Podcast appearances and mentions of jonas ellerstr

1924 publicerades André Bretons Surrealistiska manifestet och surrealismen kom att få ett stort inflytande på livsideal, konst, litteratur, film och populärkultur. Vilken plats tar den i dag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är nog många som kan se Salvador Dalís konstverk "Minnets envishet" framför sig – alltså målningen med smältande klockor från 1931 – och surrealismens påverkan på konsten är odiskutabel.Men, André Bretons "Surrealistiska manifest" var inte i första hand en bruksanvisning för konstnärer, utan framför allt en skrift som förespråkade det omedvetnas och drömmarnas betydelse för en människa, fantasins frigörelse och revolten mot det som beskrivs som en rationell verklighet. De surrealistiska idéerna fick en enorm spridning, men hur ser surrealismens inflytande ut i dag?Samtal i dagens P1 Kultur med Jonas Ellerström, författaren, poet och ledamot av Samfundet De Nio, Sveriges Radios korrespondent Cecilia Blomberg som besökt den stora pågående surrealismutställningen på Centre Pompidou i Paris och kulturredaktionens Mårten Arndtzén, som sett Moderna muséets nya surrealismutställning "Den underjordiska himlen". PÅ PROMENAD MED AUGUSTPRISNOMINERADE TORA WALL "Skogen. I folktro, sägner och sagor" heter folkloristen Tora Walls bok som är en av de sex nominerade i Augustprisets kategori Årets svenska fackbok. Den berättar om skogens betydelse som magisk plats för oss människor och hur den gett upphov till alla möjliga sorters övernaturliga väsen i folktron, där fantasi mött verklighet. P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj träffade författaren i Skuruparken i Stockholm för ett samtal om skogens magi och hur den har gett näring till sagor och traditioner. KLASSIKERN OM AUGUST STRINDBERGS "FADREN" August Strindbergs pjäs "Fadren" har väckt kontrovers, såväl när den kom som i vår tid. Ändå fortsätter detta sena 1800-talsdrama att vara ett av Strindbergs mest spelade. Varför? Teaterkritikern Maria Edström tar sig an "Fadren"! PREMIÄR FÖR DOKUMENTÄREN "LOST AND FOUND" Omtalade regissören Raoul Peck, som gjorde den hyllade dokumentären "I am not your negro" om författaren James Baldwin, är aktuell med nya "Lost and found". Den handlar om Sydafrikas första svarta frilansfotograf Ernest Cole och hur han dokumenterade apartheidregimens förtryck med sina bilder. Kulturredaktionens Björn Jansson har träffat Raoul Peck. Programledare Karsten ThurfjellProducent Maria Götselius

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros' sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Marie Lundström samtalar med förläggaren och poeten Jonas Ellerström om hans kärlek till böcker, punken och det personliga tilltalet i den nya diktsamlingen Nattradio. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans Lundströms Bokradio har Jonas Ellerström tagit plats i studion. Han startade det egna förlaget Ellerströms i Lund 1883 och har under många år gett ut, introducerat och översatt författarskap. Han har också skrivit böcker om andras författarskap som exempelvis ”Under tidens yta” som kom 2014, där han grävt i 1900-talets svenska diktsamlingar på jakt efter ”en annorlunda svensk poesihistoria”, som han själv beskriver det. När han var 58 år började han publicera egna diktsamlingar. Den första kom 2016 och heter ”Monoceros”, följt av ”Genom spegeln” (2017), ”Framkallning av dagsljus” (2021) och den senaste, nu aktuella, Nattradio (2024). Hör honom i programmet om bland annat passionen till böcker, hans bakgrund i punken och det personliga stråket i de nya dikterna.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell Ljuddesign: Nina Asarnoj

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av fett och kol”.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels – förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.”I think I'm dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och ”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till ”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.”Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! – Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar – munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften –lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

Avsnitt 194. Hur har det varit möjligt att driva ett förlag med fokus på poesi och litterära texter i vår tid? Jonas Ellerström vet, han har gjort det i nästan 40 år. Det är sant att han är en egen sort och en högst älskvärd sådan. Men borde han inte vara bitter? Det kan man bara tro om man inte vet vad det handlar om. Så...

Böcker av författare som heter något annat. Om man säger A måste man säga B men om man säger Lauren Kelly så kan man lika gärna säga Joyce Carol Oates. Bokspanarna kastar sig ut i pseudonymernas dunkla värld där allt är synligt men inget är avslöjat om nu författaren inte vill det förstås. Men den viktigaste frågan blev aldrig ställd. Är nom de plume något annat än en pseudonym för en pseudonym? Veckans gäst: Helén Lagerqvist Vi pratar om de här böckerna: Det stulna hjärtat av Lauren Kelly (JCO) A som i Alice: en Lewis Carroll-encyklopedi av Jonas Ellerström, Isabella Nilsson Mitt stora vackra hat: en biografi över Victoria Benedictsson av Elisabeth Åsbrink

A distinguished Swedish publisher, critic, musician, translator and poet, Jonas Ellerström joins this episode of Red Transmissions podcast from Tranås At the Fringe to discuss the process, the purpose, and the power of poetry in our current times. Learn more about Jonas Ellerström and the other participants of this year's festival at: www.atthefringe.org/ Follow Red Transmissions on instagram @red_transmissions or subscribe via spotify, apple play, and most podcast providers.

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletterDen som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar  munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Dikt: Runebergsgatan 50 B Uppläsning: Jonas Ellerström DIKTSAMLING: Framkallning i dagsljus (Ellerströms, 2021)MUSIK  Ralph Towner: Another lifeEXEKUTÖR Ralph Towner, gitarr

Dikt: Vildvuxen trädgård Uppläsning: Jonas Ellerström DIKTSAMLING: Framkallning i dagsljus (Ellerströms, 2021)MUSIK  Johann Sebastian Bach: Largo ur Soloviolinsonat nr 3 C-durEXEKUTÖR Alina Ibragimova, violin

Dikt: Häger under brovalvet Uppläsning: Jonas Ellerström DIKTSAMLING: Genom spegeln  (Ellerströms, 2017)MUSIK  William Walton: Lento ur Fem bagateller för gitarrEXEKUTÖR Sean Shibe, gitarr

Dikt: Vid Värnanäs Uppläsning: Jonas Ellerström DIKTSAMLING: Monoceros  (Ellerströms, 2016)MUSIK Jean Sibelius: Solitude ur skådespelsmusiken till Belsazars gästabudEXEKUTÖR BBC:s symfoniorkester, Sakari Oramo, dirigent

Dikt: På gatan Uppläsning: Jonas Ellerström DIKTSAMLING: Genom spegeln, Ellerströms, 2017MUSIK Lars Danielsson: EntranceEXEKUTÖR Leszek Mozdzer, piano, Lars Danielsson, kontrabasJonas Ellerström är född 1958 i Svalöv i Skåne men numera bosatt i Stockholm. Efter att länge ha arbetat med svensk och utländsk poesi som tidskriftsredaktör, bokförläggare och formgivare började han först översätta från franska, engelska och danska, och så småningom att skriva egna dikter. Tre samlingar har hittills utkommit: Monoceros (2016), Genom spegeln (2017) och Framkallning i dagsljus (2021). Den finska poeten Henrika Ringbom skrev nyligen att Jonas Ellerströms erfarenhetsbaserade dikter känns annorlunda mot det mesta som skrivs på svenska idag.

Dikt: Floden Uppläsning: Jonas Ellerström Jonas Ellerström är född 1958 i Svalöv i Skåne men numera bosatt i Stockholm. Efter att länge ha arbetat med svensk och utländsk poesi som tidskriftsredaktör, bokförläggare och formgivare började han först översätta från franska, engelska och danska, och så småningom att skriva egna dikter. Tre samlingar har hittills utkommit: Monoceros (2016), Genom spegeln (2017) och Framkallning i dagsljus (2021). Den finska poeten Henrika Ringbom skrev nyligen att Jonas Ellerströms erfarenhetsbaserade dikter känns annorlunda mot det mesta som skrivs på svenska idag.DIKTSAMLING: Framkallning i dagsljus (Ellerströms, 2021)MUSIK Alexander Skrjabin: Poem Fiss-dur op 32:1EXEKUTÖR Alexander Melnikov, piano

The art of translation as it relates to poetry is an intimate practice that varies from person to person, but still borrows certain precepts and common principles from other types of translation. This event, created in collaboration between write4word, La Libélula Vaga, Red Door and Kultivera, gathers translators, authors and lovers of poetry in translation to dig deeper into the subject. What is the purpose of translation? Why is it important in our time? Contributing to the discussion: Jonas Ellerström, Elizabeth Torres, Bengt Berg, clare e potter, Maria E Blanco; moderated by Aleisa Ribalta Guzmán and Dominic Williams. Bengt Berg was born and raised in Torsby, Sweden, in the forest and lake province of Varmland, near the Norwegian border and the 60th parallel, where he also lives and works. Bengt made his debut in 1974 with the poetry collection "Where the Dream Ends". He has written more than 30 books, mostly poetry. Poems by Bengt Berg have been translated into Nordic languages as well as Arabian, Hebrew, English, German, Dutch, Greek, Spanish, Turkish, Polish, Russian, Latvian, Vietnamese and Hindi. Since 1990 his publishing house Heidruns Forlag, has published 135 works -novels, books of poetry and art, translations of other works and reference books. Clare E. Potter is a Welsh speaking writer and performer who studied an MA in Afro-Caribbean literature in Mississippi and taught in New Orleans for a decade. Awards include two Literature Wales writing bursaries, the John Tripp Award for Spoken Poetry, and the Jim Criddle prize for celebrating the Welsh language. spilling histories (Cinnamon Press, 2006) will be followed by A Certain Darkness. clare has translated for the National Poet of Wales, was a Hay Festival Writer at Work, enjoys facilitating community projects and collaborating with jazz musicians. She’s currently researching the creative process for Threshold, a new poetry collection thanks to a Literature Wales bursary. Elizabeth Torres (Madam Neverstop) is a Colombian poet, multimedia artist, translator and speaker. Elizabeth resides in Copenhagen, where she works as a writer and translator, edits and published the Red Door magazine and curates the Red Door Gallery. She is host to the Red Transmissions Podcast, as well as project coordinator for other initiatives in Europe and abroad. 'Det usynlige sår/La herida invisible' (The invisible wound), a selection of her poetry was translated to Danish by Malene Boeck Thorborg and released by Det Poetiske Bureaus Forslag in November, 2019. Previous to that, 'En las Fauces del Olvido' (In the Jaws of Oblivion) was published in Puerto Rico by La Impresora, and then launched in Mexico and Guatemala, with additional presentations in Sweden, Finland, Germany and Denmark during 2017. The ways of the Firefly (German / English) (2020) Would You Like to Come Home? (German/English) (2021) Jonas Ellerström is an author, translator and publisher. He has most recently published 'Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria' (ellerströms, 2014)/A different Swedish poetry history (ellerströms, 2014) and Homesickness from the world. Essays on poetry/Hemlängtan ur världen. Essäer om poesi (Ariel, 2015). He regularly participates in Lyrikvännen and has translated poetry by, among others, Arthur Rimbaud, T S Eliot, William Blake, Richard Brautigan, Sylvia Plath, Joyce Carol Oates, Margaret Atwood and Janet Frame. Maria Elena Blanco is a Cuban poet, essayist and translator. Besides her activity as literature researcher, lecturer and critic, she has worked as U.N. translator since 1983, presently freelance. Poetry translator from English, French, Italian and German. Poetry: 'Posesión por pérdida' (1990), 'Alquímica memoria' (2001), 'Mitologuías. Homenaje a Matta' (2001), 'danubiomediterráneo /mittelmeerdonau' (2005), 'El amor incontable' (2008), 'Sobresalto al vacío' (2015) and several poetry anthologies. Essays: 'Asedios al texto literario' (literary analysis,1999) and 'Devoraciones. Ensayos de período especial' (Cuban culture and politics, 2016). Lives mainly in Vienna with seasonal stays in Chile.

I Zürich i det neutrala Schweiz samlades under första världskriget personer som hade lämnat sina hemländer för att undvika krigstjänst. Några av dessa startade våren 2016 en kabaret på Spiegelgasse 1, Cabaret Voltaire. Under samlingsnamnet och slagordet dada framfördes experimentella dikter och visades experimentell bildkonst. Ledare var Hugo Ball, en tysk som snart kom att överge dada för att istället ägna sig åt kristen mystik. Andra närvarande tog efter krigsslutet med sig samlingsnamnet och slagordet till andra platser, så rumänen Tristan Tzara till Paris och tysken Richard Huelsenbeck till Berlin. Samma skrin stämdes upp i flera väderstreck: "Dada betyder ingenting", "Dada är mer än dada", "Världen är bara en filial till dada". Vad ville de skrikande poeterna, egentligen? Jonas Ellerström, bokförläggare, essäist och översättare, samtalar med Peter Luthersson.

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos. https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om. Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Uppläsare: Åsa Maria Kraft Första rad: Översättning: Jonas Ellerström & Elisabeth Mansén Diktsamling: "Hermetiska definitioner" Förlag: Ellerströms, 2016 H.D. föddes som Hilda Doolittle 1886 i en akademikerfamilj i Pennsylvania, USA. Som ung förlovade hon sig med författaren Ezra Pound, som, även om förlovningen tog slut ganska snart, förblev en av de viktigaste personerna i hela hennes liv. När Pound 1908 emigrerade till England, följde hon snart efter. Tillsammans grundade de en riktning inom den lyriska modernismen som de kallade imagismen efter det latinska ordet för bild, imago. Denna antiromantiska poesiform som Pound kallade den, betonade vikten av koncentrerade och exakta bilder, nya rytmer och fria ämnesval. H.D. avled 1961 på ett sanatorium i Schweiz. Hon lämnade efter sig en lång rad böcker, varav 14 diktsamlingar. MUSIK Celia Linde: Andra satsen, Mountain mist, ur China impressions EXEKUTÖR Celia Linde, gitarr

Översättning: Lasse Söderberg Urval och uppläsning: Jonas Ellerström Diktsamling: Våglängder MUSIK Felix Mendelssohn: Lied ohne Worte fiss-moll opus 30:6 EXEKUTÖR Denis Kozjuchin, piano

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om. Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Runtom i världen ägnar sig förläggare åt den föga inkomstbringande sysselsättningen att ge ut översatt lyrik. Trots en alltmer avsmalnande bokmarknad tycks inte lyriköversättningarna bli färre – vad beror det på? Och vilken betydelse har översättaren i denna kedja? Rum för översättning fick 2017 besök av poeten, förläggaren och översättaren Matvei Yankelevich från legendariska Ugly Duckling Presse i USA. Från Sverige deltog Jonas Ellerström och Per Bergström, förläggare vid ellerströms respektive Rámus förlag. Samtalet leddes av Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts, men även lyriköversättare och poet. Samtalet hölls på engelska den 29 september 2017 i Rum för översättning. Arrangör var ellerströms, Rámus och Kulturrådet.

Grötiga terroristtankar, banbrytande filosofi och viktiga litterära författarskap. Allt rymdes hos Bo Cavefors förlag. Det får en av fundera över dagens intellektuella klimat, säger Tor Billgren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. RAF: texter, som publicerades på Bo Cavefors förlag i oktober 1977 måste vara en av bokhistoriens mest vältajmade utgivningar. Det är en 520-sidig antologi med texter av aktivister inom den västtyska terrorgruppen Röda Arméfraktionen, RAF. Cavefors berättar om publiceringen i Malmökonstnären Lena Mattssons filminstallation I betraktarens öga, som visades på Moderna Museet i Malmö 2014. Förutom den svenska boken, gav han också ut en utgåva på tyska, eftersom inget tyskt förlag vågade göra det. För att böckerna inte skulle fastna i tullen, fabricerade han ett fejkomslag: Kärlek med förhinder stod det på framsidan av ett stort antal av de tyska böckerna. Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig kulturell onanist. Det som gör boken så vältajmad, är att det var just i oktober 1977, som palestinska PFLP kapade ett Lufthansaplan med kravet att ett antal fängslade RAF-ledare skulle friges. I fem dagar irrade planet runt i Mellanöstern med fem besättningsmedlemmar och 86 passagerare som gisslan, sju av dem barn. Tidigt på morgonen den 17 oktober kunde planet slutligen landa i Mogadishu, Somalia. Det stormades av tysk specialpolis, och gisslan fritogs. Följande morgon hittades RAF:s fängslade ledare, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe döda i sina fängelseceller i vad som förmodligen var ett koordinerat självmord. I samma veva lägger alltså Bo Cavefors RAF: texter på bokhandelsdiskarna. Det var förstås också en mycket kontroversiell utgivning. RAF hade vid det laget mördat 16 personer i sina olika aktioner, varav två i Stockholm under ockupationen av Västtyska ambassaden 1975. Och våren 1977 hade SÄPO slagit till mot en RAF-trogen terrorcell i Sverige som planerade att kidnappa före detta ministern Anna-Greta Leijon i utpressningssyfte. Så hösten 1977 visste alla vad RAF var. Bo Cavefors hade en särskild näsa för det som låg i tiden. Han startade sitt bokförlag 1959, men det är först 2018 som historien om förlaget berättas utförligt i bokform. Det är bokhistorikern Ragni Svensson som gör det i sin doktorsavhandling Cavefors Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 19591982. Första året gav den då 27-årige förläggaren ut nio titlar från sitt föräldrahem i Limhamn, bland annat Sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike och tre böcker av den mycket kontroversielle poeten Ezra Pound. Stig Claesson sökte sig tidigt till förlaget, liksom en ung Lars Norén. Honom refuserade dock Cavefors, tre gånger på tre år. Förlaget fick snabbt en vänsterpolitisk profil. Ragni Svensson noterar att utgivningen kom att spegla eller rentav föregå den väg som den svenska vänsterrörelsen kom att ta framåt slutet av 1960-talet. Cavefors gav ut Mao Tse-tung, Rosa Luxemburg, Antonio Gramsci, Marx, Stalin, Lenin och Nordkoreas diktator Kim Il Sung. Det kom tjogtals med titlar som En socialistisk kultursyn, Marxismens politiska ekonomi och Kulturrevolutionen vid Kinas universitet. Han introducerade tänkare och filosofer som Roland Barthes och Michel Foucault. Peter Weiss knöts tidigt till förlaget, och 1975 gav Cavefors ut den nigerianske författaren Wole Soyinka, 11 år innan han fick Nobelpriset. Det är inte dåligt för vad som länge var ett enmansförlag. Men Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig kulturell onanist. Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då.  Vill man få en överblick över vidden av utgivningen kan man ta till en annan bok från 2018: BOC en bok om Bo Cavefors Bokförlag, som innehåller en komplett bibliografi. De Caveforsböcker som jag själv har starkast kontakt med är Salvador Dalís självbiografi, som tidigt väckte mitt intresse för konst. En annan är William Burroughs Den nakna lunchen, som Cavefors tog till Sverige 1978. Jag hittade den på en loppmarknad i Simrishamn 1996 och läste den på ett kvavt tåg samma sommar som jag skulle rycka in i Flottan. Boken var osprättad, så jag satt med min morakniv och skar. Sida efter sida sköljde bokens febriga och erotiska hallucinationer över mig. Förlaget gick under i det som kom att kallas Caveforsaffären; en stormig process som spelades upp kring 1980. Bo Cavefors hade vunnit en upphandling från Kulturrådet om att ge ut Strindbergs samlade verk i ny utgåva. Men mitt under förberedelsearbetet drogs beslutet tillbaka. Officiellt på grund av brister i upphandlingsförfarandet, men i den debatt som följde menade Cavefors försvarare inom kulturvärlden att det var hans kontroversiella utgivning som var det egentliga skälet. Han var för obekväm, för besvärlig. Snart kom också anklagelser om ekonomisk brottslighet. Han satt häktad i polishuset i Lund i nio dagar, men frikändes sedan på 10 av 11 åtalspunkter. Förlaget gick i konkurs och i början av 1981 såldes det enorma boklagret i en legendarisk utförsäljning. Det är förmodligen från denna som min osprättade Burroughsbok härstammar. Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Hade utgivningarna av till exempel Ezra Pound, Stalin och den svenske fascistledaren Per Engdahl, vars memoarer Cavefors gav ut 1979, kunnat stå emot dagens sociala medierdrev och polariserade åsiktsjournalistik? Hade ett etablerat förlag idag kunnat ge ut visdomsord från Islamiska Statens teologer, eller Anders Behring Breiviks manifest? Bo Cavefors har motiverat utgivningen av RAF-boken med att det rörde sig om viktiga dokument för den tiden. Att publicera något måste inte betyda att man ställer sig bakom det. Det finns en historisk och vetenskaplig poäng med att tillgängliggöra material för den tänkande allmänheten, även av kontroversiell, oetisk och korkad natur. Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker. Efter tiden med förlaget har Bo Cavefors i hög grad fortsatt med sin kulturella onani. Han har skrivit böcker och gett ut tidskrifter, men också samarbetat med olika konstnärer. I Lena Mattssons installation som visades på Moderna i Malmö, ingår förutom intervjufilmen, bland annat också en liten projektion av en naken Cavefors från en pjäs som han satte upp i Malmö 2005. Den här nakenheten återkommer i flera konstnärliga samarbeten, till exempel med Martin Bladh på Fylkingen i Stockholm 2009, och med Leif Holmstrand. Boken Ett rum på tredje våningen består av textflöde och bilder, där en åldrad Cavefors poserar i olika sexuella situationer, inte sällan insnärjd i Holmstrands virkade girlanger. Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker: att torgföra sina åsikter och posera med vad man tycker är viktigt. Kanske är nakenheten provokation, precis som det kan vara provokation att ge ut Stalin eller ett tjockt manifest med grötiga terroristtankar och livsfarlig våldsromantik, som en av recensenterna beskrev RAF-boken. För 4050 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar. Men det är ett ytligt sätt att se på saken. Jag ser snarare nakenheten som ett verktyg för att ifrågasätta kroppsideal och avslöja fördomar, precis som utmanande bokpubliceringar kan avslöja inskränkthet och en subjektiv och godtycklig syn på yttrandefrihet. För 4050 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar. Ett samhälle behöver sina obekväma och besvärliga personer. Det är de som lockar den indignerade flocken att demonstrera var toleransens gränser går. Tor Billgren, frilansjournalist   Litteratur Ragni Svensson: Cavefors förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 19591982. Ellerströms, 2018. Anna-Lina Brunell, Ragni Svensson, Jonas Ellerström, Bo Cavefors: BOC en bok om Bo Cavefors förlag. Tragus förlag, 2018. Leif Holmstrand & Bo Cavefors: Ett rum på tredje våningen (Holmstrand Böcker, 2015) Martin Bladh & Bo I. Cavefors: Qualis artifex perero (Styx, 2013)   Filmer Lena Mattsson: In the eye of the beholder Lena Mattsson: Den kulturelle onanisten

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Konstnären och poeten William Blake sökte med fantasins lykta efter människans fria tillstånd. Han föddes 1757 i London och ifrågasatte tidigt regler. Blake förespråkade det oändliga utforskandet där man med fantasin som ledstjärna skapar sig en större och sannare bild av sig själv och omvärlden. Han motsatte sig staten och kyrkan men också vetenskapen. Istället ville han få människor att vidga blicken och se saker med nya ögon. I upplysningstidens tidevarv var det svårt för Blake att få förståelse för sina gåtfulla verk. De kallades obskyra och orealistiska. Kritikern och författaren Carl Johan Malmberg, författaren och förläggaren Jonas Ellerström samt konstnären Eva Jacobson berättar om William Blake.

Konstnären och poeten William Blake sökte med fantasins lykta efter människans fria tillstånd. Han föddes 1757 i London och ifrågasatte tidigt regler. Blake förespråkade det oändliga utforskandet där man med fantasin som ledstjärna skapar sig en större och sannare bild av sig själv och omvärlden. Han motsatte sig staten och kyrkan men också vetenskapen. Istället ville han få människor att vidga blicken och se saker med nya ögon. I upplysningstidens tidevarv var det svårt för Blake att få förståelse för sina gåtfulla verk. De kallades obskyra och orealistiska. Kritikern och författaren Carl Johan Malmberg, författaren och förläggaren Jonas Ellerström samt konstnären Eva Jacobson berättar om William Blake.

Vart tar alla dikter vägen? Och vad är poesins plats idag? Ett reportage om poesin och glömskans väldiga bibliotek. En gång var poesin en del av det offentliga samtalet. Dikten som tröst, bön, helare, motståndshandling. Ett sätt att gestalta existentiella erfarenheter när det vardagliga språket inte tycks räcka till. Idag gapar bokhandlarnas poesihyllor tomma. Förlagen drar ner på utgivningen.   Men det finns de som värnar om dikten, inte minst alla bortglömda poeter. Och det finns poeter som fortsätter skriva. De har bara lite svårt att höras i bruset från alla sociala medier. Hör poeterna Lina Ekdahl, Johan Christiansson och Johan Nordbeck och förläggaren Jonas Ellerström.  Ett reportage av Richard Dinter.

Sep. 29, 2015. Editors and translators Malena Mörling and Jonas Ellerström read in English and Swedish from their new book, "The Star By My Head: Poets from Sweden." For transcript, captions, and more information, visit http://www.loc.gov/today/cyberlc/feature_wdesc.php?rec=7117

Malena Mörling and Jonas Ellerström discuss Swedish poetry and the challenges of translation, and they read some poems in both Swedish and English from their anthology, The Star By My Head.

I Zürich i det neutrala Schweiz samlades under första världskriget personer som hade lämnat sina hemländer för att undvika krigstjänst. Några av dessa startade våren 2016 en kabaret på Spiegelgasse 1, Cabaret Voltaire. Under samlingsnamnet och slagordet dada framfördes experimentella dikter och visades experimentell bildkonst. Ledare var Hugo Ball, en tysk som snart kom att överge dada för att istället ägna sig åt kristen mystik. Andra närvarande tog efter krigsslutet med sig samlingsnamnet och slagordet till andra platser, så rumänen Tristan Tzara till Paris och tysken Richard Huelsenbeck till Berlin. Samma skrin stämdes upp i flera väderstreck: "Dada betyder ingenting", "Dada är mer än dada", "Världen är bara en filial till dada". Vad ville de skrikande poeterna, egentligen? Jonas Ellerström, bokförläggare, essäist och översättare, samtalar med Peter Luthersson. Producerat av Svenska Filmbolaget 2015.

Härligt samtal med förlagschef Ellerström. Varför anses det ibland svårt att läsa poesi? Vi har valt varsin dikt där vi visar att det inte alls är så, bara vackert och lustfyllt!

Biblio med Klassikerrum 20091120 Frihet och modernism i Paris Många litteraturintresserade har drömt om Paris under mellankrigstiden. Här hände det grejer. Modernistiska mästerverk skrevs och det var fullt möjligt att stöta ihop med författare som James Joyce, Gertrude Stein, Ernst Hemingway och Djuna Barnes. Biblioteket har läst några nyutkomna böcker som skrivits av dem som var med. Och Klassikerrummet handlar om Nattens skogar av Djuna Barnes . Romanen är numera kultbok, hyllad för sin sexuella öppenhet och rytmiska prosa. Men när den utgavs 1936 var den kontroversiell eftersom den skildrade lesbisk kärlek. Många litteraturintresserade har drömt om Paris under mellankrigstiden. Här hände det grejer. Modernistiska mästerverk skrevs och det var fullt möjligt att stöta ihop med författare som James Joyce, Gertrude Stein, Ernst Hemingway och Djuna Barnes. Biblioteket har läst några nyutkomna böcker som skrivits av dem som var med. ”Shakespeare and Company” är den legendariska bokhandlaren Sylvia Beachs självbiografi och vi har svaret på varför hon skriver mer om James Joyce än om sig själv. Många har hört talas om Gertrud Stein men få har läst henne och nu finns hennes bok ”Paris, Frankrike” på svenska för första gången. Vi har läst den och funderat över hur hon gör när hon tänker. Medverkar gör poeterna Athena Farrokhzad och Hanna Nordenhök samt förläggaren Jonas Ellerström. Och Klassikerrummet handlar om ”Nattens skogar” av Djuna Barnes . Romanen är numera kultbok, hyllad för sin sexuella öppenhet och rytmiska prosa. Men när den utgavs 1936 var den kontroversiell eftersom den skildrade lesbisk kärlek. Därför hade den refuserats under många år. Den inte helt lättforcerade berättelsen bygger på den amerikanska författaren Djuna Barnes stormiga passionshistoria med skulptören Thelma Woods. Djuna Barnes räknas idag till de betydande modernisterna. Och nu är det inte bara hennes manliga kollegor som James Joyce och Ezra Pound som får uppmärksamhet. Gäster hos Maarja Talgre är Katarina Wikars och författaren Jonas Brun. Programledare: Louise Epstein

Gåtfulla samband med Richard Brautigan och dags att ta farväl av Alberte. Reportage om den amerikanske författaren Richard Brautigan. Hans bok Gräsmattans hämnd kommer nu på svenska i översättning av Jonas Ellerström som intervjuas precis som översättaren Caj Lundgren, som översatte Brautigan på 1970-talet. Medverkar gör också läsarna Ingar Brinck, filosof på Lunds universitet och Marina Milojkovic, som studerar media och kommunikation på Göteborgs universitet. Sista delen av Bokcirkeln, där Leif GW Persson, Anna Hallberg och Agneta Klingspor diskuterar Cora Sandels Alberte-trilogi i översättning av Gunbritt Sundström. Den amerikanske författaren Richard Brautigan har kallats mild absurdist. När han skrev ville han göra drömmar verkliga. Det märks inte minst i hans egensinniga roman ”Öringfiske i Amerika”, som kom ut 1967 och blev hans stora genombrott. Efter några framgångsrika år tog han livet av sig, 49 år gammal. Nu kommer novellsamlingen ”Gräsmattans hämnd” för första gången på svenska. Biblioteket har träffat både unga och gamla Brautiganfans. Och så är det final i Bokcirkeln! Sista bladet i Cora Sandels tjocka Alberte-trilogi är vänt och författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg står inför fullbordat verk. Hur har det varit att läsa tillsammans i sex veckor? Vad har de lärt sig? Cirkelledare är Marie Lundström.Programledare: Louise Epstein och Anna Tullberg.