. Vi pratar med psykologen Göran Johannesson, legitimerad psykolog, som har ett livslångt intresse av barns minnen från tidigare liv. Missa inte att du kan lyssna på hela säsong 5 redan nu, helt gratis på Podplay!

The Past Is Over (LEVT Remix) by 60 minutes of cutting edge Techno

Vad tittar vi tillbaka på med mest tacksamhet över i slutet av livet? Veckans avsnitt är ett utdrag ur en serie samtal som jag spelade in för 1 år sedan - där jag mötte 10 stycken personer som levt i över 80 år för att höra om deras perspektiv på livet. Min intention var att ta reda på svaret på vad som upplevs som viktigast i slutet av livet. Vad ser vi tillbaka på med mest tacksamhet? Hur formar det en människa att växa upp under krig och fattigdom? Jag ville ta reda på vad dagens millenials har att lära sig av generationen som levt i över 80 år. Det här är ett samtal där jag möter min egen Farmor, som på många sätt hjälpt mig att förstå vikten av att lyssna på nya perspektiv för att växa som människa. Jag har genom åren spenderat många stunder i samtal med Farmor. Vi bor på 60 mils avstånd och pratar i telefon regelbundet. Jag glömmer ofta att fråga henne om livet. Om det som får henne att känna sig levande. Om det hon är stolt över. Om det hon längtar efter. I detta samtal får jag äntligen ta den chansen och lyssna till hennes berättelse. Hur var det egentligen att växa upp på 30-talet? Kontakta Madeleine Mofjärd: www.mofjrd.com

Podcast “Kinnisvarajutud” võtab luubi alla Eesti kinnisvaraturu ning üritab erinevad teemad sügavuti lahti võtta. Eesmärk on rääkida kinnisvarast kui varaklassist (väike)investori vaatenurgast ning olla valdkonnast huvitatutele abimeheks ja meelelahutuseks. Saatejuhid on mikroinvestor ja kinnisvarahuviline Siim Semiskar ja kinnisvaramaakler ning 1Estate Kinnisvara juhatuse liige Algis Liblik. Kuulajad saavad kaasa rääkida, küsimusi küsida või saate kohta tagasisidet anda Facebooki grupis Kinnisvarajutud. Toeta meie tegemisi Patreonis: https://www.patreon.com/kinnisvarajutud NB! Toetajatele pakume kuulamiseks boonusepisoode ja muud lisamaterjali. OSA #22 "Kinnisvarajutud" podcasti 22. osas liigume taas täielikult Tallinnast välja, kui stuudios on külaliseks Rakveres tegutsev Marko Levtšenko. Igapäevaselt Kundas taekwondo treenerina tegutsev mees on selle kõrvalt kokku pannud muljetavaldava kinnisvaraportfelli, tegutsedes viimased aastad just lühiajalise rendi ja külaliskorterite segmendis. Muuhulgas saame saatest teada, mis meetoditega õnnestus Markol kokku saada oma esimese üürikorteri sissemaksuraha ning millised ohverdused ta selleks pidi tooma. Samm-sammult käime läbi tema kinnisvaraportfelli kasvamise ajas ning keskendume sellele ajahetkele, mil pikaajalises üüris tegutsenud investor tegi kannapöörde ja hakkas pakkuma vaid lühiajalist renti. Tänaseks on mees jõudnud nii kaugele, et plaanis on värskelt soetatud äripinnast ehitada külaliskorteritega üürimaja. Muuhulgas küsime Markolt ära sellised küsimused: Millega igapäevaselt tegeled? Millal tekkis huvi investeerimise vastu? Miks kinnisvara kui varaklass? Kas mäletad oma esimest kinnisvara ostu? Kuidas sellega läks? Kuidas korteri ostu finantseerisid? Kus piirkonnas tegutsed ja miks just seal? Kui suur portfell Sul hetkel on? Millised on Rakvere üürituru iseärasused? Kas oled kunagi mõelnud ka Rakverest kaugemale vaadata? Kui palju aktiivseid kinnisvarainvestoreid Sa Rakveres tead? Kas suhtlete aktiivselt ja aitate üksteist nõu ja jõuga? Mis tootlusootused Sul üürikorterile on? Millistele kriteeriumitele Su objektid peavad vastama? (piirkond, suurus, vanus, seisukord jne.) Mis tootlusootused Sul pikaajalise/lühiajalise üüri korterile on? Milline on Sinu jaoks ideaalne üürikorter? Mis on Sinu kaugem eesmärk investeerimisel? Mis on peamised õppetunnid, mida tahaksid teistega jagada? Kas teha üksi või kambaga koos? Mida soovitaksid neile, kes soovivad kinnisvarasse investeerima hakata? Kui saaksid aega tagasi kerida ja uuesti alustada, mida teeksid teisiti?

Han levde hela sitt liv kantat av våld och droger, vapen och stölder - och framför allt hemligheter. Men när Jacob Fraiman dömdes för mordförsök orkade han inte mer. Vi ser på brottslingar som spännande, lockande och avskyvärda - samtidigt som vi kör för fort, laddar ner och snattar. Veckans avsnitt handlar om kriminalitet. Jacob, som idag är förbundsordförande för Unga Kris, besöker Hanna och Samir i studion för att berätta om sitt nya hemlighetsfria liv och filosofen Jonna Bornemark hjälper oss att reda i vårt komplicerade förhållande till lag och rätt. Dessutom avslöjar Samir något om sig själv som ingen kände till.. Har du som lyssnar en hemlighet du vill dela med dig av? Skicka ett vykort till oss - då kan du också vara anonym - till: P3 Hemligheter, Box 98, 651 03 Karlstad Det går också bra att maila din hemlis till p3hemligheter@sr.se.

#Åsiktskorridoren om stormningen av kongressen och årets första partiledardebatt. Av och med Ulrica Schenström, Anders Lindberg, Jonna Sima och Ingvar Persson

När man var liten så drog föräldrar lögner som sen i vuxen ålder inte stämde. Jonas och Daria tar upp sina historier

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Thanks for tuning in to my show this week! As I did a remix for LEVT on Voltage Records, I am more then happy to welcome him on my Radioshow :) Tracklist is not available for the episode. This show is syndicated & distributed exclusively by Syndicast. If you are a radio station interested in airing the show or would like to distribute your podcast / radio show please register here: https://syndicast.co.uk/distribution/registration

Thanks for tuning in to my show this week! As I did a remix for LEVT on Voltage Records, I am more then happy to welcome him on my Radioshow :) Tracklist is not available for the episode. This show is syndicated & distributed exclusively by Syndicast. If you are a radio station interested in airing the show or would like to distribute your podcast / radio show please register here: https://syndicast.co.uk/distribution/registration

Our Bass Up Podcast is a platform for all facets of bass music! In our 22nd issue we are happy to provide one hour bright, melodic and pushing techno by the Weimar based upcoming DJ LEVT. He played already in the Bootshaus Cologne, the Katermukke labelnights in Hamburg and on the famous cruise boat at the Sonne Mond Sterne Festival. Currently he´s promoting his latest release on Voltage Records including a great Felix Kröcher remix called "The Beast". Enjoy this 60 minutes ride through melodic and deep techno, a perfect preperation for the festival and open air season in the summer! "The Beast" EP on Voltage Records: https://www.beatport.com/release/the-beast/2591296 https://www.facebook.com/LEVT-1296497900467081/ https://soundcloud.com/levt https://www.instagram.com/levt_official/

Our Bass Up Podcast is a platform for all facets of bass music! In our 22nd issue we are happy to provide one hour bright, melodic and pushing techno by the Weimar based upcoming DJ LEVT. He played already in the Bootshaus Cologne, the Katermukke labelnights in Hamburg and on the famous cruise boat at the Sonne Mond Sterne Festival. Currently he´s promoting his latest release on Voltage Records including a great Felix Kröcher remix called "The Beast". Enjoy this 60 minutes ride through melodic and deep techno, a perfect preperation for the festival and open air season in the summer! "The Beast" EP on Voltage Records: https://www.beatport.com/release/the-beast/2591296 https://www.facebook.com/LEVT-1296497900467081/ https://soundcloud.com/levt https://www.instagram.com/levt_official/

Our Bass Up Podcast is a platform for all facets of bass music! In our 22nd issue we are happy to provide one hour bright, melodic and pushing techno by the Weimar based upcoming DJ LEVT. He played already in the Bootshaus Cologne, the Katermukke labelnights in Hamburg and on the famous cruise boat at the Sonne Mond Sterne Festival. Currently he´s promoting his latest release on Voltage Records including a great Felix Kröcher remix called "The Beast". Enjoy this 60 minutes ride through melodic and deep techno, a perfect preperation for the festival and open air season in the summer! "The Beast" EP on Voltage Records: https://www.beatport.com/release/the-beast/2591296 https://www.facebook.com/LEVT-1296497900467081/ https://soundcloud.com/levt https://www.instagram.com/levt_official/

Charbel Gabro har föreläst runt hela Sverige om integration och han har även blivit årets talare (genombrott) med sina otroliga föreläsningar.

Om inspirerande vardagsmat, det nya ordet proteinbehållare och smart veckoplanering. Dessutom massor med tips och knep för att få maten godare och matlagningen roligare. 

Vad gör man när man inser att ens partner har levt dubbelliv i hela 10 ÅR!? Vi diskuterar också vilket det bästa kändisparet är, nakenhet och gamla bilder på sociala medier.

Här kommer avsnitt 72 av Bonuspappan & Plusmamman, där musikalstjärnan Rennie Mirro (som just nu gör succé i ”On the Town” i Jönköping) berättar om hur det var att växa upp i en bonusfamilj med en annan hudfärg än sina sjungande halvsystrar Zoey och Sarah Dawn Finer. Han pratar även om sin egen bonusfamilj, med fru, tvåårig dotter […]

Hur ska han lyckas göra upp med veckan som gått och debattera nyheter från den gångna veckan utan att ha följt med några nyheter alls? Journalisten Magnus Londen, känd från radioprogrammet Eftersnack, har utmanat sig med att hålla en nyhetsfri vecka. Hans radio, TV, webb och diverse nyhetsappar stängdes av inna påsk och på lördag morgon kommer han till Vegastudion och redovisar för den gångna nyhetsfria veckan. Med och diskuterar är också Stefanie Sirén-Heikel som doktorerar i dagens mediaflöde och nyhetsrapportering.

SonneMondSterne.XXL Special @ Sea Fairy Show 28 Podcast with Sinnestrieb. One and a half hour of straightforward techno music during this podcast. Sonne Mond Sterne Line Up (FR 11 AUG 17, SA 12 AUG 17 & SO 13 AUG 17): MAJOR LAZER, MARTIN GARRIX MARTERIA, STEVE AOKI, MARSHMELLO, GALANTIS FRITZ KALKBRENNER, FELIX JAEHN, DILLON FRANCIS, MR. OIZO, BOYS NOIZE, THE BLOODY BEETROOTS LIVE, SVEN VÄTH, NINA KRAVIZ, NETSKY LIVE, LEXY & K-PAUL, KÖLSCH DJ-SET, PAN-POT, SAM PAGANINI, SAM FELDT, CLAPTONE DJ-SET, ELLEN ALLIEN, VITALIC LIVE Marek Hemmann LIVE, Alle Farben, Gestört aber Geil, Ostblockschlampen, Moonbootica, Andhim, Wighnomy Brothers, Mathias Kaden, Friction, Black Sun Empire feat. MC Fava, Friction & Linguistics, Roni Size feat. Youngman, The Prototypes feat. Daxta MC, Drumsound & Bassline Smith, Tantrum Desire feat. Messy MC, DJ Freeze & Ragga Twins, Niconé, Oliver Koletzki, Sascha Braemer, Dirty Doering, Mat.Joe, DJ Rush, Aka Aka feat. Thalstroem, Extrawelt LIVE, Dominik Eulberg, Gaiser LIVE, K-Paul, Lexer, Format:B, Marcus Meinhardt, Felix Kröcher, Karotte, Sascha Cawa, Boris Dlugosch, The Disco Boys, Matthias Meyer, Jimi Jules, Raumakustik, Marco Resmann, Ruede Hagelstein LIVE, Clint Stewart, Cuebrick, Tom Franke, André Galluzzi, Tim Green, Gheist, Gunjah, Pilocka Krach, Rey & Kjavik, Ante Perry, Einmusik LIVE, Uone, Western, David Keno, Kid Simius LIVE, Steve Bug, Chefboss, Midas 104, Kollektiv Ost, Dynanim, Magit Cacoon, Sven Tasnadi, Paji LIVE, Monkey Maffia, Symbiz LIVE, Bassface Sascha feat. Monch MC, LIVE.LUV.LIFE Showcase (Stunnah & DJ Genzo), Champion, Jaycut, Shawne feat. MC Mace, Bootleg feat. MC Rob.K, Keon, Kobee, Scooby Johnson, Sam Shure Marcapasos & Janosh, M22, Der HouseKaspeR, Pretty Pink, Vanessa Sukowski, Bassraketen, Petra Struwe, Golden Toys, Reche & Recall vs. Die Gebrüder Brett, Luna City Express, David K. vs. Tom B., Küche 80, DIA-Plattenpussys, Gathaspar, Thomas Stieler, Metaboman, Franz!, Airdice, Marv, Dave Ramone, Marc Tarmonea, Fuck Yeah LIVE, Lars Moston, Jamy Wing, Norman Weber, Mathilde Hutfeld LIVE, Dudman, Green aka Agent A, Miyagi, Blondee, Roberto Mozza, Philipp Stoya LIVE, Lydia Eisenblätter, Max Nippert, Kanape alias Carina Posse & Lutz Hartmann, Ken Tamburri, Sierra, David Mager, Marc Werner, Prismic, Solid Rotation (Wohlfahrt & Herfurth), Marcus Brodowski & Ph!l, Louis Garcia, Le Tompé, Hochanstaendig, Anstandslos & Durchgeknallt, Blvck N Yellow, Koby Funk, Supadizko, Vimalavong, Patz & Grimbard, Lady M, Franz Alice Stern, Budakid, LEVt, Melted Moon, Thomas Maschitzke, Kraft der Sonne The festival is located close to Gerna, JenaBad Lobenstein, Neustadt/Orla or Schlei.

För ett par år sen var Anders med om en olycka som gav honom epilepsi. Medicinen gör att han skakar kraftigt och det drar ner hans självförtroende rejält. Hur hittar han till den han en gång var? Anders har rest mycket. Han har cyklat, surfat och seglat. Levt ett aktivt liv. Efter olyckan ser livet väldigt annorlunda ut och han skäms ofta för den han är. För att hans händer skakar och för att han inte har samma kraft som förut.  - Jag har en dröm om att tillbringa livet tillsammans med någon, säger Anders. Men just nu har jag svårt att se vem som skulle vilja leva med en sån som jag. Vad ska han göra för att acceptera den han är idag och sluta skämmas?

Kulturprofessor har levt ett helt år som David Bowie. Är det bara vi och papegojorna som kan hålla takten? Och varför mår vi bra av sorgliga sånger? Och så de bästa fotbollssångerna.

De två vännerna Rikard Wolff och Mona Sahlin samtalar om vad det innebär att ha levt sitt liv och om det är okej att skilja sig eller separera från en svårt sjuk människa. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kollektivet i London är en sjukt bra story...

Jag har levt i svek by Radio Fri

Catrin Streete är aktuell med en självbiografi som handlar om hennes liv med familjen bin Laden