Podcasts about artos

Hjalmar Ekström rymdes inte inom kyrkans ramar. Maria Küchen reflekterar över mystikerns kamp mellan djupaste djup och högsta höjd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utifrån sett är den religiösa mystiken kanske bara mystisk, i bemärkelsen obegriplig.Mystik är flum, säger religionskritikern. Den är ett sätt att slippa bevisa saker man påstår.Mystik är sinnesförvirring, kan en psykiatriker hävda. Den hävdar att det finns en osynlig verklighet som bara mystiker har sett.Och psykologer har definierat den mystika erfarenheten som en krisreaktion – tillvaron blir så olöslig att psyket uppfinner en annan, högre tillvaro för att uthärda.Så ser den rationella samtiden på mystiken. Men vad säger mystikern själv?”Jag hade ju kommit fram till 16-årsåldern”, skriver den skånske skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström, ”då efter ångest och kamp och förtvivlan om mig själv, Guds strålglans plötsligt bröt igenom och uppenbarade för mig att jag befann mig i en helt och hållet ny och förut blott anad tillvaro, och att jag redan länge befunnit mig där, fast i mörker och trängsel.”Detta hände julen 1901. Tonåringen Hjalmar Ekströms liv var hårt. Han studerade på nätterna och arbetade i sin fars skomakarverkstad i Helsingborg på dagarna – som äldst i en stor syskonskara måste han bidra till familjens försörjning. Ofta var han ute på ensliga promenader. Under en av dem blev alla ting och människor plötsligt genomskinliga, ”liksom genomstrålade av gudomligt ljus. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt genom sten och bråte; allt blev levande, ja, fullt av liv, och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga.”Han skriver detta tjugo år efter ”genombrottet”, som han kallar det. Extasen varade i tre år, och hans Gudsmöte gav honom en stark vilja att hjälpa medmänniskor. Så Hjalmar Ekström blev diakon. Men i ett brev till en vän, översättaren Eric Hermelin, skrev han 1922: ”Jag har förut stått i svenska kyrkans tjänst men åtnjuter tjänstledighet på grund av att jag funnit det ytterst svårt att tjäna kyrkan, 'kyrkans herrar', till lags.”Mystiker klarar ofta inte att inordna sig i religiösa system. Visst finns det de som fungerar inom institutionerna – biskopen Martin Lönnebo till exempel, som har belyst Ekström i tidskrifter och böcker. Men mystikerns tro växer ur ett direkt gudsmöte, unio mystica, inte ur studier av dogm och lära. Det gör många av dem till andliga rebeller.För att kvala in som mystiker räcker det inte med ett genombrott som det Hjalmar Ekström upplevde år 1901. Gudsmötet förändrar livet för gott. Det får en riktning som det annars inte skulle ha haft. Hjalmar Ekström följde till sist i pappas fotspår och blev skomakare för att kunna försörja fru och barn, men djupast sett gick hans liv ut på att ge människor själslig hjälp.Det gjorde han i brev. Tusentals finns bevarade. Mystikforskaren Anton Geels, professor i religionspsykologi i Lund i 20 år, återfann större delen av dem när han på 1970-talet skrev sin doktorsavhandling om Ekström.Geels perspektiv är den rationella forskarens, men han ser på mystiken med nyfikenhet och värme. I han bok ”Medvetandets stilla grund”, konstateras att alla trossystem har mystiken som en gemensam nämnare.Utifrån kan mystik alltså kritiseras som flum, sinnesförvirring eller krisreaktioner. Inom religionerna är den tvärtom attraktiv. Vem vill inte vara med om direkta gudsmöten? Särskilt i vår tid och västvärld, där individens lustupplevelser står högt i kurs, lockar mystiken mer än dogmerna. Men att vara mystiker är inte bara härlig extas. Tvärtom.”Inget ligger varandra så nära som det djupaste djup och den högsta höjd”, skriver Hjalmar Ekström på 1920-talet i tidskriften Den fördolda livet. ”O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand, du ödelagda och härjade – fårad och plöjd av många lidanden – salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!”Människan måste avklä sig allt eget – vilja, begär, förnuft – för att lämna plats för Guds verk. I ett av sina många brev beskriver Ekström vad som krävs: ”Sinnenas död där de utvärtes tingen […] försvinna. [… ] Den invärtes döden, då alla människans inre förnimmelser tagas från henne.” Och i människans andes död, där hon ”fråntages allt det goda som hon förut haft till stöd”.Vägen till salighet i Gud, i Jesus efterföljelse, är med andra ord smärtsam. Den som tror att mystik kan vara enbart lustfyllt, är lika vilse som den som söker världens bekräftelse. Poeten Vilhelm Ekelund tyckte att vännen Ekström borde bli författare, han skulle göra succé – och visst, den andlige skomakaren hade ett stort litteraturintresse och författardrömmar. ”Men intet var Hjalmar Ekström mera främmande än att göra succé”, står det i förordet till det urval själavårdande brev som kom ut strax före hans död år 1962.I övrigt under sin livstid gav han bara ut två böcker – en diktsamling när han var 27 år som han senare tog avstånd från, och en utläggning om Höga Visan på 1930-talet. Han förblev bokstavligen vid sin läst. Han sulade skor och skrev brev. Betraktelserna i Det fördolda livet publicerade han anonymt. Tidskriften gavs ut av en vän till honom, Henrik Schager, som liksom han själv tillhörde Flodberg-kretsen – en samling människor som under början av förra seklet sökte Gud tillsammans.Flodberg själv var en lågutbildad värmlänning och lykttändare i Gamla stan, en stadsdel som på denna tid var eftersatt och fattig. Schager var tulltjänsteman och Hjalmar Ekström alltså skomakare. Kring dem samlades vanligt folk med en själslig längtan.Hjalmar Ekström inspirerades av en annan skomakare, självlärd teolog och protestantisk mystiker – tysken Jakob Böhme, som verkade i skiftet mellan 15- och 1600-tal. Det var Eric Hermelins översättningar av Böhme som fick Ekström att kontakta honom i början av 1920-talet. Gripande skriver han till Hermelin: ”För övrigt har jag en obegriplig känsla av att liksom alltid hava känt Eder, det är liksom om ni uppväckte några oförgätliga minnen inom mig; detta är märkvärdigt, jag förstår det icke och kan ej heller rå för det.”Vackrare kan själsfrändskap knappast beskrivas. Den mystika erfarenheten är just bara obegripligt mystisk för de flesta, som inte har varit med om den och inte kan relatera. Så desto viktigare för en mystiker att ha vänner som fattar. Hermelin blev en sådan vän till Ekström.Däremot hade han inte kontakt med sin tids centrala namn i kulturlivet och kyrkan. Drivkraften för en mystiker är att bli ett med Gud, inte att göra karriär. Hjalmar Ekström, om han levde idag, skulle knappast ta plats i medierna som kristen kändis. Men en människa i själslig nöd skulle kunna skriva ett personligt mejl till denne skomakare, och få ett långt djupt svar och kanske en vän.Maria Küchenförfattare och kritikerLitteraturAntoon Geels: Det fördolda livet : mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) – liv och lära. Artos, 1996.Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden – Själavårdande brev. Artos, 2003.Hjalmar Ekström: Den stilla kammaren – brev. Artos, 1988.

Jag glömde att säga: vi kommer att han en bokcirkel för dig som inte kan få nog av eskatologi. "En Gud för de levande" av Philip Geister. Rabatt på 20% via Artos hemsida med rabattkod "AtenJerusalem". Skicka ett mail till atenochjerusalem@gmail.com senast 11 september! Kommer bli amaze-balls!

15min tinklalaidėje apie futbolą „Skrieja kamuolys“ apverkėme veikiausiai paskutines Gino dienas Panevėžyje, stebėjomės „Kauno Žalgirio“ nuostabiu pasirodymu, diskutavome dėl lenko teisėjo sprendimo Čempionų lygoje bei aptarėme pagrindinius akcentus pajėgiausiose čempionatuose. Komanda – 15min sporto žurnalistai Aurimas Tamulionis ir Mantas Krasnickas bei tinklaraščio „Vienuolika“ bendraautorius bei „Go3“ komentatorius Karolis Dudėnas. 00:00 Kitokia studija ir kur Marius Bagdonas? 02:00 Legendos prieš „Press‘ą“ 10:33 Lietuvoje – „Panevėžio“ beviltiškumas ir „Kauno Žalgirio“ stebuklas 43:53 Pijaus Širvio pergalingas dūris 48:34 Čempionų lygoje – skandalingas švilpukas 1:15:31 Anglijoje – lenktynių finišo tiesioji, „Chelsea“ – nepelnytai skalbiami? 1:29:35 Vokietijoje – ČL finalininkų sutriuškinimas, Ispanijoje – įspūdingas įvartis 1:33:38 Italijoje – Bolonijos vyrų triumfas 1:37:26 Liūdna žinia

Without bread in ancient Palestine, a person would not survive for long. Bread was a primary staple. Made from a variety of grains (barley for the poor and wheat for those better off), bread was baked daily…usually in small, round loaves that looked more like rolls or buns, not like the larger loaves we eat today. As Jesus was teaching a large crowd of people, He took 5 barley loaves and fed about 5,000 in number who ate their fill! The next day, as the crowds searched for Jesus again (desiring another meal), Jesus said, “Stop laboring for food that perishes, but for the food that endures to eternal life, which the Son of Man will give to you…I am the Artos Zoes “the Bread of Life,” whoever comes to Me will never hunger…everyone who looks on the Son and believes in Him has eternal life, and I will raise him up on the last day.” On this All Saints' weekend, we, too, feast on the Bread which endures to eternal life as those who have gone before us, in the certainty of the resurrection to eternal life.

Här kraschlandar vi ibland pietister, erikjansare, laestadianism och en gammal kyrka som desperat försöker hålla alla nya idéer stången.I berättelsen om hur Sverige blev det moderna Sverige (som vi lågintensivt försökt komma åt i snart tio års tid) har vi denna gång kommit till en viktig men lite bortglömd aspekt. Demokratiseringen av tron.Trots häftigt motstånd från kyrkan lyckades de olika väckelserörelserna under 1800-talets första halvsekel växa. När de formella hindren under 1860-talet försvann blev det till en folkrörelse som förändrade hela Sverige.-Kom gärna och se vår föreställning ”Krig och fred”. Vi kommer till Lund, Malmö och Jönköping. Sedan styr vi kosan norrut och besöker pärlorna Östersund, Sundsvall och Umeå. Biljetter på: http://krigochfred.se-Läslista:Hägg, Göran, Svenskhetens historia, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2003Lindmark, Daniel (red.), Ingångar till norrländsk kyrkohistoria, Luleå stiftshistoriska sällskap, Umeå, 2010Larsson, Bengt, Lars Levi Laestadius: hans liv, verksamhet och den laestadianska väckelsen, 2., [utök.] uppl., Artos, Skellefteå, 2004Braw, Daniel ”Väckelsen gjorde tron till en privatsak” Populär historia 3/2015-Avsnittet klipptes av Jonatan Peterson Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Redes Sociales: @palcodepie

Click here to connect with the Our Given Purpose Ministry⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ ⁠The Bible In A Year Daily Reading Plan Thursday, May 11, 2023 1 Samuel 10:1-11:15, John 6:43-71, Psalm 107:1-43, Proverbs 15:1-3 Download or Print the One Year Bible Reading Plan   Important Greek words in this chapter include: Artos (ἄρτος), meaning bread Zōē aiōnios (ζωὴ αἰώνιος), meaning eternal life Sarx (σάρξ), meaning flesh Pneuma (πνεῦμα), meaning spirit Mnēmoneuō (μνημονεύω), meaning to remember Skandalizō (σκανδαλίζω), meaning to be offended or shocked. The Bread of Life: Discovering Jesus' Nourishment by founding writer Torrie Slaughter Torrie is a media ministry consultant who works with churches and faith driven organizations to build their ministry team. She is the Blueprint Specialist uncovering root problems to construct solutions. Want to hear more? Tune in and listen to ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠A Daily Purpose Bible Study & Devotional a podcast by Our Given Purpose⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠   --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/torrie-w-slaughter/message

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020.”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss.”Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd.Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat ”vi”, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg – ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar – och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas.Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal.De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, ”de som strövar omkring i cirklar”. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan ”tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser.” Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt.Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning.Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster.Latinets ord peregrinus som blivit vårt ”pilgrim” saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen.Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras.Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner.Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på.Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: ”Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess.” ”Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat”, skriver en annan man till sin bror.Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden.I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor.Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan.När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: ”Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se.”De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturEgeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006.Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300–800, The Pennsylvania State University Press 2005.Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Var finns "hem" och varför är det så svårt att hitta dit? Hemkomsten är central i vår kulturhistoria, men kanske letar vi på fel platser. Anna Blennow pekar på en väg till våra förlorade världar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-10-22.Jag står på grusgången utanför det som en gång var min farmors hus. Under en idegran ligger en tegelsten kvar. Min syster och jag lekte att idegranen var vårt hus och tegelstenen vår spis. Min farmor finns inte kvar. Barnen som lekte under idegranen finns inte kvar. Det finns inte längre någon anledning att återvända hit, säger jag till mig själv.Att komma hem. Vad är det egentligen? Vi längtar hem. Hemma längtar vi bort. Hemmet romantiseras och förkväver, idealiseras och förkastas. Litteraturhistorien är full av berättelser om hemkomst. Och det första exemplet i den västerländska litteraturen är fortfarande ett av de mest fängslande: Odysseus irrfärder på den långa vägen från det trojanska kriget hem till Ithaka, där hustrun Penélope väntar. Någon har sagt att en litterär klassiker är en bok som ständigt går att återvända till, eftersom den förändras varje gång man läser den. Bokens berättelse vävs om på nytt, figursydd efter våra egna livstrådar, och läsningen blir en återkomst till bokens välkända men ändå föränderliga hem.Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som viFrån Odysséen och framåt förkroppsligas den manliga hemkomsten ofta i en kvinna. Hon som hela tiden varit hemma, och varit hemmet, medan mannen irrat inte bara på kartan utan också på samvetets spelplan. Såväl Peer Gynt som Bibelns förlorade son blir homeriskt heroiska när de som hemvändare lovar bot och bättring. Kanske är det därför det råder brist på hemvändande kvinnor i litteraturen. För den vars traditionella plats funnits i hemmet är det istället resan ut som är av vikt. Och där tjänstgör Virginia Woolf ofta som flygvärdinna. I hennes novell ”Street Haunting – A London Adventure” (”Att strosa omkring på gatorna. Ett londonäventyr”) iscensätts flykten från hemmet genom en banal inköpsrunda, som blir till en brusande odyssé genom London. Vardagliga händelser förvandlas till omvälvande äventyr, och hela världen strömmar genom textens vågor. Men vid hemkomsten är sagan slut och identiteten utsuddad: ”Men när vi närmar oss vår egen tröskel är det ändå betryggande att känna hur de gamla ägodelarna, de gamla fördomarna omsluter oss och hur jaget, som har förgrenat sig i så många gathörn, som har fladdrat som en nattfjäril mot ljuslågan i så många oåtkomliga gatlyktor, nu är skyddat och omgärdat.”Hemmets trygga vrå både beskyddar och bemästrar, lockar och skrämmer. Varje människa bär på en längtan till ett förlorat barndomsparadis, menar John Sjögren i boken ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem” från 2018. Men med denna längtan följer också insikten om att den måste förbli ouppfylld. ”Allt det ljuva, allt det hemlighetsfulla mystiska som livet när vi var barn bar ett löfte om, visade sig endast peka mot och mynna ut i dödens totala tomhet”, skriver han. I Sjögrens idealiserade minne av barndomens hem kan vi sorglöst släppa våra vuxna bekymmer medan någon annan tar hand om disken och befriar oss från vår smärtsamma särart. Men alla barndomar är inte paradis. Alla hem är inte hem. Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som vi: under den fula ankungens skräppeblad eller hos kaninen Pricken som är apart i en helvit kaninfamilj, tills det visar sig att en hel hög prickiga kaniner väntar bara några kullar bort. En roman där hemmets och längtans koordinater ständigt kastas om är Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited” (”En förlorad värld” på svenska), kultklassiker för ständigt nya generationer. Författaren själv definierade dess ärende som ”den gudomliga nådens verkningar på en grupp sinsemellan olika men nära förbundna människor”. John Sjögren spinner vidare på den tråden i sin essä, och den karta han ritar över vägen hem till det förlorade paradiset är religionens och återfödelsens. Men den jordiska kärleken är ett lika starkt tema i boken, där huvudpersonerna är på flykt från sig själva och finner tillfälliga hem hos varandra. ”Det är all visdoms begynnelse att känna och älska en annan människa”, konstaterar Charles Ryder, bokens berättarröst. Hans hjärta driver honom på jakt efter ”den där låga porten i muren, som jag visste att andra funnit före mig och som ledde till en omhägnad och förtrollad trädgård”. Porten leder inte bakåt till minnena eller inåt till skyddande undanskymdhet, utan framåt, utåt. Det är dörren till synlighet och tillblivelse. Att komma hem är att komma ut. Att vara sig själv är att komma hem.Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund. Den allt överskuggande längtan efter att få vara den man är behandlas mästerligt, återigen av Virginia Woolf, i romanen ”Orlando”, skriven om och till vännen och älskarinnan Vita Sackville-West. Orlando börjar sin livsbana som ung adelsman i 1500-talets England och slutar som pärlbehängd medelålders slottsfru i samtidens 1920-tal. Romanen skapar en regnbågsfärgad kuliss av erfarenheter i tid och rum som en nyckel till Orlandos komplexa natur. Och när hon till sist återvänder till sitt barndomshem, vars arvsrätt hon förlorat på grund av sitt kön, blir hon äntligen hel: ”Hela hon mörknade och samlades, som när man ritar en bakgrund som ger ytan rondör och stadga och gör det grunda djupt och får det som ligger nära att synas långt bort; och allt samlas ihop, som vattnet samlas innanför brunnens stenar. På samma sätt var hon nu mörk och stilla, och [hade] blivit vad som med rätt eller orätt kallas ett enda jag.”Orlandos livscirkel sluts, och boken som hon skrivit på i trehundra år, ”Ode till en ek”, blir publicerad efter århundraden av refuseringar. Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund.Var ligger hem? Och varför är det så svårt att hitta dit? Vi söker efter vårt hem på platser det redan flytt ifrån. Den låga porten som leder hem finns varken under en ek i England eller på Ithakas stränder. Den grekiske filosofen Aristoteles skrev i sitt verk ”Om diktkonsten” att grunden för all konst är efterbildning, mímesis. Vi människor älskar att efterbilda och härma vår omgivning, och att känna igen och identifiera det vi ser. Igenkänningen, anagnórisis, är nära besläktad med insikten, och den punkt i ett drama då sammanhang avslöjas, linjerna sammanstrålar och vändpunkten sker. Och på samma sätt blir berättelsen om hemkomsten också till själva hemkomsten, där efterbildning och igenkänning bygger upp det förlorade på nytt. Vi kommer hem när vi känner igen oss.Kanske är det just återkomsterna som skapar hemkomsten, inte tvärtom, skriver Kerstin Ekman i ”Gubbas Hage”, boken som är ett långt ode till människans hemmahörande i den vilda naturen. Den årligt återkommande igenkänningen av återvändande blåsippor och rödhakar skapar hemkänsla djupt i själva den jord där ”förnyelse och upprepning vilar som löften”. Blommorna kommer att överleva civilisationen, skriver Kerstin Ekman förtröstansfullt, blommorna och böckerna och berättelserna. Utanför min farmors hus står idegranen kvar. Och berättelsen om den är det hem som förblir när också den en gång är borta.Anna Blennow, latinforskare och skribent LitteraturVirginia Woolf, ”London”. Översättning Gun R. Bengtsson. Ellerströms 2009.John Sjögren, ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem”. Artos 2018.Evelyn Waugh, ”En förlorad värld”. Översättning Margaretha Odelberg. Bokförlaget Alba 1982.Virginia Woolf, ”Orlando”. Översättning och efterskrift Margareta Ekström. Norstedts 1982.Kerstin Ekman, Gubbas Hage. Albert Bonniers förlag 2018.Kerstin Ekman, Anmälan av Nordens Flora, Dagens Nyheter 1/9 2018.

NEW Analog Superchats PO BOX (Time, Talent & Treasure) Scott Armstrong 1113 Murfreesboro RD, Ste 106-146 Franklin, TN 37064 ----------------------- Tip Jar:  https://GiveSendGo.com/Rebunked ----------------------- Joining me tonight is Patrick Norton @artos_survival, a wildland firefighter, EMT and a certified medical/wilderness field instructor. I'm excited to discuss his story overcoming adversity (as I feel his story and my story are very similar) and then going on to find his passion empowering others by teaching them about preparedness and survival strategies. Follow and support ARTOS Survial here: https://ARTOSSurvival.com IG: https://instagram.com/artos_survival ----------------------- Check out The Last American Vagabond Substack: https://TLAVAgabond.substack.com ----------------------- Rebunked News is happy to shout out: The Wellness Company, get a doctor for $10/month: https://bit.ly/twcrebunked  ----------------------- Autonomy: Gain the high-value skills for lifelong success in just 12 weeks. Learn more: https://bit.ly/AutonomyRebunked  ----------------------- Heavy Metal Detox - TruthTRS: https://TruthTRS.com ----------------------- VALUE-FOR-VALUE DONATION: https://Rebunked.news VENMO: https://account.venmo.com/u/rebunked  CASHAPP: https://cash.app/$rebunked  PAYPAL: https://Paypal.me/Rebunked  T-SHIRTS: https://Rebunked.news/Shirts PREMIUM: https://SubscribeStar.com/Rebunked TELEGRAM: https://t.me/Rebunkednews GAB: https://gab.com/rebunkednews INSTAGRAM: https://www.instagram.com/rebunkednews TWITTER: https://twitter.com/rebunkednews Theme Song: Now Arise by Rhymewave: https://linktr.ee/rhymewave

Vi befinner oss i ständig rörelse – inte undra på att vi blir yra ibland. Likt urtavlans visare rör vi oss varv efter varv: varje dygn, varje vecka och varje år. För att rörelsen också ska bli på djupet behöver vi med jämna mellanrum stanna upp för att korrigera riktningen. Vi samtalar om "djupet" och hur vi når dit med Martin Fredh som nyligen kommit ut med boken Ett varv djupare.Tycker du om podden så skänk gärna en gåva via Swish för podcastens omkostnader.Swish: 123 452 41 87

Det här avsnittet handlar om en av de riktigt stora teologiska och filosofiska frågorna: ondskans problem. Gäst i avsnittet är jesuitpater Rainer Carls, som är aktuell med boken ”Gud och det onda” (Artos). En bok som ger en bred översikt över teodicédiskussionens historia. Samtalet kommer att kretsa kring tre huvudfrågor: Vad är det onda? Vad är det ondas upphov? Hur kan vi bli av med det onda?

Caroline Klintborg berättar utifrån sin nya bok “Avstånd Delaktighet Längtan. Gudstjänst i en tid av religiös förändring” (Artos förlag) om den gudstjänstsatsning i Asarums pastorat som hon som forskare har följt under två års tid. Satsningen gjordes med tanke på att öka antalet gudstjänstdeltagare, liksom deras upplevda delaktighet. Satsningen gav inte de effekter som man hoppades på i pastoratet, men hur blev det istället? Och vad kan församlingar som bär på liknande funderingar lära sig av den process som Asarums pastorat har gått igenom?Intervju med Caroline Klintborg, intervjuare Kristina Helgesson Kjellin

Today's premiere is a beautifully written emotion accompanying the inception of a new day produced by Artos Eleven, the alias of Arthur Bðhl from Avignon, and Lyon-based Emiliano Germain, aka Ethernet. Amadis is a closing track on the intriguing Artos Eleven's first "Decayed Tree" EP coming out on the French Melifera Records label. Inspired by the surrounding flora and fauna of southeastern France's landscapes, the four-track EP features different tempos and remixes from Forest on Stasys and Eyvind Blix. Amadis is a rare case of the sublime interpretation of those peaceful early mornings full of harmony and quietness, properly saturated in intensely positive vitality. Unharried in sensual awakening with dreamlike, meditative stimuli, the track does its fascinating magic in instilling hope, gently nourishing the spirit, and setting an ascending tone ahead. "Decayed Tree" EP is coming out via Melifera Records on September 28th write up by Elena Lisovin https://soundcloud.com/elena-lisovin Artos Eleven on SoundCloud: https://soundcloud.com/artos_eleven Artos Eleven on Instagram: https://www.instagram.com/artoseleven/ Ethernet on SoundCloud: https://soundcloud.com/ethernetsoundwaves Melifera Records on SoundCloud: https://soundcloud.com/melifera_records Melifera Records on Instagram: https://www.instagram.com/meliferarecords/

Annika Monari is CEO and co-founder of Artos, a B2B financing and discoverability tech company using blockchain. Founded in 2018, Annika has seen her tech solution lead to her being named in Forbes' 2021 '30 under 30'. How are consumer habits changing? Do you care about the food and brands you choose?

Jan Grimell berättar om sin postdoktorforskning i institutionssjälavård mot bakgrund av de två nyligen publicerade böckerna ”Uniformer, identiteter och militära själavårdare” och ”De osynliga krigarna i fredssamhället” (Artos). I avsnittet ger Jan glimtar från böckerna och beskriver bland annat de särskilda utmaningar som det innebär att verka som själavårdare i en militär kontext, samt hur begreppen moralisk skada och andlig skada kan bidra till förståelsen av veteraner som lider av PTSD.   

Die seit einem tragischen Autounfall querschnittsgelähmte Elena zieht gemeinsam mit ihrem Vater und Hund Artos, der ihr bei alltäglichen Aufgaben helfen soll, in ein neues Zuhause. Als Elenas Vater plötzlich verstirbt und Artos von einer Fledermaus gebissen und daraufhin tollwütig wird, befindet sich Elena in einer misslichen Lage - und eine interessante Perspektive auf klassischen „Home-Invasion-Horror“ nimmt ihren Lauf. In der neuen Folge Cinelog sprechen Christopher Hechler, Tobias Jureczko und Nils Rüther über „Growl“ von José Luis Montesinos. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/cinelog/message

Kristoffer Helle samtalar med prästen Hakon Långström om den tyske 1700-talsprästen Magnus F Roos och boken “Med doft av salighet” som finns utgiven på Artos & Norma förlag. Boken innehåller 37 betraktelser av Roos i nyöversättning. Vill du bidra till FFG-podden, ge en gåva på SWISH-nummer 123 100 84 57 (märk “FFG podcast”)

Kristoffer Helle samtalar med prästen Hakon Långström om 1878 års katekesutveckling som getts ut på nytt med modern språkdräkt. Hakon har tillsammans med Kjell Pettersson gjort den språkliga moderniseringen och boken är utgiven på Artos & Norma förlag. Vill du bidra till FFG-podden, ge en gåva på SWISH-nummer 123 100 84 57 (märk “FFG podcast”)

Balanced Training with Doug DeaconSV/CAN Judge Doug Deacon was a founding member of the German Shepherd Schutzhund Club of Canada, which was formed in 1979. He received his SV judge's license in 1983 and since then he has developed a reputation throughout Canada and the United States for maintaining high standards for working dogs. He has judged the Canadian National Schutzhund Championships on several occasions, the USA Nationals protection phase and the North American Championship twice. He has also judged many Regional Championships and numerous local trials in Canada, United States and the South America Championship. Doug was the tracking judge for the 1998 WUSV Championship held in Boston, MA., USA. He also judged the obedience portion of the WUSV Championship in Italy in 2003 and again in 2006 in Denmark.  Doug did judge at the WUSV Championship in Kiev, Ukraine in 2011. As a dog trainer and handler, Doug won the 1980 USA Sch H - 3 National Championship in Denver, CO; the 1981 North American Championship and the 1982 FH Championship. He served on the Canadian team to the WUSV World Championship in 1985 and 1990 and then captain of Team Canada in 2004 and 2009.  In 2004 Doug and his dog Artos von Farbridge obtained the highest Sch H - 3 score in Canada with a 290 and had the highest average score of 286. He has participated in numerous Championships as a tracklayer and/or helper. Doug trains with the Delta Schutzhund Club in Delta, British Columbia. He has served as Vice President and as a director of the German Shepherd Schutzhund Club of Canada and was the National Training Director. Doug was a police K-9 officer who developed the Minimal Force Canine program for six Police Departments in his area. This Police Dog Training Program used Schutzhund as its foundation. The success of this Police Training Program has put a demand on his time. He has conducted seminars for several different Police Services including Calgary, Edmonton, Saskatoon, Washington State K-9 Association, Minnesota K-9 and many more.September 2006 Doug retired from policing.  He spent 8 years with the Royal Canadian Mounted Police and 23 years with the New Westminster Police Service

pasangan menarik ini mencerirakan diri mereka di ability podcast. mereka akan menabrak segala tabu yang selama ini beredar di masyarakat. keren sih, ini baru be yourself. ig nya artos : https://www.instagram.com/artosolla​ ====================================================================== ====================================================================== FOLLOW SEMUA MEDSOS ABILITY CHANNEL AGAR KAMI SELALU BERSEMANGAT DALAM BERKARYA Punya cerita menarik ? Silahkan DM ke ig https://instagram.com/abilitychannel.id/​ EMAIL: For business enquiries please contact : abilitychannel2020@gmail.com (HANYA UNTUK ENDORSE DAN BUSINESS ENQUIRIES) SUBSCRIBE : http://bit.ly/youtubeabilitychannel​ INSTAGRAM : https://www.instagram.com/aftanasru/​ https://instagram.com/abilitychannel.id/​ TIKTOK : https://vt.tiktok.com/ZSJ1ppXeP/​ SPOTIFY : https://spoti.fi/37AdbkT​ LIKE, COMMENT, SHARE & SUBCRIBE! --- Send in a voice message: https://anchor.fm/abilitychannel/message

Många ryttare lider av artros och vi har intervjuat Birthe Wogelius på Levád Fysiotherapi för att få mera info. Vad är artros, hur och varför får man det och finns det något man kan göra åt det? #islandshästpodden #islandshastpodden #LevádFysiotherapi

今回のRADIO YAMABONは、GO TO 島根！！ 大好きな本屋さん、artos book storeの西村史之さんを訪ねました。 これまで、山本さんの身近な愉快な仲間たちをゲストに迎えることが多かったRADIO YAMABON。人生の先輩でもある西村さんへのインタビューということで、「緊張するー」と言っていた山本さん。 けれど、聞きたいことはいっぱい！いざ、始まってしまえば西村さんにあれやこれやとたくさん質問投げかけちゃいました。 アルトスブックストア、実は１９６６年に「西村書店」として創業した、老舗の本屋さん。５４歳！そして、西村さんも５４歳！！ 西村さんの誕生と共に生まれた本屋さんなんです。 幼少時代を本屋の息子として育ったという共通点がある西村さんと山本さん。 西村少年が子ども時代に見ていたご両親の仕事ぶり、自分が本屋を継ぐことになる話、そして現在のアルトスブックストア。 「本屋は常に逆風」と表現された半世紀を超える本屋の歴史を聞きながら、本や経済の移り変わりも感じたり。 「長く続けるということ」への思い、老舗の本屋さんである西村さんから伺うと、グッとくるものもあり。 西村さんのお人柄や商売に対する姿勢、絶妙なユーモアと優しさ!!! ますます、アルトスのファンになりました！ 本のラインナップも、衣食住にまつわるラインナップもツボすぎるアルトスさんですが、 なんとなんと、鳥取・湯梨浜町東郷湖畔にあるカフェ「Librarie」に、アルトス分室がオープンするそうです！く〜〜〜！！！ 素敵なカフェ「HAKUSEN」さんの２店舗目で、もともと廃校になったところが舞台となっているカフェだそう。 松江のアルトスさんと合わせて、ぜひ！GO TO 鳥取もしてみたいです。 毎回、RADIO YAMABONでは、ゲストの方のお店や仕事中聞いている音楽を、かけてもらっています。 松江の街並み、アルトスと言ったらハンバートハンバート、インタビューのバックで聞こえる街の音や音楽もなんだか良い◎ ああ、また松江行きたいな。 THANK YOU!!! 西村さん！>>> artos book store

Radio Vostok s'est entretenue avec Matthieu Obrist, président de l'association artos.

Radio Vostok s'est entretenue avec Matthieu Obrist, président de l'association artos.

Artos culos. twitter de beef- @beefchief333 twitter de ramy- @rocketramy Twitter del show- @cuadroscaidos

Jag har själv artos sedan 6-7 år tillbaka. I höger knä. Och jag tycker att jag i princip kan leva det liv jag vill. Senast i går tog jag en promenad på en dryg mil. Så jag tycker jag håller det i schack. Jag har lärt mig mycket av två personer som jobbar på mitt gym, Tedactive Gym i Tanumshede. Det är min favorit-PT John Tollesson och kostrådgivare mm, Emily Lövstrand. Vad jag förstår är artros väldigt vanligt. Om inte annat kan jag gissa det, eftersom det står på kvällstidningarnas löpsedlar stup i kvarten. Och det är nog ingen slump :-) Så i detta avsnitt ger John och Emily dig sina bästa tips om du har artros. Jag gissar att tipsen också fungerar för att slippa få det. John pratar om den fysiska delen vid artros. Och Emily pratar om vad kosten kan göra för din artos. Superbra avsnitt om du frågar mig. De båda ger klara och tydliga råd kring vad du kan göra för att hålla din artros i schack. Ge gärna min pod höga betyg där poddar finns. Och dela gärna med andra om du vet någon som skulle ha glädje av avsnittet. Mycket nöje! Gymmet som de bådar jobbar på är www.tedactive.se ---> BONUS: Emilys informativa häfte om "Kost vid artros". Tack till Tedactive Gym för att jag fick dela detta.

I 2020-talets första podcastavsnitt nobbar Bettina och Lovisa kartongstudion och tar med sig mikrofoner och inspelningsapparatur till åkeriet i Nyköping för att besöka driftchef Arto Niemi. Arto berättar om åkeriet och de diskuterar Artos och hans arbetskamraters personalaktiviteter, till exempel träning inför bland annat Tough Viking.

John 6:26-40Jesus feeds the 5,000 and waits for the crowd that has gathered due to His miracles.Interesting question: Why do we always question finances when Jesus asks us to do something?A boy is asked to share.Jesus gives thanks.12 baskets of leftovers: What do you think happened to them? Hint: Jesus says, “so none is wasted.”Jesus walks on water.The crowds search for Jesus.Some important points:Notice that they are trying to make some type of spiritual connection- they are talking about what God has done [perhaps it has something to do with the fact that it’s close to passover- remember vs.4] Jesus wants to draw their attention to what God is Doing!Many are searching for Jesus to meet a temporary need vs.26Jesus is not angry but He does want to clarify that they need a change of focus.We don’t need to be angry with people who don’t yet understand; we need to offer clarity.2. Jesus tells them that He is the source of eternal life vs.27Jesus wants to be sure they understand that there is a real difference between existence and Life!We need to be sure that we are clear with the message that the hope of life is in Jesus.3. Jesus tells them not to be occupied with the temporary over the eternal – vs.27-29.Two words that we translate as work means literally –Ergazomai – to be occupied with.Ergon – a process, course of action.So Jesus is saying, don’t let your existence get in the way of your life.The Crowd makes a very important request- “Sir, give us this Bread”John 6: 35, “Then Jesus declared, “I am the bread of life. Whoever comes to Me willnever go hungry, and whoever believes in Me will never be thirsty.”bread-artos of-ho life-zōēArtos – necessary for lifeZoe – spiritual lifeJesus is literally saying that He is the necessary source of spiritual life.The questions for us to answer:1. What are we going to do with this truth?In John 21, Jesus tells Peter “feed My lambs” and “feed My sheep.”Will we share the Bread of Life with those who are starving to live?Let us not be known as those in Jude 1:12, These people are blemishes at your love feasts, eating with you without the slightest qualm—shepherds who feed only themselves. They are clouds without rain, blown along by the wind; autumn trees, without fruit and uprooted—twice dead.2. How hungry are we for what God gives?What occupies our minds and hearts? Where are we looking for our nourishment?John 4:34, “My food,” said Jesus, “is to do the will of him who sent me and to finish his work.– We have to be hungry for what matters!Matt.5:6, “Blessed are those who hunger and thirst for righteousness, for they will be filled.”Psalm 107:9, …for he satisfies the thirsty and fills the hungry with good things.Psalms 146:7, He upholds the cause of the oppressed and gives food to the hungry. The Lord sets prisoners free.3. Will we allow existence to block our view of Life?There is a powerful difference between existing and Living….. and the only way to truly live is through the Bread of Life – Jesus.John 3:21, But whoever lives by the truth comes into the light, so that it may be seen plainly that what they have done has been done in the sight of God.John 6:63, “The Spirit gives life; the flesh counts for nothing. The words I have spoken to you—they are full of the Spirit and life.”John 10:10, “The thief comes only to steal and kill and destroy; I have come that they may have life, and have it to the full.”

Hemkomsten är central i vår kulturhistoria. Men den ser inte likadan ut för kvinnor och män och ibland kan hemmet befinna sig oväntade platser. Latinforskaren Anna Blennow tar oss med på en hemresa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag står på grusgången utanför det som en gång var min farmors hus. Under en idegran ligger en tegelsten kvar. Min syster och jag lekte att idegranen var vårt hus och tegelstenen vår spis. Min farmor finns inte kvar. Barnen som lekte under idegranen finns inte kvar. Det finns inte längre någon anledning att återvända hit, säger jag till mig själv. Att komma hem. Vad är det egentligen? Vi längtar hem. Hemma längtar vi bort. Hemmet romantiseras och förkväver, idealiseras och förkastas. Litteraturhistorien är full av berättelser om hemkomst. Och det första exemplet i den västerländska litteraturen är fortfarande ett av de mest fängslande: Odysseus irrfärder på den långa vägen från det trojanska kriget hem till Ithaka, där hustrun Penélope väntar. Någon har sagt att en litterär klassiker är en bok som ständigt går att återvända till, eftersom den förändras varje gång man läser den. Bokens berättelse vävs om på nytt, figursydd efter våra egna livstrådar, och läsningen blir en återkomst till bokens välkända men ändå föränderliga hem. Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som vi Från Odysséen och framåt förkroppsligas den manliga hemkomsten ofta i en kvinna. Hon som hela tiden varit hemma, och varit hemmet, medan mannen irrat inte bara på kartan utan också på samvetets spelplan. Såväl Peer Gynt som Bibelns förlorade son blir homeriskt heroiska när de som hemvändare lovar bot och bättring. Kanske är det därför det råder brist på hemvändande kvinnor i litteraturen. För den vars traditionella plats funnits i hemmet är det istället resan ut som är av vikt. Och där tjänstgör Virginia Woolf ofta som flygvärdinna. I hennes novell Street Haunting A London Adventure (Att strosa omkring på gatorna. Ett londonäventyr) iscensätts flykten från hemmet genom en banal inköpsrunda, som blir till en brusande odyssé genom London. Vardagliga händelser förvandlas till omvälvande äventyr, och hela världen strömmar genom textens vågor. Men vid hemkomsten är sagan slut och identiteten utsuddad: Men när vi närmar oss vår egen tröskel är det ändå betryggande att känna hur de gamla ägodelarna, de gamla fördomarna omsluter oss och hur jaget, som har förgrenat sig i så många gathörn, som har fladdrat som en nattfjäril mot ljuslågan i så många oåtkomliga gatlyktor, nu är skyddat och omgärdat. Hemmets trygga vrå både beskyddar och bemästrar, lockar och skrämmer. Varje människa bär på en längtan till ett förlorat barndomsparadis, menar John Sjögren i boken Återställelsens glädje. En essä om att komma hem från 2018. Men med denna längtan följer också insikten om att den måste förbli ouppfylld. Allt det ljuva, allt det hemlighetsfulla mystiska som livet när vi var barn bar ett löfte om, visade sig endast peka mot och mynna ut i dödens totala tomhet, skriver han. I Sjögrens idealiserade minne av barndomens hem kan vi sorglöst släppa våra vuxna bekymmer medan någon annan tar hand om disken och befriar oss från vår smärtsamma särart. Men alla barndomar är inte paradis. Alla hem är inte hem. Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som vi: under den fula ankungens skräppeblad eller hos kaninen Pricken som är apart i en helvit kaninfamilj, tills det visar sig att en hel hög prickiga kaniner väntar bara några kullar bort.   En roman där hemmets och längtans koordinater ständigt kastas om är Evelyn Waughs Brideshead Revisited (En förlorad värld på svenska), kultklassiker för ständigt nya generationer. Författaren själv definierade dess ärende som den gudomliga nådens verkningar på en grupp sinsemellan olika men nära förbundna människor. John Sjögren spinner vidare på den tråden i sin essä, och den karta han ritar över vägen hem till det förlorade paradiset är religionens och återfödelsens. Men den jordiska kärleken är ett lika starkt tema i boken, där huvudpersonerna är på flykt från sig själva och finner tillfälliga hem hos varandra. Det är all visdoms begynnelse att känna och älska en annan människa, konstaterar Charles Ryder, bokens berättarröst. Hans hjärta driver honom på jakt efter den där låga porten i muren, som jag visste att andra funnit före mig och som ledde till en omhägnad och förtrollad trädgård. Porten leder inte bakåt till minnena eller inåt till skyddande undanskymdhet, utan framåt, utåt. Det är dörren till synlighet och tillblivelse. Att komma hem är att komma ut. Att vara sig själv är att komma hem. Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund.  Den allt överskuggande längtan efter att få vara den man är behandlas mästerligt, återigen av Virginia Woolf, i romanen Orlando, skriven om och till vännen och älskarinnan Vita Sackville-West. Orlando börjar sin livsbana som ung adelsman i 1500-talets England och slutar som pärlbehängd medelålders slottsfru i samtidens 1920-tal. Romanen skapar en regnbågsfärgad kuliss av erfarenheter i tid och rum som en nyckel till Orlandos komplexa natur. Och när hon till sist återvänder till sitt barndomshem, vars arvsrätt hon förlorat på grund av sitt kön, blir hon äntligen hel: Hela hon mörknade och samlades, som när man ritar en bakgrund som ger ytan rondör och stadga och gör det grunda djupt och får det som ligger nära att synas långt bort; och allt samlas ihop, som vattnet samlas innanför brunnens stenar. På samma sätt var hon nu mörk och stilla, och [hade] blivit vad som med rätt eller orätt kallas ett enda jag. Orlandos livscirkel sluts, och boken som hon skrivit på i trehundra år, Ode till en ek, blir publicerad efter århundraden av refuseringar. Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund. Var ligger hem? Och varför är det så svårt att hitta dit? Vi söker efter vårt hem på platser det redan flytt ifrån. Den låga porten som leder hem finns varken under en ek i England eller på Ithakas stränder. Den grekiske filosofen Aristoteles skrev i sitt verk Om diktkonsten att grunden för all konst är efterbildning, mímesis. Vi människor älskar att efterbilda och härma vår omgivning, och att känna igen och identifiera det vi ser. Igenkänningen, anagnórisis, är nära besläktad med insikten, och den punkt i ett drama då sammanhang avslöjas, linjerna sammanstrålar och vändpunkten sker. Och på samma sätt blir berättelsen om hemkomsten också till själva hemkomsten, där efterbildning och igenkänning bygger upp det förlorade på nytt. Vi kommer hem när vi känner igen oss. Kanske är det just återkomsterna som skapar hemkomsten, inte tvärtom, skriver Kerstin Ekman i Gubbas Hage, boken som är ett långt ode till människans hemmahörande i den vilda naturen. Den årligt återkommande igenkänningen av återvändande blåsippor och rödhakar skapar hemkänsla djupt i själva den jord där förnyelse och upprepning vilar som löften. Blommorna kommer att överleva civilisationen, skriver Kerstin Ekman förtröstansfullt, blommorna och böckerna och berättelserna. Utanför min farmors hus står idegranen kvar. Och berättelsen om den är det hem som förblir när också den en gång är borta. Anna Blennow, latinforskare och skribent   Litteratur Virginia Woolf, London. Översättning Gun R. Bengtsson. Ellerströms 2009. John Sjögren, Återställelsens glädje. En essä om att komma hem. Artos 2018. Evelyn Waugh, En förlorad värld. Översättning Margaretha Odelberg. Bokförlaget Alba 1982. Virginia Woolf, Orlando. Översättning och efterskrift Margareta Ekström. Norstedts 1982. Kerstin Ekman, Gubbas Hage. Albert Bonniers förlag 2018. Kerstin Ekman, Anmälan av Nordens Flora, Dagens Nyheter 1/9 2018.

Det talas mycket om basinkomst eller medborgarlön i dessa dagar. Och kanske måste hela begreppet "arbete" omdefinieras? Tänk bort lön och produktionskrav, föreslår Elin Grelsson Almestad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På 1930-talet förutspådde ekonomen John Maynard Keynes att automatisering skulle leda till att vi vid seklets slut bara skulle behöva arbeta 15 timmar i veckan. I stället arbetar vi mer än någonsin. Arbete, arbetslöshet och vikten av att lönearbeta har dominerat politik och samhälle i flera decennier. I en artikel i The Guardian från början av 2018 konstaterar journalisten och historikern Andy Beckett att arbetet dominerar dagens värld. För de flesta människor är det omöjligt att föreställa sig ett samhälle utan arbete och jobben genomsyrar vår vardag och våra liv. vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta? Många författare och skribenter har de senaste decennierna diskuterat arbetets roll i det moderna samhället. I Storbritannien kom journalisten Joanna Biggs 2016 ut med boken All Day Long: A Portrait of Britain at Work. Här intervjuas ett stort antal människor om deras arbeten, från förskolelärare till politiker. Biggs konstaterar att arbete är det som ger våra liv mening när religion, partipolitik och samhälle faller bort. I Sverige har sociologen Roland Paulsen i böckerna Arbetssamhället hur arbetet överlevde teknologin och Vi bara lyder nagelfarit och kritiskt diskuterat ett samhälle där arbetet blivit ett självändamål och inte ens arbetsförmedlarna tror på vad de gör längre. Många teoretiker har skrivit om arbetets dominerande roll i dagens samhälle, men också hur det ofrånkomligen kommer att förändras. För inom 20 år kommer hälften av de svenska jobben vara automatiserade, konstaterade Stiftelsen för strategisk forskning i en rapport 2014. Automatiseringen berör alla branscher, såväl vård- som byggsektorn. I januari 2017 visade konsultbolaget McKinsey på liknande siffror globalt. Tekniken finns redan och har redan alltmer introducerats inom olika sektorer. Det väcker frågor om hur vi ska organisera ett samhälle som idag är helt ekonomiskt och materiellt kopplat till lönearbetet. Basinkomst, även kallad medborgarlön, det vill säga en låg men regelbundet utbetalad summa från staten till samtliga medborgare utan krav på motprestation är ett vanligt förslag. Det har lyfts fram av en progressiv vänster, såväl som ledande ekonomer och forskare vid Chalmers. Pilotprojekt förekommer i bland annat Finland, där 2000 personer får basinkomst under en period för att studera hur det påverkar sysselsättning. Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att 'varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet'. Men bortsett från det ekonomiska och materiella; vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta? Hur ska vi ställa om från en kultur där arbete genomsyrar våra liv och också våra identiteter, där arbete som Andy Beckett uttrycker det dominerar våra samhällen?  Hur skulle den omställningen kunna se ut? Kanske är svaret att återupptäcka och återerövra definitionen av arbetet som frikopplad från lön och produktion. I poeten David Väyrynens debutbok Marken från 2017 återfinns något så omodernt och samtidigt idag radikalt som arbete för människans och det gemensammas skull. Som i dikten Samfälligheten: Jag arbetar, emedan jag genom arbetet förstår att jag utför någonting meningsfullt och samtidigt erkänner att människan är ett samarbetande djur I arbetet blir vi upptagna i den gemenskap som syftar till att vara till nytta för alla. Eller i dikten Den gamla byfinska bondepraktikan där det konstateras att: Det ska man inte glömma, att det är ju också jobb och alltid får man nåt, kanske bättre än lön, bara sitta hos nån gamling och språka över kaffe. Det är det som är frihet, det är så man får tänka.   Filosofen och mystikern Simone Weil formulerade någonting liknande när hon, efter att under en period ha arbetat i fabrik, konstaterade att fabriksarbete ligger nära gräslighetens yttersta gräns. Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet. Mot detta ställer hon det arbete som är sprunget ur människans vilja att arbeta och genom arbetet bli medveten om sig själv, världen och naturen. Hon gör heller ingen hierarkisk uppdelning mellan det intellektuella arbetet och kroppsarbetet. Precis som konsten och vetenskapen är kroppsarbete en viss art av kontakt med verkligheten, sanningen, skönheten och den eviga visdomen, slår Weil fast. En positiv syn på arbetet, som går att spåra tillbaka till bland andra Martin Luther, som menade att det är i arbetet som människan förverkligar sig själv och sina djupaste funktioner som människa; att vara till hjälp för andra och till skapelsen. Dagens lönearbeten ligger ofta långt bort ifrån den definitionen. Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet? Redan idag finns det däremot en uppsjö av arbeten, som ändå inte riktigt räknas som arbete eftersom de varken bidrar till landets BNP eller det egna ekonomiska välståndet. Ideellt arbete och föreningsliv, hemarbete och inte minst den omsorg och vård av närstående, det vill säga det emotionella arbete som många feminister lyft fram som kvinnligt kodade oavlönade sysslor. Att projektleda familjens vardag, lyssna på hur någon mår och vårda sina vänskapsrelationer. Om vi i definitionen av arbete i stället för lön och produktivitet fokuserade på det vi gör som är till gagn för andra människor, samhället och naturen skulle ett helt nytt arbetsliv öppna sig. Idag finns en ibland uttryckt skepsis mot begrepp som arbeta på relationen, eftersom det konnoterar lönearbetet och dess ofta tydligt uppsatta mål. Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet? Även det tankearbete och den fria konstutövning som idag indelas i skarpa linjer mellan hobbyverksamhet och arbete som ger ekonomisk avkastning skulle luckras upp. Att skriva, måla, läsa och tänka är att arbeta, oavsett om det resulterar i en konstutställning, romansvit, OBS-essä eller inte. Kritiker till basinkomst menar att lönen krävs som incitament för att människor inte ska bli lata eller välja bort kollektiv samvaro. Men om mycket av det som idag pressas in i våra få timmar av fritid; hushållsarbete, föreningsverksamhet, omsorg om familj och vänner, ideella åtaganden och liknande, räknades in i definitionen av arbete trots bristen på ekonomiska incitament skulle väldigt få uppfattas som lata eller asociala. De allra flesta skulle i stället ha tid och möjlighet att fördjupa det arbete som det innebär att, som Väyrynens dikt uttrycker det, språka med en gamling eller för den delen städa och bygga om i sitt eget hem. Vi bör ta Simone Weil på orden och se att det i det arbete som vi själva valt och definierat finns meningsfullhet, utveckling, värme och gemenskap. Elin Grelsson Almestad, författare och skribent   Källor: Andy Beckett: Post work the radical ideal of a world without jobs. The Guardian, 2018-01-19 Joanna Biggs: All Day Long. Britain at work. Serpents Tail, 2015. Peter Fleming: The Death of Homo Economicus: Work, Debt and the Myth of Endless Accumulation. Pluto Press, 2017 David Graeber: On the Phenomenon of Bullshit Jobs: A Work Rant. Strike Magazine, nr 3 2013 Roland Paulsen: Arbetssamhället hur arbetet överlevde teknologin. Gleerups, 2010. Roland Paulsen: Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen. Atlas förlag, 2015. Guy Standing: En färdplan för prekariatet. Daidalos, 2014. David Väyrynen: Marken. Teg Publishing, 2017. Simone Weil: Personen och det heliga. Artos, 1994. Vartannat jobb automatiseras inom 20 år utmaningar för Sverige. Stiftelsen för strategisk forskning, 2014 A future that works: automation, emplyment and productivity. McKinsey Global Institute, 2017

Magnus och Olof möts för att prata korset, synd och om vad som står i vägen mellan Gud och oss. Del 3 av Magnus och Olof läser Magnus Malms bok Kännetecken och diskuterar i podcasten.

Från att bli människa, via bibelläsning i gudstjänsten, till tolvårige Jesus i templet. Del 2. av Magnus och Olof läser Magnus Malms bok Kännetecken och diskuterar i podcasten.

Del 1. Magnus och Olof läser Magnus Malms bok Kännetecken och diskuterar i podcasten. Kapitel 1. Inte som våra vanliga sändningen med andra ord.

Magnus och Olof har satt sig för att läsa en bok tillsammans i sommar och sedan samtala om den i podcasten. Inte som våra vanliga sändningen med andra ord. Vi läser Magnus Malms "Kännetecken".