Podcasts about elin grelsson almestad

Hur mycket gentrifiering tål en stad? Elin Grelsson Almestad reflekterar över Jane Jacobs som ägnade nästan hela sitt liv åt att diskutera samhällsutveckling och demokrati utifrån ett stadsperspektiv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 19 augusti 2019. För vem eller vilka existerar staden? Frågan har diskuterats intensivt de senaste decennierna, både i Sverige och utomlands. Gentrifieringsprocesser, där ett områdes sociala status höjs genom inflyttning av invånare med högre inkomster och påkostade ny- och ombyggnationer, har blivit ett allt större fenomen i många västerländska städer under 2000-talet. I städer som vuxit som turistmagneter, såsom Barcelona och Venedig, protesterar invånarna mot turismen och inte minst den lukrativa turistlägenhetsuthyrning som tränger undan heltidsbosatta. Andra städer kämpar med att sätta sitt namn på kartan för att intressera både investerare och turister. Lägg därtill skönhetsråd, rivningar, bostadsbyggarprotester, ombildningar och alla verkar ha en åsikt om staden idag. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att författaren Jane Jacobs fått en renässans. Jacobs, som slog igenom med boken Den amerikanska storstadens liv och förfall 1961, och som ägnade sitt liv åt att diskutera samhällsutveckling och demokrati utifrån staden, både som författare och som aktivist. Hennes resonemang har också inspirerat många av de största samtida stadsteoretikerna, däribland Richard Florida som myntade begreppet den kreativa klassen en teori som föreslår att storstadsområden med hög koncentration av högteknologi och konstnärligt verksamma personer står i samband med en hög nivå av ekonomisk utveckling. Men vad tänkte egentligen Jacobs och hur står sig hennes teser idag? För Jacobs är den vardagliga erfarenheten av att leva i en stad, upplevelsen av att röra sig fritt, utföra sina sysslor och handla sina varor, en värdefull källa till verklig kunskap. I Samhällsbyggandet som mysterium, en antologi helt tillägnad Jacobs tankemässiga arv, kallar sociologen Catharina Thörn henne för en i första hand observatör. Och det är en observatör som inte bara ser människor röra sig genom staden, utan också någon som lägger märke till att staden de bor i inte är byggd för dem. Hon ser också vem som är skyldig till att det blivit så de amerikanska stadsplanerarna som utgått från abstrakta kartor, i stället för människors konkreta erfarenheter. De blir hennes huvudmotståndare. Jacobs studerade aldrig Sverige men det ligger inte långt borta att tänka sig att hon haft en hel del att säga om den urbana omvandling som pågick här under samma tid, med storskaliga rivningar, Norrmalmsregleringen och ABC-städer. Hennes vision var en stad av mångfald. Mångfald i människor, bebyggelser, samhällsservice, företag och kultur som gav en dynamisk och levande stad. I Den amerikanska storstadens liv och förfall lägger Jacobs fram fyra förutsättningar för att en sådan mångfald ska vara möjlig; För det första krävs blandade primära funktioner. Med det menar hon att en stad eller stadsdel både måste innehålla detaljhandel, parker, kultur, samhällsservice och bostäder. Det ger ett dynamiskt flöde av människor som rör sig i kvarteren alla tider på dygnet. För det andra argumenterar hon för de små kvarteren, snarare än de långa gatorna. Även detta ökar spridningen av människor, möten och rörelser. Bevarandet av gamla hus är hennes tredje punkt. Det behöver inte nödvändigtvis vara K-märkta, historiska byggnader utan vanliga gamla hus med vettiga hyror som både mindre företag och mindre ekonomiskt bemedlade boende har råd med. Slutligen argumenterar Jacobs för nödvändigheten av koncentration av människor i området för att skapa en levande stadsdel. En tät bostadsbebyggelse är så viktig för en stads utveckling och så förbisedd som källa till vitalitet, konstaterar hon och påpekar att det är de människor som bor i ett område som framförallt kommer använda parkerna, samhällsservicen, restaurangerna och liknande. Jacobs kämpade både i skrift och som aktivist mot den likriktade stadsplanering som innebar rivningar, utflyttningar och enformighet i de amerikanska storstäderna. Men den stad eller stadsdel av mångfald som hon drömde om är samma sorts mångfald som såväl internationella investerare som turister numera söker i de västerländska storstäderna, på jakt efter kreativitet och autenticitet och inte sällan, ironiskt nog, tar död på. Jacobs förutsåg detta i något som hon kallar för mångfaldens självdestruktivitet och skriver På grund av framgångarna, som beror på en blomstrande och magnetisk mångfald, blir det hård konkurrens om utrymmet på denna plats. De som vinner striden om utrymmet kommer bara representera ett smalt segment av de många verksamheter som tillsammans skapade framgången. Den typ av verksamhet som gör de största vinsterna kommer att växa och kopieras, tills den tränger undan och kväver de mindre lönsamma verksamheterna. Om stora mängder människor väljer att bo eller arbeta i området kommer vinnarna i den tävlingen på samma sätt att utgöra ett smalt segment av befolkningen. När så många vill komma in blir ekonomin ett sorteringsinstrument. Den Berlinbaserade arkitekturteoretikern Niklas Maak menar att städer de senaste decennierna gått från att vara platser att leva på, till promenadvänliga investeringsportföljer och blivit en lyxens lekplats för en välbärgad elit och turister. Ändå är det Jane Jacobs vision om staden som såväl boende som turister eftersöker och det är mångfaldsstaden som genererar intresse hos investerare, inte nybyggda, själlösa komplex. Hon hade förmodligen inte ens kunnat ana hur självdestruktiv mångfalden skulle visa sig vara, med bostadsrättsinnehavare som klagar på ljud från krogar i Stockholm och kedjor som breder ut sig i innerstäderna när hyrorna höjs. Jane Jacobs har dock förslag på två motåtgärder; fasthet i offentliga lokaler och stadsplanering för mångfald. För att motverka destruktiviteten krävs att staden går in och säkrar offentliga platser genom sitt ägande och genom att anpassa hyror och markkostnader så att alla aktörer och boende får plats. En aktiv stadsplanering krävs för att stävja destruktiviteten. Det är också de motåtgärderna som fattas idag. Idag har planeringen har lämnat walk over till det globala kapitalet och enskilda bostadsrättsägares behov av värdehöjningar och staden säljer ut såväl bostadshus som hela centrum. Arkitekten Dan Hallemar påpekar i en artikel i Expressen kultur att staden idag byggs inifrån och ut. I stället för att se staden som en helhet utgår blicken ifrån bostadsrätten, kontoret eller hotellrummet. Det är en blick långt ifrån den myllrande mångfald som var Jane Jacobs vision när hon studerade människors rörelser och liv på New Yorks gator under 1960-talet. Om stadsplanerarna då var hennes huvudfiende skulle hon sannolikt se på dagens storstäder och ropa efter deras återkomst. Elin Grelsson Almestad, författare och skribent Litteratur: Dan Hallemar: Ta bort det döda från vår huvudstad. Expressen Kultur 1 juni 2019. Jane Jacobs: Den amerikanska storstadens liv och förfall. Översättning: Charlote Hjukström. (Bokförlaget Daidalos 2015) Niklas Maak: Hur kommer livet vara i lyxifierade stadskärnor? Översättning: Julia Svensson. Tidskriften Arkitektur 2/2019. Jesper Meijling och Tigran Has (red.): Samhällsbyggandet som mysterium. Jane Jacobs idéer om människor, städer och ekonomier. (Nordic Academic Press 2018)

Befinner vi oss vid en historisk brytpunkt där förutsättningarna för litteraturen är på väg att gå förlorade? Det undersöker litteraturprofessorn Sven Anders Johanssons i sin nya nya bok "Litteraturens slut". Idag blir det samtal om slutet - med författaren själv och kulturjournalisten Ulrika Knutsson. SVENSKA AKADEMIEN OCH NMR MÖTS I RÄTTEN - NU SKA KLASSIKERSKYDDET PRÖVAS Får man publicera nationalromantiska dikter av 1800-talspoeter som Tegnér och Viktor Rydberg på en nazistisk hemsida? Idag prövas klassikerskyddet för första gången i domstol. Hör Martin Fredriksson som forskar om skyddet av klassiska verk. PLATS FÖR EXPERIMENT Experimentalfältet i Frescatiområdet i Stockholm var en gång en plats där det svenska jordbruket skulle utvecklas och förädlas. Nu är det en experimentplats för konst, och konsthallen Accelerator. Nya utställningen heter just "Experimentalfältet", med en något annan syn på naturen än vad platsen tidigare upplevt. P1 Kulturs Mårten Arndtzén har besökt utställningen. VEM OCH VILKA HAR RÄTT TILL STADEN? Författaren Jane Jacobs formulerade på 60-talet en vision om Staden som en plats för mångfald. Hur står sig den visionen idag? Hör författaren och journalisten Elin Grelsson Almestad i vår OBS-serie om hus, hem och status.

"Verk 2000-2020" heter den nyöppnade, retrospektiva utställningen med Ann Böttchers konst, som ställer frågor om natursyn och nationalism. Vilken betydelse kan en granskog ha? Konstnären Ann Böttcher har gång på gång återvänt till naturen och hur synen på den kan skapa politiska och estetiska ideal. Hon har blivit mycket känd för sina noggranna blyertsteckningar av barrträd och granskogar, men det senaste decenniet har hon också skapat verk i skandinavisk vävteknik. På Verk 2000-2020, Bonniers konsthalls nyöppnade, retrospektiva utställning, ställs bland annat den stora gobelängen Återbrukerskan ut. Hör Ann Böttcher själv om sin konst, men också kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén och Maryam Fanni, grafiker och konstkritiker, i ett samtal om utställningen. NY DIKTSAMLING: HIMLEN TILL MUNNEN TÅNGEN TILL HJÄRTAT Gabriel Itkes-Sznap debuterade 2015 med diktboken "Tolvfingertal". Han var också redaktör för den stora samlingsvolym med fem av Paul Celans diktböcker som kom i svensk översättning i höstas. Nu finns författarens andra diktsamling och litteraturkritikern Lars Hermansson har läst en bok "där det går ett svart stråk av våld och maktutövning, men de fjorton dikterna är så vardagligt förankrade och associativt lekfulla att svärtan känns lätt att ta till sig." VAD ÄR HEMLIGHETEN BAKOM TV-SERIEN "RING MIN AGENT"? Fjärde och sista säsongen av franska "Ring min agent" eller "Dix pour cent" har nyligen haft premiär på Netflix och serien når numera en stor publik över hela världen. Hur kan en tv-serie om en skådespelaragentur i Paris bli så populär? Dagens Nyheters filmkritiker Helena Lindblad kommer till studion för att ge sin syn på framgången. DAGENS ESSÄ Kan man påstå att det är fusk att lyssna på en ljudbok istället för att läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson Almestad ställer sig den frågan i dagens OBS, där hon undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson Almestad undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019. Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag. Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren upptagen med annat samtidigt ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt? Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så. I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för. Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron. Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning. Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext. Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Källor Bokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018. Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice OConnor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019. Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018. Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it? Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018. Omnämnda romaner: Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019. Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019. Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019. Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Vi närmar oss slutet på ett år av uppskjutna biopremiärer. Hur påverkar det filmbranschen? Och har svensk filmpolitik fastnat i en evig jämställdhetsdebatt? Kommer den nya 8-personersgränsen att gälla även sittande publik? Måste alla biografer slå igen då, så här strax innan mellandagspremiärerna? Vad betyder det för branschen? Vi hör Pia Grünler (SF Studios), Jakob Abrahamsson (Nonstop Entertainment) och Eva Esséen (Triart) i P1 Kultur. HAR FILMINSTITUTET KÖRT FAST? Svenska Filminstitutets fokus på jämställdhet och mångfald i filmproduktionen har skapat debatt under hösten. Samtidigt ser allt färre svensk film på bio, och nu riktas avgångskrav mot institutets VD Anna Serner. Kulturredaktionens filmkritiker Emma Engström har talat med både kritiker, tillskyndare och direktören för det hela. FILMFESTIVAL TROTS ALLT Stockholms internationella filmfestival pågår - trots allt - för fullt. Bland de filmer som visats finns Gomorra-regissören Matteo Garrones nya filmatisering av Pinocchio och Tryffeljägarna - en film om en av de mest hemliga delarna av Italiens matkultur. Hör regissörerna bakom dem - och den levande legenden Martin Scorsese, mottagare av festivalens lifetime achievement award. ESSÄ Författaren och kulturskribenten Elin Grelsson Almestad reflekterar över de "starka berättelsernas" oförmåga att leda till förändring. Programledare: Roger Wilson Producent: Mårten Arndtzén

I en samtid som älskar trauman riskerar underdogskildringar att reduceras till starka berättelser. Elin Grelsson Almestad funderar över vad som då går förlorat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett avsnitt av den amerikanska komediserien Community börjar två av seriens huvudpersoner att ta lektioner i improvisationsteater. Men innan de kan ikläda sig rollen som någon annan måste de berätta om sina egna sår. I denna cirkel av delgivna trauman, ledd av en dramatiklärare besatt av andras svåra erfarenheter, sitter Troy, en populär och lyckad high school-atlet, och känner sig alltmer desperat efter att vinna respekt som riktig konstnär. Slutligen ljuger han ihop en historia om att ha blivit utsatt för övergrepp som barn och går från ointressant till gruppens stjärna. När han sedermera erkänner sin lögn falnar snabbt intresset för honom. Avsnittet kan ses som en satir över myten om den lidande konstnären, men är idag applicerbart på samhället i stort. För vem älskar inte en bra underdogberättelse? Personen som betraktas som uträknad och svag, men som trots dåliga odds slår världen med häpnad och lyckas. Vi älskar underdogen så mycket att det motsatta en lycklig barndom eller förväntad framgång för någon som har rätt förutsättningar - är ointressant. Eller som David Lagercrantz, med överklassbakgrund och stort kulturellt kapital, uttrycker det i Anneli Jordahls intervjubok Klass är du fin nog? från 2003: Jo, jag kan känna avund inför dig. Inför någon som gått en lång väg och slagit sig till ett yrke. Instinktivt känner jag att du måste vara mer begåvad. För jag hade inte orkat göra den resan du har gjort. Att inte ha kämpat mot sina förutsättningar på något sätt skapar misstänksamhet. Som Lagercrantz säger; hur begåvad är du egentligen om du inte slagit dig fram? Således måste idag alla hitta sin egen underdoghistoria. De senaste decennierna har det vuxit fram en hel industri av inspiratörer med det egna livet som främsta kunskapskälla. De skriver bästsäljande självbiografier och anlitas som föreläsare, både av företag och offentlig sektor. De bjuder på berättelser från sina egna resor; tuffa uppväxtförhållanden, olyckor och katastrofer, svåra sjukdomar som övervunnits och sorg som genomlevts. På andra sidan av den mörka tunneln väntar insikten som föreläsaren och författaren nu kan delge andra. Vår samtid älskar, som det brukar heta, en stark berättelse. Men en underdog måste i viss mån också förbli en underdog för att vara intressant. När det är såret i sig som skapar framgången måste det också bibehållas. Och även för oss som inte är inspirationsföreläsare eller har överlevt en katastrof är våra bakgrunder och trauman idag en del av våra individuella varumärken och identiteter. Behovet av att påvisa sin särart, sin unique selling point, som individ skapar incitament för att också hålla fast vid våra sår. Någon som fördjupat sig i denna tendens är den amerikanska samhällsteoretikern Wendy Brown. Det förflutna kan aldrig återlösas, såvida inte identiteten klipper sina band till det, och detta kan den inte göra utan att identiteten som sådan går förlorad, skriver Brown i artikeln Att hålla fast vid sin skada. Det är också något som är typiskt för de senaste decenniernas politiska debatt. När den politiska identiteten växer fram som en protest mot marginalisering eller förtryck riskerar den samtidigt att knytas samman med sin egen exkludering. Den politiska identiteten utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken, menar Brown och ser detta som en konsekvens av vårt senmoderna samhälle där vi tappat tron på verklig politisk förändring och lider av en ständig vanmakt. I stället ägnar sig rättviserörelser åt så kallad ressentimentets politik: en politik som klandrar den som inte lider, den privilegierade, snarare än att bedriva en framåtriktad politik. Hon utgår här ifrån det som Nietzsche betecknar som ressentiment de maktlösas moraliserande hämnd, de svagas triumf som svaga, och menar att detta är en inneboende del av vår tids liberala samhälle. Rörelserna har gett upp försöken att ta makten och ägnar sig i stället enbart åt att kritisera den. Risken med den politiska underdogberättelsen i en samtid som älskar trauman och sår är också att den reduceras till en stark berättelse, snarare än väcker tankar om samhällsförändring. Det märks inte minst i mottagandet av litteratur som skildrar klass, där det ofta är innehållet snarare än språket och det konstnärliga utövandet eller eventuella politiska slutsatser som står i centrum. Eller som Patrik Lundberg, författare till den självbiografiska romanen Fjärilsvägen uttryckte det i en text i Dagens Nyheter hösten 2020: När jag skriver de här raderna har jag avverkat merparten av intervjuerna om Fjärilsvägen. Jag har knappt fått frågor om mitt skapande, förutom hur det kändes att skriva om mammas död. I texterna om Fjärilsvägen stack en ut. Den liberala debattören och författaren Mattias Svensson gick i tidningen Arbetet hårt åt romanens politiska innehåll. Visst var det en välskriven och intressant berättelse om sorgen efter en död mor och den egna klassresan, men Svensson ifrågasatte hur mycket bäring de politiska slutsatserna i boken egentligen hade. Var det verkligen samhällsutvecklingens fel och på grund av socialdemokratins högergirande som Lundbergs mammas liv började gå utför efter föräldrarnas skilsmässa? Texten väckte både positiva och negativa reaktioner, men Eric Rosén, själv författare till den självbiografiska klassreseskildringen Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort, försvarade Svenssons text och menade att det var ett sätt att visa boken respekt. Det kan inte vara så att alla håller med om att självbiografiska böcker av den typ jag skrivit är viktiga och starka. Någon måste tycka att det politiska budskapet leder åt helvete fel, påpekade han. Men till saken hör ju att underdogens berättelse inte behöver mötas politiskt eftersom det är ett individuellt vittnesmål. Här uppstår i stället en dynamik mellan samhällets intresse för trauman och svårigheter och ressentimentets politik; läsare och publik vill höra om de svåra erfarenheterna och författaren måste hålla fast vid sin marginaliserade position, påtala sin klassbakgrund eller det förtryck hen utsätts för, för att behålla sin ställning i det litterära fältet och i samhällsdebatten. Så oskadliggörs också berättelsens eventuella politiska innehåll. En underdogs berättelse om sin lyckade resa kommer alltid att vara ofarlig jämfört med en stor grupp underdogs som ställer politiska krav. Wendy Brown efterfrågar därför en framåtblickande, kollektivt organiserad kamp med målsättningar om samhällelig förändring. Hon föreslår att politiska identiteter måste utöka sitt ordförråd. I stället för att bara säga jag är måste vi också börja säga jag vill detta för oss. En liten förskjutning som skulle göra stor skillnad i de politiska anspråken. Plötsligt är det inte bara starka berättelser, utan en rörelse som kräver någonting av samhället. Elin Grelsson Almestad, kulturskribent och författare Litteratur Anneli Jordahl, Klass är du fin nog?. Bokförlaget Atlas, 2003 (i nyutgåva 2018). Wendy Brown, Att vinna framtiden åter, red. Leila Brännström och Henrik Gundenäs, övers. Leila Brännström, Sara Edenheim, Henrik Gundenäs, Anders Kalat och Annika Karlsson. Bokförlaget Atlas, 2008. Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi, i Samlade skrifter: Band 7, övers. Peter Handberg och Lars Holger Holm. Symposion, 2019. Evelina Johansson-Wilén, Mellan jaget och världen. Feminism & etik under nyliberala villkor. Tankekraft förlag, 2019. Patrik Lundberg, Fjärilsvägen. Albert Bonniers förlag, 2020. Patrik Lundberg, Ju oftare jag vittnar om min fattiga barndom, desto mindre konstnär blir jag, Dagens Nyheter 11 september 2020 Mattias Svensson, Fjärilsvägen skildrar en identitetspolitisk nostalgi, Arbetet 14 september 2020 Eric Rosén, Även en bok om en död mamma måste få läsas politiskt, 15 september 2020 Eric Rosén, Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. Natur & Kultur, 2019.

Från Sápmi skrivs poesi som gör upp med den svenska kolonialmakten, men Elin Grelsson Almestad ser liknande metoder användas när den exploaterade och negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad innebär det att skriva på förtryckarens språk? Hur gör du motstånd mot det språket om du samtidigt är fångad i det? Det är återkommande frågor i den postkoloniala litteraturen och dess teoribildning. Frågorna springer både ur erfarenheter av att rent bokstavligt skriva på den forna kolonialmaktens språk, men också utifrån att mer metaforiskt behöva kämpa för sin egen röst och berättelse, utan att se sig själv genom maktens blick. En sådan kamp kan handla om att beskriva verkligheten bortom den ekonomiska och kulturella maktens centrum. Det har länge talats mycket om postkolonialism med exempel från runt om i världen, men den skrivs också inom den svenska litteraturen. Under slutet av 2010-talet stakades det ut en decentraliserad och dekolonial riktning inom svensk poesi, med fokus på Sápmi, glesbygden och exploaterade naturområden i Norrland. Det är en riktning inom poesin där språket inte längre tillhör förtryckaren, utan där språket i stället utgår ifrån det rurala, det koloniserade, där dikten skrivs utifrån den förtrycktas blick eller använder sig av maktens språk för att dekonstruera det. 2018 tilldelades Linnea Axelsson det prestigefyllda Augustpriset med diktverket Aednan. I sitt 760 sidor långa poetiska epos berättar hon om två samiska familjer från 1900-talets början fram till idag. Röster från Ristin, Lise, Sandra och andra familjemedlemmar vittnar om hundra år av svensk kolonialpolitik; från den stängda gränsen till Norge vid 1900-talets början fram till den tio år långa nutida processen mellan Girjas sameby och den svenska staten om förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter på samebyns renbetesområde. Blicken i dikterna är ofta riktad mot kolonisatören: svensken och dennes okunskap och ointresse av att lära sig om delar av sitt eget lands historia. Men blicken riktas också inåt. Den berättar om det ituslitna jag som uppstår när du inte tillåtits vara hel, när du lärt dig att skämmas över och dölja ditt modersmål och vad det gör med en människa när ursprunget förtrycks. Hur slår man sönder ett folk ett land _ Varför har jag alls fått för mig   Att allt någon gång varit ett och lika   _   Och inte såhär brustet   som jag själv alltid varit   _   Ändå vandrar jag här En annan möjlig väg att inte tala förtryckarens språk är att dekonstruera det, något som poeten David Vikgren arbetar med i sin nionde diktsamling Materialvägensägen (2019). Begreppet materialvägen i titeln syftar till de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen i nordligaste Sverige. Dikterna tar det politiska språket kring den samtida glesbygdens bristande samhällsservice och dess exploaterade naturresurser och vänder och vrider på det, bryter ner det tills bara ett skärskådat nonsens återstår. Eller som juryn skrev när diktsamlingen nominerades till Sveriges radios lyrikpris:  Regionalpolitisk rappakalja mals ned till sjungande språkslagg i ett explosivt vittnesmål om exploateringen av glesbygden. Vikgren, uppvuxen i Övertorneå vid riksgränsen mot norra Finland, använder sig av upprepade symboler såsom den avvecklade vårdcentralen och den öde shoppinggallerian i dikterna. Runt dessa rör sig gestalterna Råttan, Krokodilen, Bolagstopparna och Ungkarlen som försöker överleva, exploatera eller flytta som de tre enda möjliga alternativen i de glesbefolkade orterna starka på naturresurser men tömda på samhällsservice. Ett annat alternativ än de tre visar dock David Väyrynen på i sitt debutverk Marken (2017). Med rötterna djupt försjunkna i Malmbergsfältens vardagssamtal och tradition av arbetarrörelsens och laestadianismens tal och predikningar kläs makten de södra centralorterna av i sin fåniga nakenhet. Här blir det nordnorrländska glesbygdslivet normen och det önskvärda sättet att leva och stadsbornas jakt efter underhållning, status och nyheter det som kritiskt skärskådas. Dikten Vår ropande röst (i obygden) är exempelvis formad som ett fiktivt brandtal där det exploaterade norr har slagit sig fri från kolonialmakten i söder och tagit makten över de naturresurser som förser städerna med el. för endast som bundna av deras jäkt behöver vi deras maskiner endast som verkligt självförsörjande håller vi oss levande och aldrig ska vi försumma att slå fast att vi har alltid klarat oss utan dom att dom har aldrig klarat sig utan oss  att marken är vår och självständigheten  i evighet, jajamen I Väyrynens poesi är subjektet den norrländska arbetaren som inte kräver så förbannat mycket av livet och lärt sig leva i den sortens enkelhet som krävs i klimatkollapsens tid, medan de söderöver fortfarande konsumerar som om människan var oavhängig naturen. Sörlänningen blir här en sorts stereotyp, av samma slag som norrlänningen så många gånger varit. 2019, året efter att Aednan tilldelades Augustpriset, mottog författaren och journalisten Marit Kapla samma pris  för debutverket Osebol. En journalistisk poesi där författaren återvänt till sin gamla hemby i norra Värmland och lyssnat på de som stannade kvar. Osebol är en utflyttningsbygd där skogsbruket en gång var starkt, men idag förlorats till de moderniserade storbolagsbrukens maskiner och arbeten gått förlorade. Kapla intervjuar så gott som alla byns vuxna invånare och låter sedan deras röster tala i ett över 800 sidor långt verk, en metod som känns igen från exempelvis Svetlana Aleksijevitj. I rösterna framträder både en kärlek till bygden och en ständig dialog med sig själv om varför man stannar kvar på en plats som tiden och centraliseringen har dömt ut. Samtliga nämnda diktverk förhåller sig till makten och till centrum på olika sätt. Rösterna i dikterna är ständigt medvetna om den andreifiering som majoritetssamhället svensken, sörlänningen eller stadsbon betraktar dem utifrån. De är en märklig urbefolkning, bakåtsträvande glesbygdsbor och kvarstannande rester från en annan tid. Så måste också texten förhålla sig till detta och på olika sätt använda sig av stereotyperna och blicken utifrån genom att tala till förtryckaren eller slå sönder dennes språk. Samtidigt tar rösterna tillbaka ordet, gör sig själva till subjekt. Det innebär också att makten och dess blick på en blir synlig. Det kan vara svensken som inte känner till sin egen koloniala historia, exploatörerna av naturresurser eller stockholmarens stereotypa syn på norrlänningen. I dikterna är de minst lika synliga som diktjagen. Vad innebär det att det periferas, koloniserades röster själva börjar tala genom poesin också i Sverige? Förtryckaren står plötsligt både naken och ordlös. I stället: ett muller av röster, sånger och ord som strömmar från det vi brukar kalla obygden. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Essän är en omarbetning av en text som tidigare publicerats på engelska på Versopolis under rubriken A Rumbling from the Backwoods.

Igår kom beskedet att författaren Maj Sjöwall gått bort. Tillsammans med Per Wahlöö lade hon grunden för det som senare kommit att kallas det svenska deckarundret eller Scandinavian Noir. Samtal om en pionjär i svensk litteratur. Med reporter Björn Jansson och litteraturvetaren Kerstin Bergman. FILMFESTIVALEN SOM INTE BACKAR FÖR EN PANDEMI Filmfestivalen i Sarajevo startade under brinnande krig i en belägrad stad i år har de inga planer på att ställa in festivalen, trots pågående pandemi. ATOM EGOYAN AKTUELL MED NY FILM Den kanadensiske regissören Atom Egoyan är känd för att skildra mörka familjehemligheter så också i hans nya film Hedersgästen. ESSÄ: NORR SKRIVER TILLBAKA  DEN POSTKOLONIALA VÄNDNINGEN Postkolonial litteratur brukar ofta ta sin utgångspunkt långt utanför Sveriges gränser. Författaren Elin Grelsson Almestad ser en ny riktning inom poesin, där den negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft. Programledare: Sofia Strandberg Producent: Eskil Krogh Larsson

Under kvällen undersöker vi kroppens centrala funktion inom produktionen. Vad händer när produktionen flyttar in i kroppen, när hälsoansvaret läggs på individen och arbetsplatsolyckor utgör en del av en lönearbetet? Vidare, hur kan konsten hjälpa oss att belysa dessa frågor? Till kvällen har vi bjudit in: Josefine Wikström arbetar som lektor i dansteori på Stockholms konstnärliga högskola och är verksam som konst- och danskritiker. Hon disputerade i filosofi 2017 med en avhandling som tog sin utgångspunkt i Kant, Marx och Adorno. Fokus i hennes forskning rör frågor om arbete, värde och autonomi inom ramen för samtida konst, dans och performance. Under kvällen kommer hon att diskutera reproduktionsbegreppet hos Marx i relation till samtida frågor om arbete och konst. Viktor Mauritz är aktiv i CMS lokalförening i Uppsala och redaktionskollektivet Brand. Under kvällen kommer han att prata om hälsa i relation till produktionens och konsumtionens alltmer utsuddade gränser. Med exempel ur Brands senaste nummer om hälsa. c.off presenterar ett bokbord med fokus på publikationerna CRIP.journal (2019), Trådbyggen från utsidan i parallell vändning (2017) och KROPPSFUNKTION - en antologi (2015) som relaterar till kvällens tema från ett konstnärligt och cripteoretiskt perspektiv. Elin Grelsson Almestad från c.off gör även en kort introduktion om c.offs arbete och publikationer. Under kvällen kommer även konsttidskriften Paletten ha release av sitt nya nummer, #318. Paletten startade 1940 och har sedan 2011 undersökt frågan om konstens autonomi idag och dess funktion i den koloniala och kapitalistiska moderniteten. I centrum för #318 står frågan om konstkritik vilket kommer att introduceras av redaktörer Frida Sandström och Fredrik Svensk. Under kvällen presenterar Salad Hilowle och Hanni Kamaly sina bidrag, samtidigt som epilogen till Ruby Nilssons och StickyDramas hörspel "Bastard of Allegory" släpps på paletten.net. (Supererbjudanden för de 10 första: Prenumeration + boken "Upplysningens estetik - nedslag i 1700-talet" av Sven-Olov Wallenstein, 250 kronor!)

När 40 års-jubilerande Berwaldhallen kom till var det inte utan viss kritik om otillbörlig konkurrens. Idag tycks stödet vara odelat starkt. I en enkät från Kulturnytt svarar samtliga riksdagspartier att de ser Sveriges radios konserthus Berwaldhallen som en viktig del av public service. Samtal med reporter Märta Myrstener. DEN BORTGLÖMDA OPERAN SOM HÅLLER PÅ ATT BLI EN KLASSIKER Kompositören Erich Wolfgang Korngold gjorde succé som ung, tvingades fly nazisterna - och glömdes till stor del sedan bort. Först i slutet av 1900-talet återupptäcktes han och nu gör hans musik revansch. I helgen hade en ny uppsättning av operan "Die tote stadt" premiär i München. P2 Johan Korssell var där. SÅ HAR MAKODE LINDES VÄRLD OCH VERK FÖRÄNDRATS PÅ 15 ÅR I 15 år har konstnären Makode Linde jobbat med sin pågående serie Afromantics - mest förknippad med den rasistiska stereotypen blackface och den levande tårtan i verket "Painfull cake". I helgen öppnade utställningen 300 Virgins. Hur har verket och världen förändrats på 15 år? OBS-ESSÄN: LJUDBOKEN INTE SÄMRE - BARA NÅGOT ANNAT Ljudboken betraktas ibland som ett hot mot den tryckta inbundna boken. Och på sätt och vi är det väl obestridligen så. Men handlar det bara två olika sätt att ta till sig samma innehåll, eller är skillnaden stor? Går det att läsa med öronen? Författaren Elin Grelsson Almestad reflekterar över litteraturens olika spridningsformer och vad skiljer en läsare från en lyssnare. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson Almestad förklarar varför och slår ett slag för städandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i november 2018. Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker sedan för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål. Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form dammfritt och saker på rätt plats och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant.  Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en överraskning. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart. Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube? Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit. Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt. I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara. Elin Grelsson Almestad, författare Källor Fanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018. Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984. Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

Alla från vänster till höger kastar ordet "hegemoni" omkring sig. Men vad betyder det egentligen? Elin Grelsson Almestad gräver i H-ordets historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Liberalernas trånga ensidiga hegemoni skapar mer problem än den löser, skriver socialistiska Internationalen medan Lars Anders Johansson, i  tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan konstaterar att den svenska likhetskulturen syns i den  modernistiska hegemoni som varit rådande inom svensk arkitektur och stadsplanering sedan slutet av 1930-talet. I riksdagen råder en nyliberal hegemoni, förklarar Rättvisepartiet Socialisterna medan Mats Blomberg skriver i tidningen Fokus om hur borgarna 1976 lyckades bryta vänsterns hegemoni. Samtliga exempel är hämtade från ett par veckor i svenska medier. Hegemoni är ordet på allas läppar. Ja, i alla fall om man ser till hur det har spridit sig under de senaste decennierna från att främst ha hört hemma i universitetsmiljöer och akademiska diskussioner till att nu florera på allt från feministiskaworkshops till ledarsidor av alla politiska färger. En sökning i mediearkivet Retriever visar hur begreppet endast omnämndes ett fåtal gånger per år i dagspressen under 1990-talet för att sedan stadigt öka. Knappt ett par decennier in på tjugohundratalet förekom begreppet med marginal över 500 gånger per år i sportsammanhang, ledartexter och kulturanalyser. Det förekommer förstås också i publikationer som inte registreras i något mediearkiv, mer ljusskygga sajter som talar om etablissemangsmedias hegemoni. Ja, detta luddiga begrepp används av alla politiska läger och i skilda syften. Men vad betyder det egentligen? 2017 utkom historikern och sociologen Perry Anderson med boken The H-word som går till botten med hegemonins idéhistoria, utifrån en liknande iakttagelse kring begreppets utbredning. I snitt ges det ut en engelskspråkig titel i månaden med ordet hegemoni i. Anderson återvänder till begreppets ursprung grekiskans hegemonia som betyder ledning eller ledarskap. Härifrån kommer den geopolitiska betydelsen av hegemoni där en eller ett flertal svagare stater underkastar sig en starkare stat frivilligt, i syfte att erhålla internationellt erkännande, beskydd eller ekonomiskt bistånd. I Grekland var det Sparta och Aten som skapade sig hegemoniska särställningar där andra stater underkastade sig dem i utbyte mot beskydd. Aristoteles beskrev systemet som att de båda hegemoniska staterna i Grekland tog sin respektive styrandeform som standard och ålade dem på andra städer, i ett fall demokrati och i ett annat fall oligarki, fram tills att det hade blivit en fast vana hos befolkningen i resten av städerna att inte ens önska jämlikhet utan endast välja mellan att regera eller att uthärda underkastelsen. Ungefär så fungerar hegemoni, oavsett i vilket sammanhang den uppstår. Det verkar de flesta vara överens om. Hegemonin döljer med andra ord de politiska dimensionerna genom att få det att framstå som objektivt Efter Grekland och Aristoteles faller begreppet mer eller mindre i glömska fram till mitten av 1800-talet, då det återkommer i diskussioner och analyser kring Preussen och kejsardömets särställning innan det landar hos revolutionärerna i Ryssland. Här handlade det inte längre om relationen mellan stater, utan om relationen mellan klasser inom en och samma stat där Lenin använde sig av hegemoni som en fokuserad social strategi; att ena alla grupper som allierade under proletariatets diktatur, inte minst den stora majoriteten bönder. Det var också genom denna definition av hegemoni som den italienska kommunistledaren Antonio Gramsci kom i kontakt med begreppet under 1920-talet. 1926 dömdes Gramsci till 20 års fängelse av Mussolini-regimen och började under fängelsevistelsen att nedteckna sina tankar om samhället, totalt 29 anteckningsböcker där han bland annat utvecklade teorin kring kulturell hegemoni. Begreppet beskriver hur en styrande klass kan dominera genom kulturen i samhället dess vanor, beteenden, upplevelser och värderingar så att den styrande klassens sätt att leva och livsåskådning blir normerande och gör att det politiska, sociala och ekonomiska tillståndet i samhället framstår som naturligt och oundvikligt. Hegemonin döljer med andra ord de politiska dimensionerna genom att få det att framstå som objektivt. Det ska dröja till 1970-talet, långt efter Gramscis död, innan fängelseskrifterna trycks och sprids i både Italien och andra länder. Den kulturella hegemonin blir från och med då ett nyckelbegrepp för att beskriva nyliberalismen, borgerlighetens makt i samhället och hur kapitalismen närmast betraktas som en naturlag. Även inom genusvetenskapen plockas begreppet upp för att beskriva så kallad hegemonisk maskulinitet. De beteenden som den hegemoniska maskuliniteten innehar ses som naturliga, vanliga och positiva, men är också en idealbild som ingen kan leva upp till. Det närmaste män kan komma är delaktighet, det vill säga man delar den hegemoniska manlighetens ideal, även om man inte kan leva upp till den fullt ut. Genom att eftersträva hegemonin och på så vis stödja idealet, åtvinner männen de fördelar som den hegemoniska maskuliniteten tilldelas. I samband med #metoo aktualiserades den analysen, kring frågeställningar hur vissa beteenden kan ursäktas och till och med legitimeras.  Likaså återkommer begreppet i den återkommande frågan om en manlighet i kris. Vad sker med den enskilda mannen när hegemonin förändras från den starka, industriarbetande familjeförsörjaren till den emotionellt tillgängliga mannen vars partner tjänar mer? Vad händer med de män som känner sig vilsna och omsprungna, eftersom hegemonin kräver någonting annat av dem nu? Så vad talar vi egentligen om idag när vi talar om hegemoni? Den hegemoniska maskuliniteten, liksom den marxistiska kulturella hegemonin är bara några av de begrepp som ordet återkommer i. Hegemoni används också för att exempelvis att kritisera journalisters påstådda mörkning om invandringens effekter eller påvisa hur så kallad etablissemangsmedia vägrar berätta om chemtrails på himlen. Det är sannolikt en naturlig följd av ett samhälle som de senaste decennierna förvandlats till ett informations- och påverkanssamhälle, där alltfler röster vill göra sig hörda, liksom ett samhälle där tilltron till auktoriteter minskat och alla kan skapa sig sina egna sanningar. Hegemoni upprätthålls, enligt Gramsci, genom att de intellektuella på olika sätt företräder den styrande klassens intressen och förklarar sakernas tillstånd för undersåtarna på ett sådant sätt att de upplever de maktförhållanden som råder som självklara och därför självmant ger sitt samtycke till att låta sig styras. En formulering som idag lika gärna kunde vara hämtad från Flashback forum eller en antivaccinationssajt. Det finns ju i själva verket också något gott i att vissa hegemonier exempelvis hur vi talar om Förintelsen eller att vaccination gynnar både individ och folkhälsa faktiskt har etablerats. Samtidigt är andra hegemonier, som tron på evig utveckling på en jord med begränsade naturresurser, fortfarande starka fastän all forskning pekar på att vi är på väg mot en klimatkatastrof. Det finns med andra ord anledning att tro att såväl Aristoteles som Gramsci vänder sig i sina gravar när de ser hegemonibegreppets slängiga användning i alla former av svensk debatt, men det är ett symtom på tiden vi lever i. Makten är mer differentierad, rösterna är fler. Hegemoniordet är idag allas och samtidigt ingens alls. Elin Grelsson Almestad, författare och skribent   Litteratur Perry Anderson: The H-word. The Peripetetia of Hegemony. Verso, 2017. Raewyn Connell: Maskuliniteter. Översättning Åsa Lindén och Nils Sjödén. Daidalos, 2008. Antonio Gramsci: Selection From the Prison notebooks. Redaktör och översättare Qouintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith. Lawrence and Wishart, 1971. Kristoffer Holt: Mediemisstro där ytterkanterna möts. Institutet för mediestudier, 2016. Dag Thorén: Mediakriget. Lunds universitet, 2015.

Följ med till poeten Werner Aspenströms hemby och hör en direktrapport från 100-årsjubilerande huvudstaden Wien där en europeisk stat utropades i helgen. Den 11 november 1918 tog första världskriget slut. Två dagar senare föddes Werner Aspenström, i en liten torparstuga i Torrbo i Bergslagen. Kulturredaktionens Katarina Wikars har besökt trakten där poeten, dramatikern och akademiledamoten Aspenström tog sina första steg och där 100-årsfirandet av hans födelse pågår som bäst. Poeten och 2015 års Werner Aspenström-pristagare Marie Lundquist kommer till studion för att förklara varför vi ska läsa Aspenström idag. Mellan krigsslutet och den svenske poetens födelse hann ännu en viktig tilldragelse utspela sig: Österrike utropades som självständig republik. Gunnar Bolin rapporterar direkt från 100-årsjubilerande huvudstaden Wien, där en europeisk stat också utropades i helgen. Åren efter krigsslutet blev guideböcker till krigets slagfält populära. Karsten Thurfjell berättar om 1920-talets krigsturism. Och i OBS slår författaren Elin Grelsson Almestad ett slag för städning som ett sätt att koppla av. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson Almestad förklarar varför och slår ett slag för städandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker sedan för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål. Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form dammfritt och saker på rätt plats och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant.  Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en överraskning. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart. Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube? Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?  Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit. Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt. I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara. Elin Grelsson Almestad, författare   Källor Fanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018. Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984. Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

Det är dags att sluta tala om olika, tydligt avgränsade språk, säger vissa forskare. Elin Grelsson Almestad funderar på hur nationalspråksideologin fungerar i ett modernt land. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla som lever i Sverige ska kunna svenska. Så löd rubriken till de förslag som Socialdemokraterna la fram i april 2018. Samtliga förslag som rörde behovet av att stärka svenskkunskaper, och avkräva dem, hos nyanlända till Sverige. Under sommaren 2018 la Moderaterna liknande förslag om språkkrav och Socialdemokraterna tillsatte en i raden av alla utredningar kring SFI-utbildningen som gjorts de senaste decennierna. Decennier då språkkunskaper och medborgarskap diskuterats flitigt. Kunskaper i svenska är centralt för deltagandet i det svenska samhället och för att komma ut i arbetslivet. Det är samtliga inblandade i diskussionen ense om. Men är det verkligen självklart att alla i ett land måste kunna majoritetsspråket? Stämmer det med dagens verklighet? Vad spelar egentligen, det tidigare så kallade, nationalspråket för roll idag? I sin bok "Språkpolitik" från 2018 berättar Olle Josephson om hur idén om ett nationalspråk växte fram. Tanken på ett gemensamt språk för alla medborgare inom en stat, den så kallade nationalspråksideologin, genomsyrar Europas historia sedan renässansen, som innebar ett genombrott för folkspråken då de protestantiska reformatorerna översatte Bibeln till folkspråk och Dante lyfte fram italienskan framför latinet. Men det var genom Franska revolutionen och upplysningen som den demokratiska tanken om ett gemensamt medborgarspråk verkligen fick genomslag. Upplysningsfilosoferna argumenterade för det rationella i ett gemensamt och precist språk att använda för att styra staten. Nationalspråksideologin har sedan dess framhållits av såväl John Stuart Mill som Marx och Engels och i grunden finns en demokratisk idé; landet ska styras av folket och för att genomföra den uppgiften behöver folket ett gemensamt språk. I praktiken har nationalspråksideologin varit betydligt svårare att genomföra. Det vi kallar svenska eller för den delen italienska, tjeckiska eller nygrekiska är ju i själva verket resultatet av århundraden av standardiseringsarbete, korrekthetsdebatt, dialektstrider och språkvårdande institutioner där folkspråk, talspråk, dialekter och språkliga varieteter kompromissats, blandats eller strukit på foten för att skapa ett standardiserat skriftspråk. om vi inte längre kan tala om en språklig gemenskap byggd på nationalspråket, vad återstår då? Nationalspråket har med andra ord alltid haft en dubbel natur; å ena sidan ett demokratiskt medborgarspråk för att alla ska kunna ta del av samhällsinformation och göra sin röst hörd, å andra sidan ett disciplineringsinstrument gentemot dialekt- och minoritetsspråkstalare. Arbetet med att skapa nationalspråk har inneburit att språkliga och kulturella minoriteter osynliggjorts och förtryckts, både i Sverige och andra delar av Europa. Under 1900-talet växte därför kampen för språkliga rättigheter och idén om rätten till sitt modersmål och minoritetsspråk fick fäste i språkpolitiken. Inte minst i Sverige, som bland annat tidigt var ute med modersmålsundervisning, med en forskningsunderstödd övertygelse om att flerspråkighet är bra för den kognitiva utvecklingen och underlättar inlärningen även i andra ämnen. Såväl forskare som politiker är alltså ense om att flerspråkighet är positivt, inte bara i Sverige utan numera på många håll i världen. Men själva tanken om ett gemensamt nationalspråk utmanas ändå sällan, trots att världen förändrats och våra möjligheter med omvärlden ser helt annorlunda ut idag än när idén om och behovet av nationalspråk uppkom. Så kallad diglossi är vanligt, det vill säga där olika former av ett språk eller olika språk används i skilda situationer. Exempelvis är engelskan idag det dominerande språket inom viss forskning och vissa yrkesgrupper. Likaså är parallellspråklighet, att flera språk kan användas inom samma domän, vanligt förekommande på till exempel arbetsplatser där både svenska, engelska och kanske även fler språk såsom tyska används. En enkät från 2010 med närmare 100 svenska ingenjörer vid nio stora företag rapporterade att 75 procent uppgav sig skriva på engelska ett par gånger i veckan eller mer. Vi lever idag, ofrånkomligen, i ett mångspråkigt samhälle. Lägg därtill de modersmål och språk som talas i Sverige genom migration och myllan av språk växer rejält. Det enda legitima studieobjektet är den språkande människans bruk av språkliga resurser i specifika situationer Den danske språkforskaren Jens Normann Jørgensen studerade under tjugo års tid danskar med turkiskfödda föräldrar. När projektet inleddes refererade de inblandade forskarna till olika språk i sina analyser, men fann det föga fruktbart tillslut. Det var helt enkelt omöjligt att säga om informanterna skrev och talade med varandra på danska, turkiska eller engelska. Huvudsaken var att de gjorde sig förstådda. Utifrån detta drog Normann Jørgensen slutsatsen att vi i stället för att tala om olika språk borde tala om språkliga element; element som får sin betydelse beroende på vilka värden, platser och talare som de associeras med. Han menade att begrepp som danska och svenska är en abstraktion, det går inte att dra en exakt gräns för var språket börjar och slutar. Även den belgiska språksociologen Jan Blommaert argumenterar för att det är dags att sluta tala om olika, tydligt avgränsade språk. Genom globalisering och inte minst nya medier och kommunikationsvägar har den språkliga förändringen accelererat och språken börjat influera varandra i en takt som gör att vi måste börja se på språk på ett annat sätt. Det enda legitima studieobjektet är den språkande människans bruk av språkliga resurser i specifika situationer. Hur vi ser på dessa resurser skiljer sig åt i tid och rum. Användningen av arabiska signalerade på 1950-talet lärdom, medan det idag snarare signalerar eller indexerar, som är det begrepp som Blommaert använder flykting. Användningen av engelska indexerar olika saker beroende på om det exempelvis används av en forskare som håller en föreläsning eller en charterresenär som beställer drinkar. Men om vi inte längre kan tala om en språklig gemenskap byggd på nationalspråket, vad återstår då? Christopher Stroud, professor i transnationell flerspråkighet vid Stockholms universitet, har lanserat begreppet språkligt medborgarskap. Byggt på erfarenheter från Sydafrika och Moçambique, föreslår han att de som bor i ett land ska ges tillgång till sådana språkliga resurser att de kan hävda sig som medborgare och inte marginaliseras av språkliga skäl. Det kan betyda både nationalspråk, modersmål och/eller engelska. Poängen är att enskilda individer inte längre ska förknippas med ett särskilt språk utan ges tillgång till de språkliga resurser som krävs för dem. Strouds begrepp ligger långt ifrån den realpolitiska retoriken, men desto mindre långt ifrån verkligheten där språkgemenskaper uppstår på andra språk än nationalspråk, samhällsinformation finns tillgänglig på flera språk och tolkar används inom de områden där det behövs. Frågan inför den framtida språkpolitiken rör därför kanske snarare hur vi ska hitta ett sätt att organisera utbildningsväsende, stat och myndigheter utan ett självklart nationalspråk, än hur vi ska få alla att tala det. Elin Grelsson Almestad, författare   Litteratur Jan Blommaert: The Sociolinguistics of Globalization. Cambridge University Press, 2010. Fatima Grönblad: Gott och blandat. Språktidningen, augusti 2012. Olle Josephson: Språkpolitik. Morfem, 2018. Jens Normann Jørgensen : Polylingual Languaging Around and Among Children and Adolescents i International Journal of Multilingualism. Volym 5, 2008. Christopher Stroud: Linguistic Messianism: Multilingualism in Mozambique i Sociolinguistics in African Context: Perspectives and Challenges (red.AugustinEmmanuel Ebongue,Ellen Hurst,Springer). Springer, 2017.

Duell om mediepolitiken mellan Socialdemokraternas Gunilla Carlsson och Liberalernas Christer Nylander. Bergmanpodden är tillbaka med nya avsnitt! OBS-essän knådar nationalspråksideologin. Veckan inför valet låter vi kulturpolitikerna från riksdagen debattera de viktigaste kulturpolitiska frågorna. De möts i fyra dueller och i dagens duell handlar det om mediepolitik. Socialdemokraternas Gunilla Carlsson och Liberalernas Christer Nylander debatterar bland annat hur de ser på framtiden för public service. Får man skriva in hur mycket verklighet som helst i en roman och fortfarande kalla det skrivna för en roman? Debatten om hur mycket verklighet en roman kan innehålla och ändå kallas roman blossar upp med jämna mellanrum. De senaste åren har den debatten varit särskilt livaktig i Norge med anledning av böcker som Karl-Ove Knausgårds "Min kamp", Geir Gulliksens "Berättelse från ett äktenskap" och den på svenska snart aktuella Vigdis Hjorts "Arv och miljö".  P1 Kulturs reporter Sandra Stiskalo har varit i Norge för att fördjupa sig i vad debatten egentligen handlar om och varför den blivit så stor. Är det helt självklart att alla i ett modernt Sverige ska kommunicera endast på svenska? I dagens OBS-essä reflekterar författaren Elin Grelsson Almestad med hjälp av samtida forskning över den så kallade nationalspråksideologin. Dessutom ett lyssningstips: nu är Bergmanpodden tillbaka med nya avsnitt! Vad kan vi förvänta oss? Gunnar Bolin ger besked. Programledare: Anneli Dufva Producent: Anna Tullberg

Nyandligheten är tillbaka med besked. New age har blivit Now age. Men den kvinnligt präglade rörelsen passar alltför väl in i rådande samhällssystem, konstaterar Elin Grelsson Almestad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fullbokade spådamer i centrala Stockholm, kristaller som inredningsdetalj, inhyrda tarotläsare på fester. Numera går trendiga feminister på shamanska fullmåneceremonier och ägnar sig åt reikihealing. Nyandlighet, mystik och ockultism har blivit trendigt igen, driven av en ny generation av främst kvinnor. Våra mammor var kanske en del av New Age-rörelsen under 1990-talet, en våg av nyandlighet som innebar att begrepp som aura och healing etablerades i Sverige, samtidigt som så kallade alternativmedicinska metoder som homeopati växte sig starkare och yoga blev en vanligare träningsform. Möjligen var mödrarna också med på 1960- och 70-talen då den moderna, nyandliga miljön grundlades i och med hippierörelsen. Dess intresse för att blanda österländsk och västerländsk ockultism genom inslag av allt från astrologi och tarotkort till meditation är grunden till det vi vanligtvis förknippar med det något luddiga begreppet New Age idag. Inte sällan har New Age-feminismen i praktiken blivit en essentialistiskt inriktad särartsfeminism där kvinnans gudomlighet är kopplad till förmågan att bära och föda barn Begreppet New Age är dock passé och dagens rörelse något annat, om man får tro journalisten och författaren Ruby Warrington. Den nyandliga trend som sveper över västvärlden idag definierar hon i stället som Now Age. Warrington är den tidigare redaktören för The Sunday Times modemagasin som idag ägnar sig helhjärtat åt Now Age-rörelsen. I boken Material Girl Mystical World, som utkom 2017, berättar hon om sin resa från stressad karriärkvinna med en inneboende tomhet till att som hon själv uttrycker det hitta sin egen inre gudinna. Now Age är, enligt Warrington, till skillnad från den tidigare New Age-rörelsen en modern uppdatering av nyandlighet som inte ser en motsättning mellan en spirituell världsbild och intresse för mode. Warrington refererar något hånfullt till New Age-kvinnorna som klädda i lila kaftaner, med utvuxet armhår och frånkopplade det moderna samhället medan Now Age-anhängarna är trendiga, uppdaterade city-kvinnor med intresse för sociala medier. Det är personer som har framgångsrika karriärer bakom sig, karriärer som de nu helt eller delvis lämnat till förmån för så kallade spirituella resor och djupare värden i livet. För det är kvinnorna som framförallt ägnar sig åt den nyandliga trenden, något som den har gemensamt med sin föregångare. I religionshistorikern Olav Hammers bok På spaning efter helheten: New Age en ny folktro? från 1997 konstaterar han att kurser i olika New Age-relaterade fenomen främst besöks av kvinnor och förteckningarna över nyandligt orienterade terapeuter består av betydligt fler kvinnor än män. En viktig del i nyandligheten har varit just att lyfta fram det kvinnliga. New age var ett sätt att återvända till gudinnedyrkan, att i opposition till de patriarkala, abrahamitiska religionerna lyfta fram så kallade kvinnliga värden och understryka den kvinnliga kopplingen till naturen. Inte sällan har New Age-feminismen i praktiken blivit en essentialistiskt inriktad särartsfeminism där kvinnans gudomlighet är kopplad till förmågan att bära och föda barn och där det efterfrågas ett upphöjande av vad man ser som naturgivna, kvinnliga egenskaper såsom omvårdnad och intuitivt tänkande. I Now Age är den feministiska analysen något uppdaterad. Det talas fortfarande om kvinnliga egenskaper, men exempelvis Ruby Warrington menar att även män bör utveckla dessa och att det snarare handlar om att låta nedvärderade kvinnligt kodade egenskaper bli de förhärskande i världen. Det handlar inte om jämställdhet mellan biologiska män och kvinnor, utan ett helt nytt feminint paradigm, påpekar hon och konstaterar att Åt helvete med det patriarkala systemet som har bestämt att allt som har med spådom och intuition att göra inte har någon bäring i den riktiga världen. Här finns en tro på kvinnan som god i sig själv och framförallt en självuppfyllande profetia om vilka som förväntas intressera sig för nyandlighet. Spådom ses som kvinnligt, att tänka logiskt och rationellt ses som patriarkalt. Alltså är det kvinnor som i första hand välkomnas och söker sig till mystiken och andligheten. ...en delvis genomförd återförtrollning: en återförtrollning som sker på det avförtrollade, rationella samhällets premisser. Precis som i New Age hänvisar Now Age-rörelsen till förföljelsen av häxor, de kvinnor som århundraden tidigare utmanade makten. I Silvia Federicis samtida feministiska klassiker Caliban and the witch från 2004, återfinns en del liknande tankegångar som hos Warrington; häxan som utmanare av den härskande klassen och dess paradigm, maktens behov av att kontrollera kvinnan och hennes kropp. Men det finns en stor och avgörande skillnad mellan Warrington och Federici. Federici påpekar att anledningen till att tron på magi i lagom doser tillåts idag är att den inte längre utmanar någon maktordning. Vi är så pass disciplinerade i samhället att ett visst utrymme för ockultism och magiskt tänkande inte kommer att störa vårt sociala beteende. Eller som Federici uttrycker det: Även den mest hängivna konsumenten av astrologiska diagram kommer fortfarande att titta på klockan för att vara i tid till arbetet. Den tyske sociologen Max Weber pekade på hur tron på en gudomlig ordning i det moderna samhället övergick till en tro på bara ordning, där världen miste sin förtrollning och förklaringar på religiösa grunder underkändes. Såväl New Age som Now Age är vad Weber skulle kalla för en delvis genomförd återförtrollning: en återförtrollning som sker på det avförtrollade, rationella samhällets premisser. För Now Age omkullkastar ingen samhällsordning eller ifrågasätter kapitalismen, snarare har andlighet och förtrollning kapitaliserats. I Warringtons bok hymlas det definitivt inte med det och det problematiseras inte heller. Här återfinns kapitel med tips på hudvårdsmärken som välsignats av shamaner och kristaller som accessoar. Yoga, retreats och alternativa terapiformer har blivit stora industrier och nyandlighetens trendighet har fått människor med tillräckligt god ekonomi att lägga tusentals kronor på sina inre resor. Andlighet har blivit en produkt som konsumeras precis som andra varor. Samtidigt kan jag inte låta bli att glädjas över att mitt tonårsnördiga intresse för astrologi och mina skamfyllda tarotreadings plötsligt blivit allmänt accepterat, ja rentav trendigt. Min mystik-fascinerade ungdomshäxa i sitt rökelsefyllda flickrum har fått ett slags upprättelse, som jag delar med många andra kvinnor. Ändå läser jag Ruby Warringtons bok med en växande längtan efter den fula, otrendiga, ja rentav otrevliga häxan som lägger mer tid på att ifrågasätta makten än att hitta sina egna chakran. Hon som sätter något på spel, hos sig själv liksom i samhället. Eller som ett av plakaten i protesterna mot Polens hårdare abortlagar under våren 2018 löd: vi är barnbarnen till häxorna som ni aldrig lyckades bränna. Elin Grelsson Almestad, författare   Litteratur: Clarissa Pinkola Estés: Kvinnor som slår följe med vargarna. Wahlström & Widstrand, 1998 (originalutg. 1992). Silvia Federici: Caliban and the Witch: Women, the Body and Primitive Accumulation. Autonomedia, 2004. Olav Hammer: På spaning efter helheten: New Age en ny folktro? Dejavu, 2004. Laurie Penny: Witch Kids of Instagram. The Baffler, 2017-12-13. Ruby Warrington: Material Girl, Mystical World: The Now Age Guide for Chic Seekers and Modern Mystics. Thorsons, 2017. Att spå sig har blivit trendigt, inslag i Godmorgon, världen! i Sveriges Radio P1 av Moa Larsson. 2018-01-06

Ingen mindre än författaren, skribenten och kulturmångsysslaren Elin Grelsson Almestad gästar podden för att prata om det fenomenala fotbollslaget Östersunds FK och hennes relation till klubben. Elin som växt upp på Rödön var länge fullkomligt ointresserad av sport, men började plötsligt för några år sedan att engagera sig som hängiven supporter till ÖFK. Ett intresse … Fortsätt läsa Norrlandspodden 41 ”Elin Grelsson Almestad och ÖFK”

Det talas mycket om basinkomst eller medborgarlön i dessa dagar. Och kanske måste hela begreppet "arbete" omdefinieras? Tänk bort lön och produktionskrav, föreslår Elin Grelsson Almestad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På 1930-talet förutspådde ekonomen John Maynard Keynes att automatisering skulle leda till att vi vid seklets slut bara skulle behöva arbeta 15 timmar i veckan. I stället arbetar vi mer än någonsin. Arbete, arbetslöshet och vikten av att lönearbeta har dominerat politik och samhälle i flera decennier. I en artikel i The Guardian från början av 2018 konstaterar journalisten och historikern Andy Beckett att arbetet dominerar dagens värld. För de flesta människor är det omöjligt att föreställa sig ett samhälle utan arbete och jobben genomsyrar vår vardag och våra liv. vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta? Många författare och skribenter har de senaste decennierna diskuterat arbetets roll i det moderna samhället. I Storbritannien kom journalisten Joanna Biggs 2016 ut med boken All Day Long: A Portrait of Britain at Work. Här intervjuas ett stort antal människor om deras arbeten, från förskolelärare till politiker. Biggs konstaterar att arbete är det som ger våra liv mening när religion, partipolitik och samhälle faller bort. I Sverige har sociologen Roland Paulsen i böckerna Arbetssamhället hur arbetet överlevde teknologin och Vi bara lyder nagelfarit och kritiskt diskuterat ett samhälle där arbetet blivit ett självändamål och inte ens arbetsförmedlarna tror på vad de gör längre. Många teoretiker har skrivit om arbetets dominerande roll i dagens samhälle, men också hur det ofrånkomligen kommer att förändras. För inom 20 år kommer hälften av de svenska jobben vara automatiserade, konstaterade Stiftelsen för strategisk forskning i en rapport 2014. Automatiseringen berör alla branscher, såväl vård- som byggsektorn. I januari 2017 visade konsultbolaget McKinsey på liknande siffror globalt. Tekniken finns redan och har redan alltmer introducerats inom olika sektorer. Det väcker frågor om hur vi ska organisera ett samhälle som idag är helt ekonomiskt och materiellt kopplat till lönearbetet. Basinkomst, även kallad medborgarlön, det vill säga en låg men regelbundet utbetalad summa från staten till samtliga medborgare utan krav på motprestation är ett vanligt förslag. Det har lyfts fram av en progressiv vänster, såväl som ledande ekonomer och forskare vid Chalmers. Pilotprojekt förekommer i bland annat Finland, där 2000 personer får basinkomst under en period för att studera hur det påverkar sysselsättning. Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att 'varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet'. Men bortsett från det ekonomiska och materiella; vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta? Hur ska vi ställa om från en kultur där arbete genomsyrar våra liv och också våra identiteter, där arbete som Andy Beckett uttrycker det dominerar våra samhällen?  Hur skulle den omställningen kunna se ut? Kanske är svaret att återupptäcka och återerövra definitionen av arbetet som frikopplad från lön och produktion. I poeten David Väyrynens debutbok Marken från 2017 återfinns något så omodernt och samtidigt idag radikalt som arbete för människans och det gemensammas skull. Som i dikten Samfälligheten: Jag arbetar, emedan jag genom arbetet förstår att jag utför någonting meningsfullt och samtidigt erkänner att människan är ett samarbetande djur I arbetet blir vi upptagna i den gemenskap som syftar till att vara till nytta för alla. Eller i dikten Den gamla byfinska bondepraktikan där det konstateras att: Det ska man inte glömma, att det är ju också jobb och alltid får man nåt, kanske bättre än lön, bara sitta hos nån gamling och språka över kaffe. Det är det som är frihet, det är så man får tänka.   Filosofen och mystikern Simone Weil formulerade någonting liknande när hon, efter att under en period ha arbetat i fabrik, konstaterade att fabriksarbete ligger nära gräslighetens yttersta gräns. Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet. Mot detta ställer hon det arbete som är sprunget ur människans vilja att arbeta och genom arbetet bli medveten om sig själv, världen och naturen. Hon gör heller ingen hierarkisk uppdelning mellan det intellektuella arbetet och kroppsarbetet. Precis som konsten och vetenskapen är kroppsarbete en viss art av kontakt med verkligheten, sanningen, skönheten och den eviga visdomen, slår Weil fast. En positiv syn på arbetet, som går att spåra tillbaka till bland andra Martin Luther, som menade att det är i arbetet som människan förverkligar sig själv och sina djupaste funktioner som människa; att vara till hjälp för andra och till skapelsen. Dagens lönearbeten ligger ofta långt bort ifrån den definitionen. Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet? Redan idag finns det däremot en uppsjö av arbeten, som ändå inte riktigt räknas som arbete eftersom de varken bidrar till landets BNP eller det egna ekonomiska välståndet. Ideellt arbete och föreningsliv, hemarbete och inte minst den omsorg och vård av närstående, det vill säga det emotionella arbete som många feminister lyft fram som kvinnligt kodade oavlönade sysslor. Att projektleda familjens vardag, lyssna på hur någon mår och vårda sina vänskapsrelationer. Om vi i definitionen av arbete i stället för lön och produktivitet fokuserade på det vi gör som är till gagn för andra människor, samhället och naturen skulle ett helt nytt arbetsliv öppna sig. Idag finns en ibland uttryckt skepsis mot begrepp som arbeta på relationen, eftersom det konnoterar lönearbetet och dess ofta tydligt uppsatta mål. Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet? Även det tankearbete och den fria konstutövning som idag indelas i skarpa linjer mellan hobbyverksamhet och arbete som ger ekonomisk avkastning skulle luckras upp. Att skriva, måla, läsa och tänka är att arbeta, oavsett om det resulterar i en konstutställning, romansvit, OBS-essä eller inte. Kritiker till basinkomst menar att lönen krävs som incitament för att människor inte ska bli lata eller välja bort kollektiv samvaro. Men om mycket av det som idag pressas in i våra få timmar av fritid; hushållsarbete, föreningsverksamhet, omsorg om familj och vänner, ideella åtaganden och liknande, räknades in i definitionen av arbete trots bristen på ekonomiska incitament skulle väldigt få uppfattas som lata eller asociala. De allra flesta skulle i stället ha tid och möjlighet att fördjupa det arbete som det innebär att, som Väyrynens dikt uttrycker det, språka med en gamling eller för den delen städa och bygga om i sitt eget hem. Vi bör ta Simone Weil på orden och se att det i det arbete som vi själva valt och definierat finns meningsfullhet, utveckling, värme och gemenskap. Elin Grelsson Almestad, författare och skribent   Källor: Andy Beckett: Post work the radical ideal of a world without jobs. The Guardian, 2018-01-19 Joanna Biggs: All Day Long. Britain at work. Serpents Tail, 2015. Peter Fleming: The Death of Homo Economicus: Work, Debt and the Myth of Endless Accumulation. Pluto Press, 2017 David Graeber: On the Phenomenon of Bullshit Jobs: A Work Rant. Strike Magazine, nr 3 2013 Roland Paulsen: Arbetssamhället hur arbetet överlevde teknologin. Gleerups, 2010. Roland Paulsen: Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen. Atlas förlag, 2015. Guy Standing: En färdplan för prekariatet. Daidalos, 2014. David Väyrynen: Marken. Teg Publishing, 2017. Simone Weil: Personen och det heliga. Artos, 1994. Vartannat jobb automatiseras inom 20 år utmaningar för Sverige. Stiftelsen för strategisk forskning, 2014 A future that works: automation, emplyment and productivity. McKinsey Global Institute, 2017

Sommarrepris. Så är vi framme vid en av hållpunkterna i vår resa i Ulf, skilsmässoplattan Den vassa eggen. Och som det händer grejer. Till exempel gästas vi av kulturskribenten Elin Grelsson Almestad. PS: Stöd gärna Lundellbunkern Vol. 2! Det finns två sätt att chippa in: Stöd oss med valfritt månatligt belopp på Patreon. Swisha valfri donation till Swishnummer […]

Påven kommer till Lund för att delta i ett ekumeniskt möte mellan det Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan. Varför kommer han, vad betyder det för ekumeniken och den svenska kristenheten. Samtal med Hell Klein, präst i Svenska kyrkan och chefredaktör för Dagens Arbete och Gert Gelotte,katolik och frilansjournalist. Samtal med Elin Grelsson Almestad, aktuell med ny roman , Hundarna på huvudgatan, som handlar om samvetets röst. Hur ser kopplingen ut mellan den Saudiska statsreligionen, wahhabismen, och Islamiska Statens ideologi och hur trovärdig är Saudiarabiens kamp mot IS-terrorn? Reportage av Alexandra Sandels om framväxten av wahabismen. Samtal med Agneta Ramberg, SRs utrikespolitiska kommentator och Rickard Lagervall, islamolog vid Lunds universitet och reportage av Cecilia Uddén från ett rehabiliteringscenter för jihadister i Riyadh.Krönika om gudar förr och nu i Ryssland av Maria Persson Löfgren, SRs Moskvakorrespondent

Den samtida musiken har svårt att hävda sig i reportoaren på våra konserthus, vars program till stora delar består av ofta spelade klassiker med minst 100 år på nacken. Tonsättaren Tebogo Monnakgotla är kritisk till hur liten plats den moderna musiken får. I Nya Vågen debatterar hon det med Stefan Forsberg, chef för Stockholms konserthus, och Fredrik Österling, tonsättare och kulturpolitisk utredare. Krig mellan Norge och Sverige. Det har det varit på kultursidorna de senaste veckorna. Norge har anklagats för att vara ett rasistiskt land, efter det att Fremskrittspartiet har fått plats i regeringen. Sverige har pekats ut som ett land där PK-media bestämmer och censurerar debatten. I Nya Vågen lyfter vi blicken och frågar oss vad vi kan lära oss av alla hårda ord som slungats över gränsen. Vann rätt bok? Det frågar vi oss dagen efter den stora galan då August-priserna delas ut. Med oss för att prata om det är Mia Gerdin, Sveriges radios kulturredaktion, Elin Grelsson Almestad, kulturskribent, och Jonna Lindberg, bokbloggare med inriktning på ungdomslitteratur. Programledare: Andreas Lindahl Producent: Thorbjörn Karlsson

För första gången någonsin sätts Bibeln i sin helhet upp som teaterpjäs - Nya Vågen diskuterar uppsättningen av "böckernas bok" på Göteborgs Stadsteater. Kritikerna har varit oeniga: inspirerande teater, menar en, ointressant och endimensionellt, säger en annan. Kan Bibeln verkligen bli god teater? Hur gestaltar man något som är heligt för vissa och främmande för andra - och är Bibelns myter relevanta idag? På plats i studion finns författaren och dramatikern Ragnar Strömberg, kritikern Lis Hellström Sveningson och prästen Marika Palmdahl. Ett annat projekt som ansågs omöjligt var att göra en svartvit stumfilm och lyckas locka en nutida biopublik. Men Sverigeaktuella The Artist kammade nyligen hem de tyngsta priserna på Oscarsgalan, bland annat för bästa regi och bästa film, och har höjts till skyarna av kritikerna. Varför får en stumfilm så stort genomslag just nu? Är filmen mer än en nostalgisk hyllning till en svunnen epok? Filmvetaren Mats Björkin diskuterar tillsammans med filmkritikern Emma Engström. Kulturpanelen består den här veckan av kulturjournalisten Elin Grelsson Almestad, musikjournalisten Sara Moein och P3s Marcus Morey Halldin. Programmet sänds från Göteborg. Programledare Malin Sandberg