Podcasts about insikten

I detta avsnitt får du lära dig om den djupa sanningen att du redan är en oändlig, magnifik och magisk varelse. Det finns inget fel på dig eller ditt liv - allt är precis som det är menat att vara. Du uppmanas att sluta kämpa för att bli en "bättre version" av dig själv och istället möta livet med kärlek och fullständig acceptans. Genom att fokusera på att uppleva nuet, istället för att försöka förstå och kontrollera det, kan du lära dig att lita på att livet utspelas som det är menat.Nyckeln ligger i att observera och vara närvarande i dina andetag, vilket ger dig tillgång till alla svar du söker. Insikten att du redan är hel och komplett, inget du behöver uppnå, kan befria dig från dåtidens tyngder och hjälpa dig att blomstra.Låt dig inspireras att möta livet med en nyfiken och tillitsfull attityd, istället för kamp och brist. Upptäck kraften i att acceptera dig själv precis som du är - en magnifik varelse på en unik upplevelseplats.Vill du vara med på Upplysta Stunder, Transformationssamtal eller Retreat? Klicka här https://www.marikatapper.se Vill du läsa mer om Expansionscirkeln? Klicka här https://www.marikatapper.se/medlemskapKUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig till Marika på…Mail: info@varamedveten.se Hemsida: http://www.marikatapper.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/@MarikaTapperFacebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper 

I detta avsnitt får du lära dig om den djupa sanningen att du redan är en oändlig, magnifik och magisk varelse. Det finns inget fel på dig eller ditt liv - allt är precis som det är menat att vara. Du uppmanas att sluta kämpa för att bli en "bättre version" av dig själv och istället möta livet med kärlek och fullständig acceptans. Genom att fokusera på att uppleva nuet, istället för att försöka förstå och kontrollera det, kan du lära dig att lita på att livet utspelas som det är menat.Nyckeln ligger i att observera och vara närvarande i dina andetag, vilket ger dig tillgång till alla svar du söker. Insikten att du redan är hel och komplett, inget du behöver uppnå, kan befria dig från dåtidens tyngder och hjälpa dig att blomstra.Låt dig inspireras att möta livet med en nyfiken och tillitsfull attityd, istället för kamp och brist. Upptäck kraften i att acceptera dig själv precis som du är - en magnifik varelse på en unik upplevelseplats.Vill du vara med på Upplysta Stunder, Transformationssamtal eller Retreat? Klicka här https://www.marikatapper.se Vill du läsa mer om Expansionscirkeln? Klicka här https://www.marikatapper.se/medlemskapKUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig till Marika på…Mail: info@varamedveten.se Hemsida: http://www.marikatapper.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/@MarikaTapperFacebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper 

Mein Kampf är ett förvirrat och ogenomträngligt verk som skrevs för 100 år sedan, men en av Adolf Hitlers insikter gäller även i dagens värld, skriver frilansjournalisten Thomas Wedérus. Inläsare: Staffan Dopping

100 avsnitt in i podden och med erfarenhet av att ha coachat 100 kvinnor i vårt program Hitta din person lyfter vi fram den viktigaste insikten vi fått under vår tid som dejtingcoacher. Och det är en insikt som när den landar även hos dig, kan skifta hela din syn på vad som är möjligt för dig i kärlek och i livet.Vi säger inget mer än att det här avsnittet vill du lyssna på!Redo att hitta din person? Läs mer och ansök till vårt 4 månaders coachingprogram här: https://www.likeattractslikecoaching.com/work-with-us

Dekonstruktion har blivit något av en rörelse inom västvärldens kristenhet. Tack vare sociala medier finns idag forum och konton som bearbetar ämnet. Du behöver inte längre gå igenom det i ensamhet. Tystnad bryts kring ämnen och företeelser som tidigare kunnat pågå oemotsagda. Man talar om drev och attacker mot tron och religiösa institutioner. Inte sällan beskrivs de som dekonstruerar som bittra och arga. Som personer som fokuserar på det negativa. Under lång tid kunde man tala om dem som ”enskilda fall” eller ”exotiska exempel” men ju fler berättelser som kommer fram desto tydligare blir mönstren. Insikten att det är något som drabbat fler och att man bara är en av många kan väcka både ilska och sorg. Ur den insikten kan ett engagemang vakna. Det här avsnittet är ett försök till att dela hur det kan se ut när du öppnar locket till dekonstruktionen av tro och världsbild. Ett avsnitt som handlar om förlust, sorg och helig vrede. En produktion av Josefin Lennartsson genom Kontemplativ praktik. Följ gärna på SoMe: @kontemplativ_praktik Är du nyfiken på att gå med i min kontemplativa bokklubb klickar du här. Vill du lära dig mer om existentiell hälsa och hur du stärker den klickar du här. https://www.kontemplativpraktik.se

Det hänvisas till litterär kvalitet när ett skrivet verk ska bedömas. Men vad denna kvalitet består av är svårt att formulera. Vincent Flink Amble-Naess vill framhäva en aspekt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som barn hade jag en fransklärarinna som var mycket sträng. Vi kallade henne Madame. Varje morgon stod hon vid tavlan med pekpinnen, och angav takten när vi konjugerade de regelbundna verben. Hon måste ha haft god hörsel, för om man tystnade så mycket som ett ögonblick, blev man omedelbart ertappad. Flink! kunde hon när som helst utbrista, och blänga surt.Madame låg i fejd med föräldrarna. Hennes lektioner var alltför krävande, menade de. Men lärarinnan var orubblig. Hennes enda eftergift blev femton minuters teckning under fredagstimmarna. Det skulle stimulera barnen till att vilja lära sig, hoppades man, istället för att de skulle känna sig tvungna. Men madame hade en mycket bestämd uppfattning om vad en god teckning innebar. Huruvida upphovsmannen var en professionell konstnär eller ett barn spelade mindre roll. Ideal var ideal.En gång vid lektionens slut, kom jag fram till katedern och uppvisade mitt alster: en glad björn och en gul sol. Madame var aldrig elak mot oss, utan tvärt om – i allt sitt allvar – mycket snäll. Men teckningen var under all kritik.”Det är en fin björn” sa hon, ”men björnar bor inte på papper. De bor i skogen.”Budskapet var tydligt: Jag hade inte ritat tillräckligt mycket. Arket skulle täckas helt och hållet av pastell. Lärarinnan ville inte se så mycket som en strimma av det vita pappret i teckningen. Hennes främsta råd till oss var att vi skulle rita till dess ingen kunde se hur kritorna hade dragits.Det är inte svårt att avfärda min gamla lärarinna som otidsenlig. Men hennes metoder fungerade trots allt ganska bra. Många av oss lärde oss utmärkt franska och en av mina klasskamrater blev till och med en skicklig konstnär. Kanske hade Madame ändå rätt? Hennes råd om teckning har jag ibland dragit mig till minnes under mitt skrivande. Med den litterära kvaliteten är det nämligen som med Augustinus ord om tiden: När ingen frågar vet jag precis vad den innebär, men så snart jag måste svara blir jag stum. Sannolikt finns det inte ett enda svar som är rätt. Men en aspekt jag själv har funderat över är just detta: Läsaren får inte ana hantverket bakom texten.Felstavningar, stilbrott och grammatiska oegentligheter kan vara nog för att förstöra hela upplevelsen. Så snart dessa brister uppdagas är förtrollningen bruten. Texten upphör att engagera, och framträder såsom den verkligen är – en produkt av någons arbete, som bör värderas efter förtjänst. Insikten kan vara en smula kuslig. Något artificiellt har tagit sig in i det som borde vara organiskt, och avslöjat hela affären. Du lutar dig framåt för att kyssa din fru och hör kugghjulen gnissla bakom pannan!I en tv-intervju liknar sig författaren Iris Murdoch vid en musiker, som spelar på människors känslor som på ett instrument. Varje ordval, varje litterär trop, är ett sätt att övertyga läsaren om att det hon läser är sant, kanske sannare än själva verkligheten. Det är måhända en konservativ bild av litteraturen, men en som ligger nära min egen. En god roman är ett verktyg med vars hjälp läsaren kan underkasta sig en illusion. I detta hänseende är skrivkonsten överlägsen de visuella konstformerna, eftersom den engagerar hela vår föreställningsvärld. Det vi läser framstår som mera verkligt än det vi ser på tv-skärmen, eftersom det försiggår i vårt eget huvud. När vi ser en filmatisering av en bok vi har läst, händer det att vi blir besvikna på någon detalj, till exempel valet av skådespelare. Men få har varit med om motsatsen, att man upplever brister i en roman, efter att ha sett den motsvarande filmen.I takt med att de visuella medierna har blivit alltmer dominerande, har litteraturen – av somliga – degraderats till ren kommunikation. Därför spelar stilistiska snedsteg ingen roll, menar man. Också då någon uttrycker sig klumpigt, inser ju alla vad som menas. Ur det perspektivet blir tydligheten den enda ledstjärnan. Men ingen skulle säga det motsvarande om en film: att den vore lika sevärd, om den bestod av civilklädda människor som läste högt ur ett manus, utan inlevelse och temperament. Själva hantverket är viktigt, ofta lika viktigt som innehållet. Varför skulle det vara annorlunda med litteraturen? Det som kan skrivas utan möda är sällan värt att läsa.Man kan fråga sig varför sådana åsikter har fått fäste. I viss mån bottnar det kanske i en missriktad omtanke, riktad mot personer man antar har svårt att tillgodogöra sig ett mera subtilt material. Det är synd, eftersom förhållningssättet förstör själva värdet med läsningen. De gånger jag själv har velat lära mig ett nytt språk har min målsättning aldrig varit att ta del av sådan litteratur som består av lättbegripliga underrättelser. Den kan jag ju läsa i översättning. Språket i sig, och dess underliga manipulationer av vårt medvetande, är ofta kärnan i vår upplevelse av ett verk. Till viss del är det också därför det tar sådan tid att skriva; det räcker inte med att redogöra för sådant man tänkt ut på förhand.När jag själv skriver oreflekterat blir resultatet en spegling av mitt inre: oordnat, banalt och förvirrat. Mina utkast är kaos av felstavningar, floskler, grammatiska missar och illa valda ord. Först under dagarna av redigering kan texten veckla ut sig och ändra form. När jag själv har mött författare jag beundrar, har jag ofta slagits av hur alldagliga de är. Det finns ganska få briljanta personer, trots allt, men desto fler briljanta böcker. Ändå är det inte sällan kring just upphovsmannen som samtalen kretsar, när böcker diskuteras mellan vänner eller i offentligheten. Kanske har det också sina skäl. Det är trots allt ganska lätt att bedöma en författares bevekelsegrunder, hennes ideologiska övertygelser eller rentav hennes utseende. Men för att diskutera kvaliteten av hennes verk saknar de flesta av oss ett utpräglat språk. Det finns helt enkelt ingen konsensus i hur man bör uttrycka sig. Vad gäller den berättande litteraturen, i synnerhet romankonsten, vill jag hävda att åtminstone en aspekt är just detta:Man måste övertyga om att det som beskrivs är verkligt och meningsfullt, inte bara som en allegori över vår egen värld, utan i sin egen rätt. Läsaren måste fås att inta den absurda ståndpunkten att de människor som befolkar litteraturen inte består av ord utan av kött.Kanske är det just detta som min fransklärare höll så högt inom teckningskonsten, som gäller också i böckernas värld. Texten ska framstå som helgjuten, oskapad, ja – som själva motsatsen till vad den i själva verket är. Och ingen ska kunna se hur kritorna har dragits.Vincent Flink Amble-Naesskulturskribent och läkare

Att brevväxla under antiken var något helt annat än dagens snabbmessande. Vincent Flink Amble-Naess inspireras av tidens omsorgsfullhet, men befarar att helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.I skiftet mellan tre- och fyrahundratalet e.Kr ägde en brevväxling rum mellan två av senantikens mest framstående män. Det var kyrkofäderna Augustinus och Hieronymus som skrev till varandra.Augustinus föddes i Nordafrika, och förutom ett par studieår i ungdomen var det där han tillbringade hela sitt långa liv. Hieronymus levde vid tiden för brevväxlingen i det Heliga landet. När man betraktar en karta över romarriket kan det verka överskådligt, men avståndet mellan Augustinus hemstad i dagens Algeriet och Hieronymus Betlehem är närmast oöverskådligt. Färdvägen bjuder inte heller på några bekvämligheter. Det är med få undantag ett kargt och öde land som sträcker sig mellan städerna. För den som fick i uppdrag att leverera ett brev från den ena platsen till den andra, i en tid då varken asfalterade vägar eller motorfordon fanns att tillgå, var landvägen därför inte ett alternativ. Kvar stod Medelhavet, men också till havs lurade faror: väldiga vågor och rövarband med slipade vapen. De vältaliga formuleringarna fraktades med livet som insats. Och det tog tid. En brevväxling kunde ta decennier i anspråk. ”Jag minns att jag skrev till dig medan jag ännu var ung” skriver Augustinus, ”men nu är jag redan gammal”.Och även själva produktionen tog tid. Det var nämligen inte männen själva som skrev. Breven dikterades för en person med yrkestiteln takygraf, snabbskrivare. I oerhörd hastighet ristade dessa specialister in en förkortad form av texten på en tavla av trä eller vax. Sedan lästes alltsammans upp för professionella skrivare, som omsorgsfullt förde över innehållet till papyrus.Kyrkofäderna diskuterar vilken tolkning av Paulus ord i Galaterbrevet som är den rätta, men kanske är det inte själva innehållet som är det viktiga, utan hur männen förhåller sig till varandra. Det rådde en ömsesidig respekt mellan dem, av ett slag som har blivit dagens debattklimat främmande. Augustinus och Hieronymus var meningsmotståndare, men ansträngde sig för att debattera som vänner. Vid de få tillfällen då bitska kommentarer faktiskt yttras, följs de av en ursäkt i nästkommande brev. Kanske är det inte ägnat att förvåna; det är inte svårt att föreställa sig vilken ångest ett förhastat ord måste ha inneburit. Om en människa idag råkar såra någon kan hon omedelbart be om ursäkt, och därmed är saken ur världen. För de två kyrkofäderna fick förlåtelsen emellertid vänta.Kanske var det just avståndet – det tidsliga och det rumsliga – som gjorde att de förblev vänner. Förhållandet säger något om samtiden. Tack vare den teknologiska utvecklingen har det blivit möjligt att ögonblickligen komma i kontakt med människor över hela världen. Utvecklingen har inneburit en vinst, men samtidigt har något gått förlorat. Trots framstegen är själva grundvillkoren för de mänskliga relationerna oförändrade. Behovet av avstånd förblir en viktig del av vänskapen. Till vardags uttrycks saken som att man inte ska ta någon för givet. Formuleringens banalitet döljer ett existentiellt bråddjup – alla våra relationer är villkorade, eftersom de har sitt slut i graven. Saknaden efter någon kan därför ses som en förberedelse för döden, både vännens död och den egna.Under sin livstid hade Augustinus och Hieronymus ett begränsat antal skrivtillfällen att förfoga över. Postgångens långsamhet och brevskrivandets umbäranden påminde dem ständigt om detta. Därför ansträngde de sig för att göra det bästa av varje meddelande.Också idag begränsas vår kommunikation naturligtvis av döden, men teknologin har skapat en illusion av oändlighet. Det ger upphov till ett nytt slags problem. Den som tror att allt går att ställa till rätta i efterhand riskerar att hela tiden skjuta saker på framtiden. Det finns ingen anledning att ta itu med något idag om det lika gärna kan göras imorgon. Synsättet har kommit att prägla den moderna mentaliteten. Det kan kallas prokrastinering, hållningslöshet eller lättja. Men kanske bottnar det i en och samma sak: dödsförnekelse.Under kyrkofädernas tid var döden alltid närvarande. Den som någon gång har deltagit i en gudstjänst har lätt att förstå varför: Församlingen tillber en avrättad man, dricker hans blod och äter hans kropp. Det hade varit svårt att inbilla en människa vars hela tillvaro regisserades av kyrkan att hennes jordeliv saknade slut.Förhållandet är paradoxalt. Under en tid då alla trodde på evigt liv var döden närvarande i kulturen, men den sekulära människan vill inte låtsas om den. Kanske är anledningen att förnekelsen fyller en viktig funktion. Insikten om livets korthet manar nämligen till eftertanke. Denna eftertanke tycks under antiken ha betraktats som en form av plikt.Ibland får jag en känsla av att motsvarigheten för den moderna människan är att hela tiden vara lycklig. En lycklig människa besväras inte av dödsångest, och vid första anblick framstår därför målsättningen som välfunnen. En svårighet kvarstår emellertid: Den som enbart söker lyckan går fel, och måste nöja sig med något annat. I det moderna samhället har förströelsen blivit en form av surrogat, som kommer oss till del genom en strid ström av hemleveranser och videoklipp. Förströelsen är förvisso mindre njutbar än lyckan, men i gengäld kan den upprätthållas under längre tid. Det förefaller kanske motsägelsefullt, men för att undvika tanken på döden måste själva livet gestaltas i dess avbild. Ingenting får ta slut, ingenting får ställas på sin spets, ingenting får bjuda motstånd. Ingenting får hända, kort sagt.I längden blir människor olyckliga, och känner ångest över all tid de lägger ned på sådant som de i sitt hjärta finner meningslöst. Kanske hör de talas om personer som ägnat sina liv åt något större och mera upphöjt, och fylls av beundran. De tänker att det är så livet egentligen borde levas, och inte på det splittrade vis som utmärker deras egen tillvaro.För egen del riktas min beundran ofta mot personer som föddes långt innan det moderna samhället, som till exempel just Augustinus och Hieronymus. Men kanske är det jag uppfattar som dygd bara en följd av deras materiella förutsättningar. Kanske är helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Och kanske måste vi som har haft oturen att födas för sent helt enkelt nöja oss med våra tidsfördriv och distraktioner. Det är trots allt en tanke som utmanar löjet att jag – som har svårt att skriva en radioessä på min laptop – skulle kunna dra lärdom av den ton som råder i brevväxlingen från tre- och fyrahundratalen, och skriva till mina vänner som om orden inte omedelbart gick att ångra. Men idéens absurditet gör den också mera lockande. Jag drar mig till minnes den argentinske författaren Borges ord om att det som utmärker en gentleman är att han bara intresserar sig för förlorade företag. Och genast framstår ett nytt liv som möjligt. Ett där kyrkofäderna ler i sin himmel.Vincent Flink Amble-Naessläkare och kulturskribent

Känner du att ditt liv är fullt av saker du egentligen inte vill göra? Säger du ja till det mesta, fast du inte borde göra det? Det här är inget du ska hyllas för. I det här avsnittet får du lära dig en serie oväntade strategier som kommer förändra allt. Om du vågar använda dom. Upptäck hur du kan frigöra tid och energi för det som verkligen betyder något för dig.

Andreas Getzman är rådgivaren och säljproffset som efter 100 VD-intervjuer inom rekrytering/konsult-branschen hittat framgångsnycklarna. Vi på Stjärnsäljarpodden är såklart meganyfikna på vad vi kan ta med oss av Andreas analys och hur väl våra egna insikter stämmer överens med Andreas - Välkomna! Stjärnsäljarpodden ägs av Stellas Sales.Produktion av Story of You.

Sommarens absoluta huvudfokus, förutom familjen, är att träna fram formen till ÖtillÖ som går av stapeln 2 september. Insikten av att disciplin och grit är verktygen som krävs är påtaglig. Motivation och inspiration räcker i en vecka, om man har tur. Missa inte coltingborssen.com om du har ambitioner inom Triathlon! Partner och sponsor av team Paulina Sweden: paulinasweden.com kod: paulina

Smala skidor är podden för dig som är intresserad av längdskidåkning. I jakten på att utveckla sig som långloppsåkare nördar Mats och Kay ned sig  i allt som rör sporten. 

Det sägs att man blir klokare med åren och det kan man nog säga stämmer väl in på Christina och hennes historia. Numera ligger inte fokus på att äta så lite som möjligt utan så bra och hälsosamt som möjligt. Insikten om att detta är viktigt för att resultaten ska bli bestående, är något Christina nu mer än väl förstår. Hon beskriver att hon blivit mer medveten om vad hon stoppar i sig och dessutom har hennes intresse för kost och hälsa blivit mycket större. Hon älskar recepten i appen och communityn är en stor källa till inspiration. Så spill ingen tid, gå in och lyssna och låt dig inspireras!

Om inte jag gör det, så gör någon annan det. Det personliga ansvaret tycks ha förlorat sin poäng i vår tid, men kanske är det precis då moralen blir relevant, funderar författaren Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018.Homo homini lupus est.Människan är människans varg; det gamla latinska ordstävet har i vår tid fått en förnyad, och kanske än mer skrämmande, innebörd.Med undantag för klimatförändringarna – som i och för sig är människans verk, men ett oavsiktligt sådant – är de allvarligaste hoten mot människan skapade av henne själv, inte omedvetet utan tvärtom målinriktat och metodiskt. I flera fall är de största farorna för den mänskliga civilisationen också nära förbundna med dess uttalade mål. Dystopin är inte en motpol till utopin, bara en lätt förvanskning av den.Avancerad artificiell intelligens är ett sådant exempel, en teknologi som vissa menar kommer att kunna lösa klimatfrågan och andra problem som vi inte klarar av på egen hand, och på sikt till och med hjälpa oss att kolonisera universum – men som samtidigt befaras kunna utradera inte bara mänskligheten utan också allt annat biologiskt liv från planeten, om vi inte lyckas hantera den rätt. Medvetenheten om att AI-forskning medför en sådan allvarlig existentiell risk är spridd, också bland de forskare som själva driver utvecklingen. Trots det höjs i princip inga röster för att forskningen på detta område omedelbart bör upphöra, inte ens från dem som finner det osannolikt att missöden ska gå att undvika.Varför inte? Svaret är enkelt: Helt enkelt för att det inte längre är ett alternativ. Dynamiken är densamma som för entydigt destruktiva tekniker som kärnvapen och biologiska stridsmedel, eller för den mer tveeggade möjligheten till genmodifiering av människan: Den som behärskar tekniken vinner makt, och att som person, organisation eller nation avsäga sig den makten innebär bara att man placerar den i händerna på någon annan – och kanske mindre ansvarsfull – aktör. Om detta var sant redan tidigare, under det 1940-tal då det amerikanska Manhattan-projektets forskare lyckades bli först med att konstruera en fungerande atombomb, är det giltigt i än högre grad inom den globaliserade världsordning som råder idag. En nation som med hjälp av etiskt tvivelaktig vetenskap och teknik skaffar sig politiska eller ekonomiska fördelar, kan snabbt komma att behärska världen.När amerikanerna fällde atombomben över Hiroshima hade den tyske fysikern Werner Heisenberg 25 år av intensiv atomforskning bakom sig. Det var resultatet av hans och andra atomfysikers arbete som nu brände människor till döds, slet dem i stycken, förvandlade dem till aska. Men begreppet skuld var, menade Heisenberg, trots det ”inte direkt applicerbart, även om vi alla var länkar i den kedja av orsakssamband som ledde fram till denna stora tragedi.” Såväl teknikutveckling som vetenskap är historiska processer i vilka individen är utbytbar. Hade Einstein inte upptäckt relativitetsteorin hade någon annan gjort det, och hade inte Heisenberg själv och hans kollegor genom sin forskning bidragit till att lägga den teoretiska grunden för kärnvapen hade någon annan varit där för att fylla hans plats. ”Av det skälet kan den individ som gör en avgörande upptäckt inte sägas ha mer ansvar för dess konsekvenser än alla de andra personer som kunde ha gjort den.Pionjären har bara blivit placerad på rätt ställe av historien, och har inte gjort något mer än att utföra den uppgift han blivit ålagd.” Och detta, tillägger Heisenberg, är det värsta av allt: Insikten om hur oundvikligt alltihop faktiskt var. Mer än hundratusen människors plågsamma död finns med andra ord härbärgerad redan i den teoretiska atomforskningen, eftersom den förr eller senare kommer att leda fram till kunskap som möjliggör bomben, en kunskap som i sin tur kommer att driva någon till att konstruera denna bomb, vilket så småningom kommer att få någon att använda den. Genom forskning görs tekniken möjlig, och så snart den är möjlig är den också nödvändig.Därmed kan forskarens moraliska ansvar i synnerhet, och kanske till och med det personliga ansvaret i allmänhet, i viss mening sägas vara avskaffat i det moderna samhället. Detta inte av ideologiska skäl, utan av praktiska: De krafter som människan i och med byggandet av en teknologisk civilisation har satt igång har visat sig starkare än hennes moral, starkare än hennes politik, ja, starkare än hon själv. Kanske är den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen inte oundviklig i något principiellt avseende, men i praktiken tycks den numera fullständigt ohejdbar.Det dilemma som möter den moraliskt sinnade forskaren liknar i många avseenden det som vi alla står inför idag, i relation till de klimatförändringar som inom en nära framtid kommer att bli förödande om utsläppen av växthusgaser inte upphör. Och den kapitulation som de flesta av oss väljer att möta det med, är också besläktad med den som Heisenberg ger uttryck för: Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Och dessutom är våra egna handlingar, de förändringar som vore möjliga för att själva att åstadkomma, så små att de saknar betydelse. Begreppet skuld är, säger vi oss, inte direkt applicerbart.Utifrån ett sådant perspektiv snöps kraften hos varje individuell handling redan innan den har hunnit utföras: Vad spelar det för roll om jag slutar flyga och köra bil, om ingen annan gör det? Vad spelar det för roll om jag sopsorterar, blir vegan och slutar nöjesshoppa, när alla andra fortsätter som förut? Det enkla svaret är förstås: Ingen roll alls. Och därmed verkar saken vara avgjord. Moral och personligt ansvar tycks ha spelat ut sin roll.Men frågan är om det inte förhåller sig precis tvärtom: att det är just i ett sådant här läge som moralen som idé blir verkligt betydelsefull. Ju mer svårgripbara effekterna av den enskilda människans agerande blir, och ju otydligare hennes möjligheter att påverka, desto viktigare blir en känsla för rätt och fel som åtminstone till viss del är oberoende av den enskilda handlingens konsekvenser. På samma sätt som begrepp som värdighet, godhet och respekt hämtar dessa kategorier sin näring från någonting som ligger djupare än de omedelbara effekter som ofta kan vara både oöverblickbara och svåra att förutse.När vi värderar handlingar med deras hjälp, värderar vi inte bara handlingarnas konsekvenser, utan också hur de formar den individ som begår dem. Kanske var atombomben oundviklig, och kanske var den enskilda forskarens roll i dess tillkomst fullständigt utbytbar. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som – med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita – ”har blivit döden, världarnas förstörare”.Kanske – eller rentav troligen – kommer vi att misslyckas med att dämpa klimatförändringarna och annan mänsklig förstörelse av planeten; kanske kommer vi till sist att gå under i en värld som vi själva slagit i spillror. Och kanske kan ingen av oss göra någonting för att förhindra det.Betyder det att vi lika gärna kan fortsätta som hittills, och acceptera att historien har gjort oss till ”världarnas förstörare” – i en mindre storslagen, men minst lika reell bemärkelse som Oppenheimer? Inte om vi tror att begrepp som godhet, värdighet och vördnad äger någon mening, inte om vi tror att det har betydelse att kunna se oss själva i ögonen och säga: Jag levde så gott jag förmådde. Det – åtminstone det – står ännu i vår makt.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Måste vi verkligen åka på safari för att få en känsla för naturen? Ann-Helen Meyer von Bremen slår ett slag för det vilda i vår vardag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Till mitt fågelbord kommer det en strid ström av besökare. Stamgästerna utgörs av talgoxar, blåmesar, nötväckor, svartmesar, några större hackspettar och så skatan. Rätt som det är landar även några domherrar, ett par grönfinkar, ibland en koltrast eller nötskrika på det lilla miniatyrhuset. Rådjursgeten med sina två kid tar hand om fröspillet på marken, medan ekorren klättrar upp för stolpen som huset vilar på och ser ut som han tänker bosätta sig där för gott. Ibland dyker det upp gästartister som stjärtmesar, steglitser och sidensvansar. Men när sparvhöken sveper fram, blir allt tyst och stilla. Skådespelet utanför mitt köksfönster får mig att tänka på ett vattenhål på savannen. Är det förmätet av mig att jämföra denna vardagsnatur med storslagen vildmark?När vi är barn är det den nära naturen som fascinerar allra mest. Regnpölarna, grushögen, maskrosorna, den släta stenen som känns len i handen, myrornas myller, daggmasken som slingrar i handen på ett äckelfascinerande sätt, den blänkande kopparormen i komposten och snigeln som drar in sig i sitt skal vid minsta beröring – allt är underverk och äventyr! Precis som de samlingar av pinnar som periodvis växer fram utanför många bostadsportar, för viktiga för att slängas. Att samla på kottar, pinnar, stenar och löv som barn gör, kan i själva verket ha en starkt evolutionär orsak – det menar forskaren Thomas Beery på högskolan i Kristianstad. Det är små barns sätt att utforska miljön och är inte bara vanligt, utan även just – viktigt. Samlandet lägger grunden för en känsla av samhörighet med naturen, även som vuxen.I takt med att vi decimeter för decimeter höjer oss över myrstacken och vattenpölarna, är det många av oss som lyfter blicken mot mer exotiska upplevelser, kanske en bestigning av Kebnekaise, safari i Serengeti eller en seglats till Spetsbergen. Den storslagna naturen ligger för det mesta långt bort, kräver en resa, avancerad utrustning, kanske rentav en guide och nästan alltid mycket pengar. Sådana erfarenheter kan ge minnen för livet, men är de mer värda än exempelvis fågelspelet utanför mitt köksfönster? Var mitt möte med två bisonhannar i Montanas präriereservat något större än när jag stöter på rådjursgeten och hennes ungar utanför stugknuten?Under mer än tvåtusen år har filosofer och andra tänkare funderat över naturen, och inte minst över frågan om människan är en del av den eller inte. I vår tid lyfts ofta den orörda vildmarken fram som ett eftersträvansvärt ideal. Människan ska dra sig tillbaka för att minska sin negativa påverkan på planeten och i stället ge mer plats för andra arter och ekosystem genom att låta dem ”vara i fred”. Den brittiska journalisten George Monbiot propagerar i sin bok ”Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten”, för att kraftigt minska jordbruket och stället utvinna näringsämnen ur luften med hjälp av fermentering av bakterier och elektricitet. Då kan mark ”lämnas tillbaka” och därmed återförvildas. Bönderna kan i stället jobba med vildmarksturism, för det är just som turister, tillfälliga besökare, som människan ska vistas i naturen.När John Muir, nationalparkernas fader och naturskyddets pionjär, under 1860- och 70-talet skriver sina reseberättelser från Sierra Nevada, skildrar han inte bara Yosemite som något överjordiskt vackert, utan också som ”ren vildmark” där det inte finns ”några synliga avtryck av människa”. Frånvaron av mänsklig aktivitet som en definition av vildmark eller ”riktig” natur, har stannat kvar. De svenska fjällen framhålls ofta som ”Europas sista vildmark”, både i reklamen och i skolböcker. Läromedel för årskurs fyra till nio i geografi förklarar i all enkelhet att ”när människor förändrar naturlandskap, blir de kulturlandskap.” Naturen verkar kräva frånvaron av människan. Men varken Muirs Yosemite eller de svenska fjällen har varit utan mänsklig påverkan. Det var just de amerikanska urinvånarnas brukande som bidrog till att göra Yosemite till den vackra plats som hänförde Muir.Utan tvekan behöver den mänskliga civilisationen inte bara begränsas, utan också minska sitt uttag av råvaror. Det övriga livet kan behöva skyddas helt från mänsklig exploatering, men bilden av den orörda naturen är problematisk, på flera sätt. Miljöhistorikern William Cronon varnar i sin essä Problemet med vildmarken för att vi idealiserar en avlägsen vildmark i stället för att fascineras över det landskap där vi själva lever. Definierar vi ”natur” som en orörd vildmark riskerar vi också att tolka allt nyttjande som ett utnyttjande. Det synsättet ökar separationen mellan oss och alla andra liv och gör det omöjligt att bruka naturen i en hållbar relation. Det går då inte för en bonde, skogsbrukare, fiskare, renskötare eller jägare att vara något annat än en exploatör, oavsett hur stora hänsyn som tas till det övriga livet.När naturen förvandlas till något sällsynt och ovanligt, växer avståndet till den, både fysiskt och mentalt. Naturen finns någon annanstans, men inte här, där vi lever. Är det inte just detta antropocentriska synsätt som gör att vi anser oss kunna utnyttja biosfären precis som vi vill, eftersom vi ändå inte är en del av den?Det levande låter oss inte vara i fred. När jag sätter upp tillfälliga stängselstolpar i glasfiber för mina kor, förundras jag över att det bara dröjer några timmar innan spindlar väver nät eller larver låter sig förpuppas i stolparnas små håligheter. Vedtraven behöver inte många vårdagar innan sädesärlorna börjar bygga bo där, precis som mössen under vintern snabbt annekterar kvarglömda stövlar i uthusen för samma syfte. Och alla som odlat minsta balkonglåda, vet vilken enorm växtkraft som alla de växter vi kallar ogräs, har. Precis som människan inte har kunnat låta bli att sätta sina avtryck överallt, tränger sig också naturen på i de domäner som vi människor tror oss behärska. Växtligheten spränger genom asfalten, rådjuren korsar övergångsställen för att kunna kalasa på tulpanerna i villaträdgårdarna, duvorna åker tunnelbana, måsarna nappar åt sig korvarna utanför grillkioskerna och pilfinkarna tar hand om brödsmulorna. Det vilda flyttar in. Tar plats.Om vi människor ska förmås ta större hänsyn till den övriga naturen, vad kan då vara bättre än att starta i denna vardagliga vildhet? Något så enkelt som den stilla brisen som får asplöven att darra eller kvällens koltrastsång, kan ge oss en daglig påminnelse om att det finns så många liv och ihärdiga viljor därute. Insikten om att naturen inte håller sig inom de gränser vi sätter upp kan fylla oss med både ödmjukhet och hopp. Vi är inte ensamma och vi hör alla ihop.Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, småbrukare och författare. 2023 utgav hon tillsammans med Gunnar Rundgren boken Det levande. Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.Litteratur:George Monbiot: Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten. Översättning: Joachim Retzlaff. Leopard förlag, 2023Thomas Beery och Kristi Lekies: Childhood collecting in nature: quality experience in important places. Children's Geographies, Volume 17, 2019William Cronon: Uncommon ground: Rethinking the human place in nature, WW Norton & Company, 1996Scientific American: How John Muir's brand of conservation led to the decline of Yosemite, 2014John Muir: The Yosemite, 1912Binogi: https://app.binogi.se/l/natur-och-kulturlandskap

Är du klängig eller i överläge? & ”Allt i mig säger nej, jag vill inte träffa mitt ex nya kille!” & Magnus problem med att prata pengar & Lyssnare i villaidyllen: Jag går bakom ryggen på min man… Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rullväskan duger inte symbol för lycka eller olycka. Thomas Steinfeld belyser den djupa skillnaden mot den klassiska resväskan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om det någon gång skulle skrivas en historia om den moderna konstens mest använda föremål, så skulle den handla om resväskan. Inte den moderna sorten, den som har hjul, så att man kan dra den efter sig som en följsam hund, utan den gamla, fyrkantiga resväskan, den som tillverkats av någon sorts härdad kartong som klätts med plast eller läder, den som har ett handtag, två snäpplås och kanske ett snöre bundet runt mitten. En hel vägg av sådana väskor kan beskådas på ett museum i Gdansk, som är tillägnat minnet av andra världskriget, en hög av sådana väskor ligger i “Mémorial de la Shoah“ i Paris, och i Liverpool finns ett konstverk bestående av väskor i betong, till åminnelse av alla som lämnat staden, mestadels för USA. Och så kan man fortsätta, med hundratals exempel från konsten, men också från litteraturen. Vad vore Karl Rossmann, hjälten i Franz Kafkas ofullbordade roman ”Den försvunne”, även känd som Amerika, utan sin resväska? Och vilket slags väska hade „the Rolling Stones“ i sinnet, när de år 1971 framförde: “Well, I followed her to the station, with my suitcase in my hand”, i en låt som bär titeln “Love in Vain” och som ursprungligen sjöngs av bluesmusikern Robert Johnson? “Jo, jag följde henne till stationen, med min resväska i min hand.“Väskan, som måste bäras, är en symbol för själva resan, både den lyckliga och den olyckliga. I den lyckliga versionen bär den klistermärken från hotell i fjärran länder, och skrapmärkena berättar om allehanda äventyr som berikade livet. I den olyckliga varianten står resväskan för flykt och fördrivning, för de få ägodelar som möjligen kunde räddats ur en förstörd tillvaro, för nöd och förtvivlan. Båda varianter förenas i sin melankoli, men också i det att de uppstod i samband med resans mekanisering. På den gamla tiden, när man reste med en droska, red på en häst eller gick till fots, hade man inga resväskor, utan olika säckar, och för de större förflyttningarna användes kistor. Resväskan kom med tåget, den följde med bilen – och så förblev det, så länge de mer välmående kunde ropa till tjänstefolk och de fattiga inte hade något annat val än att bära väskan själv. Rullväskan uppfanns först under sjuttiotalet, och de dröjde flera decennier innan den blev populär, inte minst för att den i början brukade tippa åt sidan. Rullväskan blev dock aldrig ikonisk, som den gamla väskan, den rektangulära med handtag och lås. Men hur kunde det dröja så länga innan rullväskan tog över? En väska som bär sig själv – idén är ju lysande men knappast hisnande innovativ. Väskan fanns, hjulet fanns. Men rullväskan blev en av de där uteblivna uppfinningarna, de man tycker att någon borde ha tänkt på, men inte gjorde. Som stigbygeln, som varken de gamla grekerna eller romarna kände till, så som lien, som uppfanns först under medeltiden, så som hjulet, som nådde den amerikanska ursprungsbefolkningen först med den europeiska kolonisationen? Det har sagts att den burna väskan var ett uttryckt för ett samhälle dominerat av män. De förmådde att bära väskan, de förväntades att kunna bära sitt öde själva. Kvinnan däremot behövde hjälp med den tunga lasten. Och så ansågs rullväskan vara ett feminint redskap. Insikten bär dock inte långt, inte bara för att det fanns stora och små resväskor, inte bara för att också männen insåg rullväskans fördelar, utan framför allt för att den burna väskan och rullväskan har olika ursprung: Den första modellerades efter skåpet, den andra efter säckkärran. Den burna väskan står för ett undantag. Hela tillvaron skall rymmas i en låda, I förminskad form, med en mer eller mindre strikt begränsning av det nödvändiga och enbart för en begränsad tid. Den franske konstnären Marcel Duchamp skapade under sena trettiotalet „la boîte en valise“, en resväska som innehöll små reproduktioner av alla verk som han hade arbetat med. Denna låda är ett mönster för alla burna resväskor, de lyckliga liksom de olyckliga. Annorlunda är det med rullväskan. Den står inte för ett undantag, utan för mobiliteten själv. Den formar en enhet med människan, gemensamt vandrar, går, springer de genom flygplatser och tågstationer, hotellhallar och konferenslokaler med väskan släpandes efter sig med den ena handen och mobiltelefonen i andra handen. Eller är det tvärtom, så att rullväskan puttar människan framför sig, över släta stengolv, asfalt och mattor? Ty också underlaget tillhör rullväskans symbolik: Den fungerar bara på banade vägar, bara på ställen, som har byggts för att användas av otaliga i ohindrade framfart. Varje försök att dra en rullväska över kullerstensgator, grusvägar eller till och med över en gräsmatta mynnar ut i ofrivillig komik. Övergången från den burna väskan till rullväskan är därför inte bara ett ergonomiskt framsteg eller ett uttryck för en förändring i förhållandet mellan könen. Den är ett tecken på att själva tillvaron förändrats, för en stor del av mänskligheten.Den gamla resväskan hade en motpart. Den var hemmet, och den oändliga sorgen som ligger i de många konstverken som består av väggar eller högar av gamla väskor grundar sig i vetskapen att de som en gång ägde dessa medtagna föremål, hade förlorat sin plats i livet. Rullväskan saknar en sådan motpart. De står för en livsform där resan och uppehållet går in i varandra, utan avbrott eller paus. Var man än är, så är man redan nästan borta, och vart man än kommer, så når man aldrig dit. Och så fortsätter det, från ort till ort, från station till station, från land till land, i en ström utan strand. Ty människan med rullväskan är aldrig ensam. Den är enbart en del av en gigantisk rörelse av likartade nomader, som alla drar sin bullrande tillvaro med sig. Aldrig kommer rullväskan i hårdplast att utvecklas till ett konstens favoritföremål så som den gamla resväskan blivit. Den duger inte som en symbol för lycka eller olycka, för hopp eller förtvivlan. Den får inte ens skrapmärken, för att inte tala om bucklor, och när den går sönder, så knäcks den med en gång, i stället för att långsamt falla isär så som den gamla resväskan gjorde, som ett tecken också för hur minnen blir suddiga ju längre tiden går.“Tonight I'll be staying here with you”, sjöng Bob Dylan någon gång I slutet av sextiotalet, på ett album med titeln “Nashville Skyline“, “ikväll skall jag stanna här med dig”. Texten börjar med att sångaren slängar sin resebiljett ut genom fönstret, sedan följer resväskan. Aldrig skulle han gjort detsamma med en rullväska.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Under 10 år har Karl Andersson byggt Matsmart – och tagit in över en miljard kronor i riskkapital. Men den ständiga jakten på investeringar har kommit med ett pris. Extrem stress och konstant arbete har under lång tid präglat vardagen. I en Breakits initiativ “Inte ensam”berättar han om uppoffringarna och om hur hälsan påverkas av att jaga investeringar. I tre specialavsnitt av Breakit Podcast intervjuas profiler om utmaningarna i deras bolagsbyggande. Del 3 av 3. Reporter är Åsa Johansson. 02.00 Allt börjar med frustration i en Ica-butik – och ett lager fyllt med julmust.06.20 Uppstarten och känslan av ”en sekund från döden”.09.44 Insikten av att lyssna på alla – men att våga ta sina egna beslut.13.17 Ändlösa diskussioner med investerare och utspädningar som skapar sår: ”Slitsamt för psyket”.19.02 Omvärlden hårdnar. Bolaget lämnar Storbritannien och grundaren hoppar efter tio år av som vd. 22.30 Mängder av människor runt omkring, men ensamheten smyger sig på i skarpa lägen.27.22 Stressen ger fysiska symtom – svårt att andas, blämmor i ansiktet och omöjligt att snusa.31.29 Entreprenörsbubblan och familjelivet: ”Ibland har man haft pengar, ibland inte”.39.51 Efter en karriär av bolagsbyggande – de här råden skulle Karl Andersson ge till entreprenörer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konstnären ÅsaLisa Linnman och svampprofessor Anders Dahlberg gräver i jorden som är så viktig för skogen ovanför. Och om att fiskgjusen minskar på en del håll i landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Konstnären och illustratören ÅsaLisa Linnmans kärlek till träden har lett henne på en resa ner i underjorden. Insikten att en spade skogsjord kan innehålla fler arter av mikrober än det finns växt- och djurarter i hela den tropiska regnskogen blev en ögonöppnare till hur viktig jorden är för hur hela skogen mår.Morgonens fältreporter Lena Näslund träffar ÅsaLisa Linnman i Herrhagsskogen utanför Uppsala. Där finns också svampprofessorn Anders Dahlberg som tar med oss ner i världen av mycel och mykkorhiza där svampar och träd hjälps åt. Han har bland annat studerat vad som händer i jorden när träden avverkas.Efter utbrottet av afrikansk svinpest hos vildsvin i Västmanland har ett nästan tusen kvadratkilometer stort området stängts av. Vi ringer upp Solveig Wadelius i Virsbo som ligger i det område där såväl skogspromenader som svampplockning nu är förbjudna.Vi tar oss också tillbaka till de sista dagarna i juni. Då paddlade ornitologerna Göran Johansson och Thomas Andersson ut till en ö i sjön Fegen i östra Halland, för att ringmärka månadsgamla fiskgjuseungar högst uppe i en tall. I 55 år har ornitologer hållit koll på fiskgjusarna där. De har märkt att de senaste 20 åren har de minskat avsevärt - från 19 häckande par år 2000 till 6 par nu.Det finns flera hot mot fiskgjusarna: Brunare vatten gör det svårare att fånga fisk, störning från friluftslivet, konkurrens från havsörnar och brist på boträd. Men hur går det för fiskgjusarna i Sverige som helhet? Vi ringer upp fågelforskare Martin Green, på Fågeltaxeringen vid Lunds universitet. Det visar sig att det ser väldigt olika ut på olika håll i landet.Den som ofta återvänder till samma svampställe märker att svamparna växer och förändras fort. Men det är svårt att se med blotta ögat. Men i en så kallad time-lapse-film går det! Robin Malmsten Havervall berättar hur han gör sina fascinerande svampfilmer. Som den när en gul brödkorgssvamp först ser ut som när ytan bränns på en crème brûlée, och sedan spricker upp och avslöjar små, små frallor därunder.Och hur uppfattar björnen den stora jakten som varit i år, och vilka ekologiska konsekvenser kan det få? Jonas Kindberg, björnforskare vid norska Norsk Institutt for Naturforskning, svarar.I veckans kråkvinkel funderar Lisa Henkow på vad poängen med kön är egentligen. Och förundras över den enorma könsvariation som finns i naturen. Finns det till exempel herr och fru Kantarell?Programledare är Karin Gyllenklev.

Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt. Mattias Hagberg försöker förstå Paulus och den tidiga Jesusrörelsens radikalitet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2020-09-24.Nästan i slutet av Todd Phillips film ”Joker” från 2019 finns en scen som är mättad med kristen ikonografi. Arthur Fleck, spelad av Joaquin Phoenix, står på motorhuven på en kvaddad polisbil. Det är natt och Gotham City har exploderat i våldsamma kravaller. Blodet rinner ner över hans ansikte och han sträcker ut armarna, som en korsfäst.Han har precis lämnat sitt gamla liv; begravt sitt forna jag och återuppstått som Jokern. Han är en nihilistisk hämnare, en fullständigt gränslös varelse formad av en tillvaro i total förnedring. Runt honom samlas folket och deras jubel stiger mot den svarta himlen. Han är deras frälsare.Det är en märklig scen – vacker och skrämmande på en och samma gång. Efter ett liv präglat av förödmjukelser och våld träder Arthur Fleck fram som ett monster. Han är en bisarr och grotesk symbol för en stad i uppror mot allt vad lag och ordning heter.”Joker” är en rå film, full av oprovocerat våld och oförklarliga grymheter, men också förvånansvärt familjär. Regissören Todd Phillips knyter, medvetet eller omedvetet, an till en lång västerländsk tradition, en tradition som i ett par tusen år ständigt ställt moralen på huvudet. Arthur Fleck är narren som avslöjar världen genom att vända den ut och in. Han är dåren som får verkligheten att rämna.Rabbinen och filosofen Jacob Taubes lokaliserade en gång den här traditionens ursprung till aposteln Paulus och den tidiga Jesusrörelsen. I Paulus brev läste han in ett skarpt brott med hela den antika världens mentalitet och moral. Ja, mer än så. Han såg ett fullständigt överskridande av allt som dittills uppfattats som rätt och riktigt. Mot den grekisk-romerska kulturen, som premierade styrka, skönhet, framgång och vishet, satte Paulus, enligt Jacob Taubes, allt som var lågt, fult och skamligt. Paulus frälsare var en torterad och korsfäst brottsling, hans anhängare ett gäng förlorare. Till församlingen i Korinth skrev han:”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många var förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till …”.Paulus återkommer gång på gång till korset. I sina brev beskriver han föreställningen om frälsaren på korset som ren dårskap, omöjligt att begripa, som ett upphävande av allt som har varit. Ja, när han skriver använder han det grekiska substantivet móros och verbet moraino, som egentligen är betydligt starkare än dåre och dårskap och som närmast kan översättas med ren galenskap, med ett tillstånd av total förvirring, sinnessjukdom.Paulus förkunnelse var provokativ och skandalös. För sina samtida måste hans budskap ha framstått som lika orimligt som om någon idag skulle påstå att Jokern var Guds fiktiva sändebud till världen, och att vi alla borde sänka våra huvuden i vördnad inför hans galna grin.Till och med Gud själv är i Paulus brev ett freak: ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.”För Jacob Taubes bar Paulus brev på ett genuint och subversivt patos. Han talade om Pauls fulhet, om en sorts heligförklarande av allt som var utstött och förlöjligat – om en dårskapens politik.Läser man Paulus brev med Jacob Taubes ögon blir det tydligt att den tidiga Jesusrörelsen bars fram av en revolutionär anda. Allt skulle kastas om och bli nytt. De sista skulle bli de första, och de första skulle bli de sista. Vishet var dårskap, och dårskap var vishet. Sant var falskt, och falskt var sant. Inget skulle någonsin bli sig likt.Men allt det subversiva och överskridande förbleknade i samma stund som Konstantin den Store klev fram och gjorde korset till en symbol för imperiet och för sina egna militära framgångar. Med orden ”I detta tecken ska du segra” återställde han den gamla ordningen.Fast ändå inte. Motkulturen levde vidare som en underström i det europeiska samhället, som ett ständigt närvarande korrektiv till makten och härligheten. Under medeltiden blev karnevalerna, narrspelen och gycklarna bärare av denna revolutionära potential i väst, liksom de heliga dårarna i öst. Den burleska folkkulturen blev en skrattspegel, en grotesk utmaning av rådande normer. I karnevalen var just omkastandet av den sociala och moraliska ordningen själva kärnan.Eller, för att tala med Michail Bachtin, den medeltida folkkulturens främsta uttolkare:”[Karnevalen] hjälpte människan att befria sig från den förhärskande synen på världen, från alla konventionella regler, etablerade sanningar, alldagliga och banala gängse meningar, den gjorde det möjligt att se världen med andra ögon, att känna att allt som existerar är relativt och följaktligen att en annan världsordning är möjlig.”Samma anda kom senare att prägla konst och litteratur, ja, kulturen i sin helhet. I ett brev till en författarkollega, skrivet under Pariskommunens sista skälvande dagar i maj 1871, kastade Arthur Rimbaud ner några rader som blivit klassiska, ett slags motto för den radikala modernismen: ”Poeten gör sig seende genom en långvarig, allomfattande och medveten sinnesrubbning.”Insikten har senare förvaltats av undergroundkulturens främsta företrädare, som punkmusiker och skräckförfattare.Med andra ord: Genuin förnyelse kräver ett visst mått av galenskap. Det absurda och groteska har också sin plats i tänkandets historia, liksom det underhållande, lekfulla och gränslösa. Det handlar, med en paradoxal sats, om att tänka det otänkbara.Eller, för att återknyta till Michail Bachtin: ”Alla stora omvälvningar, till och med inom vetenskapens område, föregås och förbereds av en viss 'karnevalisering' av medvetandet.”Ja, kanske är det just så vi måste möta samtidens överväldigande utmaningar; avklädda och förryckta, likt heliga dårar. Kanske är det dags att släppa in clownerna. Vända världen upp och ner. Låta de sista bli de första. För hur ska vi annars klara av att ta oss ur den rådande ordningen och hantera allt från klimatförändringar till ökade klyftor?I Todd Phillips film ”Joker” faller den sociala ordningen samman samtidigt som Arthur Fleck transformeras. Till sin socialsekreterare säger han retoriskt:– Är det bara jag, eller blir det allt galnare där ute?Kanske är det dags för oss alla att ställa oss den frågan.Mattias Hagberg, författare

Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig påSommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen, indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen, föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”. Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans ”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan betyder snarare svårmod eller sorg. Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen bräddfull av idyll. ”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan, ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på den har jag lust att gråta.”Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor, och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om inte är slumpen lika talande. Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt liv tycktes detta 'jag' klyva sig”, konstaterar hon, ”och upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.” Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de lever i vid sommarhuset.Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern, och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning av das Unheimliche. På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men det leder i min mening lite fel. Snarare än något skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker och sorglös flicka. Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid. När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne skulle kunna flytta in.Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”. Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar. Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom, vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första antydan om semesterns ohemlikhet se ut.  2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmetVari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”? I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det ögonblick i tiden de skulle gripa.”I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor, tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid Bretagnekusten.Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans, förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande mask föll av dem”.Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna. Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till galen plats.” Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak. 1919, strax före sommarferien som skildras i sista delen av Sandels trilogi, skrevs Sigmund Freuds essä om det kusliga, ”Das Unheimliche”. Genom etymologin understryker Freud hur det ohemlika alltid ligger på lur inuti det hemlika: ”Heimlich är alltså ett ord som utvecklar sin betydelse mot ambivalens, tills det slutligen sammanfaller med sin motsats unheimlich.” Det ohemlika eller ohemliga är något som vi har hållit hemligt för oss själva som tränger fram som om det vore främmande. Att hitta sitt smultronställe, ett hem utanför hemmet, är alltså att skapa en perfekt spelplats för det man har förträngt. Ingenting särskilt behöver hända under sommarveckorna. Men det är en bedräglig illusion att vardagen kan sättas på paus. Eller kanske snarare, att en sådan paus inte skulle få några konsekvenser. I den somriga rofylldheten kan blandade känslor breda ut sig. Tillvarons garnnystan vidgas, och pustar av såväl tomhet som liv och verklighet kan slippa igenom.I Sverige registreras idag de flesta skilsmässor i oktober. Kanske är det först då som efterverkningarna från sommarveckorna har hunnit spelas ut. September är den näst vanligaste skilsmässomånaden. Många står liksom Alberte med bara fötter på en gräsmatta i juli och känner en havsbris och tänker: ja, nej, ja, nej, hur hamnade jag egentligen här?En natt smyger hon ut ur huset med sin vän Liesel. De sätter sig i slänten tillsammans, hopkrupna på en regnrock. För en gångs skull lyckas de verkligen prata: dela sin förtvivlan och sin ensamhet. När Alberte blickar tillbaka mot huset ser det annorlunda ut, ”overkligt och som svagt självlysande i skenet från den sneda månskäran.” Därinne sover hennes familj och deras vänner. ”Vilka är de allihop? Finns de egentligen? Är de mer levande än dockan Mimi som blundar så snart man lägger henne?”Ute i Bretagnenattens havsbrusande månljusluft finns det plats för ett främlingskap som Alberte annars försöker tränga undan. Kusliga som dockor blir hennes närmaste medmänniskor. ”Det är som om man satt och såg tillbaka på en tillvaro man lämnat”, tänker hon, ”en dörr som stängts för alltid.” Är det kanske i själva verket där och då den stängs? Det kommer att dröja år och hundratals sidor innan hon till sist lämnar Sivert.Men redan på tåget in till staden känner hon hur den vanliga avdomnade maktlösheten har ändrat karaktär. Bohemsällskapet förbereder sig på att stiga av, säger farväl till sin tillfälligt utvidgade semesterfamilj medan Paris välbekanta hustak och kupoler tornar upp sig utanför fönstret. Längst inne i sinnet har Alberte ”en känsla av att ingenting av det som händer är riktigt verkligt. […] Av att allt som samtliga säger och gör egentligen inte förhåller sig så.”Fast mark under fötterna kan se ut på olika sätt. Det kan bestå i att våga släppa fram sitt eget främlingskap: inför sitt liv, sin partner, till och med inför sina barn. Att hitta sitt smultronställe kan innebära mer än bara en stunds lugn och ro. I hemmet utanför hemmet kan skälvningar mellan det välbekanta och det fördolda uppstå, ibland genom något så enkelt och rent som en havsbris. 3. Det andra stället och verklighetens sanna naturBjuder man in en sommargäst kan det egna hemmet förvandlas till en semesterort. Är gästen dessutom konstnär eller författare hoppas man kanske att denna ska tillföra någon extra magi till platsen. I hundratals år har rika mecenater erbjudit gästhem åt olika konstutövare, särskilt under sommarveckorna. En av dem är den excentriska amerikanska salongsvärdinnan Mabel Dodge Luhan. 1917 flyttade hon till Taos i New Mexico, där hon så småningom kom att ingå sitt fjärde äktenskap med en man ur ursprungsbefolkningen och grunda en konstnärskoloni. Luhan skrev själv, men enbart memoarer. Hon var fascinerad av romanförfattares förmåga att förhöja livsnärvaron genom fantasin. ”När han skriver”, sa hon om D.H. Lawrence, ”är erfarenheten mer verklig för honom än när den ägde rum.” Luhan skickar brev efter brev till den engelska författaren för att uppmana honom att komma till hennes enorma, palatsliknande bostad i Taos. Genom hans blick föreställer hon sig att den latenta magin i omgivningarna ska göras rättvisa.Och när han kommer frigörs hon äntligen från ”den hemska känslan av futtighet”. Hon blir ”arg eller sårad eller förbluffad av hans oberäkneligt föränderliga sätt”, men aldrig uttråkad eller deprimerad. Men konstens omvandling av verkligheten stannar inte där. Hennes memoar över deras möte, ”Lorenzo in Taos” från 1932, har idag fått ett extra lager av fiktion. Rachel Cusks roman ”Andra stället” från 2021 är intimt baserad på Luhans återgivning av sina brev, samtal och upplevelser med Lawrence. I denna fantasi om en historisk människas förverkligade fantasi om att en författare ska förhöja hennes livsnärvaro med sin livliga fantasi finns, paradoxalt nog, en hel del längtan efter autenticitet. Cusks berättarjag M – som i Mabel – är bosatt i ett annat märkligt landskap. Tillsammans med sin andra make har hon slagit sig ner i ett isolerat träskmarksområde längs den engelska kusten. Det är kargt, blött och melankoliskt. Hon längtar efter konstnären L:s ögon på det – L som i Lawrence.”Vårt landskap”, skriver hon till honom i ett brev, ”är som en gåta som folk dras till men i slutändan helt missuppfattat. Det är fullt av ödslighet och tröst och mystik och det har ännu inte avslöjat sin hemlighet för någon.” Vad är det för hemlighet som ska avlockas landskapet? Och varför just genom konsten? Freuds begrepp om das Unheimliche syftar på känslan när något som borde ha förblivit dolt uppenbaras. Enligt Freud är det ohemlika mycket rikhaltigare i konsten än i verkligheten, eftersom konsten är undantagen realitetsprövningen. Önsketänkande och vidskeplighet kan alltså breda ut sig utan att behöva motsägas; vi vet ju att vi läser en saga.Den här oroväckande effekten kan förstärkas om författaren leker med verklighetspremisserna, så att vi inte riktigt vet vad ska tro. Freud ger exempel från den tyska romantiska författaren E.T.A. Hoffmann, som ”till en början inte låter oss veta om han tänker föra in oss i den reella världen eller i en av honom fritt vald fantasivärld.” Cusk gör samma sak i ”Andra stället”. Romanen inleds med att M påstår sig ha mött självaste djävulen på ett tåg.Det demoniska återkommer sedan i beskrivningarna av L:s blick, som M hoppas på så mycket från. Mycket riktigt får hon tillgång till ett annat perspektiv i hans sällskap, men det beskrivs som en ”fruktansvärd objektivitet”. Att se saker ”som de egentligen [är]” skapar ett främlingskap i hennes kärleksfulla vardagsliv med maken Tony och den vuxna dottern Justine. Cusk beskriver det som en sorts illojalitetskänslor: ”till och med där, mitt bland det jag älskade mest hade han förmågan att få mig att tvivla och blottlägga det i mig själv som annars var dolt”. Det ohemlika blir en ögonblicklig uppenbarelse om ett hemligt, kanske till och med hotfullt, hem. Mabel Dodge Luhan skriver att hon kände sig som D.H. Lawrences syster. Redan från den första stunden när de möts känner hon en fulländad kontakt, som dock förblir outgrundlig. Det låter nästan infantilt, som när spädbarnet föds in i en värld av bottenlösa och givna relationer. Konstnärens närvaro chockar henne tillbaka in i en varseblivning som varken kan sortera eller konstruera.För Cusks M är det den sköra känslan av mening och sammanhang i vardagen som står på spel. I mötet med L börjar hon frukta att allt hon har byggt upp ska rasa ihop, som det gjorde efter hennes första skilsmässa. Nu är hon plågsamt medveten om vad en sådan förstörelse kan kosta. Men suget efter konstnärgästens magiska närvaro släpper inte taget. M får till sist vad Mabel Dodge Luhan förgäves suktade efter: ett oblandat skönt sommarögonblick.En kväll går M och hennes dotter Justine ner för att bada i månljuset. De har glömt badkläderna, och ljuvheten får en anstrykning av tabu när de bestämmer sig för att bada nakna. Träffsäkert beskriver Cusk den särskilda kroppsliga obekvämhet som växer fram mellan vuxna barn och föräldrar, som är så underlig med tanke på relationens ursprungliga köttslighet. De lovar varandra att inte titta, och simmar sedan ”stillsamt genom vattnet som i månskenet såg ogenomskinligt och ljust ut, som mjölk” medan marelden glittrar över deras armar.I nästa stund märker de att någon iakttar dem. Det är L, såklart, som skyndar iväg över stigen för att måla vad han har sett. Efter hans död finner M en abstrakt tavla, där hon och Justine bara blivit till suddiga ljusfläckar i mörkret. Nakenheten är fångad och oskadliggjord på samma gång. Något som borde ha förblivit fördolt har framträtt, men bara nästan.Cusks roman lämnar Luhans verklighet för att istället döda sin konstnär och låta hans verk fullborda berättarens sommarvärld. Det är vackert, men det klingar lite falskt. I den riktiga historien tvingades Luhan leva vidare med insikten om att ”det inte finns ett enda stabilt element i universum, vare sig inom eller utanför min egen hjärna”. Lawrences semestervistelse tog slut, men ohemlikheten som hans närvaro hade öppnat för fortsatte att mala inom henne. Frågan är om det är Mabel eller M som har hittat hem i verkligheten.  4. Mot fyren och sommarens möjlighetSolen flödar in i huset. Den lyser klart ”på cricketträn, flanellbyxor, stråhattar, bläckhorn, färgkoppar, skalbaggar och kranier av småfåglar, och kom[mer] de långa, fransiga tångrankorna som [sitter] fastspikade på väggen att utdunsta en doft av salt och sjögräs – samma doft som f[i]nns i handdukarna, fulla av sand efter all badning”. Idyllen framstår som ett orubbligt faktum i inledningen av Virginia Woolfs roman ”Mot fyren”. Men vartenda bräddfullt ögonblick präglas samtidigt av en hotande frånvaro, en kommande tomhet.I centrum av sommartillvaron på den skotska ön Skye finns Mrs Ramsay, åttabarnsmor och familjens givna mittpunkt, värdinna för en handfull medbjudna gäster. Hon är den sortens åldrande kvinna som säger ”nu ska vi ha det trevligt” och menar det. När yngste sonen frågar om de kan segla ut till fyren imorgon muttrar fadern, den kylige filosofen, att det troligen inte blir vackert väder. Jo, insisterar Mrs Ramsay. Det blir säkert vackert väder.Mrs Ramsay genomskådar inte, hon insisterar inte på alltings komplexitet. Men hon är mycket väl medveten om trivselns avigsida. Inunder den gemytliga samvaron finns ett spöklikt fluidum. En kväll när hon serverar soppan känner hon sig för en stund som om hon står ”utanför strömvirveln; eller att en skugga hade fallit och frånvaron av färg kom henne att se tingen i deras rätta dager.” Rummet saknar plötsligt charm. Alla människor tycks avskurna från sina bordsgrannar. Det finns en underliggande ångest, som Heidegger efter Freud kallar unheimlich. För Heidegger är det ohemlika den föremålslösa uppenbarelsen av att den mänskliga tillvaron är godtycklig i relation till världen. Det ohemlika är ett främlingskap, en oförmåga att känna sig hemma i livet som ytterst påminner oss om att vi alla ska dö. Mrs Ramsay, som är baserad på Woolfs egen mamma, har tagit på sig att avvärja denna ångest från alla i sin omgivning. Hon är, kan man säga, det hemlikas arbeterska. Så fort hon försvinner iväg ”råkar de [andra] i ett slags upplösning”. Utan någon fientlighet begrundar hon männens sterilitet i detta avseende, de klarar inte av att få den mellanmänskliga samvaron att pulsera naturligt igen. ”Och hela mödan att smälta samman allting och få det att flyta, mödan att skapa, vilade på henne.”Att just sommarveckorna har valts för att rama in Mrs Ramsays förmågor är ingen slump. Ingenting annat, vare sig skola eller jobb, håller ju samman tillvaron då. Varje dag är en blank sida av förströelser. Det händer inte särskilt mycket annat i romanen. Man frestas att, som författaren Margaret Atwood gjorde när hon läste den som nittonåring, utbrista: Vad handlar den ens om? Några sommargäster överväger att segla ut till fyren, men vädret blir för dåligt och resan får skjutas upp. Men Atwood plockar upp romanen igen mer än fyra decennier senare, när hon är över sextio. ”Vid nitton hade jag aldrig känt någon som hade dött”, tänker hon då. ”Jag begrep ingenting om den sortens förlust – om söndersmulningen av de levda livens fysiska texturer”. För tiden går. Två somrar skildras i ”Mot fyren”, före och efter Första världskriget. Emellan dem finns ett eget kapitel som bara handlar om husets förfall. Vinddragen nafsar i tapeter, träet mörknar och spricker. Inom parentes får vi veta att Mrs Ramsay har dött plötsligt en natt, att äldsta sonen har fallit på slagfältet och äldsta dottern dukat under i barnsäng. Så dyker två gamla kvinnor från byn plötsligt upp med skurhinkar; de har fått i uppdrag att ställa i ordning huset inför sommaren igen, familjen med gäster är på väg tillbaka.”Så meningslöst det var, så kaotiskt”, tänker konstnären Lily, som var gäst hos Ramsays både då och nu. ”Mrs Ramsay är död, Andrew stupad, Prue död hon också – hur ofta hon upprepade det väckte det ingen känsla hos henne.” Lily stirrar ut genom fönstret och reflekterar stumt: ”Och vi samlas alla i ett hus som det här, en morgon som denna”. Som semesterläsning är ”Mot fyren” lika underbar som oroväckande. Mrs Ramsays livsverk och bortgång både belyser och förkastar frågan om det ”egentligen” finns någon mening med tillvaron. Hon har ingen särskild bildning och inte ens någon allmänt fängslande karisma. Hon är borgerlig, tänker en av gästerna, dominant och fåfäng, tänker en annan. Hennes förmåga att skapa en känsla av sammanhang består inte i någon intellektuell insikt – för att understryka detta ställs den gång på gång mot hennes mans, filosofiprofessorns, arbete. Men kanske är den en viktigare begåvning.Genomskådandets sanning är inte den enda. Som författaren och filosofen Iris Murdoch skriver bör en författare snarare likna den Buddhistiska läromästare ”som sa att han som ung trodde att berg var berg och floder var floder”, men ”efter många års studier avgjorde att berg inte var berg och floder inte var floder” och till slut när han var gammal och vis ”kom till insikt om att berg är berg och floder är floder.” Emot det ohemlikas skrämmande godtycke har Mrs Ramsay vävt en kokong av trivsel och gemenskap. Däri faller solskenet över frukostens kaffekoppar, filtar läggs ut på gräsmattan, man går på en tur till stranden. Så blir sommaren till sommar igen, och när hon reflekterar över den döda kvinnan är det som om Lily får ett bättre grepp om penseln i sin hand. ”Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol, detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.”Trots tidens obönhörliga gång och dödens slutliga upplösning har Mrs Ramsay varje dag insisterat på sommarens idyll. Hon har vågat tro på att det finns en poäng med alla dessa flyktiga ögonblick av skönhet och trivsel. Kanske borde vi liksom hon ändå värna om våra naiva drömmar om sommaren. Livsnärvaron Mrs Ramsay har skapat dröjer sig ju kvar, också efter hennes död. Att säga ”vilken trevlig dag vi ska ha, det blir säkert vackert väder” behöver inte vara korkat och ytligt. Inunder trivseln lurar visserligen det ohemlika. Men sommarhuset kan ändå vara sommarhuset. Lyra Ekström Lindbäckförfattare, filosof och kritikerLitteraturFrançoise Sagan: Bonjour tristesse. 1954. Lilly Vallquists svenska översättning utkom 1955 på Wahlström & Widstrand.Cora Sandel: Alberte-serien – Alberte og Jakob (1926), Alberte og friheten (1931) och Bare Alberte (1939). Böckerna utkom åren efter på svenska med olika översättare på Bonniers.Rachel Cusk: Second place. Faber & Faber, 2021. Översatt till svenska som Andra stället samma år av Niclas Hval och utgiven på Albert Bonniers förlag. Mabel Dodge Luhan: Lorenzo in Taos. Knopf, 1932.Virginia Woolfs: To the Lighthouse, 1927. På svenska som Mot fyren 1953, i översättning av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall. Margareta Backgårds nyöversättning utkom på H:ström text & kultur 2019.Sigmund Freuds essä Das Unheimliche publicerades 1919 och finns i svensk översättning i band 11 av Freuds samlade verk, utgivet på Natur och kultur, 2007.Musik i programmet (kronologiskt)Låten i Insensatez komponerad av Antonio Carlos Jobim, portugisisk text av Vinicius De Moraes och engelsk text av Norman Gimbel i olika utföranden:1. Antonio Carlos Jobim (piano), 1963.João Gilberto (gitarr och sång) , 1961.Ben Street (kontrabas), Ethan Iverson (piano), Albert Heath (trummor), 2013.Nummer 1 igen.Astrud Gilberto (sång), 1965.

Behöver du en checklista för att ge struktur åt dina tankar, så att du kommer vidare………… Har du just nu anledning att fundera över var du står i livet? Vill du kanske ha en bekräftelse på att du är på rätt spår? Eller känner du att det är dags att se över inriktningen på ditt liv? Kanske är det dags att ta ett kliv framåt? Grattis! Insikten är det första steget mot förändring. Du kan själv styra, så att förändringen går i den riktning du önskar. Det gäller bara att komma igång. Vill du ha hjälp med första steget, nämligen att ge dina tankar en struktur som sedan gör det lättare att välja och ta beslut?

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Efter att artisten, låtskrivaren och programledaren Linnea Henriksson deltog i Idol 2010 kan man minst sagt säga att karriären har gått spikrakt uppåt. Med hits som ”Lyckligare nu”, ”Säga mig”, ”SMS” och ”Det kommer en tid” har hon gjort succé på de svenska scenerna. Vi har också sett henne som programledare i både Mellon och Musikhjälpen, och nu sitter hon skapar nästa album.Vi pratar mycket om hennes väg in i musiken och vad den har betytt för henne personligen. Vi pratar också om prestationsångest och insikten om att man inte alltid behöver vara bäst. Dessutom glider in och pratar om hur det är att turnera med sin sambo, varför det inte finns några genombrottsgig och får höra om ett pinsam händelse under en konsert på Gröna Lund. Tusen tack för att du lyssnar!Besök Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Linnea Henriksson på instagram och via hennes blogg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter att artisten, låtskrivaren och programledaren Linnea Henriksson deltog i Idol 2010 kan man minst sagt säga att karriären har gått spikrakt uppåt. Med hits som ”Lyckligare nu”, ”Säga mig”, ”SMS” och ”Det kommer en tid” har hon gjort succé på de svenska scenerna. Vi har också sett henne som programledare i både Mellon och Musikhjälpen, och nu sitter hon skapar nästa album.Vi pratar mycket om hennes väg in i musiken och vad den har betytt för henne personligen. Vi pratar också om prestationsångest och insikten om att man inte alltid behöver vara bäst. Dessutom glider in och pratar om hur det är att turnera med sin sambo, varför det inte finns några genombrottsgig och får höra om ett pinsam händelse under en konsert på Gröna Lund. Tusen tack för att du lyssnar!Besök Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Linnea Henriksson på instagram och via hennes blogg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kontrollmyndigheten för kognitiv formatering - den Djupa Staten - vet att den inte helt och för alltid kan undertrycka all medvetet medveten fantasi och den utveckling som den riskerar att föra med sig, men den Djupa Staten måste därför också alltid sträva för att åstadkomma just detta, så den tar alltmer med tiden till den adjungerade riktning som passar deras syfte just för tillfället – den planeringsmässiga tidshorisonten för problemformuleringsinitiativet krymper, i takt med att den allmänna naturliga emotionella resonansen i förhållande till verkligheten växer. Religion eller migration är perfekta exempel på maktverktyg där detta nu blir alltmer uppenbart för alltfler människor. Människan som egentligen i grunden är hungrig efter själslig utveckling - tillfredsställelse genom själv-utveckling, upplever hör och häpna att när någon med ”auktoritet” i form av en hatt eller uniform uppenbarar sig med något som nära nog liknar den personliga uppenbarelsen av verkligheten - sanningen och önskemålet för människan ifråga – presto! Människan blir som frälst! ”Detta bara måste vara vägen, att ordna migrationsproblemet !” – från att riskera att tvingas att tänka själv fritt – den färdiga handboken för att nå lyckan i livet. Om och om igen. Detta kan möjligen vara lite väl linjärt i resonemanget, för det finns faktiskt goda generella poänger i flera religioner - annars hade de upplevts som fullkomligt orimliga tankegods, men det är icke desto mindre sant – parasitiska krafter vill alltså inte bara avleda fantasifullhetens skapande själsliga kraft hos individen, utan istället även använda den med ett skändligt syfte, för sin egen materiella nyttomaximering. Religion, krig eller politik spelar kvitta. Människan är inte skapt främst för att döda eller att konkurrera ut varandra om den är utvecklad för att tänka vidare. När någon väljer att haka av sig belastningen av denna övergripande plan för psykosocial kontroll och dominans från den kognitiva kontrollmyndigheten, så kan detta därför vara lite skrämmande. Men garanterat, så kommer människors själsliga liv, sinnen och deras fantasi nu efterhand slå gnistor med idéer till lösningar och personliga och sociala åtgärder för ett bättre liv. Det är helt enkelt naturen som arbetar i det växande flödet av medvetet medvetande. Insikten om att flödet av vad någon upplever står i strid med vad människor omkring sig upplever, är faktiskt nu en sund reaktion, eftersom vi lever i de sista stadierna av en värld av sinnessjukt manipulerade invånare i olika stadier av psykosocial hypnos. #CarlNorberg #DeFria

Hur gör man för att undvika ett samhälle styrs av blind tro på lagtextens bokstav? Frilansskribenten Vincent Flink Amble-Naess berättar om juryräddningens viktiga roll i USA:s historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hudsonflodens utlopp i Atlanten såg under 1700-talets första hälft inte mycket ut för världen. Ursprungsbefolkningen hade kallat platsen för manahahtán, platsen där bågarna spänns, men nu var de fördrivna. På ett skär i bukten skulle man 150 år senare låta resa en staty i ärggrön kopparplåt the Statue of Liberty men än så länge var sikten klar. Den som närmade sig platsen från havet kunde vid horisonten skönja konturerna av en mindre handelsstad, med tullhus, bodar och magasin. Namnet New York hade staden fått efter sin förste beskyddare, hertigen av York. I vår tid betraktas den inte sällan som världens mittpunkt, men än så länge var platsen inte mer än en obetydlig kolonialprovins i det brittiska imperiets utkant.När Högsta domstolens ledamöter sammanträdde i New Yorks stadshus den 4 augusti år 1735 var det därför knappast en internationell angelägenhet. Men bland lokalinvånarna rådde det stor uppståndelse. Fallet gällde tidningsmannen och typografen John Peter Zenger. I åratal hade han spridit rykten om att provinsens kungliga guvernör, William Cosby, hade missbrukat sitt ämbete och gjort sig skyldig till nepotism. Zenger hade retat gallfeber på myndigheterna, och nu stod han åtalad för uppvigling.I väntan på rättegång hade han fått tillbringa 8 månader i fängelse, men nu skulle han få upprättelse. I rättssalen argumenterade försvarsadvokaten i timmar. Slutledningarna var vattentäta, tycktes det, och bevisen var övertygande. Visst hade Zenger låtit trycka texterna, men guvernör Cosby var skyldig och rättvisan krävde hans avgång.När domaren tog till orda vände han emellertid på saken, och förklarade att advokatens resonemang var irrelevanta. Även om Cosby var skyldig hade Zenger ingen rätt att skriva om det. Också sanna anklagelser kunde nämligen klassas som uppvigling. Zengers granskningar hade undergrävt förtroendet för myndigheterna, och därigenom äventyrat den samhälleliga stabiliteten. Juryn mer eller mindre instruerades att finna den tilltalade skyldig. Advokaten var chockad. Av misstag hade han alltså råkat erkänna sin klients brott. Ett brott som kunde ge hans klient en livstid i fängelse, det vill säga: om myndigheterna inte valde att hänga honom.Åklagarsidan klappade händerna när domaren hade hållit sin utläggning. De oregerliga amerikanarna var satta på plats, och kolonisatörerna kunde pusta ut. Allting var avgjort, tycktes det. Men efter att juryns förman hade rest sig upp och meddelat sin samlade bedömning blev det knäpptyst i salen. Zenger befanns vara oskyldig till brottet, trots att hans ombud hade erkänt å hans vägnar.Jurymedlemmarna förstod naturligtvis att Zenger i lagens mening var skyldig. Ändå valde de att fria honom, eftersom han i moraliskt hänseende hade uppträtt oklanderligt, ja till och med berömvärt. Och de lyckades i sina föresatser. När Zenger dagen därpå lämnade fängelset genom huvudentrén var han en fri man. Segern firades med biffstek och bayerskt öl på the Black Horse Tavern. Kanonerna sköt salut till hans ära.Denna triumf för rättvisan hade varit otänkbar om det inte vore för det amerikanska jurysystemet, som har levt vidare in i våra dagar. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig underligt att en samling slumpmässigt utvalda individer utan juridisk utbildning tillåts avgöra utfallet i en rättegång, men för amerikanerna är processen en självklar del av demokratin. Så här går det till:Efter förhandlingen i rättssalen drar sig jurymedlemmarna tillbaka till ett separat konferensrum. De överläggningar som sedan påbörjas är belagda med sträng sekretess. Tidigt i processen utses därför en förman, som sköter kommunikationen utåt. I normalfallet kommuniceras endast huruvida den tilltalade har befunnits vara skyldig eller oskyldig till brottet. Varken domaren, åklagaren eller försvarsadvokaten har rätt att få reda på jurymedlemmarnas bevekelsegrunder. Ett fällande juryutslag kan i specialfall tillbakavisas av domaren, men ett friande kräver en formell överklagan, vilket inte alltid beviljas.Detta faktum gör det möjligt för juryn att låta en i lagens mening skyldig person gå fri från straff. Fenomenet kallas på engelska för jury nullification, eller juryräddning. Zengers fall är ett av de tidigaste kända exemplen.Insikten om att det ibland är vår plikt att frångå lagens bokstav är urgammal. Ett välkänt exempel är Jesus uppmaning i Lukasevangeliet, om att ta åsnan ur brunnen på sabbaten. Orden var inte menade att avskaffa vilodagen, vilket är viktigt att hålla i minnet. Tvärt om var undantaget tänkt att bekräfta regeln. Eller som det heter i Matteusevangeliet: Jag har inte kommit för att upphäva lagen, men för att fullborda den.Fariséerna och de skriftlärda hade naturligtvis sina invändningar, men faktum kvarstod: Tog man inte djuret ur brunnen, så drunknade det. Och inte nog med att bonden då förlorade sin åsna, kadavret skulle dessutom förorena vattnet vilket i den judeiska hettan kunde innebära en dödsdom. Sådana konsekvenser var oacceptabla. Sabbaten fick vänta.Alla tycks emellertid inte ha lärt sig sin läxa. Också våra dagars skriftlärda har nämligen sina invändningar. I modern tid fördöms juryräddningar av i stort sett samtliga av USA:s domare. Åtgärden innebär en form av självsvåld, menar man. Men på senare tid har tillvägagångssättet också lyfts fram som något positivt, inte minst av röster inom akademin.Forskarnas ställningstaganden motiveras inte sällan av antirasistiska resonemang. Enligt somliga är landets lagstiftning nämligen oproportionerligt sträng mot afroamerikaner och andra minoriteter. Dessutom har forskarna historien på sin sida. Det är tydligt att de som stiftade den amerikanska grundlagen avsåg att jurymedlemmarna skulle pröva saken inte enbart i juridiskt hänseende utan även i moraliskt.Under månaderna innan grundlagen ratificerades publicerades en skriftsamling the Federalist Papers där den föreslagna lagtexten avhandlades i detalj. Samlingen författades av politikerna och sedermera grundlagsfäderna Hamilton, Madison och Jay. I dessa texter beskrivs jurysystemet inte enbart som ett försvar mot tyranniska arvsmonarker utan även mot domare och folkvalda. John Adams, som var landets första vicepresident, skriver utförligt om saken i sin dagbok. Det är jurymannens plikt, skriver han, att fälla sitt omdöme i enlighet med sitt samvete också då detta står i strid med lagen.I förstone kan det tyckas underligt att juryn ska tillerkännas sådan makt. En lag är trots allt resultatet av en demokratisk process, och därför ett uttryck för folkviljan. Varför skulle en liten samling slumpmässigt utvalda ha mera rätt än hela befolkningen? En del av svaret står att finna i faktumet att lagstiftarna sällan kan förutse varje potentiell tillämpning. I särskilda fall riskerar denna omständighet att ge upphov till orättvisa domar. När en människa ställs inför det individuella fallet är det däremot lättare att göra en rättvis bedömning. Kanske fattar man sympati för den åtalade, som vid närmare påseende framstår som blott ett offer för omständigheter. Jurysystemet är alltså inte enbart ett skydd mot maktens illvilja, som i Zengers fall, utan även mot dess dumhet och brist på förutseende.Än idag kvarstår möjligheten till juryräddning i det amerikanska rättssystemet. Ibland händer det också att den tillgrips. Det är när bevisen är överväldigande och lagen är hopplöst tydlig; när saken tycks vara avgjord på förhand, och det enda som fattas är en ren formalitet. Då reser sig juryns förman från bänken, harklar sig och talar. Och i domstolens marmorsal hörs ekot av hans stämma, som en påminnelse om att folket har makten och inte tjänstemännen. Och det ekar i kongressbyggnaden, i försvarshögkvarteret och i presidentens vita hus. Och orden får väggarna att skälva:Vi finner den tilltalade oskyldig.Vincent Flink Amble-Naess

Vi behöver modiga ledare som visar att de är beredda att göra det extra för att försvara demokratin, men vi behöver också en gemensam anda av beslutsamhet där vi var och en gör det lilla vi kan. Om Ing-Marie Wieselgren:Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-72"));Hej kära läsare Så har ännu en vecka passerat och vi har kortare tid än vi kan tänka att få allting gjort innan semestern. Så det är dags att komma igång som min fru ofta påminner mig om. Jag brukar säga på mina seminarier att om ett år kommer du att önska att du började idag, så börja nu! Vill du höra mer om vad som har störst hävstång att börja med så ta en titt på mina online kurser och föreläsningar här. Vill ni ha inspiration i den riktningen på jobbet så ta gärna en titt på vilka föreläsningar jag erbjuder för företag och event HÄR! Sedan är jag väldigt glad över att så många av er hör av och vill vara med på retreat med mig och Jesper Caron den 15-16 oktober. Vill du vara med på det hittar du informationen du behöver  HÄR! Med marknadsföringen klar tar jag den här veckan upp en insikt som jag tror är av värde för dig överallt i livet. För kan vi höja vår förståelse av hur vi som människor fungerar höjer det i sin tur både vår produktivitet och livskvalitet. Scrolla ner, läs och kom ihåg … Ditt liv är ett mästerverk, Anders Haglund Nothing found. UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-73"));Veckans citat ”För att få allting gjort - gör en sak i taget. Det är det enda alternativ som någonsin kommer att finnas.”- Byron Katie UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-74")); UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-75"));Skrapa fram din superkraftUNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-76"));När vi är i vår stuga på kusten behöver man gå ut en sväng för att gå på toa. Tittar man då upp på natthimlen märker man hur extra magisk den är utan stadens alla bakgrundsljus. Stjärnorna är så klara och många att man ofta kan se vintergatan breda ut sig. Insikten att den innehåller flera hundra miljarder stjärnor och att det finns lika många galaxer får tanken att svindla. Men det som fick mig att fundera lite var när jag en klar natt försökte identifiera stjärnbilder. Orions bälte är lätt att känna igen, men att få till de tre klara stjärnorna som ett bälte kräver lite fantasi. Men det är inget mot vad som krävs för att få till skytten med sin båge spänd till skott. Även att få till Karlavagnen måste ha kommit till på en kväll runt lägerelden där man försökt hitta mönster på himlavalvet så gott man kunde. Det visar om inte annat att vi här i Norden såg det som Odens vagn, medan de i Grekland ansåg att samma mönster bildade en björn som placerats där av Zeus efter att hans svartsjuka fru Hera förvandlat en av hans älskarinnor till en björn (vet inte vad man rökte på den tiden men det måste varit något annat än vanlig tobak;-) Nu läser ju du förmodligen inte detta brev för att bli uppdaterad i nordisk och grekisk mytologi, så vad är jag ute efter? Jo, att när vi kopplar ihop mönster som inte har någon kausalitet (orsak och verkan) så leder det alltid till vidskepligt beteende. Nog för att det är ganska oskyldigt att spotta tre gånger för att en svart katt korsar vägen, men vidskeplighet kan ändå få stora konsekvenser. När gamla kejsare trodde att kometer var ett tecken på att gå ut i krig fick unga män dö för äldre mäns oförståelse. I många länder där man vill ha söner anser man att kvinnan inte gjort sitt ”jobb” när hon föder döttrar. Till den milda grad att man straffar henne. Måste vara en chock i den manskulturen när de väl får höra att ägget är könsneutralt och att det är genen i spermien som avgör könet. Vi har alla dessa oskyldiga missförstånd av tingens ordning som leder till vidskepligt beteende. Det mest grundläggande som jag märker ställer till det för de jag föreläser för och mina personliga klienter (och inte minst mig själv) leder till mängder med vidskepliga beteenden, dvs handlingar som inte är de facto kopplade till den verkan vi försöker åstadkomma. Lite kryptiskt kanske så låt mig gå direkt på vad d...

Livet med en narcissist känns ofta som en rysare. Om detta berättar överlevaren Helena i en filmisk och kreativ epilog där hon öppenhjärtigt delar med sig av sina upplevelser av narcissistisk misshandel och hur förövaren lyckades behålla sitt järngrepp om hennes tankar och självbild även efter hon lämnat relationen. Insikten gör henne redo att äntligen försöka hitta ut ur rysaren hon överlevt. Vi får följa henne genom en snårig labyrint av tankar, känslor och smärtsamma insikter mot att återerövra sin egen röst och sanning - men kommer hon att lyckas hitta ut? Epilogen Podcast är en finstämd podd om psykisk misshandel. Producerad av konstnären Mia Makila (miamakila.com). Musik: Borrtex - 71017 / Light, Daniel Birch - Low Force / Restless States Constrained Desire 2, Kai Engel - Mist and Clouds /  Morbid Imagination / Snowmen, Maarten Schellekens - Dawn / The Little Match Girl (ft. Enlia) / Shattered Innocence, Scott Holmes Music - Boiler Room / Longing for Home, Alex Mason - Against Ghost Ljudeffekter från freesound.org: (qubodup, Timbre, vykroft, lena_orsa, GregorQuendel, Benboncan, Kyster, DudeAwesome, LampEight, MrAuralization, ERH)

- På alla orter som drabbades i helgen så är det många gånger fler invånare som går ut och städar och ställer i ordning, som tröstar varandra. Om Ing-Marie Wieselgren:Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

- Vi försöker trösta oss med att fråga en massa experter, för det är en slags tröst att försöka förstå och att tillsammans prata om det hemska. Morgonens Tankar för dagen sändes direkt med anledning av situationen i Ukraina.Om Ing-Marie Wieselgren:Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Om den kärlek som gör dig trygg, den värdegrund som söker den andres bästa. Insikten, att den kärlek som inte söker sitt, den börjar inte med andra - utan med dig!Det handlar också om uppkopplingen mot Guds Ande. Dörren in i det allra heligaste, är öppen, men passagen är känslig. När kärleken kallnar, påverkas närvaron kraftigt och det är allvarligt, därför att som troende är du beroende av kraften, informationen och livet i den osynlige Guden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jag hoppas att det nya normala kan få vara bredare än det gamla, mer inkluderande med plats för många olika sorts hjärnor. Om Ing-Marie Wieselgren:Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Hos de flesta av oss är högerhanden den mest dominanta. Men kanske lever den på gamla meriter? Läkaren Matz Larsson funderar över högerhandens roll i evolutionen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag går fram till spegeln. I handen håller jag en blyertspenna. Jag betraktar min spegelbild. Också han är beväpnad med en blyertspenna. Jag gör några utfall, likt Zorro. Sedan flyttar jag pennan till vänster hand, gör om samma rörelse. Till slut tror jag mig ha kommit på svaretNio av tio människor är högerhänta. Men varför det är så är en av evolutionens gåtor. Genom historien har olika teorier varit populära. En av dem handlar poetiskt nog om hjärtats placering.Själv blev jag intresserad av frågan i mitt arbete som lungläkare. I mitt yrke möts jag dagligen av röntgenbilder på lungor och hjärtan. Inte minst när jag måste dränera lungor från vätska som ansamlats i lungsäcken måste jag ta hänsyn till hjärtats läge, eftersom redskapet jag använder liknar ett sylvasst spjut ett ingrepp som kräver precision och kunskap om var hjärtat sitter.Jag är inte den enda som intresserat mig för frågan. I boken Right hand, left hand, skriven av den vänsterhänte forskaren Chris McManus, bjuder han på en svindlande resa. Man kryssar än till höger än till vänster. Träskruvar, spegelvända molekyler, DNA, hjärnforskning, sport, mupparna, Da Vinci, plattfiskar, testiklar, och allsköns andra asymmetrier undersöks. McManus väver ihop biologi, fysik, konst, kultur och humor men vävens röda tråd, det är högerhandens dominans.Faktum är att högerhandens dominans också lett till aktiva försök att förminska de som av någon anledning ändå föredrar vänsterhanden. Det syns inte minst i språket: Inom flera språk finns ord och uttryck som anspelar på tafatthet eller oärlighet. Engelskans right hand som också betyder rätt hand är ett av många exempel, liksom svenskans vänsterprasslar.Diskriminering och tvång är antagligen också ett skäl till varför det fanns så få vänsterhänta på artonhundratalet. Vänsterhanden kunde bindas fast i stolen, aga förekom, även in på 1900-talet. Bland de som drabbades fanns bland andra Kurt Cobain i Nirvana, som egentligen var vänsterhänt, men som av sin pappa tvingades att skriva med den högra. Ja, flera av de allra mest uppskattade gitarristerna inom rocken är vänsterhänta Cobain, McCartney, Mark Knopfler. Kanske var det just vänsterhäntheten som bidrog till deras speciella, ja faktiskt banbrytande sätt att spela gitarr?"Scuse me while I kiss the sky": Jimi Hendrix, lirade också omsträngat men skrev med högra. Blandar man så, hör man till de ambidextras skara, kanske en förutsättning för Hendrix ekvilibristiska solon, utsökta poesi och fascinerande språk?Chris McManus tror, precis som många andra, att språket kan ha börjat med gester. De flesta, även vänsterhänta, processar språk huvudsakligen i vänster hjärnhalva. Varför är oklart. Lika kryptisk är högerhänthetens stora dominans. Bland djur ses ju inget liknande. Djur kan förvisso ha en favorit-tass men på gruppnivå är andelen vänster- och högertassade ungefär lika stor.Kan något ha missgynnat våra vänsterhänta förfäder? Visst, vår skrivmetod, saxar, dörrvred krånglar till det men evolutionärt sett är det nymodigheter. Vad kan det då vara? Jag läser vidare i boken.Det är då det händer. Jag släpper boken, stegar fram till spegeln. Jag greppar en blyertspenna först med högra handen. Penn-fäktar lite likt Zorro mot min egen torso. Flyttar sedan pennan till vänstra handen. Vad händer? Jo, nu blottas ju hjärtat! Heureka! Jag återvänder till boken och läser som i trans. right hand dominance probably arose in fighting; most important to protect your heart and its adjacencies På svenska ungefär: Högerhandens dominans uppstod antagligen i strider; framförallt för att kunna skydda hjärtat och dess angränsande område. Detta enligt Thomas Carlyle - skotsk historiker och författare. Min geniala idé visar sig vara från 1800-talet!Men kanske var den inte så genial ändå. Enligt Chris Mcmanus är krigare-sköld-hypotesen sedan länge förkastad. Gamla flintflisor har avslöjat att tillverkarna var högerhänta, och det var långt innan skölden uppfanns. Min snilleblixt visade sig vara sedan länge begravd, och McManus var tydligen en av officianterna.Men vänta lite! Varken jag eller min duellant framför spegeln hade ju någon sköld!Insikten leder till en ny duell: Två män, öga mot öga, allt lika, männens storlek, styrka, snabbhet, svärdens skärpa. Men en sak skiljer faktiskt greppet om vapnet! Jag är högerhänt, mannen i spegeln är vänsterhänt.Vad skulle hända vid en coup double, det vill säga en samtidig stöt har vi då samma odds? Nej, mitt högerhänta jag blir ju stungen i höger bröstkorg. Lungan kan punkteras, men det kan jag överleva. Värre för mitt vänsterhänta jag, som får en stöt som träffar hjärtat mitt i prick.Det finns förstås undantag. Lite till vänster om bröstbenet kan du nog känna ditt hjärtas slag såvida du inte har situs inversus spegelvända inre organ. Då är du en på 10 000 undantaget som bekräftar regeln. Annars sitter hjärtat alltid till vänster, precis som hos alla ryggradsdjur.Hjärtat ser likadant ut hos vänsterhänta, men det blottas mer om man råkar hamna i duell. Betydelselöst i fredliga samhällen - men människosläktet har ett blodigt förflutet.Hjärtat sitter till vänster, men var exakt?Enligt undersökningar som bygger på datortomografier på örebroare ligger i snitt 75 procent av hjärtats volym i vänster bröstkorg.En vänsterhänt duellant löper därmed tre gånger högre risk för att bli träffad i hjärtat. Hjärtat ligger dessutom direkt an mot bröstkorgsväggen på den vänstra sidan. Dessutom löper kroppens största blodkärl, aortan, till vänster.Visst kan det vara så att vår vänstra sida är mer sårbar, och människor dog ofta våldsamt förr. Men kan det ha lämnat avtryck i generna än i dag? Ja, för minsta fördel kan få stor inverkan på arvsanlag när det handlar om långa tidsperioder. Här rör det sig ju om miljontals år.Men om nu stridsbenägna högerhänta har bättre förutsättningar att överleva varför blev inte alla högerhänta?Kanske drog de vänsterhänta fördel av att vara sällsynta? Så länge vänsterhänta är ovanliga får högerhänta sällan möta och träna sig på vänsterhänta, som ju har helt andra rörelsemönster. Det räcker med att slå sig ner framför en idrottsmatch: bordtennis, tennis, baseboll, boxning eller fäktning, för att förstå hur vänsterhänta spelare tycks kunna vinna matcher genom att helt enkelt utmana sin motståndares invanda rörelsemönster.Det gäller förresten inte bara inom sportens värld. Forskning har visat att grupper och organisationer med individer som tänker och handlar likartat, de grupperna fungerar sämre. Vänsterhänta greppar saker och ting annorlunda.Idag bär fäktarna skydd. Knivmord är inte längre en dominerande dödsorsak. Därmed borde hjärtats plats inte längre påverka evolutionen. Och forskning visar faktiskt att de vänsterhäntas antal ökar, vilket är i linje med hjärt-hypotesen. Det finns anledning att tro att detta är av godo för mänskligheten. För en lagom mix av höger- och vänsterhänta kan skapa nya perspektiv och nya lösningar.Matz Larsson, läkare ReferenserMcManus C (2003) Right hand, left hand: the origins of asymmetry in brains, bodies, atoms and cultures. Phoenix, London Larsson Matz, Did heart asymmetry play a role in the evolution of human handedness? J Cult Cogn Sci (2017) 1:6576 https://doi.org/10.1007/s41809-017-0009-z With a heart on the left, why are most of us right handed? | Science Features | Naked Scientists (thenakedscientists.com)Larsson Matz, Apropå! Högerhänthet och torax asymmetri. Läkartidningen. 2017,114:EX7Y

I hemarbetets tid kan jag sakna spänningen i att springa till stationen och glädjen när man med andan i halsen hoppat på tåget. Om Ing-Marie Wieselgren:Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Nog är mänskligheten konstig för samtidigt som vi slår ihjäl varandra gör vi allt för att rädda liv. Om Ing-Marie Wieselgren:Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

- Det viktigaste inför det nya året är nog att vi hjälper varandra att orka leva. Att stötta varandra att kunna vara nöjda med oss själva som vi är. Om Ing-Marie Wieselgren:Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Vi borde bekymra oss mer om hur hjärnan mår än hur vi ser ut. Om Ing-Marie Wieselgren: Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Jag stannar upp och funderar över hur orättvist livets bördor drabbar oss. Om Ing-Marie Wieselgren: Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Det är inga små samhällsförändringar vi varit med om. Om Ing-Marie Wieselgren: Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Kalle Moraeus säger att han har förlikat sig med tanken att han blivit "gubbe". Insikten som började med ett par läsglasögon har nu blivit en bok till alla gubbar om åldrandet och hur man gör det bästa av den nya perioden i sitt liv. Musikern, artisten och programledaren Kalle Moraeus, född 1963, nådde topplatån på ålderstrappan och började leta litteratur om mannens klimakterium. Han hittade inte vad han sökte utan skrev en egen bok om mannens åldrande och hur det är att vara gubbe han kallar sig själv för gubbe nu vid 57 års ålder. Tjur på retur en kärleksförklaring till alla gubbar blev en självbiografisk och anekdotisk självhjälpsbok. Lundströms bokradios producent Anna-Karin Ivarsson intervjuar Kalle Moraeus, hon i Stockholm och han i Orsa. Fotot däremot togs en tid därefter när Moraeus hade ärende till huvudstaden. Johan Hedberg är redaktör och medförfattare till Tjur på retur. Hedberg och Moraeus har samarbetat med manus tidigare i tv-sammanhang. Kalle Moraeus säger om tillblivelsen av boken: Jag skrev och han rättade till. Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Istället för att bevara gamla saker är det i en del kulturer viktigt att förstöra dem. Arkeologen Anna Källén berättar om en kulturkrock som påverkar hennes arbete än idag. Som ung arkeolog i Laos träffade Anna Källén på människor med uppfattningen att gamla saker ska förstöras för att släppa lös kraften i dem. Insikten att vår vilja att bevara det gamla inte är ett självklart sätt att bygga bilden av det förflutna grundlade hos henne ett intresse för hur vi konstruerar bilden av forntiden också här i Sverige. På senare tid har Anna Källén intresserat sig för hur genforskning används för att skapa en koppling bakåt i tiden. Exempelvis finns personer som utifrån ett genetiskt arv från forntida nordbor definierar sig som vikingaättlingar. De tolkar då det ursprunget som en förklaring till olika egenskaper de har, till synes obekymrade om att det utgör en försvinnande liten del av deras totala genetiska arv. Programmet är en repris från mars 2021. Programledare: Björn Gunér bjorn.guner@sverigesradio.se Producent: Camilla Widebeck camilla.widebeck@sverigesradio.se

Klas Eriksson arbetar som regissör, skådespelare och komiker, och han är mest känd för serien Leif och Billy på SVT. Klas delar med sig om sitt andliga uppvaknande, när han för första gången fick distans till sina tankar och insåg att han inte var dom. Om hur hans jakt på lycka aldrig lyckades, trots lägenhet, flickvän, pengar och kändisskap. Om nyfikenheten som kan uppstå när vi inser att vi inte ens vet vad som kommer att hända om en sekund. Att vi bara kan ta hand om vår egen tennisbana. Att meditation kan hjälpa oss att känna kärlek för oss själva och att vi då får enklare att känna kärlek för andra. Om egot som byter taktik. Att meditation är att sitta, titta, observera, acceptera och låta allt vara precis som det är. Insikten att vi redan har lyckats. Om att närvaro inte är något vi behöver skaffa sen, utan att det alltid finns här, nu. Att välja kärlek och fråga sig själv, vad hade kärlek gjort? Och att meditation kan vara ett bra verktyg för att bli mer kreativ. Vill du veta mer om Klas, gå till https://www.instagram.com/klausgorans/ Meditera Mera är en podcast från Mindfully, Sveriges nya meditationsapp. Du kan prova Mindfully kostnadsfritt i 14 dagar. Starta din provperiod på vår hemsida och hämta appen i App Store eller på Google Play. För mer information om Mindfully, besök vår hemsida www.mindfully.nu

Att vara människa är en konst där det gäller att ständigt balansera mellan kortsiktiga vinster och långsiktigt hållbara lösningar. Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Många har haft ett tufft år men många har klarat att göra bedrifter de inte trodde var möjligt. Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Varje tanke ”väger” något för oss i energin vi har gett den. Många av tankarna får väldigt mycket energi av oss i form av känslor och tid. Tänk sen att du har många sådana tunga tankar som du går runt med. Inte undra på att du känner dig trött, utmattad och helt slut. Vi är vana att leva i den tunga energin vi upprätthåller med våra tankar och fattar inte ens hur lätt livet kan vara när vi släpper dessa tankar. Vi kan dock möta och släppa en tanke i taget. Känner du irritation gentemot någon eller oro för något? Då är dessa tankar dom som väger tungt. Inget/ingen utanför dig själv är värda att få din energi om det nu inte är något positivt. Nästan alla tankar vi bär med oss är dom tunga och stressande. Är det något vi är glada över, uppskattar eller älskar, då är dessa tankar inte betungande alls, tvärtom, dom får oss att lyfta och flyta genom livet. Många av oss trycker ner tunga tankarna och det är värre än att gå och tänka på dom, för all energi som dom redan tar, ger vi mer energi till dom genom att försöka hålla dom nere (glömma dom, döma dom, skämmas över dom dvs när vi inte vill möta dom). Så länge vi inte tar tag i, möter och ser dessa tankar kan vi inte leva livet fullt ut eftersom vi ger utrymme, tid och energi (vår kraft) till tankarna om någonting utanför oss själva. Vi får inte det vi vill ha, vi får mer av det vi tänker på. När du har tillfälle, sätt dig ner (så ofta det går) och skriv ner det som väger tyngst just då eller gjorde det. Första steget är insikten om dina tankar, dom tunga återkommande tankar. Insikten om hur många sådana tankar vi har hjälper oss att börja möta dom en i taget och varje liten tanke som vi möter, tar oss närmare till närvaron, här och nu. Så ta varje tanke och stanna upp och fråga dig själv: Får den här tanken mig att må bra? Om inte, vad skulle få mig att må bra? Vilken tanke får mig att må bra? Vilken tanke skulle få mig att må bättre? Det kan vara om samma sak eller något helt annat. Huvudsaken är att du vänder på ditt mående. Desto mer du tar dig till närvaron, desto bättre utrustad är du att hantera allt du möter i livet. Tankar som är mer subtila är svårare att hitta och se, men då du kan följa känslan. Känner du dig irriterad av någon anledning och vet inte varför, finns det alltid en tanke bakom den känslan. Då kan du fråga dig: Vad tänkte jag på? Även om du tycker att du inte tänkte på något, så finns det något som fick dig att känna som du gjorde, det börjar alltid med en tanke. Bli inte frustrerad om du inte kommer på det direkt, ge dig tid. Viktigaste är att du stannar upp och frågar dig själv. Testa dig själv vad det är som triggar dig, du kan tänka på alla människor du känner, olika jobb, kollegor du haft, på din kropp, på din barndom, din framtid, på naturen, på djuren mm. Vilka nyheter triggar dig eller skulle kunna trigga dig? Det finns alltid något som vi triggas av och det är en superbra ledtråd. En trigger kan vara att du hoppas att ingen frågar dig om något som du helst inte vill prata om och svara på. Ta dessa triggers som vägledande insikter och kolla om du vill fortsätta tänka/känna så. Vill du lära dig hur du kan tycka om dig själv mer och få ett ännu bättre liv? Kika in på hemsidan för de senaste pod-avsnitten samt datum för nästa workshop. Vill du boka en coaching-session enskild eller i grupp? Kolla på mina erbjudanden på sidan. Effortlessliving-podden finns på Spotify, Itunes, Acast eller på Soundcloud. Facebook: Super Soul. Instagram: effortlesslivingpodcast. Du kan också läsa min bok Only Good – bara det bästa. Det är en bra dag att ha en fin dag!

Kalle Moraeus säger att han har förlikat sig med tanken att han blivit "gubbe". Insikten som började med ett par läsglasögon har nu blivit en bok till alla gubbar om åldrandet och hur man gör det bästa av den nya perioden i sitt liv. Musikern, artisten och programledaren Kalle Moraeus, född 1963, nådde topplatån på ålderstrappan och började leta litteratur om mannens "klimakterium". Han hittade inte vad han sökte utan skrev en egen bok om mannens åldrande och hur det är att vara gubbe han kallar sig själv för gubbe nu vid 57 års ålder. Tjur på retur en kärleksförklaring till alla gubbar blev en självbiografisk och anekdotisk självhjälpsbok. Lundströms Bokradios producent Anna-Karin Ivarsson intervjuar Kalle Moraeus, hon i Stockholm och han i Orsa. (Fotot togs en tid därefter när Moraeus hade ärende till huvudstaden.) Johan Hedberg är redaktör/medförfattare till Tjur på retur. Hedberg och Moraeus har samarbetat med manus tidigare i tv-sammanhang. Kalle Moraeus säger om tillblivelsen av "Tjur på retur": "Jag skrev och han rättade till". Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Sema Ekinci från Malmö håller andakt i samband med att den muslimska fastemånaden Ramadan inleds. Jag föreställer mig att människan blir fulländad när hon uppnår förmågan att fasta året runt,  i den bemärkelse där hon kan avstå från begär på kommando. Ur andakten Text: Koranen 2:185 Musik: Silver Sky - Enzo Marianne Greip, producent Sveriges Radio Kronoberg liv@sverigesradio.se

Istället för att bevara gamla saker är det i en del kulturer viktigt att förstöra dem. Arkeologen Anna Källén berättar om en kulturkrock som påverkar hennes arbete än idag. Som ung arkeolog i Laos träffade Anna Källén på människor med uppfattningen att gamla saker ska förstöras för att släppa lös kraften i dem. Insikten att vår vilja att bevara det gamla inte är ett självklart sätt att bygga bilden av det förflutna grundlade hos henne ett intresse för hur vi konstruerar bilden av forntiden också här i Sverige. På senare tid har Anna Källén intresserat sig för hur genforskning används för att skapa en koppling bakåt i tiden. Exempelvis finns personer som utifrån ett genetiskt arv från forntida nordbor definierar sig som vikingaättlingar. De tolkar då det ursprunget som en förklaring till olika egenskaper de har, till synes obekymrade om att det utgör en försvinnande liten del av deras totala genetiska arv. Programledare: Björn Gunér bjorn.guner@sverigesradio.se Producent: Camilla Widebeck camilla.widebeck@sverigesradio.se