Podcasts about Eyvind Johnson

Malin har lämnat manus men välbefinnandet vill inte infinna sig. Lisa har inlett sitt nya skrivprojekt och fått goda råd från snabbskrivare. Vi går igenom skrivårets bästa och sämsta, snuddar vid mål för 2025 och pratar om en workshop för mycket.Dessutom årets boktips:Som vi lekte och Käraste Lena – Ninni SchulmanHistorien om fru Berg – Ingvild H. RishøiEtt land av snö och aska – Petra RautiainenHäng city – Mikael YvesandStulet fokus – Johann HariJohannes och du – Per HagmanTa din tid – David Larsson HeidenbladKarolina Ramqvist – Den första bokenNu var det 1914 – Eyvind JohnsonÄlskaren – Marguerite DurasSvindlande höjder – Emily BrontëHögt och lågt – Stig Larsson Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att Sverige är världens mest sekulariserade land hör vi ofta. Men är Sverige också världens mest protestantiska land? Det menar i alla fall statsvetaren Katarina Barrling, som är aktuell med boken ”Världens mest protestantiska land: Sverige – det extrema landet lagom”. I det här avsnittet samtalar John Sjögren med Barrling om hur Luthers devis ”tron allena” kommit att färga den svenska mentaliteten. Sverige vilar på en paradox, menar Barrling, där maximal protestantism gett upphov till maximal sekularitet. Välkommen till ett samtal som spänner mellan de stränga protestanterna Anders Tegnell och Greta Thunberg till kättarna Lena Andersson och Eyvind Johnson.

Inläst: Harry Martinson fick dela Nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson år 1974. Men det som skulle bli en hyllning av författaren slutade i stället i en personlig tragedi. Som att ”få ett yxhugg rakt framifrån tvärs genom hjässan”. Hör Christian Dauns reportage.

En framgång som blev en mardröm för in Anders på dyrköpta segrar. Johan ser Bordeaux göra publiken lycklig på bränd fransk jord och undrar hur den glädjen kan överleva högre serier.Dessutom: Tondövhet, Albert Camus fotboll, Peter Schmeichels slapphet, FC Rosengård 2024, Manchester City 1999, Åke Ungers svåraste uppdrag, fotbollens mjölkdrickare, Kindberg i ÖFK-faggorna, Malmös dröm om att spela Eyvind Johnson-fotboll och Tom Prahls karlgympa i Kämpinge gymnastikförening.

Hon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån prinsessan Nausikaa hennes ljus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön. Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv. Hans namn är Odysseus.Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.Man kallar detta avsnitt i Odysséen för Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter, om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår tideräkning.Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att gudarna har ett finger med i spelet.Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd. Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken till Nausikaa.Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling. Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka och en gubbe som Odysseus.Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en kandidat.Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i den böljande hexametern.Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904 slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk; mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell med två väninnor som passar sina småsyskon. Gerty drömmer sig bort och hoppas på en man. Hon lever i omskrivningarnas språkliga fängelse, medan det i hennes kropp pyr en längtan som är lika existentiell som sexuell.Bloom ser på flickan samtidigt som en kör i kyrkan intill brister ut i hymnen Tantum Ergo Sacramentum. Hon svingar sina ben till musiken, obesvärad av att Bloom stirrar på henne. Hon svänger mer och mer på benen så att allt mer av låren och underbyxorna syns. Bloom har händerna i fickorna. Han onanerar. När ett fyrverkeri slår ut längre bort briserar även Bloom.Förhandspubliceringen av detta kapitel ur James Joyce roman Ulysses ledde till åtal och konfiskering i USA 1921. Fortfarande kan en och annan bli stött av att en man smygtittar och gnider sitt kön på en offentlig strand. Samtidigt som den katolska kyrkan skändas i förbigående sker det i episoden en mångtydig litterär blasfemi mot Homeros Odysséen. Gerty, som svarar mot Nausikaagestalten, gestaltas med ett förnumstigt veckotidningsspråk som kontrasteras mot Blooms livserfarna cynism. Det är ett utstuderat konstruerat parti i Joyces experimentella stilkatedral.Ett grundmönster har hämtats ur Odysséen, men rollerna är delvis ombytta: Bloom är aktiv, Gertie låter sig observeras. När Bloom ejakulerar återställs en patriarkal ordning. Gerty kan bara utöva något slags makt medan hon sitter. När hon gående ger sig av avslöjas hennes hemlighet: hon haltar efter en olycka. ”Poor girl” tänker Bloom. Till sist har Bloom både makten över språket och situationen.Nyare Joyceforskning har invändningar mot en så förenklad läsning. Istället betonas den ömsesidiga sexualiteten i Leopold Blooms och Gerty MacDowells möte. Men det är trots äreräddningsförsöken svårt att komma ifrån den verbala obalansen dem emellan.När Eyvind Johnson skrev romanen Strändernas svall var andra världskriget på väg mot sitt slut. Hans nyss avslutade Krilon-trilogi tilldrog sig i konfliktens skugga. Med Strändernas svall gav han sig in på det tidlöst mänskliga genom en kärleksfull omdiktning av Odysséen. Blasfemin intresserar honom inte, men väl psykologin och realismen. Särskilt gripen tycks han ha varit av Nausikaa-episoden. Han återkom till den i det dramatiska fragmentet ”Nausikaa ensam”, publicerat i Erik Lindegrens tidskrift Prisma 1948.Ingen annanstans i romanen är vågsvallet så kännbart som i mötet mellan Nausikaa och Odysseus. Texten är inledningsvis komponerad som en växelsång där berättarens perspektiv mjukt och smidigt vandrar mellan de två. Där Joyce var cynisk och exponerande är Johnson ömsint undersökande. Inte minst intresserar han sig för den unga Nausikaa och hennes belägenhet mellan barndomens begränsningar och lek, och vuxenhetens krav och möjligheter. Medan Odysseus sakta vaknar ur sin tunga sömn är det Nausikaas oroliga verksamhetslust på stranden som dominerar.Nausikaa har inspirerat till poesi, musik och mangafigurer, men det är som om hon i varje omdiktning behåller en kärna av det ljus som Homeros vävt in i gestalten. I episoden finns ett elegiskt element som gör sig märkbart till och med hos Joyce. Som på en våg reser sig Odysseus från sin lövbädd, som på en våg vaggas Nausikaa på sin tvättbrygga. En kort stund möts de, som himmel möter hav en glittrande morgon vid en strand nu och för länge sedan.Pontus Kyanderkritiker, konsthistoriker och utställningskurator

Det finns något negativt laddat kring att vara nostalgiker idag. “Det var bättre förr” säger vi bara ironiskt menat och att vara konservativ är inte direkt något positivt i vårt land.Vilken tid är det då egentligen vi menar när vi antyder att det var bättre förr? Katarina Barrling, docent i statsvetenskap och en av författarna till boken “Saknad: på spaning efter landet inom oss”, är en av dem som har forskat kring ämnet.I avsnitt 156 av Vad Vi Vets allmänbildande podd "Perspektiv" pratar Per Grankvist med statsvetare Katarina Barrling om varför vi i Sverige gärna sätter etiketter på allt, att tiden vi saknar är den när världen var förutsägbar och att Sverige nu befinner sig i en existentiell kris.Bokrekommendationer:Drömmar om rosor och eld - Eyvind JohnsonÄr svensken människa - Henrik Berggren, Lars Trädgårdh Dikten “Vårens tid” - Verner von Heidenstam“Perspektiv” är en podd från Vad Vi Vet, tjänsten som snabbt gör dig mer allmänbildad i aktuella ämnen. Skaffa ett gratiskonto på vadvivet.seProgramledare: Per Grankvist @pergrankvist Redaktör: Sarah Berg. Klippning: Jens Back. Publicering: Sara Lundgren. Mixning: Stray Dog Studios. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll. Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många århundraden före Kristus och in i vår egen tid.Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar, krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom, själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska kanon.Den första översättningen av Odysséen till svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare. Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots det en betydelsefull insats.Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från 1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista, den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse, utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla dessa som reser dit ingen tidigare rest.Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den – precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en svensk kanon – kan även jag, som en gång var en vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster. Även om det icke inträffar så ofta." Torbjörn Elensky, författare

Vår älskade gäst Viktor Engberg är tillbaka i ett fullspäckat avsnitt, fullt av quiz, historia, privatekonomi och trams.

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof hamnar i konflikt med direktören på biografen där han arbetar. Det är världskrig och ransonering. Olof gör sig redo för revolutionen som ska komma. Slutspel i ungdomen av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Året är 1917. Olof känner hur revolutionen ligger i luften och drömmer om den roll han ska ha efter att den ägt rum. Men hur kommer det sig att arbetarna inte verkar inte vara intresserade?Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof, Slutspel i ungdomen är den sista delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble. Av: Eyvind JohnssonUppläsning: Lennart JähkelLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof hamnar i konflikt med direktören på biografen där han arbetar. Det är världskrig och ransonering. Olof gör sig redo för revolutionen som ska komma. Slutspel i ungdomen av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Året är 1917. Olof känner hur revolutionen ligger i luften och drömmer om den roll han ska ha efter att den ägt rum. Men hur kommer det sig att arbetarna inte verkar inte vara intresserade?Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof, Slutspel i ungdomen är den sista delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble. Av: Eyvind JohnssonUppläsning: Lennart JähkelLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof får jobb på en biograf, en anställning med framtidsutsikter. Han tittar i herrekiperingarnas skyltfönster och drömmer om en ny tid. Se dig inte om av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Biografen där Olof börjat arbeta visar mest populära äventyrsfilmer, men också journalfilmer från slagfälten i världskriget som pågår för fullt. Olof läser mycket. Förutom de stora romanförfattarna plöjer han igenom Marx, Krapotkin och alla möjliga arbetartidningar. Han är alltmer trött på parlamentarismen och gör sig redo för revolutionen som ska komma.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof, Se dig inte om är den tredje delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble. Av: Eyvind JohnssonUppläsning: Lennart JähkelLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson, ljudbok i uppläsning av Lennart JähkelÖver sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Hela romansviten finns att lyssna till härAv: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof hamnar i konflikt med direktören på biografen där han arbetar. Det är världskrig och ransonering, han gör sig redo för revolutionen som ska komma. Slutspel i ungdomen av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Året är 1917. Olof känner hur revolutionen ligger i luften och drömmer om den roll han ska ha efter att den ägt rum. Men hur kommer det sig att arbetarna inte verkar inte vara intresserade?Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof, Slutspel i ungdomen är den sista delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble. Av: Eyvind JohnssonUppläsning: Lennart JähkelLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers 

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof får jobb på en biograf, en anställning med framtidsutsikter. Han tittar i herrekiperingarnas skyltfönster och drömmer om en ny tid. Se dig inte om av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Biografen där Olof börjat arbeta visar mest populära äventyrsfilmer, men också journalfilmer från slagfälten i världskriget som pågår för fullt. Olof läser mycket. Förutom de stora romanförfattarna plöjer han igenom Marx, Krapotkin och alla möjliga arbetartidningar. Han är alltmer trött på parlamentarismen och gör sig redo för revolutionen som ska komma.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof, Se dig inte om är den tredje delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV -produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble. Av: Eyvind JohnssonUppläsning: Lennart JähkelLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof arbetar på ett sågverk. Det är ett hårt arbete och dåligt betalt, men inom sig bär han drömmen om ett annat liv. Här har du ditt liv av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Olof har blivit 15 år. På sin fars begravning tar han adjö av ett liv han redan lämnat. Som uppvuxen i ett fosterhem är han en främling i sin gamla familj, och det har han blivit fosterfamiljen också. Arbetet på sågverket är hårt, men på lediga stunder läser och studerar han. Han berikar sitt inre liv, skapar sagor och berättelser utifrån det han upplevt."Här har du ditt liv" är en fortsättning på den skildring av Olofs uppväxt som Eyvind Johnson påbörjade i " Nu var det 1914".Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs dessa ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof.Uppläsaren Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Tillgänglig t o m 12/10 2024Titel: Här har du ditt livLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Över sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Tillgänglig t o m 12/10 2024Av: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof är 14 år. Han lämnar fosterhemmet i det fattiga och lungsotsdrabbade Norrbotten bakom sig och går söderut, mot arbete. Nu var det 1914 av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Över sommaren jobbar Olof i ett flottarlag. Det är ett hårt arbete som sliter och dödar. Olof kan och orkar. Men han blir snabbt övertygad om att hans liv inte ska bli som arbetskamraternas.  Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof. Nu var det 1914 är den första delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV- produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Tillgänglig t o m 12/10 2024Av: Eyvind JohnsonUppläsare: Lennart JähkelTekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof arbetar på ett sågverk. Det är ett hårt arbete och dåligt betalt, men inom sig bär han drömmen om ett annat liv. Här har du ditt liv av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Olof har blivit 15 år. På sin fars begravning tar han adjö av ett liv han redan lämnat. Som uppvuxen i ett fosterhem är han en främling i sin gamla familj, och det har han blivit fosterfamiljen också. Arbetet på sågverket är hårt, men på lediga stunder läser och studerar han. Han berikar sitt inre liv, skapar sagor och berättelser utifrån det han upplevt."Här har du ditt liv" är en fortsättning på den skildring av Olofs uppväxt som Eyvind Johnson påbörjade i " Nu var det 1914".Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs dessa ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof.Uppläsaren Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.Tillgänglig t o m 12/10 2024Titel: Här har du ditt livLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.   TESTAMENTET Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare. Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande. Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.   Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946. Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996. Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.   STRIDERNA Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt. Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset. Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås. Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.   Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930. Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964. Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978. Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.   KVINNORNA Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män. Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid. Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda. Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45. Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.   Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940. Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning. Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.   VALET Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen. Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan. Om Nobelkodens dubbla kryptering. Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år. Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta. Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft. Om själva valet. Kort sagt.   Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983. Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001. Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005. Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945. Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson. Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013. Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström. När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft  kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.Programmet sändes första gången i oktober 2021.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström. När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft  kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det, sägs det. Men historien och kulturarvet kan användas till mycket och allt är inte gott. Författaren Willy Kyrklund fick den klassiska bildningen med modersmjölken, men hans inställning till den förändrades av kriget. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du har läst Odyssén minns du antagligen inte Elpënor, en av det arkaiska hjälteeposets många mindre heroiska bifigurer som glimtar fram några gånger under den långa irrfärden över havet från Troja i Mindre Asien till Ithaka vid Hellas västra kust. Elpënor är en av Odysseus meniga män, och dyker upp första gången i åttonde sången när han bakfull och yrvaken ramlar ner från ett tak och bryter nacken, sedan i den elfte när den mångförslagne Odysseus träffar på honom i dödsriket, dit hjälten har nedstigit i sällskap med den blinde siaren Teiresias. Enligt Homeros ska Elpënor vid det tillfället ha "pladdrat mycket" och bett Odysseus om att få en hederlig begravning. Det får han, och med det är han ute ur historien. Den arme Elpënor får aldrig återse sitt Ithaka, och just som en av de skugglika och bortglömda gestalterna i eposets marginaler är det han lyfts fram i Willy Kyrklunds roman från 1986. Eller vad man nu ska kalla den; Elpënor är en av Kyrklunds vackraste och märkligaste böcker, därtill den kanske mest politiska ja, om man nu alls kan tala om politik i detta författarskap, som så i grunden motsatte sig alla ideologiska program. Kyrklunds Elpënor är allt "Odyssén" inte är, antiheroisk, sorgsen och skeptisk. En motodyssé kort sagt Elpënor har dragits med i det trojanska kriget i ungdomligt oförstånd och nu vill han bara hem, för att äntligen få börja leva sitt verkliga liv, sitt fredsliv. Den storskrävlande hjältens episka överdrifter ger han inte mycket för. Bokens antiheroism syns också i formen Kyrklund undviker den homeriska hexametern och skriver sin berättelse dels på prosa, dels på elegiskt distikon, ett versmått som under antiken bara användes för gravskrifter och sorgekväden. Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte Det finns en konkret historisk bakgrund till detta ställningstagande. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd citerar i sin bok om "Willy Kyrklund och det grekiska", En himmel av sten, ett föredrag som Kyrklund höll 1987, kallat Tal till grekvänner, där han berättade om sitt förhållande till den klassiska grekiska kulturen och det grekiska språket. Kyrklund föddes 1921 och växte upp i en svensktalande familj i Finland, i ett land där såren efter inbördeskriget fortfarande låg öppna och i en borgerlig miljö där de klassiska språken och kulturerna var en självklar del av utbildningen. När andra världskriget bröt ut var han knappt tjugo år gammal och fick uppleva hur det klassiska antika arvet engagerades i den ideologiska kampen. "Åter stod striden vid Thermopyle", skriver han: "Finlands folk hand i hand med storebror Tyskland skulle försvara den västerländska civilisationen mot anstormande ryska horder.// Under den store ledaren Adolf Hitler skulle civilisationen segra och barbarerna tvingas på knä." Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte, och hans författarskap formades enligt Sjösvärd mycket som en kamp för att göra upp med och återerövra det. Mot myternas idealism odlade han konsekvent en antimytisk realism, men också ett intresse för östliga språk och kulturer som han såg som ett led i samma arbete. Kyrklund studerade ryska och kinesiska, arabiska, persiska och sanskrit och gestaltade sina intryck i originella skapelser som boken om den kinesiske vishetsläraren Mästaren Ma, den iranska reseskildringen Till Tabbas, eller collageromanen Polyfem förvandlad, där grekisk och vedisk mytologi får korsbefrukta varandra. Frågan hur det grekiska påverkade Willy Kyrklund kan alltså inte besvaras utan följdfrågan, hur Willy Kyrklund påverkade det grekiska. Just denna ömsesidiga påverkan, denna evigt dubbla rörelse är förstås det som driver litteraturhistorien framåt. I Sverige har den klassiska grekiska kulturen varit en helt avgörande motor i den utvecklingen, från Georg Stiernhielms prunkande hexameter i Hercules, över Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund till modernistiska poeter som Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf, fram till nutida författare som Lotta Lotass, Jesper Svenbro och Theodor Kallifatides. I Slaget om Troja låter Kallifatides hedersvåldet i Iliaden utspela sig mot fonden av en tyskockuperad grekisk by i andra världskrigets slutskede, där berättaren drabbas av sin första förälskelse medan hans lärarinna återberättar handlingen i Homeros epos "den starkaste antikrigsdikt som har skrivits", hävdar Kallifatides i sitt efterord. Det beror förstås på hur man läser den. Och vem. Den moderna litteraturen har använt sig av den klassiska som något att ta spjärn mot i ett mer allmänt antiheroiskt och realistiskt estetiskt projekt. För svensk del står förstås Eyvind Johnsons stora roman Strändernas svall från 1946 som en milstolpe här en sorts antiodyssé den också, där den irrande, slitne Odysseus motsträvigt drivs mot hemkomstens slutgiltiga uppgörelse. Mindre känd, men väl så intressant i det här sammanhanget, är Johnsons roman Molnen över Metapontion från 1957. Här blir världskrigets förbrytelser istället klangbotten för den tröstlösa berättelsen i Xenofons Anabasis, historien om den grekiska armé av legoknektar som i slutet av 400-talet slog följe med den persiske usurpatorn Kyros på hans misslyckade fälttåg genom Mindre Asien. Härens hopplösa marsch och nesliga återtåg skildras växelvis av en fängslad judisk arkeologiprofessor i ett av tyskarnas koncentrationsläger och i en serie historiska fantasier där en av expeditionens överlevare ser tillbaka på sitt liv från exilen i en grekisk koloni i Syditalien. Hit kommer också, i romanens 1950-tal, en svensk diplomat som fått sitt liv söndertrasat av krigets härjningar, på en resa som väcker liv inte bara i hans egna krigsminnen utan även i professorns berättelser om Kyrosexpeditionens umbäranden och övergrepp. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk Professorn, skriver Johnson, kunde i koncentrationslägerbarackens halvmörker lyfta huvudet "som om han gjorde en stor upptäckt just nu, just då" "Och har ni tänkt på" sade han "att de med levde?" Vad Johnson vill suggerera fram är denna känsla av samtidighet med det förflutna "just nu, just då" insikten att människornas villkor förblir i stort desamma genom årtusendena och att enda skälet att befatta sig med det så kallade kulturarvet är att vi ska förstå det. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk. Om Iliaden författades som en "antikrigsdikt" eller ej spelar alltså mindre roll den måste bli det. Som också Willy Kyrklund såg: ett kulturarv som mister kontakten med de mänskliga grundvillkoren, som isolerar sig bland ideal och hjältedåd och vägrar lyssna till de besegrades berättelser, kan till slut bli bränsle för vilka destruktiva katastrofer som helst. Ett sådant arv måste skingras, för att kunna samlas hop på nytt. Både Kyrklund och Eyvind Johnson formulerade sin antiheroism i skenet av andra världskriget, och från det kriget skiljer oss numera snart en människoålder. Av dem som minns det finns snart inte många kvar, och arvet från det klassiska Grekland måste i framtiden tolkas i ljuset av andra konflikter, andra krig för att hålla heroismen och militarismen på armlängds avstånd. I en värld som återigen tycks ha allt svårare att stå emot de primitiva reflexerna att dra upp gränser mellan "civilisation" och "barbari" är det kanske det bästa vi kan göra, att läsa Iliaden och Anabasis på nytt. Försöka lyssna till Elpënors röst i Odyssén. Dan Jönsson Litteratur i urval: Elpënor av Willy Kyrklund (Alba, 1986) En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska av Thomas Sjösvärd (Ellerströms, 2020) Tal till grekvänner ingår i Willy Kyrklund: Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar (Alba, 1996) Molnen över Metapontion : en roman. Av Eyvind Johnson (Bonnier 1957 och Themis 2008)

Kan gangsterrap ses som arbetarlitteratur? Krävs det en särskild moral eller ideologi? Litteraturvetaren Jimmy Vulovic ser hur frågor om arbetardiktens gränser ständigt återkommer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Stig Dagerman knackar på arbetarlitteraturens port. Han ser ivrig ut, som om han har något viktigt att säga. Och genom den på glänt öppnade dörren pratar han om förnyelse. Det är denna scen jag ser framför mig när jag läser Dagermans essä Diktaren och samvetet från 1945. Författaren berättar där om när en diktare som fötts ur arbetarrörelsen plötsligt inser att alla de som med beundran läst hans resolutioner, reportage, enkätsvar och majdikter avvisar hans dikt som dunkel och oförståelig, extrem till formen och oklar till innehållet. Essän är författad som ett inlägg i obegriplighetsdebatten, ett försvarstal mot kritiken som hade riktats mot den litterära modernismens komplexa formspråk, och senare även mot dess pessimism. I den andra ringhörnan talade konservativa krafter och rättroende marxister på ett likartat vis. För arbetarförfattaren Stig Dagerman, var ett svar till de snävmarxister, som menar att diktaren väljer form som typografen stilar mest angeläget. Det var ett tydligt svar. Den begriplighet som tidigare hade tryckts med den litterära realismens typsnitt speglar inte längre arbetarnas själsliga nöd. Karin Palmkvist menar i doktorsavhandlingen Diktaren i verkligheten att han såg sig själv som den nya tidens proletärdiktare med uppdraget att visa arbetaren, eller rättare sagt arbetarindividen, vad en nyvunnen social frihet hade för mål och mening. Men egentligen är allt det där bara en repris, på en repris. Arbetardiktens historia blir nämligen tidigt också en historia om gränsdragningar. Redan 1921 då litteraturhistorikern Richard Steffen lyfte fram termen proletärdiktning i den bredare offentligheten, drogs det en gräns mellan de som ville vara och de som inte ville vara proletärskalder. Vissa bar benämningen som ett adelsmärke. Andra ansåg att den reducerade dem från författare till arbetarförfattare. Senare ville den socialdemokratiske litteraturkritikern nummer ett, Erik Hedén, dra en gräns kring vad arbetarlitteraturen borde innehålla. I recensionen Om kräks själsliv, där Eyvind Johnsons novellsamling De fyra främlingarna från 1924 värderades, gjorde han i hårda ordalag upp med de författare som han ansåg ständigt uppehöll sig vid pessimism och psykologiserande. Istället för att i bok efter bok, som han sa skildra samma eviga viljelösa förkomna kräk, ville den uppläxande kritikern se uppbygglig litteratur för arbetarna. Ungefär så som den hade varit tidigare. Några år senare fick Harry Martinsons diktsamling Nomad från 1931 klä skott för det tomma esteteriet i modern dikt. Det var den kommunistiske kritikern Ture Nerman som i debatten om så kallad busromantik gick till hårt angrepp. Han ville istället se mer tendens, vilja och kampanda i arbetarlitteraturen. Ungefär så som det hade varit. Många gränsdragningar alltså. Lyckligtvis är litterär kvalitet av ett segare virke än både moralism och ideologiska tvångströjor. Debatterna kring tre av arbetardiktningens allra främsta vittnar om att litteraturtraditionen är långt ifrån så självklar och stabil som den har kommit att bli i historieböcker. Den har tvärtom ofta ifrågasatts inom rörelsen. Inte ens blivande Nobelpristagare som Eyvind Johnson och Harry Martinson gick ju säkra från politiska kommissariers ideologi och idéer om hur litteratur borde vara. Väger man sedan in även den borgerliga sidans kritik så är det ett under att genren överhuvudtaget överlevde. Att få definiera vad arbetarlitteratur är tycks alltså redan från början ha varit viktigt för kritiker och andra förståsigpåare. Därför är det heller inte alls konstigt att det efter utgivningen av Rasmus Landströms välskrivna bok Arbetarlitteraturens återkomst från 2020 följde en debatt om vad arbetarlitteratur är och vem som får räknas som arbetarförfattare. Visst kan gangsterrap vara arbetarlitteratur, tyckte en del. Andra sa nej, det är det inte. Det räcker att en fattig stackare fattar pennan för att det ska skapas arbetarlitteratur, tyckte vissa. Medan andra tyckte att det krävs en särskild moral, som nog också skulle kunna stavas ideologi, för att få räknas till den traditionen. Så höll det på, ungefär som det alltid har gjort. Men en sak förenar i alla fall nästan alla som samlas kring begreppet. Det verkade mer angeläget att få skriva montertexten än att njuta av utställningsobjektet. Frågan om huruvida gangsterrap kan förstås som arbetarlitteratur är för min del inte alls lika intressant som debatten i sig. Särskilt som gangsterrapparnas ibland nihilistiska egoism ofta kontrasteras mot den traditionella arbetardiktens gemensamma värdegrund. Det är intressant eftersom just den konflikten mellan individen och kollektivet stod i centrum även i flera av de tidigare debatterna. Som när arbetarförfattaren Rudolf Värnlund i sin debutroman "Vandrare till intet" från 1926 lät den nihilistiske individualanarkisten Max Stirners idéer framträda i full blom. Romanen gestaltar en rad besvikelser och uppgörelser med kollektiven i den unge huvudpersonen Leo Fasts liv. Den utspelar sig till stora delar i vad vi idag kanske skulle kalla orten. Och händelseutvecklingen mynnar ut i en slutsats: Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste och siste, före mig är tystnaden, efter mig döden, jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en som kämpar för något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet Leo Fasts nihilistiska egoism provocerade såklart och kritiken från den kämpande rörelsen lät förstås inte vänta på sig. I den kommunistiska pressen brännmärktes Rudolf Värnlund i flera år som en renegat från den vänstersocialistiska rörelse han tidigare tillhört. Anledningen till att genren ständigt debatteras beror nog på att det finns många olika intressen i den, inte minst politiska. Konflikter är på sätt och vis inbyggda i själva begreppet. Vi vet sedan årtionden att den rågblont präglade och naivt homogeniserande litteraturvetenskapliga definitionen säger att arbetardiktning är litteratur om arbetare, av arbetare och för arbetare. Men redan i detta vid första anblicken tillsynes självklara antagande öppnas flera fallgropar. För vem är egentligen den där arbetaren? Är det min far och alla andra i detta avlånga land som har sin början i andra länder. För ingen, utom möjligtvis svenska förståsigpåare, kan väl rimligen tro att migranters och svenskars erfarenheter är samma lika. Eller är arbetaren den i LOs led allt större andel som nuförtiden hellre lägger sin röst på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna? Vad skriver man i så fall för dessa arbetare, då livet ju minst sagt skiljer sig åt i gigarbetares utanförskapsområden och de lite lyckligare lottade fastanställdas innanförskapsområden. Och kanske är denna dagens mer komplexa situation en anledning till att svaret på nyfiket ställda frågor, till exempel om gangsterrap är en sorts arbetarlitteratur, ofta tvingas retirera in i formuleringar om vad arbetarlitteratur har varit istället för vad den är och kanske blir. Jimmy Vulovic

1860 utkom en nederländsk bok som bidrog till mildra det koloniala förtrycket i Indonesien, men som också fick inflytande över svensk litteratur. Jimmy Vulovic berättar om en viktig bok om kaffe. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När pastorn talar känns allt bra igen. Församlingen sitter i det trygga koloniala Nederländerna, med ekonomiska intressen som sträcker sig långt ut i världen. I sin predikan mot allt annat än den egna kristendomen ger han klara besked. Det finns inget att ha dåligt samvete för. Tvärtom. Alla kristna är i själva verket skyldiga att omvända de icke-kristna. Uppdraget är heligt. Och hedningarnas väg till frälsning, förklarar han, går genom hårt arbete. Deras anletes svett är den enda vägen. Så talar han. Kyrkobesökarna, det vill säga kolonialismens vita vinnare, kan andas ut. De kan finna själsfrid i sitt värv, njuta frukterna av den lukrativa handeln. För deras profit är ju sanktionerad av Gud. Det har pastorn sagt. Multatuli är den sannaste bok jag läst fast den blott är en bok om kaffe. Så skriver Eyvind Johnson i ett brev till författarkollegan och vännen Rudolf Värnlund i juli 1921. Romanen han syftar på är den antikolonialistiska Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner som gavs ut i Nederländerna 1860. Multatuli är latin. Det betyder jag har lidit mycket. Och bakom den pseudonymen döljer sig författaren Eduard Douwes Dekker som föddes 1820 och dog 1887. Efter flera år i tjänst för den nederländska kolonialmakten i Indonesien, bestämde han sig för att avslöja det förtryck som pågick där. Med Max Havelaar ville han visa både orättvisorna och den förljugna världsförbättrarsjälvbild som förtryckarna tog till sig för att slippa se och förstå kolonialismens negativa konsekvenser.   Multatuli ekar länge i Eyvind Johnsons författarskap. Han lärde sig att det krävs ett nytt språk, en ny form, för att synliggöra ett förtryck som annars bara syns och känns underifrån, exempelvis de många orättvisor som även svenska arbetare upplevde. Och norrlänningen i honom såg och skildrade dessutom periferins underordning i relation till centrum. I den anarkistiska tidskriften Brand skrev han 1922 att Eduard Douwes Dekker var en av de stora plöjarna för den fria tanken, för den fria höga moral som bryta vanans udd. Och när han romandebuterade med Timans och rättfärdigheten 1925 är sonen till en egoistisk och girig fabrikör huvudperson. Sonen heter Stig. Hans blick inifrån borgerligheten avslöjar de falska och självförhärligande motiveringarna till de överordnades makt i klassamhället. Ungefär som när Multatuli ger oss interiörer från kolonialismens förljugenhet. Ett nytt perspektiv eller en oväntad berättarteknik är grepp som kan bryta vanans udd, en strategi för att skaka om och synliggöra något nytt. Och Max Havelaar är unik i sin tid inte enbart på grund av den antikoloniala blicken. Även formen är unik. Inte minst därför att tre personer för ordet i romanen. Titelpersonen Max Havelaar gör det bland annat via avslöjande dokument som han tagit med sig hem till Nederländerna efter att ha avskedats från sin tjänst i den koloniala administrationen. Anledningen till avskedet var att han tagit ställning för de fattiga inhemska bönderna. Dokumenten vittnar om total rättslöshet under en vit makt. Men de visar dessutom att de rika lokala härskarna spelar en avgörande roll i det systematiska förtrycket. Begreppet rasism räcker alltså inte ensamt till för att förklara orättvisan. I grunden handlar det mesta i romanen om ekonomi och ekonomisk vinst. Max Havelaar lämnar i förhoppning om utgivning dokumenten till Betavus Droogstoppel. Han är en vän från skoltiden och affärsman på den internationella kaffemarknaden. Om det inte vore för att det kanske skulle kunna gynna affärerna, hade den snikne affärsmannen aldrig befattat sig med skrifterna. Men entreprenören i honom ser möjligheter att utveckla en sydostasiatisk kaffehandel. Med en bok om kaffebönans vidare vinstpotential i ännu outnyttjade jordområden hoppas han framstå som framsynt. Samtidigt som han hoppas att det ska leda till fler intäkter. Men någon författare är han ju inte. Därför engagerar han i sin tur en ung skribent, Stern, för att skriva boken. Men Stern, som visar sig vara idealist, väljer att fokusera på det Max Havelaars dokument berättar om kolonialismens orättvisor. Istället för att skriva den bok som Droogstoppel önskar sig. Sterns berättelse visar det systematiska förtryck där fattiga indonesiska bönder till svältpris tvingas odla varor åt en redan övergödd västerländsk marknad istället för ris till den egna svältande befolkningen. Dessutom beskattas de hårt. Svälttillvaron och skatterna gör det omöjligt för dem att bygga upp ett eget kapital. Därmed ges de heller inte möjlighet att bygga upp ett eget välstånd. Omöjliggjord social mobilitet är som bekant ett av klassamhällets allra tydligaste kännetecken. Bönderna är dessutom enligt lag förbjudna att flytta ifrån sina hemtrakter för att söka lyckan på annat håll. Slaveri är ett ord som ligger väldigt nära till hands. Det uppstår snabbt en öppen konflikt mellan berättarna. I själva romanen alltså, från det ena kapitlet till det andra. Den vinsthetsande affärsmannen Droogstoppel går i sina kapitel till hårt angrepp mot det som den humane Stern framför i sina. Konflikten är retoriskt effektiv. För genom den avslöjar Droogstoppel sig själv som den giriga egoist han är. Ingen behöver då ens påtala att affärsmannen, i allt han gör, enbart drivs av egenintresse. Och med den konflikten uppstår även en för romanen viktig diskussion om vad skönlitteratur är bra för, egentligen. Svaret är tydligt. Litteratur ska påvisa förtryck och påverka världen i en rättvis riktning. Udden riktas mot den högtravande parnassens navelskådande tomgångslitteratur. Och Eyvind Johnson tog starkt intryck av det resonemanget också. Det framgår av ett brev till Rudolf Värnlund i februari 1922: Han är min avgud ty han har räddat min själ han har räddat mig från vansinne och hopplöshet , Å Multatuli du litteraturens föraktare och ändå en diktens konung! Den förljugna självgodhet som är Droogstoppel och hans likars kännetecken säger att allt i världen är helt i sin ordning, att allt är exakt som det bör vara och dessutom går mot det bättre. Därför finns det alls ingen anledning att ifrågasätta den rådande ordningen. Men många läsare höll inte med. Idag är Max Havelaar en oförtjänt bortglömd roman, vilket är konstigt med tanke på den historiska påverkan verket har haft. I essän The book that killed colonialism, publicerad i New York Times 1999, beskriver den indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toer utgivningen som earth-shaking. De nederländska liberaler som krävde en reformering av kolonialsystemet gjorde den till ett vapen i rättvisekampen. Det resulterade så småningom i lite bättre förhållanden i kolonierna, till exempel då det gällde möjligheter till utbildning. Det ledde i sin tur till att romanen på ett mer direkt vis kunde nå ut till och inspirera de förtryckta indoneser som skulle komma att leda en av 1900-talets största och viktigaste antikoloniala frihetskamper. Jimmy Vulovic, litteraturforskare, skribent och föreläsare Sändes första gången 27-02-20   Lästips Multatuli [Eduard Douwes Dekker], Max Havelaar. Or, the Coffee Auctions of the Dutch Trading Company, New York Review Books, 2019. Boken utgavs även på svenska senast 1979 som "Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner" i översättning av Ingrid Wikén Bonde. Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling, red. Birgit Munkhammar och Magnus Bergh, Albert Bonniers förlag, 2018. Pramoedya Ananta Toer, The book that killed colonialism, New York Times 1999-04-18. https://www.nytimes.com/1999/04/18/magazine/best-story-the-book-that-killed-colonialism.html

1860 utkom en nederländsk bok som bidrog till mildra det koloniala förtrycket i Indonesien, men som också fick inflytande över svensk litteratur. Jimmy Vulovic berättar om en viktig bok om kaffe. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När pastorn talar känns allt bra igen. Församlingen sitter i det trygga koloniala Nederländerna, med ekonomiska intressen som sträcker sig långt ut i världen. I sin predikan mot allt annat än den egna kristendomen ger han klara besked. Det finns inget att ha dåligt samvete för. Tvärtom. Alla kristna är i själva verket skyldiga att omvända de icke-kristna. Uppdraget är heligt. Och hedningarnas väg till frälsning, förklarar han, går genom hårt arbete. Deras anletes svett är den enda vägen. Så talar han. Kyrkobesökarna, det vill säga kolonialismens vita vinnare, kan andas ut. De kan finna själsfrid i sitt värv, njuta frukterna av den lukrativa handeln. För deras profit är ju sanktionerad av Gud. Det har pastorn sagt. Multatuli är den sannaste bok jag läst fast den blott är en bok om kaffe. Så skriver Eyvind Johnson i ett brev till författarkollegan och vännen Rudolf Värnlund i juli 1921. Romanen han syftar på är den antikolonialistiska Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner som gavs ut i Nederländerna 1860. Multatuli är latin. Det betyder jag har lidit mycket. Och bakom den pseudonymen döljer sig författaren Eduard Douwes Dekker som föddes 1820 och dog 1887. Efter flera år i tjänst för den nederländska kolonialmakten i Indonesien, bestämde han sig för att avslöja det förtryck som pågick där. Med Max Havelaar ville han visa både orättvisorna och den förljugna världsförbättrarsjälvbild som förtryckarna tog till sig för att slippa se och förstå kolonialismens negativa konsekvenser.   Multatuli ekar länge i Eyvind Johnsons författarskap. Han lärde sig att det krävs ett nytt språk, en ny form, för att synliggöra ett förtryck som annars bara syns och känns underifrån, exempelvis de många orättvisor som även svenska arbetare upplevde. Och norrlänningen i honom såg och skildrade dessutom periferins underordning i relation till centrum. I den anarkistiska tidskriften Brand skrev han 1922 att Eduard Douwes Dekker var en av de stora plöjarna för den fria tanken, för den fria höga moral som bryta vanans udd. Och när han romandebuterade med Timans och rättfärdigheten 1925 är sonen till en egoistisk och girig fabrikör huvudperson. Sonen heter Stig. Hans blick inifrån borgerligheten avslöjar de falska och självförhärligande motiveringarna till de överordnades makt i klassamhället. Ungefär som när Multatuli ger oss interiörer från kolonialismens förljugenhet. Ett nytt perspektiv eller en oväntad berättarteknik är grepp som kan bryta vanans udd, en strategi för att skaka om och synliggöra något nytt. Och Max Havelaar är unik i sin tid inte enbart på grund av den antikoloniala blicken. Även formen är unik. Inte minst därför att tre personer för ordet i romanen. Titelpersonen Max Havelaar gör det bland annat via avslöjande dokument som han tagit med sig hem till Nederländerna efter att ha avskedats från sin tjänst i den koloniala administrationen. Anledningen till avskedet var att han tagit ställning för de fattiga inhemska bönderna. Dokumenten vittnar om total rättslöshet under en vit makt. Men de visar dessutom att de rika lokala härskarna spelar en avgörande roll i det systematiska förtrycket. Begreppet rasism räcker alltså inte ensamt till för att förklara orättvisan. I grunden handlar det mesta i romanen om ekonomi och ekonomisk vinst. Max Havelaar lämnar i förhoppning om utgivning dokumenten till Betavus Droogstoppel. Han är en vän från skoltiden och affärsman på den internationella kaffemarknaden. Om det inte vore för att det kanske skulle kunna gynna affärerna, hade den snikne affärsmannen aldrig befattat sig med skrifterna. Men entreprenören i honom ser möjligheter att utveckla en sydostasiatisk kaffehandel. Med en bok om kaffebönans vidare vinstpotential i ännu outnyttjade jordområden hoppas han framstå som framsynt. Samtidigt som han hoppas att det ska leda till fler intäkter. Men någon författare är han ju inte. Därför engagerar han i sin tur en ung skribent, Stern, för att skriva boken. Men Stern, som visar sig vara idealist, väljer att fokusera på det Max Havelaars dokument berättar om kolonialismens orättvisor. Istället för att skriva den bok som Droogstoppel önskar sig. Sterns berättelse visar det systematiska förtryck där fattiga indonesiska bönder till svältpris tvingas odla varor åt en redan övergödd västerländsk marknad istället för ris till den egna svältande befolkningen. Dessutom beskattas de hårt. Svälttillvaron och skatterna gör det omöjligt för dem att bygga upp ett eget kapital. Därmed ges de heller inte möjlighet att bygga upp ett eget välstånd. Omöjliggjord social mobilitet är som bekant ett av klassamhällets allra tydligaste kännetecken. Bönderna är dessutom enligt lag förbjudna att flytta ifrån sina hemtrakter för att söka lyckan på annat håll. Slaveri är ett ord som ligger väldigt nära till hands. Det uppstår snabbt en öppen konflikt mellan berättarna. I själva romanen alltså, från det ena kapitlet till det andra. Den vinsthetsande affärsmannen Droogstoppel går i sina kapitel till hårt angrepp mot det som den humane Stern framför i sina. Konflikten är retoriskt effektiv. För genom den avslöjar Droogstoppel sig själv som den giriga egoist han är. Ingen behöver då ens påtala att affärsmannen, i allt han gör, enbart drivs av egenintresse. Och med den konflikten uppstår även en för romanen viktig diskussion om vad skönlitteratur är bra för, egentligen. Svaret är tydligt. Litteratur ska påvisa förtryck och påverka världen i en rättvis riktning. Udden riktas mot den högtravande parnassens navelskådande tomgångslitteratur. Och Eyvind Johnson tog starkt intryck av det resonemanget också. Det framgår av ett brev till Rudolf Värnlund i februari 1922: Han är min avgud ty han har räddat min själ han har räddat mig från vansinne och hopplöshet , Å Multatuli du litteraturens föraktare och ändå en diktens konung! Den förljugna självgodhet som är Droogstoppel och hans likars kännetecken säger att allt i världen är helt i sin ordning, att allt är exakt som det bör vara och dessutom går mot det bättre. Därför finns det alls ingen anledning att ifrågasätta den rådande ordningen. Men många läsare höll inte med. Idag är Max Havelaar en oförtjänt bortglömd roman, vilket är konstigt med tanke på den historiska påverkan verket har haft. I essän The book that killed colonialism, publicerad i New York Times 1999, beskriver den indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toer utgivningen som earth-shaking. De nederländska liberaler som krävde en reformering av kolonialsystemet gjorde den till ett vapen i rättvisekampen. Det resulterade så småningom i lite bättre förhållanden i kolonierna, till exempel då det gällde möjligheter till utbildning. Det ledde i sin tur till att romanen på ett mer direkt vis kunde nå ut till och inspirera de förtryckta indoneser som skulle komma att leda en av 1900-talets största och viktigaste antikoloniala frihetskamper. Jimmy Vulovic, litteraturforskare, skribent och föreläsare Sändes första gången 27-02-20   Lästips Multatuli [Eduard Douwes Dekker], Max Havelaar. Or, the Coffee Auctions of the Dutch Trading Company, New York Review Books, 2019. Boken utgavs även på svenska senast 1979 som "Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner" i översättning av Ingrid Wikén Bonde. Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling, red. Birgit Munkhammar och Magnus Bergh, Albert Bonniers förlag, 2018. Pramoedya Ananta Toer, The book that killed colonialism, New York Times 1999-04-18. https://www.nytimes.com/1999/04/18/magazine/best-story-the-book-that-killed-colonialism.html

1974 delades litteraturpriset mellan Eyvind Johnson och Harry Martinson. Martinson var en produktiv författare som både fortfarande är läst i hög grad. Vi pratar om den fattiga uppväxten och författarens resor ut i världen och vägen mot de fina litterära salongerna.

I Bibliotekspoddens serie Svenska nobelpristagare i litteratur är det dags att presentera Eyvind Johnson som delade priset med Harry Martinson 1974. Vi pratar om Johnsons svåra uppväxt och korta skolgång som ändå ledde till en plats i Svenska akademien och det allra finaste litterära priset. Krilontrilogin och Strändernas svall, Romanen om Olof är Eyvind Johnsons mest kända verk. Vi enas också om att han fortfarande är i högsta grad läsvärt.

I tallskogen i Pemar uppfördes Alvar Aaltos sanatorium 1935. I funktionalismens idéer fanns samma tankar som i botandet av de TBC-sjuka, innan medicinerna kom. Luft och ljus. Den unge Alvar Aalto designade allt från dörrhandtagen till den speciella vilstol som skulle frigöra andningen. Katarina Wikars vandrar genom sanatoriet med konstvetaren Ulrika Grägg och guiden Helena Kaartinen, som berättar att en patient i veckan hoppade från solbalkongen. Varför är TBC en sjukdom omgärdad av så många romantiska myter? Från Kafka och Kameliadamen till sanatorieromanen framför alla andra, Thomas Manns Bergtagen. Vad händer med tiden när den inte brukas? TBC drabbade dock mest de fattiga. Första halvan av 1900-talet dog 1000 människor i månaden i sjukdomen i Sverige. Eyvind Johnson skildrade de grå lungsotsgårdarna, och också Sara Lidman och Torgny Lindgren har skrivit om TBC. Programmet sändes första gången 2001.

I veckans podd möter vi Jimmy Vulovic, forskare, journalist och föreläsare. Vulovic arbetar just nu med en bok om läsning och läsfrämjande. Arbetet utgår från autodidakterna, så som Moa Martinsson, Eyvind Johnson och Vilhelm Mobergs väg till litteraturen. Moberg är viktig i sammanhanget och inte minst den självbiografiskt präglade trilogin om Knut Toring. Mötet med Vulovic blev ett samtal om Moberg och romangestalten Knut Toring, bildningsförbundens betydelse för läsandet under 1930-talet och skönlitteraturens möjligheter att förstå sig själv och världen. Musik: E´s Jammy Jams - Midnight Special https://www.youtube.com/audiolibrary/music?nv=1

Rudolf Värnlund har kallats både Söders Dostojevskij, arbetarklassens Hamlet och den första dekadenta proletärförfattaren. Och ingen skriver sådana brev som han: otåliga, urbana och före sin tid. I 25 år skrev Rudolf Värnlund och Eyvind Johnson till varandra, följdes åt genom rus och refuser, fattigdom och framgångar, bakslag och besvikelser. Hans romaner skildrar ett Stockholm där ligor slår varandra blodiga i Tantolunden och korrupta byggmästare bygger bort solen för arbetarna. Det är alltid dags att strejka i hans romaner. Både borgerligheten och vänstern var arga på Rudolf - de ansåg att han rotade i själssjukdomar och patologi. Katarina Wikars träffar litteraturkritikern Birgit Munkhammar och redaktören Magnus Berg som sammanställt "Bara genom breven till dig, vän!" och författaren Göran Greider som läser Rudolf Värnlunds roman Förbrytare där hemlösa arbetare ockuperar bottenvåningen i en villa. Uppläsare: Simon Reithner.

Alla utredningar hyllar läsningen, som gör barn till goda människor. Men hur får man alla att läsa? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic saknar klass- och genusperspektiv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vägen går genom en ekdunge. Träden är klädda i vit väv. De en gång ståtliga ekarna står som tysta skrämmande spöken. Här bor nog både troll och häxor, tänker Mia oroligt när mamman följer henne till skolan. Det är dags för inskrivning igen. Hur ska det bli när jag måste gå här alldeles ensam, fortsätter hon, spöken är ju speciellt ute efter barn. Vill mamma bli av med mig? Scenen är hämtad från Moa Martinsons Kyrkbröllop. Den publicerades 1938 som den andra delen i författarens självbiografiska romansvit om arbetarflickan Mia Stenman i Norrköping. Den inledande romanen Mor gifter sig gavs ut 1936. Kungens rosor avslutade trilogin 1939. Promenaden genom ekdungen kan läsas som en gestaltning av ett barns, en blivande författares, fantasi och tidigt utvecklade litterära blick. Där andra bara ser träd klädda i tusentals larvers väv tänker sig Mia en hel värld full av skrämmande krafter som är ute efter barn. En sådan tolkning motiveras av att det är en författares uppväxt som skildras, hennes väg mot författarskapet. Samtidigt uttrycker den skrämmande promenaden mycket mer än ett enskilt exempel. Den illustrerar en i arbetarlitteraturen vanlig tematik om klassresans pris. Promenaden gestaltar den smärta det innebär att bli någon annan än den man var, något annat än det föräldrarna är. Bortom ekarna finns skolan. Det är en helt annan värld än den modern lever i, än den Mia föddes in i. Ekdungen kan därför tolkas som en skiljeväg i deras liv. Och när hon några år senare lyckligt konstaterar att ingen skolväg någonsin skulle kunna bli för lång att gå, förstår läsaren att dungen nog också var en skiljeväg inom henne. Den rädsla som skolan tidigare förknippades med är då borta. Vid det laget har hon börjat i en skola där det finns en varm och medmänsklig lärare som inte gör skillnad på fattig eller rik. Det är en skola och en lärare bortom klassamhället. Och som hon läser där, överallt och alltid. Mias resa från obildad underklass till att bli en ivrig läsare skulle nog kunna få vilken utbildningsminister som helst att darra av entusiasm. Men hon är långt ifrån ensam. I svensk arbetarlitteratur vimlar det av personer som vår tids läsfrämjare skulle kunna lära sig väldigt mycket av. Autodidakternas romaner om tiden kring förra sekelskiftet är nämligen påfallande ofta gestaltningar av hur de mot alla odds blev läsare. Fast utan det naivt läsningsromantiserande klass- och genusblinda perspektiv som tyvärr ofta präglar läsfrämjarnas beslutsunderlag. I skönlitteraturen finns det värdefull kunskap. Därför ska fler bli bättre på att läsa. Det är en återkommande tanke i de flesta utredningar om läsandets betydelse. Exempelvis slår Läsdelegationens betänkande Barns och ungas läsning från 2018 fast den saken. Där listas även läsningens fördelar, att det är nyttigt och utvecklande för både individen och samhället. Det är naturligtvis svårt att påstå något annat. Av betänkandet framgår även att förbättringspotentialen främst gäller barn i socioekonomiskt svaga familjer, alltså barn som Mia, och barn med annat modersmål än svenska samt pojkar mer generellt. I Eyvind Johnsons Romanen om Olof, som gavs ut mellan 1934 och 1937, tänker sig Olof ofta livet i det riktiga Sverige som något helt väsensskilt från hans egen fattiga tillvaro i Norrbotten. För honom är landet Sverige en avlägsen plats där man har det bra och talar stadssvenska. Och Olofs dialekt kontrasteras ofta effektfullt mot stadssvenskan för att betona hans utanförskap i ett land som han rent geografiskt visserligen lever i men inte tillhör. Parallellen i vår tids utanförskapsområden är uppenbar, där gångtunneln under vägen mellan hyreslägenheterna och villorna utgör en minst lika skarp gräns som den Eyvind Johnson upplevde för drygt 100 år sedan. Det är länge sedan barn uppmanades att gå ut och göra något vettigt istället för att hänga med näsan i en bok. Så inleds Kulturrådets rapport Främja läsning från 2019. Tyvärr speglar det mer Kulturrådets egna värderingar än verkligheten. Föreställ dig hyreshuspojken som förklarar för kompisarna att han hellre läser en bok än hänger med dem. Eller hur han, patriarkalt fostrad, säger samma sak till sin far. Då förstår du att Kulturrådets formulering inte stämmer. Läsningens pris är fortfarande högt i en icke-läsande miljö. Olof betraktar det som ett slags förräderi då han genom läsning gör de andras språk till sitt, deras värld till sin. Och det gör honom till en främling bland dem han tillhörde. Han blir, liksom Mia, ett undantag. Vilhelm Moberg är ytterligare ett undantag som skickligt har gestaltat läsningens pris. I Sänkt sedebetyg från 1935 skildras Knut Torings väg från en småländsk bondekultur in i litteraturens värld. Den följdes 1937 av Sömnlös och Giv oss jorden! 1939. I berättelsens början finns den djupt olycklige vuxne Knut. Han är en intellektuell stadsbo, men minnet av ett tidigare liv ekar inom honom. Den vuxne Knut sitter fast i ett mellanförskap. Han är en halvhet, varken bonde eller stadsbo, varken det ena eller det andra. Det är den oförklarliga, ofta plågsamma, driften att läsa som har fört honom dit. I barnet Knuts liv finns två sorters läsning. Å ena sidan en nyttig läx- och bibelläsning som uppmuntras av föräldrar och skola, i lagom mängd. De vill att han ska lära det som finns att lära i skolan och att han ska bli en god kristen. Sedan får det räcka. För mycket litteratur är inte bra, resonerar föräldrarna. Å andra sidan finns den läsning som Knut vill ägna sig åt, förströelseläsningen, och jakten på den tydliggör läsandets höga pris. För den gör honom, liksom Mia och Olof, annorlunda. Han blir någon som inte passar in i sitt eget liv. Föräldrarna tycker att Knuts läsande är sjukligt och gör allt för att hindra det. När han ber om en tvåkrona till böcker så blir svaret blankt nej. Pengarna i sig är inget problem, förklarar fadern, Knut kan visst få dem, bara han lovar att inte köpa böcker. Sonen förbannar föräldrarna för grymheten att neka honom böckerna och sig själv för driften att läsa. De andra kunde vara glada för att de inte var som han, tänker Knut desperat och därmed synliggörs gränsen mellan honom och hans allra närmaste. Han är ensam. Det är priset han betalar för sin läsning. Så hur gör vi barn till avvikare? Hur får vi Mia att hitta skiljevägen, Olof att förråda sin krets och Knut att välja ensamheten? Frågorna borde vara centrala i varje utredning om hur icke-läsare ska bli läsare. För det är i princip vad barnen ombeds göra varje gång en läsfrämjare räcker dem en bok. Men svaren står att finna någon helt annanstans än i hur pass skickligt enskilda lärare och bibliotekarier utför sina jobb. Arbetarlitteraturen lär oss att avståndet till det riktiga Sverige påverkar hur många som vill och vågar resa dit. Med Mia, Olof och Knut ser vi hur undantag kan skapas. Dessutom ger de en viktig förståelse för att somligas läsning alltid är förknippad med både vinst och förlust, med både njutning och existentiell smärta. Jimmy Vulovic, forskare och journalist

Den ultimata hämta-på-dagis-mardrömmen, det mest miljövänliga sättet att torka skit på, amerikanska medie-och komikermäns unkna hånande av Monica Lewinsky, varför alla minns Harry Martinsson men ingen minns Eyvind Johnson

Rudolf Värnlunds romaner må vara bortglömda men nu kommer hans brevväxling med Eyvind Johnson ut. Ingen skriver sådana brev som Rulle: otåliga, urbana och före sin tid. Ett program signerat Katarina Wikars. Vi måste skriva en ny världshistoria och om tjugo år skall jag åta mig jobbet men tankarna finns redan. Det är ej bara av en händelse vi ej ha något förflutet, stamtavlor och klassanor, vi är födda ur det stora kaos som heter livet. Oh ja, bara man härdar ut. Rudolf Värnlund föddes år 1900 i Stockholm och har kallats både för Söders Dostojevskij, arbetarklassens Hamlet och den förste dekadenta proletärförfattaren. Dog redan 1945 av sängrökning på ett hotell. Vandrare till intet. De frias bojor. En dålig mans dagbok. Hans otaliga romaner skildrar ett Stockholm för inte så länge sen där ligor slår varandra blodiga i Tantolunden och där korrupta byggmästare bygger bort solen för arbetarna. Det är alltid dags att strejka i hans romaner. Både borgerligheten och vänstern var arga på Rudolf - och båda grupperna ansåg att han rotade i själssjukdomar och patologi.    Men det är i breven han gav sitt allra bästa. Där är han så nära och nervig, så samtida, bottenlöst förtvivlad och övermodig. I 25 år skrev han och Eyvind Johnson till varandra, följdes åt genom rus och refuser, fattigdom och framgångar, bakslag och besvikelser. Nu har brevväxlingen kommit ut i en 1400 sidor tjock volym med titeln Bara genom breven till dig, vän! Katarina Wikars träffar litteraturkritikern Birgit Munkhammar och redaktören Magnus Berg som sammanställt brevväxlingen, och så läser Göran Greider Rudolf Värnlunds roman Förbrytare där en samling hemlösa arbetare ockuperar bottenvåningen i en villa och gör en konstnär galen. Vad har den att säga oss idag? Varför hamnar man i lätt upplösningstillstånd när man läser Värnlund? Som uppläsare hör vi Simon Reithner.

Lars Gyllensten var en stridbar författare, hård kritiker av svenskt kulturliv, ständig sekreterare och senare avhoppare från Svenska akademien. Ulrika Knutson saknar hans självprövande hållning idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige är de förströddas land man älskar så ljumt, man hatar så grunt, man glömmer så fort vad som varit. Så inleder Lars Gyllensten sina memoarer, "Minnen, bara minnen". Det är det elakaste någon skrivit om kulturlivet i vårt land, sedan Strindbergs "Det nya riket". Massor av profiler slätrakas här. Gyllensten lindar inte in någonting. Sture Allén, som efterträdde honom som ständig sekreterare i Svenska Akademien, kallas redan i innehållsförteckningen för "prestigelysten myglare". Det är det snällaste som står om honom. Tal i egen sak förstås. Kritiken på sin tid, år 2000, gillade det inte. För mycket malört. Men han ville ha grälen till hävderna, särskilt de i  Akademien. På sjuttiotalet fick Eyvind Johnson och Harry Martinson dela på Nobelpriset. Att Akademien valt att belöna två av sina egna väckte reaktioner. Hånet ledde på sikt till att Martinson tog sitt liv, menar Gyllensten, som lägger skulden på Olof Lagercrantz och Sven Delblanc. 1989 vägrade Akademiens majoritet att protestera mot Iran, för dödsdomen mot Salman Rushdie. Motsättningarna ledde till att Gyllensten och Kerstin Ekman lämnade Akademien, följda av Werner Aspenström. Såren har inte läkt. Allt detta nämns i boken "Den glömde Gyllensten", av Thure Stenström, professor emeritus i litteratur i Uppsala. För den som vill lära känna berättaren och filosofen Lars Gyllensten ges här ett utmärkt tillfälle. Thure Stenström var god vän med författaren, som gick bort 2006. Lars Gyllensten föddes i Stockholm 1921. Han utbildade sig till läkare, och debuterade 1946 med diktsamlingen "Camera Obscura". Den gavs ut under pseudonymen Jan Wictor, och Gyllensten skrev den tillsammans med medicinarkollegan Torgny Greitz på skoj! Syftet var att parodiera fyrtiotalspoesins svulstiga bildspråk: Evangelium i boudoiren dold bakom sängomhängen pormaskplockning baddning av ögonen med eau-de-cologne  Den store Erik Lindegren skrev att poetens "intelligens var obestridlig" och även om Lindegren blivit lurad, så hade han ju rätt. Gyllensten återkom snart som seriös fyrtiotalist under eget namn. Han skrev mer än fyrtio böcker, romaner och essäer. Och även om han är en utpräglat idéburen författare, så spritter det i stilen. Han växlar lätt mellan sval ironi och drömsk surrealism. Enkla, nästan rara bilder, där minnet ligger som ett skrumpet äpple i barndomens verandafönster, möter grotesk och äckel. Vad är jaget? En säck med kött och dunster. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Thure Stenström kallar Lars Gyllensten en i god mening pubertal författare, som inte räds de stora livsgåtorna, som han återkommer till i mer än ett halvt sekel. Vill man roa sig kan man hitta beröringspunkter med den några år äldre Ingmar Bergman, av alla. De tillhör verkligen samma generation. Som gymnasister läser de Schopenhauer, ser lyckan gå över i leda; Hjalmar Bergman är bådas husgud. Båda skildrar sin borgerliga barndom med stor sensualism, där de smyger mellan smultronstället och skuggorna. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Båda är ironiskt förtjusta i begreppet melodram, använder det ofta. I slutet av femtiotalet lodar Gyllensten och Bergman verkligen i samma vatten. Guds tystnad dånar i deras verk. Författaren Gyllensten har bättre grepp om politik och diktatur än regissören Bergman någonsin haft. Gyllenstens roman Senatorn från 1958 präglas av Sovjets intåg i Ungern -56. Men under kritiken av auktoritära system och politisk förvillelse ligger en existentiell troskris som liknar Bergmans filmer vid samma tid. Till råga på allt heter Senatorn Antonin Bhör, mot Bergmans riddare Antonius Block, i "Det sjunde inseglet". Senator Bhör vittnar: "Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans." Antonin Bhör landar i samma förlust, intighet och språklöshet, som Antonius Block när denne bara ser tomhet och skräck i den döende häxans blick på bålet. Ur hennes ögon möter varken Gud eller djävulen. Detta är ett dilemma för den sekulariserade nutidsmänniskan också, menar Lars Gyllensten. Själv ateist går han gärna i närkamp med det kristna idégodset men inte med hätskhet som dagens ateistiska fundamentalister. Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten. Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande". Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Döden har verkligen länge gått vid hans sida, och det tyngsta avsnittet i Thure Stenströms bok heter just Samtalet med de döda. I en av Gyllenstens finast romaner, "Palatset i parken" från 1970, blir vi turister på besök i dödsriket, barndomen är ett slags Hades. Att minnas är att sällskapa med de döda. Och Gyllenstens livslånga  följeslagare är döda filosofer med stil. Som Montaigne, som prövar jagets gränser och lånar sitt motto av Sokrates; "Att filosofera är att lära sig dö". Gyllensten nöjer sig inte med den godmodige Montaigne utan söker upp hans motståndare hundra år senare, 1600-talstänkaren Blaise Pascal. Även han skeptiker och stor stilist, men frommare och strängare. Pascal föraktar oss alla för att vi flyr tanken på döden med lättsinne och trams. Märk väl, detta säger han i en tid då lättsinnet var gud vid Ludvig XIVs hov. Galanteri var påbjudet. Radikalpessimisten Pascal fräser åt de parfymerade perukerna i Versailles: "Sista akten är blodig, hur vacker komedin än är i övrigt. Man kastar jord på huvudet, och ajöss med alltsammans!" Med Pascal anser Gyllensten att den moderna människan ägnar sig åt andefattiga distraktioner i stället för att ta livet och döden på allvar. Och hon gör det med gräslig arrogans, skryter med sin rationalitet, slår sig för bröstet utan täckning. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Men när han gisslar kapitalismen låter han lika ettrig själv. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. När man läser Gyllenstens artiklar från sjuttiotalet undrar man om inte den stora glömskan snart är på väg att spy upp honom, särskilt när han talar om ekologi och demokrati. Den moderna industristatens rovdrift på resurser är anti-human och hotfull, inte välfärdsskapande som vi tror. Och de västerländska demokratierna lämnar mycket övrigt att önska. Makten ligger i händerna på små politiska och ekonomiska eliter, och de gamla social-liberala formerna för demokratisk styrning hämmas av teknokrater. Så skrev Gyllensten 1974, och griper rakt in i dagens debatt om populismen och hoten mot demokratin. Så hur glömd är Lars Gyllensten egentligen? Hans enorma  lärdom avskräcker många, det är sant, och ibland kan den gamle häcklaren av fyrtiotalspoesin bli rätt svulstig själv. Och hans hatretorik kan gott få vila i frid. Man kan också lite hädiskt fråga sig om det inte vore lika bra att gå direkt på Montaigne och Pascal, utan att ta omvägen om Gyllensten. Men vad vi saknar av Lars Gyllensten i dagens intellektuella klimat är att göra samhällsdebatt till en personlig fråga, inte bara ett spel. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. I döda filosofers sällskap  rannsakade han vår civilisation och sig själv. Det känns inte alls gammalmodigt, snarare uppfriskande. Ulrika Knutson, journalist och författare Litteratur Thure Stenström: Den glömde Gyllensten. Artos & Norma bokförlag, 2018.

Patrik och Elias samtalar med författaren Anna Jörgensdotter om årets Stockholm läser-bok Grupp Krilon av Eyvind Johnson. Ett samtal om Eyvind Johnson som författare, vad Grupp Krilon egentligen handlar om, tiden som den skrevs under och hur boken kan vara av betydelse i dag. Samtalet spelades in inför publik i rotundan i Stockholm stadsbibliotek. Solen är en podcast om litteratur och bibliotek med bibliotekarierna Alice Thorburn, Elias Hillström och Patrik Schylström från Stadsbiblioteket i Stockholm. Som vanligt hittar du alla boktips samlade i en lista på www.biblioteket.se/boktips/bibliotekspodden-solen

Martin Andersen Nexøs försvar av Sovjet fick många att ta avstånd från honom. Kanske kostade det honom rentav ett Nobelpris. Men hans romaner är fullödiga och gripande storverk, säger Dan Jönsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en rolig anekdot berättar Martin Andersen Nexø om ett möte med sin äldre, svenske kollega August Strindberg. Det ska ha ägt rum i maj 1911; Nexø hade just avslutat sitt första storverk Pelle erövraren och var egentligen i Stockholm för att träffa Hjalmar Branting, som skulle ordna med en översättning av romanen. Nexø gick upp till Strindberg på vinst och förlust, och när han ringde på var det först alldeles tyst. Så hördes tassande steg innanför dörren, plötsligt öppnades brevinkastet och ett svart, misstänksamt öga kikade ut genom springan. Nexø fick ett infall och citerade den danske sagokungen Rolf Krakes ord i Snorres Edda, när han fick sveakungen Adlis på fall: Nu svinböjde jag den mäktigaste av svenskar. Ni citerar Rolf Krake, svarade Strindberg häpet och öppnade dörren på glänt. Där stod de sedan på tröskeln, Strindberg med handen i ett fast grepp om Nexøs arm, och pratades vid i en halvtimme. In släppte han mig inte, mindes Nexø, men han ville heller inte låta mig gå. Om historien är sann eller ej är mest en akademisk fråga. Vad den visar är hur litteraturen hela tiden ympas på sig själv: Nexøs proletärroman var ett skott lite längre ut på samma gren som Strindbergs realism, och båda hade de rötter i de nordiska sagorna. Ta bara den storslagna inledningen till Nexøs andra mäktiga epos, Ditte människobarn, där han på några få, branta sidor och med mytens skarpa stilisering målar upp förhistorien om ett släkte format av de kärvaste naturförhållanden, igenkännligt på sina utmärkande drag: två ögon, och en näsa mitt i ansiktet, en mun som både kunde kyssa och bita, och ett par nävar som satt gott på skaft. Det är rader som kunde varit hämtade ur Heimskringla, och i Nexøs stora romaner återkommer hela tiden denna mytiska örnblick som en kontrast till realismens individuella psykologi och detaljskärpa. det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø Tyvärr är det nog inte många som läser Nexø idag. Ändå har han skrivit några av den nordiska litteraturens mest inflytelserika, i mina ögon också mest fullödiga och gripande romanverk. Särskilt Pelle, men även Ditte, som skrevs ett årtionde senare, blev hörnstenar i det som med tiden kommit att kallas Skandinaviens enda bestående bidrag till den moderna världslitteraturen: proletärromanen. Nobelpriset fick han aldrig, även om han nominerades flera gånger och hade starka förespråkare både i Sverige och exempelvis Tyskland, där Alfred Döblin förde fram hans namn. Men med sin orubbliga kommunistiska övertygelse var Nexø en politiskt kontroversiell figur, inte minst under andra världskriget när han tycks ha sett det som sin uppgift i offentligheten att försvara Stalin och Sovjet mot all kritik. Litteraturvetaren Per-Olof Mattson har i sin stora bok om Nexøs svenska förbindelser (Martin Andersen Nexø Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär) gett en intressant bild av hur akademien flera gånger och på lösa grunder avfärdade Nexøs kandidatur, utan att helt lyckas skaka den av sig. När sedan priset väl gick till Danmark 1944 blev det istället till Johannes V Jensen i och för sig en stor författare, men utan internationell betydelse, och det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø. Mattssons bok ger en fängslande inblick i det litterära beredskaps-Sverige där de ideologiska och geopolitiska konflikterna ställdes på sin spets, och en konturskarp gestalt som Nexø blev en vattendelare. Alla var överens om storheten i hans författarskap, men särskilt i krigets inledning, under den tysk-sovjetiska pakten och det finska vinterkriget, blev hans envisa lojalitet med den sovjetiska politiken något som antingen upprörde, förbryllade eller entusiasmerade beroende på politisk inställning. Likgiltig kunde ingen vara, och särskilt Eyvind Johnson, vars Romanen om Olof har Pelle erövraren att tacka för så mycket, ägnade enligt Mattsson stor energi åt sina brottningar med Nexø. Utvägen blev till slut att framhäva det nordiska i författarskapet framför ideologin men det var och förblev en nödlösning som aldrig riktigt kom till rätta med det helt grundläggande problemet vad det betyder när en författare av Nexøs resning så okritiskt kunde svälja också den sovjetiska propagandans mest uppenbara lögner. Nexøs romaner [utmanar] än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Och den frågan kvarstår fortfarande. Går det att läsa ett författarskap helt bortkopplat från författarens politiska villfarelser, och om inte: hur hanterar man ett genant faktum som att Nexø rentav närvarade vid en av de beryktade Moskvaprocesserna 1937 och som vittne gick i god för rättvisan? Saken blir än mer komplicerad av att just Nexø är en så utpräglat ideologisk författare; alla hans mogna romaner är egentligen skrivna på en gång som realistiska berättelser och politiska stridsskrifter. I Pelle erövraren mynnar historien ut i en sorts kooperativ utopism; i de senare romanerna är den kommunistiska klasskampsretoriken tydligare som i Ditte människobarn där det tragiska slutet framstår som en oundviklig följd av samhällets orättvisor. Nexø som författare och Nexø som förkunnare är helt enkelt inte möjliga att skilja åt. För honom innebar revolutionen 1917 att ett uråldrigt löfte till världens förtryckta hade infriats, som han uttryckte det: fattigper har løftet menneskehedens opgave. Hela hans livshistoria, hela hans gärning utvecklades i ljuset av den uppgiften, det löftet. Att avvisa det stod inte i hans makt. Mattsson citerar en passage ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Tröskeln, där han skriver om ett slags storslagen oskuld hos Nexø: Det påstods att han var enögd av sin kommunism. Jag var säker på att det var hans rätta karaktär. Så förblir Andersen Nexø en författare att brottas med. Det är lätt idag att säga att han tog fel i många av sina enskilda ställningstaganden om mot bättre vetande eller bara av storslagen oskuld är omöjligt att säga. Men betyder det också att han tog fel i det stora? Om det där med mänsklighetens uppgift; om betydelsen av att också i svåra tider stå fast vid det man tror på? När man läser hans romaner är det svårt att påstå det. Jag vet inte, men kanske är det därför nästan ingen läser dem längre. Vad jag menar är att Nexøs romaner än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Nexø själv avskydde det han kallade københavneriet: den mondäna esteticism vars kotterier av asfaltsälskare kunde gripas av sådana vårkänslor att de måste till Paris och se boulevarderna slå ut, som han skrev. Hans eget uppdrag, som han såg det, var ett annat. I den lilla staden på Bornholm, som han tog sitt namn efter, kan man fortfarande få se hans barndomshem, ett litet gult gatuhus någon kilometer söder om centrum. Rummen är ljusa, men trånga; det är svårt att förstå att här bodde en familj med elva barn. Men för att förstå Nexø måste man förstå just det; att den som vågade sig upp till Strindberg och knackade på inte bara var den unge danske författaren; det var fattigper, och bakom honom stod hans tio syskon, levande och döda. Det var för dem han skrev, för dem han erövrade den litterära världen. Och något Nobelpris fick ju faktiskt inte Strindberg heller. Dan Jönsson, författare och kritiker   Litteratur  Per-Olof Mattsson: Martin Andersen Nexø den nordiska arbetarlitteraturens pionjär. Ellerströms förlag, 2017.

Rudolf Värnlunds romaner må vara bortglömda men nu kommer hans brevväxling med Eyvind Johnson ut. Ingen skriver sådana brev som Rulle: otåliga, urbana och före sin tid. Ett program signerat Katarina Wikars. Vi måste skriva en ny världshistoria och om tjugo år skall jag åta mig jobbet men tankarna finns redan. Det är ej bara av en händelse vi ej ha något förflutet, stamtavlor och klassanor, vi är födda ur det stora kaos som heter livet. Oh ja, bara man härdar ut. Rudolf Värnlund föddes år 1900 i Stockholm och har kallats både för Söders Dostojevskij, arbetarklassens Hamlet och den förste dekadenta proletärförfattaren. Dog redan 1945 av sängrökning på ett hotell. Vandrare till intet. De frias bojor. En dålig mans dagbok. Hans otaliga romaner skildrar ett Stockholm för inte så länge sen där ligor slår varandra blodiga i Tantolunden och där korrupta byggmästare bygger bort solen för arbetarna. Det är alltid dags att strejka i hans romaner. Både borgerligheten och vänstern var arga på Rudolf - och båda grupperna ansåg att han rotade i själssjukdomar och patologi.    Men det är i breven han gav sitt allra bästa. Där är han så nära och nervig, så samtida, bottenlöst förtvivlad och övermodig. I 25 år skrev han och Eyvind Johnson till varandra, följdes åt genom rus och refuser, fattigdom och framgångar, bakslag och besvikelser. Nu har brevväxlingen kommit ut i en 1400 sidor tjock volym med titeln Bara genom breven till dig, vän! Katarina Wikars träffar litteraturkritikern Birgit Munkhammar och redaktören Magnus Berg som sammanställt brevväxlingen, och så läser Göran Greider Rudolf Värnlunds roman Förbrytare där en samling hemlösa arbetare ockuperar bottenvåningen i en villa och gör en konstnär galen. Vad har den att säga oss idag? Varför hamnar man i lätt upplösningstillstånd när man läser Värnlund? Som uppläsare hör vi Simon Reithner.  

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.   TESTAMENTET Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare. Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande. Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.   Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946. Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996. Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.   STRIDERNA Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt. Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset. Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås. Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.   Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930. Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964. Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978. Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.   KVINNORNA Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män. Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid. Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda. Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45. Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.   Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940. Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning. Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.   VALET Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen. Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan. Om Nobelkodens dubbla kryptering. Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år. Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta. Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft. Om själva valet. Kort sagt.   Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983. Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001. Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005. Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945. Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson. Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013. Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.TESTAMENTETOm Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.STRIDERNAOm hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.KVINNORNAOm den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.VALETOm hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta.Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft.Om själva valet. Kort sagt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943.Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.seFotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller. Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris och försvarsindustri.Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just Krig och fred. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om dödsskuggans dal trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen. Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):Del 1: Testamentet.Ulla Billquist sjunger Jag bygger ett luftslott och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen Dynamitkungen från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken Ned med vapnen är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987. Del 2: Striderna.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av Maskeradbalen från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 och enkäten från programmet Efter tre samma år. Del 3: Kvinnorna.  Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007. Del 4: Ödets makt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet Vem är rädd om Virginia Woolf från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. och hans svar kommer ur programmet Vad gör man på Svenska Akademien? 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama Nemesis i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet Förmögen, högt bildad herre från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet Bofors. Där de svenska kanonerna smidas från 1943. Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Stockholms nya stadsbibliotekarie Katti Hoflin och kulturjournalisterna Jenny Maria Nilsson och Olof Åkerlund tipsar om bra böcker för den filosofiskt lagda att läsa i sommar. Påbjuden sommarläsning: Monstret i mig av Johan Tralau, Om våld av Hannah Arendt, Min synpunkt på anarkismen och andra essäer av Stig Dagerman, Odysséen av Homeros, Strändernas Svall av Eyvind Johnson, Var är min syster? av Sven Nordqvist och Handbok i livets konst av Epiktetos. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

"Sharing Waters - sauna meets hamam" är en utställning som just nu visas i Luleå och där tre kvinnliga konstnärer speglar olika bad- och bastukulturer. Utställningens tes är att i en allt mer globaliserad värld där vi lämnat våra kulturella rötter bakom oss finns ett stort behov av nya mötesplatser. Vad betyder mötesplatserna för utvecklingen i norra Sverige där det nu investeras miljarder i expansiva näringar, där arbetslösheten är lägre än på andra håll i landet, där arbetskraftsbrist hotar? Men där befolkningen trots det fortsätter att krympa när framför allt kvinnor och unga väljer att flytta. Sätter den norrländska machokulturen käppar i hjulet för framtiden i norr? Kan kultur, förändrade attityder och roligare städer var räddningen? Hör Lars Westin, forskare och professor i regionalekonomi, Tamara Spiric, vänsterpartistiskt kommunalråd i Umeå och initiativtagare till Sveriges första kvinnohistoriska museum och Peter Grusmark som leder ett manlighetsprojekt på länsstyrelsen i Norrbotten. Folklivsfanatiker Job Andersson från humorgruppen Klungan berättar hur det kommer sig att machokulturen en gång fick fäste i norr. I kritikersamtalet diskuteras litteraturvetaren Mats Tormods nya forskning och avhandling om Eyvind Johnson, Till en berättelse om tröst - Eyvind Johnson omläst, där bland annat författarens kvinnosyn granskas. Litteraturkritikern Jan-Olof Nyström i Hudiksvall och litteraturvetaren Erik Jonsson i Umeå deltar. Avhandlingen är utgiven som bok på förlaget Atlantis. Lyssna också till Radioteaterns nya dramatisering av Eyvind Johnsons Krilontrilogi: Programledare Kerstin Wixe

Litteraturprogrammet Biblioteket går i graven, men vad spelar det för roll litteraturen har inget slut den är en evig rundgång. Vi har några frågor kvar att ställa. Som: Var tar Lars Norén vägen under Strindbergsåret? Hur är det att försöka vårda minnet av Eyvind Johnson i en vidsträckt kommun i norr som också verkligen gillar idrott? Och hur ska man läsa bra? Anna Tullberg, Louise Epstein, Göran Sommardal, Marie Lundström och Katarina Wikars vinkar adjö med tips, förnumstigheter och sådant vi saknar, vill ha och har läst. Programledare är Jenny Teleman. Och för den som vill lära sig mer om hur själva läsandet går till, och för den som vill lära sig handskas med den eviga upprepningen rekommenderar Biblioteket denna sommarlyssning: