Podcasts about samlingen

Samlingen med mänskliga kvarlevor som finns på Karolinska Institutet väcker kontrovers och känslor. Ett flertal repatrieringar av kranier och skelettdelar har genomförts, och processen för att lämna över 80 kranier till Finland pågår för fullt. Maria Josephson är idé- och lärdomshistoriker vid Karolinska Institutet och har haft en central roll i processerna i flera år.

En av de största omvandlingarna under vikingatiden var kristnandet: efter sekler av fallerade missionsförsök började kungar, hövdingar och rika änkor ta Vite Krist till sina hjärtan och påbjuda andlig omvändelse i bygderna. På 900- och 1000-talen övergick skandinaverna till kristendomen och kom därmed att integreras kulturellt i Västeuropa.I de missionärsskildringar som skrevs på 700- och 800-talen dominerar redogörelser för misslyckanden. Willibrord lyckades inte kristna Jylland, Ansgar förmådde inte kristna Mälardalen, trots upprepade missionsresor. För utomstående betraktare utgjorde de skandinaviska länderna starka bålverk för hedendomen. Men sedan hände något. Under 900-talet sipprade kristendomen permanent in i Danmark och Västergötland, för att därefter sprida sig till allt fler områden. I spetsen för utvecklingen gick kungar som Harald Blåtand, Olav Haraldsson och Olof Skötkonung, vilka gärna beskyddade missionärer och lät resa kyrkor, av allt att döma både för att de omvändes i sinnet och för att de insåg de praktiska fördelarna med den nya tron. Metoderna varierade. Ibland tycks en storman ha tvingat alla bönder i bygden att låta sig döpas. Ibland anammades kristendomen kollektivt under en tingsförhandling. Stundom kompromissade man och tillåtit vissa förkristna sedvanor att leva vidare, såsom var fallet när Islands allting antog den nya läran omkring år 1000.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om kristnandet under vikingatiden.Bild: Ansgar, predikar vid konung Harald Klaks hov. Färglitografi på papper, limmad på kartong. Signerad nedre vänster: L. M. Moe, 92. Text: Danmarks historie i billeder XIV. Ansgar predikar i Haralds Gaard. Alfred Jacobsens litogr. Etablissement, København K. Samlingen bestod av 50 illustrationer, museum nr. 17.001-17.049, med nr. VI och L (50) saknas. Utgiven 1898, dokumenterad i V.E. Clausen: Folkelig grafik i Skandinavien, 1973, sid 144. Wikimedia Common, Public DomainKlippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi träffar konstnären Maria Johansson som ger utställningen Samlingen av perfekta Föremål på Halmstad konsthall med vernissage lördag den 9 mars kl 12.00.  Dessutom träffar Kathinka Lindhe Släktforskarföreningen i form av Gun Bergenfetz, Ingemar Andreasson och Leif Enered som gör en satsning på släktforskning med Harry Potter twist. Välkomna till Radiokakan!

Kommentaren är inte bara ett redskap för att förtydliga, komplicera och bygga ut litteraturen. Mattias Hagberg menar att dessa förklarande tillägg rymmer en åskådning med existentiella konsekvenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Dante Alighieri år 1294 presenterade sina dikter om den älskade Beatrice var det med en litterär gest som skulle få långtgående konsekvenser. I ”Vita nuova” prövade han ett nytt sätt att uttrycka sig – självkommentaren. Samlingen bestod inte bara av poesi, utan framför allt av en serie noggranna utläggningar kring dikternas tillkomsthistoria och innehåll. Det var som om Dante genom sina kommentarer auktoriserade sin egen diktkonst, samtidigt som han lät den ta plats bland de stora antika och medeltida texterna – texter som vid denna tid alltid åtföljdes av en omfattande sidolitteratur i form av lärda utläggningar, inte sällan insprängda i själva originaltexten eller i dess marginaler.I ”Vita Nouva” berättar Dante om sin ungdoms kyska kärlek till grannflickan, och om denna kärleks sublimering till poesi. Det går att betrakta detta verk som ett tidigt exempel på autofiktion. Med kommentarens hjälp iscensätter Dante en litterär historia som skickligt och lekfullt balanserar mellan fakta och fiktion. Det är inte konstigt att en del har velat utnämna honom till världens första författare. Dante klev rakt in i litteraturen, in i själva texten, på ett sätt som nästan ingen annan gjort tidigare.Sett från denna vinkel framstår Dantes tilltag som ett slugt litterärt grepp för att stärka sin egen image. Med valet av kommentaren som litterär strategi gav han dikterna en tyngd de knappast fått annars.Men det går också att se på Dantes djärva tilltag som något mer och något större. Med sin intrikata konstruktion skapade han ett litterärt klangrum som öppnade dikten mot evigheten.För att fullt ut förstå vad Dante – och andra som arbetat i samma anda – gjorde kan det vara värt att ta en omväg via den rabbinska judendomen. I Talmud, den judiska kommentarslitteraturens epicentrum, finns ett berömt citat som tillskrivs rabbinen Hillel: ”Det som är dig själv förhatligt ska du inte göra mot din nästa. Det är hela Torahn. Allt annat är kommentarer. Gå och läs!”Ja, kanske kan man sammanfatta hela den rabbinska tolkningstraditionen just så enkelt; det är inte systemet utan kommentaren som är den legitima formen för ett närmande till sanningen. En spricka eller en oklarhet i en urkund är aldrig en brist utan en möjlighet, en väg framåt i en evig, och ibland konfrontativ dialog. Författaren Amos Oz har sammanfattat denna etiska och kunskapsteoretiska hållning i ett citat som tål att upprepas: ”Judisk kultur heligförklarar oenigheten i himlens namn.” Nu kan man i och för sig invända att den litterära kommentaren har en dubbelnatur. Den kan, som i det judiska tänkandet, fungera som en expansion av texten, som ett litterärt arbete i sin egen rätt. Men den kan också fungera som ett fängelse, som ett litterärt tilltag med enda mål att låsa fast texten vid en enskild och auktoritativ tolkning.Psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell har en gång hävdat att skillnaden mellan judendomen och kristendomen står att finna i just detta förhållande.I samlingen ”Själen som vägrade krympa” för han fram idén att det judiska tänkandet alltid har präglats av en inställning som betonar ”både och”, medan det grekisk-kristna tänkandet fastnat i en rationalistisk diskurs där saker alltid är ”antingen eller”.Mikael Enckells tes är problematisk eftersom den är just så kategorisk som han vill undvika att vara. Men samtidigt bär den ändå på en fungerande, om än idealiserad bild, som det kan vara värt att dröja vid. Den judiska kommentarslitteraturen, med alla sina tusentals sidor med oavslutade utvikningar, diskussioner, debatter och betraktelser, utgör en vacker och konkret manifestation av ett tänkande i rörelse och dialog. Det räcker att bläddra i den stora kommentarssamlingen Talmud för att inse vidden av denna öppenhet. Varje uppslag är redigerat så att man förstår att diskussionen expanderar i alla riktningar.Men även Dante, som i högsta grad var en kristen författare, rör sig mot samma öppenhet. Hans texter ger aldrig intryck av att vara slutna enheter. I ”Vita nuova” heter det till och med att han överlåter åt ”någon annan kommentator” att fortsätta arbetet. Walter Benjamin, kanske den moderna författare och tänkare som mer än någon annan gjorde kommentaren till sitt litterära verktyg, betraktade konsten och litteraturen som ett ”reflexionsmedium”, som ett ting öppet för ändlösa kedjor av tolkning och omtolkning. I sitt första större verk, ”Begreppet konstkritik i den tyska romantiken”, gick han till och med så långt att han påstod att den tolkande kommentaren är det som realiserar konstverket, som får det att bli till. Ur denna tanke utarbetade han ett högst individuellt skrivsätt som kombinerade citat, tolkning och kommentar till en helhet som aldrig blev helt sluten, eller för den delen avslutad. Målet för Benjamin var inte en text som naglade fast sanningen, utan snarare, precis som för talmudisterna, lät den stå öppen mot oändligheten.Man kan säga att även han, på sitt alldeles egna sätt, ville ”heligförklara oenigheten i himlens namn”. Om Benjamins förhållningssätt till kommentaren var djupt allvarlig har andra, likt Dante, närmat sig formen på ett mera lekfullt sätt. Vladimir Nabokovs ”Blek låga” är i dag en postmodern klassiker som skickligt utnyttjar kommentarsgenrens alla möjligheter. Romanen, om man nu ens kan kalla den en roman, utgörs till nästan nio tiondelar av kommentarer till en fiktiv dikt, kommentarer som snabbt förvandlas till en högst personlig, för att inte säga bisarr, tolkning av den ursprungliga texten.Samma sak händer i Dag Solstads ”Arman V. Fotnoter till en outgrävd roman”, med enda skillnaden att vi här saknar originaltexten och får nöja oss med författarens anmärkningar. I fotnot nummer 70 heter det till exempel: ”I den osynliga romanen kan man tänka sig, jag gör i alla fall det, att om dessa oskrivna rader, som denna fotnot är en fotnot till, hade grävts fram och ut skulle det ha visat sig några meningar nu som hade ett helt annat tonläge, en helt annan dramatik, förtvivlan, ja undertryckta känslor, än vad som här uttrycks i denna fotnots nyktra markeringar…”.Ja, tydligare än så kan nog inte kommentarens litterära kraft sammanfattas. Fotnot nummer 70 pekar mot evigheten. Den osynliga romanen kan innehålla precis vad som helst. Mattias Hagberg, författare och skribent

I desember 2022 fikk Stavanger kunstmuseum Trond Mohns samling i gave. Samlingen er bygget opp rundt et prinsipp om å inkludere ett verk av hver kunstner. Flere av kunstnerne i samlingen er født på 1980-tallet og representerer en generasjon av nylig etablerte kunstnere som fanger opp tendenser i sin samtid. Én av disse kunstnerne er Linda Soh Trengereid. Hun er representert i samlingen med Where you go I follow #10 fra 2022. Denne episoden er laget i samarbeid med Stavanger Kunstmuseum.

Kretsleder Johan Halsne gleder seg til å samle medarbeidere i alle aldersgrupper til årets sommerfest 9.-11. juni. Samlingen blir på Ålesund Folkehøgskole og det er lagt opp til et allsidig program. Hovedtaler er Joakim Solbakken og det er mange gode sangere og musikere med. Arild Berstad med team leder allsangen og Morten Samuelsen er musikalsk gjest. I tillegg vil Ståle Heggset og Rune Sæter med sine team stå for allsangkveld med de gode gamle sangene når du inviteres til "Han er min sang og min glede".

Må man stjæle æg fra sjældne fugles reder og samle på dem, præcis som andre samler på mønter og frimærker? Absolut ikke, men nogle har gjort det alligevel. De lyssky aktiviteter er skyld i, at et museum på Fyn nu råder over en kæmpestor samling med over 20.000 æg, hvoraf de fleste er indsamlet ulovligt. Samlingen er fuldstændig enestående, men dens ulovlige og fuglefjendske oprindelse rejser også moralske spørgsmål. Hvad kan de mange æg i øvrigt bruges til? Hvorfor er der så stor forskel på dem? Og kom hønen eller ægget først...? Gæst: Seniorforsker Thomas Bjørneboe Berg fra det naturhistoriske formidlings- og videnscenter "Naturama" i Svendborg, som i øjeblikket viser udstillingen "600 millioner år med æg". Thomas er også ekstern lektor på Syddansk Universitet. Værter: Biologerne Johan Olsen & Vicky Knudsen. Producer: Carsten Nielsen. vildtnaturligt@dr.dk

Denne uken møtes verdensledere og næringslivstopper i Sharm-El-Sheik for årets klimatoppmøte. Samlingen er den 27. i rekken, og ambisjonen er å bli enige om hvordan man skal nå Paris-avtalens mål om å begrense global oppvarming til under to grader. Vi har snakket med Kim Gabrielli, direktør i UN Global Compact Norge, og Steffen Kallbekken, forskningsleder i CICERO.

Församlingen - Hannes Lundberg - Predikan - 20221030

Hur gör man för att undvika ett samhälle styrs av blind tro på lagtextens bokstav? Frilansskribenten Vincent Flink Amble-Naess berättar om juryräddningens viktiga roll i USA:s historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hudsonflodens utlopp i Atlanten såg under 1700-talets första hälft inte mycket ut för världen. Ursprungsbefolkningen hade kallat platsen för manahahtán, platsen där bågarna spänns, men nu var de fördrivna. På ett skär i bukten skulle man 150 år senare låta resa en staty i ärggrön kopparplåt the Statue of Liberty men än så länge var sikten klar. Den som närmade sig platsen från havet kunde vid horisonten skönja konturerna av en mindre handelsstad, med tullhus, bodar och magasin. Namnet New York hade staden fått efter sin förste beskyddare, hertigen av York. I vår tid betraktas den inte sällan som världens mittpunkt, men än så länge var platsen inte mer än en obetydlig kolonialprovins i det brittiska imperiets utkant.När Högsta domstolens ledamöter sammanträdde i New Yorks stadshus den 4 augusti år 1735 var det därför knappast en internationell angelägenhet. Men bland lokalinvånarna rådde det stor uppståndelse. Fallet gällde tidningsmannen och typografen John Peter Zenger. I åratal hade han spridit rykten om att provinsens kungliga guvernör, William Cosby, hade missbrukat sitt ämbete och gjort sig skyldig till nepotism. Zenger hade retat gallfeber på myndigheterna, och nu stod han åtalad för uppvigling.I väntan på rättegång hade han fått tillbringa 8 månader i fängelse, men nu skulle han få upprättelse. I rättssalen argumenterade försvarsadvokaten i timmar. Slutledningarna var vattentäta, tycktes det, och bevisen var övertygande. Visst hade Zenger låtit trycka texterna, men guvernör Cosby var skyldig och rättvisan krävde hans avgång.När domaren tog till orda vände han emellertid på saken, och förklarade att advokatens resonemang var irrelevanta. Även om Cosby var skyldig hade Zenger ingen rätt att skriva om det. Också sanna anklagelser kunde nämligen klassas som uppvigling. Zengers granskningar hade undergrävt förtroendet för myndigheterna, och därigenom äventyrat den samhälleliga stabiliteten. Juryn mer eller mindre instruerades att finna den tilltalade skyldig. Advokaten var chockad. Av misstag hade han alltså råkat erkänna sin klients brott. Ett brott som kunde ge hans klient en livstid i fängelse, det vill säga: om myndigheterna inte valde att hänga honom.Åklagarsidan klappade händerna när domaren hade hållit sin utläggning. De oregerliga amerikanarna var satta på plats, och kolonisatörerna kunde pusta ut. Allting var avgjort, tycktes det. Men efter att juryns förman hade rest sig upp och meddelat sin samlade bedömning blev det knäpptyst i salen. Zenger befanns vara oskyldig till brottet, trots att hans ombud hade erkänt å hans vägnar.Jurymedlemmarna förstod naturligtvis att Zenger i lagens mening var skyldig. Ändå valde de att fria honom, eftersom han i moraliskt hänseende hade uppträtt oklanderligt, ja till och med berömvärt. Och de lyckades i sina föresatser. När Zenger dagen därpå lämnade fängelset genom huvudentrén var han en fri man. Segern firades med biffstek och bayerskt öl på the Black Horse Tavern. Kanonerna sköt salut till hans ära.Denna triumf för rättvisan hade varit otänkbar om det inte vore för det amerikanska jurysystemet, som har levt vidare in i våra dagar. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig underligt att en samling slumpmässigt utvalda individer utan juridisk utbildning tillåts avgöra utfallet i en rättegång, men för amerikanerna är processen en självklar del av demokratin. Så här går det till:Efter förhandlingen i rättssalen drar sig jurymedlemmarna tillbaka till ett separat konferensrum. De överläggningar som sedan påbörjas är belagda med sträng sekretess. Tidigt i processen utses därför en förman, som sköter kommunikationen utåt. I normalfallet kommuniceras endast huruvida den tilltalade har befunnits vara skyldig eller oskyldig till brottet. Varken domaren, åklagaren eller försvarsadvokaten har rätt att få reda på jurymedlemmarnas bevekelsegrunder. Ett fällande juryutslag kan i specialfall tillbakavisas av domaren, men ett friande kräver en formell överklagan, vilket inte alltid beviljas.Detta faktum gör det möjligt för juryn att låta en i lagens mening skyldig person gå fri från straff. Fenomenet kallas på engelska för jury nullification, eller juryräddning. Zengers fall är ett av de tidigaste kända exemplen.Insikten om att det ibland är vår plikt att frångå lagens bokstav är urgammal. Ett välkänt exempel är Jesus uppmaning i Lukasevangeliet, om att ta åsnan ur brunnen på sabbaten. Orden var inte menade att avskaffa vilodagen, vilket är viktigt att hålla i minnet. Tvärt om var undantaget tänkt att bekräfta regeln. Eller som det heter i Matteusevangeliet: Jag har inte kommit för att upphäva lagen, men för att fullborda den.Fariséerna och de skriftlärda hade naturligtvis sina invändningar, men faktum kvarstod: Tog man inte djuret ur brunnen, så drunknade det. Och inte nog med att bonden då förlorade sin åsna, kadavret skulle dessutom förorena vattnet vilket i den judeiska hettan kunde innebära en dödsdom. Sådana konsekvenser var oacceptabla. Sabbaten fick vänta.Alla tycks emellertid inte ha lärt sig sin läxa. Också våra dagars skriftlärda har nämligen sina invändningar. I modern tid fördöms juryräddningar av i stort sett samtliga av USA:s domare. Åtgärden innebär en form av självsvåld, menar man. Men på senare tid har tillvägagångssättet också lyfts fram som något positivt, inte minst av röster inom akademin.Forskarnas ställningstaganden motiveras inte sällan av antirasistiska resonemang. Enligt somliga är landets lagstiftning nämligen oproportionerligt sträng mot afroamerikaner och andra minoriteter. Dessutom har forskarna historien på sin sida. Det är tydligt att de som stiftade den amerikanska grundlagen avsåg att jurymedlemmarna skulle pröva saken inte enbart i juridiskt hänseende utan även i moraliskt.Under månaderna innan grundlagen ratificerades publicerades en skriftsamling the Federalist Papers där den föreslagna lagtexten avhandlades i detalj. Samlingen författades av politikerna och sedermera grundlagsfäderna Hamilton, Madison och Jay. I dessa texter beskrivs jurysystemet inte enbart som ett försvar mot tyranniska arvsmonarker utan även mot domare och folkvalda. John Adams, som var landets första vicepresident, skriver utförligt om saken i sin dagbok. Det är jurymannens plikt, skriver han, att fälla sitt omdöme i enlighet med sitt samvete också då detta står i strid med lagen.I förstone kan det tyckas underligt att juryn ska tillerkännas sådan makt. En lag är trots allt resultatet av en demokratisk process, och därför ett uttryck för folkviljan. Varför skulle en liten samling slumpmässigt utvalda ha mera rätt än hela befolkningen? En del av svaret står att finna i faktumet att lagstiftarna sällan kan förutse varje potentiell tillämpning. I särskilda fall riskerar denna omständighet att ge upphov till orättvisa domar. När en människa ställs inför det individuella fallet är det däremot lättare att göra en rättvis bedömning. Kanske fattar man sympati för den åtalade, som vid närmare påseende framstår som blott ett offer för omständigheter. Jurysystemet är alltså inte enbart ett skydd mot maktens illvilja, som i Zengers fall, utan även mot dess dumhet och brist på förutseende.Än idag kvarstår möjligheten till juryräddning i det amerikanska rättssystemet. Ibland händer det också att den tillgrips. Det är när bevisen är överväldigande och lagen är hopplöst tydlig; när saken tycks vara avgjord på förhand, och det enda som fattas är en ren formalitet. Då reser sig juryns förman från bänken, harklar sig och talar. Och i domstolens marmorsal hörs ekot av hans stämma, som en påminnelse om att folket har makten och inte tjänstemännen. Och det ekar i kongressbyggnaden, i försvarshögkvarteret och i presidentens vita hus. Och orden får väggarna att skälva:Vi finner den tilltalade oskyldig.Vincent Flink Amble-Naess

Musik fra film og computerspil. Jakob Stegelmann og hans medvært Ida Rud spiller ny og gammel symfonisk musik fra film, spil og tv-serier.

Anna-Karin Palm inleder med en presentation av Deborah Levys författarskap för att sedan tillsammans med Jenny Tunedal samtala med Deborah Levy. Levy är flerfaldigt prisbelönt författare och dramatiker. Hösten 2021 var hon aktuell med "Kolossal frihet", en unik svensk samlingsutgåva av tre självbiografiska titlar; "Things I Don´t Want To Know", "The Cost of Living" och "Real Estate". Samlingen utgör hennes litterära och feministiska manifest "A Living Autobiography". "Kolossal frihet" bildar en lysande essäistisk enhet om skrivande, kärlek och förluster, översatt till svenska av Eva Åsefeldt. Deborah Levy är specialinbjuden till Internationell författarscen för en helafton i tre delar. Anna-Karin Palm inleder med en presentation av Deborah Levys författarskap för att sedan tillsammans med Jenny Tunedal samtala med Deborah Levy. Kvällen avslutas med en reading av Levys kortpjäs "Pushing the Prince into Denmark". Pjäsen framförs i svensk översättning. Medverkande: Eva Stenson och Tove Edfeldt, skådespelare vid Kulturhuset Stadsteatern. I samarbete med Norstedts. Från 18 november 2021 Jingel: Lucas Brar

I årets sista Studio Klassiker försöker Fredrik Nyblad, Claes Johansson och Carl Legelius sammanfatta Klassiker-året 2021. Vilka bilar har köpts, vilka har sålts, vilka har vi missat? Dessutom intervju med Renault Classics PR-chef Dominique William Jacson som svängde förbi studion på väg mot Frankrike i en nyinköpt Volvo.

Kristin Vego er opprinnelig fra Aarhus, men bor for tiden i Oslo. I tillegg til å være forfatter, er hun kritiker i danske Dagbladet Information, og redaktør i tidsskriftet Vagant. I sommer debuterte hun med den kritikerroste novellesamlingen «Se en siste gang på alt vakkert». Samlingen inneholder ni noveller, ni fortellere, alle sammen unge kvinner, som står på terskelen til noe nytt, en side av tilværelsen som de ikke har erfaring med fra tidligere. Det handler om ensomhet ved livets overgangsfaser, om begjær og ensomhet og om tap og tilgivelse. Men også om det vakre som viser seg i glimt, det hellige og alminnelige som åpenbarer seg blant livets tilfeldigheter. Hør henne i samtale med sin redaktør Espen Dahl.

Nu är det dags för samling! Eller åtminstone att diskutera samling. Jag fick tillfälle att vända och vrida på det här med samlingen tillsammans med 2 av våra pedagoger här i Montessori Sverige. Det är Jessica de Leeuw på Vikens Montessori  och Annie Forsberg på Montessoriförskolan Grossgärdet i Norrtälje.  Har ni egna tankar om samlingen?  Dela gärna med er av era erfarenheter och tankar  på Montessoripoddens facebooksida.  Vi tar gärna emot respons, lyssnarfrågor eller förslag på vår Facebooksida  eller via mail på montessoripodden@montessorisverige.se

Det finns ett språk för att ställa världen till rätta, och ett annat som beskriver den som den är. Kiplings dikter hör till det senare slaget, konstaterar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tommy Atkins är på permission från sin militärtjänst i brittiska Indien, och på besök i London, imperiets huvudstad. Några egna kläder äger han inte, utan flanerar genom stadens bakgator klädd i den scharlakansröda uniformsrocken han fått låna ur regementets ekipering. När han lämnade England var han en av rekryterna the ten year men, som de kallas efter längden på deras tjänstgöringstid och under åren i den bengaliska hettan har minnet av hans hemstad kommit att förskönas bortom rimlighetens gräns. Mellan exerciserna har han drömt sig bort till Music Hall-teatrarna, gallerierna, dansbanorna och pubarna. Och nu är han äntligen här. Mottagandet blir emellertid inte fullt så varmt som Tommy hade hoppats. Redan vid teaterns biljettkontor börjar problemen. Mannen i luckan hänvisar Tommy till översta läktaren, där man varken kan se eller höra vad som försiggår på scenen. De finare platserna är dessvärre redan upptagna. Men näst på tur står en civilklädd, och just som Tommy ska ta biljetten, och gå in genom entrédörrarna, hör han hur expediten erbjuder mannen två platser på första parkett. Tommy inser att han har blivit lurad. Han är oönskad; ledningen vill inte ha några oborstade soldater bland etablissemangets ordinarie klientel de förfinade herrarna och damerna som drar efter andan i spelad förfäran över dramats förvecklingar, och kisar bakom sina operakikare fastän scenen är alldeles intill. Hur ska han ha det? undrar expediten. Vill han ha biljetten eller inte? Tommy rycker den till sig, knölar ihop den i näven och slänger den framför sig på kullerstenen. När ridån går upp för krig, svarar han och spottar framför sig, då får vi nog parkett! Händelsen skildras i dikten Tommy ur boken Barrack-Room Ballads av Rudyard Kipling. Samlingen gavs ut år 1890, när det viktorianska England stod på toppen av sitt herravälde. I texterna skildras livet i de brittiska kolonierna genom diktjaget Tommy Atkins, som är soldat i drottningen armé. Dikterna är skrivna på en utpräglad arbetarklassengelska, som blandats med indiska och burmesiska låneord. Som titeln antyder är de skrivna för att sjungas, helst till tonerna av ett concertinaspel en form av dragspel i behändigt format, som under artonhundratalet var vanligt förekommande i fält och till sjöss. I våra dagar är Kipling främst känd som den tämligen anonyme upphovsmannen till den berättelse som fått stå modell för Walt Disneys succéfilm Djungelboken. Men under sin livstid var Kipling en världsstjärna. Hans alster nådde en läsekrets som sträckte sig över hela det brittiska imperiet, från Kanada i norr till Australien i söder. År 1907 blott 41 år gammal tilldelades Kipling nobelpriset i litteratur. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet. Den kanske mest välkända dikten i samlingen bär titeln Gunga din. I den sjunger Tommy om regementets vattenbärare, en man ur det muslimska bhistifolket, som går klädd i fotsid kaftan och transporterar sitt vatten i en säck av getskinn. Hans namn är just Gunga Din, och Tommy håller honom för den främste människa han någonsin mött. En dag, när Tommy ligger sårad i fält kommer Gunga Din springandes till hans undsättning. Just som locket på vattensäcken skruvas upp hörs ett skott, och bäraren faller livlös till marken. Tommy har förlorat sin kamrat. Men i sista versen ser han ändå fram emot deras nästa möte, i livet efter detta. Eftersom de är soldater kan varken Tommy eller den döde hoppas på något himmelrike. Återseendet måste alltså äga rum i helvetet, eller som Tommy beskriver platsen: där det alltid är dubbla manövrar och matrasten alltid är inställd. Beskrivningen är typisk för Kiplings realistiska diktning. Han försöker inte beskriva helvetet såsom han själv föreställer sig det, eller såsom han antar att hans läsare föreställer sig det. Istället beskriver han det såsom den fiktive personen Tommy Atkins måste ha föreställt sig det. Tänk dig in i det: Du är menig i drottningens armé. Reveljen går, och du slår upp ögonen i logementets våningssäng. Frukosten är inställd, och snart väntar dubbla manövrar med tjugo kilos packning i gassande sol. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet. Förutsättningen för Kiplings litterära förmåga var en djup, personlig kännedom om de platser han skildrade. Han var själv uppvuxen i det brittiska Indien, och andra delar av imperiet kände han genom sina många resor. Dikterna i Barrack-Room Ballads är fulla av detaljerade beskrivningar av olika göromål. Ofta tar de formen av rena instruktioner. Läsaren får bland annat lära sig hur man fraktar timmer genom de burmesiska träskmarkerna, hur man undviker att smittas av den afghanska kolerabakterien och hur man nedmonterar ett tältläger på vägen mellan Haryana och Uttar Pradesh. I dikten Loot, skildrar Kipling med samma inlevelseförmåga regelrätta övergrepp på lokalbefolkningen. Där står att läsa om hur man på bästa sätt drygar ut sin lön genom att råna de kuvade folken på deras smycken och dyrbarheter. Innan man lämnar brottsplatsen får man aldrig glömma att slå ut en spann vatten över jordgolvet. Där marken sedan sänker sig sticker man ner sin bajonett, och snart har man funnit det nedgrävda bytet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. En del av innehållet i dikterna är moraliskt tveksamt. En förutsättning för Kiplings realism är nämligen att han aldrig skönmålar de människor han skildrar. För, som Tommy sjunger i sången som bär hans namn: Av ungkarlar i fält blir det aldrig några helgon. Istället för hustru och barn har de sina medsoldater som de äter och dricker och sover med, och som för de flesta av dem är det närmsta de någonsin ska komma en familj. Trots det stränga reglementet skildras soldaternas tillvaro som ett liv i frihet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. Där väntar ett liv i manlig gemenskap, fullt av upptåg och vilda fester. För Tommys vidkommande är hela imperiet en form av lekplats. Vissa av dikterna i Barrack-Room Ballads hör till de starkaste i hela Kiplings författarskap. Kanske beror det på den omutliga realism som utmärker dem. Många författare frestas att lägga verkligheten till rätta i syfte att få den att verka mera storslagen än vad den egentligen är. Det finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till sådana människor. Den som vill framställa världen i ett visst ljus har nämligen alltid ett ärende. Kanske vill han övertyga sina läsare om storheten i en världsåskådning, eller en religion eller ett politiskt system. På kyrkogården i den malaysiska staden Penang har tiden stått still sedan imperiets fall. I skuggan av ett fikonträd, täckt av rankor och blågröna lavar, står en gravsten i svärtad granit. Den dödes namn har vittrat bort, men skriften förtäljer att han stod i tjänst hos den brittiska kolonialmakten och att han var lika galant som han var godhjärtad. Det är maktens och exploatörernas språk som når oss genom seklen. Men ur Kiplings diktvärld stiger en annan musik. Det är någon som drar ett concertinaspel, och skränar förfärligt på ovårdad engelska. Bälgen är sprucken och tangenterna tröga. Hans namn är Tommy Atkins, och han sjunger om rotlöshet, elände och längtan; om våldtäkt och rånmord och utpressning. Han sjunger om sitt liv, utan omskrivningar och tillrättalägganden. Han sjunger om en människa. Vincent Flink Amble-Naess

Intermetzo Georg Metz har sat overskriften 'Afskrevet afstøbning' og dermed mener han forfaldet af Den kgl. Afstøbningssamling. Samlingen er verdens ældste og næststørste af slagsen og befinder sig i Det vestindiske Pakhus – C.F.Harsdorffs bygning fra 1780'erne, men samlingen har været lukket for offentligheden siden 2017 trods pæne besøgstal. Kulturministeriet har så vidt vides ikke taget stilling til denne...

Hvordan ser USA på seg selv? Professor Janne Stigen Drangsholt om hvordan forfatter Joan Didion fanger Amerika i all sin kompleksitet. Joan Didion er et av USAs store intellektuelle ikoner. Hun begynte sin forfattergjerning omtrent samtidig som den amerikanske motstrømskulturen skjøt fart på 1960-tallet og har fortsatt å rapportere fra et USA som har vist seg å være grunnleggende polarisert. Stigen Drangsholt forteller om hvordan Didion makter å fange USA slik det virkelig er i all sin kompleksitet, gjennom å snakke om motkulturen på 1960-tallet og beholde det samme underlige perspektivet fra dette tiåret. Tittelen på Didions mest kjente essaysamling viser til en av de siste linjene i diktet «The second coming», hvor W.B. Yeats spør «hva slags utemmet beist, hvis time endelig er inne, halter mot Betlehem for å bli født?» Beistet som halter mot Betlehem kan på mange måter betraktes som hovedmotivet i Didions litterære produksjon, hvor hun med presis og kontrollert stemme dokumenterer en verden som er gått av hengslene. Dette foredraget går inn på nettopp hva slags historie Didion forteller når hun snakker om USA, med særlig fokus på den nyeste samlingen «Let me tell you what I mean» (2021). Samlingen tar utgangspunkt i forfatterens mest kjente retoriske triks som består av å komme med et (sjokkerende) utsagn og deretter følge opp med å forklare hva hun mener, og den gir innblikk i hva Didion har betydd for selvforståelsen til en nasjon som aldri har vært mer kaotisk enn i dag. Janne Stigen Drangsholt er forfatter og professor i engelsk litteratur. Dette foredraget er et samarbeid mellom Festspillene i Bergen og Bergen offentlige bibliotek. Opptak fra biblioteket den 26. mai 2021.

Innan den viktorianska erans intågande i Storbritannien var det vanligt med privata museer, många i nyklassicismen anda. Gabriella Håkansson har tittat närmare på en av de mer spektakulära samlingarna från den tiden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2019. År 1780 kunde man i engelska guideböcker läsa att världens största samling av antika föremål, utanför Rom, fanns i London. Samlingen var inrättad i ett hus på nummer 7 Park Street, och turisterna vallfärdade för att besöka det spektakulära privatmuseet som, skapats av en mr Charles Townley och som somliga menade övertrumfade självaste British Museum. Vad museigästerna inte kände till, varken under eller efter besöket, var att de deltog i en hemlig initiationsrit. Jag återkommer till det. Museets storhetstid varade i knappt tjugofem år. Efter Townleys död skingrades objekten, husets såldes och den berömde samlaren raderades ur historieböckerna. Det skulle dröja tvåhundra år innan man återupptäckte honom vad var det egentligen som hände? Charles Townley var kolgruvebaronen som hade vuxit upp i ett katolskt hem i norra England, och blivit mångmiljonär genom arv. Förmögenheten lades på att supa, spela kort och gå på bordell. På Londons klubbscen var han känd som den störste hedonisten och något äktenskap var det inte tal om. Townley fortsatte klubba ända fram till trettio, då han sent omsider begav sig ut på sin Grand Tour. Och i ett slag förändrades allt. Bildningsresan följde den sedvanliga rutten genom Europa ner till Rom och Neapel, där Townley hamnade i kretsen av intellektuella kring den bourbonske prins Felipe på Palazzo Portici. Här fanns bland andra sir William Hamilton, Johann Winckelmann, Joseph Nollekens, baron d´Hancarville och en rad andra intellektuella som gärna kombinerade frihetlig upplysning med hårt festande, och ett brinnande intresse för Felipes utgrävningar av Pompeiji och Herculaneum. Den bourbonske prinsen hade strukits från tronföljden på grund av en sexuell mani, och i källaren på sitt museumspalats hade han ett hemligt rum, Gabinetto Segreto, där han förvarade alla föremål av erotisk karaktär som hade grävts upp, och som inte var lämpliga att visa för allmänheten. Hit fick bara vissa utvalda tillträde, här försökte man försöka förstå antikens mörkare sidor genom de märkliga erotiska fynden. En av de utvalda var Charles Townley. Den knappt trettioårige Charles hade aldrig intresserat sig för Rom, Grekland eller Egypten tidigare nu började han samla frenetiskt. Statyer, vaser, mynt han rensade marknaden på fynd. Den första Neapelresa resulterade i trettio lårar med historiska objekt som skeppades hem till London och med dem följde också hans nya vän, författaren och pornografen, baron d´Hancarville. Townley hade ett tydligt samlarfokus, alla föremål han köpte anknöt till den romerske guden Bacchus. Allt som var esoteriskt och rörde fruktbarhetsriter, falloskult, mysteriespel och backanaler, var av intresse. Det verkar som att d´Hancarville hade övertygat honom om att de grekiska mysteriekulterna hade bevarat spår av mänsklighetens allra tidigaste religiösa ritualer. Och att spåra, tolka och återskapa dessa hedniska riter, verkar också ha varit det hemliga band som knöt männen runt Gabinetto Segreto samman. Ursprungskulten det rörde sig om var dyrkan av en tidig fallosgud, som man menade var alla religioners ursprung även kristendomens. Hemma i London satte Townley igång att bygga ett museum för sina obskyra artefakter. Tillsammans med d´Hancarville åkte han runt och studerade alla engelska antiksamlingar i jakt på esoterisk kunskap om ursprungskulten. Det var ett mångårigt arbete som i baronens fall resulterade i ett trebandsverk om utvecklingen av grekisk konst, och i Townleys fall, i en helt unik idé om hur privatmuseet skulle konstrueras. Den berömde arkitekten James Wyatt anlitades och 1780 stod huset klart och dörrarna kunde slås upp för allmänheten. Med all inredning, färgsättning och dekor kopierad från Pompeiji blev det ett nyklassicistisk landmärke. Rumlaren Charles Townley hade blivit en erkänd konnässör. Men museet bar på en stor hemlighet. För vad besökarna inte visste var att dess inre var konstruerat som en hemlig kod, och att byggnaden i själva verket var ett tempel helgat åt Bacchus. Utställningen var arrangerad så att gästens rundtur efterhärmade initiationsriten till backanalen, där novisen gick från död till uppståndelse i en ockult ceremoni som ledde från underjordens mörker till sanningens ljus. Målet var att påverka gästernas sinne i smyg. I entrén möttes de av sarkofager och andra föremål förknippade med död, begravning och ceremoniell tvagning. I nästa rum kunde man beskåda fruktbarhetsgudar som Faunus och Priapus, därefter anträdde man husets mittpunkt, biblioteket, där Townleys stora samling av böcker om religion och hedniska praktiker fanns. I takets i alla rum slingrade sig en girlang av murgröna, Bacchus symbolväxt, varvad av de instrument som spelades under Bacchus-orgierna för att åskådarna inte skulle höra skriken från de som initierades. Inget av detta förstod de intet ont anandes besökarna, som i dagböcker och brev beskrev museet i förtjusta ordalag. Men succén blev inte långvarig. Efter sekelskiftet 1800 skedde ett drastiskt filosofiskt och klassmässigt paradigmskifte i England, där allt som kunde knytas till den franska revolutionen sågs med ogillande, där ibland nyklassicismen. Stilen hade varit en symbol för upplysningens hedonistiska, frihetliga ideal, och ersattes nu snabbt av den nationella nygotiken samtidigt som grekofilernas sexfixering hånades offentligt. I den växande, urbana medelklassen var det kristen moral, och inte hedendom, som stod på agendan. Man engagerade sig i djurrätt, antislaveri och regleringar av dryckenskap och barnarbete bland annat i Townleys kolgruvor och tog avstånd ifrån privatsamlande, och den ansvarslösa skörlevnad, som man menade att 1700-talets upplysningsmän hade ägnat sig åt. Det nya samhället skulle formas av och för fria människor, i transparenta rum inte i slutna ordenskammare. Klenoderna i Townleys samling hade sålts dyrt till British Museum på 80- och 90-talen, men vid hans död 1805 fanns inte längre något intresse. Flera av hans berömda statyer var, som det hette på 1700-talet, renoverade antikvitetshandlarna hade satt på nya armar och ben på gamla statyfragment så att de blev hela, och sen blekt och slipat dem innan de visades för säljarna. Nya krav på vetenskaplighet gjorde att dessa statyer nu tappade värde. Konnässörerna betraktades som oseriösa förfalskare, och deras privatmuseer revs ett efter ett. När drottning Victoria 1838 besteg tronen var alla jämnade med marken. sir John Soanes hus på Lincolns Inn Fields är idag det enda vittnesmålet som finns kvar av Townleys epok, och de upplysta män som byggde sina drömmar på antika ideal. Men kanske är historiens gränser inte så skarpa ändå. På sätt och vis kan hela den viktorianska perioden liknas vid den excentriske engelsmannens Bacchusbygge. Den djuriska driften var väl dold, men ändå allestädes närvarande, bubblande under  de sociala ceremoniernas blanka yta. Den som med full kraft skulle riva fasaden var ingen engelsman, utan en Wienbo vid namn Sigmund Freud. Han kartlade hur bråddjupet inom oss trädde fram i drömmar, konst och vardagliga felsägningar. Och hans stora intresse, vid sidan av psykets och sexualitetens vindlingar, ja, det var att samla på antika statyetter. Gabriella Håkansson, författare

Vi snakker med daglig leder ved Norsk Lydinstitutt, Iselin Grayston, om vedtaket til et samlet UKIS (utvalg for kultur, idrett og samfunnsdialog) om å kutte støtten til en av verdens største og antageligvis viktigste samlinger. Iselin Grayston har ansvaret for den daglige driften av lydinstituttet, organisering av samarbeid med andre institusjoner og representering av lydinstituttet og dets interesser i nasjonale og internasjonale organisasjoner. Komponist og samler Arne Dørumsgaard (1921–2006) overlot i 1984 hele sin musikksamling til Stavanger kommune for en krone. Samlingen er en av verdens største private samlinger med sine 120.000 vinyl LP-plater, 50.000 78-plater, 10.000 spolebånd, 5.000 video- og musikk-kassetter, 5.000 musikkbøker, platekataloger og tidsskrifter samt omfattende teknisk utstyr for avspilling og kopiering av ulikt lydfestet materiale. Partene opprettet stiftelsen Norsk lydinstitutt, som har til oppgave å oppbevare og gjøre samlingen tilgjengelig. Instituttet leier lokaler i Bjergsted i Stavanger. https://www.norsklydinstitutt.no

I høst er det 30 år siden Tyskland ble samlet i én forbundsstat, og det er 15 år siden Angela Merkel tiltrådte som kansler. Merkel er nå på vei ut av politikken, men hvor går Tyskland? Kate Bundt, generalsekretær i Den norske atlanterhavskomité, er episodens gjest.

The Erling Neby Collection er en kunstsamling som er bygget opp gjennom 50 år. Samlingen bærer preg av en dyp interesse for den konkrete kunsten. Erling forteller i et intervju med Mona Gjessing om sine mange møter med nordiske kunstnere som er representert i samlingen. Samtalen avrundes med en guidet tur i kunstsamlerens helt spesielle hage, der er det plassert flere oppsiktsvekkende, flotte skulpturer. Mest iøynefallende for folk som tar seg en runde i Frognerparken, er nok den gule skulpturen som stikker opp over muren i forkant av hagen – i enden av Frognerparken – «Sekvens» (1965-90) av Lars G. Nordström. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Qin-dynastiet var den første ordentlige keisermakten i Kina. Etter flere år med konflikt, greide Qin å samle hva som et par å tidligere hadde vært titalls små kongedømmer, hertugdømmer og enda mindre bystater til et samlet rike. Likevel mistet de makten kun 15 år senere, for å bli overtatt av Han-dynastiet som ville regjere over Kina i flere århundrer. I denne episoden diskuterer vi hvordan Qin-dynastiet samlet Kina, og hvordan Han-dynastiet overtok makten. Med i studio er Olav Wiedswang og Øyvind Skartveit.

I denne podcast har jeg besøg af Kasper Dalgaard som er ekstern lektor på Københavns Universitet hvor han underviser i religionsvidenskab. Han er også forfatter til en bog om Jesus og en flittigt brugt foredragsholder om Det Nye Testamente.Han vil fortælle hvordan Nye Testamente blev samlet, om Gud havde en finger med i spillet eller om det hele er menneskeværk.

Eirik Austeng taler. Spørsmål: – Hvordan vil du beskrive individualismens rolle i kirken?– Hva er din grunnholdning til gudstjeneste og husgruppe? (svar ærlig?)– Hvorfor er gudstjeneste og husgruppe viktig i dine øyne? Hva gjør Gud når menigheten samles? The post Støperiet: Den store og den lille samlingen appeared first on Hamar Frikirke.

Alla har väl hört samlingsskivan Smashes, Thrashes & Hits men hur många har egentligen lyssnat på den? Det har jag gjort.

En podd som framförallt kommer djupdyka i engelsk ligafotboll och Champions League. Lyssnarna får ta del av resonemangen om hur vi tänker kring kommande matcher när vi tar ut en Stryktipsrad. Vi tippa för att förhöja upplevelsen av matchen och lyssnarna får gardera matcherna efter sina egna slutsatser. http://www.speltipspodden.com www.Marebros.se

I Podcastserien 11. Nordiske. Kunstnere fra Tangen-Samling blir vi med på en samtale mellom Hanne og Benjamin om ulike kunstverk fra utstillingen 11 nordiske. Denne før-episoden gir deg et overblikk over hva den første sesongen skal handle om.

 Magnus Persson var en av talerne på foross-samlingen 2018 og under kan du se og høre talen fra åpningsmøtet. Klikk her for undervisning og utdrag fra Joel Biermanns (US) undervisning, den andre hovedtaleren på samlingen.  Magnus startet menigheten United i Malmö, Sverige, for 20 år siden, men har… 

Vad gör en till en samlare? Är det mängden av prylar, handlar det om intresset, eller handlar det om jakten? Vi utforskar vårt eget samlande genom att kolla på vad vi samlat, vad vi samlar och vad vi eventuellt kommer samla i framtiden. DVDer, serietidningar, Pokémon-kort, pogs, lego och mycket mycket mer... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I denne episoden av Kunstpodden ser vi nærmere det å samle på kunst. Handler det om et kontrollbehov – eller om makt – om å være best eller å ha mest av noe? Eller handler det rett og slett om kjærlighet og lidenskap? Vi snakker med Jorunn Veiteberg som samler på smykkekunst, og Harald Møller bak en av Norges største private samlinger av fotokunst.

Fragments from workshop with Samlingen, DD symposium 2018

Samlingen er i gang i Børneinstitutionen Vedbyholm i Hvidovre. Med 9 børnehavebørn placeret i en halvcirkel foran Kristin Nørgaard Sørensen. Nationalt Videncenter for Læsning var også med og spurgte hende bagefter om, hvordan hun indtænker og arbejder med sprog, når hun holder samling. Det blev til en samtale om at være nysgerrig på, hvad der optager børnene og bruge det som afsæt for sprogudvikling samt at lære børnene nogle grundlæggende regler for samtale, såsom at lytte og vente på sin tur. Det blev også en samtale om at bruge samlingen til at give børnene et overblik over deres liv, over hvad der skal ske i dag og i morgen, og hvad der er sket. Endelig fortalte hun, at hun oplever, at børnene via samlingen får inspiration til nye snakke og lege. Det hele kan høres i denne podcast, hvor Kristin Nørgaard Sørensen akkompagneret af eksempler fra samlingen, fortæller om sit pædagogiske arbejde. Produceret af: Siri Bonde og Henriette Romme Lund

I hele sitt voksne liv samlet Arne Dørumsgaard på plateinnspillinger og lydbånd. Da Stavanger kommune fikk hele samlingen på 80-tallet, veide den 40 tonn. Samlingen ble grunnmuren og mye av reisverket i det som nå er Norsk lydinstitutt. "Første gang jeg besøkte Dørumsgaard i Italia forsto jeg at dette var en samling med en tanke bak. Han ønsket å dokumentere hvordan utøvelsen av kjent klassisk musikk endrer seg over tid. Denne samlingen tjener formålet, sier fagkonsulent Per Dahl ved lydinstituttet. Det var Dahl som hadde kontakten med Dørumsgaard etter at Nasjonalbiblioteket ikke kunne ta imot tilbudet fra Dørumsgaard. "Det kan jeg forstå. For det skulle mye arbeid til å få registrert og katalogisert dette enorme materialet, sier Dahl. Arne Dørumsgaard vokste opp i Fredrikstad og blant barndomsvennene hans var domorganist Søren Gangfløt – som også ble den første professoren i kirkemusikk ved Musikkhøyskolen i Oslo, og Karsten Andersen. Den av de fremste norske dirigentene i det forrige århundre. "Dørumsgaard tok selv utdannelse i sang ved Musikkonservatoriet i Oslo. Etter krigen ble han så opprørt over behandlingen av verdensstjernen Kirsten Flagstad, at han forlot Norge for godt. Flagstad ble beskyldt for å være nazist og ble dårlig behandlet av norske myndigheter. Det er ettertrykkelig fastslått at hun ikke var det. Han flyttet til Paris og utdannet seg videre i sang og ble en slags coach for sangere som skulle spille inn plater, forteller Dahl Senere giftet han seg og flyttet til Italia. Hele tiden samlet han plater. Det ble omkring 100 000 plater og tusenvis av spolebånd og andre opptaksmedier. "Samlingen er åpen for alle som vil komme for å se og høre, forteller Dahl. Særlig viktig er samlingen av norske musikere som har spilt inn plater i utlandet. "De andre sangerne" eller Norvegica-samlingen. Foruten musikklivet i Stavanger, blir samlingen besøkt av doktorgrasforskere og andre som vil studere utviklingen i fremførelsespraksis. Sendt første gang lørdag 31/3 2018. Programleder Jan Henrik Ihlebæk

Kinesiske Vivi må få på seg mer klær. Russiske Alice kaller en spade for en spade. Svart november for TV-reklame, Disney kjøper Fox og DABifiseringen er komplett.Vivi og Alica"Alle" lager digitale assistenter om dagen. Og alle lager sine kvinnelige utgaver. Google har sin Personal Assistant, uten et navn forøvrig. Apple har Siri, Amazon har Alexa og Microsoft har sin Cortana. Kinesiske iQiyi har utviklet Vivi, men ikke bare som en digital assistent. Vivi skal være en virtuell kjæreste. En lettkledd som sådan. Det ble for mye og nå er Vivi trukket tilbake. I Russland ble "ærlige" Alice lansert tidligere i år, og hun oppfordret blant annet til vold, sympatiserte med Stalin og var ganske drøy i sin tilnærming til politisk korrekthet. Hun sier det som det er, og det har falt i god jord hos russerne.TV-reklamen møter veggenSvart november for TV-reklame, til tross for farsdag, Singles Day, Black Friday, Black Week, Cyber Monday og ikke minst hele inngangen til julehandelen. I november kjøpte byråene TV-reklame for «bare» 275 millioner kroner - ned 16,6 prosent fra samme måned i fjor. Etter å ha møtt fallende seertall med høyere priser, tyder mye på at smellen nå kommer. Og som ikke det var nok ble internett større som reklamekanal enn TV.Disney kjøper FoxOppkjøpet må først godkjennes av det amerikanske konkurransetilsynet, men ifølge flere amerikanske medier bør det ikke by på store problemer. Dette oppkjøpet er interessant for oss i Norge ettersom Disney nå er det første “tradisjonelle” medieselskapet som virkelig gir en kamp til Netflix, HBO, Amazon, Google og Facebook - og helt sikkert også Apple."La oss dabbe sammen"Samlingen av Norge over DAB startet med Nordland 11. januar, og DABifiseringen var endelig 13. desember. “Merk dere denne dagen” skriver Egon Holstad i iTromsø. “Det er i dag 125 år siden de første elektriske lysene ble tent i Kristiania, 100 år siden motstandsmannen Jan Baalsrud ble født og det er dagen da FM-nettet døde i Troms og Finnmark og Norge ble ett folk. Alt på selveste Lucia-dagen”. Norge er nå det første og eneste land i verden som har skrudd av de riksdekkende FM-nettene til fordel for DAB+. Sosiale medier siden sist: Taylor Switft lanserer sitt eget sosiale nettverkFacebook innrømmer at de er skadeligFacebook lanserer eget musikkbibliotek til videoerSnapchat og Facebook åpner for at alle skal kunne lage AR-objekterFacebook vil gi videoer større spredningTakk for at du lytter på MediaPuls.Har du forslag til temaer og saker vi bør ta opp i MediaPuls, kan du komme med de via vår åpne sendedisposisjon på http://bit.ly/MediaInnspill. Eventuelt sender du oss en epost til enten hpnhansen (a) gmail dott com, eller marius (a) heltdigital dott no.Du finner Hans-Petter og Marius på http://HansPetter.info og http://Helt.Digital. Vi hadde satt stor pris på om du vil abonnere og rate oss på iTunes. Alle episoder legges ut fortløpende med lenker til alt vi har snakket om på http://Mediapuls.no. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  Maya Lourenço är en del av DJ-kollektivet Samlingen och har gjort sig ett namn som både klubbarrangör och producent av techno och house, ibland under aliaset Lemieux. Inlägget Maya Lourenço / Lemieux dök först upp på Varvtal.

I kjelleren på Zoologisk museum finner vi hundre tusen fisker, slanger og kryp- på sprit. Samlingen er den største av sitt slag i landet, et morbid kartotek i zoologiens tjeneste.

Kristenhetens arktiske utpost Nationalmuseet i København har de best bevarte moteklærne med europeisk snitt fra middelalderen. Klærne stammer fra Grønland. Samlingen fra Grønland er helt spesiell fordi permafrosten i bakken har sikret funn av klær som er utrolig godt bevart.

Vi diskuterer Star Wars-samlingen som virkelig skapte engasjement i samlermiljøet i Norge. En absolutt unik samling med figurer som alle hadde en mening om. I tillegg tar vi for oss både gladnyheter og ikke fullt så gladnyheter innen film, tegneserier, TV og figurer.

NerdAlerts sommerhørespill, Dansommer, med alle episodene klippet til en stor episode. Tommy, Thomas og Christer reiser til et feriehus i Danmark. Med bagasjerom fylt av øl, pølser og Faxe Kondi ligger alt til rette for en real guttetur. Men de finner fort ut at det ikke alltid er deilig å være Norsk i Danmark...

Jazzpod 011 - Johan Östman Johan Östman is based in Berlin and Stockholm, where he holds residencies at venues Under Bron and Trädgården. He is a curator of the biggest and oldest festival for electronic and experimental music in Sweden, Norbergfestival. He has also co-curated festivals such as Volt, Way Out West and RBMA Weekender, and is a founder of the promoter/DJ group Samlingen. His style combines contemporary sounds and movements in electronic music with courageous rhythms and timeless cutting-edge techno. This mix features artists such as DJ Qu, Prince of Denmark, Sleeparchive, Skee Mask, Randomer, Delta Funktionen, Eomac, Breaker 1 2, MRSK and DJ Spider. http://www.johanostman.com https://soundcloud.com/johanostman For updates from Jazzpod, follow: www.facebook.com/jazzpod Subscribe to Jazzpod on iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/jazzpod/id987206829?l=en&mt=2

Jazzpod 004 - Jin Mustafa The fourth episode features a mix from Jin Mustafa, bringing her unique sound to Jazzpod. We are very pleased to have her and hope to hear a lot more from her in the future. The past few years has seen her take an active part in the Stockholm nightlife, playing regularly at a variety of venues and booking artists and promoting events as part of music collective Samlingen and feminist platform Grupp 13. Performances outside the capital include premier Swedish electronic music festivals Volt and Norbergfestival as well as occasional gigs around Malmö, Gothenburg and Berlin. Combining attention to detail with unrelenting force she manages to fuse melody with industry in dj sets spanning old and new techno, house and acid. https://soundcloud.com/j_i_n http://www.residentadvisor.net/dj/jinmustafa-se For updates from Jazzpod, follow: www.facebook.com/jazzpod Subscribe to Jazzpod on iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/jazzpod/id987206829?l=en&mt=2

I avsnitt sexton är temat övernaturligt (och ja, det finns en bra anledning till att vi tvingats döpa avsnittet till 'paranormal' fast vi egentligen pratar svenska och menar 'övernaturligt'). Till exempel pratar vi en hel massa om voodoo! Vi har läst "Skuggan" och "Samlingen" av Petrus Dahlin och Lars Johansson. Och så har vi dykt in bakom kulisserna på en annan övernaturlig bokserie, som gjort succé i det här landet: "Cirkeln", "Eld" och "Nyckeln" av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Deras förläggare Marie Augustsson berättar om arbetet bakom böckerna, och vad det var hon fastnade för i begynnelsen, när bok nummer ett bara fanns på idéstadiet.Lyssna direkt här, genom att trycka play: Eller hämta mp3-filen här. Vi finns också på iTunes! I avsnittet nämns följande titlar: Skuggan, av Petrus Dahlin och Lars Johansson, Rabén & Sjögren.Samlingen, av Petrus Dahlin och Lars Johansson, Rabén & Sjögren.Cirkeln, Eld och Nyckeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, Rabén & Sjögren.Staden som försvann, av Stephen King, Bra böcker.Skräckoveller av H.P Lovecraft, Vertigo förlag.Hanteringen av odöda, av John Ajvide Lindqvist, Ordfront.Låt den rätte komma in, av John Ajvide Lindqvist, Ordfront.Lilla stjärna, av John Ajvide Lindqvist, Ordfront.Människohamn, av John Ajvide Lindqvist, Ordfront.

Tre program om barns inflytande. Första programmet om leken. I läroplanen för förskolan står det tydligt och klart att barnen, även de minsta, ska ha inflytande på förskolan, speciellt över sin egen lek. Men hur går det till? Och vad säger barnen? Ett fyrtiotal barn leker ute på Juringe gårds förskola. Det är fri lek. Barnen är utspridda på den stora gården . Några här och några där i små grupper. En flicka tar mig stadigt i handen. Och visar mig sin geggamojja i en röd skottkärra och frågar sin lekkamrat. -  Vi är koltrastar, Fanny, eller hur visst är vi koltrastar? -  Jaa! - Fanny, vad ska vi ha geggan till?     - Vi ska äta den! Det ska vara vår middag. Vi lagar maskgryta. Tre pedagoger  rör sig hela tiden runt bland barnen. Någon nära barnen, några lite längre ifrån. Juringe gårds förskola ligger i Huddinge. Barnens inflytande i leken står på dagordningen. På Spöket, en av avdelningarna på  Sagans förskola PÅ Reimersholme leker varje dag fyrtiotre barn.  Barnen droppar in mellan  halv åtta och 10 och då sätter dom igång och leka direkt. Klockan är halv nio och jag sitter i ateljén och bredvid mig  har en av pojkarna  redan börjat rita  av mig. Samlingen har pedagogerna flyttat till före lunch så att barnen ska få mer sammanhängande tid för den fria leken. En lek som kan behöva minst en timme på sig för att bli intressant. På förskolan Sagan  har pedagogerna  gått en särskild utbildning som ska stärka barnens inflytande. Säg oftare Ja än Nej är i korthet vad utbildningen går ut på. Litteraturtips: Barns inflytande i förskolan – en fråga om demokrati. Elisabeth Arnér.Studentlitteratur. Små barns delkatighet och inflytande – några perspektiv. Nina Johannesen och Ninni Sandvik. Liber. Nu vill jag prata! Barns röster i barnkulturen.  Pedagogikprofessor Ulf Jansson skriver bl a om leken på förskolan. Red Karin Helander. Stockholms Universitets förlag.