Podcasts about Solnit

Entre lo político y lo personal, lo intelectual y lo terrenal, lo simbólico y lo más real, Rebeca Solnit publica 'El camino inesperado'. Este nuevo libro es un viaje a través de la conciencia cotidiana, una combinación de reflexión poética y contemplación filosófica sobre el mundo en que vivimos. Escritora, historiadora y activista, Solnit ha escrito una veintena de títulos sobre feminismo, cultura, movimientos sociales e historia, y ha sido reconocida con premios como la beca Guggenheim y el Lannan Literary Award. En esta obra nueva, invita a leer el presente con una mirada lúcida y comprometida.En París, uno de los eventos culturales del año tiene nombre propio: David Hockney. La Fundación Louis Vuitton le dedica una gran retrospectiva que comenzó como una muestra de sus últimos 25 años de trabajo, pero ha terminado abarcando siete décadas de creación. Nuestro corresponsal Antonio Delgado ha visitado la exposición, una de las más concurridas y comentadas en la capital francesa.Y cerramos con música en vivo. El festival Noches del Botánico cumple nueve ediciones llenando de conciertos las noches de verano en Madrid. Sus codirectores, Ramón Martín y Julio Martí, nos cuentan las claves de esta edición 2025: variedad de estilos, grandes nombres y una conexión muy especial con el entorno natural del Jardín Botánico de la Complutense.Escuchar audio

Kåre Moberg var forskare, men när han drabbades av obotlig cancer var det i skönlitteraturen han sökte svar. Bland det sista han gjorde innan han dog i april 2025 var att skriva klart denna essä. Skådespelaren Erik Borgeke har läst in den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Zhuangzi, en av daoismens största tänkare, hade en dröm. Han drömde att han var en fjäril. När han vaknade funderade han över om det var han, som människa, som drömt att han var en fjäril, eller om det nu är fjärilen som drömmer om att han är en människa. Jag får kalla kårar av den tanken. Den har något feberaktigt och jagat över sig. Med skräckblandad förtjusning tänker jag: Kan man gå mer vilse än så här?Jag tror att denna rädsla för att vara vilse kommer sig av att jag har en mycket begränsad rumslig föreställningsförmåga. Om någon försöker beskriva till exempel ett torg eller en lägenhet, eller ge mig en vägbeskrivning, så villar jag bort mig redan efter den andra meningen. Detta har gett mig ett mycket dåligt lokalsinne. Om jag lämnar en plats och gör två eller tre svängar, så blir jag osäker på om jag hittar tillbaka.Sedan jag fick veta att jag lider av obotlig cancer, och att jag är tvingad att leva med en mycket begränsad tidshorisont, har min frustration över att inte hitta och ständigt villa bort mig, ökat. Om jag tidigare kunde se vilsegåendet som en möjlighet till nya erfarenheter, och i bästa fall, en möjlighet att vidga mina horisonter, är det nu mer förknippat med existentiell oro.Författaren Rebecca Solnit menar att det är först när vi tillåter oss att vara vilse som vi också gör det möjligt för oss att leva på riktigt. För dagens kontrollmänniskor, som stramt vakar över vilken riktning och kurs som deras liv ska hålla, är det ofta svårt att verkligen tappa bort sig. Detta begränsar deras horisonter och deras möjligheter att leva på riktigt. Ordet ” lost” har på engelska två betydelser: ”vilse” och ”förlorad”. I boken ”Gå vilse: En fälthandbok” skriver Solnit att även om båda innebär kontrollförlust, har de ett motsatt förhållande till omvärlden. När du förlorar något - en sak, ett minne, en vän - så försvinner det ut från vårt synfält eller vår uppfattning, och världen blir mindre. När vi istället går vilse så låter vi det obekanta träda fram och världen blir större än vår kunskap om den.Till skillnad från ordet ”lost”, som har en tveeggad betydelse, så finns det i det engelska språket två ord för det som vi på svenska har gett samlingsnamnet ”labyrint”. ”Labyrinth” och ”maze”. I sin förstnämnda betydelse så handlar det om en konstruktion som följer en förutbestämd stig. Den sistnämnda kan mer beskrivas som en irrgång med flera vägval och förgreningar.Redan under antiken fascinerade labyrinter människan, och de förekom ofta i myter och i religiösa sammanhang. Under medeltiden blev inomhus-labyrinter vanliga inslag som golvdekorationer i katedraler. De fungerade som symboliska pilgrimsfärder för de som, på grund av de rådande omständigheterna, inte kunde bege sig till Jerusalem.Trädgårdslabyrinter, med sina vilseledande irrvägar, förgreningar och återvändsgränder, blev populära som arkitektoniska inslag i slottsträdgårdar under renässansens och barockens Europa. Syftet var att på ett lekfullt och estetiskt tilltalande sätt ge sina gäster möjligheten att bege sig ut på upptäcktsfärd och äventyr, och att erbjuda dem en utmanande, om än något förvirrande och många gånger frustrerande, upplevelse.Solnit ser denna utveckling som ett exempel på hur människans relation till vandring har förändrats över tid; från religiös bot och kontemplation till rekreation och äventyr. Labyrinten, med sin obrutna och utstakade stig, är en inre, meditativ och reflekterande resa. Den mer utmanande och frustrerande irrgången, som kräver koncentration och aktivt beslutsfattande, symboliserar mer livets komplexitet och existentiell osäkerhet. En som gärna placerar sina läsare i denna komplexa osäkerhet är den argentinske författaren Jorge Luis Borges. I labyrint-liknande berättelser, vars invecklade omfång stäcker sig bortom mänsklig fattningsförmåga, förmedlar han en känsla av tomhet, meningslöshet, och – vilsenhet. Det kan var allt från bibliotek där varje tänkbar bok, varje möjlig kombination av bokstäver, ord och meningar existerar, till trädgårdar med en uppsjö av vägval och förgreningar, men där likväl alla valda stigar och verkligheter ändå förekommer samtidigt och parallellt. Som vilsen tonåring imponerades jag dock mest av Borges korta berättelse ”Asterions hus”. Där beskriver minotauren på Kreta sin labyrint och sitt förhållande till den. Trots att han vet att den har öppningar till omvärlden, anser han likväl att den är lika stor som världen – eller snarare, att den är världen.Borges gav mig en oerhört stark klaustrofobisk och trängd känsla, genom att beskriva något som var byggt för att stänga in, samtidigt som jag också drabbades av det motsatta, det vill säga, en apeirofobisk känsla av det oändliga. Labyrinten, som egentligen var en väl avgränsad konstruktion, kändes likväl gränslös när jag reflekterade över de nästintill oändliga kombinationer av stigar som kunde tas.Idag är det inte de oändliga vägvalen, möjligheterna till äventyr och att gå vilse som lockar mig. Trots att min ålder placerar mig mitt i livet, då man borde vara öppen för, och längta efter något nytt, så är min tidshorisont allt för begränsad för detta. Så varför går jag och tänker på labyrinter och irrgångar? Resor och äventyr i de grekiska myterna påminner ofta till sin struktur antingen om det ena eller det andra. Det gör allvarliga sjukdomar också.Inte sällan beskrivs sjukdomsförlopp som resor där den drabbade är en ofrivillig resenär. Man hoppas på att sjukdomsförloppet skall påminna om Jasons jakt efter guldskinnet, och ha en utstakad väg, att Greklands främsta hjältar följer och hjälper en, och där självaste skeppet som man reser med, assisterar en med hjälpsamma spådomar och förutsägelser. Många allvarliga sjukdomsförlopp påminner dock mer om Odysseus irrfärder där en förargad gud kastar ut, inte bara patienten, utan också dennes ofrivilliga medresenärer, på en färd mellan hopp och förtvivlan, med ständiga kursändringar och nya val, medan tidshorisonten krymper allt hastigare, samtidigt som den önskade destinationen – tillfrisknandet - känns alltmer avlägsen. Denna maze är en irrgång med oändliga förgreningar och återvändsgränder.Med mitt dåliga lokalsinne, och min förmåga att ständigt villa bort mig, önskar jag naturligtvis ett sjukdomsförlopp mer likt labyrintens odelade och förutbestämda stig. De stenar som ligger utlagda för att visa vägen plockar jag dumt nog på mig, vilket tynger ned med och gör min färd alltmer mödosam.I de stunder som jag känner mig som mest vilsen tänker jag på ett ord som min dotter lärde mig: ”nångångstans”. Det var naturligtvis en felsägning, men jag älskar ordet som hon skapade. Det fokuserar både på tid och rum. Var man än är, vilse på irrfärder eller tryggt vandrande längs en utstakad stig, så är man någonstans, på en bestämd plats, någon gång, på en bestämd tidpunkt. Oavsett om medresenärerna är frivilliga eller ofrivilliga, och om du har fickorna fulla med sten eller med hopp, så är du, hur vilse eller förlorad du än är, ”nångångstans”.Kåre Mobergutbildningsforskare och statistikerInläsare: Erik BorgekeEssän producerades av Karin Arbsjö och Olof Åkerlund

I juletid kan gemenskapen kännas starkare, men också ensamheten. I ljuset av skilsmässobarnets erfarenheter funderar Malena Forsare kring föräldraskap, vilsenhet och dörrar som öppnas mot det okända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ljuslåga. Risgryn. Ugnslampa, i köksmörkret. Stearinpärla. Trasmattsfrans. De förbipasserande rösterna, på trottoaren. Kryddpeppar. Kopparkittel.Kvällen före julafton var inte som andra. Som skilsmässobarn levde jag i mer eller mindre ständig brist. Det var helt normalt och samtidigt en hemlös situation, som tidigt lärde mig något väsentligt om ensamhet. Det skiftade vem den förlorade föräldern var; oftast var det pappa. Men tidig kväll den tjugotredje december lämnades jag utanför hans port. Jag tog mig uppför de tre trapporna och ringde på hans dörr.Den tjugotredje december var min och pappas kväll. Den var samtidigt lång och kort; en vandring genom fallande ljus och skuggor. Vi brukade inleda i hans lilla vindsförråd, som nåddes inifrån lägenheten. Inte utan högtidlighet öppnades dörren och luften från det trånga utrymmet slog upp ett eget rum av förväntan. Pappa klättrade upp på en stege. Jag stod nedanför och tog emot. Skålen som skulle fyllas med apelsiner. Den äldsta tomten. En annan, hopplöst hängig tomte i pappas egen virkformation. Den sexkantiga stenkrukan med inskription från en psalm, som skulle få nya röda ljus.Det var förstås en rit vi föll tillbaka på – inneslutna i hemmets ateistiska livsåskådning var detta vad som fanns av liturgi: Att lyfta ner föremålen och fördela dem över lägenhetens tre små rum. Jag vill minnas att vi arbetade i tysthet. Vi kanske sa något som vi brukade säga. Men det var föremålen och våra sätt att röra sig runt dem, som spelade roll.“Lämna dörren öppen för det okända, dörren mot mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, därifrån man själv kom och dit man är på väg.” Rebecca Solnit skriver i sin “Att gå vilse. En fälthandbok” om hur hon blev full för första gången under den judiska högtiden pesach. Enligt traditionen ska dörren hållas öppen om profeten Elia bestämmer sig för att komma. Författaren var barn men fick sitta vid vuxenbordet, och när ingen såg råkade hon blanda ihop bägaren som ställts fram till Elia, med sitt eget snapsglas. Så fick det lilla barnets kropp för första gången erfara en annorlunda tyngd i universum.Att barnet invigdes i de vuxnas ritualer och den här gången råkade få för mycket portvin, tillhör förstås slumpens omständigheter. Men jag tänker ändå att det har med den öppna dörren att göra. Ibland slås den upp på ett oväntat sätt, och en råkall vind slår emot oss i vårt eget hem. Det kan vara vackert och förvirrande. Kanske blir vi invigda i mönster som fram till just den stunden legat oupptäckta. Och det är inte alls säkert att vi omedelbart förstår betydelsen av det som sker.Erfarenheten av att gå vilse betyder hos Rebecca Solnit att öppna sig för det okända; att upptäcka det som ännu inte hittats. Konstnärer och vetenskapsmän har i detta samma uppgift: de måste ge sig ut på ett öppet hav och söka sig fram i vågorna för att finna sitt material. Skillnaden i deras arbetsmetoder är att vetenskapsmannen håvar in vad han hittar, medan konstnären tar oss med på sin resa, skriver Solnit. Men för att nå sitt mål måste båda göra sig blinda och samtidigt se: de måste våga gå vilse.En av de julberättelser som jag älskade mest som liten, och som jag fortsatte att läsa upp i vuxen ålder, är skriven av Astrid Lindgren. Madickens lillasyster Lisabet ska vänta utanför en affär, men vill göra som en förbipasserande jäntunge. Alltså tar hon ett språng från sin vaktplats, upp på medarna till en släde som startar med ett ryck. I rusigt huj far Lisabet genom staden utan att den berusade föraren bakom hästarna upptäcker sin passagerare. Han far längre och längre in i skogen, mellan byar av snö och mörka granar, alltmedan flickan på medarna förlorar sitt mod och sin kroppsvärme. Till slut dumpas hon av en okänslig vuxen och blir liggande snorig under himlens kalla valv.Berättelsen om barnet som till slut kommer hem till ett kök och en syster, handlar inte bara om att gå vilse, utan också om det motsatta: att hitta hem. Om betydelsen av att bli hel och varm, i ett kök där den vanliga muggen och nybakade pepparkakor blir till en egen nattvard, som bäst förstås genom närheten mellan två syskon.Ett år skulle pappa och jag medverka i ett julfirande för hemlösa i ortens församlingshem. Vi övade in ett program med dikt och musik. Jag hade mitt instrument, pappa sitt poetiska minne. Av själva händelsen minns jag inte mycket, mer än det osäkra i blickarna som följde oss på scenen i golvets mitt. Jag var inte säker på att de förstod, eller att jag själv begrep. “Stilla natt” är en bön som kan bli särskilt melankolisk på cello, men vad är Nils Ferlins “Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet”? Vad blir ett barfotabarn när det åldras, när det tvärtemot barnet i sagan inte hittar hem? Tanken gjorde ont.Efteråt har jag tänkt på händelsen som en öppen dörr. Inne i den rustade gemenskapen för hemlösa, som just den här kvällen ville slippa känna ekot av sin egen ensamhet, blev julen främmande. Det var en karg och lite klumpig tillställning, med julstjärnor som såg konstgjorda ut och lukten av gamla kläder. Jag tror att jag där och då lärde mig något om ensamhetens villkor.Engelskan har två ord för ensamhet som understryker tillståndets olika innebörd. Loneliness utgår från en känsla man inte valt. Solitude innebär en avskildhet som kan vara självvald. I psykologisk forskning om ensamstående mammor som blivit föräldrar på egen hand, nyttjas ibland den här distinktionen. Mammorna kallas för “solo mothers” – genom modern teknologi och med stöd av lagstiftning har de valt sitt föräldraskap, utan partner. Den anonyma donatorn förblir dold, samtidigt som den förstås i någon bemärkelse är namnlöst närvarande. Barnet har kommit genom en dörr som öppnats mot det okända. Ur ett mytiskt perspektiv är steget inte långt till Maria som födde sitt barn efter att ha blivit gåtfullt befruktad. Eller till Siddhartas mor som blev gravid genom ett möte med en vit elefant i en dröm.I köket hemma hos pappa tändes den rödmålade ljusstaken med tre vita ljus kvällen den tjugotredje december. Det fanns ingen religion som vi kunde luta oss mot, och inte någon närvarande mor. Men vi hade ljusstaken. Vi hade risgrynen, kaffedoften, kopparkitteln, som utformade en besvärjelse mot den ensamhet som vi båda levde med. I cirkeln av ljus som föll ner över köksbordet öppnade sig ett rum, som höll den kalla vinden som drar genom världen borta. Pappa skrev verser, jag provade att hålla lackstången själv. Musikradion stod på, utanför var det mörkt. Där och då var jag hans barn, i natten som är den längsta av nätter.Malena Forsarekulturjournalist och psykologProducent: Ann Lingebrandt

The day after the Trump election, the New York Times wrote: “America stands on the precipice of an authoritarian style of governance never before seen in its 248-year-old history.” For many, the results of November 5th confirmed the view that we are in dark times. So, the big question is: what are we going to do? We can wallow in self-pity and depression, or we can find kindred spirits and organize and form alliances to not just resist the repression to come but promote progressive causes. As writer Rebecca Solnit says, “Not acting is a luxury those in immediate danger do not have, and despair is something they cannot afford. But despair is all around us, telling us the problems are insoluble, that we are not strong enough, our efforts are in vain, and no one really cares.” Hope, Solnit says, counteracts cynicism and pessimism. Recorded at the University of Colorado.

According to the writer, historian and activist Rebecca Solnit, US media are failing to cover Donald Trump properly. “His incapacity to be coherent is pretty much hidden from the public, unless they're listening directly or reading alternative media,” she says. Solnit, whose essay Men Explain Things To Me inspired the word “mansplaining”, says she's convinced that the US mainstream press—including the New York Times—are “sanewashing” the former president and the gibberish he has spouted during the election campaign. Instead of showing how rambling and off-topic he is, they piece together fragments of his speeches to come up with a few crisp sentences. This week, Solnit joins Alan and Lionel on the podcast to explain why, in her view, the real story is not being covered. Together, they hone in on how the media should cover Trump's false claims—such as the one he made during this week's debate, that immigrants in Springfield, Ohio “are eating the dogs… eating the cats…eating the pets of the people that live there.” ABC News factchecked this incredible statement. It wasn't true. Solnit says Americans aren't getting enough of the truth—so can the news better reflect the reality of Donald Trump? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rebecca Solnit has lived in San Francisco since 1980, but the city she used to know is fast disappearing, ‘fully annexed', as she puts it, by the tech firms from Silicon Valley. In this episode of the LRB podcast, Solnit reads her piece from the 8 February issue of the paper, both a eulogy for the city that's been lost and a dissection of the dystopia that's replacing it, ‘returning us', as she puts it, ‘to a kind of feudalism'.Find further reading on the episode page: https://lrb.me/solnitpodFind out more about Serious Readers: https://www.seriousreaders.com/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rebecca Solnit er essayist, forfatter, aktivist - og så er hun en af de vigtigste feministiske stemmer i USA. Solnit er også en af de helt store forbilleder på Dagbladet Information, blandt andet på grund af den tanke, der ligger til grund for hendes bog “Hope In The Dark”. I bogen argumenterer hun for, at alle de store forandringer i verden kommer uforudset, og at man derfor skal have tillid til, at de vigtige verdensforandringer ligger og ulmer i mørket. Udgangspunktet for denne uges langsomme samtale mellem Rune Lykkeberg og Rebecca Solnit er Solnits essaysamling “Hvis historie er det?”, som samler Solnits bedste og vigtigste essays om aktivisme og feminisme. God fornøjelse.

Contemporary writers and activists have described the climate crisis as, in part, a crisis of the imagination, of culture, and of storytelling. Recorded on March 11, 2024, this panel featured a group of authors and scholars of different genres — science fiction, journalism, history, literary fiction, and comedy — discussing how the climate crisis has impacted their craft and what practices of storytelling have to offer us at this pivotal moment in human history. This panel was co-sponsored by the UC Berkeley Department of English, the Department of History, and the Berkeley School of Journalism. Panelists Daniel Gumbiner is a novelist and editor based in Oakland. His first book, The Boatbuilder, was nominated for the National Book Award. His new novel, Fire in the Canyon, was published by Astra House in 2023. He is the Editor of The Believer. Annalee Newitz is a science fiction writer and science journalist. They are the author of nine books including, most recently, the science fiction novel The Terraformers. They are a contributing opinion writer at the New York Times, a columnist in the The New Scientist, and the co-host of an award-winning podcast, Our Opinions Are Correct. Aaron Sachs is a professor of History and American Studies at Cornell University. He is the author of several books, most recently, Stay Cool: Why Dark Comedy Matters in the Fight against Climate Change (NYU Press, 2023). Rebecca Solnit is a writer, historian, and activist, and a graduate of the Berkeley School of Journalism. She has written more than twenty books, including Orwell's Roses; Hope in the Dark; Men Explain Things to Me; A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities that Arise in Disaster; and A Field Guide to Getting Lost. Together with Thelma Young Lutunatabua, Solnit edited the 2023 collection Not too Late: Changing the Climate Story from Despair to Possibility. Rebecca Herman (moderator) is associate professor in the History Department at UC Berkeley and author of Cooperating with the Colossus (Oxford University Press, 2022). She is currently working on a book about the unlikely ban on mining in Antarctica, told through the stories of the military wives and children, artists, writers, activists, soldiers, and scientists who traveled South in growing numbers during the 1970s and 80s. A video and transcript of this event are available at https://matrix.berkeley.edu/research-article/storytelling-climate  

What is hope and why is it so powerful?  For writer Rebecca Solnit, hope is a commitment to possibility in the face of uncertainty. While many of us react to the unknown with anxiety or worry, Rebecca sees the opposite: that inherent to unpredictable circumstances is the possibility people can take action and to come together to create change.  In this conversation, Rebecca Solnit and the Surgeon General discuss why hope is necessary. They look back at communities formed in response to disasters, like 9/11 and hurricanes, and how hope and connection are inextricably linked. A historian, Solnit points to milestones like the fall of the Berlin Wall in which people's actions, sometimes incremental, led to unforeseen outcomes.  In facing the massive uncertainty of climate change, Solnit offers why she is hopeful. Rather than fall to despair, she points that humans, throughout history, have seen the possibility to intervene and take action. And THAT is what Solnit calls hope.    (04:34)    Why can disasters be so powerful for uniting communities?  (11:16)    Why do some types of disasters bring people more together than others?  (16:55)    How do you advise young people who feel despair about climate change?  (27:21)    How can the way we remember history's great social changes contribute to hope or hopelessness?  (31:28)    How does social media contribute to loneliness and isolation?  (37:45)    Has tech convinced us that living efficiently is more important than living in person?  (47:33)    How does Rebecca Solnit make herself feel better when she gets down?  (48:35)    What does the Surgeon General do to feel better when he is down?  We'd love to hear from you! Send us a note at housecalls@hhs.gov with your feedback & ideas. For more episodes, visit www.surgeongeneral.gov/housecalls.    Rebecca Solnit, Writer  X: @rebeccasolnit  X: @nottoolate_hope    About Rebecca Solnit  Writer, historian, and activist Rebecca Solnit is the author of twenty-five books on feminism, environmental and urban history, popular power, social change and insurrection, wandering and walking, hope and catastrophe. She co-edited the 2023 anthology “Not Too Late: Changing the Climate Story from Despair to Possibility”. Her other books include “Orwell's Roses”; “Recollections of My Nonexistence”; “Hope in the Dark”; “Men Explain Things to Me”; “A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities that Arise in Disaster”; and “A Field Guide to Getting Lost”. A product of the California public education system from kindergarten to graduate school, she writes regularly for the Guardian, serves on the board of the climate group Oil Change International, and in 2022 launched the climate project Not Too Late (nottoolateclimate.com).

Mit amerykańskiej wyjątkowości jest ciągle silny, nie tylko w samych Stanach Zjednoczonych, ale i w wielu miejscach na ziemi. Codziennie też konsumujemy ogromna ilość amerykańskiej popkultury, która sprawia, że tamtejsze spojrzenie traktujemy jako obowiązującą normę. Przejawów amerykańskiego soft power, z którym się spotykamy każdego dnia, nie sposób nawet wyliczyć. I to niezauwanie reszty świata ma to oczywiście równie liczne skutki.Bezpośrednim pretekstem do rozmowy był na wskroś amerykańskocentryczny esej Rebeki Solnit, z którą w tym odcinku polemizujemy razem moim gościem, czyli Maćkiem Okraszewskim. W swoim artykule Solnit opowiada o walce o przyrodę rdzennych społeczności, ale gdyby spojrzeć globalnie, a nie tylko przez pryzmat Stanów i Kanady, cała teza artykułu się wali i całkiem traci swoją siłę, a do tego buduje fałszywy obraz świata.Maciek Okraszewski to twórca i autor niezwykle popularnego i cenionego podcastu Dział Zagraniczny, którego – tu jestem pewne – nie muszę Wam przedstawiać. Maciek specjalizuje się w tematach iberoamerykańskich, choć chętnie podejmuje się też opowiedzenia niedoraportowanych wydarzeń z innych kręgów kulturowych. Mój podcast powstał z potrzeby mówienia o rzeczach ważnych i istnieje dla słuchaczy i dzięki ich finansowemu wsparciu. Jeśli więc uważasz tę audycję za wartościową, możesz wesprzeć mnie dowoloną kwotą w serisie Patronite. Więcej szczegółów na ten temat znajdziesz na stronie www.patronite.pl/kamilakielar

In this episode of THE Amicable Divorce Expert you will learn the following:   What is behind the co-parenting relationship   Accepting that there are predispositions to challenges in intimate relationships   How healthy are any of us in our determinations for the right spouse for us   What is Fair and Unfair in relationship challenges that confront us   How to negotiate for money without using the word “fair”   Parental Alienation Advocates; Family Disappeared Podcast; 12 Step Support Group to help divorcing people self-reflect and assume responsibility for their part in the divorce   The importance of taking responsibility for their decisions from the choice to marry a certain person, to why the marriage isn't working out   Communication is the center piece to a healthy relationship, even a divorced relationship   It takes two to form a productive relationship   Parenting without access to the children is a form of being engaged without disrupting the co-parenting relationship   To determine the Family System issues is one of the most important concerns in helping a co-parenting relationship   The Family Tree has roots in our growth   #communication #coparenting #parentalalienation #relationships #supportgroup #marriage #fair #unfair #FamilyDisappearedPodcast #parenting #guilt #familysystem #12stepprogram #acrimoniousdivorce #Dr.AmyBaker #petcustody #children #adultchildren #mediation #systemicchange   Lawrence Joss Biography   Founder and Director at PA-A.org   Lawrence Joss is a remarkable individual who has spent a lifetime dedicating himself to entrepreneurship, healing, and the service of others. With over three decades of successful entrepreneurship under his belt, Lawrence's journey has taken a profound turn towards supporting and empowering families facing complex challenges in their lives.   Familydisappeared@gmail.com www.PA-A.org   "I know what I do, but I don't know what I do does"-Solnit       - familydisappeared@gmail.com   - https://linktr.ee/lawrencejoss - Website:  https://parentalalienationanonymous.com/   - Linkedin - Lawrence Joss  - Family Disappeared Facebook Group

These days, with catastrophe after catastrophe, it can be easy to turn to despair and to believe that there is nothing we can do. But writer Rebecca Solnit is determined to change that narrative. Over the course of her career, Solnit has published twenty-five books on feminism, popular power, social change and insurrection, and hope and catastrophe. Her most recent project, Not Too Late: Changing the Climate Story from Despair to Possibility, brings together climate scientists and activists from around the world to address the social, political, and spiritual dimensions of our current crisis—and to envision a path forward. In this episode of Life As It Is, Tricycle's editor-in-chief, James Shaheen, and co-host Sharon Salzberg sit down with Solnit to discuss the power of hope in times of catastrophe, the dangers of hyperindividualism, and why she believes beauty is an essential piece of activist work. Life As It Is is a monthly podcast featuring prominent voices from within and beyond the Buddhist fold. Listen to more episodes here. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

These days, with catastrophe after catastrophe, it can be easy to turn to despair and to believe that there is nothing we can do. But writer Rebecca Solnit is determined to change that narrative. Over the course of her career, Solnit has published twenty-five books on feminism, popular power, social change and insurrection, and hope and catastrophe. Her most recent project, Not Too Late: Changing the Climate Story from Despair to Possibility, brings together climate scientists and activists from around the world to address the social, political, and spiritual dimensions of our current crisis—and to envision a path forward. In this episode of Life As It Is, Tricycle's editor-in-chief, James Shaheen, and co-host Sharon Salzberg sit down with Solnit to discuss the power of hope in times of catastrophe, the dangers of hyperindividualism, and why she believes beauty is an essential piece of activist work. Life As It Is is a monthly podcast featuring prominent voices from within and beyond the Buddhist fold. Listen to more episodes here. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/environmental-studies

These days, with catastrophe after catastrophe, it can be easy to turn to despair and to believe that there is nothing we can do. But writer Rebecca Solnit is determined to change that narrative. Over the course of her career, Solnit has published twenty-five books on feminism, popular power, social change and insurrection, and hope and catastrophe. Her most recent project, Not Too Late: Changing the Climate Story from Despair to Possibility, brings together climate scientists and activists from around the world to address the social, political, and spiritual dimensions of our current crisis—and to envision a path forward. In this episode of Life As It Is, Tricycle's editor-in-chief, James Shaheen, and co-host Sharon Salzberg sit down with Solnit to discuss the power of hope in times of catastrophe, the dangers of hyperindividualism, and why she believes beauty is an essential piece of activist work. Life As It Is is a monthly podcast featuring prominent voices from within and beyond the Buddhist fold. Listen to more episodes here. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/politics-and-polemics

These days, with catastrophe after catastrophe, it can be easy to turn to despair and to believe that there is nothing we can do. But writer Rebecca Solnit is determined to change that narrative. Over the course of her career, Solnit has published twenty-five books on feminism, popular power, social change and insurrection, and hope and catastrophe. Her most recent project, "Not Too Late: Changing the Climate Story from Despair to Possibility," brings together climate scientists and activists from around the world to address the social, political, and spiritual dimensions of our current crisis—and to envision a path forward. In this episode of Life As It Is, Tricycle's editor-in-chief, James Shaheen, and co-host Sharon Salzberg sit down with Solnit to discuss the power of hope in times of catastrophe, the dangers of hyperindividualism, and why she believes beauty is an essential piece of activist work.

Odcinek #124, w którym dr hab. Monikę Świerkosz- literaturoznawczynię z Katedry Teorii Literatury Uniwersytetu Jagiellońskiego i Marka Styczyńskiego- leśnika, eksperta w dziedzinie ekologii terenów górskich, etnobotaniki i permakultury pytam o to, czy czytanie o Orwellu między rabatami to czytanie- zaskoczenie.W Księgarni Karakter rozmawiamy o „Różach Orwella”, fenomenalnym eseju, którego autorką jest Rebecca Solnit.Wchodzimy w metaforę O jak ogrodu i jego znaczenia. Przyglądamy się wyobrażeniu pisarza i dzięki ogrodnictwu sprowadzamy go z obłoków A jak abstrakcji. Jest B jak bycie z przyrodą, D jak dystans, i I jak intymność. Gest sadzenia R jak róż pozwala nam wejść w zupełnie inną opowieść o autorze „Roku 1984”. Mówimy o S jak strategii oporu, w którą wpisane są poszukiwanie bezpieczeństwa oraz zaangażowanie polityczne. Idziemy ścieżką wydeptaną słowami: „Chcemy chleba i róż”. wybieramy fragmenty z B jak biografii i przeglądamy mniej znaną twórczość pisarza. W końcu dla książki Solnit szukamy właściwej P jak półki. Partnerem tego odcinka jest Audioteka- Dobrze opowiedziane historie.

Called “the voice of the resistance” by The New York Times, writer, historian and activist Rebecca Solnit, the author of 20 books on feminism, western and indigenous history, popular power, social change and insurrection, hope and disaster, and most recently Not Too Late: Changing the Climate Story from Despair to Possibility, will discuss her view that the future will be decided by whether we act in the present—and she says we must act—to counter institutional inertia, fossil fuel interests, and political obstinacy. Guided by her typical clear-eyed wisdom, Rebecca Solnit will lead our audience from discouragement to possibilities, from climate despair to climate hope. Solnit will be joined by co-editor and climate activist Thelma Young Lutunatabua and native Fijian Fenton Lutunatabua (participating virtually), calling on us to rise to the moment with the benefit of indigenous wisdom and by telling new stories. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

The Bay Area's fascination with technology didn't start with Silicon Valley. In the late 19th century, San Franciscan Eadweard Muybridge, an eccentric, misanthropic murderer became the first person to capture motion on film. At the time, Muybridge was a well-known photographer whose moody images of Yosemite Valley stood out from the conventional landscape photographs of the time. Because Muybridge was known as an inventor and innovator, Leland Stanford approached him about trying to photograph his horse in motion. Those images of a horse galloping at speed revolutionized photography. We'll talk about Muybridge and how his inventiveness with camera and film laid the groundwork for how we see and record the world today. Guests: Rebecca Solnit, author & essayist - Solnit is the author of "River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West" as well as "Orwell's Roses," "Recollection of My Nonexistence," "Whose Story is This: Old Conflicts, New Chapters," and "Drowned River: The Death and Rebirth of Glen Canyon on the Colorado," among other works. Marc A. Shaffer, Director, "Exposing Muybridge" Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära.Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag somsäger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ettDu inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.Det skriver han, och det var det jag hade insett.Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt?Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt?Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet.Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär.Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen.Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskadOch även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt.Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten.Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.Lidandet ger livet meningAtt nå fram till världen är det möjligt?Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar.Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus!Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar.Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppsligdeformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat.Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke.Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag.Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud.I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga.Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt.Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet?Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva.På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv.Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting.I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp.Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakardöd enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet.Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt   Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga.Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv.Att stå öga mot öga med naturenFör den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart?En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig?Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstraktbeskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss.Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet.Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus?Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus?Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet.Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv?Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv.Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där?Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste.Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor.Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för.Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära.Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv.Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog.Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt.Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv.Ömsesidighet som gåta och svarNär den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet.Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord.Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av.Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus.Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt.Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det?Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du.Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen.Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan.Var det kärlek jag saknade?Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus.Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets?Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen?Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget?Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt.Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad.Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans.Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun.Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Musiikkialalla epäasiallinen käytös on yleistä. Suomen musiikkialan järjestöt teettivät kyselytutkimuksen alan yhdenvertaisuudesta, jossa kävi ilmi, että 76 prosenttia vastaajista oli kokenut epäasiallista käytöstä. Epäasiallisen käytöksen muodot voivat olla moninaisia ja se määritellään aina kontekstin mukaan. Esimerkiksi kyselytutkimuksessa epäasiallinen käytös oli stereotypisointia, palkkaeriarvoisuutta ja sitä, ettei työmahdollisuuksista kerrota kaikille, sanoo väitöskirjatutkija Anna Ramstedt Helsingin yliopistosta toimittaja Satu Kivelän haastattelussa. Havaintoja ihmisestä -sarjan jaksoon kokemuksensa musiikkialan epätasa-arvosta jakoi myös nimimerkki Tyttö. ”Nuorena jouduin pukeutumaan eri tavalla, jotta minut otettaisiin tuotantotöissä tosissani. Enää en jaksa välittää. Musiikkialan tasa-arvoa edistää tasapuolinen palkkaus, naisten johtamisominaisuuksien tunnustaminen ja tunnistaminen, koulutettu (mies)johto ja kaikkien osallistuminen tasa-arvotalkoisiin”, kertoo nimimerkki Tyttö. Lähteet: Kysely yhdenvertaisuudesta musiikkialalla -raportti (2022) Ramstedt, Anna (2021) Seksuaalinen häirintä - mitä ja miksi? Solnit, Rebecca (2019) Miehet selittävät minulle asioita Äänisuunnittelija: Laura Koso Lukijat: Susanna Vainiola, Laura Koso ja Jenniina Järvi Tuottaja: Pertti Ylikojola

Trong tập hôm nay chúng ta sẽ nói về "Mansplaining" thông qua tiểu luận "Men Explain Things To Me" (Đàn ông giải thích cho tôi nghe) của Rebecca Solnit. Thế nào là mansplaining? Tác hại của nó ra sao? Cái nhìn của tác giả về vấn đề này? Quan điểm của Solnit về vai trò của ngôn ngữ trong đấu tranh nữ quyền là gì? Hãy nghe tập 80 để biết nha. Follow podcast ở ig: @just.another.rant hoặc fb.com/justanotherrant Tài liệu nhắc đến/gợi ý/tham khảo: Rebecca Solnit. “Men Explain Things To Me”. https://www.guernicamag.com/rebecca-solnit-men-explain-things-to-me/ Rebecca Solnit. “Our Word Are Our Weapons”. https://tomdispatch.com/rebecca-solnit-yesallwomen-changes-the-story/ Viviane Fairbank. “Why I Don't Read Rebecca Solnit”. The Walrus. https://thewalrus.ca/why-i-dont-read-rebecca-solnit/ Alison Flood. “OED's new words include 'mansplaining' but steer clear of 'poomageddon'”. The Guardian. https://www.theguardian.com/books/2018/jan/30/oeds-new-words-include-mansplaining-but-steer-clear-of-poomageddon Lily Rothman. “A Cultural History of Mansplaining”. The Atlantic. https://www.theatlantic.com/sexes/archive/2012/11/a-cultural-history-of-mansplaining/264380/ The Take. “The Mansplainer in Pop Culture - Why He Mansplains” [Youtube]. https://www.youtube.com/watch?v=M2tcorO2EI8 Johnson, V. E. et al. (2021). “It's not in your head”: Gaslighting, ‘splaining, victim blaming, and other harmful reactions to microaggressions. Perspectives on psychological science, 16(5), 1024-1036

Trong tập hôm nay chúng ta sẽ nói về "Mansplaining" thông qua tiểu luận "Men Explain Things To Me" (Đàn ông giải thích cho tôi nghe) của Rebecca Solnit. Thế nào là mansplaining? Tác hại của nó ra sao? Cái nhìn của tác giả về vấn đề này? Quan điểm của Solnit về vai trò của ngôn ngữ trong đấu tranh nữ quyền là gì? Hãy nghe tập 80 để biết nha. Follow podcast ở ig: @just.another.rant hoặc fb.com/justanotherrant Tài liệu nhắc đến/gợi ý/tham khảo: Rebecca Solnit. “Men Explain Things To Me”. https://www.guernicamag.com/rebecca-solnit-men-explain-things-to-me/ Rebecca Solnit. “Our Word Are Our Weapons”. https://tomdispatch.com/rebecca-solnit-yesallwomen-changes-the-story/ Viviane Fairbank. “Why I Don't Read Rebecca Solnit”. The Walrus. https://thewalrus.ca/why-i-dont-read-rebecca-solnit/ Alison Flood. “OED's new words include 'mansplaining' but steer clear of 'poomageddon'”. The Guardian. https://www.theguardian.com/books/2018/jan/30/oeds-new-words-include-mansplaining-but-steer-clear-of-poomageddon Lily Rothman. “A Cultural History of Mansplaining”. The Atlantic. https://www.theatlantic.com/sexes/archive/2012/11/a-cultural-history-of-mansplaining/264380/ The Take. “The Mansplainer in Pop Culture - Why He Mansplains” [Youtube]. https://www.youtube.com/watch?v=M2tcorO2EI8 Johnson, V. E. et al. (2021). “It's not in your head”: Gaslighting, ‘splaining, victim blaming, and other harmful reactions to microaggressions. Perspectives on psychological science, 16(5), 1024-1036

Rebecca Solnit has been writing about hope for nearly 20 years, starting with her 2003 essay "Hope in the Dark", which became a bestselling book of the same name. What began as a response to the cynicism that followed the invasion of Iraq ("we didn't stop the war, we have no power, we can't win") has evolved into a sustained argument for the value of protest. You have to take the long view, says Solnit, to see the positive social and political changes that have occurred in the past half-century: “history is full of ruptures and surprises”.In this powerful new essay, specially commissioned for Greta Thunberg's guest edit of the New Statesman, Solnit examines the privilege of “climate despair”. It is easy for those who are safer from the impacts of global heating to surrender, she writes, or to decide that climate action is too difficult or too late; those who are in harm's way – many of them in the Global South – do not have that luxury. Solnit looks at successful protests, from those against the Keystone XL pipeline to undocumented farm workers' fight against McDonald's, and through them makes the case for hope. She writes, too, about how she keeps her own hope alive: “I've learned that the feeling that nothing will change is just mental weather, and that the record is all in favour of change… I try to distinguish between despair as a feeling and a forecast.”Rebecca Solnit is the author of Orwell's Roses, Hope in the Dark, Men Explain Things to Me, and A Field Guide to Getting Lost. She serves on the board of the climate group Oil Change International, and recently launched the climate project Not Too Late (nottoolateclimate.com).This essay originally appeared in a special issue of the New Statesman guest edited by Greta Thunberg and featuring contributors including Margaret Atwood, Amitav Ghosh, Ai Weiwei, Adam McKay and Björk. You can read the text version of Solnit's essay here, and more from the issue here. If you enjoyed listening to this, you might also enjoy Wrestling with Orwell: Ian McEwan on the art of the political novel. Written by Rebecca Solnit. Read by Emily Tamkin. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Yikes!  Summer is passing us by.  So I hope you are getting outdoors, enjoying all that Summer & Nature has to offer us.  But with all the busyness of the Summer Season, I have not forgot about what I call is our Climate Crisis.  So I hope you join me in a reading that has been floating around this Summer called "Humanity can't equivocate any longer."  This is a climate emergency! by Rebecca  Solnit and Terry Tempest Williams.  I felt this article was a definite eye opener!  Website:  reggieweber.comFacebook:  reggieweberInstagram:  reggie.retreats#coachreggie #climatecrises #naturehealing #greenwomen#healthywomenhealthyearth

I sin have dyrkede George Orwell fred og skønhed i et krigsplaget liv. Hver gang vi dyrker en hobby alene for vores fornøjelses skyld, besøger vi en verden hinsides den kapitalistiske logik. Sådan skriver forfatter Siri Ranva Hjelm Jacobsen i sit essay "Brød og roser til alle" som du kan høre hende læse op her. Tilrettelæggelse og klip: Josefine Maria Hansen.

Subscribe to Quotomania on Simplecast or search for Quotomania on your favorite podcast app!Writer, historian, and activist Rebecca Solnit is the author of more than twenty books on feminism, western and indigenous history, popular power, social change and insurrection, wandering and walking, hope and disaster, including Whose Story Is This?, Call Them By Their True Names (Winner of the 2018 Kirkus Prize for Nonfiction), Cinderella Liberator, Men Explain Things to Me, The Mother of All Questions, and Hope in the Dark, and co-creator of the City of Women map, all published by Haymarket Books; a trilogy of atlases of American cities, The Faraway Nearby, A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities that Arise in Disaster, A Field Guide to Getting Lost, Wanderlust: A History of Walking, and River of Shadows: Eadweard Muybridge and the Technological Wild West (for which she received a Guggenheim, the National Book Critics Circle Award in criticism, and the Lannan Literary Award). Her forthcoming memoir, Recollections of My Nonexistence, is scheduled to release in March, 2020. A product of the California public education system from kindergarten to graduate school, she is a columnist at the Guardian and a regular contributor to Literary Hub.From http://rebeccasolnit.net/biography/. For more information about Rebecca Solnit:Previously on The Quarantine Tapes:Rebecca Solnit on The Quarantine Tapes: https://quarantine-tapes.simplecast.com/episodes/the-quarantine-tapes-191-rebecca-solnitMerve Emre about Solnit, at 14:20: https://quarantine-tapes.simplecast.com/episodes/the-quarantine-tapes-170-merve-emreBill McKibben about Solnit, at 13:00: https://quarantine-tapes.simplecast.com/episodes/the-quarantine-tapes-036-bill-mckibbenHope in the Dark: Untold Histories, Wild Possibilities: http://rebeccasolnit.net/book/hope-in-the-dark-untold-histories-wild-possibilities/“An Interview with Rebecca Solnit”: https://believermag.com/an-interview-with-rebecca-solnit/“Rebecca Solnit - Falling Together”: https://onbeing.org/programs/rebecca-solnit-falling-together/

Our guest this week is the wonderful Rebecca Solnit discussing Orwell's Roses, her fresh take on George Orwell as an avid gardener, whose political writing was grounded in his passion for the natural world.Buy Orwell's Roses here: https://shakespeareandcompany.com/I/9781783788620/orwells-rosesBrowse our online store here: https://shakespeareandcompany.com/15/online-store/16/bookstore*SUBSCRIBE NOW FOR BONUS FEATURESIf you want to spend even more time at Shakespeare and Company, you can now subscribe for regular bonus episodes including: An initiation into the world of rare book collecting; The chance to expand your reading horizons as our passionate booksellers recommend their favourite titles; Handpicked classic interviews from our archive; And an insight into what makes your favourite writers tick as they answer searching questions from our Café's Proust questionnaire.Subscribe on Spotify here: https://anchor.fm/sandcoSubscribe on Patreon here: https://www.patreon.com/sandcoSubscribe on Apple Podcasts here: https://podcasts.apple.com/fr/podcast/shakespeare-and-company-writers-books-and-paris/id1040121937?l=enAll money raised goes to supporting “Friends of Shakespeare and Company” the bookshop's non-profit, created to fund our noncommercial activities—from the upstairs reading library, to the writers-in-residence program, to our charitable collaborations, and our free events.*From 1936 to 1940, the newly-wed George Orwell lived in a small cottage inHertfordshire, writing, and tending his garden. When Rebecca Solnit visited the cottage, she discovered the descendants of the roses that he had planted many decades previously. These survivors, as well as the diaries he kept of his planting and growing, provide a springboard for a fresh look at Orwell's motivations and drives -and the optimism that countered his dystopian vision - and open up a profound mediation on our relationship to plants, trees and the natural world.Tracking Orwell's impact on political thought over the last century, Solnit journeys toEngland and Russia, Mexico and Colombia, exploring the political and historical events that shaped Orwell's life and her own. From a history of roses to discussions of climate change and insights into structural inequalities in contemporary society, Orwell's Roses is a fresh reading of a towering figure of 20th century literary and political life, which finds optimism, solace and solutions to our 21st century world.*Rebecca Solnit is author of, among other books, Call Them By Their True Names, The Mother of All Questions, Men Explain Things to Me, Wanderlust, A Field Guide to Getting Lost, the NBCC award-winning River of Shadows and A Paradise Built in Hell. A contributing editor to Harper's, she writes regularly for the London Review of Books and the Los Angeles Times. She lives in San Francisco.Adam Biles is Literary Director at Shakespeare and Company. Buy a signed copy of his novel FEEDING TIME here: https://shakespeareandcompany.com/S/9781910296684/feeding-timeListen to Alex Freiman's Play It Gentle here: https://open.spotify.com/album/4gfkDcG32HYlXnBqI0xgQX?si=mf0Vw-kuRS-ai15aL9kLNA&dl_branch=1 Get bonus content on Patreon See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

“Had the government stepped in and done its job, had they not advocated against vaccines and mask mandates, we wouldn't have been frantically gathering our children to cut up bedsheets to make masks for medical workers and everyone else.” That's Kristina Wong, performance artist, comedian, and writer. This week, Wong tells the story of how she created a network of “aunties,” who were primarily Asian American, in a mutual aid project that ended up making and distributing over 500 thousand masks during the first year of the pandemic. In winter 2021, she opened Kristina Wong, Sweatshop Overlord, which played to sold-out audiences at the New York Theatre Workshop. Now Wong, legendary writer Rebecca Solnit, and several other members of The Auntie Sewing Squad have co-authored a book: The Auntie Sewing Squad Guide to Mask Making, Radical Care, and Racial Justice. Here to discuss the show, the book, the phenomenon of mutual aid in times of disaster, and how racial justice and feminism underlie it all are Aunties Kristina Wong and Rebecca Solnit. A regular contributor to the Guardian, Solnit is the author of Hope in the Dark from Haymarket Books, among twenty other publications.  GuestsRebecca Solnit, Author, Historan, ActivistKristina Wong, Performance Artist, Comedian & Writer, Sweatshop Overlord  Support the show by becoming a member as a monthly supporter at Patreon.com/theLFShow  We do not accept corporate or government funding.  We rely on you!  Full Episode Notes are posted at Patreon.com/theLFShow for members and non-members.

Amy: Welcome to Breaking Down Patriarchy! I'm Amy McPhie Allebest. All of us have heard or used the term “mansplaining” - that thing that happens when a man explains something to you that he assumes you don't know,  when you do  know what you're talking about because of your professional expertise or your own lived experience. These interactions reveal that this man thinks that instead of being your peer he is in a role of your dad or your teacher or your boss. The author Rebecca Solnit published an essay online in 2008 called, “Men Explain Things to Me,” which went viral and has become a touchstone for feminist thinkers and everyday women, and it now appears on many “essential reading” lists, which is why we're discussing it today! This essay inspired the coining of the term “mansplain”, although the essay doesn't say the word and Solnit herself says she doesn't use it. Solnit says she has mixed feelings about the word, as I do I, but before we talk about the word, and about this essay and some others in Solnit's collection, I want to welcome back to the podcast Malia Morris. Hi, Malia!! Malia: Hi, Amy! Amy: Listeners will remember Malia from our very first episode after the introduction, The Chalice and the Blade. So excited to have you back, Malia!! Can you tell us a little bit more about yourself, Malia, maybe review some of your key stats and then tell us a story or anecdote that illustrates who you are? Malia:   Amy: Before we talk about these essays, let's learn a bit about Rebecca Solnit. Malia - Bio: Rebecca Solnit was born in https://en.wikipedia.org/wiki/Bridgeport,_Connecticut (Bridgeport, Connecticut) in 1961, to a https://en.wikipedia.org/wiki/Jewish (Jewish) father and https://en.wikipedia.org/wiki/Irish_Catholic (Irish Catholic) mother. When she was 5 years old her family moved to https://en.wikipedia.org/wiki/Novato,_California (Novato, California), where she grew up. She said of her childhood: "I was a battered little kid. I grew up in a really violent house where everything feminine and female and my gender was hated.” She enrolled in an alternative junior high in the public school system that took her through tenth grade, and after that she passed the https://en.wikipedia.org/wiki/General_Educational_Development (General Educational Development) tests and skipped high school altogether. She enrolled in junior college, and then when she was 17, she went to study in https://en.wikipedia.org/wiki/Paris (Paris). She returned to California to finish her college education at https://en.wikipedia.org/wiki/San_Francisco_State_University (San Francisco State University) and then received a master's degree in https://en.wikipedia.org/wiki/Journalism (journalism) from the https://en.wikipedia.org/wiki/University_of_California,_Berkeley (University of California, Berkeley) in 1984. She has been an independent writer since 1988, and has written many many books and essays, including a memoir in 2020 entitled Recollections of My Nonexistence, and has won several prestigious writing awards.    Amy: So let's talk about these essays. Solnit starts out with a story, so let's start there. She talks about attending a party with her friend Sallie when she was about forty years old, at a cabin-mansion in Aspen that was owned by a wealthy older man. The whole crowd at the party was older and wealthy, and as Rebecca and her friend were preparing to leave the party, the host found them and said “No, stay a little longer so I can talk to you.” He said “So I hear you've written a couple of books,” and she replied that she had written several. And I'll read the rest of the interaction. “He said, in the way you encourage your friend's seven-year-old to describe flute practice, “And what are they about?” They were actually about quite a few different things, the six or seven out by then, but I began to speak only of the most recent on that summer day in 2003, River of...

“To live in hearts we leave behind is not to die.” Thomas Campbell 19th century Scottish poet How Do You Want to be Remembered? This past week was the 20th anniversary of the September 11th terrorist attacks. And when we talk about September 11th, the thing we always say is how important it is to remember. How we should never forget. I certainly haven't forgotten. I've shared a lot of memories with my kids - who weren't alive at the time - to help them understand what happened.  And this week I've been wondering - WHY is it so important to remember? What exactly is the purpose of remembering? How much remembering is the right amount? And is there a right way to remember? The word legacy first appeared in English in the late 14th century and referred mostly to an 'ambassador' who would distribute property as laid out in a will. Over time the meaning shifted to refer to the 'property left in a will'.  The meaning of legacy evolved again over the next few centuries to include the memories of a person. Thomas Campbell the 19th century Scottish Poet, said: “To live in hearts we leave behind is not to die.” The idea that we can live on through the memories of our loved ones is actually relatively new. It's a beautiful idea at the heart of Mexican holiday, Dia de los Muertos and you can see it in many other cultures too. The Pressure of Remembering But if I'm really honest - remembering - and being remembered - feels like a lot of pressure. It's pressure that I'm mostly putting on myself - to do memorable things - but also on my family...to document and remember me appropriately. There aren't any clear procedural guidelines. One part is just having conversations so the information passes from one brain to the next. To preserve it orally. But is talking about it enough? You can write it down. There are services to do that if you aren't inclined to become an author. Pictures are great. Though pictures that lack context can depreciate into garbage for future generations who don't know the stories that go with them. Audio storytelling has a lot of potential and video might be the best way to fully capture the person as they were. But what's the difference between content and legacy? What are we optimizing for? How much remembering is enough remembering? Rebecca Solnit On Legacy Rebecca Solnit is an award-winning author. She's written non-fiction books that required years of research and writing and editing. But the most popular thing she ever published is an essay called “Men Explain Things To Me” and it only took her a couple of hours to write. She wrote it effortlessly because it was based on a lifetime of experience and it spoke truth about how women are casually marginalized. Women recognized the truth immediately and it was a big influence on the #MeToo movement. In her memoir she talks about legacy and why being remembered isn't what actually matters. I want you to hear the whole passage because it totally changed how I think about my own legacy. That's what this episode is about. It's a celebration of Solnit's ability to characterize legacy as something restorative and sustainable. Episode Credits Laura - my wife - read the passage from Rebecca Solnit's memoir. Pat Cupples provided original music for this episode. Additional music is from the band Hotels & Highways. Photo credit: Jim Herrington via The New Republic Speaking of soil...Check out the "Green Burial Masterclass"

 This is our all hands on deck moment. Can we choose to focus on the optimistic signs that humanity is ready for the challenge ahead? Richard Matthews, author of The Green Market Oracle, gives us compelling reasons for hope. 

 This is our all hands on deck moment. Can we choose to focus on the optimistic signs that humanity is ready for the challenge ahead? Richard Matthews, author of The Green Market Oracle, gives us compelling reasons for hope. 

Encuentra este audiolibro completo en https://penguinaudio.com http://bit.ly/contralaespañavacíasampleNarrado por: Sergio del MolinoEn su publicación, La España vacía sorprendió por su inusual mezcla de géneros: libro de viajes, ensayo literario, novela, crónica social... Y se ha convertido ya en un clásico reciente sobre la mirada de un escritor a su país. Ahora, Contra la España vacía «no refuta ni corrige mi libro anterior, sino que pretende rascar todas las capas de sobreentendidos que se le han ido pegando. [...] Este ejercicio me lleva inevitablemente de vuelta a España, a qué diablos es este país y por qué es importante seguir doblando las esquinas del mapaLeer este libro inclasificable, que nos habla también de banderas y partidos, equivale a dar un largo paseo charlando con decenas de escritores, de Harari a Tolstói, de Solnit a Pla, cuyas ideas recoge Sergio del Molino mientras viaja por un país que nadie ha contado como él.#penguinaudio #audiolibro #audiolibros #Sergio #Molino #SergiodelMolino See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Can we replicate the same sense of urgency for climate change that we showed for Covid-19? Rebecca Solnit shows us why we must.  **This story was originally published by The Guardian, and is republished here as part of the Covering Climate Now www.theguardian.com/enviroment/series/covering-climate-now partnership to strengthen the media's focus on the climate crisis.**

Can we replicate the same sense of urgency for climate change that we showed for Covid-19? Rebecca Solnit shows us why we must.  **This story was originally published by The Guardian, and is republished here as part of the Covering Climate Now www.theguardian.com/enviroment/series/covering-climate-now partnership to strengthen the media's focus on the climate crisis.**

M

Cette semaine, on vous parle d'un concept de plus en plus populaire pour désigner un comportement bien réel : le mansplaining. Vous l'aurez deviné, cette contraction entre « man » et « explain » désigne une situation dans laquelle un homme explique à une femme quelque chose qu'elle sait déjà (ou qu'elle en est même experte!). Ce qui est crucial à retenir c'est que la « mecsplication » survient quand ces explications ne sont PAS sollicitées. Vous comprendrez l'origine du mot, ses nuances et ses implications ainsi que plusieurs exemples de situations vécues. Bonne écoute! Références discutées dans cet épisode:  American Dialect Society (2012). Most creative word of the year 2012. Enright, Lynn. (2019). Why it matters to call external female genitalia ‘vulva' not ‘vagina'. The Guardian, Oxford Online Dictionary. (2014). Added words in 2014. Solnit, Rebecca. (2014). Men Explain Things to Me. Chicago: Haymarket Books.

"The word "lost" comes from the Old Norse los, meaning the disbanding of an army." -Solnit "They say my sista was rolled up in a red carpet. Ok, come on nah. Cause when they picked her body up, parts of her flesh was on the ground birds was eatin my sista's face.” - a Women on Murder In the Bayou "I'm still mad about that chicken caesar wrap." - Me LINKS: Buy Rebecca Solnit's "A Field Guide to Getting Lost" here: https://www.penguinrandomhouse.com/books/293600/a-field-guide-to-getting-lost-by-rebecca-solnit/ Visit my shop and enjoy 10% off of my monograph now: https://www.robynoneil.com/shop My show in Toledo: https://www.toledomuseum.org/art/exhibitions/telling-stories-resilience-and-struggle-contemporary-narrative-drawing Me on Instagram: https://www.instagram.com/robyn_oneil/?hl=en Handwritten Notes: https://www.instagram.com/handwrittennotesontv/ Me on Twitter: https://twitter.com/Robyn_ONeil

Yhdysvaltalainen historioitsija Rebecca Solnit on kirjoittanut kirjan eksymisen merkityksistä. Eksymisen kenttäopas -nimisessä teoksessa Solnit kirjoittaa myös tuntemattoman hyväksymisestä. Päivän mietelauseen on valinnut Anna Tulusto.

Hope in the Dark, by Rebecca Solnit, is a powerful book of essays because it enables the reader to consider the ripple effects of a personal commitment to justice and a better future. At an uncertain time when looking toward the future is absolutely necessary, I reflect on Solnit's words which might help guide that path forward.

Seinfeld was “a show about nothing,” but we couldn't get enough of it because each of us knew a George, an Elaine, and a Kramer.Rebecca Solnit's book, The Faraway Nearby, reminds me of Seinfeld. I love this book, but I can't really explain what it's about. Solnit can write about nothing and keep you mesmerized. Sort of like Tom Robbins, but entirely different. Sigh. I'm not sure what else to tell you. “In this gorgeously written and insightful book, Solnit weaves essay and memoir so that the nature of the story itself is sharply drawn from every imaginable angle. Personal history, geography, maps, ice, mirrors, and breath play back and forth, as the structural threads of narrative are wound, knotted, and unwound… In a world increasingly bereft of the genuine, Solnit's writing shines with heart, wit, and soul.” – Lindsay Hill, Publishers Weekly “The product of a remarkable mind at work, one able to weave a magnificent number of threads into a single story, demonstrating how all our stories are interconnected.” – Bookforum “A brilliant, genre-refuting book.” – San Francisco Chronicle Here is an example of what those people – and me – are trying to describe:“I used to go to Ocean Beach, the long strip of sand facing the churning Pacific at the end of my own city, for reinforcement, and it always put things in perspective, a term that can be literal too. The city turned into sand and the sand into surf and the surf into ocean and just to know that the ocean went on for many thousands of miles was to know that there was an outer border to my own story, and even to human stories, and that something else picked up beyond. It was the familiar edge of the unknown, forever licking at the shore.” “I found books and places before I found friends and mentors, and they gave me a lot, if not quite what a human being would. As a child, I spun outward in trouble, for in that inside-out world, everywhere but home was safe. Happily, the oaks were there, the hills, the creeks, the groves, the birds, the old dairy and horse ranches, the rock outcroppings, the open space inviting me to leap out of the personal into the embrace of the nonhuman world.” “Once when I was in my late twenties, I drove to New Mexico with my friend Sophie, a fierce, talented, young black-haired green-eyed whirlwind who had not yet found her direction. We had no trouble convincing ourselves it was worthwhile to drive the two days each way to New Mexico because there was a darkroom there that she could use to print photographs for a project we had. In those days we were exploring what we wished to become, what the world might give us, and what we might give it, and so, though we did not know it, wandering was our real work anyway.” “I had discovered the desert west a few years before with the force of one falling in love and had learned something of how to enter it and move through it…” – Rebecca Solnit, The Faraway Nearby, p. 31-32 We relate to Seinfeld because we, too, have had Jerry's friends but called them by different names. We relate to Rebecca Solnit because we, too, have felt alone, discarded, and ignored. We relate to Rebecca because we have driven to New Mexico with a crazy friend. Who was your crazy friend? What crazy things did you do together? How did it happen that you fell out of touch? Roy H. Williams

Rebecca Solnit discusses how all of us are connected to one another as though we are threads woven into the fabric of the world. Storytelling is often our way of tracing these threads, starting with our personal stories and exploring outward. The effects of our stories can be subtle and powerful. Solnit explains how we make our stories and how our stories make us. She is the author of fifteen books about art, landscape, public and collective life, ecology, politics, hope, meandering, reverie, and memory. She is a recipient of a Guggenheim fellowship, a National Book Critics Circle Award, and the Lannan Literary Award. She works with the group 350.org on climate issues and is a contributing editor to Harper’s and regular contributor to the political site Tomdispatch.com. Her books include An Encyclopedia of Trouble and Spaciousness (Trinity University Press 2014), A Field Guide to Getting Lost (Penguin Books 2006), Men Explain Things To Me (Haymarket Books 2014) and The Faraway Nearby (Penguin 2014) (a lyrical memoir) Interview Date: 1/22/2015 Tags: Rebecca Solnit, fabric, thread, weave, fabric of the world, storytelling, storyteller, stories, books, reading, writing, domestic violence, civil rights, discrimination, guns, college rape, mattress, medical terminology, medical language, Zen Buddhism, tourist, Susan Sontag, Monks, Military, debt, giving, receiving, Martin Luther King, Henry David Thoreau, Tolstoy, Gandhi, Iceland, Anne Chamberlain, paper island, red thread, Alzheimer’s, Art & Creativity, Writing, Philosophy, Personal Transformation

Rebecca Solnit discusses how all of us are connected to one another as though we are threads woven into the fabric of the world. Storytelling is often our way of tracing these threads, starting with our personal stories and exploring outward. The effects of our stories can be subtle and powerful. Solnit explains how we make our stories and how our stories make us. She is the author of fifteen books about art, landscape, public and collective life, ecology, politics, hope, meandering, reverie, and memory. She is a recipient of a Guggenheim fellowship, a National Book Critics Circle Award, and the Lannan Literary Award. She works with the group 350.org on climate issues and is a contributing editor to Harper’s and regular contributor to the political site Tomdispatch.com. Her books include An Encyclopedia of Trouble and Spaciousness  (Trinity University Press 2014), A Field Guide to Getting Lost (Penguin Books 2006), Men Explain Things To Me (Haymarket Books 2014) and The Faraway Nearby (Penguin 2014) (a lyrical memoir) Interview Date: 1/22/2015        Tags: Rebecca Solnit, fabric, thread, weave, fabric of the world, storytelling, storyteller, stories, books, reading, writing, domestic violence, civil rights, discrimination, guns, college rape, mattress, medical terminology, medical language, Zen Buddhism, tourist, Susan Sontag, Monks, Military, debt, giving, receiving, Martin Luther King, Henry David Thoreau, Tolstoy, Gandhi, Iceland, Anne Chamberlain, paper island, red thread, Alzheimer’s, Art & Creativity, Writing, Philosophy, Personal Transformation

Welcome to yet another exciting initiative by MIT ID Innovation Programme. Welcome to BOOKMARKED, an intellectually-stimulating series of book-reading sessions of Innovation Bestsellers. The virtual book-reading sessions will take place, every Friday, 4 pm - 5 pm.    About the Author of this Innovation Bestseller :  Writer, historian, and activist Rebecca Solnit is the author of 18+ books. Here are a few commendations

Solnit definisce l'interrogativo sulla maternità come la madre di tutte le domande. Ma da dove viene questo desiderio di maternità? E cosa significa davvero essere madre? Cerchiamo una risposta alla madre di tutte le domande.

Hope in the Dark was written to counter the despair of radicals at a moment when they were focused on their losses and had turned their back to the victories behind them--and the unimaginable changes soon to come. In it, she makes a radical case for hope as a commitment to act in a world whose future remains uncertain and unknowable. Drawing on her decades of activism and a wide reading of environmental, cultural, and political history, Solnit argued that radicals have a long, neglected history of transformative victories, that the positive consequences of our acts are not always immediately seen, directly knowable, or even measurable, and that pessimism and despair rest on an unwarranted confidence about what is going to happen next. Writer, historian, and activist Rebecca Solnit is the author of eighteen or so books on feminism, western and indigenous history, popular power, social change and insurrection, wandering and walking, hope and disaster, including the book 'Men Explain Things to Me' Acclaim "One of the Best Books of the 21st Century." --The Guardian "No writer has better understood the mix of fear and possibility, peril and exuberance that's marked this new millennium." --Bill McKibben "An elegant reminder that activist victories are easily forgotten, and that they often come in extremely unexpected, roundabout ways." --The New Yorker Our review Despite amazing acclaim and learning a lot from the book. We feel that it isn't her best work and probably could have been a blog post. We did really enjoy the discussion we had about it and bring some great take homes to the episode.

In this episode, writer, historian, and activist Rebecca Solnit reflects on her new memoir Recollections of My Nonexistence. Solnit talks to Fiction/Non/Fiction podcast co-hosts V.V. Ganeshananthan and Whitney Terrell about the deep impact of gendered violence on daily life and what it means to be treated as unreliable witnesses to our own individual and collective experiences, as well as how her activism arose out of a deep love and what she calls “a positive engagement with uncertainty.” She also reminisces about her earliest writing spaces and formative experiences in political and artistic communities. To hear the full episode, subscribe to the Fiction/Non/Fiction podcast through iTunes, Google Play, Stitcher, Spotify, or your favorite podcast app (include the forward slashes when searching). You can also listen by streaming from the player below. Guests: Rebecca Solnit Selected readings for the episode: Rebecca Solnit Recollections of My Nonexistence Hope in the Dark Men Explain Things To Me Other books My dream candidate exists – and her name is Elizabeth Warren (The Guardian) Rebecca Solnit: When the Hero is the Problem (LitHub) Rebecca Solnit: The Loneliness of Donald Trump (LitHub) How Rebecca Solnit Became the Voice of the Resistance (New York Times) Others  The Walk by William deBuys Jia Tolentino and Claire Vaye Watkins Talk Abuse, Harassment, and Harvey Weinstein (Fiction/Non/Fiction podcast Season 1, Episode 2) Roxane Gay narrates an ad for Elizabeth Warren The Public Voice of Women by Mary Beard The Odyssey by Homer On the Road by Jack Kerouac Opinion | Elizabeth Warren Has a Poet on Her Team. Here's Why That's a Good Idea. (New York Times) Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

In episode 68 Joanna interviews David Solnit. David is an organizer, writer and puppeteer. His activism began in high school with draft resistance organizing and hasn't stopped since. He was part of shutting down the WTO in Seattle in 1999 and in San Francisco the day after Iraq was invaded in 2003. This past year he spent time at Standing Rock, creating art and telling the story of that struggle, as well as helped to organize art at the People's Climate March in Washington DC in April. He currently works with 350.org as the North American Arts Organizer.  In the San Francisco Bay Area he organizes with anti-corporate capitalist, climate justice, anti-war, human rights, and environmental justice groups. He is editor of Globalize Liberation: How to Uproot the System and Build a Better World and with his sister, Rebecca Solnit, he co-wrote The Battle of the Story of the Battle of Seattle.

The Faraway Nearby (Viking Books) Rebecca Solnit is an award-winning author whose distinctive voice has earned her much praise; the San Francisco Chronicle described her as “who Susan Sontag might have become if Sontag had never forsaken California for Manhattan.” Her exquisite new book, THE FARAWAY NEARBY, is set in motion with a gift of one hundred pounds of ripening apricots, which come from a neglected tree her mother could no longer attend to. The story of the fruit serves as a gateway for Solnit to relate intimate details about her own life, from the history of her complicated and tempestuous relationship with her mother, now suffering from memory loss, to an unexpected invitation to visit Iceland, to her own medical emergency.  An exploration of the way we make our lives out of stories, the book is a powerful call to reinvent memoir.  Solnit does so by redefining the self, braiding together a story that is as much about how the self extends into the world through empathy and imagination and the stories that sustained her as it is about her own life during a difficult year. THE FARAWAY NEARBY speaks to storytelling structures and is formally inventive itself:  the book is fitted together like a Russian doll, with stories within stories and chapter titles that repeat. Stitching together the entire narrative is a fourteenth chapter that runs like a connecting thread throughout the whole book. Solnit relates a story of the T'ang Dynasty artist Wu Dazoi in which he is imprisoned by the Emperor and escapes through his own painting.  Stories, she writes, are like this magical painting – containing entire worlds for a reader to disappear into. Her personal stories serve both as doorways into other narratives which she immersed herself in during this time (from fairy tales to Mary Shelley's Frankenstein), and as entry points into the lives of others, from the young Che Guevara learning empathy among the leprosy-afflicted to an Arctic traveler who survived by eating her frozen children and a blues musician who cured himself of drinking by the stories he told.  A fitting companion  to her much-loved  A Field Guide to Getting Lost, THE FARAWAY NEARBY is a dazzling book about the magic and power of storytelling, the imaginative essence of empathy, and the forces that bring us together and keep us distant. Rebecca Solnit is the author of twelve books, including A Paradise Built in Hell, A Field Guide to Getting Lost, Wanderlust,and River of Shadows, which won the National Book Critics Circle Award and Mark Lynton History Prize. The recipient of a Lannan Literary Award, she lives in San Francisco. Visit www.rebeccasolnit.com