Podcasts about i uppsala

Dagens forskningsprojekt är ofta strängt budgeterade, rollerna tydligt fördelade och vanligtvis överlever alla vetenskapsmän. Fredrik Sjöberg berättar om en expedition där det gick på ett annat sätt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När amerikanska örlogsfartyg i Röda havet, efter årsskiftet 2024, började skjuta kryssningsrobotar av typen Tomahawk mot huthirebellerna i Jemen mindes jag i tur och ordning tre böcker. Först romanen ”Om kriget kommer,” tryckt 1971 men strax indragen och makulerad på grund av att författaren, den unge debutanten Jan Guillou, hade utmålat en israelisk landsfader som krigsförbrytare. Boksamlarna säger att bara 25 exemplar av originalutgåvan undkom papperskvarnen. Hur som helst, boken är sällsynt.Därifrån var steget inte långt. Sålunda mindes jag även den svenska tryckfrihetens pionjär, naturforskaren och filosofen Peter Forsskål, vars brandfackla ”Tankar om borgerliga friheten”, tryckt 1759, också den blev indragen och makulerad. Pamfletten slank igenom censuren, men maktspelarna i landets ledning anade oråd och beordrade Forsskåls mentor Carl von Linné att förstöra alla exemplar. Därför blev denna traktat ovanlig nog för att hålla generationer av bibliofiler på gott humör. En av liberalismens kanoniska källskrifter, väldigt svår att komma över.Unga författare som är styva i korken är förstås intressant i sig, men det var inte det som satte fart på mina tankebanor, utan det faktum att Peter Forsskål ett par år efter skandalen i Uppsala reste med en dansk expedition till Jemen, av alla ställen, där han dog 31 år gammal, sommaren 1763. När missilerna dånade fram över den jemenitiska öknen kunde jag alltså inte undgå att påminnas om en annan klassiker, en makalös skildring av den där fördömda expeditionen: ”Det lyckliga Arabien” av den danske författaren Thorkild Hansen. Den boken är inte ovanlig; sedan den gavs ut 1962 kommer den i ständigt nya upplagor, också på svenska, i översättning av Olof Hoffsten. Att läsa den är ett äventyr.Det här var på den tiden kungahusen tävlade om att slösa pengar på kulturpolitik och vetenskap. Den danske kungen Fredrik V var visserligen försupen, och landets finanser var inte direkt lysande, men han var ändå på hugget när idén dök upp: en expedition till Arabia felix, Det lyckliga Arabien, som landet oklar anledning kallades ända sedan romartiden. Där hade ingen vettig människa någonsin varit, så nu skulle man resa dit för att rita kartor, kopiera handskrifter, bekanta sig med folket och beskriva områdets i allt väsentligt okända fauna och flora, särskilt alla de djur och växter som nämns i Bibeln.Sex man rekryterades. En läkare, en tecknare och en betjänt kan vi för dagen lämna därhän. De tre andra är betydligt intressantare. Den danske teologen och språkforskaren von Haven såg sig som expeditionens ledare, men den självtänkande Forsskål krävde jämlikhet. Så kom det sig att von Haven och Forsskål hatade varandra från dag ett; de hade inte kommit längre än till Marseilles förrän dansken bad svensken att kyssa honom i röven, vilket redan på den tiden ansågs vara en opassande uppmaning. Ja, och på den vägen var det. Inte så konstigt kanske att expeditionens sjätte deltagare höll en ganska låg profil. Ändå var det han som till sist blev den klarast lysande stjärnan, delvis på grund av att han var den ende som överlevde.Han hette Carsten Niebuhr, en obemärkt matematiker från de nordtyska sankmarkerna i kurfurstendömet Hannover. Han och Forsskål var expeditionens ojämförligt flitigaste observatörer. Båda lärde sig tala flytande arabiska och de kunde konsten att genom förhandlingar utverka fri lejd i laglöst land. Efter uppehåll i Konstantinopel och Kairo seglade de sex männen från Suez till Jeddah i nuvarande Saudiarabien och därifrån vidare på Röda havet ner till Arabia felix, landet som nu heter Jemen. De kom dit på nyåret 1763, efter att ha varit på resande fot i två år. Alla drabbades av malaria, som de trodde var förkylning, och eftersom resan inte var en picknick för veklingar stångade man sig vidare.Hansen återberättar hela detta äventyr med en så marknära prosa att läsaren verkligen känner kamelkaravanernas fräna doft under solen, sanden i ögonen, konflikternas hetta, rädslan, tristessen och den kortvariga lyckan i bergen, där staden Sanaa med sina palats och milda aristokrater tronade som en lustgård högt över ett land av idel umbäranden och rövarband, som vore Arabien allt annat än lyckligt. Landets egendomliga namn visade sig förresten vara ett gammalt missförstånd. Det finns över huvud taget inga lyckliga länder, bara människors lycka, vanligen kortvarig.von Haven dog först, på försommaren det året, och snart gick Forsskål samma väg, det var nära hamnstaden Mokka, varifrån de fyra kvarvarande männen räddade sig undan låglandets mördande klimat, på en kaffehandlares fartyg med destination Bombay. Tecknaren och betjänten dog båda ombord, och på indisk mark, slutligen, utandades läkaren sin sista suck. Ensam kvar stod en kortvuxen men seg matematiker från kurfurstendömet Hannover. Nu var det upp till honom att rädda åt eftervärlden expeditionens rikhaltiga uppteckningar, kartböcker och naturaliesamlingar.Mot alla odds lyckades han skeppa hem nästan alltihop. Och inte nog med det, han lyckades ta sig hem själv. Det tog tre år. Han reste först sjövägen från Bombay till Basra i nuvarande Irak, där han försvann. Hemma i Danmark trodde man att också han var död, men han red i maklig takt norrut under täcknamnet Abdallah, över Bagdad, Erbil, Mosul, Diyarbakir och så ner från bergen till Aleppo nära Medelhavet. Ett tag red han i en karavan med 30 judar. Toleransen var förvånansvärt hög på den tiden; folk fick väl tro på vad de ville och missionärer ansågs inte sällan som ganska löjliga figurer.Niebuhr gjorde sig ingen brådska. När han ändå var i krokarna ville han passa på att besöka Damaskus och Jerusalem, Cypern också för den delen, och överallt ritade han kartor, dokumenterade ruinstäder, kopierade kilskrift och liknande kråkfötter – outtröttlig. Han hade kunnat segla hem från Syrien, men det ville han inte, och åter i Konstantinopel stod han inför valet mellan de säkra vägarna genom Västeuropa och de österut. Han valde de senare och pallrade sig hemåt på hästryggen via Bukarest, Lviv och Warszawa. När Carsten Niebuhr efter sex år återkom till Köpenhamn var expeditionen i stort sett bortglömd. Han blev mycket gammal.I Uppsala satt en bedrövad Linné. Peter Forsskål hade vad som krävdes för att axla mästarens mantel. En genial naturforskare. Nu fick han i alla fall en växt uppkallad efter sig, en egyptisk brännässla vars latinska beskrivning i översättning lyder: hårdnackad, vild, envis, kantig. Styv i korken var bara förnamnet.Tilläggas bör att den danska expeditionen till det numera inte fullt lika lyckliga Arabien, omräknat i dagens penningvärde, kostade i runda slängar tio miljoner kronor. För de pengarna får man inte ens en halv kryssningsrobot av typen Tomahawk.Fredrik Sjöbergförfattare och biologLitteraturThorkild Hansen. Det lyckliga Arabien. En forskningsfärd 1761–1767. Översättning: Olof Hoffsten. Bokförlaget Daidalos, 2023.

Elevhälsopodden börjar året med temat kris. I det första avsnittet fördjupar vi oss kring en grupp barn och elever som möter kriser tidigt i livet, nämligen att lämna sitt hem och sin tillvaro. Barn som av myndigheter placerats utanför sitt hem är en grupp som kämpar med att nå framgång i skolan. I Uppsala kommun har denna grupp uppmärksammats i projektet Pilot Gottsunda och vi möter lärarna Gülbahar Saritas och David Granqvist som efter ett år i projektet jobbat fram ett framgångsrikt arbetssätt. Intervjuar gör Jakob Hansson.

Det är paus i kriget mellan Hamas och Israel, men ändå skjuts det och sprängs. I Uppsala ska man hjälpa unga att lämna kriminaliteten. 41 gruvarbetare har räddats i Indien. Och så blev det kaos när Eurovision-biljetter släpptes, mello-fanet William Eklöv, 13 år, tipsar vad man kan göra ifall man inte får biljetter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Flera kraftiga sprängningar har skett den senaste tiden, flera av dem kopplas till den interna Foxtrotkonflikten. I Uppsala dog en 24-årig kvinna i en sprängning. Hör hennes vän berätta om sorgen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. 2023 har redan blivit ett rekordår för sprängningar. Aldrig förr har det sprängts så mycket sedan polisen började föra statistik 2018. Den 28 september detonerade en kraftig sprängladdning i ett villaområde i Fullerö utanför Uppsala. 24-åriga Soha Saad, som bodde granne med huset som det sprängdes i, dog till följd av explosionen.”Hon var en sådan himla fin människa så jag tycker inte hon bara ska vara en siffra i statistiken, hon ska inte vara ännu en tragedi, hon ska lyftas fram”, säger Sohas vän Arina Zaher. Explosionen tros vara riktad mot grannhuset, där en släkting till Rawa Majid bor. Den familjen var inte hemma och inte heller de kopplas till kriminalitet – släktingen till Rawa Majid säger att hen inte haft kontakt med honom på över 20 år.I det här avsnittet hör du också Anette och Pär, vars hus demolerades i en sprängning i Hässelby i Stockholm i mars i år. Även den sprängningen var riktad mot någon annan. Anette och Pär bor fortfarande tillfälligt i en evakueringslägenhet och de tycker att samhället saknar beredskap för att hjälpa de som drabbas av gängvåldet. Programledare: Linus Lindahl och Mariela Quintana MelinProducent: Jenny HellströmLjudtekniker: Johan HörnqvistKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

Det har varit många skjutningar den senaste veckan. I Uppsala har två personer skjutits ihjäl. I Klartext hör ni en reporter berätta mer om skjutningarna och gängbråken. I nyhetssändningen hör ni även om hundstjärnan Wilda, som är med i en ny film.

Ingela sätter selleri, Mathias och Lisa jobbar med kyrkogårdskompost och Maj-Lis svarar på frågor om timjan och mossa. Odla med P1's expert Ingela Jagne har förodlat selleri inne sen februari och nu i slutet på maj planterar hon ut den i en djupbädd, både blekselleri (som också kallas bladselleri) och rotselleri. Selleri tar lång tid på sig och gillar värme och näringsrik jord. I Uppsala kan fritidsodlare numera köpa kyrkogårdskompost. På en muromgärdad betongplatta vid Berthåga kyrkogård i utkanten av stan finns en stor komposteringsanläggning. Här samlas löv och kvistar in från stans kyrkogårdar i en jättelik kompost som sköts om av bland andra Mathias Carlsson och Lisa Gustavsson Flygt.Växtskyddsexperten Maj-Lis Pettersson svarar på lyssnarfrågor om timjan och mossa, kaffesump och gurka som tappat livslusten. Har du en fråga? Mejla oss: odla@sverigesradio.seProgramledare: Gustaf KlarinProducent och reporter: Åsa Wistedt

En kulturtolk från moskén och två samhällsvägledare är brobyggare mellan socialtjänsten och rädda föräldrar i Uppsala. I kölvattnet till desinformationskampanjen mot socialtjänsten förra året har rädslan för socialtjänsten spridit sig bland många föräldrar. På flera platser i landet görs olika försök för att minska glappet. I Uppsala har socialtjänsten nyligen anställt Yaser Abu Jheisheh som kulturtolk som också arbetar i moskén. Kommunen håller på att anställa ytterligare tre kulturtolkar från andra delar av civilsamhället och sen några månader tillbaka arbetar även Basem Al-Nabulsi och Evin Bider som samhällsvägledare med att öka förståelsen för socialtjänsten bland de som bor i stadsdelen Gottsunda.Hör även Mouse Yusuf, distriktschef för studieförbundet Ibn Rushd, om hur de arbetar med föräldrautbildning och Maria H Andersson på Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd om hur de ser på föräldrautbildningar.programledare: Åsa Furuhagenproducent: Anders Diamantreporter: Johanna Sjövall

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan.Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna.I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet.I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med historikern Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento. Bland musiken i programmet finns arian "Vissi d'Arte" ur Puccinis opera Tosca i en inspelning från 1901.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan.Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna.I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet.I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med historikern Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento. Bland musiken i programmet finns arian "Vissi d'Arte" ur Puccinis opera Tosca i en inspelning från 1901.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

Att hjälpa ungdomar som är på väg att dras in i kriminalitet är en utmaning för många kommuner. I Uppsala har polis och socialtjänst startat ett närmare samarbete - för att underlätta det här jobbet.

Under corona-pandemin har många kommuner stängt ner sina dagliga verksamheter, gått över till hemarbete eller jobb utomhus. I Uppsala har verksamheten nu öppet som vanligt igen. Klartext har pratat med en deltagare på Daglig verksamhet i Kungsbacka, där de öppnar igen först efter sommaren. På torsdagskvällen är den andra semifinalen inför Eurovision Song contest, men flera artister som ska tävla eller uppträda på scenen har blivit sjuka i covid-19.

Mår man bättre av att träffa en hund? I Uppsala finns 22 hundar och sju vårdhundsförare som är anställda av kommunen. Undersköterskepodden hängde med undersköterskan Mia Beve och tiken Agnes för att ta reda på varför hund i vården fungerar och hur hon blev vårdhundförare.

I Uppsala har man satsat på stödjande team i vuxenutbildningen för att på så sätt minska avhoppen och för att eleverna ska ha möjlighet att nå sina mål med utbildningen. Satsningen startade som ett utvecklingsprojekt som delvis finansierades av Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och är idag en etablerad del av vuxenutbildningen i Uppsala. Medverkar gör Susanna Sjöstedt Meshesha, utbildningsledare på vuxenutbildningen Lärcentrum i Uppsala, och Eva‑Lisa Andersson, rådgivare och kursledare på SPSM. Samtalet leds av Erika Bergman, pressekreterare på SPSM.

Folkomröstning Det genomförs regelbundet folkomröstningar runt om i svenska kommuner. Ofta i samband med allmänna val. Det rör allt ifrån frågor som etablering av Systembolaget i Mullsjö 1994, Stadsbibliotekets placering i Lidköping 2010 till trängselskatt i Stockholm 2003, 2004 och 2006 samt i Göteborg 2014. I Uppsala genomfördes den senaste folkomröstningen 1998 och gällde Knivstas utbrytning ur Uppsala och bildandet av egen kommun. Omröstningarna har ofta rört beslut i för kommunen stora frågor som medför påtagliga förändringar och som påverkar oss i vår vardag under lång tid framåt. Val av kapacitetsstarkt kollektivtrafiksystem i Uppsala är en extremt stor fråga som kommer att påverka Uppsalabor under många år, både ur ett framkomlighetsperspektiv och ett ekonomiskt perspektiv. Vi kräver en lokal folkomröstning om val av systemlösning innan det slutliga beslutet fattas. I en insändare i UNT den 9/12 2019 klargör docenten i företagsekonomi, Mats Åkerblom, att den kalkylerade kostnaden på 4,5 miljarder kronor för investeringen i spårväg som minoritetsstyret S, MP och L föreslår är en halvsanning. En kostnadsuppskattning på minst 10 miljarder inklusive kostnadsuppräkningar från 2015 för spårläggning, depå, fordon med mera är en betydligt mer realistisk summa. Till detta kommer kostnader i form av arkeologi, tågledningscentral, trafikomläggningar, rör- och ledningsomdragningar., förstärkningsarbeten med mera. Även uppskattningen 10 miljarder kronor är sannolikt i underkant. Erfarenheten visar att många större infrastrukturprojekt i offentlig regi kostnadsmässigt blir mycket dyrare än den planerade eller budgeterade nivån. För att få grepp om storleken på spårvägsinvesteringen kan den jämföras med Uppsala kommuns totala budget för 2019 som var 11,9 miljarder. Vi talar alltså om en kostnad motsvarande cirka 85% av en hel årsbudget. Det här sätter naturligtvis djupa spår i kommunens ekonomi. Redan idag har Uppsalaborna en skuld på 87.000 kronor per person. Ytterligare lån på 10 miljarder kronor innebär att skulden ökar med nära 45.000 kronor per person. För närvarande har vi en reporänta på noll procent. Kommunens räntekänslighet är mycket hög. Vad händer när räntan ökar några procent? Vi kommer sannolikt att tvingas välja mellan skattehöjningar från en redan hög nivå eller neddragningar i skola, vård och omsorg. Bara ur skuldsättningsperspektivet är frågan om kapacitetsstark kollektivtrafik så stor att en folkomröstning är mycket befogad. Vi vill stärka invånarnas inflytande och maximera medborgarnyttan i besluten. Det är ett demokratiskt problem att avståndet mellan medborgarna och de folkvalda idag är för stort, samtidigt som allt färre vill eller har intresse av att engagera sig som politiker. Begreppet demokrati innefattar även möjligheten att andra än politikerna kan vara med och påverka utvecklingen. Att avgöra frågor som har stor inverkan på medborgarna genom att folkomrösta är ett sådant alternativ. Om inte en majoritet inom kommunfullmäktige själva har omdömet att besluta om folkomröstning krävs att 10% av de röstberättigade i en kommun begär det. Det går naturligtvis att invända mot att använda folkomröstningar som metod i en representativ demokrati. Ett argument skulle kunna vara att vi väljer politiker för att de skall ta ansvar och fatta besluten åt oss. Dessvärre är den politiska ansvarsfrågan begränsad till, i bästa fall, några mandatperioder medan konsekvenserna av stora och avgörande beslut för medborgarna kvarstår långt efter att politikerna lämnat sina uppdrag. Därmed blir det ännu viktigare att medborgarna får säga sitt. Vi får inte heller glömma den moraliska/etiska aspekten; I hur stor omfattning anser sig en politiker ha rätt att använda skattebetalarnas pengar och hänvisa till att man valts i demokratisk ordning? Vilka är målen och syftena med besluten? Hur vet vi att medborgarna istället inte används som ett medel för andra syften än att tjäna dem som valt dem? Frågan är relevant eftersom man i kollektivtrafikfrågan vare sig utreder, utvärderar eller presenterar underlagen till alternativa lösningar på ett seriöst och transparent vis. Vi anser att invånarna regelbundet, inte enbart i samband med allmänna val, ska få göra sin röst hörd på ett tydligt, mätbart och säkert sätt. Folkomröstningsinstrumentet bör, för att inte riskera att urvattnas, användas sparsamt och endast tas i anspråk i frågor där konsekvensen av beslutet sträcker sig över många mandatperioder och har stor påverkan på medborgarna. Om Uppsala kommun hade låtit Uppsalaborna rösta om Uppsala energi skulle säljas ut hade den dåliga utförsäljningen sannolikt inte blivit genomförd. När Helsingborgsborna nyligen fick rösta om deras energibolag skulle säljas röstade hela 96,37% NEJ. I frågan om att välja en framtida kollektivtrafiklösning anser vi att den stora frågan ska avgöras genom en folkomröstning senast i samband med valen 2022. Vi kommer därför målmedvetet att verka för en folkomröstning i kollektivtrafikfrågan 2021 eller senast i samband med valet 2022. Stefan Hanna, partiledare Utvecklingspartiet Demokraterna Matts Ytterström, sakområdesledare Utvecklingspartiet Demokraterna Claes Littorin, ordförande Landsbygdspartiet oberoende

Igår blev jag petad ifrån att ingå i kommunstyrelsens arbetsutskott samt i mark- och exploateringsutskottet till kommunstyrelsen i Uppsala kommun. Den 21/10 2019 lanserades Utvecklingspartiet Demokraterna, ett lokalt och regionalt parti, som hoppas får ett starkt folkligt stöd i kommun- och regionvalen 2022. Vi får se om Uppsalaborna gillar partiets agenda och dess företrädare. Helt klart är att jag och Utvecklingspartiet Demokraterna nu ses som ett stort hot för tappade röster av många av dagens partier representerade i Uppsala kommuns kommunstyrelse. Det nya partiet har bland annat en stark ambition att säkerställa att enbart kunniga och erfarna människor ska erbjudas som ledande representanter för Uppsalaborna. Kunniga och erfarna undersköterskor, lärare, rörmokare, socialsekreterare, målare, frisörer, företagare, forskningsledare, konsulter och så vidare. Människor med ordentlig förankring i den verkliga verkligheten och dess praktiska utmaningar. Och människor som tränats i ledarskapets svåra konster. I förrgår träffade jag flera internationellt aktiva experter inom artificiell intelligens samt företagsledare. I ett av rundabordssamtalen kunde vi tyvärr konstatera att kommuner och Sverige kraftigt försvagas på grund av att de flesta politiska företrädare partierna idag lyfter fram saknar de kunskaper och erfarenheter som krävs för att starkt bidra till en attraktiv och konkurrenskraftig framtid för just vår del av världen. Och SVT sammanfattar väl Löfvens bristande förmåga till ledarskap i nedan bifogat inslag. Löfven är Socialdemokraternas högsta chef och Sveriges statsminister... En stor ”sågning” är inte överdrivet sagt. Dagens usla politiska ledarskap i Uppsala och Sverige kommer att kosta oss invånare mycket i form av bland annat välståndstapp, ett växande utanförskap och en växande otrygghet. I Uppsala fungerar inte ens akutmottagning. När det våra skattepengar verkligen ska hjälpa oss med inte fungerar borde de flesta inse att vi har stora bekymmer, oavsett vilka politiska skygglappar man har. http://stefanhanna.blogspot.com/2019/11/vi-maste-sakra-kompetent-ledarskap.html?m=1

Att säkerställa en bra infrastruktur för näringslivet avgör om ett samhälle utvecklas positivt eller negativt. Det vet alla kompetenta ledare. Närhet till kompetenta människor, eller lätt praktiskt utvecklingsbara människor, tillhör den viktiga infrastrukturen. Infrastrukturen av humankapital. För ett samhälle som vill vara generellt framgångsrikt är det ett måste att ha hög kunskaps och kompetensnivå hos sin befolkning. Lyckas man med det kan man också bli en attraktiv plats att flytta till för andra samhällens stjärnor. Inget nytt under solen, så har det alltid fungerat. Idag levererar svenska grundskolor och gymnasieskolor på tok för dåliga studieresultat bland våra barn och unga. Det är dåligt för våra barn och unga men också mycket allvarligt för vårt unika samhälle. Vi tappar som samhälle konkurrenskraft. Enskilda människor berövas möjligheten att nå sin fulla förmåga. Trots att massor av våra resurser i Uppsala och Sverige går till investeringar i utbildning får vi oacceptabel utdelning på alla dessa miljarder per år. Den dåliga avkastningen på alla skolmiljarder är ett stort politiskt misslyckande. Det är vi politiker som är ansvariga för stora delar av skolverksamheten i Sverige. Inga andra. I Uppsala går runt hälften av alla kommunala skatter till skolan. Det är många miljarder kronor. Och i konkurrensens södra geografiska riktning har vi högst kommunal skatt. Ändå rankas Uppsalas skolverksamhet som 265 av landets 290 kommuner. Det är en ranking utförd av Lärarförbundet. Uppsala! Det är självklart helt oacceptabelt. Självklart kan Uppsala mycket bättre. Uppsala måste investera mycket bättre i skolverksamheten. Nästan vem som helst inser att kommunen behöver ett nytt politiskt ledarskap. http://stefanhanna.blogspot.com/2019/10/en-skola-ur-balans.html?m=1

Dagens blogginlägg är snart ute. Gårdagens blogginlägg är ute. Våra röster ska avgöra riktningen för den politik som ska få mest genomslag i en demokrati. I Uppsala och Sverige blev det inte så eftersom en majoritet av väljarnas röster inte respekterades. Oppositionens uppgift är, utöver att ge konstruktivt motstånd när det finns sakpolitiska olikheter, att granska dem som styr. Det vill säga den roll som även seriösa medier ska ägna sig åt. Rent generellt innebär inte politiska uppdrag att man ska smöra med varandra. Det är bara personer som ser ett politiskt uppdrag som ett yrke som kan tycka det. http://stefanhanna.blogspot.com/2019/10/opposition-ar-viktigt.html?m=1

Selam FessahayeHon föddes 1984 I Uppsala. Hon är kostymör och stylist och designer. Hon har stylat några av Sveriges främsta artister och jobbat med de största märkena i världen. Hennes första egna kollektion visade hon 2018 på Stocholm Fashion Week och hyllades både i Sverige och internationellt. Hon blev omskriven i prestigefyllda Vouge och snabbt kunde vi se internationella världsstjärnor bära hennes kreationer på röda mattan. Vi kan följa hennes liv på SVTplay i miniserien ”Selams Stil”.Samtalsledare: Nanna BlondellProducent: Oskar BlondellMusik: Erika Althoff, Naomi Pilgrim, Oskar Blondell See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

”Det är billigare att betala böter, om man ska vara lite elak, än att bygga en gruppbostad” I Uppsala träffade vi Pia och Bosse som är med i ett FUB-projekt som heter Ge makten vidare. De jobbar med frågor i olika arbetsgrupper, med målet att skapa mer delaktighet och ge mer makt åt personer med funktionsvariationer. För er som inte riktigt får ihop detta rent geografiskt; ja, detta avsnittet är fördröjt pga tekniskt strul. Egentligen skulle Ge makten vidare komma som avsnitt 3. Men den som väntar på någon gott… ;)

Efter tjat och flertal försök så har jag äntligen fått hit den omtalade Hockey ikonen Kalle Björklund där vi pratar om allt som har hänt under dessa år i Östersund IK och ända fram till resan som kommer att bli i Uppsala och Almtuna numera. Ett stort tack Kalle att du äntligen kom hit och Lycka till I Uppsala! Kalles instagram är @Kabben11 Mig hittar ni på Facebook och Instagram under Hampus Runda Bord. Snapchat: Kenth-Hampus och ni kan maila mig på forkrokspodden@gmail.com --- Send in a voice message: https://anchor.fm/hampusrb/message

Nya insulinproducerande celler kan radikalt förbättra livet för fler patienter. Och på sikt kan forskning leda till att typ 1-diabetes stoppas upp. Carin Thulin hoppas att få ett enklare liv tack vare de celler hon fått transplanterade. Fyra sjukhus i Sverige genomför transplantationer på diabetessjuka. Antingen får patienten en hel bukspottkörtel eller nya insulinproducerande celler från en avliden donator.  I Uppsala forskas det också intensivt på hur diabetes typ 1 uppstår. Kanske är det inte alltid en autoimmun sjukdom, som den hittills beskrivits? Forskare har funnit tecken på att en annan förklaring till sjukdomen. Med: Carin Thulin, patient, Maria Svenaeus-Lundgren, forskningssjuksköterska Akademiska sjukhuset Uppsala, Anna Högvall, forskningssjuksköterska Akademiska sjukhuset Uppsala, Amir Sedigh, överläkare Akademiska sjukhuset Uppsala, Oskar Skog, docent Rudbecklaboratoriet IGP Uppsala universitet. Mats Carlsson-Lénart vet@sverigesradio.se

I Uppsala ger personer under flera års tid bort sina besparingar till den före detta tyngdlyftaren Gunnar, vilket visar sig vara en mycket dålig idé. - I podcastappen PodMe erbjuds förhandslyssning, bonusavsnitt och extramaterial för 29kr i månaden. Tack för ert stöd! Rättegångspodden görs i samarbete med Lexbase. Bli medlem på http://lexbase.se och ange rabattkoden "rättegångspodden" för att ta del av erbjudandet där du får tre domar att beställa ut kostnadsfritt. Musik: http://sptfy.com/1L5N Musik licensierad av STIM & PremiumBeat Källor: Sveriges Domstolar http://www.domstol.se/ Ansvarig utgivare: Jonas Häger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En alarmistisk artikel om ett "startklart" medborgargarde i Uppsala. Faktagranskning politisk agitation eller journalistiskt verktyg? Ny konsulent på Filminstitutet: objektiv sanning är omodernt. Kritik mot 24Uppsala för okritisk artikel om medborgargarde I Uppsala har polisen berättat om att en ny gatubild med heroinmissbruk, öppen droghandel och ökad kriminalitet slagit rot kring Centralstationen. Problemen kopplas till ensamkommande flyktingungdomar och frågan engagerar, upprör och oroar folk i stan just nu. I tisdags fick en särskild artikel stor spridning. AVSLÖJAR: Ett stort antal personer rustar ska rensa upp kring Resecentrum, löd rubriken. I texten beskrivs hur en gruppering har planer på att slå till mot de ensamkommande och att gruppen är citat startklar. Men kritiken har inte låtit vänta på sig. Artikeln bygger helt på anonyma källor och bara en person är intervjuad och det utan kritiska motfrågor. Den här artikeln publicerades av den nystartade lokala nyhetssajten 24Uppsala. En sajt som ingår i mediehuset 24Sverige som på kort tid lanserat ett tiotal lokala sajter i södra Sverige. Therese Rosenvinge tog i veckan tåget till Uppsala för att grotta ner sig i frågan om 24Uppsala har fog för sin publicering eller har valt att låta alarmistiska rykten få fast form i redaktionell text. Neutral faktagranskning i åsikternas tidevarv För två veckor sen, tog vi i programmet upp hur svenska redaktioner gått till försvar för Sverigebilden efter Donald Trumps numera famösa uttalande om Sverige. Kritiken då gällde mediers så kallade faktagranskning. Hur den neutrala och oberoende nyhetsjournalisten i sin iver att försvara bilden av Sverige blivit aktör istället för rapportör. Faktagranskning är på modet idag. Många redaktioner skapar under en slags sant-eller-falskt-vinjett ett verktyg som ska få ordning i våra förvirrande informationsflöden. Men fakta, det är inte så enkelt. Få uttalanden passar in i den här binära ansatsen att något är antingen sant eller falskt, svart eller vitt, rött eller grönt. Det här reportaget ska handla om en intervju med ministern Ylva Johansson, men vi börjar på Dagens Nyheter. Reporter: Johan Cedersjö. Slut med sökande efter sanning i svensk dokumentärfilm? Vad är sanning och vad är lögn? Sällan har väl en fråga i samtiden, eller i vårat program, varit mer brännande än den är just nu. Och just nu, när hela den mediala och politiska samtiden bråkar om vad som är sanning och vad som är versioner av den med alternativa fakta och fake-news, går en av Sverige mäktigaste personer vad gäller svensk dokumentärfilm ut och påstår att den objektiva sanning, ja den är lite gammaldags. I veckan publicerade Kulturnyheterna en intervju med Juan Pablo Libossart, ny dokumentärfilmskonsultent på Filminstitutet. Där säger han att den objektiva sanningen egentligen är ett gammalt sätt att tänka. Kanske existerar den, men samtidigt är vi alla människor som upplever universum genom våra egna sinnen. Reporter Erik Petersson.

Hösten 2007 öppnade Uppsalas nya konserthus, efter nästan ett århundrade av diskussioner och - mot slutet - starka protester. Ett reportage av Mårten Arndtzén. Kultur- och konserthus har länge varit ett sätt att sätta städer "på kartan". Den första konserthusboomen i Sverige kom redan på 1930-talet, i kölvattnet av Stockholms konserthus som stod klart 1926. Från mitten av 1980-talet skjöt konserthusen upp som svampar ur jorden i Malmö, Linköping, Jönköping, Växjö, Norrköping, Gävle, Västerås och så vidare.I Uppsala påbörjades diskussionen om ett eget konserthus för 100 år sedan - ändå blev debatten hätsk och motståndet hårt när frågan närmade sig ett avgörande i början av 2000-talet. Bland annat för att ett helt kvarter från 1800-talet - kvarteret Gerd - fick offras för att ge plats åt det nya: Uppsala Konsert och Kongress, ritat av Henning Larsens tegnestue.Kulturredaktionens Mårten Arndtzén återvänder till en stad där stridsdammet fortfarande inte riktigt lagt sig.

Historiepodden kickar igång efter sitt sommaruppehåll med ett avsnitt som handlar om de så kallade Påskkravallerna. I Uppsala samlas svenska nazister 1943 för ett stort riksfältsläger. Under lägrets höjdpunkt, en marsch till de legendariska Uppsala högar, möts nazisterna av tusentals nyfikna Uppsalabor som är på plats för att dels se vad som händer och dels visa sitt avstånd mot nazisterna. Kravaller kommer att bryta ut när Statspolisens ordningsavdelning med stort övervåld attackerar folkmassan som samlats. Om denna händelse och om polisens mycket märkliga agerande efter den. Mycket nöje! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi ägnar hela programmet åt den värsta attacken mot medier i Europa sedan andra världskriget. Om risken för självcensur, publicistisk feghet, satirens roll i samhället och Charlie Hebdos framtid. Charlie Hebdo överlever - rapport från Paris Förra veckan sände Medierna ett specialprogram om hoten mot journalistiken. 2014 var ju ett mörkt år men 2015 har inlett nattsvart. I veckans program hörs röster från Paris inklusive en av de nu mördade satirtecknarna och också flera svenska publicister. Bland de döda på redaktionen i Paris fanns Georges Wolinski och Jean Cabut som sedan 1960-talet förkroppsligat den franska traditionen av en gränslös och hånande satir av allt och alla i offentligheten. Men de hade nu på sin ålders höst - 76 respektive 80 år gamla när de dog - fått en plats i många fransmäns hjärta inte bara som provokatörer. Någon liknade chocken vid mordet på Wolinski vid att Hasse Alfredson mördats.Johan Tollgerdt är reporter. Och han träffade för några år sen just satirtecknaren Jean Cabut. Lätt säga "Jag är Charlie" men svårare vara det  Je suis Charlie - jag är Charlie - den parollen fyller nu sociala medier och demonstrationståg. Hela världen visar sitt stöd för skämttecknarna som fick betala för sina bilder i blod. Att säga "Jag är Charlie" är lätt och kostar inget. Men att VARA Charlie och i solidaritet med tidningen Charlie Hebdo publicera bilderna det kräver mod och kan få fruktansvärda följder. Det dilemmat har svenska redaktioner haft att hantera i veckan och gjort olika val.   Mattias Pleijel har besökt redaktioner som valt helt olika linjer i den här frågan. Lars Vilks om att vara hotad av religiösa extremister  Lars Vilks är konstnären och konstvetaren som efter sin bild av en rondellhund blivit den person i Sverige som lever under det mest direkta dödshotet från religiösa extremister. Vi träffar honom för att prata om hoten han lever under och om attacken mot satirtidninngen Charlie Hebdo. Men först blir Martin Wicklin kontrollerad av av Vilks personskydd. Satiren är yttersta spetsen för yttrandefriheten Hoten mot satiriker men också författare och journalister har ökat de senaste åren i hela världen. Och i det sammanhanget ska man kanske tänka på att majoriteten av världens hotade satiriker som lever under hot från religiösa terrorister återfinns i mellanöstern och lever till skillnad från Lars Vilks helt utan personskydd från staten. Dom kan tvärtom ofta vara hotade både av extremistgrupper och av staterna. I Uppsala träffar vi Ola Larsmo, journalist, författare och ordförande för svenska PEN. Han är fysiskt påverkad attacken och skeendet i Paris och mycket orolig över vad som kommer att hända och vilka konsekvenser det här kommer att få för publicistiken, också här hemma i Sverige. För honom är satiren yttersta spetsen för yttrandefriheten.

Överbeläggningar på landets sjukhus leder till att patienter dör och skadas allvarligt. Det kommer vi att visa i dagens Kaliber. Vi börjar på Gävle sjukhus nyårsdagen 2011. Fredrik Sundqvist, 11 år, har haft vattkoppor sen annandagen och har de senaste dagarna fått allt ondare i höften. Han och hans mamma placeras i ett rum på akuten i väntan på en plats på infektionskliniken. Till barnkliniken får han inte komma eftersom vattkopporna kan smitta. Fredriks mamma, Maja Sundqvist berättar: – Det var ju platsbrist och givetvis förstår man att man inte kunde komma upp på barnkliniken och göra så att alla andra barn också blev smittade, det är ju förståeligt. Men det man ser så här i efterhand det är ju att det måste ju finnas något mer rum, någon med plats. När vi kommer in till sjukhuset med Fredrik och han är sjuk, då tänker ju inte vi på att det är storhelg och lite folk. Det som hände den här dagen blev sedan Lex Maria-anmält och utrett av både sjukhuset och Socialstyrelsen. I sjukhusets analys av händelsen står det att Fredrik borde ha vårdats på infektionskliniken. Men det finns inga platser där. Fredrik och hans mamma väntar kvar på akuten. – Jag minns bara Fredrik han sa: jag är så trött mamma, jag måste få sova. Så jag släckte lamporna där för att han skulle få sova. Men som han mådde då. Sammanlagt så sov han sju minuter under de där timmarna vi väntade. Han var ju så trött stackarn. Jag kommer inte ihåg exakt, men från två till kvart i fem kanske. Det som var så konstigt, det var att när vi var själva där inne de där timmarna och jag knäppte på lampan, då fick jag en chock för han såg så konstig ut i färgsättningen. Det syntes på honom i ansiktet att det är något som händer, men samtidigt, vad skulle jag veta vad som hände. Så det påtalade jag då innan vi gick att det är ju någonting fel på honom, det kan ju inte bara vara höften. Det påtalade jag redan då. Istället för att komma till infektionskliniken skrivs Fredrik in på ortopedavdelningen, där man planerar att punktera vätskeutgjutningen i höften som orsakat smärtan de senaste dagarna. – Nu ska vi åka upp på det här rummet på ortopeden, och det beklagade de och sa att det finns inget annat ställe vi kan göra av honom i och med att han har vattkoppor. Men de som mötte oss där uppe, jag minns speciell uttrycket på en tjej som kom där uppe. Det var ett “oj, vad gör ni här”. Det syntes vilket medlidande vi fick när vi kom upp. Och det hörde jag hon sa sen, att “vad gör dom här?” På ortopeden förbereder man Fredrik för operation. Men nu är han så dålig att han inte kan stå på benen, han ska duscha och håller på att svimma. Fredriks mamma, Maja, börjar bli riktigt orolig, men försöker att inte visa det för honom. – Så jag säger att jag är trött, och då säger han att mamma du ska inte vara så trött, du kan ta och lägga dig här för det finns en säng här bredvid. Maja känner att något är riktigt fel, så hon går ut till läkarna i korridoren och sägeratt de måste komma. När de kommer in berättar de att Fredrik ska flyttas ner till intensivvårdsavdelningen. – Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära. Fredrik är nu på intensivvårdsavdelningen. Läkarna bedömer att han har fått blodförgiftning. Bakterier från ett vattkoppssår har förökat sig i kroppen. Bakterier som också var orsaken till smärtorna i höften. Det är en känd komplikation vid vattkoppor men det är ovanligt att det leder till blodförgiftning. – Och vi stod där med Fredrik och det var slangar hit och dit och han pratade och han skojade med läkaren, de pratade ishockey. De skojade med varandra läkaren och han. Fredrik försvinner alltmer bort och förlorar medvetandet. Efter bara ett par timmar är han död. – Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt. Man ser ju liksom hur han tynar bort på något vis. Gävle sjukhus konstaterar i sin analys av händelsen att man gjort fel, barn med vattkoppor ska behandlas på infektionsavdelning med infektionsläkare som medicinskt ansvarig. När flera olika avdelningar hade hand om Fredrik blev det oklart vem som hade huvudansvaret. Vi står i entrén till Gävle sjukhus där man har haft problem med platsbrist under lång tid. Gävleborgs landsting har toppat överbeläggningsstatistiken sen Sveriges kommuner och Landsting  började mäta i januari förra året. För bara några veckor sen slog läkare här larm om allvarliga brister på akutavdelningen. I ett brev till sjukhusledningen som Kaliber har fått ta del av via Arbetarbladet, skriver de att det inte längre är medicinskt säkert på akuten.   Lite senare i Kaliber ska vi prata med sjukhusledningen om platsbristen Enligt hälso- och sjukvårdsagen är sjukhus skyldiga att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och att ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god vård ska kunna ges. Ändå läggs patienter dagligen i korridorer eller flyttas mellan avdelningar på grund av platsbrist. För de allra flesta patienter som vårdas på sjukhus går det bra. Vi tittade på de fall där det inte gjort det och gick igenom alla vårdskador och dödsfall på sjukhus som anmälts enligt Lex Maria förra året. I undersökningar ingår inte psykiatriska avdelningar. Av 585 Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall och 24 allvarliga skador som bland annat - helt eller delvis - orsakats av plats- eller personalbrist. Det handlar alltså om var tionde fall. Flera av fallen finns i Skåne. När tidningen Sjukhusläkaren tidigare granskade Skånes universitetssjukhus under en tvåårsperiod fann de åtta dödsfall kopplade till platsbrist bara där. Förra året vårdades Vesna Dedukic pappa Tomislav på SUS Lund där man har minskat antalet vårdplatser under flera år. Vi träffas i en park intill järnvägsstationen i Lund. – Han var 70 år och mådde rätt så bra asså, han hade haft en hjärtinfarkt för flera, flera år sen och han var alltid igång och som sagt väldigt aktiv. Han ville aldrig ligga ner, eller sitta han var hela tiden aktiv. I februari fick Tomislav först urinvägsinfektion och sen hjärnpropp. Han skickades mellan hemmet, vårdcentralen och lasaretten i Landskrona och Helsingborg. Men hans tillstånd försämrades. Till slut kom han till akuten på universitetssjukhuset i Lund. Han hade då fått svininfluensa och kunde inte längre andas själv utan behövde respirator och vårdades på akutvårdsavdelningen, infektionsavdelningen, och intensivvårdsavdelningen. – Så fort han blev lite, lite bättre flyttade de honom tillbaka till nån annan avdelning där de inte behövde så mycket tillsyn. Och sen blev han värre igen, och då flyttade de honom tillbaka igen och så höll. På 13 dagar som jag har räknat blev han flyttad 10 gånger från de olika avdelningarna och det tyckte vi var helt hemskt eftersom han mådde dåligt och han fick blåmärken av all flyttning, de ville inte flytta hela sängen, de använde en sänglyft eller vad det heter och han fick blåmärken men de var tvungna att göra så. Efter 20 dagar på universitetssjukhuset dog Tomislav, de sista sex dagarna flyttades han sex gånger mellan avdelningarna. Hans dotter Vesna klagade senare hos Inspektionen för Vård och omsorg, IVO. I myndighetens beslut riktade man ingen kritik mot de medicinska besluten, däremot kritiserade man sjukhuset för att Tomislav flyttats runt så mycket under hans sista dagar i livet. Läkarna angav i utredningen att det var bristen på vårdplatser som gjorde att man var tvungen att flytta Tomislav så många gånger. Vesna såg hur jobbigt det var för hennes pappa: – Och när vi klagade sade de att ja, ni får klaga på politikerna, det är de som bestämmer. Så de kunde inte göra nåt annat.   I Region Skånes toppmoderna kontorshus i Västra Hamnen i Malmö träffar vi moderaten Carl-Johan Sonesson som är politiskt ansvarig för vården i Skåne. Han känner inte till detaljerna kring Tomislav men beklagar de incidenter som inträffat på grund av platsbrist och överbeläggningar. Han tror inte att lösningen är fler platser, utan att det handlar om att utnyttja de platser man har bättre. – Utvecklingen är på det sättet att man kan göra mer och mer saker över dagen, öppenvård istället för slutenvård. Medelvårdtiden har ju drastiskt minskat i hela västvärlden. Det är klart att har man en teknikutveckling så ska man ju inte behålla en  sjukhusstruktur som vi hade igår utan då måste vi också anpassa sjukhusstrukturen till det nya.   Men nu är det ju så att både socialstyrelsen, arbetsmiljöverket och Inspektionen för vård och omsorg har riktat omfattande kritik mot akutvården i Skåne, där de säger att det finns för få platser och att besparingarna har gått för långt. Ligger det inte nåt i den kritiken? – Jo när det gäller akutsjukvården har vi sett att trycket blivit väldig mycket högre sedan 2009 har det ökat med 40% och jag tror att det är lika över Sverige, att söktrycket till akuten ökat, och det är ju långt över demografin och befolkningen har utvecklats, och varför gör man det ja det är nåt i den moderna människan att man går till akuten istället för till sin vårdcentral. Just nu pågår ett arbete med att bygga ut hemsjukvården och primärvården i Skåne för att färre patienter ska åka in till akuten. Carl-Johan Sonesson tror inte att problemet med överbeläggningar handlar om pengar. – Det är väldigt svårt att se att det skulle vara resurstilldelningen aggregerat som det är fel på. I sådana fall är det inom ramen för respektive sjukhus som man skulle ha fördelat på ett annorlunda sätt, men då får du ställa den frågan respektive sjukhusledning hur man gör de prioriteringarna. Så vi frågar ledningen för Skånes universitetssjukhus om platsbristen som uppmärksammats gång på gång både i medier och av olika tillsynsmyndigheter. Förvaltningschef Jan O Eriksson och chefläkare Marie Ekberg berättar att de under förra året inledde ett stort arbete för att komma tillrätta med platsbristen, bland annat genom närmare samarbete med vårdcentralerna så att folk inte ska komma till akuten i onödan. Att bli effektivare inne på sjukhuset ingår också i handlingsplanen: Jan O Eriksson: – ...där vi försöker se över alla delar av vårdflödet från det att patienten kommer till akuten, till hur vi jobbar inne på akutmottagningarna och samarbetet mellan akuten och vårdavdelningarna och arbetet inne på vårdavdelningarna för att optimera vårdarbetet som leder i så fall till ännu bättre vård med ännu kortare vårdtider allt i akt och mening att försöka se till att vårdplatstillgången räcker och det arbetet har gett ett visst resultat men det är långt ifrån färdigt. Marie Ekberg – Ja, jag instämmer, vi ser ju allvarligt på de här händelserna som har inträffat relaterat till vårdplatsbrist och det har, som Jan säger, vidtagits en rad åtgärder men det finns säkert mer att göra. Ja, både sjukhusledning och landsting har jobbat för att komma tillrätta med platsbristen. Och under förra året minskade överbeläggningarna på sjukhuset. Men åsikterna går isär om vilken effekt arbete haft. På canceravdelningarna där Nils Wilking är verksamhetschef säger han att det har blivit bättre: – Det har skett en klar förbättring och den satsning man har gjort och som pågår med palliativa vårdplatser och avancerad hemsjukvård tycker vi har gett klara resultat. Åtta trappor upp, på den akutkirurgiska avdelningen träffar vi kirurgen Thorarinn Gudmundsson. Han har jobbat här i tio år och upplever att platsbristen snarare förvärrats under senare tid. Vi sätter oss i avdelningens fikarum, med vid utsikt över Lund. – I mina ögon, de åtgärder som görs nu har ingen effekt överhuvudtaget, det känns som att de som styr har liten aning om vad som händer inom verksamheten. Ja, politiker och chefer talar om att effektivisera flödena medan personal på golvet säger att det behövs fler vårdplatser och personal. Samma sak hör vi i alla städer vi besöker. Sjukvården har blivit effektivare och behandlingarna går snabbare idag än tidigare. Samtidigt vittnar många läkare och sjuksköterskor om att det saknas vårdplatser här och nu. Till exempel kirurgen Thorarinn Gudmundsson: – Man måste ta hänsyn till att populationen blir äldre, det blir fler som behöver under en kortare tid inläggning på sjukhus för att kunna ha ett värdigt liv hemma, man kan inte skicka hem patienter som man vet kommer att komma in om några dagar igen bara för att det är platsbrist och det händer ideligen. Så hur löser du den här ekvationen här på golvet med fler sjuka patienter och färre platser? – Jag blir allt mindre läkare och allt mer strateg. Jag vet var det finns platser där jag kan trycka in patienter, jag tar risker vad gäller patientsäkerheten också. Stor del av min tid går ut på att hitta platser. Det går så långt att har fått stryka planerade operationer på grund av att det inte funnits plats på grund av att det inte funnits plats för dem att komma in dagen efter. Även Helsingborgs lasarett har under flera år dragits med överbeläggningar och patienter som placerats i korridorer i brist på lediga rum. Förra året fick de betala 2 miljoner i vite till Arbetsmiljöverket. Efter det införde ledningen ett förbud mot att lägga patienter i korridorer. När sängarna på en avdelning är fulla får man inte ta emot fler. Resultatet är att många patienter blir kvar på akuten. Lungläkaren Charlotta Berling behandlar patienter med lungcancer och kol. Här på lungavdelningen blev det lugnare efter korridorsförbudet, men när hon gör arbetspass på akuten ser hon baksidan av förbudet: – Vi tycker ju att det är helt värdelöst ur patientsäkerhetssynpunkt och även för personalen, det är ju både sköterskorna och vi läkare som drabbas av detta. när de ligger på akuten är det helt omöjligt att ha bra koll på patienter som ligger i rum med så lite personal. Man har ju bättre övervakning av patienterna om de ligger i en korridor på en vårdavdelning där det hela tiden finns personal som passerar. Så ur patientsäkerhet så är det mycket bättre att ligga i korridor på en avdelning. Kjell Ivarsson är divisionschef för bland annat Helsingborgs lasarett: – Jag har en tydlig uppfattningen att vi ska inte ha patienter alls i korridorer, patienterna ska komma till rätt från början, (det behöver vi arbeta med på olika sätt,) vi behöver arbeta dels internt på sjukhuset  för att effektivisera de vårdtider vi har men det kräver också ett stort samarbete med primärvård och kommun. Och att man har vård utanför sjukhuset med avancerad sjukvård i hemmet. När Helsingborgs lasarett byggs om kommer man ta bort ytterligare 30 sjukhusplatser. Det ska kompenseras med 12 nya platser vid Landskronas lasarett och en utbyggnad av den avancerade hemsjukvården med 40 platser. Kjell Ivarsson beräknar att det kommer räcka, men läkaren Charlotta Berling är orolig för hur det ska gå:   – Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart. Vad kommer hända ifall det blir så? – Jag tror ju att det kommer gå ut över patienter, om vi nu inte får lägga upp patienterna i korridorerna ja då kommer det bli massor av patienter på akuten som inte kommer vidare. Det kommer leda till att personal börjar säga upp sig på akuten, det finns inga som kan arbeta under sådana förutsättningar. På många håll i landet har personal redan sagt upp sig på grund av den höga arbetsbelastning som platsbristen skapar. I Uppsala stängde landstinget vårdplatser förra året för att spara pengar. Många anställda sade upp sig i protest. Infektionsläkaren Erik Salaneck samlade in 2600 namnunderskrifter bland personalen mot nedskärningarna. Men landstingspolitikerna stod fast vid sitt beslut. – Ja, vi var ju väldigt upprörda när vi skulle behöva genomgå ytterligare ett stålbad i februari 2013. Erik Salaneck säger att platsbristen på sjukhuset har blivit ett normaltillstånd. – Numera kan det vara så att det egentligen är helt fullt när man går in i natten. Då är man ganska nöjd med att man kanske har ett antal överbeläggningsplatser att arbeta med under natten om man alltså ser till hela sjukhuset. Det är som grodan i hett vatten-analogin, vi har nu vant oss och accepterar en situation som egentligen är ofantligt patientosäker. Erik Salaneck tror att det i längden blir dyrare med färre platser. – Man har visat i vetenskapliga undersökningar att vården är vare sig effektiv eller kostnadseffektiv, alltså det blir dyrt när man har en för hög beläggningsnivå. Man arbetar enligt en princip som är väldigt ovetenskaplig när man belägger upp fullt. Det måste vara några tomma platser för att det ska fungera bra. Plats- och personalbrist leder alltså till dödsfall på svenska sjukhus. I Kalibers granskning av förra årets  Lex Maria-beslut så orsakades var tionde dödsfall och allvarlig skada helt eller delvis av plats- eller personalbrist -  35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador.   Men mörkertalet är stort, Lex Maria-anmälningar görs inte alltid, säger personal vi talat med. – Jag känner till exempel där våra chefsläkare har sagt att “vi har redan Lex Maria-anmält ett liknande fall så vi behöver inte anmäla detta.  Och personalen hinner inte alltid skriva avvikelserapporter. Anja Backlund är sjuksköterska vid Helsingborgs lasarett: – Nej, tyvärr inte, vi försöker ju skriva dem men det är ju det man prioriterar sist egentligen för man försöker prioritera att ta hand om patienterna först.  Rafael Saers, sjuksköterska på Gävle sjukhus: – Jag tror att det finns ett ganska stort mörkertal där folk inte hinner skriva avvikelser på arbetstid.  My Morin, sjuksköterska på akuten på Södersjukhuset i Stockholm: – Såna skulle vi ju egentligen kunna skriva varje timma, det gör vi ju inte, det har vi ju inte tid till! Vi återvänder till Åmot, norr om Gävle, där Maja och Mattias Sundqvist fortfarande undrar vad som hände när deras 11-årige son Fredrik dog. Vi går igenom pappren från sjukhuset. – Vi åkte in för att han hade ont i höften och då skulle vi ju bli bra. Vara kvar ett par dagar och sen åka hem.  Fredrik dog i blodförgiftning som inte behandlades i tid, bland annat därför att det var platsbrist på infektionskliniken. Omhändertagandet av Fredrik Sundqvist var oacceptabelt långsamt, säger Socialstyrelsen, som riktade skarp kritik mot Gävle sjukhus efter händelsen. Vi bläddrar i Socialstyrelsens beslut, och läser: – “Bristerna omfattar både kompetens, kommunikationsförmåga, organisation, rutiner och ansvarsfördelning.” – Det står ju mycket fint sådär om vad som ska göras, men som ändå känns som att det är lätt att skriva en sak. Hur är det sen i praktiken och hur har det blivit sen? På Gävle sjukhus tar Roger O Nilsson emot i en konferenssal. Han är divisionschef i Gävleborg landsting och ansvarig för vården på sjukhuset där Fredrik dog för tre år sen. Han säger att man det senaste året har gjort flera saker för att komma till rätta med överbeläggningarna på sjukhuset. – Vi har bättre processer, vi har också dagliga kommunikationsmöten, vi följer vårdplatssituationen dagligen vilket gör att vi har en bättre kontroll på vårdplatssituationen dagligdags och veckovis.  Vi frågar om fallet med 11-årige Fredrik Sundqvist. – Är det ett specifikt patientfall så skulle jag vilja ha de frågorna så får vi ta det i en annan intervju i såna fall. Roger O Nilsson vill ta reda på mer så vi återkommer efter några veckor. Divisionschefen förnekar först att det skulle ha med platsbrist att göra… – Platsbristen i sig har ingenting med den här tragiska situationen att göra... Han ligger på akuten, det finns inte plats på infektionsavdelningen, det finns inte något isoleringsrum på barnkliniken. Det är de två avdelningar där man kunde tänkt sig att han skulle vårdas. Bidrog inte det till att man inte kom igång med den vård som han behövde? Han blir liggande kvar på akuten i väntan på att transporteras till en annan avdelning. – Det är en faktor som spelar in, det är korrekt. Men det är också att man inte - för det framgår i händelseanalysen där mina medicinare säger, det är det här vi står dagligdags inför att göra prioriteringar - hade man förstått allvaret som var. Men om jag minns rätt så fick också vissa av de här läkarna kraftig kritik utifrån händelseanalysen vi ändå visade på där det brast. För vi har gjort rutiner för att vi inte ska hamna i samma situation igen, vilket vi nu följer, där vi nu har rutiner. Hur ska man kommunicera, vilken är det som har ansvar för, hur går inläggningen till. Här brast vi. Här brast vi i den här situationen. Så är det. Vi brast i omhändertagandet totalt sett. Maja Sundqvist: – På ett sjukhus ska det finnas resurser. Det är ju deras jobb, det är därför vi är där det är därför vi ska få hjälp. Då ska man inte behöva vänta så hemskt för att få tag på folk.Och vilken dag det än är då ska det finnas folk, de ska inte dra ner något. Saker kan inträffa fast det är helg, fast det är kväll, dag, natt. Då borde det finnas det där rummet eller fler rum som man har kvar. Och folk framför allt. I dagens Kaliber har vi undersökt konsekvenserna av plats- och personalbrist på landets sjukhus. bland förra årets Lex-Mariabeslut hittade vi 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador som helt eller delvis orsakats av brist på sängar eller personal.   Reportrar och producenter: Anna Iversen och Maja Lagercrantz Exekutiv producenter: Annika H Eriksson och Thomas Björklund   Nästa vecka fortsätter granskningen om platsbristen på svenska sjukhus.

I Uppsala, bakom slottet ner mot slätten, ligger sjukhusstaden. Akademiska sjukhusets område är i dag lika stor som den gamla staden i Uppsala. Nu vill man bryta isoleringen, bli en integrerad del av... En podcast om städer.

De får gömma vapen, transportera knark och hämta upp pengar - och de är i vissa fall inte mer än 11 år gamla. Kaliber har granskat ett ljusskyggt fenomen - de kriminellas yngsta hantlangare, springpojkarna som gör grovjobbet för att deras ledare inte ska riskera att hamna i fängelse. De eldar bilar, bär på knark och förvarar vapen. Springpojkarna är från elva år gamla och utnyttjas av äldre kriminella. Kalibers granskning visar att kriminella springpojkar finns i stora delar av landet - samtidigt har polisen svårt att få koll på dem. ­– Det var typ hämta pengar och sånt. Typ ringa upp en person och säga kom hit med si och så mycket så tog man dem. Det var inte små summor, 13 lax och sånt. Det var folk som var skyldig honom. De kallar dem småbröder, springpojkar, hundar, horor eller åsnor. Småkillar som gör äldre kriminella olika tjänster. När de bär på skjutvapen, narkotika, pengar från brott – så riskerar de inget eller ett lägre straff än vuxna. Det är en vedertagen metod i kriminella nätverk för att skydda de äldre. Och samtidigt en skola i brott för de unga. Kaliber har granskat ett ljusskyggt kriminellt system där barn och ungdomar utnyttjas och löper stor risk att rekryteras in i en kriminell livsstil. – Vi träffades ute där det inte var så mycket folk. Typ hamnar och sånt. Man gick dit. Snackade. Tog pengar och sen drog därifrån. Sen dagen efter så åkte man och lämnade dem.  Han som pratar är en kille vi kan kalla ”Sami”, fast vi har låtit en annan person läsa in vad han sagt. Han är en äldre killes så kallade ”lillebror”, i dag är han 15 år, men han började göra tjänster för två-tre år sen när han var runt 12-13 år. Springpojke, det är inget ord med positiv klang. Inget han direkt vill bli förknippad med. Men i flera års tid hjälpte ”Sami” en några år äldre kriminell med tjänster. De kallar vandra ”bröder”, fast de inte är släkt. – Han är som min storebror. Kött och blod – det finns ingen skillnad alls. ”Sami” går på högstadiet i dag. När han var nio-tio började han och några kompisar stjäla mobiler, mp3-spelare, kläder i butiker. Som 10-åring åkte han dit för inbrott. Då var han rädd att soc skulle ta honom, men det hände aldrig någonting. Det som hände istället – var att en ny figur dök upp i ”Samis” liv. Vi kan kalla honom ”Kevin”. – Ja, jag har alltid sett upp till honom sen jag träffade honom första dagen. ”Sami” var 12-13 år då. Den här killen ”Kevin” var äldre och hade på sig tröja den dagen, berättar ”Sami”, alltså en med gängemblem på. Han och några kompisar gick fram, men ”Sami” var den av dem som höll kontakten och fortsatte träffa honom. Varför ville du prata med honom? – För att han var medlem i nåt. – Ja, frågade honom om en cigg kommer jag ihåg. Han frågade hur gammal är du – jag berättade och vi började snacka hit och dit. ”Sami” fick nya idéer när han snackade med den äldre killen. Som att man kunde råna såna som sålde knark. För de kunde ju inte gå till polisen och anmäla det. Han och en kompis valde ut någon, gick fram, så drog de kniv och rånade dem. – Han kan ju inte gå till polisen och säga att han blev rånad på 20 gram. Vad gjorde du av alla pengarna? – Kommer inte ihåg. Köpte cigg och sånt. Är  det för at du inte vill tänka på det? – Nej – jag har inte skuldkänslor eller nåt. De du rånade då? – Vad ska man göra – man drog fram kniv och tog deras saker. Man är där för att ta deras saker – inte för att skada dem. Knarket sålde han vidare sen. ”Sami” säger att han själv varken röker cannabis eller dricker alkohol. Det här är hans egen berättelse, eftersom han inte är dömd för någon av de här sakerna, så kan vi inte kolla uppgifterna. ”Sami” fipplar med sin coca colaburk, leker med tändaren – eller röker – under stora delar av intervjun. På många frågor svarar han säger att han inte minns. Killen vi kallar ”Kevin” började ge honom pengar, och ”Sami” gjorde tjänster åt honom. Som att hämta pengar, stora summor, berättar han. Däremot bar han aldrig vapen åt honom till exempel. När han frågade om något – kan du hämta de där pengarna? – Det känns ingenting. Jag fick alltid pengar av honom. Så om en ställer upp åt mig, så ställer jag upp tillbaks. När du träffade andra i din ålder – visste de att du hade honom bakom dig? – Ja, det är klart. Han känner de flesta – han känner nästan alla och alla vet vem han är. Ville du bli som honom när du blev äldre? – Vänta en sekund… [Telefonen ringer] Det är en klasskompis som vill ha hjälp att reda ut nåt tjafs mellan två killar i klassen. Jag blir påmind om att ”Sami” faktiskt är väldigt ung. Du lyssnar på Kaliber – om springpojkar – unga som utnyttjas är äldre kriminella.  Vi har frågat landets alla polismyndigheter – och problemet med unga som utnyttjas för att göra tjänster åt äldre kriminella visar sig vara spritt i stora delar av landet. Linköping, Uppsala, Malmö, Gävle, Jönköping, är några exempel. Vid de allra flesta polismyndigheter – 17 av 21 – finns personer som kan bekräfta att det här förekommer hos dem. Ofta hör det ihop med något kriminellt nätverk – och ibland handlar det om enskilda kriminella som använder minderåriga. Jag ber om att få tips på domar och polisens förundersökningar för att kunna läsa om det. Men ofta finns inga såna. Poliser ser saker, hör saker från tipsare och avhoppare – de vet – men det går inte att bevisa. Men de kan ge exempel på vad de misstänker att springpojkar som finns i deras område fått göra. Först ut här Jörgen Karlsson, närpolischef i Kista/Akalla/Hjulsta. – Vi har ett antal ungdomar, alltifrån 12-13 år upp till 15-16 som agerar springpojkar åt äldre kriminella och då pratar vi om åldersgruppen 18-23 år ungefär. Mats Rosenqvist, kommissarie polismyndigheten i Jönköping, chef brottsförebyggande funktionen: – Det jag först tänker på är det här med narkotikaförsäljning. Det är väldigt bra för den kriminelle att använda någon som inte är straffmyndig för det här arbetet. Är de inte straffmyndig blir det inget straff utan samtal med socialen tillsammans med vårdnadshavare. Joana Ciurana är ungdomspolis i västra Göteborg: – Mycket är väl att jag tror, men de äldre vill inte längre hantera, det handlar inte bara om droger – de har även fått ha vapen. För det är väldigt sällan att man kroppsvisiterar 12-13-åringar. – Vi har sett hur man stjäl bilar, förvarar vapen, tar hand om mobiltelefoner efter brott och kör omkring för att ge alibi. Skjutvapen gömda hemma som man får ett telefonsamtal och då får man komma till en viss plats med de här skjutvapnen för då behövs de användas. Sist där Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje. Vår kartläggning visar att det här inte bara är ett storstadsfenomen. Fenomenet med ”springpojkar” – eller  svansar, bärare, lärlingar, eller utförare – som polisen kan kalla dem – kan också dyka upp  på mindre ställen som Tierp och Enköping i Uppland. Men det verkar kunna variera hur välorganiserat polisen uppfattar det. Åldrarna på springpojkarna polisen stött på skiljer sig också åt lite i landet. På mindre orter verkar ”springpojkarna” vara lite äldre än vad de är i storstäderna. I enstaka fall kan ”springpojkarna” vara i 11-årsåldern. Oftare från 12-13.  Men de kan vara uppåt 18-19 år och göra den här typen av tjänster. För - en som är under 20 år kan räkna med ett lägre straff än en över. Vanligt är en kartellstruktur där en vuxen kriminell har springpojkar i 16-årsåldern – som i sin tur bossar över yngre springpojkar – vilket minskar risken ytterligare för den äldre att knytas till en större mängd narkotika till exempel. Några exempel på fenomenet som vi fått höra: I Dalarna tog en kille i 16-årsåldern tåget med vapen på tåget till Stockholm. I Göteborg jagade polisen en vuxen och såg hur han kastar över en väska till ett barn som springer undan. I Örebro tog en äldre med sig en kille under 15 år för att hota en person – blir det polisanmält har den vuxne ryggen fri. I Uppsala berättar en exkriminell om att en springpojke gömde vapen, sprängdeg och granater  åt honom i sina föräldrars förråd. Så det här är något som pågår runt om i landet. Samtidigt säger poliser vi pratar med att det här är något som de har dålig koll på. Att upptäcka springpojkarna är svårt av flera skäl menar de. Innan de åker dit för brott utmärker de sig sällan. Och det första en ”springpojke” får lära sig är att inte gola, alltså tjalla, absolut inte säga vem du jobbar för och inte polisanmäla om de själva råkar ut för nåt. Dessutom finns de som gör någon enstaka tjänst – och de som lever med det här hela tiden under flera års tid. De flesta av dem vi når säger att de inte vet hur många såna här springpojkar man har i sitt område. Jörgen Karlsson närpolischef Kista/Akalla/hjulsta igen: – Det är svårt att säga ett exakt antal. Det har förekommit länge, det har det. Känslan av att det ökar litegrann, ja. Det gör det. Men det kryper också ned i åldrarna. Du heter Sofie Holmqvist, du är rotelchef på Nova? – Ja det stämmer. Nova är ju en rotel vid länskriminalpolisen i Stockholm. Huvuduppdraget för vår del är att jobba med grov organiserad brottslighet och även förhindra att rekrytering sker till kriminella nätverk och ja, jobba med avhoppardelar och sådär. Hur många sådana här springpojkar har ni i Stockholm vad ni vet? – Stockholms län är väldigt väldigt stort så ett antal är väldigt väldigt svårt att sätta sådär. Kan det vara 500 det finns i Stockholm ungefär? – Jättesvår fråga. Men det är inte omöjligt, absolut inte. Skulle det kunna vara 5000 springpojkar i Stockholm? – Med tanke på att vi inte kartlägger dem på det viset, så kan jag inte sätta ett antal över huvud taget. Men hur ser du på att ungdomar, 11-15-åringar får förvara vapen och narkotika – och ni vet inte riktigt hur många de är som gör det? – Ja, alltså mörkertalet här är ju jätteolyckligt. – Jag kan inte prata för hela Göteborg. Men i vårt område, i västra Göteborg då, så skulle jag uppskatta till i alla fall ett 20-tal springpojkar, 20-25 där. – Jag är ledsen att säga att jag vet faktiskt inte. Men vid varje gängkonstellation så finns ett antal såna, springpojkar, eller hundar som de kallas i Södertälje. Mellan 5-7 stycken per konstellation. Sist här Anders Göranzon, spaningschef Södertälje, dessförinnan Joana Ciurana, ungdomspolis i västra Göteborg. Men - någon samlad bild av problematiken går inte att få. I en storstad - sitter en annan kille på kafé med mig. Vi träffas i en finare stadsdel på ett lummig bakgård - där finns det ingen risk att nån känner igen honom och undrar vad han gör med mig menar han. Han är i 20-25-årsåldern. Vi kan kalla honom "Affe"  och han har haft en hög position i ett av Sveriges kriminella gäng. Nu har han kapat skägget - låtit håret växa - men de många tatueringarna berättar om hans livsval. Han är en av dem som själv använt springpojkar. Men han gillar inte ordet. – Jag skulle inte kalla dem springpojkar utan yngre bröder. I deras huvud trodde de att de gjorde mig en tjänst och på så sätt ville de skapa band mellan oss, de ville visa sig lojala och allt det. Men i mitt bakhuvud var det utnyttjande, att de fick ha saker hos sig och inte hos mig. Just därför att de kanske är lite yngre än mig, får lägre straff och polisen har mer koll på mig än på dem. Var skulle de ha grejerna? – De fick vara lite kreativa, vissa hemma, vissa kanske hade nåt stasch. De hade ansvaret. Hur gick det till? – Man bad om en tjänst, men man visste att de skulle gå med på det för att inte vara en fitta. Så man visste att de skulle gå med på det. Men man la fram det lite snyggt, så att de inte skulle känna att de blev utnyttjade: ”Broshan jag har lite knas nu, kan du ha det här.” De ställde upp för att visa lojalitet. ”Affe”:s erfarenhet är att de som söker sig till gängmedlemmar ofta är killar som saknar manliga förebilder, till exempel inte har någon närvarande pappa. Han vet att han själv fungerat som förebild för yngre killar. Om du tänker tillbaka – du hör av dig och ber om tjänsten? – De kunde, jag visste ju att de kunde. Det är en period när de visar upp sig självmant. De tänker att de visar upp sig. De visar att de är lojala och går att lita på. Vissa sket ju i om de åkte in, satt inne. Det var som grädde på moset. Då har de både hållit nåt, suttit och inte golat. De har skyndat på processen till tilliten. I mc-gäng finns ofta regeln att medlemmar i undergrupper ska vara 18 år. ”Affe” hävdar att han aldrig haft nån yngre än 18 som gjorde tjänster åt honom. I domarna mot ”Affe” kan man inte läsa nåt om springpojkar, men han har inget emot att berätta om sina egna erfarenheter. Men han säger inte ett ord om vad någon annan gjort eller gör. Fast han verkar tycka att det är lite konstigt att jag fastnat för just det fenomenet, för honom är det så självklart. ”Affe” dricker svart kaffe ur en skir kopp och tar upp att han tycker han är bra på att läsa av folk. Han letade och såg dem som sökte. Killar som varit mobbade och ville visa sig. Han testade och såg vilka som var effektiva. – Vissa gillade man lite mer. Vissa gillade man inte alls, men man visste de bra och bidrog mycket. Så länge han bidrog var han ok, sen var han som en trasa man kastade iväg. Själv kom ”Affe” in i kriminaliteten som 13-14-åring. Familjen hade dåligt med pengar. Han hade börjat röka på och ville ha pengar till det och till kläder. De var ett litet kompisgäng i ungefär samma ålder där alla hade dåligt med pengar. De började sälja påsar med gräs för att tjäna pengar. Ibland  hade någon en äldre kompis eller brorsa som bad dem sälja. Då var du en springpojke också? – Jag gjorde det för min egen skull. Men med åldern, med tiden – när man gick med - ställde man upp på tjänsterna. Minns du hur man kände? – Jag blev stolt faktiskt  - fan han frågade mig. Man var liten också, så man tänkte inte riktigt, man lite trög när man var liten. ”Affe” har berättat att många blev förvånade att just han hoppat av gängkriminaliteten. Han hade rykte om sig att vara mycket våldsam. Var det någon av de yngre som var rädd för dig av de här yngre? – De var nog nojiga över att säga till mig om att de inte ville hålla på. Visste inte hur jag skulle reagera, hur jag skulle ta det – så de höll det för sig själva. Det gjorde de. Vi har fått höra ”Sami” och C:s berättelser inifrån. En polis som har tillbringat mycket tid med tränga in i och förstå kriminella nätverk är Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje och en ledarna för insatsen mot grov organiserad brottslighet där. Han har jobbat med den här typen av kriminalitet i 20 år. Anders Göranzon menar att hans erfarenhet är att det här finns över hela landet. Alla ställen där det finns hierarkiskt uppbyggda kriminella nätverk. Och det finns överallt. – Unga gärningsmän som finns i periferin av den inre kärnan. De som vill komma upp sig i den här hierarkiska organisationen. De som är mellan 13 och uppåt kanske 17-18 år. Det har också att göra med att om det är yngre personer som åker fast med vapen eller narkotika så blir straffet inte lika kännbart som om det var en äldre människa. Det ligger ju i den inre kretsens självbevarelsedrift. De vill inte bli tagna och exponeras på samma sätt. Därför låter man då yngre medlemmarna ta hand om de här grejerna. – Och de är också mer utbytbara. Skulle någon av de här människorna åka fast, så finns det kanske flera stycken till som kan ta deras platser till exempel. Men att 13-åringar har vapen och håller dem till äldre kriminella tills de ska användas – det låter ganska extremt? – Ja men det är ju inte extremt om det är normalt i den miljö du lever i och verkar i. Det som är extremt för dig är normalt för de här människorna och vice versa. Det är ju det vi måste förstå. Fler poliser och andra som har insyn i de kriminella nätverken bekräftar bilden som Anders Göranzon, Sami och "Affe" gett: Det behövs ingen värvningskampanj till de här grupperingarna. Unga rekryterar sig själva som springpojkar, de vill bli sedda, vara en del av nåt. För äldre kriminella är det naturligt att använda yngre för tjänster - de har ju gått den vägen själva. En exkriminell säger att: "De här killarna skiter i det, de vet att de är springpojkar men de tycker det är koolt, de får den här respekten, kärleken, fel sorts kärlek. Det är fördjävligt". En annan förklarar hur hans krets är som en stor familj, där småkillar umgås med äldre och vissa begår brott, andra inte.  Ju äldre man blir desto tydligare blir rollerna och den som begår brott får högre status. Ofta finns pengar med i bilden för springpojkarna, men sällan stora summor. Ibland handlar det mer om att visa vad man går för. Det finns exempel på att "springpojkarna" blir tvingade till saker, för att betala av påhittade eller verkliga skulder t ex. Men det verkar vanligare är att det bygger på lojalitet - risken är större att en tvingad springpojke vittnar om han grips. Poliserna jag pratar med runt om i landet pekar ofta på att det här med att använda yngre inte är nåt nytt fenomen. Några menar att polisen riktat mer fokus mot springpojkar de senaste åren - och därför upptäcker fler. Andra menar att de faktiskt blir allt fler, som polisen Anders Göranzon i Södertälje: – Jag tycker att det här har funnits hela tiden, men det går hand i hand med att det finns fler och fler organiserade kriminella konstellationer eller gäng.  Och i och med att det finns fler och fler sådana så är det också så att det blir fler och fler springpojkar. Och jag tycker att det ökar, det gör det. – Lever vi i en sådan värld där individualismen och profithungern står i centrum så hittar vi olika vägar att nå dit. Bor man i förorten och är en outbildad yngling i 15-16-årsåldern med en diagnos i någon form – ja vad fan ska han göra? Han dras till sina polare. Det är inte så att ”jag skulle vilja det här” och så. Han vet ju ingen annan väg. Tillbaks till det lummiga kaféet och killen vi kallar Affe. Han är ju ett exempel på vad som kan hända med en springpojke. Han blev själv grovt kriminell i gäng – och skaffade egna springpojkar.  Hade du mycket pengar – var det ett skönt liv? – Nej. Så länge jag hade pengar i fickan och mina droger var det lugnt, jag sket i allt annat faktiskt. Men hade jag slut på nåt var det bara att skaffa. Åkte jag in var det som men käftsmäll. Då var det bara att gå ut igen och försöka undvika att torska. Det var väldigt, väldigt stressigt. Jobbigt. Känslan att man inte ville svika de andra. Han gick på ”tjack”, alltså amfetamin, i stort sett varje dag. Förutom om han skulle göra en stöt för då behövde man vara klar i huvudet. Ibland var det konflikter. Då bar han skyddsväst och gick inte ut ensam: – Man tänkte inte på det, det var självklart. Jag var inte rädd, för jag hade den mentaliteten: ”Dör jag så dör jag”. Anders Göranzon tar ett exempel från de år han jobbat mot grov kriminalitet som polis: – Jag tog en 14-åring en gång i Husby med en Kalasjnikov. Han fick en Kalasjnikov var tredje eller fjärde dag för att göra rent dem och fick betalt för det, alltså ta bort oljan och sådär. För att det sen skulle gå vidare till en annan 14-åring som skulle förvara de här sen. Ledarna skulle behålla fem och 25 skulle gå iväg till försäljning. Jag vet inte hur räddar man den där 14-åringen? Han är grovt kriminell idag. Jag vet inte - vad skulle du sätta in för åtgärder? Poliser på flera håll är frustrerade över att det inte finns något avhopparsystem som underlättar för springpojkar att komma bort från kriminaliteten, någon nämner att de fått lämna ungdomar på gatan i väntan på åtgärder från soc flera veckor fram i tiden. Poliser och exkriminella säger att det ofta görs ett vägval i sextonårsåldern – där en del springpojkar blir kvar och fortsätter med en kriminell livsstil. Och det finns forskning som bekräftar att tonåringar som håller på med så pass avancerad kriminalitet som springpojkar gör löper stor risk att fastna i en kriminell livsstil. Trots detta säger flera poliser vi pratar med om att de har dålig koll på springpojkarna. – Det är därför man har springpojkar, för att det ska vara svårt. Men däremot kan man nog skönja vilka som är springpojkar när man börjar jobba i grupperna. Alltså när man börjar gripa individer. För de går ju inte bara runt och gömmer vapen,  de begår också  brott som rån, stölder, inbrott i lägenheter, hälerier och så vidare. I samband med att vi griper  de här människorna så genomför vi husrannsakningar och har förhör och i de lägena så kan man också få en bild av att de är springpojkar och tillhör en hierarkisk organisation. Har polisen generellt tillräckligt bra koll? – Vi vet vilka det är, men sen är vi olika duktiga på att de facto lagföra dem. Vad kan det leda till att det är olika på den punkten? – Problemet är ju att är vi inte duktiga på att först identifiera och sedan lagföra dem, om vi undviker att agera på den information vi har, då innebär det att de här killarna – nån gång tjej - växer och till slut kommer de in i den inre kretsen – blir grovt kriminella. Där har också andra myndigheter ett jätteansvar – sociala myndigheter, skola och så vidare , men framförallt föräldrarna har ett jätteansvar också. Men om polisen nu känner till det här – vad gör de åt det? Polisen runt om i landet ger en massa exempel när jag ringer runt. Framförallt försöker samverka med socialtjänsten, med skolan, fritidsaktiviteter. Poliser har projekt i mellanstadieklasser, flera testar nu modellen med social insatsgrupp där sekretessen bryts mellan olika instanser och man kan prata specifikt om en enskild person. De flesta påpekar också att polisen varken kan eller ska lösa det här på egen hand. För ”Affe” som gick från springpojke till ledare med egna springpojkar blev ett fängelsestraff vändningen. Inne i fängelset blev han frälst och sen han kom ut har han lagt av med droger och kriminalitet. – Jag vet att jag inte kommer hålla på med brott, det jag inte vet är vad jag vill plugga till eller vad jag ska arbeta med. Men människor och religion vill jag jobba med, de två sakerna. Hur tänker du om det att du rekryterat folk? – Jag är religiös ju så att jag vänder mig till de yngre. Och en sak jag använder mycket är min religion, islam. ”Affe” hoppas nu kunna använda sina egna erfarenheter till att hjälpa unga att komma ur kriminalitet. När han själv bestämde sig för att kliva av tog han med sig en av sina småbröder som han kallar det ut. – Den här grabben är lite yngre än mig, han var lojal till mig och han såg upp till mig och tyckte det var tufft att vara kriminell. Han var lojal till mig och så han sa att lämnar du så lämnar jag. När jag väl kom ut så tog jag med honom och sa att ingen ska ha nåt med honom att göra. Han är med mig nu och de accepterade att han var som min lillebror.  – Jag får honom att skärpa sig i skolan, hjälpa sina föräldrar. Jag känner att kan jag göra det för honom kan jag göra det för andra också.  Jag önskar jag hade haft någon sådan som hjälpt mig när jag var yngre. Jag hade ingen, tyvärr så hade jag de som var äldre men som gick fel väg. Hur ska det bli för den andra killen ”Sami” som vi träffade början av reportaget? För ett tag sen var ”Sami” på att bli medlem i ett kriminellt gängs undergrupp. Nu har han träffat en flickvän och lyckats bryta med sin gamla livsstil. Han har hunnit fungera som springpojke i flera år – och faktiskt hunnit sluta vid 15 års ålder. Han har haft tur säger han, har inget brottsregister. Det nya livet är bättre säger han. – Jag vill bli fordonsmekaniker, jag gillar inte att sitta på kontor, jag vill jobba med händerna, det är mycket roligare. När du tänker på framtiden, ser du fram emot den eller känns det svårt? – Det känns svårt. Skolan och betygen och sånt. När du var uppe i det här hände det ju saker hela tiden, tycker du inte att det blir långtråkigt nu? – Det är bättre nu, man slipper gå på förhör. Det är inte bra att behöva gå till polishuset hela tiden med sin mamma. Det är pinsamt. När du var mitt inne i smeten och gjorde brott. Hade du någon dröm eller plan vart du ville nå? –Jag ville bli en av de högsta, så man kunde bestämma över folk. Ha mycket pengar. Jag ville ha deras bilar och sånt. Var det mycket status och respekt du var ute efter med kriminaliteten? –Alltså jag var inte kriminell, kriminell, kriminell. Inte som jag ser på det. Kriminell det är de stora – när man har typ bilar, respekt, man bestämmer över folk, såna grejer… När alla vet vem du är – då är man kriminell. – Om jag har varit kriminell? Nej det tycker jag inte. Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

På Världsvattenveckan i Stockholm avhandlades problem med vattenförsörjning och vattenkvalité, men också fungerande lösningar. I Uppsala hölls samtidigt ett internationellt möte om antibiotikaresistens, som mynnade ut i en strategi för hur man ska få fram nya antibiotika när de gamla slutar att fungera på grund av motståndskraftiga bakterier. Vi noterar att grottfynd i Spanien tyder på en människoart i Europa för 800 000 år sedan ägnade sig åt kannibalism, och söker de biologiska förklaringarna till att vi själva låter bli att äta upp varann. Slutligen träffar vi fotonikprofessorn Gunnar Björk som inför valet jämför forskningens ställning i politiken här med hur den behandlas i till exempel Japan och USA. Programledare: Camilla Widebeck.

I Uppsala avrättades 1849 den man som brukade kallas Dalpelle. Egentligen hette han Djos Per Andersson. Per var stortjuv och mästerrymmare, men efter att ha fått ett sabelhugg i huvudet började han drabbas av våldsamma raseriutbrotten, och då kallade han sig själv för Dalpelle. Dalpelle högg ner sin fångvaktare, och blev dömd till döden. I väntan på avrättningen skrev han ner sina minnen i två små häften som finns bevarade på Riksarkivet i Stockholm. Dalpelles texter är fulla av tankar om vad som gör en människa till brottsling och hur han ska kunna komma tillbaka till samhället igen. Läs mer: