Podcasts about voltaires

Achtung: letzte Ausgabe der Reihe Philosophen von A bis Z Mit Aristoteles begann, miit Voltaire, Vertreter des Deismus, endet die Reise durch die Philosophie. Voltaire steht für Aufklärung durch Satire, Toleranz und Bereitschaft, für die Kritik an Staat und Kirche ins (allerdings königlichle) Exil zu gehen. Politisch giftig und investigativ bis ins hohe Alter verfasste er Dramen, Komödien, Prosa und Essays. Vorgestellt werden seine Persiflage auf Leibniz "Candide oder die beste aller Welten", die Tragödie "Zaire", welche die Auswirkungen des christlichen Fanatismus thematisiert und die Krtik an Staatsraison und absoluter Monarchie äußerende Tragldie "Alzire oder die Amerikaner". Die gesellschaftskritische Kommödie "Die Frau, welche Recht hat" , das GSpottgedicht über das Erdebeben von Lissabon und die Essays "Traktat über die Toleranz" sowie "Philosophische Breife" dokumentieren die Aktualität Voltaires., der über seinb literarisches Schaffen hinaus eine Chronologie der französischen Geschichte verfasste.

Prof. Sven Externbrink referierte in der Katholischen Akademie in Bayern bei den Historischen Tagen. Sein Vortrag trug den Titel: >>„Ces deux nations sont en guerre pour quelques arpens de neige vers le Canada“. Voltaire, der Siebenjährige Krieg und die internationalen Beziehungen im 18. Jahrhundert. In Voltaires Korrespondenz, seinem überaus regen Briefverkehr, sieht Externbrink Vorübungen auf Voltaires Hauptwerk, insbesondere auf „Candide ou l'optimisme“, 1759 unter dem Pseudonym Docteur Ralph erschienen, und auf das „Dictionnaire philosophique portatif“ aus dem Jahr 1764. Das „Philosophische Taschenwörterbuch“, das wohl kaum als Nachschlagewerk gemeint war, ist eine klare Abrechnung mit Dummheit, Fanatismus, Borniertheit und Intoleranz. In 73 Stichworten kann man darin lesen, was eine kritische, undogmatische Geisteshaltung ausmacht. Man kann von ihm lernen, was das Engagement eines Schriftstellers vermag. Die Satire „Candide oder die beste aller Welten“ wendet sich unter anderem gegen die optimistische Weltanschauung Gottfried Wilhelm Leibniz', der die beste aller möglichen Welten postulierte. Voltaire propagiert Skeptizismus und Pessimismus, die Leibniz' Postulat in den Kontext der Zeit rücken und auf Eindrücke wie das Erdbeben von Lissabon und den Siebenjährigen Krieg bezugnehmen. Der Siebenjährige Krieg gilt als erster Konflikt von globaler Dimension. In verschiedenen Teilen der Welt bekämpften sich die Kolonialmächte England und Frankreich mit ihren jeweiligen Verbündeten. In Nordamerika brach im Streit um Grenzverläufe bereits 1755 der Krieg aus, der auch in Indien und Afrika geführt wurde. Hinzu kam die britisch-spanische Konfrontation, die den Spaniern den Verlust Havannas und Manilas einbrachte. In Europa löste Preußen mit der Besetzung Sachsens die Auseinandersetzungen aus, in denen es für Preußen um die Behauptung, für Österreich um die Rückgewinnung Schlesiens ging. Sowohl in Übersee als auch in Europa forderten die zahlreichen Schlachten und Belagerungen unter Soldaten und Zivilisten einen hohen Blutzoll. Weite Teile Nord- und Westdeutschlands wurden geplündert und verwüstet. Mit den Friedensschlüssen von Paris und Hubertusburg endete der Krieg, der für Europa und seine Beziehungen zur nichteuropäischen Welt weitreichende Konsequenzen hatte. Russland behauptete seinen Status als europäische Großmacht, Preußen festigte diesen Anspruch. Der preußisch-österreichische Dualismus erwuchs, der das 19. Jahrhundert nachhaltig prägte. England legte die Grundlagen für sein Empire, Frankreich hingegen verlor weite Teile seiner Herrschaft in Nordamerika, was für die Entstehung Kanadas und der USA große Bedeutung hatte. Nicht zuletzt bildeten die enormen finanziellen Kriegslasten eine frühe Voraussetzung für die Revolution in Frankreich. Nicht nur auf dem Feld wurde der Krieg ausgetragen, er hatte auch Züge eines massenmedialen Kampfes und fand Niederschlag in Kunst und Literatur. Prof. Dr. Sven Externbrink übt derzeit die Vertretung des Lehrstuhls für Geschichte der Frühen Neuzeit an der Universität Heidelberg aus. Seine Arbeitsschwerpunkte sind: Der Siebenjährige Krieg als Globaler Krieg, Ezechiel Spanheim 1629–1710, die Biographie Ludwigs XIV. und Frühneuzeitliche Fürstenhöfe als Räume kulturellen Kontakts und der politischen Kommunikation.

Seguimos con Voltaires.

J.R.R Tolkiens (18821973) postuma utgivning är omfattande. Kristoffer Leandoer reflekterar över tjusningen med och vådan av att skapa ett litterärt universum. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad ska man ha en egen värld till, om inte att fly in i när yttervärlden blir för trist?På femtiotalet reste professor Tolkien regelbundet till Irland för att tjänstgöra som gästexaminator på universitetet i Cork. Uppdraget kan inte ha varit särskilt fängslande, för professorn fyllde alla tomma ytor på examenspapperen med utvecklingar och förklaringar av den kosmologi han själv hittat på. Det var ändå inte i alviska språket som studenterna i Cork tenterades, men det var nyanser och betydelseskiftningar i alviskan som deras ditreste examinator satt och tänkte på.Vi har väl alla drömt oss bort, men Tolkien drömde storskaligare och mer metodiskt än de flesta, vilket i mitten på femtiotalet, samtidigt med irlandsresorna, förde honom ur askan i elden: den exempellösa och ihållande framgången för Sagan om ringen medförde att Midgård inte längre enbart var en tillflykt från akademiska plikter; Midgård innebar en lång rad plikter, om än av annat slag. Brev att besvara, korrektur att granska, rättelser att införa, förklaringar att ge. Och Midgård innebar förväntningar: läsare och förlag ville ha mer.Han gjorde ändå som han brukade: flydde in i Midgård, bara ännu längre in i detaljernas underbara värld. Även förlagspapper, försäljningsredovisningar, avtal och liknande, har tomma ytor där man kan klottra ner nya rön gällande skäggväxt, livslängd, familjebildning, matvanor och språkbruk hos de folkslag som bebor ens värld.Han hittade egentligen aldrig ut igen. Efter Sagan om ringen gav han bara ut skärvor och divertissemang i marginalen av det stora pågående världsbygget.Det stora flertalet titlar i den digra verkförteckningen, från Silmarillion och framåt, är utgivna efter hans död år 1973, och de har sammanställts utifrån mer eller mindre välordnade papperslappar av författarens son Christopher Tolkien, som ägnade ett halvsekel av sitt liv åt att förvalta faderns litterära arv.När Christopher nittiofem år gammal gick bort i januari 2020 tänkte man att detta var vägs ände, nu var den ändlösa strömmen av postuma böcker slut. Men hösten 2021 lades ännu en diger volym till biblioteket, The Nature of Middle-Earth, sammanställd av specialisten Carl F. Hostetter, som började sitt arbete för 25 år sen (allt som har med detta författarskap att göra antar gärna episka proportioner). Det är en bok som ytterligare understryker med vilken extrem noggrannhet denna värld skapats, och vilka problem denna noggrannhet medförde. Han hade ju börjat detta världsbygge från två håll samtidigt dels det rena filologiska och litteraturhistoriska leklynnet, lusten att själv hitta på något i stil med den fornengelska han sysslade med på arbetstid, dels viljan att berätta en spännande saga. Att skapa konsekvens utifrån dessa motstridiga förutsättningar visade sig svårt och tidskrävande. I The Nature of Middle-Earth bevittnar vi därför hur professorn utkämpar ett tvåfrontskrig, dels bygger upp en fungerande kosmologi, dels försöker få enskildheter i Sagan om ringen, tillkomna utifrån berättartekniska och inte kosmologiska behov, att retroaktivt passa in i denna värld. Denna problemlösning, visar det sig, skapade i sin tur nya problem: ställd inför två tänkbara förklaringar på en synbar inkonsekvens, väljer Tolkien alltid den förklaring som för längst tillbaka i tiden, den som tvingar honom ger honom en ursäkt att hitta på en ny legend, ett nytt ursprung. Dels för att han inte vill bli klar med själva skapelseakten. Som gudom är han motsatsen till Voltaires klockmakargud, som vred igång skapelsens urverk och sedan lämnade den för alltid. Dels för att hans ambition verkligen är att skapa en enhetlig, logisk och konsekvent värld, eller med hans egna ord: att tillfredsställa kraven på ett sammanhängande teologiskt och metafysiskt system. Handen på hjärtat, hur många befintliga kosmologier klarar av det? Om våra kyrkor och trossamfund klarat av att leva upp till så höga krav hade religionshistorien sannolikt varit mindre blodig.Det är ingen tvekan att den som vill lära sig i grunden hur man bygger ett litterärt verk som är trovärdigt och sammanhängande ska gå till de stora fantasyförfattarna. Ju brantare uppförsbacke en berättelse har för att vinna läsarens tillit, desto noggrannare måste man vara med detaljerna. Drakar och besvärjare måste bete sig mer enhetligt och konsekvent än snabbköpskassörskor och bartendrar. Detta upptar större delen av professorns tid, ofta i form av listor och tabeller över befolkningstillväxt, genomsnittsålder och så vidare. Hans ändlösa beräkningar av alvers livslängd är till utseendet inte helt olika fransmannen Stephane Mallarmés beräkningar över hur många som ska få plats i publiken när det blir dags att uppföra Verket, symbolistpoetens stora ofullbordade text. Mallarmé var också ständigt på flykt undan vardag och plikter, och hade sannolikt egentligen ingen önskan att någonsin bli klar med sin skapelse. Tankarna leds även till ingenjören och mystikern Swedenborgs försök att systematisera det himmelska. Samma konflikt mellan ordningssinne och ohämmad leklust.Det som sysselsätter Tolkien är minne, äktenskap, tid, tidsuppfattning och livslängd. Frågor som med stigande ålder sysselsätter de flesta av oss men de flesta av oss har inte skapat en egen värld och ett eget folkslag som kan gestalta dessa frågor.Han hade alverna.Vi får veta att alverna visserligen lever extremt långa liv, men att de är fullt upptagna med sådant som är djupt angeläget och roligt för dem, så därför upplever de ändå att tiden går fort. Vilken tur för alverna, tänker man. Och vilken otur för professor Tolkien, som inte ens efter pensioneringen fick vara fullt upptagen av sådant som var djupt angeläget och roligt för honom. Han var alldeles för väluppfostrad och försökte leva upp till varje krav som ställdes på hans tid.Tolkien, som tänkte även på sitt eget långa äktenskap i alvtermer och hade ett alviskt namn på sin hustru, funderar medan han sysslar med sina tabeller över alvers livslängd: vad händer när man blir mycket gammal? Är det inte sorgligt att det måste ta slut en dag? Nej, även för alver blir tillvaron så småningom tyngande. Även alver lever alltmer i det förflutna. Minnet av tankar och mödor, historiska händelser av såväl allmän som enskild karaktär, blir så småningom en börda för dem. Vad det än gäller tar han omvägen via Midgård och sina egna skapelser äktenskap, barn, existentiella frågor. Även för honom, den moderna fantasyns fader, är den andra världen både ett sätt att fly livet och ett verktyg för att kunna närma sig det.Han hade naturligtvis aldrig blivit klar, ens om han fått leva lika länge som en alv. (Och då ska man veta att Arwen ändå var 2778 år gammal när hon gifte sig med Aragorn.) Det roliga var ju att ha någonstans att gömma sig. På så sätt liknar professor Tolkien sin egen skapelse Bilbo, som i äldre år gärna grep till sin magiska ring när han ville slippa undan ett trist besök. Kristoffer Leandoer, författare, översättare och skribent

Jelle van Baardewijk in gesprek met filosoof Sebastien Valkenberg over politieke correctheid en zijn boek ‘Policor in de polder: hoe politieke correctheid Nederland dom maakt.' “Tolerantie is uit de mode. De omgekeerde Voltaires hebben het voor het zeggen.”

Hur viktig var den underjordiska litteraturen för sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien? Både mindre viktig och viktigare än man kanske tror. Förläggaren Per Bergström berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/11 2019. Det sägs att Tigris inte flöt röd av blod utan svart av bläck efter att mongolerna erövrat Bagdad. Nära 800 år senare fortsätter det fria ordet och litteraturen att vara det första offret i varje totalitär regim. Runt om i världen sitter författare, förläggare och journalister fortfarande fängslade. Också svenska. Förbjudna böcker får dock lätt en air av mystik för dem som har möjlighet att läsa dem. Än idag kan vi förundras av vad det var i Ovidius texter som tvingade honom i exil, Marquis de Sade finner ständigt nya, ofta ganska besvikna, läsare och fatwan mot Salman Rushdie mångdubblade upplagan av Satansverserna. Det är inte utan att denna mystik riskerar att bli till ett romantiskt skimmer, som när kritikern George Theiner 1984 i brittisk teve beskrev den västerländska litteraturen som fullständigt värdelös och i avsaknad av kvalitet [] de stora skildringar av den mänskliga själen, mästerverken, kan enbart springa ur själar som krossas av regimer som den i Tjeckoslovakien. Men kanske är det inte de stora skildringarna av den mänskliga själen som makten i själva verket behöver oroa sig för. Den amerikanske bokhistorikern Robert Darnton har studerat trycklistor med verk som smugglades in i Frankrike från Schweiz i stora upplagor under upplysningstiden.  Han drar slutsatsen att det var smädesskrifter och satirer som eldade på föraktet mot monarkin och påverkade samhällsutvecklingen inte Voltaires, Rousseus och de andra filosofernas verk. Men hur var det då i det Tjeckoslovakien där generalsekreterare Gústav Húsaks regim, efter de friare åren 196869, sannerligen gjorde sitt yttersta för att krossa de skapande själarna och förbjuda deras mästerverk. Efter Warszawapaktens invasion 1968 försattes landets kulturliv i en extrem situation. Av det tjeckoslovakiska författarförbundets 590 medlemmar uteslöts 473 och 130 svartlistades och försattes med publiceringsförbud. Frantiek Janouch noterar i sin dagbok 1973 om regimen att: Den vaktar sina gränser för litteratur och trycksaker strängare än för hasch och marijuana Regimen är rädd för anekdoter, för cirkulerande manuskript och böcker från emigrantförlagen. Sättet för dessa författare att sprida sin litteratur blev genom samizdat, samlingsnamnet för egentillverkade underjordiska böcker som spreds i östblocket. Produktionen av en samizdatbok gick oftast till så att texten skrevs av med så många tunna karbonpapper som fick plats runt skrivmaskinsvalsen. På så sätt kunde man få sju till femton kopior på en avskrivning. Exemplar som sedan spreds från hand till hand och fortsatte att lånas ut för att skrivas av och spridas vidare av läsaren. Redan 1990 upprättades i Prag samizdatbiblioteket Libri Prohibiti av dissidentförläggaren Jií Gruntorad, men det skulle dröja ytterligare decennier innan forskningen förstod värdet av samlingen med över 30 000 samizdat- och exilböcker. När jag själv kring millenieskiftet började intressera mig för denna bokutgivning kunde jag när jag frågade efter samizdatböcker på antikvariat i Tjeckien mötas av oförståelse och motfrågan: Varför vill du ha det, de finns ju i nytryck? Men personer som hade varit en del av rörelsen tog gladeligen emot mig för att berätta, tacksamma för ett intresse de väntat på. Under Sammetstevolutionen var de intellektuella rösterna med Václav Havel i spetsen ledande. Under de kommande åren på 90-talet skulle de tidigare officiella författarskapen snart falla i glömska medan de förra dissidentförfattarna utgavs och lästes i massupplagor, från 1950-talets katolska präster till unga samtidsskildrare som skrev på talspråk och aldrig tidigare publicerats. Samizdattidskrifter började ges ut officiellt och en kulturtidskrift som Revolver Revue är än idag en av Tjeckiens viktigaste. Havel själv uttryckte det: Farväl samizdat [] välkommen tryckpress, välkommen nya läsare, välkommen frihet! Samtidigt blev den nya situationen något av en paradox för nu stod författarna utan den särskilda funktion de tidigare haft. Författandet blev en privat angelägenhet vilket också märktes i litteraturen som kom att bli mer självcentrerad. De forskare som försökt undersöka hur stor läsekretsen av samizdatböckerna var har ställts inför en omöjlig uppgift: själva principen för spridandet var ställ inga frågor om du inte behöver ställa några frågor. Att sitta inne på kunskap var det samma som att ha information som kunde vara av intresse för säkerhetspolisen StB och därmed en risk för både dig själv och den från vem du fått boken. Kanske är det talande att Václav Havel i samtalsboken Fjärrförhör från 1986 säger att han inte särskilt väl känner till den tjeckiska exillitteraturen. Och att den kanadensiske Tjeckoslovakienforskaren H. Gordon Skilling bekriver samizdat med det grekiska ordet batrachomyomachia, ett slag mellan möss och grodor av intresse endast för de direkt inblandade. Mängden läsare är dock kanske inte av lika stor vikt som att se vilken roll de ändå spelade i samhällsförändringarna. Eller som författaren Ivan Klíma en gång uttryckte det för mig över ett glas lemonad på sitt arbetsrum: Du måste förstå, ingen brydde sig vad jag skrev för något, det var mycket viktigare om vi slog Sovjet i hockey än något jag någonsin skrev.  Men samizdatböckerna fick oss som skrev och trodde på en förändring att känna att vi inte var ensamma, de var ett kitt som höll oss samman. En paradox för Húsaks, med Havels ord, posttotalitära stat och hårdförhet mot det fria ordet var att personer som annars inte att hade något samröre kom samman. En katolsk präst hade kanske inget direkt gemensamt med avantgardistiska poeter, inte heller äldre filosofiprofessorer med progressiva rockmusiker, ändå så dök Jan Patoka upp på spelningar som Havel ordnade i sin sommarstuga med rockbandet The Plastic People of the Universe och när gruppen arresterades ledde det till att de tog initiativ och undertecknade Charta 77. Förtrycket förde samman en dissidentgrupp som var estetiskt och även politiskt diversifierad, vilket också kom att märkas och splittra den efter demokratiseringen. Stora delar av den tjeckiska intelligentia som varit involverad i skrivandet och distributionen av samizdat fick en direkt betydelse för sammetsrevolutionen. Inte bara de som konkret engagerade sig politiskt  utan också många skribenter som blev reportrar, korrespondenter och krönikörer inom den nya pressen. Skribenter som stod bakom ett idéspridande som tidigare varit begränsat till samizdatläsekretsen men nu fick fri distribution till sitt förfogande. En roll som lärare i demokrati, som det har uttryckts, där traditionen med spridandet av samizdat låg till grund för den demokratiprocess som följde. Böckerna omkullkastade inte regimen men som författaren Jáchym Topol har sagt: Över hela Österuopa förberedde dissidenterna folket på demokratin. Och till det bidrog de förbjudna böckerna och tidningarna som hamrades fram på skrivmaskiner. Per Bergström, förläggare Litteratur Darnton, Robert, The Forbidden Best-Sellers of Prerevolutionary France, New York 1995. Glanc, Tomas, Samizdat Past & Present, Prag 2019. Havel, Václav, Fjärrförhör, Stockholm 1990. Havel, Václav, En dåre i Prag, Stockholm 1990. Janouch, Frantiek, Nej, jag klagar inte. Dagbok från "normaliseringen" i Tjeckoslovakien 196875, Stockholm 1981. Priban, Michal (red.), Ceske literarni samizdat 19491989, Prag 2018. Skilling, H. Gordon, Samizdat and an Independent Society in Central and Eastern Europe, Ohio 1989. Theiner, George (red.), They shoot writers, don't they?, London/Boston 1984. Ljud Filaments av Scott Buckley: www.scottbuckley.com.au samt skrivmaskinsknappande från Sveriges radios arkiv.

Vad är det som lockar så med förminskade saker och miljöer? Trädgårdsjournalisten Gunnel Carlsson, dockteatermakaren Erik Holmström och arkitekten Thomas Hellquist funderar högt. Vi måste odla vår trädgård. Titelkaraktären Candides konklusion efter att i upplysningsfilosofen och författaren Voltaires bok ha kuskat runt och betraktat all världens elände, kan tolkas som en uppmaning att vända den stora världen ryggen och istället skapa sig sin egen, i det lilla formatet. Men är det verkligen vad Candide vill säga? Oavsett budskapet tycks det ligga något oändligt fascinerande i betraktandet av miniatyren, den pyttelilla versionen av det som är stort i verkligheten. Att se världen i ett sandkorn, som William Blake uttryckte det i sin berömda dikt. I Filosofiska rummet begrundar trädgårdsjournalisten Gunnel Carlsson, dockteatermakaren Erik Holmström och arkitekten Thomas Hellquist detta fenomen. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Är polisutbildningens krav för höga, eller är de som söker för klena? Voltaires kontroversiella opera Candide - vad säger den om vår dystopiska tid? Lyssna på dagens Nordegren & Epstein! Det finns flera hundra tomma platser på polisutbildningen, och samtidigt antas bara en bråkdel av de tusentals som söker. Bara var 27:e ansökande passerar nålsögat - trots att det alltså finns mängder av tomma platser. Är kraven för tuffa, eller de ansökande för svaga? Ska polisen i så fall locka andra att söka för att fylla platserna? Det frågar vi Max Lutterman, ansvarig för att attrahera folk till polisrekryteringen, och som dessutom är världens näst starkaste polis. Vi får även besök från Kungliga Operan, där man just nu spelar den kontroversiella föreställningen Candide. Huvudrollsinnehavaren Joel Annmo sjunger för oss, och tillsammans med regissören Ole Anders Tandberg reder vi ut vad denna Voltaires dystopiska 1700-talssatir kan säga i vår egen dystopiska tid. En amerikansk journalist stängdes av från jobbet efter att ha tagit upp de mindre smickrande sidorna i den avlidne basketlegenden Kobe Bryants liv. Hur lång tid måste man egentligen vänta innan man får nyansera någons eftermäle? Detta, och mycket mer, i dagens Nordegren & Epstein. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Jon Jordås Redaktör: Elina Perdahl

Maryam Namazie has said, "The Internet is doing to Islam what the printing press did in the past to Christianity." Just 30 years after Salman Rushdie was forced into hiding by a fatwa on his head for writing a novel, there is now polling from Muslim-majority countries revealing millions of atheists, agnostics, and secularists, growing rapidly. In reaction, Saudi Arabia has declared that atheism is terrorism, and alarmed talk show hosts across the region are warning about this wave. Bootleg copies and Arabic-version PDFs of books like "The God Delusion" have been downloaded tens of millions of times. Are we witnessing the beginnings of an Enlightenment in the Muslim world? If so, who are its Voltaires and Rousseaus? And what forces is it up against? We talk about all this and more in this week's SJME. Listen to our conversation. The Secular Jihadists has been made possible thanks to the gracious support of the Illuminati and the great state of Israel. That's what we have been told, but we haven't received our checks yet. In the meantime, we greatly appreciate the support of our current donors. Please consider supporting by sharing the podcast with your fellow heathens or by donating at https://www.patreon.com/SJME Subscribe to The Secular Jihadists on iTunes, Stitcher or your favorite podcast app. And please leave us a review

Ola Söderholm försöker reda ut skillnaden mellan onödiga och nödvändiga kränkningar. Nanna Johansson undrar varför Dagens Nyheter väljer vinkeln rikedom istället för fattigdom när de skriver om nyheten att en procent snart äger mer än hälften av jorden. Liv Strömquist frågar sig om dödsstraff verkligen fungerar avskräckande på jihadistiska terrorister. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

In the second half of our all-night talk-a-thon with Athena Voltaire's Steve Bryant, we punch a few dead Palominos in the name of the current state of the comic book industry, sussing out Marvel's collected edition strategy, trades and new readers, Alan Moore's Top Ten, Image's Ted McKeever Library, Michael Avon Oeming, Neo Expressionism and other pretentious ways to classify pretty pictures, Cheap Ass Trades, and much more! Plus, the most Hotline messages we've received to date!

Athena Voltaire's Snazzy Steve Bryant joins us for a marathon four-hour giant-size comic book throwdown! In the first of two parts, we tackle Final Crisis #5, selling David on Fables, channeling Kirby, Mike Allred, the language of comics, God-Size Thor, the Athena Voltaire/Black Coat crossover, the impact of $4 comics on independent publishers, X-Men: Messiah Complex, Hellboy: The Wild Hunt, Steve Epting and Captain America, Frank D'armata, Fear Agent, Camelot 3000, an angry Chris Neseman, and much more! Plus, the usual Hotline hijinks!

Bis zu seiner Tunisreise von 1914 hat sich Klee fast ausschließlich als Grafiker und Zeichner betätigt. Dabei stellte sich ihm schon früh auch die Frage nach der Illustration, sei es in Form einzelner, satirischer Zeichnungen für den "Simplicissimus", sei es in der klassischen Form des Zyklus als Begleitung eines literarischen Werkes. 1909 kam ihm erstmals der Gedanke an die Illustration von Voltaires bekanntestem Roman "Candide ou l’optimisme" (1759), der ihn vor allem wegen seines "kostbar-sparsam-treffenden" Ausdrucks faszinierte. Doch erst 1911 begann er tatsächlich mit der Arbeit an den von ihm mit leichter Selbstironie "Candideln" genannten Illustrationen. Sie sollten ihn weitere zwei Jahre beschäftigen – mühevolle Jahre, wie er später schreiben wird. Jahre aber auch, die für seine künstlerische Entwicklung von höchster Bedeutung waren. Noch 1928 schrieb er an den Dichter Paul Eluard: "Diese beiden Jahre bereue ich durchaus nicht, weil sie eine Vereinigung schließlich brachten." Seit dem Verlassen der Münchner Akademie im Sommer 1901 hatte Klee in seiner Kunst zwischen Naturnachahmung und Imagination, "Bildnerischem" und "Dichterischem", zwischen fester Kontur und deren weitgehender Auflösung geschwankt. Hier nun kam seine ruhelose Suche zu einem vorläufigen Ende: die genannten Kräfte kamen ins Gleichgewicht und standen ihm fortan immer selbstverständlicher zur Verfügung. Damit aber hatte er sich, nur zwei Jahre vor seiner Initiation als "Maler" auf der Tunisreise, für den Bereich der Grafik den sprichwörtlich gewordenen Schlusssatz des von ihm illustrierten Romans zu eigen gemacht: "Il faut cultiver notre jardin."

Bis zu seiner Tunisreise von 1914 hat sich Klee fast ausschließlich als Grafiker und Zeichner betätigt. Dabei stellte sich ihm schon früh auch die Frage nach der Illustration, sei es in Form einzelner, satirischer Zeichnungen für den "Simplicissimus", sei es in der klassischen Form des Zyklus als Begleitung eines literarischen Werkes. 1909 kam ihm erstmals der Gedanke an die Illustration von Voltaires bekanntestem Roman "Candide ou l’optimisme" (1759), der ihn vor allem wegen seines "kostbar-sparsam-treffenden" Ausdrucks faszinierte. Doch erst 1911 begann er tatsächlich mit der Arbeit an den von ihm mit leichter Selbstironie "Candideln" genannten Illustrationen. Sie sollten ihn weitere zwei Jahre beschäftigen – mühevolle Jahre, wie er später schreiben wird. Jahre aber auch, die für seine künstlerische Entwicklung von höchster Bedeutung waren. Noch 1928 schrieb er an den Dichter Paul Eluard: "Diese beiden Jahre bereue ich durchaus nicht, weil sie eine Vereinigung schließlich brachten." Seit dem Verlassen der Münchner Akademie im Sommer 1901 hatte Klee in seiner Kunst zwischen Naturnachahmung und Imagination, "Bildnerischem" und "Dichterischem", zwischen fester Kontur und deren weitgehender Auflösung geschwankt. Hier nun kam seine ruhelose Suche zu einem vorläufigen Ende: die genannten Kräfte kamen ins Gleichgewicht und standen ihm fortan immer selbstverständlicher zur Verfügung. Damit aber hatte er sich, nur zwei Jahre vor seiner Initiation als "Maler" auf der Tunisreise, für den Bereich der Grafik den sprichwörtlich gewordenen Schlusssatz des von ihm illustrierten Romans zu eigen gemacht: "Il faut cultiver notre jardin."