Podcasts about anneli jordahl

Kan kulturen göra skillnad i kampen mot klimatförändringar? P1 Kultur tittar närmare på två aktuella verk: filmen Ocean med veteranen David Attenborough och boken Det här är ljuset av Dimitris Alevras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DAVID ATTENBOROUGH FIRAR 99-ÅRSDAGEN MED ”OCEAN””Rädda världen, rädda havet!” Så lyder underrubriken på den nya filmen ”Ocean with David Attenborough” som hade global biopremiär på Attenboroughs 99-årsdag i torsdags. Vetenskapsradions Lena Nordlund gästar P1 Kultur för att diskuterar den nya filmen, Attenboroughs gärning och hans klimatengagemang, som vaknade sent i livet.LUND ÄR I STORMENS ÖGA I ”DET HÄR ÄR LJUSET”Klimatförändringar och de utmaningar som väntar oss i framtiden, existentiella och samhälleliga, är teman som allt oftare skildras i konsten. I författaren Dimitris Alevras fjärde och senaste roman "Det här är ljuset" är en fruktansvärd storm på väg att ödelägga Lund. Huvudpersonen Sofia återvänder till sin gamla hemstad för att försöka samla ihop spillrorna av sin olycksdrabbade familj. P1 Kulturs reporter Anna Tullberg har träffat Dimitris Alevras för att prata om "Det här är ljuset" – och om författaren som en framtidens meteorolog.VIRGINIA WOOLFS ”MRS DALLOWAY” FIRAR 100 ÅR – MED NYUTGÅVADen 14 maj 1925 publicerades ”Mrs Dalloway” av Virginia Woolf. Romanen anses som ett portalverk inom modernismen och den första meninge – ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv” – ekar även genom den Oscarsbelönade filmen ”Timmarna” med Nicole Kidman och Meryl Streep. Men vad är det som gör att romanen fortfarande lever, så här 100 år senare? Kulturredaktionens litteraturredaktör Lina Kalmteg gästar studion med ett tummat exemplar...KLASSIKERN: ”STJÄRNANS ÖGONBLICK” – EN BESTSELLER UTAN BÖRJAR ELLER SLUTDen brasilianska författaren Clarice Lispector fortsätter att verka långt efter sin död 1977. "Stjärnans ögonblick" är den sista roman som kom ut medan hon fortfarande levde, en metaberättelse om att skriva, om att solidarisera sig med en av världens allra minsta, om att dö med sin gestalt. Kulturredaktionens Katarina Wikars vrider och vänder på "Stjärnans ögonblick" med författarna Anneli Jordahl och översättaren Örjan Sjögren som hon hittade i radions arkiv. Vi hör också citat ur radioteaterföreställningen "Stjärnans ögonblick" i regi av Magnus Berg. VECKOTIPSET: VIGDIS HJORTH ÄR TILLBAKA MED ”UPPREPNINGEN”Delvis självbiografiska böcker om övergrepp i barndomen har blivit något av den norska författaren Vigdis Hjorths signum. ”Arv och miljö” som kom 2018 blev hennes genombrott på svenska. Den nya boken, ”Upprepningen”, är hennes mest öppet autofiktiva bok hittills och handlar om det år författaren fyller sexton och träffar sin första pojkvän. Kulturredaktionens Nina Asarnoj konstaterar att ingen beskriver de psykologiska konsekvenserna av föräldrars gränslöshet bättre än Vigdis Hjorth.Programledare: Thella JohnsonProducent: Henrik Arvidsson

Den brasilianska författaren Clarice Lispector fortsätter att verka långt efter sin död 1977. Stjärnans ögonblick är hennes mest sålda roman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Clarice Lispectors litteratur fortsätter att verka och förbrylla. "Stjärnans ögonblick" är den sista roman som kom ut medan hon fortfarande levde, en metaberättelse om att skriva, om att solidarisera sig med en av världens allra minsta, om att dö med sin gestalt.Clarice Lispector låter i romanen den manliga författaren Rodrigo S M våndas över sin skapelse, Macabéa, en kvinna som inte gör något som helst väsen av sig, en ur den anonyma massan i Rios slum.Katarina Wikars vrider och vänder på "Stjärnans ögonblick." Författarna Anneli Jordahl och översättaren Örjan Sjögren medverkar ur radions arkiv. Vi hör också citat ur radioteaterföreställningen "Stjärnans ögonblick" i regi av Magnus Berg. Och uppläsare ur nyöversättningen av romanen är Simon Reithner.

Mai Zetterling debuterade som filmregissör 1963 med Älskande par, fortsatte med Nattlek, som gjorde skandal i Venedig, och den på sin tid sågade Flickorna som nu fått kultstatus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hon var skådespelerskan som avskydde sina roller, som av många ansågs obekväm och som hade svårt att finansiera sina sena projekt, som filmen om den globala världsstäderskan som gör rent i Europa inspirerad av Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”.Hennes sista film i Sverige blev ”Amorosa” 1986 om författaren Agnes von Krusenstjerna. I början av 1980-talet kom hennes uppgörelse med barndomen, Hollywood och moderskapet - självbiografin ”Osminkat”.Ett reportage av Katarina Wikars med filmvetaren Mariah Larsson, författaren Anneli Jordahl, filmproducenten Lisbeth Gabrielsson, skådespelaren Inga Landgré och Marianne Persson, som var produktionsledare på Amorosa. ”Mai Z och världens smuts” i en omarbetad version som sändes första gången våren 2010.

Mai Zetterling var auteur, modernist i exil, feminist och civilisationskritiker och hennes filmkonst upphör aldrig att fascinera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hon var skådespelerskan som avskydde sina roller, som av många ansågs obekväm och som hade svårt att finansiera sina sena projekt, som filmen om den globala världsstäderskan som gör rent i Europa inspirerad av Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”. Mai Zetterling debuterade som regissör 1963 med ”Älskande par”, fortsatte med ”Nattlek”, som gjorde skandal i Venedig, och den på sin tid av kritiken sågade ”Flickorna” från 1968 som nu fått närmast kultstatus. Hennes sista film blev ”Amorosa” om Agnes von Krusenstjerna. I början av 1980-talet kom hennes uppgörelse med barndomen, Hollywood och moderskapet - självbiografin ”Osminkat”. Hör Katarina Wikars långreportage med filmvetaren Mariah Larsson, filmproducenten Lisbeth Gabrielsson, skådespelaren Inga Landgré, Marianne Persson, som var produktionsledare på ”Amorosa” och författaren Anneli Jordahl. ”Mai Z och världens smuts” i en omarbetad version som sändes första gången våren 2010.RADIO-ESSÄN: ATT RIVA NER SKULPTURER ÄR ETT MINNESARBETEAtt ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Idéhistorikern och författaren Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer – och att resa nya.Programledare Måns HirschfeldtProducent Maria Götselius

Gudabenådad stilist. Självbekännelseromanens urmorsa. Rapportör från skymningslandet. Från utskälld till aktad. Nu skulle hon ha fyllt 100 år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kerstin Thorvall gick från älskad ungdomsboksförfattare till att förorsaka moralpanik med Det mest förbjudna på sjuttiotalet. Strax före 70 blev hon hyllad för trilogin som börjar med När man skjuter arbetare. Kanske var det alltid samma historia som hon berättade, om mamman som förbjöd glädjen, om den sinnessjuka pappan, om flickan som inte fick en hundvalp, om Arvet. Som gammal skrev hon debattartiklar och böcker om svensk åldringsvård, om att inte stå ut och ringa psykjouren varje eftermiddag.Tillsammans med författarna Isabelle Ståhl, Göran Greider och Anneli Jordahl läser Katarina Wikars Kerstin Thorvalls romaner Det mest förbjudna från 1976, När man skjuter arbetare från 1993 och Upptäckten från 2003.Vi hör också Kerstin Thorvall ur radioarkivet samtala med bl.a. Katarina Gunnarsson och Fredrik Grundel, Henrietta Hultén, Kerstin Wixe, och Henrik Tideman.

Syfilis var en skambelagd sjukdom men samtidigt så utbredd att den fick genomslag i kulturen. Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelse och vår tilltro till vattnets läkande kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken.Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset.Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade.Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt.På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas.I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig. I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine.Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike – om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet.Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame. Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike.I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten – som inte stärkts av forskning – kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad.Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt.I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas?Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret.Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas.Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig.Anneli Jordahl, författareLitteraturDaudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press).Degerman, Allan, Per Axel Levin – den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34.Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket.Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).

Lyssnarjuryn avslöjar vem som får Sveriges Radios Romanpris 2023. Hör när vinnaren får beskedet. Möt tidigare romanpristagaren Nina Wähä. Och så bjuder vi på lyssnarnas topp tre av nödvändiga romaner! Det har varit en intensiv och svettig vecka för vår Lyssnarjury när de inför öppen ridå vänt och vridit på de fyra nominerade böckerna till Sveriges Radios Romanpris 2023: "Natten" av Sara Gordan, "Hemsökelse" av Khashayar Naderehvandi, "Björnjägarens döttrar" av Anneli Jordahl och "Ovanjorden" av Mikael Berglund. Nu är det dags att fatta beslutet! Vilken författare får 30 000 kronor? Och hur stor blir glädjen hos den som vinner när Lyssnarjuryn ringer upp för att gratulera? Makten ligger i lyssnarnas händer.HUR VIKTIGA ÄR EGENTLIGEN LÄSARNA FÖR FÖRFATTAREN?Medan Lyssnarjuryn röstar och deras röster räknas, pratar vi med två tidigare romanpristagare, Nina Wähä och Jonas Brun, om vad läsarna egentligen betyder för dem. Och hur var det att höra Lyssnarjuryn diskutera deras böcker inför öppen ridå?ULRIKA KNUTSON: SÅ HAR ROMANEN FÖRÄNDRATS PÅ 20 ÅRI år delar vi ut Sveriges Radios Romanpris för trettionde gången. När priset firade tio år, 2003, fick kulturjournalisten Ulrika Knutson frågan: vad har hänt med romanen på dessa tio år? Ingenting, blev hennes svar då. Men vad svarar Ulrika Knutson nu? När det gått 20 år till?MARIE LUNDSTRÖM: HÄR ÄR LYSSNARNAS TRE MEST NÖDVÄNDIGA ROMANER!Vilken roman kan du inte klara dig utan? Den svåra frågan har Marie Lundström ställt till lyssnarna under Litteraturveckan i P1. Av alla omsorgsfulla och generösa svar vi fått in, (TACK!), bjuder vi nu på lyssnarnas topp tre av nödvändiga romaner!"Bröderna Karamazov" av Fjodor Dostojevskij "Hundra år av ensamhet" av Gabriel García Márquez"Återstoden av dagen" Kazuo Ishiguro"Din stund på jorden" av Vilhelm Moberg"Mästaren och Margarita" av Michail BulgakovProgramledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Vi avslöjar vem lyssnarna har röstat fram som årets mottagare av Sveriges Radios Novellpris! Och så fortsätter Lyssnarjuryns diskussioner. Idag läser de "Björnjägarens döttrar" av Anneli Jordahl. Möt novellpristagaren Karin Erlandsson! Och hör hur vinnarnovellen "Lådan" kom till! Vi ringer även upp Gunilla Lidqvist i Hemse på Gotland, en av alla de lyssnare som valt att lägga sin röst på "Lådan". Vad var det hon gillade så mycket, vad var speciellt med just Karin Erlandssons novell?LYSSNARJURYN DISKUTERAR "BJÖRNJÄGARENS DÖTTRAR"Lyssnarjuryn fortsätter den vindlande färden genom de nominerade böckerna till Sveriges Radios Romanpris. Idag leder samtalen dem in i en djup, fuktig skog när de närläser "Björnjägarens döttrar" av Anneli Jordahl. Lyssnarjury är rekryterad från bokcirklar i Östergötland och på Gotland och består av Sara Kurland, Anders Jonsson, Tove Mattsson och Mariann Ekström Svensson. Samtalsledare är Lina Kalmteg.MARIE LUNDSTRÖM SAMLAR IHOP LYSSNARNAS NÖDVÄNDIGA ROMANERVilken roman kan du inte klara dig utan? Frågan är svår, men inte omöjlig. Många, många lyssnare har svarat på frågan som vi ställt på Lundströms bokradios facebooksida. Marie Lundström har tagit del av alla svar. Missa inte hennes rapport i dagens P1 Kultur.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Det är dags att utse vinnaren av Sveriges Radios Romanpris och det är en lyssnarjury som bestämmer. Hör juryn diskutera den nominerade romanen Björnjägarens döttrar" av Anneli Jordahl. För trettionde gången väljer våra lyssnare vilken bok som ska tilldelas Sveriges Radios Romanpris. I år är det bokcirklar från Gotland och Östergötland som läst de fyra nominerade romanerna och skickat varsin representant till lyssnarjurysamtalen. Vinnaren av Sveriges Radios Romanpris 2023 tillkännages i P1 Kultur fredagen 28 april.HANDLINGEN I "BJÖRNJÄGARENS DÖTTRAR" AV ANNELI JORDAHLI utkanten av ett finskt samhälle nära skogen, bor en björnjägare och hans sju förvildade döttrar mellan tolv och tjugo år. De har en mamma också som blir slagen av mannen och föraktad av döttrarna, men det är hon som mjölkar korna på gården, odlar vetet och ser till att det finns bröd och mat på bordet.När fadern dör i närkampen med en björn tar de sju systrarna över makten i familjen. Överhuvud blir den äldsta systern Johanna som är tjugo år och hanterar de yngre med hån och hot och våld. När även modern dör bestämmer sig systrarna för att flytta ännu djupare in i skogen. De ska bosätta sig i faderns ödemarkstorp och livnära sig på björnjakt, smådjur och vilda bär. Kontakten med samhället består i resor till marknaden där de säljer björnfällar och kött.Livet i skogen blir hårt och obarmhärtigt och även de systrar som skulle vilja gå i skolan tvingas anpassa sig till svält, kyla och ensamhet. Men till slut griper samhället ändå in och räddar de döende flickorna.ÅRETS NOMINERADE ROMANERNatten av Sara GordanHemsökelse av Khashayar NaderehvandiBjörnjägarens döttrar av Anneli JordahlOvanjorden av Mikael BerglundDET HÄR ÄR LYSSNARJURYNAnders JonssonSara KurlandTove MattssonMariann Ekström SvenssonSamtalsledare: Lina KalmtegProducent: Nina Asarnoj

Nya Karolinska har kantats av skandaler och larm från vårdpersonal. Nu blir det ljuddrama, som hoppar in i händelserna 2017 när problemen börjar uppdagas. Möt skådespelaren Marika Lagercrantz och manusförfattare Jörgen Hjert. KRITIKERDEBUT: THOMAS NORDEGREN OM "ADRIANA MATER" PÅ NORRLANDSOPERANFinsk-franska Kaija Saariaho har röstats fram som den främsta nu levande kvinnliga operakompositören, fått Polarpriset 2013 och spelas på världens stora operascener. 17 år efter urpremiären i Paris får hennes "Adriana Mater", om våldtäkter i krig, nu Sverigepremiär på Norrlandsoperan. Vår nya operakritiker Thomas Nordegren har sett en klangfylld uppsättning.RECENSION: "EN POSTUM RESA IN I FRAMTIDEN" Verket "Kullahusets hemlighet" från 1971 av konstnären och grafikern Sten Eklund (1942-2009) består av många delar, en mytisk berättelse och 52 handkolorerade kopparstick. På 2010-talet fick verket en renässans med en ny antologi och tonsättning. Uppsala konstmuseum har en komplett kullahussvit i sin samling och har visat den flera gånger. Nu är det dags igen. I "En postum resa in i framtiden" är Eklunds verk navet i en utställning med video, skulptur och textbaserad konst av åtta yngre konstnärer. Vår konstkritiker Mårten Arndtzén har sökt det okända på Uppsala konstmuseum.MER KRITIK: GÅR DET ATT SE "KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN" MED ANDRA GLASÖGON?På Dramatens stora scen spelas just nu Anton Tjechovs "Körsbärsträdgården" i regi av den tyske världsregissören Michael Thalheimer. Hans sätt att arbeta beskrivs ibland som kyligt, kantigt reducerande och intensivt. Kritikerkåren har haft synpunkter. Men har de rätt? Vår teaterkritiker Jenny Teleman tycker inte det – hon kommer till P1 Kultur för att reda ut varför.ESSÄ: HAR RIKA MÄNNISKOR BÖRJAT LUKTA ILLA?Det har handlat om dofter och stanker i veckans OBS-essäer och vi har nuddat vid detta att lukter har med makt att göra. Här går författaren Anneli Jordahl djupare in i den frågan när hon reflekterar över luktanklagelsen som vapen.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-12-22.De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: ”Det luktar.” Några höll för näsan: ”Usch, vad det stinker.”Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt.Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de hårdmarkerade.Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska gränser.Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden. Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort ”samelukten”. Hon tvingar lillasyster att bada bort det äckliga i iskallt smältvatten. ”Jag känner inget”, säger lillasystern och får svaret: ”Man känner den inte själv”.Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från Enskilda banken. En slogan från 70-talets demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar.Artisten Hans Caldaras memoartitel I betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas. Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet. Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta, men även i symbolisk mening ”skydda gruppen från moraliskt förfall och söndring”. Följden av det var att man såg icke-romer som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt.När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om Caldaras. Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på kredit. ”Du skall icke vara smutsig”, var mormoderns första budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk. Det handlade om respektabilitet.I en central och betydelseladdad scen dyker det upp kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig på händer och blottar sitt kön. Unga Marguerite är stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar om lort.”Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen, fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner ohjälpligt tovigt.” Marguerites skrik kom av sig ”de var ena smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i sina roller”.Luktforskaren Mats J Olsson, professor på Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. ”Din älskade mormor doftar gott trots att hon röker.”Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent, bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel, parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på 70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception – är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till ”de lägre sinnena”.Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt? Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är lakoniskt: ”Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att motbevisa”.Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och frånstötande.”Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om kroppsodörer inte fanns […] deras kroppar förblev obefläckade.”Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden är ungdom och skönhet, fylls av förakt. ”Det spelade ingen roll att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller någon Roja Dove – gamlingdoften fanns där, smygande, som om den sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt.”Jag läser roat. Det är befriande när den i maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen. Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass. När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil.Anneli Jordahl, författare och skribent

Syfilis var en skambelagd sjukdom men samtidigt så utbredd att den fick genomslag i kulturen. Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelse och vår tilltro till vattnets läkande kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken.Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset.Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade.Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt.På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas.I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig.  I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine.Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet.Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame. Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike.I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten som inte stärkts av forskning kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad.Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt.I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas?Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret.Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas.Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig.Anneli Jordahl, författareLitteraturDaudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press).Degerman, Allan, Per Axel Levin den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34.Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket.Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).

Konstnären Lap-See Lam har byggt en drömsk och bortflyende värld i sitt senaste verk som nu visas på Bonniers konsthall i Stockholm. Följ med till utställningen och möt Lap-See Lam. Hör också kritikerna Karsten Thurfjell och Valerie Kyeyune Backström om utställningen "Dreamers Quay, Dreamers' Key".SÅ SKRIVER MAN EN BESTSELLER-ROMAN OCH SKAFFAR SIG FEM MILJONER LÄSAREDen amerikanske författaren Amor Towles har lyckats med bedriften och borde veta hur det går till. Efter "Artighetsreglerna" och "En gentleman i Moskva" är han nu aktuell med boken "Lincoln Highway". Vår reporter Anna Tullberg bokade en intervju.SYFILITISKA TILLSTÅND OCH VATTNETS HELANDE KRAFTVärk, yrsel, synrubbningar...på 1800-talet var syfilis närmast en folksjukdom. Hoppet stod nu till det helande vattnet - tvagningens magiskt läkande kraft. Hör författaren Anneli Jordahl om en sjukdom som blivit en myt, och hoppet om frälsningen i att bada.Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Ulph Nyström

Ett revolutionens fartyg på väg mot brukssamhället Grusviken. Molly Johnson från Hofors var bara 24 år när hon debuterade med den modernistiska romanen Pansarkryssaren, inspirerad av Eisensteins film. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I dagens Klassikern återvänder Katarina Wikars till Molly Johnsons hyllade "Pansarkryssaren" från 1955, en arbetarroman långt före sin tid med djärvt sönderbrutet språk och kritik av kolonialismen."Jag tänkte på det här problemet med arbetet"I programmet medverkar förutom Molly Johnson också bland andra Anneli Jordahl, Kerstin M Lundberg, Janne Nyström och Karl Vennberg. Uppläsare är Tord Peterson.En återutsändning från 2016, då Molly Johnson avled.

Ett revolutionens fartyg på väg mot brukssamhället Grusviken. Molly Johnson från Hofors var bara 24 år när hon debuterade med den modernistiska romanen Pansarkryssaren, inspirerad av Eisensteins film. I dagens Klassikern återvänder Katarina Wikars till Molly Johnsons hyllade "Pansarkryssaren" från 1955, en arbetarroman långt före sin tid med djärvt sönderbrutet språk och kritik av kolonialismen."Jag tänkte på det här problemet med arbetet"I programmet medverkar förutom Molly Johnson också bland andra Anneli Jordahl, Kerstin M Lundberg, Janne Nyström och Karl Vennberg. Uppläsare är Tord Peterson.En återutsändning från 2016, då Molly Johnson avled.

Det är dags för en ny säsong av podcasten Arbetarlitteratur och vi inleder med ett avsnitt om en bortglömd klassiker! Molly Johnson var bara 24 år när hon skrev sin hyllade debutbok Pansarkryssaren. Inspiration fick hon från Sergej Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin som hon hade sett på bio i Folkets hus i Hofors. Filmen skildrar ett myteri ombord på ett av Svartahavsflottans fartyg under revolutionsåret 1905. I Molly Johnsons roman pressar sig pansarkryssaren fram genom ån och stannar utanför järnverket i den fiktiva orten Grusviken. Matroserna kommer med budskapet om revolution till de häpna järnverksarbetarna. Parallellt med händelserna i Grusviken utspelar sig berättelsen på ett lyxhotell på Grand Bahamas, där överklassen lever lyx och förtrycker ursprungsbefolkningen. Det koloniala perspektivet är före sin tid och trots att romanen inte ens är hundra sidor lång lyckas den skildra hela vår värld och hur den hänger samman på ett mästerligt vis. Boken saknar det klassiska romaner har; en huvudperson och en stark intrig. Ändå är den oerhört fängslande. Som läsare undrar man hur författaren har lyckats. Molly Johnson föddes 1931 och väste upp i ett arbetarhem i Hofors. Hon var bara 24 år när hon skrev Pansarkryssaren. Det är unikt. De flesta kvinnliga arbetarförfattare debuterade sent i livet. Det kunde varit en lovande författarkarriär, men Molly Johnson skrev faktiskt inte mer än två romaner, varför det? Om det och mycket annat får du höra i avsnittet! Medverkar gör författaren och litteraturkritikern Anneli Jordahl samt författaren Anna Jörgensdotter. Musik i avsnittet: Jahzzar – Lift offKevin MacLeod – I Knew a Guy1tamara2 - Chillout 103

Som alla veneriska sjukdomar var Syfilis belagd med skam - men samtidigt så utbredd att den fick stort genomslag i kulturen. Författaren Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelser och vår tidlösa tilltro till vattnets läkande kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken. Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade. Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt. På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas. Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig.  I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine. Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet. Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame. Hon smittades av sin man Bror Blixen och medan hon blev svårt sjuk och märkt för livet fortsatte han med lejonjakter och kvinnoaffärer. Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad. I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten som inte stärkts av forskning kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad. Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt. I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas? Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret. Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas. Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig. Anneli Jordahl Litteratur Daudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press). Degerman, Allan, Per Axel Levin den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34. Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket. Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).

Marianne Faithfulls liv är en vindlande väg genom musikhistorien. Våren 2020 höll coronan på att sätta punkt för gott. Nu är rockikonen tillbaka med ett album med reservation det kan vara det sista. Man kan använda rockikonen Marianne Faithfulls liv som en skattkarta till musikhistorien hon hade en förunderlig förmåga att vara i centrum av nästan allt under det bubblande 60-talet när den brittiska rockscenen exploderade. Under sina över 50 år i branschen har hon samarbetat med de flesta. Kulturredaktionens Lisa Wall intervjuade Marianne Faithfull inför vad som kanske är hennes sista album. Bland annat samtalade de om relation till djävulen efter ett liv ständigt på gränsen och efter ett möte våren 2020 med vår tids djävul corona. KONSTSOMMAREN 2021 Kulturredaktionens konstkritiker Karsten Thurfjell berättar vad vi har att vänta av den svenska konstsommaren 2021, nu när restriktionerna börjar lätta - det finns spännande utställningar från norr till söder. ESSÄ: ANNELI JORDAHL OM SKAM OCH SYFILIS Som alla veneriska sjukdomar var Syfilis belagd med skam - men samtidigt så utbredd att den fick stort genomslag i kulturen. Författaren Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelser och vår tidlösa tilltro till vattnets läkande kraft. Programledare: Lisa Wall Producent: Esfar Ahmad

Kungliga myntkabinettet byter namn, adress och logotyp och uppstår som Ekonomiska museet. Första utställningen handlar om inflation. Hur berättar man om ekonomi för att locka en bred publik? P1 Kultur har varit där. LITTERATURVECKAN: LYSSNARJURYN BÖRJAR TA FORM Nästa vecka är det dags för Sveriges radios Litteraturveckan i P1 där vi bland annat kommer att följa lyssnarjuryns överläggningar som leder fram till en vinnare av Sveriges radios romanpris. Fyra bokcirklar läser och diskuterar och skickar sedan en representant till en superbokcirkel som är Romanprisets jury. Idag möter vi cirkeln Tisdagsklubben. VECKANS ORD: SLOT Varje vecka väljer en av Kulturredaktionens medarbetare ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Idag är det Cecilia Blomberg ser en allt mer inrutad och schemalagd vardag i pandemins spår där allt från museibesök till matinköp måste ske inom en viss tidsrymd. Veckans ord är engelskt: "slot": ESSÄ: LOU ANDREAS-SALOMÉ EN SVÅRFÅNGAD INTELLEKTUELL INFLUENCER  Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé figurerar i flera av förra sekelskiftets stora kulturmäns biografier: Nietzsche, Rilke och Freud, hon umgicks med dem alla och kan kanske beskrivas som en intellektuell influencer. Men vem var Lou Salomé själv? Författaren Anneli Jordahl söker svar i dagens OBS-essä. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (18611937) påverkade flera berömda manliga kollegor, men är själv svår att få grepp om. Anneli Jordahl söker svar i hennes noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir aldrig färdig med den rysktyska författaren, kritikern och psykoanalytikern Lou Salomé, född 1861. Hon är en av de motsägelsefulla, traditionell och utmanande fritänkare i samma person. Hon ruskar om en med sina idéer om arbete, kärlek och erotik. Hennes tematik om mäns och kvinnors infantila föreställningar om varandra blir aldrig inaktuella. Jag minns inte om det var med en av Suzanne Brøggers essäer om henne som allting började. Eller om den var ungdomens idoga samlande på Nietzsches verk. Det var alltid detta om, inte av.  De flesta som känner till Lou Salomé har läst någon av de oräkneliga biografierna, men inte hennes egna verk. På svenska finns ett urval med texter, men ingen av de drygt tjugo titlar hon gav ut under sin levnad. Och nycklarna till hennes livsproblematik finns i fiktionen som skrevs på tyska. I novellsamlingen "Menschenkinder" från 1899, som finns i engelsk översättning, möter läsaren kvinnliga resenärer, ofta i tyska alplandskap. De tar in på hotell eller väntar på ett tåg på stationen. En mans fantasier väcks. Kanske är den späda där borta en kärlekslängtande änka? Kanske vill unga flickan bli beskyddad av en fadersfigur? Besvikelsen blir stor när de inleder samtal och han förväxlar blygsel med följsamhet. Det visar sig att kvinnan är läkare, författare eller redaktör för en inflytelserik kulturtidskrift. Jag tänker på resenärer som Fredrika Bremer, eller Ellen Key som flyttade runt i Europa under sex år och för övrigt blev Lou Salomés nära vän. Hur ofta blev de på alla sina resor betraktade som utomjordingar? Ensamhet är en röd tråd, men den oroar inte kvinnorna, de har ju sitt arbete. Männens avbrutna förförelsekonster mynnar ut i anklagelser. En kall självupptagen kvinna. I sin tur är kvinnan besviken över männen som ser ett kön, inte ett intellekt. I ljuset av detta framstår Salomés hållning i kvinnokampen som paradoxal. I slutet av 1800-talet när Den nya kvinnan och Den nya mannen diskuterades, såväl i konsten som i den politiska offentligheten valde hon motrösten. Varför slogs hon inte med dåtidens kända kvinnosakskämpar om rätten till arbete och utbildning? Hon och Ellen Key sågs som antifeminister som menade att kvinnor inte skulle tävla på männens fält. Moderligheten var viktigare. Särskilt intressant med tanke på att de själva inte hade barn och arbetade jämt. I sin essä Der mensch als weib  Människan som kvinna - uppmanade Salomé  kvinnor att framhålla sitt väsens särart. Inte för att underordna sig männen, utan snarare för att upphöja sitt eget väsen, liksom gona sig i att vara just kvinna. Hon såg kvinnan som det första könet, den verkliga människan, bättre lämpad att leva. Det var lätt för henne att odla excentricitet, kan en tänka. Uppvuxen i överklassfamilj i Sankt Petersburg där hennes älskade far var god vän med tsarfamiljen. Efter faderns död 1879 reste Lou och hennes mor till Zürich där kvinnliga studenter var välkomna på universitetet. Hon valde att läsa filosofi, konst och religionshistoria. Under tiden levde hon på sitt apanage från Ryssland och skrev skönlitterärt. I romanen Fenitschka säger den unga studenten Hem, familj, hushållerska och barn det är mig främmande, främmande, främmande Kärlek och äktenskap är inte samma sak. I positionen som ung akademikerkvinna av adlig börd öppnades dörrarna till de burgna och bildade hemmen i Europa. Dåtidens kända feminister blev till en början hennes vänner. En kväll i Rom mötte hon Friedrich Nietzsche. Eftersom hon hade studerat filosofi hade de en del att samtala om. Han blev tagen av hennes skarpa intellekt och bad henne att bli hans lärjunge. Hon blev hon förtörnad. Och det är detta hennes grandiosa NEJ till potenta kulturmän som skapat hennes berömdhet, inte hennes verk. Hon valde att bli först med att ge ut en bok om Nietzsches filosofi i stället. Enligt myten var det hennes nej till giftermål som bidrog till att han hamnade på mentalsjukhus och skrev "Så talade Zarathustra". I sitt liv valde Lou Salomé alltid sitt arbete före kärnfamilj och män som förhindrade henne att leva och arbeta. Fullt logiskt fastnade hon för Henrik Ibsens dramatik och skrev en bok om hans kvinnogestalter. Hon arbetade också som teaterkritiker och det teatrala präglar novellerna i Menschenkinder där författaren är regissören som placerat sina figurer på en scen där de i dialogen intar motstridiga livshållningar. Verklighetens självständiga kvinna utmanar. Männens sårade stolthet förbarnsligar.  Nyckeln finns i titeln Menschenkinder människobarn. Till slut går Lou Salomé med på att gifta sig med den nästan dubbelt så gamla språkforskaren Fred Charles Andreas. Kravet från henne var ett så kallat resonemangsäktenskap som tillät andra erotiska förhållanden. Så blev det. Lous femton år yngre älskare Rainer Maria Rilke gick som son i huset. Då var hon känd författare och han nybörjaren som lade stor vikt vid hennes manusläsning. I biografin Mannen från Prag framhåller Bengt Landgren hur betydelsefull Lou Andreas- Salomés idévärld var för Rilkes diktning, det två resorna i Ryssland satte spår. Det märks också i Rilkes Brev till en ung poet. Han skriver att männens värld är full av brunst rus och rastlöshet och belastad med gamla fördomar och den arrogans som männen vanställt kärleken med. Det skulle kunna stå som baksidestext till novellsamlingen Menschenkinder. Vid femtio plus sadlade Lou Salomé om som yrkeskvinna och började 1912 studera för Sigmund Freud i Wien. De blev kollegor och vänner för livet. I antologin "Erotik och narcissism" som rymmer ett urval av hennes texter och en grundlig introduktion av Ebba-Witt Brattström finns de banbrytande akademiska uppsatserna om det anala och om narcissism.  Det sistnämnda tolkade Salomé uppiggande nog på sitt eget vis som något positivt, inte alls världsfrånvänt, särskilt gällde det för kvinnan. Senare delen av sitt liv tog hon emot analysander i villan Loufried i Göttingen. Hon skrev en bok om Freud och en om Rilke, samt sina memoarer. Tråkiga, ansåg Brøgger med rätta i en essä. Det autofiktiva var inte Lou Salomés kopp te, det är i fiktionen man kommer henne närmast. I novellerna blir kvinnan som väljer sin egen väg genom att skilja sig, avböja uppvaktningar en ständig projektionsyta. Vem är hon? Hysterika. Frigid. Egoistisk. Hennes värsta brott är att hon framstår som attraktiv. Under nazismen stämplades psykoanalysen som ett judiskt påfund och Lou Salomés böcker beslagtogs. Hon dog 1937 i Göttingen, men glömd är hon inte. I Tyskland ges brevväxlingen med Ellen Key ut. 2017 var det premiär för en musikföreställning om hennes liv, skriven av Suzanne Brøgger. En gång när jag intervjuade Brøgger frågade jag om Lou Salomé. Vad tog hon fasta på? När Lous liv ska berättas blir det lite Nietzsche här, lite Rilke där och så Freud. Hon är svår, sa Brøgger. Svår. Hon speglade andra, men aldrig sig själv. Kanske det. Men när jag i mogen ålder åter läser Lou Salomé tycker jag mig få syn på vad som var hennes drivkraft. Det är kärleken till arbetet som är den mest pålitliga passionen. Den varade för livet. Anneli Jordahl, författare Sändes första gången 22-08-2019 Litteratur: Andreas - Salomé, Lou, The Human family, Menschenkinder, University of Nebraska press Andreas Salomé, Lou, Erotik och narcissism, urval: Cia Wedin och Ebba-Witt Brattström Landgren, Bengt, Mannen från Prag, Gidlunds Livingstone, Angela, Lou, biografi med förord af Suzanne Brøgger, översatt från engelska till danska av Gordon Frazer, Rhodos Lou Andreas Salomé 1980, essä i Brygd 1965-1980, av Suzanne Brøgger, översättning Elisabeth Helms, W & W Rilke, Rainer Maria, Brev till en ung poet, Wolf & Theory

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: Det luktar. Några höll för näsan: Usch, vad det stinker. Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt. Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de hårdmarkerade. Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska gränser. Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden. Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort samelukten. Hon tvingar lillasyster att bada bort det äckliga i iskallt smältvatten. Jag känner inget, säger lillasystern och får svaret: Man känner den inte själv. Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från Enskilda banken. En slogan från 70-talets demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar. Artisten Hans Caldaras memoartitel I betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas. Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet. Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta, men även i symbolisk mening skydda gruppen från moraliskt förfall och söndring. Följden av det var att man såg icke-romer som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt. När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om Caldaras.  Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på kredit. Du skall icke vara smutsig, var mormoderns första budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk. Det handlade om respektabilitet. I en central och betydelseladdad scen dyker det upp kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig på händer och blottar sitt kön.  Unga Marguerite är stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar om lort. Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen, fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner ohjälpligt tovigt. Marguerites skrik kom av sig de var ena smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i sina roller. Luktforskaren Mats J Olsson, professor på Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. Din älskade mormor doftar gott trots att hon röker. Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent, bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel, parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på 70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till de lägre sinnena. Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt? Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är lakoniskt: Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att motbevisa. Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och frånstötande. Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om kroppsodörer inte fanns [] deras kroppar förblev obefläckade. Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden är ungdom och skönhet, fylls av förakt. Det spelade ingen roll att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller någon Roja Dove gamlingdoften fanns där, smygande, som om den sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt. Jag läser roat. Det är befriande när den i maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen. Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass. När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil. Anneli Jordahl, författare och skribent

Musikåret 2020 har inte liknat något annat efter att pandemin slog till i februari konserter med begränsad publik, turnéer som ställts in, skivor som skjutits på framtiden. Men trots allt detta, vad gjorde 2020 för avtryck i musikhistorien? Samtal med Oscar Kangro från Musikguiden i P3; Märet Öman från Jazzradion i P2 och Johan Korssell från P2. ESSÄ: HAR RIKA MÄNNISKOR BÖRJAT LUKTA KONSTIGT?  Rika doftar gott och fattiga stinker. Så ser eller åtminstone såg schablonen ut, men lukten är så klart sällan ett objektivt faktum. Och om man granskar saken närmare kan man se hur luktförolämpningarna ibland tar en annan riktning. Anneli Jordahl spänner sina näsvingar och följer spåret. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Auteur, modernist i exil, feminist och civilisationskritiker. Mai Zetterling (1925-1994) var skådespelerskan som avskydde sina roller, som tidigt lämnade Sverige, som av många ansågs obekväm och som hade svårt att finansiera sina sena projekt. Hon debuterade som regissör med "Älskande par", fortsatte med "Nattlek", som gjorde skandal i Venedig, och den på sin tid av kritikerna sågade "Flickorna" från 1968 som nu fått närmast kultstatus. "The Women Who Cleaned The World", om den globala världsstäderskan som gör rent i Europa, var inspirerad av Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink". Hennes sista film blev "Amorosa" om Agnes von Krusenstjerna. I början av åttiotalet kom hennes uppgörelse med barndomen, Hollywood och moderskapet - självbiografin "Osminkat". I Katarina Wikars reportage medverkar filmvetaren Mariah Larsson som skrev sin doktorsavhandling "Skenet som bedrog" om Mai Zetterlings sextiotalsfilmer, filmproducenten Lisbeth Gabrielsson, skådespelaren Inga Landgré, Marianne Persson, lektor på STDH, och författaren Anneli Jordahl. Programmet sändes första gången våren 2010.

Med giftigt pennskaft och med socialdemokraternas partibok i handväskan blev hon den första kvinnliga politiska kolumnisten i Aftonbladet. Möt journalisten och författaren Marianne Höök (1918-1970). Omsjungen i Karl Gerhards välkända kuplett "En katt bland hermelinerna" från 1955 var Marianne Höök en stjärna på först Vecko-Journalen och sedan Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Hon var ambassadörshustru i Teheran med socialt patos och först med en bok om Ingmar Bergman. Marianne Höök var en av 50- och 60-talens främsta journalister, påfallande ofta ensam bland männen. Det är i år 50 år sedan hon dog och ur arkivet har vi tagit fram ett program där hennes vänner minns henne, av vilka flera också har hunnit lämna oss: Sun Axelsson, Lars Forssell och Lars Ulvenstam. Dessutom medverkar Harriet Andersson och Maaret Koskinen. Som uppläsare hör vi Odile Nunes. Det här är ett program av Anneli Jordahl och Katarina Wikars och det sändes första gången 2003. Introduktion av Marie Lundström. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se

Begreppet skräckel myntades tidigt 90-tal och beskrev litteratur som slog igenom 1989 i Sverige. Stig Larsson var en av ledargestalterna för romaner som präglades av våld och ondska. I dagens P1 Kultur fortsätter temat om märkesåret 1989, då historien tog nya oväntade vägar in i framtiden. På litteraturens område uppstod en romangenre som präglade de sista åren på 80-talet. Just året 1989 gavs tre tongivande verk ut: "Komedin 1" av Stig Larsson, "Månader utan R" av Carina Rydberg och "Järnbörd" av Magnus Dahlström. Hur kom det sig att de skapades där och då? Fanns det något i tidsandan som gav näring åt de våldsamma, sadistiska och äckelframkallande skildringarna? Och vilket avtryck har de egentligen gjort i den svenska litteraturhistorien? Hör P1 Kulturs Katarina Wikars reflexion och författaren Anneli Jordahl, som gästar P1 Kultur för ett samtal om så kallad skräckellitteratur. 1989 var som bekant året för DDR-murens fall och i Berlin är utställningarna många på temat "Mur". På museet Gropius Bau visas "Durch mauern gehen", som är en samlingsutställning med verk som alla anspelar på murar. Vår konstkritiker Cecilia Blomberg har varit där och sett en utställning som diskuterar maktstrukturer och erfarenheter av murar, både verkliga och symboliska. Men, P1 Kultur fördjupar sig också i samtida lyrik, närmare bestämt en av den danska poesihimlens senaste stjärnor  Signe Gjessing, som är aktuell med diktsamlingen "Ideala begivenheter" och som nyligen getts ut på svenska. Varför är hon så hyllad och hur är det att läsa den nya boken? Litteraturkritikern Lars Hermansson kommer till studion. Dessutom intervjuas den hyllade australiska komikern Hannah Gadsby  som gjort succé med Netflixshowen "Nanette"  där hon skämtar om sex, kön och identitet, ofta på sin egen bekostnad. Och till sist i P1 Kultur, en OBS-essä av Anna Thulin om AI  artificiell intelligens  i vår liv. Programledare: Roger Wilson Producent: Lina Kalmteg

Vad var egentligen skräckellitteraturen? Katarina Wikars och Anneli Jordahl om litteraturen orsakade moralpanik under det sena åttiotalet. Skändade tabun? Botten i oss alla? Ondska som väcker? Åttiotalet var ett enda långt överskridande av gränser. Vilka? Vems? Det politiska sjuttiotalets? Föräldrarnas? Vanlighetens? Etablissemangets? På åttiotalet skulle man helst inte tro på något för det fanns inget att tro på. Och dessutom skulle det ju bli ett tredje världskrig snart. Evig kapprustning utan egentlig rörelse. 1989 kom tre vid den tiden förhållandevis unga eller halvunga författare ut med varsitt alster. Stig Larssons fjärde roman "Komedin 1" utspelar sig i en vagt tecknat framtid där den 60-årige författaren Stig blivit utfryst av etablissemanget och försörjer sig på att lotta fram avrättningar på porrklubbar. Nu kan han få ett nytt jobb, skriva som Gogol, mer samhällstillvända romaner men av det blir just inget. Han drömmer om att ligga med sin svärdotter och begår nästan ett sexuellt övergrepp på 11-åriga grannbarnet Alice. Carina Rydberg kom som 26-åring ut med sin andra roman, "Månaderna utan R", hon ansågs skriva som Hemingway, rakt och utan känslopjosk om det allra värsta, detta är en sorts kärleksaffär med sadomasochistiska undertoner vid Medelhavets turistorter. Sen satte Göteborgs stadsteater upp "Järnbörd" av Magnus Dahlström, där en samling människor inför lykta dörrar, kanske i Helvetets förrum återberättar sina brott för varandra, kleptomani, barnmisshandel, incest, pyromani. Den sista i ordningen har helt enkelt underlåtit att handla, däri ligger hans skuld. Om Järnbörd debatterades det flitigt. Var detta botten i oss alla? Vilka handlade den om? Varför kände ingen ånger? Varför kunde ingen tala om för oss hur vi skulle hantera detta våld? Befann sig åttiotalets sena litteratur i ett moraliskt vacuum? Ville man skriva så här eller kunde man helt enkelt inte låta bli? Till slut myntades begreppet "skräckel" med Larsson, Rydberg, Dahlström som exempel. Gränsdragningen kom att gå lite kors och tvärs. Litterära kvaliteter kontra ren spekulation. Chock som självändamål kontra etisk attityd till våldet. Kunde åttiotalslitteraturen förstöra oss? Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se Anneli Jordahl är gäst i studion hos Roger Wilson i P1 Kultur och samtalar även om sitt förhållande till "skräckellitteraturen"

I 25 år har fotografen Lauren Greenfield följt världens rikaste. Och 47 år tog det för filmen om Aretha Franklins "Amazing Grace" att bli klar - vi har sett den och diskuterar i studion. Det är på konsthallen Louisiana utanför Köpenhamn som Lauren Greenfields utställning om de superrika öppnar i dag. P1 Kulturs reporter David Richter träffade fotografen och filmaren för ett samtal om vad det är som fascinerar med det extrema - och om hennes egen drivkraft. I morgon fredag är det svensk premiär för en film som spelades in för 47 år sedan. Det är två kvällar i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles där man spelade in det bäst säljande gospelalbumet genom tiderna - både filmen och skivan heter Amazing Grace, artisten Aretha Franklin. P1 Kulturs kritiker Måns Hirschfeldt och Lisa Wall samtalar i studion: hur amazing är filmen egentligen? Och i helgen har det gått 20 år sedan den första Harry Potter-boken, Harry Potter och de vises sten, gavs ut på svenska. Vi får ett reportage  av Joakim Silverdal, som besökt den svenska översättaren Lena Fries-Gedin i hennes hem i Härnösand. Dessutom får vi en bokrecension av Annina Rabe som läst Alba Mogensens debutroman Hon den roliga, och kulturredaktionens Katarina Wikars ger oss veckans ord: "överturism". I dagens OBS-essä söker författaren Anneli Jordahl svar på vem Lou Andreas-Salomé - en svårfångad intellektuell influencer från förra sekelskiftet - egentligen var. Producent: Saman Bakhtiari och Felicia Frithiof Programledare: Lisa Wall

”Få folkgrupper är så besatta av att betrakta sin egen identitet som svenskar”, konstaterar Europaparlamentarikern Jasenko Selimović i samtal med Fredrik Lindström. De talar om dolda koder, micrade semlor och om att ta medborgarskapet på allvar. Anneli Jordahl läser den färska novell hon har skrivit för Tidningen Vi med anledningen av 20-årsjubileet för våra litteraturbåtar. Vi kastar loss igen i mars. Slutligen: Vad är det som får Vi:s musikskribent Johan Norberg att bli knäsvag, njuta hejdlöst och dansa runt i vardagsrummet?

En arbetare i veckan dör på sitt jobb. Anneli Jordahl skildrar arbetardöden i sin nya bok Som hundarna i Lafayette Park. Anneli Jordahl, eller "Fru Klass" som hon skämtsamt kallar sig själv, är författare och litteraturkritiker. Hon debuterade 2009, vid 49 års ålder, med boken Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Men trots att hon gett ut flera skönlitterära böcker är det framförallt reportageboken Klass, är du fin nog? hon är känd för. I boken, som kom 2003, intervjuar hon "överklassförfattaren" David Lagercrantz, poeten Ragnar Thoursie och sin egen mamma. Då var hon relativt ensam om att prata med klass. Idag är det annorlunda, säger hon. Efter otaliga samtal om ämnet har hon blivit "Fru klass". Anneli Jordahl: "En arbetare i veckan dör på sitt jobb" Nu är Anneli Jordahl aktuell med Som hundarna i Lafayette park. Boken handlar om Jeanette, vars man omkommit i en arbetsplatsolycka. I vrede över att inte få någon upprättelse börjar Jeanette föra dödsbok över antalet omkomna arbetare. Samtliga fall i Jeanetts dödsbok är hämtade från verkligheten. Idéen till boken fick Anneli i samband med byggandet av Citybanan i Stockholm, som sedan byggstarten 2008 krävt 6 människors liv. Klass, kön och etnicitet Jag träffar Anneli i Bagarmossen utanför Stockholm. Vi pratar om klass, kön och etnicitet. Om att en arbetare i veckan omkommer på sitt arbete och medias bristande rapportering om den förskräckliga statistiken. Gillar du podcasten? Swisha gärna en summa till nummer 123 495 96 23 Fotograf: Sara Mac Key

Vad har Sylvia Plath gemensamt med en av Anneli Jordahls boktitlar? Varför är det viktigt att tala om klass? Handlar egentligen allt om klass? Frågorna och kanske svaren får du i veckans poddavsnitt!

Ett revolutionens fartyg på väg mot brukssamhället Grusviken. Molly Johnson var bara 24 år när hon debuterade med den modernistiska romanen Pansarkryssaren, inspirerad av Eisensteins film. I november 2016 avled författaren Molly Johnson, 85 år gammal.I dagens Klassikern återvänder Katarina Wikars till "Pansarkryssaren" från 1955, en arbetarroman långt före sin tid med sitt djärva sönderbrutna språk och sin kritik av kolonialismen.I programmet medverkar förutom Molly Johnson också bland andra författaren Anneli Jordahl och kritikern och poeten Karl Vennberg.

Vad ska man läsa när någon man älskar är borta och man är ledsen? Kan böcker liksom gator leda en nedåt och bakåt? Är det litteratur i fragment som passar allra bäst? Jag vet hur man skapar tystnad. Det går till så här: jag sätter på radion riktigt högt så stänger jag plötsligt av den och så får jag in tystnaden.När Marie Lundström har sommaruppehåll, får Bokradion finbesök av Katarina Wikars som gör ett program om tröstandarna. Hon försöker med hjälp av översättaren Ulf Peter Hallberg och Walter Benjamins Passagearbetet rycka tingen närmre. Författaren Anneli Jordahl minns meningar ur Clarice Lispectors postumt utgivna roman i spillror, Blåsa liv. Och så återvänder vi till Breven till mamma av Anne-Marie Berglund och Det här är hjärtat av Bodil Malmsten. Den litauiska essäisten Giedra Radvilaviciute berättar vad det är som gör att vissa texter tränger tillbaka in i minnet. Och just därför får vi också lära känna de äldre kvinnorna Vica och Ivona i ett förfallet hus i Bukarest på åttiotalet, de som likt inga andra har förmåga att befolka ensamheten.

Vad ska man läsa när någon man älskar är borta och man är ledsen? Kan böcker liksom gator leda en nedåt och bakåt? Är det litteratur i fragment som passar allra bäst? Jag vet hur man skapar tystnad. Det går till så här: jag sätter på radion riktigt högt så stänger jag plötsligt av den och så får jag in tystnaden.När Marie Lundström har påsklov, får Bokradion finbesök av Katarina Wikars som gör ett program om tröstandarna. Hon försöker med hjälp av översättaren Ulf Peter Hallberg och Walter Benjamins Passagearbetet rycka tingen närmre. Författaren Anneli Jordahl minns meningar ur Clarice Lispectors postumt utgivna roman i spillror, Blåsa liv. Och så återvänder vi till Breven till mamma av Anne-Marie Berglund och Det här är hjärtat av Bodil Malmsten. Den litauiska essäisten Giedra Radvilaviciute berättar vad det är som gör att vissa texter tränger tillbaka in i minnet. Och just därför får vi också lära känna de äldre kvinnorna Vica och Ivona i ett förfallet hus i Bukarest på åttiotalet, de som likt inga andra har förmåga att befolka ensamheten. Som vanligt hittar du musiken som spelas i programmet på vår Spotifylista, som du hittar här (extern länk)

Ylva Mårtens porträtterar en legendarisk och motsägelsefull debattör inom barnuppfostran - Ellen Key. Hon var tidigt emot barnaga, men tyckte också att kriminella skulle hindras att bli föräldrar. Ellen Key, författare och debattör (1849-1926) var motsägelsefull. Hennes idéer vann både stor beundran och fick skarp kritik. Ellen Key blev banbrytande i sin syn på barnens rättigheter. Hon påverkade skolan och den auktoritära pedagogiken. Ellen Key läste Jean-Jaqcue Rousseau. Hon läste även Rudolf Steiner, pappa till Waldorfpedagogiken. Hennes tankar har inspirerat den italienska pedagogen Maria Montessori, den polskjudiske barnläkaren Janusz Korczak och FN:s barnkonvention.Hon var tidigt emot barnarbete och barnaga. Men ansåg samtidigt att föräldrar kunde ge en tvååring en dask - en kroppslig tillrättavisning. Hon var för kvinnlig rösträtt och att barn till ensamstående mödrar födda utanför äktenskapet skulle få samma rättigheter som barn till gifta föräldrar. Men ansåg att de små barnen skulle få sin skolning hemma och då främst av sina mödrar. Annars skulle barnen bli fyrkantiga tegelstenar, skrev hon. När barnen sedan började skolan skulle klasserna aldrig rymma fler än 12 barn. Läraryrket skulle vara ett kall, och bäst var kvinnor på att ta hand om barnen, även de större eleverna. Hon var socialist och ville att alla barn skulle få en likvärdig skola. Hon stod det socialdemokratiska arbetarpartiet nära men blev aldrig medlem. Hon var för individualismen. Ellen Key var ett barn av sin tid och som många andra på den tiden påverkad av rasbiologin. Hon ansåg att kriminella skulle hindras att bli föräldrar och att spädbarn med svåra missbildningar skulle dö med hjälp av läkare. I programmet medverkar författarna Ingela Bendt och Anneli Jordahl som båda skrivit böcker med utgångspunkt från Ellen Key och Ronny Ambjörnsson, idéhistoriker och Catharina Hällström, barnkulturforskare. Varifrån fick Ellen Key sina idéer? Hur var hennes egen barndom?

Den brasilianska författaren Clarice Lispector fortsätter att verka långt efter sin död 1977. Stjärnans ögonblick är hennes mest sålda roman - men hur ska man läsa den? När börjar den? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Clarice Lispectors litteratur fortsätter att verka och förbrylla. "Stjärnans ögonblick" är den sista roman som kom ut medan hon fortfarande levde, en metaberättelse om att skriva, om att solidarisera sig med en av världens allra minsta, om att dö med sin gestalt.Clarice Lispector låter i romanen den manliga författaren Rodrigo S M våndas över sin skapelse, Macabéa, en kvinna som inte gör något som helst väsen av sig, en ur den anonyma massan i Rios slum.Katarina Wikars vrider och vänder på "Stjärnans ögonblick" med författarna Anneli Jordahl och Ebba Witt-Brattström och översättaren Örjan Sjögren som hon alla hittade i radions arkiv. Vi hör också citat ur radioteaterföreställningen "Stjärnans ögonblick" i regi av Magnus Berg.

Den brasilianska författaren Clarice Lispector fortsätter att verka långt efter sin död 1977. "Stjärnans ögonblick" är hennes mest sålda roman - men hur ska man läsa den? När börjar den? Clarice Lispectors litteratur fortsätter fyrtio år efter hennes död att verka och förbrylla. "Stjärnans ögonblick" är den sista roman som kom ut medan hon fortfarande levde, en metaberättelse om att skriva, om att solidarisera sig med en av världens allra minsta, om att dö med sin gestalt. Clarice Lispector låter i romanen den manliga författaren Rodrigo S M våndas över sin skapelse, Macabéa, en kvinna som inte gör något som helst väsen av sig, en ur den anonyma massan i Rios slum.Katarina Wikars vrider och vänder på "Stjärnans ögonblick" med författarna Anneli Jordahl och Ebba Witt-Brattström och översättaren Örjan Sjögren som hon alla hittade i radions arkiv. Vi hör också citat ur radioteaterföreställningen "Stjärnans ögonblick" i regi av Magnus Berg.  

Ett spa, ett pensionat, ett chartermål eller en retreat? Allt i ett! De europeiska kurorterna var många saker, om vi jämför med vår tids utbud. Med rötter i den antika och romerska badkulturen växte de fram under 1600- och 1700-talen kring kontinentens hälsobringande brunnar, stimulerade av tidens vetenskapsvurm. Baden-Baden, Bath, Vichy, Ramlösa. Det välgörande vattnet både dracks och badades i. Men vad var kurorterna för sorts platser? Vilka besökte dem? Hur hälsosamt levde man egentligen? Och hade behandlingarna verkligen någon effekt? Veckans avsnitt handlar om kurortens historia. Gäster i studion är Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, och Anneli Jordahl, författare och litteraturkritiker.

Kritiken samtalar med författaren Lotta Lundberg om Günter Grass, som avlidit 87 år gammal. Dessutom, om Elise Karlssons roman Linjen, en intervju med konstnären Akram Zaatari och en betraktelse över artisten Laura Marling. Hur ser den samtida arbetarskildringen ut? Vilka är människorna och miljöerna? Vem skriver romaner om arbete idag? Programledare Gunnar Bolin har bjudit in Jenny Aschenbrenner och Anneli Jordahl, författare och kritiker för att diskutera Elise Karlssons tredje roman Linjen, som redan kallats "briljant" och "hallucinatorisk" av kritikerna. På Moderna museet i Stockholm ställer just nu Akram Zaatari ut, en libanensisk konstnär som säger sig arbeta som en arkeolog som gräver i det förflutna, minnen och bilder. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg har träffat honom för ett samtal om hans konstnärskap. Och - Laura Marling, engelsk singer-songwriter, gav nyligen ut Short movie som är hennes femte album på sju år. Mia Gerdin har lyssnat och reflekterar över populärmusikens eviga kretslopp. Programledare Gunnar Bolin Producent Maria Götselius

Biblioteket tar sig en titt på romaner som utspelas i kurortsmiljö: Anneli Jordahls nyutkomna Augustenbad en sommar och Ulrika Wallenströms nyöversättning av Thomas Manns Bergtagen. Varför utövar kurorten en sådan lockelse för författarna? Anneli Jordahl låter i sitt sörmländska Augustenbad i 1890-talets Sverige romantiken krocka med den spirande moderniteten. Och Thomas Manns klassiker öppnar en spricka mellan den slutna sanatoriemiljön och mullret av första världskrigets kanoner nere i låglandet. Ulla Strängberg dricker brunn med  Anneli Jordahl och funderar över var vår tids ”kurortsromaner” kan tänkas utspela sig. Kanske på återvinningscentralen? Böcker i Biblioteket: Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl. Bergtagen av Thomas Mann. Översättning Ulrika Wallenström Naturen, kuren & samhället. Red Motzi Eklöf.

"Var det rätt att lämna ut mina kamrater på Yarden för att kunna berätta en större sanning? Var det rätt att lämna ut mina föräldrar för att kunna förklara den stora känslan av värdelöshet som hemsöker mig?" Så frågade författaren och poeten Kristian Lundberg i en krönika i Kvällsposten i november. Några veckor senare belönades han med Ivar Lo-priset för romanen Yarden - en berättelse, där han beskriver sin nedåtvända klassresa, från skrivbordslivet som litteraturkritiker till kroppsarbetare i Malmös hamn. Enligt Magnus Nilsson, doktor i litteraturvetenskap och författare till Den föreställda mångkulturen - klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, är Yarden "inte bara en av de intressantaste böcker om klass som skrivits under de senaste åren utan även ett av de mest betydande litterära verk som [han] läst på bra länge". Tillsammans med Jan Söderqvist, författare till bland annat Nätokraterna, en bok om det elektroniska klassamhället, och Anneli Jordahl, journalist och författare till bland annat Klass - är du fin nog? diskuterar Magnus Nilsson den moderna svenska klasskildringen utifrån Kristian Lundbergs Yarden. Dessutom har vi sett Tim Burtons nya film Alice i underlandet. Den här gången fick vi ha 3D-glasögon på oss. I studion: Jan Söderqvist och Anneli Dufva. Programledare: Kim Veerabuthroo Nordberg.

Snittet: När är det egentligen rätt att svära? Om språkets roll som klassmarkör. Snittet tar sig an frågan om klass och språk via Bernard Shaws Pygmalion som snart har premiär på Dramaten. En pjäs som just handlar om en förortstjej, Eliza, som får hjälp att förvandlas från betongdrottning till väluppfostrad överklasstjej. Anneli Dufva har träffat regissören Margareta Garpe och dramaturgen Sven Hugo Persson för att prata om klass och språk på svenska teaterscener. Dessutom har Cecilia Blomberg träffat kulturskribenten Nina Lekander för att prata om svordomar, klass och kön. Och så har Katarina Wikars tagit med sig författaren Anneli Jordahl på bio och sett den brittiska regissören Andrea Arnolds nya film Fish Tank som rör sig i den brittiska arbetarklassen. Med hjälp av sociologen Beverly Skaggs lägger de ett klassraster över de filmkritikernas recensioner.                                                                                                                                                     Hur viktigt är egentligen språket för att ta sig upp i samhället? Hur mycket krävs de av total personlighetsförvandling för att göra en klassresa? Eller för den delen för att markera att man inte vill tillhöra eliten. Snittet tar sig an frågan om klass och språk via Bernard Shaws Pygmalion som snart har premiär på Dramaten. En pjäs som just handlar om en förortstjej, Eliza, som får hjälp att förvandlas från betongdrottning till väluppfostrad överklasstjej.  Anneli Dufva har träffat regissören Margareta Garpe och dramaturgen Sven Hugo Persson för att prata om klass och språk på svenska teaterscener. Dessutom frågar sig Snittet varför svordomar har så olika status. När Ingmar Bergman kryddade sitt språk med invektiv var det bara ett bevis på hans bildning, men när Anna Anka sprider sina svordomar runt sig blir den bildade medelklassen upprörd. Cecilia Blomberg har träffat kulturskribenten Nina Lekander för att prata om svordomar, klass och kön. Och så har Katarina Wikars tagit med sig författaren Anneli Jordahl på bio och sett Andrea Arnolds nya film Fish Tank som rör sig i den brittiska arbetarklassen. Snittet ställer frågan hur den skildras på film och synar de svenska filmkritikernas hyllande, men inte helt fördomsfria, recensioner. Programledare: Cecilia Blomberg