Podcasts about exemplet

Under 2023 blåste en strid upp inom Socialdemokraterna i Botkyrka kommun efter att det uppdagats att kriminella gäng hade infiltrerat en fritidsgård i kommunen. Efter de framkomna uppgifterna beslutades att verksamheten skulle läggas ner. Kommunordförande Ebba Östlin och ABF – som drev fritidsgården – hamnade därefter i en maktkamp som nådde ända upp i toppen av det socialdemokratiska partiet, där man tog ställning mot den som vill rensa upp i de kriminella elementen. Exemplet är bara ett av flera som sätter fingret på svårigheten med att ta i itu med organiserad brottslighet där den möter svensk offentlighet. Detta är något som vi samtalar om i veckans Hotspot. Gäst i programmet är Andreas Henriksson, journalist och tidigare socialdemokratisk politiker som har fördjupat sig i systemhotande välfärdsbrottslighet. Se programmet på Youtube: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.youtube.com/@varldenidagplay⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ ⁠⁠⁠⁠ Vill du hjälpa oss att göra fler program? Stöd gärna vårt arbete genom att swisha en gåva till: 123 396 94 17 Prova Världen idag en månad gratis: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://prova.varldenidag.se⁠⁠⁠⁠

Kunskaper om huruvuda målen med biståndet har uppnåtts, och vad som fungerat och inte fungerat, är helt fundamentala. Det är mycket som står på spel - många miljarder i skattemedel, men framför allt minskad fattigdom och förtryck i världen. Men vad är resultat inom biståndet? Vad finns det för information och hur får man fram den? Uppfyller Sidas och regeringens resultatredovisning sina syften och vilka är förbättringsmöjligheterna? Tre av EBAs utredningssekreterare reder ut frågorna: Markus Burman, författare till rapporten "Vad säger Sidas årsredovisning om biståndets resultat. Exemplet sysselsättning" samt Númi Östlund och Helena Hede Skagerlind, båda författare till rapporten "Det är resultatet som räknas: För en bättre resultatredovisning av biståndet"

George Orwells 1984 har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-03-23.Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår. Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen. Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän ”Hängningen” från 1931 och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde något oväntat. Orwell berättar: ”När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom.”En existentialistiskt lagd läsare kan i den händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap. Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla. Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna åskådliggöra är förbjudet.Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet, arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar in i samtiden och framtiden. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.” Så lyder en av Partiets paroller. En av hans arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han tjänstemannamässigt verkställer. ”Ens namn ströks ur registren”, säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons öde osentimentalt beseglas, ”all dokumentation över allt man någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad var begreppet som användes”. Men samtidigt som Winston är en bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han under den fruktade Tankepolisens specialbevakning."Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig, men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet. Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades. Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan något, eftersom ”ingen bryr sig om vad proletärerna säger”. Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på ungefär som vanligt.Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under 1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt. Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig själv och den andre.Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra" överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och brutala vanor, med den överordnades distanserande blick ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt ”slog det honom för första gången att hon var vacker”. Den arbetande kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor som hon ”slet genom hela livet och fortsatte sjunga”. I de orden framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen.Jimmy Vulovic, litteraforskare och författareLitteraturGeorge Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget Bakhåll, 2021.

Hur blev den här lilla söderhavsön så sagolikt förmögen och välmående – och hur gick det till när de förlorade allting, inte bara vartenda korvöre, utan också själva marken de stod på? Naurus öde fungerar som ett varnande exempel på att man inte kan urholka sina egna livsvillkor hur långt som helst utan att det blir konsekvenser. Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2021-03-09.Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaire's Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99.I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium – vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna.Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: ”Alla hatar varandra här.”Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade ”Urban Disaster”-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om ”gator i himlen” ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen.Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning – illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra.Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord.Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade ”tower blocks” iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering.Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: ”Allt här var kamouflage”, sa hon. ”Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat.”Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Hej hopp och god fortsättning! Idag tipsar Martin om en billig liten slinga som du int bör förringa. Det handlar helt enkelt om en ljusslinga med LED-lampor, driven av AA-batterier. Exemplet som vi anävnder här är IKEAs Ledfyr som finns med 12 och 24 LED-lampor. Men självklart finns det flertalet andra likvärdiga på marknaden. Passa på att kika efter dessa nu när julen tar slut och varuhusen vill bli av med "onödiga julprylar". Du kan komma över till fyndpris!

Theodor Guilletmot aka @uncommonsensefitness har gjort en hjälteresa från att vara riktningslös och deprimerad till att ta totalt ansvar för sin egen hälsa och vända det till raka motsatsen. Vi pratar om vändpunkten i Theos liv och hur han kom att ha ett så tydligt före och efter. Dessutom berör samtalet om goda, traditionella värderingar och hur de kan krocka med den moderna människan vars liv inte är lika nobelt och gynnsamt alla gånger. Kontakta Theo på Instagram: @uncommonsensefitness / https://www.instagram.com/uncommonsensefitness/ Kontakta Theo på Youtube: https://www.youtube.com/c/UncommonSense 00:00 Introvinjett 00:40 Presentation av gästen 02:30 Nytt ord i ordlistan: sillgissla 03:15 Om att flytta utomlands från Sverige till Grekland 05:40 Hur ser en vanlig dag ut i Theos liv? 09:45 Origin story - från en ångestfull & meningslös Lille Theo till en stark Solar Knight 13:00 En panikattack leder till ett uppvaknande och en förändring 14:40 Om värdet av rutiner under tuffa tider 16:00 Livsstilsmedicin, gränslöshet och exponeringsterapi 17:20 Theo börjar träna styrka och tar tag i kosten 18:50 Varför det är lättare att vara i form efter 30 än innan 30 20:35 Hur Theo bröt sig ur 9-5 och vardagsmisär 24:45 Nästa steg i hjälteberättelsen - bortom bekvämligheten och utvecklande av skills 27:00 Förlustaversion, pseudokarriärer och rädsla-risktagande 29:45 När är det för sent för förändring? 30:30 Jobb och/eller fritid - är du produktiv eller är du upptagen? 33:00 Rapid Fire #1: Dygd, kyskhet och sexfasta 38:00 Leta inte hos romantiska partners det du vill ha utan bli det själv istället 40:30 Hur viktigt är sex? Vad är sex för moderna människor och vad kan sex vara? 43:30 Om drivkrafter, bekräftelse och prioriteringar av behov 45:40 Rapid Fire #2: Barfota och skor 47:00 Kontakten med naturen 49:00 Modern teknologi - en belastning eller en bonus? Exemplet elsparkcyklar 50:00 Bli fri genom att bry dig mindre om andra människors tankar och åsikter om dig 51:00 Hänsyn, förtroende och att följa regler & respektera institutioner 57:40 Rapid Fire #3: Lever, Kött och Protein - Naturens multivitamin 1:00:00 Kostråd, dogman och vanliga missar som hindrar svensken från att komma i form 1:03:00 Avslutande tips och råd till den som vill komma igång! 1:05:00 Hur kontaktar jag Theo som coach? Några ord om coaching 1:07:40 Avslutande ord, floskler och adjö Besök också podden på sociala medier: @henrikvalis @fitnessfilosofifloskler Email: fitnessfilosofifloskler@gmail.com --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/fitnessfilosofifloskler/message

Pingpong handlar det om idag!Nej inte bordtennis utan något mycket roligare för hunden och mer användbart för dig! En övergripande träningsstrategi där du varvar det superlätta med det lite svårare. Egentligen är det lite styrketräning för hjärnan, på ett lättsamt och lekfullt vis.Avsnittet är UTVALT från självstudiekursen LJUDRÄDSLA MASTERCLASS som är perfekt för dig som vill lära dig allt om hur du kan hjälpa en ljudrädd hund. Kursen går verkligen på djupet med över 140 lektioner och 11 timmar videoinnehåll. LJUDRÄDSLA MASTERCLASS inkluderar grundläggande teori som skapar förståelse, instruktionsvideos med övningar, praktiska video-exempel från träning, samt flera illustrerade guider att ladda ner och behålla som belyser viktiga detaljer.Att pingponga är extra viktigt när vi jobbar för att hjälpa just rädda och osäkra hundar!I avsnittet berättar Milene även om ett annat koncept, hämtat från inlärningsvärlden där människor i beteendeanalys tränas med positiv förstärkning.TAGGA OSSPingpongar du när du tränar? Tagga oss och berätta, @braverdogssweden på Insta, Facebook, YouTube och TikTok!KÄLLORAtt “pingponga” i träning är en strategi Milene lärt sig av den fantastiska djurtränare Laura Monaco Torelli.Exemplet från beteendeanalysens värld kommer från avsnitt 119 av Animal Training Academy Podden.Mentioned in this episode:LJUDRÄDSLA MasterclassLjudRädsla Masterclass är självstudiekursen för dig som vill lära dig bygga upp en ljudrädd hunds självförtroende med modern, reko träning där hunden själv väljer att aktivt delta! Självstudiekursen inkluderar grundläggande teori som skapar förståelse, instruktionsvideos med övningar, praktiska video-exempel från träning, flera illustrerad guider som belyser viktiga detaljer! Du får även information om beteende-mediciner som kan hjälpa i de fall då du behöver komplettera träningen med läkemedel och många andra tips. Läs mer på; https://utbud.braverdogs.com/products/ljud

Pär Larshans, hållbarhetschef och ansvarig för affärsutveckling på Ragn-Sells och även medordförande för Internationella Handelskammarens arbetsgrupp för cirkulär ekonomi i Paris, berättar om drivkrafter, affärsutveckling och vilka samhällsutmaningar framöver som lägger grunden för att ställa om från en linjär till en cirkulär affärsmodell. Han berättar hur han ser på sambandet mellan god självkänsla och ansvarsfullt företagande. Pär ger också tips på hur man kan göra för att ändra en företagskultur.

I detta avsnitt träffar vi Priscilla och Eva som arbetar med romsk inkludering. De är anställda av socialförvaltningen i Stockholms stad men arbetet med romsk inkludering och brobyggande är ett nationellt uppdrag. Vi pratar om hur majoritetssamhällets exkludering av de olika minoriteterna leder till vidmakthållande av destruktiva normer och traditioner inom minoriteterna. Samtalet handlar även om gemenskap och motstånd, om rädslor och minnen av systematiskt och statligt förtryck och våld som går i arv. Eva och Priscilla berättar om de olika romska gruppernas erfarenhet och utsatthet. Ett avsnitt om hur historia och nutid tillsammans befäster och förstärker s.k. hedersnormer.

Som 11 åring kom Mustafa Panshiri till Sverige från Afghanistan. I dag föreläser han om integration för både myndigheter, kommuner, företag, skolor och ensamkommande och andra invandrade. Vägen dit gick genom att bli polis och att i jobbet känna igen sig i många av dem han träffade. Till slut slutade han som polis för att fokusera på föreläsandet och möten med människor. Han gör även podden Sista måltiden ihop med Ashkan Fardost, Chang Frick, Omar Makram och Hanif Azizi. För tre år sedan kom boken Det lilla landet som kunde som han skrev ihop med Jens Ganman. Och nu i dagarna släppte han sin första egna bok: 7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (Volante). Vårt samtal handlar om integration, tacksamhet, språk och vem som ska anpassa sig till vem. Det är ett ganska långt avsnitt, men det var svårt att dra ett streck eftersom frågorna är så intressanta. Jag vill helst inte skynda förbi viktiga frågor för att hålla mig under en viss tid. Som vanligt kan du läsa samtalet i en något nedkortad version nedan.Jag vill också avslutningsvis skriva ett par ord om Rak höger. När jag sade upp mig från Bulletin och blev min egen hade jag ingen aning om hur allt skulle gå. Substack var okänt för mig och vem visste om det ens fanns ett intresse?Nu efter 4 månader har jag över tio tusen prenumeranter. Jag är glad över att så många av er hittar något värdefullt i mina texter och poddar. Den nya plattformen har också möjliggjort en tätare dialog med er prenumeranter (och lyssnare), vilket jag tror är viktigt för att kunna bygga ett ömsesidigt förtroende. Ett tecken på att detta fungerar är att det fortsätter att strömma in nya prenumeranter. Jag tar nu chansen att ännu en gång skriva att jag inte gör reklam för något. Jag är inte beroende av någon finansiär heller. Jag är ensam avsändare för innehållet. Och det är endast med hjälp av er prenumeranter som jag kan fortsätta att vara helt självständig från alla sorters hållhakar. Om ni uppskattar det jag gör får ni gärna bli betalande prenumeranter. 5€ är ungefär 50 kronor i månaden, vilket är mindre än en stor stark nuförtiden (och mindre än en latte i Stockholm). Som betalande prenumerant får man också ta del av extramaterialet som i regel kommer en gång i veckan. Mejla mig på ivararpi@substack.com om ni hellre vill använda swish. Varmt välkommen Mustafa Panshiri till Rak höger!– Tack!Du har skrivit en bok som heter 7 råd till Mustafa – Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. Det är en ganska kort bok och jag somnade inte en enda gång när jag läste den. Annars somnar jag alltid när jag läser böcker.– Det är ett bra betyg!Det är ett bra betyg. Det har ingenting med böckerna att göra egentligen utan handlar om personliga tillkortakommanden. Du riktar dig till å ena sidan nykomlingar till Sverige men också till majoritetssvenskar som ska förstå vilka utmaningar man kan möta. Jag tänker att vi kan ta de här sju råden ett och ett och sen några invändningar. Vi kan börja med rådet att behärska det svenska språket. Du pratar om hur viktigt det är och hur språket öppnar upp för integrationen. Om du inte kan språket blir allt annat sekundärt. Det är ett ganska svårt att lyda tänker jag men du får gärna lägga ut texten hur du tänker med det rådet?– Det är inte en slump att det rådet är nummer ett på listan för språket är verkligen nyckeln för att komma in i samhället. Jag kommer in på det där med förortssvenskan eller kebabsvenskan som den ibland har kallats. Det finns politiker som har sagt att den är charmig och att den ska vara en del av svenskan. Jag menar att det är inget fel på den, man kan prata på det viset med sina vänner men om man ska söka ett jobb och i andra sammanhang med majoritetssvenskar, då blir man inte tagen på allvar om du pratar förortssvenska. Jag säger inte att man ska slipa bort det helt men jag menar att man ska lära sig behärska språket som majoritetssvenskar pratar. Jag tar som exempel att det här inte bara är unikt för unga invandrare i utsatta områden, utan även folk som kommer till Stockholm från Göteborg eller Värmland eller någonstans i Norrland, de börjar omedvetet slipa bort sina dialekter. Speciellt i akademiska sammanhang. Jag har pratat om det här med litteraturprofessorn Johan Lundberg till exempel.Någonting du tar upp är hur du och dina kompisar kunde ha ett slang-sätt att prata på, men att ni såg det som något tillfälligt. Där jag växte upp så är det extremt mycket slang. Man pratar på ett sätt, nu idag har slangen förändrats men många uttryck finns fortfarande kvar, men man visste att det här inte var ett sätt man skulle prata på. Det finns ett lingvistiskt uttryck för det, att du har ett kodspråk som finns till för att andra inte ska kunna se in i din värld. Det är en del av ungdomskulturer, att man utvecklar en slang för att stänga ute vuxenvärlden och andra grupper och markera sin identitet. Det som är annorlunda nu med ortensvenskan är kanske att det är så många som pratar det att det inte är ett tillfälligt stadium längre, på det sätt som du betraktade det.– Det jag skriver om i boken om mina vänner, det var att vi pratade flytande svenska. Jag kom till Sverige när jag var 11 men många av dem var födda i Sverige så jag umgicks mycket med andra generationens invandrare, från Eritrea, Kamerun, forna Jugoslavien och så vidare. De pratade klockren svenska men när vi kom upp i åttan, nian började man med flit bryta för att det var coolt. Men när vi hängde hos flickvänners föräldrar pratade vi ren svenska. Det var en fas som gick över, man insåg att det inte funkar bland majoritetssvenskar. Och ja, Sverige är inte som det var när jag kom hit -97. Precis som du säger växer man upp med förortssvenskan, den känns helt naturlig.Vi får gå tillbaka, jag började med råd nummer ett men vi har hoppat tillbaka till Mustafas historia, din historia. Du kom från Afghanistan till Sverige med din mamma, lillebror och lillasyster när du var 11. Din pappa hade redan varit i Sverige i några år. Ni hade redan flytt från Afghanistan till Peshawar i Pakistan?– Tillfälligt ja, det var i samband med att vi fick komma som anhöriginvandrare till Sverige. Min mormor var i Peshawar så då var vi hos henne innan vi kom till Sverige.Hur var det att komma till Sverige och hur var det att lämna Afghanistan?– För mig var ju verkligen som att vinna på lotto. När du bor i ett land där talibaner börjar ta över och du ser hur hemskt det börjar bli, då skapar du också en bild av att ”där borta, där är det motsatsen”. Jag hade en bild av att det var som Disneyland i Europa. Alla åkte karuseller och det var ljust överallt, alla var jättelyckliga. Jag hade jättestora förväntningar när vi kom till Sverige. Bara att vi landade i Sverige var en stor framgång, ”okej, vi har lyckats”. Jag var hur lycklig som helst. Jag beskriver i boken i ett avsnitt om tacksamhet hur tacksam jag är än idag över att vara i Sverige för jag vet vad jag kom ifrån och jag vet vad jag har kommit till. Speciellt idag, nu när talibanerna kommer tillbaka i Afghanistan och jag pratar med släktingar där. Jag känner en enorm tacksamhet men också skuld. Det är en märklig kombination för de är kvar där och det är egentligen en slump att vi är här och att de inte är här.I boken slås man av att du är bra på att navigera i både det svenska och den här invandringserfarenheten, att du kan prata så att säga med bönder på bönders vis, svenskar på svenskars vis och afghaner på afghaners vis. Hur har det varit för övriga familjen? Har ni ungefär samma uppfattningar i de här frågorna eller finns det konflikter i hur ni ser på integration? Tycker de att du har gått för långt i något avseende?– Det är en bra fråga. Jag tror att min lillasyster håller mer med mig. Min lillebror vet jag faktiskt inte. Han är gift med en svenska och har bott i Berlin i många år. Han är liksom en ”anywhere”. Och sen är han mellanbarnet och de är lite diplomatiska av sig. Men jag skulle säga att vi alla tre har klarat oss väldigt bra. Det här kanske låter konstigt men jag tror att en grej som har varit bra är att vi inte har haft våra släktingar i Sverige. Nu är jag inne på det här med hedersförtryck och hedersnormer. Det underlättar mycket att man inte hade nära släktingar här, annars tror jag att mina föräldrar hade varit lite mer vaksamma. Att vi alla tre hade en sån närkontakt till majoritetskulturen underlättade också väldigt mycket. Jag pratar inte så mycket politik med dem. Du vet, man ska inte prata politik eller religion med sin familj.Gud vad svenskt!– Men det händer att vi kommer in på det ibland.Du tar upp ett exempel, din mormor som hjälper din kusin från Afghanistan för hon ville gifta sig med sin pojkvän och både din mormors släkt är arga på henne och hennes pojkväns släkt är arga. Din mormor går egentligen emot det här hederssättet att tänka, hon borde ha backat upp släkten mot din kusin men gör inte det. Du skriver en fundering att ”hur hade jag reagerat om jag hade varit kvar i Pakistan och varit 30-någonting och kanske haft egna barn och hedern skulle ha varit en valuta?” ”Hade jag reagerat genom att hjälpa henne eller hade jag tvärtom velat få in henne i fållan igenom för kollektivets bästa?” Det finns skämt om att efter andra världskrigets slut var det så många i Frankrike som hade varit med i franska motståndsrörelsen så om det hade varit sant så hade de nog kunnat besegra nazisterna. Det var ganska få som var med men eftersom Charles de Gaulle hade varit det och genom att rösta på honom och genom den nya berättelsen om Frankrike, kunde motståndet bli en samlande myt. Men den var inte sann.– Jag för ett resonemang om det i boken, vad hade jag gjort? Och helt ärligt så skrämmer den frågan mig. Det är jätteenkelt att idag sitta på läktaren nu när jag varit i Sverige i över 20 år och anammat det västerländska och svenska vad gäller värderingar och normer. Även om min familj är rätt sekulär av sig och min mamma och pappa tyckte om att Afghanistan moderniserades, att flickor kunde gå i skolan och så, så vågar jag inte svara på frågan. När du är inne i det där blir det ett sånt jäkla tryck utifrån och inifrån, att bevara något slags heder. Jag tänker att man försöker vara ödmjuk inför svårigheterna det kan vara att verka i en sådan kontext. Det finns ingen uppenbar exit i en sådan situation för dig själv.– Det min mormor gjorde, att hon hjälpte henne fly Afghanistan. Min mormor är en gammal kvinna så när de här grannarna och släktingarna börjar prata och hedern står på spel, så är det inte min mormor som får skiten för hon är en gammal kvinna. Man resonerar att hon självklart brydde sig om sitt barnbarn. En gammal kvinna med grått hår ska ändå gå bort, vad vet hon? Lite så. Medan den som får skiten blir pappan till flickan, alltså överhuvudet i familjen. Hur kunde han låta det här ske? Inte för att ta ifrån mormor det fina hon gjorde.Jag tänker att vi går igenom de andra råden också. Det andra rådet är ”lär dig svenska koder”. Det tycker jag går i linje med råd nummer fem, ”inse att dina kläder också är ett språk” och nummer sju ”visa ett rimligt intresse för ditt nya hemland”. Vad är det för koder man behöver lära sig? Kan du utveckla?– Det här med kläder är intressant. Ta det här med ”addidasriddare” som en del pratar om i våra förorter. Det har spritt sig och jag förstår att många i utsatta områden och invandrarkillar blir ledsna över det. Jag kan åka runt och andra kan åka runt till skolor med homogena svenskar och säga ”aja baja, man ska inte ha fördomar om någon som går runt i addidaskläder, det är en väldigt liten andel av dem som håller på med droger”. Men jag menar att man också kan tala om för de här killarna att fördomarna finns där ute och att de lätt kan bryta dem genom att inte klä sig i de kläderna och också ändra på attityden. Då har människorna med fördomar ingenting att komma med. Det går en dokumentär på SVT nu som heter ”I skuggan av El Chapo” Den är jätteintressant och i en scen intervjuar journalisten en droglangare, jag tror att det är i Järva. Killen säger att ”när jag ska träffa rikemansbarnen på stan går jag inte dit med addidasbyxor”. Han vill att de ska tycka att han är seriös, en seriös droglangare. Till och med han har fattat att kläder är ett språk. Jag menar att det är något som alla egentligen vet. Även när Göran Greider säger att han går ut i mjukbyxor, vad är problemet? Men Göran, det handlar inte om dig.Det handlar också om Göran, ärligt talat. Han ser så slafsig ut att det är ett statement för honom. Det är som Leif GW Persson, det finns väl ingen pengakåtare människa. Igår var jag i en leksaksbutik och det fanns ta mig fan ett förstoringsglas man säljer till barn och vem är det som står med det här detektiv-kitet? Jo, Leif GW Persson. Han har hur mycket pengar som helst, säljer hur mycket som helst och är med överallt. Ändå har han på sig den där jaktvästen inomhus och det är för att han signalerar något, det är en identitetsmarkör. Han hade kunnat ha en Armanikostym men då hade han inte varit Leif GW Persson.– Jag kanske inte borde säga det här men jag var med i TV4 för någon vecka sen och pratade om boken. Då satt jag i kulisserna och det var trisskrapande. Jag kommer inte ihåg hur mycket han vann men bakom kulisserna sa någon att ibland brukar Leif GW vara i studion när det är trisskrapning och någon gång hade han observerat att någon vunnit 250 000. Då hade han vänt sig till den där personen bakom kulisserna och sagt ”Det var länge sen jag blev glad för 250 000”. För den här personen var jätteglad för pengarna.– Jag tror att de flesta vet det här omedvetet, att det är klart att kläder är ett språk. Jag kan gå till mig själv, jag skulle hyra ut min lägenhet så jag la upp en annons. En kille hörde av sig och var intresserad så jag gick in på hans Facebook och bläddrade igenom hans profilbilder. Det var den där Becknarväskan och faktiskt adidaskläder och då tänkte jag ”den här killen kanske inte håller på med sånt” men jag chansade inte. Jag svarade inte honom och det kanske ligger hos mig, men tyvärr är det lite så det där. Jag önskar att det inte var så men det är inte så verkligheten ser ut. Jag tänker på att när du är en outsider så blir de här sakerna potentiellt mycket viktigare. Folk upplever hot från orten, adidasriddare eller vad man vill kalla det. Då kan den signalen förstärka att det inte verkar som att du tillhör majoriteten. Du har ett avvikande utseende på ett annat sätt och då kan du förstärka det.– Det är så intressant att du tar upp det för vet du vem jag tänker på när du pratar om att använda kläder som en markör? Jens Ganman. Han är ett ypperligt exempel på det. Speciellt när han är i Stockholm så försöker han visa att ”Jag hör inte hemma här”. Det här kommer han ge mig skit för men jag ska berätta ändå. När vi skrev Det lilla landet som kunde var vi i Stockholm en del och jobbade och vi fikade på ett fik på Östermalm. Jag märkte att när jag var med honom och vi hade fikat klart, brukade han plocka upp brickan och gå in med den till köket för att lämna in den. ”Tack så mycket för fikat”. För så gör man uppe i Norrland. Det är jättefint där uppe att plocka upp efter sig och lämna in. Jens gör inte så på Östermalm för att han är dum i huvudet, han fattar att man inte gör så där, men det är ett sätt att visa att ”Jag är inte härifrån, tro inte att jag är en av er”. Då kommer vi in på det här med att lära sig svenska koder. Du har några väldigt handfasta råd i boken. ”Respektera tider” är det första och den här podden började en timme och tjugo minuter efter utsatt tid. Du sa ”jag blir en kvart sen” och då sa jag ”men Mustafa, jag har läst boken och du ska respektera tiden” och då påpekade du att det var jag som hade skjutit upp det en timme till att börja med och sen var jag fem minuter försenad till din kvart. Så vi har missat den delen. Sen är det ”lär dig säga nja”, ”ställ dig i kö”, ”behärska dig”, ”håll avstånd”, ”respektera söndagsvilan”, ”prata med små bokstäver” och ”skryt inte”. Kanske vissa av de här sakerna är sånt man själv brottas med, vilket också är intressant. Ibland när man pratar om sånt här framstår det som att det bara är invandrare som ska anpassa sig till ett homogent kollektiv men vissa saker du tar upp är sånt som jag aldrig tänker anpassa mig till. Varför ska man anpassa sig? – Jag går genom det i boken att det finns andra strategier än de som jag lägger fram. Jag säger inte att jag kommer med lösningen med stort ”L”, men jag ger en väg. Många andra har vandrat längs med samma väg och det har funkat för dem, och det kan funka för dig också om du vill det. Om du vill göra på ett annat sätt, fine, så länge det funkar. Jag älskar när en sån som Bert Karlsson bryter mot alla de här koderna jag har skrivit om.Förklara varför du tar upp honom som exempel. Jag var med i din podd, Sista måltiden, även om det avsnittet inte är sänt än. Mitt i ringer din telefon och så visar du vem det är som ringer och det är Bert Karlsson. Varför ringer Bert Karlsson dig?– För att jag har försökt att bjuda in honom till podden ett tag. Det är ingen ordning och reda på honom, utan han ringde igår igen och sa ”Vem är du egentligen, vad vill du?” Sist jag pratade med honom sa jag ”Vill du komma till podden och snacka?” ”Ja, för fan. Jag ska spela in nån podd med Katarina Janouch i Stockholm”. Han bor i Skara. ”Du är välkommen” sa jag. Så sa han ”Du, på tal om det, kan vi låna er studio och spela in?” Du vet, en svensk gör inte så. Men han har den här entreprenörskapsmentaliteten, han skäms liksom inte. Han har miljoner men om han kan spara någon tusenlapp så…Du vet den här klassiska klyschan om att när man är hemma hos svenska barn så får man sitta på rummet och vänta när de andra äter middag. Bert hade inte suttit kvar på rummet, han hade sagt ”Ni har väl mat till mig också eller?!”– Jag kan älska det. Jag tycker att det är uppfriskande med en sån som Bert Karlsson eller en sån som Zlatan, som bryter mot jantelagen. Jag säger inte att alla måste se likadana ut men jag säger att många svenskar tycker om att många liknar varandra. Då blir svensken trygg och kan slappna av. Jag säger att det här är ett sätt att passa in.Du har ett till exempel. Jag hoppade över att göra lumpen…– Inte jag heller.Det borde vi väl båda två ha gjort. Du tar upp Diamant Salihu, han är själv från Tjärna ängar i Borlänge och jag hade honom i podden för ett tag sen och pratade om hans bok Tills alla dör, som handlar om gängkonflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen. Han beskriver hans erfarenhet, för han har rötter från Albanien, i lumpen, att han för första gången kom in i ett sammanhang där det inte var någon skillnad på människor. Där svetsades man samman i en uppgift. Lumpen finns inte kvar på det sättet. När du och jag blev tillräckligt gamla var lumpen på väg bort. Den här naturliga platsen för olika människor att mötas finns inte där längre. Egentligen tänkte jag inte gå in på det, jag la bara märke till det. Men det här med att skaffa ett extranamn, det tror jag är en sak som många hajar till på.– Det har upprört en del. Jag säger inte att man ska ta bort något namn, jag säger ”lägg till ett extra”. Det behöver inte vara ett svenskt land, men kanske ett västerländskt eller internationellt som passar i Europa. Det jag menar är att det finns vissa studier som typer på att en Mustafa kan ha svårare att komma till arbetsintervju än en Erik. Jag säger ”lägg till ett extranamn för att komma dit”. Ett namn svensken känner sig trygg med eller känner igen. Jag har exempel i boken att kinesiska affärsmän som åker till väst för att göra affärer, inte vill att deras kollegor ska tappa ansiktet när de inte kan uttala deras namn. Därför lägger de till ett extranamn. Det finns många exempel. Jackie Chan heter inte Jackie Chan, Jet Li heter inte Jet Li och Jack Ma heter inte så heller. Men också svenska exempel. Greta Garbo bytte namn när hon drog till Hollywood, hon hette Greta Gustafsson egentligen. När svenskar emigrerade till USA under 1800-talet bytte många av dem namn. Jag läste om att svenskarna ofta hamnade i samma by med varandra och brevbärare blandade ihop deras post för att det var fem, sex familjer som hette Andersson. Så då samlades svenskar i vissa byar och så skrev man olika namn och la dem i en pott. Så fick Anderssons plocka upp namn ur potten och ”Nu heter jag McCarthy”. Så var det bara en familj som fick heta Andersson. ”Vi ska inte göra det så svårt för brevbäraren”. Jag menar att jag har inte kommit på det här att lägga till ett extranamn.Det roligaste exemplet är östeuropeiska namn som verkligen är etniska. Kirk Douglas föddes som Issur Danielovitch och de är en släkt av vitryska judar och han växte upp under fattiga förhållanden i New York och pratade yiddish hemma, men det anar man inte av hans framtoning på vita duken. Om man ska slå upp ett anglosaxiskt namn så är det Kirk Douglas, det är väldigt svårt att bli mer WASP än det. Men det var så man gjorde, det finns massor exempel som du tar upp. Det här är motsatsen skulle man kunna säga till ”lär dig uttala mitt namn korrekt”. Alltså, vem är det som ska anpassa sig? Man tänker ”varför är det den som har det namnet som inte är ett i normen som ska ändra på sig? Varför kan det inte vara majoritetssamhället som ska lära sig?”– Jag önskar att det var så. Jag har fått många mejl från lärare som har skrivit att ”vi har tagit upp det här du skriver i boken och vi kom alla överens om att man måste lära sig allas namn på ett korrekt sätt och kalla in folk på arbetsintervjuer, även om de har konstiga namn”. Vilken fin tanke, tänk om alla kunde göra så. Men jag säger att det finns vissa studier som visar att det inte är på det viset och jag presenterar ett annat alternativ. Men jag ser framför mig att jag åker till en homogen skola på Lidingö eller i Danderyd och tar upp det här rådet till dem, och att de säger ”nej, såhär vill inte jag att vi ska ha det i Sverige och när jag kommer ut i arbetslivet och blir chef vill jag absolut inte leva i ett samhälle där människor byter eller lägger till namn”. Ja, skitbra! Jag vill också ha ett sånt samhälle! Men vi kan sträva mot det och samtidigt se till att människor kommer in på arbetsmarknaden genom att lägga till ett extranamn. Om jag ska vara djävulens advokat och anlägga ett maktperspektiv, så är det väldigt mycket som ligger på den invandrade att anpassa sig till majoritetssamhället. Det kräver inte så mycket från majoritetssamhället i din bok. Då kan man tycka att varför i så fall inte ändra på den maktasymmetrin? Varför skriver du, Mustafa, en bok där du stryker maktstrukturerna medhårs istället för att utmana dem? Vad skulle du svara på en sådan kritik? Är det en kritik du har fått?– Delvis, ja. Men jag tror att om du frågar många invandrare i Sverige, speciellt första generationen, så kommer de inte tycka att mycket av det jag skriver är konstigt. De vet att anpassning ingår i migrationens pris. Alla som lämnar anpassar sig till det nya på ett eller annat sätt. Jag försöker föra en diskussion i boken, ja anpassning är viktigt men hur mycket anpassning? Jag tror inte att svenskar vill att du anpassar helt och hållet, att du börjar dricka alkohol, äta fläsk. Det är inte den sortens anpassning. Men jag tror att vi har gjort ett misstag i Sverige under decennier där vi sagt att alla ska integreras i det mångkulturella samhället, även Erik Svensson. Man ska mötas i mitten och kompromissa och lära sig av varandra. Det låter fint på pappret men ingen berättar var det här ”mitten” är någonstans. Är det någon som har ritat ett sträck där alla möts? Det är enklare för dem som kommer till Sverige att anpassa sig till en kultur än att majoritetskulturen anpassar sig till hundratals olika kulturer. Alla invandrare har inte samma kultur. Visserligen är både jag och en somalier invandrare men vi har inte så mycket gemensamt förutom att vi är invandrare.Det här är något du tagit upp när du har varit ute och föreläst. Du tar upp en händelse när du föreläst i ett klassrum, jag tror att det är när du berättar om att känna tacksamhet. Då är det en somalisk tjej som säger ”Jag är född på BB, jag pratar bättre svenska än somaliska, varför ska jag känna mer tacksamhet än någon annan svensk?” Det där är en dragkamp i de här frågorna där det blir en skiktad tillvaro för människor. Nu sitter vi båda två här i skjorta, du har en blå och jag en grön. Låt oss säga att vi tar på oss våra bästa adidaskläder och går ut på gatan, då riskerar fallet att bli större för dig, för någon skulle kanske uppfatta att du är en adidasriddare. Det tror jag inte, jag tycker inte att du har det kroppsspråket men om vi låtsas. Det finns en potential att anpassningen kräver mer av människor med invandrarbakgrund, även de som är andra generationen, än det gör för den som är majoritetssvensk. Hos första generationens invandrare är det självklart, hos den andra och tredje börjar det bli något annat. Hur tänker du kring det där?– Exemplet du tar upp med den somaliska tjejen, jag gör ett misstag där. För jag pratar med henne om tacksamhet på samma sätt som jag pratade om tacksamhet med första generationens invandrare. Första generationen är jätteenkel att prata med, de vet var de har kommit ifrån och vad de har kommit till. Andra generationen har helt rätt, det är befogat av dem att säga ”vad menar du, ser du inte mig som dig själv, vi är båda födda på BB, jag har inte varit i Somalia, i Irak”. Jag tycker att tacksamhet är bra, att vi ska vara mer tacksamma men man kan inte trycka det i ansikten på människor för då kan det få motsatt effekt. Det måste komma inifrån.Vad det gäller att komma till ett land, det här blir ett parodiskt exempel och folk brukar skratta åt mig när jag säger att jag har bott utomlands, eftersom landet jag bott i är Danmark. Det är för kort för att anses ha bott utomlands. Men många svenskar förstår inte danska så bra, så det var ganska svårt att lära sig språket, trots närheten. Jag fick dock en försmak av hur det kan vara att vara invandrare. Jag fick uppleva hur svårt det var att komma in i den danska gemenskapen, det finns en massa små koder som man som svensk inte förstår. – Åh, vad spännande! Kan du inte dra några?Det är svårt men det finns en dansk humor, en lättsamhet i hur danskar är som inte finns hos svenskar på samma sätt. Det finns en attityd, de här klyschorna om dansk attityd till frihet. Danskar är väldigt lika svenskar men de är också annorlunda. Vi var en koloni där av medicinstuderande, mitt ex studerade medicin, och det var andra från norden och andra länder. Det fick konsekvensen att danskarna på universitetet umgicks med danskar och alla vi andra umgicks med varandra. Så de som hade invandrarbakgrund i Danmark umgicks med utbytesstudenter från Sverige, Norge, Island, Finland, och så vidare. Så jag har aldrig umgåtts med så många olika nationaliteter och eftersom de hade en invandraridentitet i Danmark så hade man mycket lättare att komma in i deras gemenskap. Vi blev en del av migrantkulturen på universitetet, med tamiler, bosnier, turkar, islänningar. Det var en rolig blandning men väldigt få danskar. Jag jobbade mycket i Danmark och man mötte en del konstiga attityder. Ingen kunde uttala mitt namn utan jag hette Edvard i Danmark. De kunde inte uttala mitt förnamn eller efternamn så jag accepterade Edvard. Jag hade det som mitt danska namn. Det fick mig att inse hur svårt det är att komma till ett nytt land. Om till och med Danmark känns lite tufft för mig, som svensk, hur känns det då att komma till ett land som är så annorlunda som Sverige?– Värderingsmässigt är svenskar och danskar väldigt lika varandra, vad gäller frihet och sånt där. Det du beskriver är roligt, det kan man skratta åt. Men om du kommer till Sverige och det blir en krock i värderingsfrågor, och du tänker ”de vill avbilda min profet som rondellhund och tycker att den ska vara i konstutställningar – de här människorna är sjuka i huvudet”. I deras värld är det helt stört. Jag har de här diskussionerna än idag med många som är nya i Sverige men som har bott här ganska länge. De förstår fortfarande inte hur man kan vara så respektlös mot religioner och personer i religioner som profeten. De tycker att det är något omänskligt över det, man är inte mänsklig om man beter sig på det viset. – Men jag tänkte fråga dig en sak, med tanke på hur fort det går i debatten, tror du att om jag hade kommit ut med den här boken 2012, 2013, 2014, hade den fått samma uppmärksamhet?Jag tror att du hade fått mer och väldigt negativ uppmärksamhet. Du fick en fråga när du började skriva boken, av Peter Esaiasson, som är statsvetare. Han skrev en bok som kom 2019 som heter Förorten som är en jättebra bok och som jag verkligen rekommenderar. Han knackade dörr och genomförde 900 intervjuer i Bergsjön och Hjällbo. För den som vet hur de här studierna går till så är det väldigt ovanligt att en statsvetarprofessor själv åker ut och genomför intervjuer med människor som i princip aldrig svarar på enkäter. Det är en population som är väldigt svår att nå, så han åkte ut och knackade på. Han skrev en fråga till dig: Idag är ingen dag för grubblande frågor, men när det blir vardag igen, hur ser du på argumentet att den värld du växte upp i och som du lärde dig hantera, inte finns längre? Att demografin ändras så otroligt snabbt att allt färre unga Mustafas idag lever i en miljö där det finns svensksvenskar att brottas och umgås med? Är du och andra i din generation, er relativa ungdom till trots, likväl generaler som utkämpar gårdagens krig? Och oj vad jag hoppas att det finns ett bra svar på min fråga. Jag tyckte att det var intressant, om du ville utveckla. Det är vissa av de här sakerna du tar upp, att du hade en svensk flickvän, att du umgicks med svenskar. När Diamant Salihu var här så pratade vi om när han växte upp på Tjärna ängar. Då var det fortfarande många svensksvenskar som bodde där och idag är det inte det. ”Lär dig svensk sed, lär dig språket” – är dina råd för en tidigare generation?– Jag skriver i boken att frågan från Peter Esaiasson kanske är den jobbigaste och svåraste frågan, men kanske också den bästa, jag har fått om den här boken. Anledningen till att jag är den jag är, är inte att jag läste om Sverige och svenskhet och koder. Det var för att jag absorberades in i det svenska, att jag hade en närvarande majoritetskultur. Jag tycker att Peter är inne på något intressant, ”bekämpar jag gårdagens kritik med gårdagens medel”? Riktar jag mig till en tid som kanske inte existerar längre? Det ligger något i det och i boken går jag igenom att vi kanske ska göra det man gjorde förr. Jag tar upp socialdemokratin med Gunnar och Alva Myrdal, hur de med Per Albin Hansson byggde upp det moderna Sverige. Hur man pekade med hela handen, en auktoritär hand och sa ”nu borstar vi tänderna, vi bor inte trångt och gör man det kan bostadsbidraget komma att dras in”. Det var väldigt strikt och jag menar att nu när vi har den situation vi har, vi har inte ett homogent land heller som vi hade då, så blir det kanske nödvändigt att staten får gå in igenom och peka med hela handen. ”Nu är situationen som det är och nu får vi uppfostra människor igen”. Som en folkuppfostringskampanj, det är kanske svaret? Det kommer att göra ont i det liberala Sverige, bokstavligen ta 1930-talets metoder.Du vill återvända till 30-talet?– Jag vet, min redaktör reagerade på det. Men det var då Gunnar och Alva Myrdal kom på de här idéerna.Även majoritetssamhället är mycket mer splittrat. Det där var under den industriella erans glansdagar när man planerade fram samhället. Man hade en eller två tevekanaler, ett flygbolag, en post, man hade ett av allt. Ett parti, även om det inte var en diktatur så var det en enorm stabilitet, en enorm likriktning. Det fanns inga ”opt out”-grejer. Du kunde flytta till ett annat land men det var likadant i USA under samma period. Samtidigt som Gunnar och Alva Myrdal skrev det här så påbörjades New Deal i USA under president Roosevelt. Idag är vi otroligt splittrade, vi lever i kanske inte filterbubblor men människor är verkligen mer individualistiska och kräver att få välja på livets alla områden. Det du säger är kanske det som krävs för integration men jag undrar om det ens är möjligt att genomföra. Något vi har sett är hur staten har en väldigt dålig kapacitet idag, på ett sätt man inte hade förr. Man hade en möjlighet att styra människor och idag har man svårt för det. Man har svårt att bekämpa brottslighet, kontrollera migration, staten är underställd europeiska unionen, man har stora företag som på många sätt utöver större inflytande över människor. Jag kommer ihåg när man pratade om att parabolantenner var ett hot mot integrationen, för att människor satt och kollade på teve från sina hemländer.– På den gamla goda tiden, när det handlade om paraboler.Nu har alla en parabol i handen i din telefon där du har allt och du kan välja allt själv. Du kan leva i din värld. Unga människor är del av subkulturer som är globala. Att försöka integrera svensksvenska ungdomar in i det vuxensamhället, med de normerna, det är en stor utmaning i det här medielandskapet. Kina gör någonting sånt här nu, mot uigurerna i landet.– Kanske inte det då.Jag menar bara att Kina har kvar sin statliga repressionsapparat. De har gått mycket längre såklart, men de har en kapacitet inom staten som den svenska staten saknar gentemot sin befolkning. Vi hade större statlig kapacitet förr.– Jag hör vad du säger och nej, att rakt av kopiera Gunnar och Alva Myrdal, Per Albin Hansson och den tiden går inte. Men man skulle kunna koppla försörjningsstöd till prestation. Inom en snar framtid kommer vi ha ungefär en miljon människor i utanförskap. Redan nu, men snart kommer en större andel svenskar resonera som han på Svenskt Näringsliv: Vad fan får vi för pengarna? Om vi har en miljon som inte gör rätt för sig utan vi bara finansierar deras levnad. Man skulle kunna få människor att borsta tänderna och äta tomater, om man gör det genom att använda pengar som ett språk.Här blir jag lite vänster. En gammal myt eller slagord var att invandrarna kommer hit och tar våra jobb. Men det är inte det man säger nu. Något som däremot stämmer, det finns en sketch i Grotesco där svennen skiftar mellan att prata om invandrare och robotar, att det är läskigt att de är överallt och tar våra jobb. Det ironiska är att han har rätt i satiren, för robotarna har tagit våra jobb. En anledning till att produktiviteten på en bilfabrik i Sverige har stigit flera tusen procent under de senaste fyrtio åren är inte att arbetarna har blivit mer produktiva utan att det har kommit robotar. Människorna som har kommit hit kanske vill göra rätt för sig men om vi spolar tillbaka till 1990-talet eller tidigare, var folk kanske mer främlingsfientliga och tyckte ”kom inte hit”. Men det fanns vägar in i samhället genom jobb, du kunde gå i skolor där det fanns majoritetssvenskar. Idag kommer människor, även om de har den bästa viljan ibland, till skolor som är problemtyngda. Även om du tillhör majoriteten som sköter dig är det en väldigt tuff miljö. Det finns färre jobb och de som finns har låg status. Du kan inte komma till ett industrijobb och få en helt okej lön, många jobb är städjobb och likande. Jag tänker att arbetslinjen, även om jag håller med om den på ett moraliskt plan, är tuffare idag än vad det var då. Och det är tuffare i Sverige som har så få lågkvalificerade jobb, jämfört med andra länder som har fler. Jag vet inte vad jag försöker säga.– Jag förstår. Det är ett långt resonemang man kan gå in på men min poäng med att koppla försörjningsstöd till att du gör rätt för dig, det kan vara utanför kollektivavtalet. Du kan jobba, gå i skolan några timmar, se till att det är rent i områden. För att få barnbidrag eller soc-bidrag eller bostadsbidrag gör jag också det här och det här. Och att samhällsorienteringen som finns blir striktare, att man verkligen tar till sig och visar att man har gjort det. Att den på något sätt kopplas till försörjningsstödet. Pengar är ett språk alla människor förstår.Tack, Mustafa Panshiri, för att du var med i Rak höger.– Tack, Ivar.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Södertälje har i decennier hanterat den slags problem som många medelstora städer nu står inför. Vad kan de lära av invandrarstadens exempel? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Södertälje har i decennier hanterat den slags problem som många medelstora städer nu står inför. Vad kan de lära av invandrarstadens exempel? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Norrtälje kommun har gjort en stor utvecklingsresa för att öka kompetensen i sina skolor för hur man kan skapa en bra undervisning och skolvardag för elever med NPF. Medverkar gör Ann Lindgren, pedagog med NPF-inriktning Centrala barn- och elevhälsan i Norrtälje kommun och Anna Siverman, specialpedagog och handledare i kommunen. Och med är också Helene Fägerblad som jobbar som rådgivare på SPSM. Samtalsledare är Erika Bergman, pressekreterare på myndigheten. 

Idag pratar vi självförsörjning och hur vi ser på det. Tess vill inte sätta etiketter på saker men Mattias gillar det.Exemplet handlar om ägg. Låt oss säga att du köper 24 ägg i veckan i normalfallet. Sedan skaffar du höns.Hönsen ger 6 ägg per dag så nu behöver du inte köpa ägg. Är du självförsörjande då?Men hönsen behöver ju mat. Om du behöver köpa mat till hönsen, är du självförsörjande då?Är det först när du kan använda din skörd som utsäde så att du år på år kan skörda så du kan fodra hönsen så att de lägger ägg så du slipper köpa ägg i butiken?Sedan pratar vi om odlingar och funderar på vad vi skall göra som 1 års jubileum. Mattias gör det i alla fall. Tess konstaterar krasst att det frågade Mattias i förra avsnittet med. 

I Uppsala har man satsat på stödjande team i vuxenutbildningen för att på så sätt minska avhoppen och för att eleverna ska ha möjlighet att nå sina mål med utbildningen. Satsningen startade som ett utvecklingsprojekt som delvis finansierades av Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och är idag en etablerad del av vuxenutbildningen i Uppsala. Medverkar gör Susanna Sjöstedt Meshesha, utbildningsledare på vuxenutbildningen Lärcentrum i Uppsala, och Eva‑Lisa Andersson, rådgivare och kursledare på SPSM. Samtalet leds av Erika Bergman, pressekreterare på SPSM.

George Orwells "1984" har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår. Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen. Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän Hängningen från 1931 och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde något oväntat. Orwell berättar: När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom. En existentialistiskt lagd läsare kan i den händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap. Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla. Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna åskådliggöra är förbjudet. Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet, arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar in i samtiden och framtiden. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna. Så lyder en av Partiets paroller. En av hans arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han tjänstemannamässigt verkställer. Ens namn ströks ur registren, säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons öde osentimentalt beseglas, all dokumentation över allt man någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad var begreppet som användes. Men samtidigt som Winston är en bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han under den fruktade Tankepolisens specialbevakning. "Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig, men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet. Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades. Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan något, eftersom ingen bryr sig om vad proletärerna säger. Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på ungefär som vanligt. Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under 1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt. Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig själv och den andre. Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra" överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och brutala vanor, med den överordnades distanserande blick ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt slog det honom för första gången att hon var vacker. Den arbetande kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor som hon slet genom hela livet och fortsatte sjunga. I de orden framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen. Jimmy Vulovic, litteraforskare och författare Litteratur George Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget Bakhåll, 2021.

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaires Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99. I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna. Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: Alla hatar varandra här. Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade Urban Disaster-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om gator i himlen ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen. Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra. Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord. Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade tower blocks iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering. Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: Allt här var kamouflage, sa hon. Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat. Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg. Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Frösö sjukhus öppnade 1915 som en del av den statliga sinnessjukvården. Avsnittet handlar om livet innanför väggarna - patienter, personal och behandlingar. Fil dr och arkivarie Sara Grut berättar i samtal med Jim Hedlund, bägge från Riksarkivet i Östersund. Musik: Lena Orsa, The world needs peace.

På statens ungdomshem får man poäng för skötsamhet och minus för motsatsen. Likheterna med samhället utanför institutionen är slående, konstaterar sociologen David Wästerfors ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir så arg alltså, jag blir riktigt, riktigt, riktigt arg, så jag vill bara se blod. Så jävla arg blir jag. En kille på ett av statens ungdomshem berättar om ett eskalerande bråk kring en fjärrkontroll framför teven: två killar mot en tredje, en förolämpning, ett slag och en spark, stolar som kastas eller nästan kastas, hot som skär genom luften. Personal kommer rusande och skiljer dem åt. Det blir explosivt men kort och avbrutet. Det blev inget blod, de tre killarna höll tillbaka och institutionen också. Det hade kunnat sluta illa men alla vet var de befinner sig. Om det hade skett utanför institutionen eller på akutavdelningen, däremot: jag hade försökt döda han, säger han som ville se blod. Det är nog det jag hade gjort. Killen syftar på ungdomsvårdens akutavdelning. Att hamna där är en radikal åtgärd mot en ungdom och samtidigt ett sätt att påbörja en vandring mellan olika institutioner och behandlingar, en vandring som är tänkt att hejda ett så kallat nedbrytande beteende, ofta med droger och kriminalitet. På akutavdelningen där borde väl beteendet vara än hårdare reglerat jämfört med andra ställen, såsom i soffan framför teven på den avdelning där den här killen befinner sig nu? Jo, i princip så hårt reglerat som det går. Samhällets ändstation är nådd, ingen idé att hålla igen. Akutavdelningen är därför lik isoleringen (eller avskiljningen) på varje avdelning en slutgiltig åtgärd och anhalt. Det är platser där raseri och galenskap passar bättre än behärskning, åtminstone som intervjupersonen i det här fallet beskriver det. Institutionernas värld är egendomlig. Små saker blir stora när dagarna segar sig fram på liten yta, när man måste tigga och be om lite extra yoghurt eller några minuter Internet och när självrespekten till slut kokar ned till hur man blir tilltalad framför teven eller hur de andra tittar på en. Snart är små saker inte längre små. De är helt enkelt de enda sakerna. På ungdomshem är tyglat humör belönande. Man får poäng för skötsamhet och minus för motsatsen. Även personalen får ett slags poäng om de behåller lugnet den mest beundrade behandlingsassistenten är sannerligen inte den lättantändlige. Och de unga talar om risken att förstöra för sig själva om de blir våldsamma. Deras behandlingstid kan förlängas, de kan mista privilegier och framstå som omöjliga för en utevistelse eller fritidsaktivitet. Killen som egentligen ville se blod säger att han vill hålla sig i mitten, alltså i balans och på lagom-nivå i konflikter, så jag kommer härifrån. Att agera alltför undfallande är inte heller att rekommendera. Då kan man bli slagpåse, hamna underst i hierarkien och få krypa. Exemplet säger också något om behärskning i det fria livet. I otaliga sammanhang är tyglat humör belönande, liksom att hålla sig i mitten. En institution är förstås speciell men ändå en del av samhället, och omvänt: det finns drag av institution i varje samhälle. Jag får visserligen inga poäng om jag avstår från häftiga utfall i vardagen i arbetsliv, familjeliv eller bland vänner och yoghurt och utevistelse kan jag styra över på egen hand. Men man kan framstå som stadig och vinna andras respekt. I vardaglig självbehärskning syns vårt nödvändiga sneglande på andra. Endast i extremfall kan vi låta raseriet löpa fritt då blir situationen extrem. Det blir lite som ett slags privat akutmottagning eller isolering, utan personal men med likartad förtvivlan och desperation. Att behärska sig underförstår herravälde. Makten över en själv tillkämpas och bevaras. En rad situationer i livet ställer en på prov och det kan då kännas som om alltför starka sinnesrörelser förskingrar ens herravälde och säljer ut makten. Andra får makt över mig då jag tappar fattningen. De sänker poängen, drar in privilegierna och skaffar sig stoff till förebråelser. Om vår självbehärskning å andra sidan blir alltför stark och börjar rullas ut som en bedövande matta över minsta reaktion förlorar vi också något. Vi blir en icke-person, återhållsam intill karaktärslöshet. Den fullständigt behärskade människan är knappast känslomässigt mottaglig eller mottagligheten är så väl dold att alla kan betvivla den. Under behärska i Svenska Akademiens Ordbok läser jag: Det låg ett beherskadt drag i hans ansigte, som gjorde uttrycket litet stelt och otillgängligt. Den ständigt reserverade uppfattas till slut som onåbar. Så jävla arg blir jag. Det är lätt att himla med ögonen över tonåringar på ungdomshem. En förolämpning kring en fjärrkontroll framför teven verkar så futtigt som bråkmotiv och än futtigare som gnista för att önska livet av någon. Men rannsakar vi vardagsilskan utanför institutionerna kanske inte motiven är så mycket ädlare eller gnistorna så mycket mer storslagna. När livsytan krymper och självrespekten hängs upp på allt färre personer med alltmer inrutade vanor i ett litet hem där flera personer trängs under en pandemi, till exempel skulle jag gissa att många får bita sig i läppen. Då råder verkligen självbehärskningens tid. Och att behärska sig är en handling, inte enbart ett karaktärsdrag. Det är en social gest som rymmer sin motsats: det vi hade kunnat göra, det vi höll tillbaka. Det är som om något nästan blir synligt just för att det döljs. Om du känner någon väl och ser hur han eller hon behärskar sig så vet du också i samma stund ungefär vad som inte blir sagt eller uttryckt, vad som hänger kvar som en icke-kastad stol i luften för att det kämpades ned. David Wästerfors, sociolog

Avsnitt 55: Journalisten är sur som vanligt och tycker att branschtidningen SvB inte ska ge TT:s litteraturnyheter status i bokbranschen eftersom han upplever att TT sällan vet tillräckligt och är för ytliga för bokbranschen. Förläggaren är mer förstående till idén. Exemplet vi väljer är artikeln de skrev om feelgood- litteraturen nyligen där tesen var att feelgood växer i Sverige. Tyvärr utan fakta och kontroll av verkligheten. Peter Stordalen var på PR-turné i Sverige för ett par veckor sedan och intervjuades av DI och DN. I DN skrev Johar Bendjelloul en artikel där han valde att skriva fram Peter Stordalen precis som han betedde sig i intervjun. Utan filter. Åtminstone journalisten njöt i fulla drag åt ett lustmord som måste ha stört det stora egot på sin Sverige-turné. Pelle Andersson har varit förlagschef för Ordfront i snart elva år. Dag Hernried har ägt förlaget sedan 2011. Utan dem hade Ordfront inte funnits idag. Förlagets stolta historia till trots har det varit en slitsam resa som få riktigt känner till.   Innehåll: 01 03 – TT:s litteraturnyheter någon? 05 35 – Feelgood på frammarsch, men inte i Sverige 10 05 – Ett litet barn i en ”stor” mans kropp 12 55 – Har Ordfront en framtid?

Digital förmedling behöver inte vara ”rocket science”. Men se till att ha en digital strategi och lär känna era besökare. Det är några av de tips och reflektioner som Josefine Floberg, utställningschef på Malmö museer, kommer med i det här avsnittet av K-podd. Veckans avsnitt är del 2 av 3 i vår augustiserie om museernas […]

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka ja, ordet vinterkräksjuka alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket. Ord föds ur ett behov. Ting eller beteenden som skapats genom mobilen eller annan teknisk utveckling behöver benämnas. Ytterligare andra ord skapar vi av retoriska skäl, för att uttrycka en värdering. Ett exempel är mansplaining, vilket i nästa svengelska led väl blir att mansplejna, något som ni vid det här laget har förstått att hela denna essä går ut på. Vet ni vad hamburgare numera heter på gotländska? Kytvarpe. Köttvarpa. Eftersom gotlänningar naturligtvis begriper det genuint fastländska hamburgare så är praktisk nytta inte drivkraften bakom nyskapelsen, utan viljan till en identitetsmarkör, om än med glimten i ögat. Språket bär signaler som talar om vilka vi är eller vill vara. Det finns till och med värdeladdade ord som inom en grupp eller subkultur fungerar som ett bekräftande kitt, men som slinter fullständigt utanför kretsen tänk er rappkulturens vokabulär med bitch och ho och n-ordet i ett familjemysprogram på TV så förstår ni vad jag menar. Men så skapar vi också en hel del nya ord mest på kul. Ibland gränsar lekfullheten till poesi när nyorden likt vardagsmetaforer försöker att fånga något tidstypiskt i ett snabbt målande penseldrag. Hur stort genomslag de får beror på deras inneboende finurlighet eller träffsäkerhet. Om de berör eller får oss att dra på munnen så minns vi dem bättre. Men vad är egentligen nyttan med en massa nya ord? Varför måste språket överhuvudtaget förändras? Vore det inte smartare om vokabulär och grammatik var något statiskt och beständigt, som färgskalan på en målares paljett, även om konstnärers motiv förändras över tid? I så fall skulle alltid den äldsta och den yngsta generationen friktionsfritt kunna förstå varandra. I så fall skulle vi utan problem kunna tillägna oss dokument på många hundra år gammal svenska utan att missförstå. Så är det ju inte. Grammatiska krångligheter tenderar att förenklas, ord kommer till, eller faller bort, eller skiftar i betydelse. Så varför laga en språkmaskin som fungerar? Från och till stöter du på representanter för den välmenande kår av självutnämnda språkpoliser som gärna rider ut på käpphästar för att tillrättavisa andra om språkets absoluta rätt och fel, och de är alla mycket bättre på grammatik än dig. (Mm, det där gjorde jag med flit.) Lingvister brukar invända att språkutveckling snarare drivs av vad som är ändamålsenligt och enkelt, men däremot inte av estetik. Och så en sak till: vi människor kommunicerar med varandra också för att det är roligt. Genom åren har språkforskare undersökt om schimpanser kan tala. Svaret är att de nog kan det, med teckenspråk på en mycket enkel, behovsstyrd nivå, men att de däremot faktiskt inte har någon större lust. Bakom människans kommunikationsvilja däremot finns en lekfullhet som ständigt vill överraska och fånga den som lyssnar. Denna vår vilja att beröra och roa kräver nya ord. Ett par gånger har jag själv på lite olika vis varit med om att lansera nya ord. Det första var som reporter på Expressen för 16 år sedan. Mitt uppdrag var att ta reda på vad det var för märklig åkomma som grasserade, och som gjorde att folk plötsligt spydde hejdlöst under något dygn för att sedan lika snabbt tillfriskna. Läkaren på Smittskyddsinstitutet sa att ett svenskt namn för åkomman saknades, men hon hade snappat upp en populär benämning på engelska. Den översatte jag till det rätt brutala vinterkräksjuka. Ordet slog an och spred sig. Några år senare skrev en läsare in till Dagens Nyheters språkspalt och undrade vem det var som hade kontaminerat det svenska språket med det förfärliga ordet vinterkräksjuka, och tidningen svarade på torrast möjliga vis att det var jag. Gudarna ska veta att jag gärna hade bidragit med ett vackrare ord för ett tillstånd av skönare natur. Men om något kan det ändå duga som exempel: kräksjuka benämner något vi inte hade ord för tidigare, och det på ett målande vis som beskriver sjukdomstillståndet på ett sätt som fångar vår uppmärksamhet. Lösnummersäljande tabloider, kommersiellt beroende just av att fånga vår uppmärksamhet, är stundtals mästerliga i att skapa nya ord tänk bara på hur löpsedeln med nakenchock eller ryssvärme faktiskt fångar vår blick. Exemplet vinterkräksjuka fascinerar mig på ytterligare ett vis. Det sattes på pränt första gången i februari 2001 och kom in på nyordslistan året därpå. Äldre än så är det alltså inte. Ord och uttryck som livspussel, eller googla, eller stalka, eller att vara på tårna, har inte heller många år på nacken, men nog känns det som att de har funnits mycket längre? I juni 2010 skrev jag en artikel i Kyrkans Tidning som blev en länk till att popularisera ordet hen, ett könsneutralt pronomen som dittills mest hade hört hemma inom queerteorin. Artikeln plockades upp av TT och blev snabbt en snackis. Ett studieförbund hade antagit en ny intern antidiskrimineringspolicy som stadgade att en person som inte kunde eller ville identifiera sig som han eller hon skulle benämnas hen på arbetsplatsen, också när personen själv inte var närvarande fullt begripligt sett till ambitionen att ingen skulle uppleva sig som kränkt på jobbet, men sett mot hur språkutveckling brukar fungera möjligen mer utmanande. I boken Laddade ord ställer sig författarna, lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkman, kritiska till föreställningen att språket i sig formar samhället och påverkar maktrelationer. Tre fjärdedelar av världens språk har exempelvis könsneutrala personliga pronomen utan att de patriarkala strukturerna därmed är borta. Ord är inte magiska just på det viset, och att använda korrekta ord innebär inte att också tänkandet blir mer tolerant. När värderingar ändå driver språket att utvecklas, som här viljan att öppna grammatiken för personer som inte kan eller vill kalla sig han eller hon, då sker det knappast genom enskilda påbud. Säg att jag, David, är så infernaliskt uppfylld av mig själv att jag inte kan förlika mig med att bli omnämnd med vare sig han, hon, hen, den eller det, utan anser att just min individualitet kräver ett pronomen vikt enbart för mig, förslagsvis hum, objektsform humom. Det skulle ni inte ställa upp på, eller hur? Ingen och samtidigt alla äger ju språket. Språket är den lekplats där vi träffas och umgås, den är arenan där vi utkämpar våra strider och lunden där vi bekräftar varandras kärlek. Nya ord blir till genom lusten att fortsätta samtala. Men då måste vi vara överens om ordens innebörd och nytta, annars överlever de inte. Som med vinterkräksjukan. Uppenbarligen var det ett ord svenskan behövde. David Qviström, författare och journalist

Om hur ännu en biltillverkare startar en prenumerationstjänst. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Avsnitt #20 Forget your job (Italo special nr.2) av Lamour Podcast. Specialavsnitt med italo-disco geniet Nils Palmeby som går igenom olika subgenrer till Italon. Också bakom micken Viktor Zeidner & David Holm. Låtar från avsnittet: 1. Sandwich – Mustang (Tank Records, 1979/Best Record Italy, 2016) – Exemplet: Cosmic/spaghetti dance. 2. Strada – It’s The Monkey! (LP: S/T, Durium, 1984) – Exemplet: Electro-italo. 3. Fabrizio Fattori – Babihe (Från 12” ”Appunti D’Africa”, London Records Productions, 1985) Exemplet: Afro-italo. 4. Gianni Savoia – Dolce Donna (Discokkio, vi gissar på 1984 eller 1985) Exemplet: Chanson-italo. 5. Lame’ – You’ve Got The Night (Best Record Italy 2016 – ursprungligen släppt på Golden Sound, 1985). Exemplet: klassisk renodlat synth/trummaskins-italo. 6. Legend – Keep On Dancin’ (RA-RE Productions, 1988) Exemplet: house-italo. 7. Sexx & The Supernatural – Western Way (Panarecord, 1987) Exemplet: funk-italo/new wave. 8. JDC – Forget Your Job (Crusin’ Records, 1988) Exemplet: hiphopinfluerad novelty/crazy-italo. 9. L.A.S.S’S Crime (Lord Arthur Savile’s Crime) – Incommunication (Från samlingen ”Disphoria 1985-1989”, 2012. Ursprungligen inspelad 1989). Exemplet: dansant italiensk dark/cold wave/minimalsynth.

Kan en nedläggningsdrabbad industribygd resa sig ur askan och med hjälp av platsens historia få nytt liv som attraktivt besöksmål? Vad krävs i så fall för att göra en sådan resa? K-podd inleder 2017 med ett samtal om industrihistoriska miljöer och besöksnäring i allmänhet och Bergslagen i synnerhet. I samtalet deltar Lena Johansson projektledare för […]

Robert Schumann levde med depressioner och manier under hela sitt liv. Detta hörs i hans musik. Hans psykiska smärta och insomnia lindrades av att justera noterna till t.ex. sin cellokonsert. Marilyn Monroe, Nina Simone, Amy Winehouse och Britney Spears är alla diagnostiserade med bipolärt syndrom. Deras extra känslighet ger sig ofta uttryckt i utmanande stökighet. Även droger används ibland för att döva lidandet. Deras utsatthet på grund av de utvidgade sinnena utnyttjas av paparazzis och föraktande snaskjournalister. Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson berättar om skillanden mellan melankoli och depression och förklarar hur kvinnlig kreativitet i historien demoniserats och trivialiserats. Exemplet bipoläre Beethoven visar att musikalisk kreativitet har att göra med förmågan att vara allt annat än mainstream att ha ett utvidgat sinne. I programmet medverkar artisten Jacques Labouchere. Han diagnosticerades för tio år sedan med bipolärt syndrom. På hans nya CD finns låten Dr Doctor. Fredrik Ullén, hyllad pianist och dessutom hjärnforskare, talar om den delikata balansen mellan att vara alltför galen och att vara galet kreativ. Musiklista:"Fire and Improvisation" Emil Jonason Emil Jonason LIVE i Konserthuset, Stockholm 25/9 2004 Rehab Amy Winehouse Amy Winehouse, m fl CP-Skräck Madodds (Fredrik Mbuyamba) Madodds Privat inspelning Holocene slutmix 081030 Jonas Bohlin, musik. Majgull Axelsson, text. Marlena Ernman, Anita Björk, Esa-Pekka Salonen, Radiosymfonikerna, Radiokören m fl Inspelad av SR P2 2008 Cellokonsert a-moll, op. 129 Robert Schumann Solist: Andreas Brantelid. Stavangers symfoniorkester. Dirigent: Paul McCreesh. Liveinspelning från norska radion Radar Henrik Jonback | Christian Karlsson | Ezekiel Lewis | Balewa Muhammad | Candice Nelson | J Que | Pontus Winnberg Britney Spears CD: Blackout Rehab Amy Winehouse Amy Winehouse, m fl Happy Birthday Mildred J Hill | Patty S Hill Marilyn Monroe, sång They Don't Care About Us Michael Jackson Michael Jackson HIStory 1995 Break Down And Let It All Out Nina Simone Nina Simone, sång. M fl. Album: Wild Is The Wind_High Priestess Of Soul Cellokonsert a-moll, op. 129 Robert Schumann Solist: Andreas Brantelid. Stavangers symfoniorkester. Dirigent: Paul McCreesh. Liveinspelning från norska radion Kreisleriana, Op. 16 - 7. Sehr Rasch Robert Schumann Mitsuko UchidaSchumann: Kreisleriana, Carnava PHILIPS 442 777-2 Sart und singend (Delicate and singing) Robert Schumann Matti Hirvonen Robert Schumann CAPRICE CAP 21664 STRÅKKVARTETT NR 16 F-DUR OP 135  _1826_ Sats 2, Vivace BEETHOVEN, LUDWIG VAN (C) BERG, ALBAN (ALBAN BERG-KVARTETTEN) /PICHLER, GÜNTER (VL) SCHULZ,             GERHARD (VL) KAKUSKA, THOMAS (VLA) ERBEN, VALENTIN (VLC)/ (IENS) 05. SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125. IVb. Presto. O Freunde, nicht diese Träne - Allegro assai BEETHOVEN, LUDWIG VAN (C) SCHILLER, FRIEDRICH VON /SATS 5/(A) ABBADO, CLAUDIO (DIR) MATTILA, KARITA (SOP) URMANA, VIOLETA (MEZZ)            MOSER, THOMAS (TEN) QUASTHOFF, THOMAS (BAS) RADIOKÖREN (STOCKHOLM)            (KÖR) ERICSON, ERIC /KÖR-/ (DIR) BERLINER PHILHARMONIKER (ORK) Dear Dr Jacques Labouchere Jacques Labouchere. M fl "Bi-polar Baby Strollers" Ännu ej utgiven.

200 mord per år - i en stad stor som Göteborg. I den tredje och sista delen i Kalibers granskning av ungdomskriminalitet reser Kaliber från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. SPRINGPOJKARNA 3 – BALTIMORE Mord är vardagsmat, sjuåringar med i gäng och kriminaliteten har tagit över hela stadsdelar. Kaliber reser från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore  - för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. Vi går omkring på Greenmount Avenue i Baltimore, USA, och James MacArthur berättar om ett av flera dödsskjutningar här. En ung man kom ut från den  koreanska take awaykuren när de började jaga honom upp för gatan medan de sköt honom i ryggen. Det var mitt på dagen på en lördag och fullt med barn här på gatan. De hann ifatt honom här vid bensinmacken. James har bott här i området i tio år och han beskriver gatan vi står på som en ”drogartär” som spränger genom det här knark- och gängtäta området, så det brukar bli strid om affärerna här. Polisbilar krypkör hela tiden gatan upp och ned – med saftblandarna långsamt blinkande – för att visa sin närvaro. Det har gjort att den öppna droghandeln flyttat till sidogator. En liten bit upp på gatan sköts en kille nån dag före, totalt har det skett åtta mord senaste veckan 90 hittills detta år. Det är början av juni och redan klibbigt hett här, varmare och fuktigare blir det under sommaren. Vi stöter ihop med en restaurangägare James känner som konstaterar att våldet eskalerar i värmen. Vi lämnar Greenmount avenue. Jag åker runt med journalisten Stephen Janis som rapporterat om Baltimores kriminalitet i många år. Vi kör genom områden där det ser bedrägligt lugnt ut. Men där två män skjutits ihjäl på morgonkvisten. Lokaltidningen pratar med en kvinna här som stod och tvättade blod från trottoaren. Det skulle vara husvisning i området den här dagen nämligen. Det är ett stort problem i Baltimore att så många hus överges för att de boende flyr undan våldet. Det är jättemycket igenbommade hus, folk som har flyttat här ifrån helt enkelt. Otroligt mycket övergivna hus. Och så kyrkor, folk som är ute och går, allt är lågt byggt. På vägen mot down town passerar vi områden där kriminaltv-serien The Wire utspelades. Men – höghusområdena och ”The pit” där småkillar ömsom dealade med knark och sköt varann har jämnats med marken nu. Serien baserades på verkliga problem i stan och till stans politikers förtret har namnet Baltimore blivit synonymt med mord och gängkriminalitet. Det är just därför vi har åkt hit.  Jag sitter i bilen med Stephen Janis för att få perspektiv på situationen i Sverige. Kaliber har ju berättat att unga från 11-årsåldern används som ”springpojkar” av äldre kriminella i stora delar av Sverige. De förvarar knark och skjutvapen och bränner bilar på beställning t ex. Ingen vet hur många springpojkarna är – och polisen har svårt att få koll på dem. Vi har också kunnat visa att succébilden av regeringssatsningen mot rekrytering till kriminella nätverk vilade på bristfällig utvärdering och felaktiga siffror. Och att projektet i en pilotfas nådde ett drygt 90-tal med varierande resultat – av uppskattningsvis 5000 unga som riskerar rekryteras in i gängkriminalitet. Och även om det finns skillnader mellan hur det fungerar här så har svenska gäng enligt forskning också likheter med amerikanska. Samtidigt som problemen har ökat hemma hos oss de senaste åren, så är problemet här på en nivå när man har goda chanser att stävja utvecklingen. Situationen i Europa jämförs med gängsituationen i USA på 1940- och 50-talen. Vi gör först ett snabbt stopp i Inner harbour, hamnen i centrala stan. Baltimore några timmar från New York på USA:s östkust - har två helt olika ansikten: här finns välrenommerade universitet, toppsjukhus och miljontals turister kommer hit för förkovra sig i amerikansk historia. Samtidigt brottas man med stora sociala problem som kommer av arbetslöshet, drogmissbruk och fattigdom. Flera industrier har lagt ner, samtidigt har heroin flödat in sen 90-talet. Stan har dryga 600 000 invånare, ungefär som Göteborg, och ändå sker har 2-300 mord om året. I hela Sverige dör under hundra varje år av dödligt våld. Vi rör oss runt bukten Inner harbour för nästa anhalt till den särskilda ungdomsarrest som finns här i Baltimore. Alla unga – gängmedlemmar och andra -  som grips för brott förs hit och Sgt Louis Hopson och hans personal möter upp med fast hand. Han hade just fyllt sju år. Han var pytteliten, så liten att fötterna inte nådde ned till golvet, utan dinglade i luften när han satt på stolen här i arresten. Sgt hopson jobbade den här kvällen – och såg till att handfängslet direkt togs av honom. Sjuåriga Gerard Mungo hade suttit på sin pappas elektriska moped utanför huset – när han greps av polisen. Enligt Hopson var den avstängd och bakgrunden att polisen gjorde det för att de egentligen ville gripa mamman men inte hade något lagligt skäl. Nyheten om ingripandet spred sig som en löpeld i stan och folk kom till arresten. Han var så ung att han inte skulle kunna förstå konceptet med brott, suckar Hopson, han fick snabbt släppa honom. Men historien om den sjuårige pojken i arresten spred sig viralt i media utanför delstatsgränserna.   Det har nog kommit in andra som har varit ungefär samma ålder, men jag drar nog gränsen vid de som har blöjor i alla fall, säger Hopson. Fallet med Gerard Mungo visar också på den allvarliga förtroendeklyfta och rivalitet som finns mellan Baltimorebor och polisen här, säger Hopson. I Sverige är det 15-årsgräns för att sättas i arrestcell när man väl kommer till polishuset. Här kommer ungdomarna in med handlederna fängslade med vitt buntband. Den här cellen skäms jag nästan för att berätta om, säger han. Cellen är för 9-13 åringar. Det kommer in många såna, ofta för sexbrott och poliserna här försöker hålla ett öga på dem dygnet runt och ser till så att de inte skadar sig och tar ut dem då och då. Vi går igenom arresten: I de små cellerna står killarna upptryckta mot glaset, det kanske är för att de hör att vi kommer och hoppas bli släppta. Här finns en kille med blont ganska långt hår, han ser ut att vara 12-13. Det visar sig sen att han höll på att skjuta ihjäl sin mormor när han sköt genom golvet hemma och träffade fåtöljkarmen där hon satt. Sen knark, knark, väpnat rån - han slog en kvinna i ansiktet och stal hennes telefon. Den pojken står med smala axlar och armarna innanför t-shirten och ser orolig ut. Cellerna har toastol, handfat och en bänk av rostfritt stål o de är från drygt två till knappt sex kvadratmeter stora. Totalt finns oftast 9-10 barn och unga här. Så fort några går kommer nya in säger Hopson, dygnet runt. I cellerna finns kameror och barnen och ungdomarna övervakas hela tiden via monitorer. Vi går in i Hopsons lilla kontor – bland fotona i bokhyllan finns Obama, Mohammed Ali – och bordsfläkten surrar. Han har jobbat som mordutredare och knarkspanare förr, sen några år håller han till här. Sgt Hopsons grundtes är att  hårda tag från rättsväsendets sida förvärrat – om inte skapat – gängproblemet här i Baltimore. Ungdomsarresten brukar ibland kallas för the ”baby booking” – men han gillar inte alls det. Han menar att kallar man det för baby booking, så blir det stället där barn kriminaliseras. Han – som själv är polis och föreståndare för en ungdomsarrest - tycker att för många barn och unga grips - det måste finnas bättre sätt. Man låser in ungdomar för allt mellan himmel och jord, säger han. Ofta mindre och vaga förbrytelser enligt lokala föreskrifter i stan – som förargelseväckande beteende och ”conspiracy” – konspirerande till att göra vadå – säger han. Han menar att härstammar från gamla tiders slavlagar – upprättade för att kontrollera människor. Vad det leder till är att ungdomar kriminaliseras och med ett brottsregister stoppas de från att få jobb och stipendier sen. Det blir en ond cirkel som leder till mer och grövre brott. Systemet gör Sgt Hopson arg – nån måste bryta cirkeln säger han. Bakgrunden till Baltimores stora problem med ungdomskriminalitet ser han i segregationen – nästan två tredjedelar av befolkningen är här har afroamerikanska rötter och bland dem finns många av stans fattiga. För de fattiga barnen blir det som att se in i en akvarium när de åker ner till stan - de som har och inte har. Vi måste ha jobb till de här ungdomarna, annars kommer de hitta det på drogmarknaden säger han. Och det börjar tidigt, han ser 12-13-åringar som begår skjutningar och rån. Kalibers kartläggning av problemet med springpojkar visar att i Sverige börjar en del göra tjänster i 11-årsåldern. Här i Baltimore kan man gå med i gäng redan som 7-8-åring, berättar Sgt Hopson. De rekryteras lätt. De vill ha mat trygghet. Jag säger det till min personal – ”glöm aldrig att ni har med barn att göra”. Vad ska vi göra då för att inte hamna i det här frågar jag honom? Använd oss inte som förebild, USA som fängslar flest människor i världen, unga med, säger han. Det är en tillfällig lösning som inte tar hänsyn till de bakomliggande problemen. Lösningen finns i utbildning och få folk att förstå vilka de är – lära sig historia. Innan vi ska gå kommer ett nytt gäng med ungdomar in. De skrattar och tjoar och ser inte särskilt tagna ut av stundens allvar. Det visar sig att de stoppats i en stulen bil, alla sju. Hos knarkarna på gatuhörnen kan man köpa en stulen bil för 30-40 dollar, under tre hundra kronor. Du kan förresten köpa vadsomhelst där – ett barn om du vill - säger han. Ungdomarna skrattar och stojar – än så länge. Hopson har lättare att hålla sig för skratt. Det här kan förstöra deras framtid säger han. Men ikväll ska han göra allt han kan för att få in dem någon åtgärd som gör att de slipper åtal och en dom i belastningsregistret.   Vi kör en sväng upp från arresten mot Lower Park Heights. Ett slitet område med rader av övergivna hus och igenbommade affärer. Nästan allt är stängt – skoaffären, chineese wok, barnershop. Det som är öppet är pantbanken. På en sidogata där unga killar, så kallade corner boys, står och säljer knark helt öppet. Baltimore har varit en stor inkörsport för heroin sen 90-talet. Enligt uppskattningar ska det finnas 60 000 narkotikamissbrukare i Baltimore. Motsvarande var tionde invånare alltså. Det blir också tydligt när jag pratar med folk på stan jag möter – hur våldet verkar beröra de flesta vanliga människor i stan. Mannen i souvenirbutiken i Inner harbour stannar i minnet, han som var från en annan del av landet och intet ont anandes råkade flytta in i ett hus – där de lokala knarkhandlarna höll till på hans veranda och inte var det minsta intresserade av att flytta sin verksamhet.   Nästa stopp på vår road trip är ”city hall”, stadshuset – mäktigt  med vita kolonner på utsidan, tänk dig en miniversion av capitolium i Washington, men rätt så åldrat på insidan. Här har det lagts mycket tid åt att grubbla över problemet med ungdomar som dras in i gängkriminalitet under årens lopp. De har ingen som sätter värde i dem, de måste göra det för att äta, få kläder. Ibland uppmuntrar föräldrarna det. Det säger lokalpolitikern Brandon Scott, som är demokrat och jobbar mycket med frågor om bland annat ungdomsbrottslighet i Baltimore. Han är själv uppvuxen i lower Park Heights, där vi just körde igenom och representerar den väljarkåren. Nu är han 29. Om du ser till mig – så växte jag upp i ett av de värsta områdena under en av de mest våldsamma perioderna, berättar han. Han hade en trygg familj, far duktig på sport och hade läshuvud. För vissa kompisar gick det sämre berättar han. Baltimore har varit som ett stort experiment med vad som händer med helt olika kriminalpolitik. För att hantera kriminaliteten satsades under 00-talet på nolltolerans, genom att gripa man människor för mindre allvarliga brott, skulle även grövre brott förebyggas. Det funkade inte alls menar Brandon Scott. Nåt år gjordes omkring 100 000 gripanden i en stad med drygt 600 000 invånare. Sen ändrades politiken och man har jobbat mer riktat mot de grövsta brottslingarna. Man har fått bättre koll på ungdomsbrottsligheten efter nolltoleransen säger han, det har också satsas mer på insatser för ungdomar och familjer, på skolan. Han brukar ta sig själv som exempel när han träffar ungdomar i utsatta områden. Att oavsett vad tv-serien The wire säger – så kan ni komma från ett tufft område – och komma så långt som jag gjort. Mycket handlar om att belöna ett bra beteende  – att ge stipendier till dem som presterar bra i skolan. Att ordna filmvisningar på sommarkvällar för att hålla ungdomarna borta från personer med dåligt inflytande. Det största misstaget man gjort i Baltimore  är att inte vilja se problemet med ungdomar som dras till gäng, säger han. Men också att man jobbat fel mot gängen, tycker Brandon Scott. fokuserat på kriget mot droger i USA. I skuggan av det har gängen kunnat sprida sig. Istället för att  ersätta gängen med positiva satsningar från regeringen och lokalsamhället. Det finns forskning som bekräftar den bilden – att gängexplosionen i USA föregicks av att man förnekade gängproblemets existens och omfattning. Vad säger det om situationen i Sverige undrar jag där jag sitter med Brandon Scott i City hall. Den kartläggning vi på Kaliber gjort av fenomenet 11-åringar och uppåt som gör kriminellas grovjobb visade att dessa unga löper stor risk att rekryteras till gäng och att det finns brister i vilken koll polisen har på det här. Han vill hellre prata om hur vi kan lära av det som varit lyckat i arbetet mot ungdomskriminalitet. Hur de jobbat mot gäng. Men också program för avhoppare, hur vi gör efterskolanaktiviteter, sport är ett viktigt sätt att få folk hålla sig borta från brott. Man ska angripa det här ur ett helhetsperspektiv. Vi rullar vidare till en ombyggd industribyggnad där stödprojektet the Intersection håller till. Dawnya johnson är 16 år. När hon var 14 tänkte hon gå med i samma gäng som kusinen, the crips. Mamman är narkoman, pappan satt i fängelse så hon tydde sig till honom. Men han  blev ihjälskjuten – och för bara några månader sen stötte Dawnya på det här projektet via skolan – och bytte spår. Även om vi varit i såna områden och hört berättelserna hela tiden här – så känns det lätt overkligt när vi sitter i projektledarens kontor med dörren stängd ut mot verkligheten att den här goa och vältaliga tjejen pratar om att gå med i gäng som det naturligaste i världen. Det är ett projekt där mentorer hjälper unga med tuff uppväxt genom highschool. Samtidigt jobbar gruppen förebyggande mot samhällsproblem i stan som de själva känner starkt för, just nu en kampanj mot ”gun violence” – våld genom skjutvapen. 16-åriga Taikira White vill helst se framåt nu, men även hon har en tuff uppväxt i baggaget,  familjen var hemlös i perioder. I hennes klass i skolan var tio personer med i gäng redan som 9-10-åringar berättar hon. Gängen ger skydd, pengar, du slipper svälta och kan betala räkningar så du kan ha en bostad förklarar hon  men det kostar också, när som helst dör någon nära eller du själv. Men hon ska bryta cirkeln, berättar hon. Vi på Kaliber har berättat om hur ungdomar i Sverige själva söker sig till gäng för att de vill ha pengar till prylar eller droger, men också att man söker status och gemenskap. Här i USA kan gängmedlemskap ärvas i släkten. Fattigdomen här i Baltimore är så påtaglig att gänget alltså kan vara en nödvändig utväg för att få mat och husrum. Men det har också mycket med förväntningarna på unga att göra säger de. Jag har levt i misslyckande – ingen sa att jag var bra på nåt alls – jag blev som det som förväntades av mig, säger Dawnya. Nu har hon förstått att hon kan klara av nästan vad som helst: både skriva och hålla tal, och hon vill hon plugga statskunskap och senare juridik. Flera av de vuxna vi pratat med har varit inne på att det är fel att fängsla barn och ungdomar. Taikira håller helt med. Istället för att låsa in folk – ge dem nåt konstruktivt att göra, ge dem en mentor, som vi har här. Ge dem nåt att vara stolt över. Det finns en inställning att Baltimorekids är dåliga. Men hur vet de det? – vem har ens pratat med oss? Samtidigt blir att vara våldsam och otrevlig är enda sättet att synas säger hon. Taikira blir glad när vi frågar henne vad orsakerna till gäng och ungdomsvåld är här. Hon har tänkt mycket på hur våldet normaliserades i området hon växte upp i. Det är vardagsmat, kommer alltid hända. Så tänker folk. Det är viktigt att ändra folks mentalitet – att få dem att förstå att det finns nåt mer i livet än att dö. Det finns inte bara en orsak till att det är så mycket våld – det är så mycket. Men hon och Dawnya nöjer sig inte med att försöka väcka områdena de själva kommer från. Genom antivåldskampanjen de gör med the Intersection nu håller de tal för beslutsfattare, träffar polismästaren, går ut i media. Nu har de för första gången i livet känt hur de kan göra nytta. Och innan vi går skickar Dawnya med att det är viktigt att vara uthållig i insatser för unga, att de kan känna att de har nåt att hålla fast vid, som inte är gänget, nåt pålitligt, som påminner lite om en familj. För många barn här är vana vid att inte kunna lita på saker och människor omkring dem, så det här kan betyda hela skillnaden. Vi lämnar tjejerna på the Intersection, som ju betyder vägkorsning, Dawnya och Taikira som var inne på samma sak som flera andra här i stan: man måste våga se problemen för att börja bearbeta orsakerna till gängexplosionen bland barn och unga. Och samtidigt har vi på Kaliber kunnat visa att barn över stora delar av Sverige dras till gängkriminalitet, dras in i en kriminell livsstil av äldre. Och hur polisen tycker det är svårt att ha koll på dem. Hur den största regeringssatsningen som gjorts mot det här hittills – nått långt ifrån alla.   Vi är tillbaka hos James MacArthur vid Greenmount avenue. Ett område som haft dåligt rykte så länge någon minns. Jag frågar hur han trivs här? Jodå folk är trevliga och det finns viss sammanhållning säger han. Exempelvis har folk gemensamt samlat ihop bidrag för att öppna brandstationen här igen när stan stängde den för att spara pengar. Men – det är också så att han investerat i ett hus när han flyttade hit. Han trodde att det skulle lugna sig i området. Det har det ju inte gjort än så säljer han nu – gör han en stor förlust. Han har helt enkelt inte råd att flytta. Nån snabb eller enkel lösning ut ur våldet och ungdomsgängen i Baltimore finns inte. Hur man har kommit hit är enklare att se menar han. Bakgrunden finns i ekonomin, arbetslösheten, drogmissbruket, vilket ger att unga söker sig till gäng och blir föräldrar i unga år. Han liknar det vid att stan är full av mygg. Alla försöker vifta bort dem. Men ingen vill prata om att stan är byggt på ett träsk. Så länge man inte vill se problemen och inte pratar om dem – kommer inga stora förbättringar att kunna ske, menar han. Vad tycker han vi ska akta oss för i Sverige? Ekonomi har mycket att göra med gängs födelse menar James MacArthur. Han ser hur medelklassen flyr stan och det skattefinansierade skolsystemet fallerat  samtidigt som gängen rekryterar mer än nånsin. När samhällets basfundament börjar krackelera – utvecklas ett alternativ. Allt du ser här i Baltimore är gräsrotsalternativ som utvecklas, säger han, även män med belastningsregister har familjer vars munnar måste mättas – och då säljer man droger. De skapar jobb för att de inte kan få jobb, de har bara en förälder och hittar familj i gänget. Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

Trots satsningar i landets mest utsatta stadsdelar, ökar boendesegregationen och inkomstskillnaderna mellan fattiga och rika bostadsområden. I Andersberg i Halmstad går man mot strömmen och börjar se vissa resultat efter satsningar på förbättringar för de boende. Samtal med Micael Nilsson i Karlskrona, expert vid Boverket

Patienters integritet ställs mot insynen i vårdenI veckan publicerades en debattartikel på DN debatt som satte känslorna i svall. Det framstod som en rak och enkel historia. Om blod och blåljus och patienter som hängs ut när tv-fabriken skapar sina reality-serier från svenska sjukhus. Bilden som sattes handlade om olagliga intrång till följd av en ohelig allians mellan produktionsbolag och landsting där patienternas integritet såldes ut för att skapa tv-underhållning. Nu krävdes att JO skulle förklara de här fotograferingarna olagliga. Men det pratades mindre om andra sidan av historien. Ökar integriteten på det här sättet - kommer insynen att minska. Man kan fråga sig om det verkligen är det som vården behöver mest av allt. Reporter: Katarina Andersson. Enad medieombudsman närmare - men hänger staten med?I veckan togs ett stort steg mot ett nytt system för att hantera klagomål mot medier. Då ställde organisationen Utgivarna sig bakom principerna i journalisten Nils Funckes utredning om ett nytt, enhetligt system med en Medieombudsman, där man kan klaga på både tidningar, webb, radio och TV. Reporter Tonchi Percan. Ska journalisterna bjuda makten till dans?I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Kalaset hade marknadsförts på twitter under hashtagen #Niklas40 flera dagar innan det började. Här berusade sig Sveriges politiska och mediala elit och dansade Gangnam Style med Niklas Svensson-masker för ansiktet. Festen har fått många att undra hur hälsosamt så nära band mellan granskarna och makthavarna är. Reporter Paul Frigyes.Annie Lööf-siffrorna VAR statistiskt säkerställdaFör två veckor sedan sände vi här i Medierna ett inslag om hur medier presenterar opinionsundersökningar. Exemplet var Expressens nyhet Fritt fall för Lööf och ingressen: Lägre förtroende än någonsin. Och det var det här sista, lägre än någonsin, som enligt Expressen, låg inom felmarginalen. I faktarutan med kursiverad stil berättade man att undersökningens resultat inte var statistiskt signifikanta. Men i tisdags hände något. Undersökningsföretaget Demoskop gick nu ut och sa att förändringen VISST var statistiskt säkerställd.

I dagens Aschberg: Anna Dahlqvist är frilansjournalist och aktuell med boken ”I det tysta – resor på Europas abortmarknad”. Exemplet från rubriken kommer från hennes debattartikel i Expressen, och beskriver en situation som många kvinnor tvingas in i idag där de själva måste gå via svarta börsen för att få hjälp.

Robert Schumann levde med depressioner och manier under hela sitt liv. Detta hörs i hans musik. Hans psykiska smärta och insomnia lindrades av att justera noterna till t.ex. sin cellokonsert. Marilyn Monroe, Nina Simone, Amy Winehouse och Britney Spears är alla diagnostiserade med bipolärt syndrom. Deras extra känslighet ger sig ofta uttryckt i utmanande stökighet. Även droger används ibland för att döva lidandet. Deras utsatthet på grund av de utvidgade sinnena utnyttjas av paparazzis och föraktande snaskjournalister. Programmet sändes första gången i november 2009. Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson berättar om skillanden mellan melankoli och depression och förklarar hur kvinnlig kreativitet I historien demoniserats och trivialiserats. Exemplet bipoläre Beethoven visar att musikalisk kreativitet har att göra med förmågan att vara allt annat än mainstream – att ha ett utvidgat sinne. I programmet medverkar artisten Jacques Labouchere. Han diagnosticerades för tio år sedan med bipolärt syndrom. På hans nya CD finns låten “Dr Doctor”. Fredrik Ullén, hyllad pianist och dessutom hjärnforskare, talar om den delikata balansen mellan att vara alltför galen och att vara galet kreativ. Manus och produktion: Birgitta Tollan.