Podcasts about sartres

In dieser Episode von Gedankenrevolution stellt Gudrun Schönhofer ein eindrucksvolles Zitat von Jean-Paul Sartre vor: „Vielleicht gibt es schönere Zeiten, aber diese ist die unsere.“ Gudrun beleuchtet Sartres bewegtes Leben, das von Krieg, Krisen und Umbrüchen geprägt war, und überträgt seine Worte auf unsere heutige Zeit. Was bedeutet es, im Hier und Jetzt das Beste aus unserer Zeit zu machen, unabhängig von äußeren Umständen? Highlights der Episode: - Jean-Paul Sartres Leben als Spiegel turbulenter historischer Ereignisse. - Der Existenzialismus und die Botschaft, das Leben aktiv zu gestalten. - Ein persönlicher Impuls: Diese Zeit gehört uns – lassen wir sie uns bewusst formen. Diese Folge lädt dazu ein, innezuhalten und trotz aller Herausforderungen das eigene Leben selbstbestimmt und kreativ zu gestalten.

Gampert, Christian www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till Jean-Paul Sartres "Existentialismen är en humanism". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen:2021-03-01.I en tidig dialog berättar Platon om hur Sokrates, några veckor före sin rättegång och sitt berömda försvarstal, på Athens agora stöter samman med en man vid namn Euthyfron. Denne har just bestämt sig vad det gäller ett svårt moraliskt dilemma, som trots sin omisskännliga antika färg, vi alla kan relatera till, om vi anstränger oss en smula. På familjens gård på ön Naxos hade en daglönare slagit ihjäl en slav varpå markägaren, Euthyfrons far, bundit fast daglönaren och i väntan på juridisk rådgivning lämnat honom åt sitt öde i ett dike Föga förvånande så hann mannen dö och sonen har nu trots släktingarnas protester bestämt sig för att väcka åtal mot fadern. Mord är mord, menar den rättrådiga mannen. Åtminstone fram till att Sokrates börjar ställa besvärliga frågor.En av dessa frågor handlar om gudaktighet. “Älskas det gudaktiga av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt därför att det älskas av gudarna?”. Denna kniviga fråga skulle orsaka mycket huvudbry för framtidens teologer, men låt oss översätta den till något lite mer vardagsnära: Är det goda, sanna och rätta gott, sant och och rätt för att vi att vi rationellt har kunnat avgöra det eller något gott, rätt och sant för att någon auktoritet bestämt det. På den första sidan hittar vi den klassiska filosofin och naturvetenskapen, på den senare återfinns stora delar av den religiösa traditionen. Men var hittar vi existentialisterna?Spontant vill man placera alla dessa egensinniga och på olika sätt mycket radikala tänkare på den antiauktoritära sidan med filosoferna och vetenskapsmännen. Men då tänker man nog fel. Om det är något som förenar de existentiella tänkarna så är det en kritik av tron på det universella, objektiva, distanserade och tidlösa vetandet. Hela denna mottradition, som enligt filosofen Hubert Dreyfuss tar sin början redan med Pascal på 1600-talet, och går via Kierkegaard och Nietzsche via Heidegger och in mot de moderna franska tänkare som skulle definiera existentialismen som kulturform, låter sitt tänkande ta avstamp inte i några allmänna sanningar, utan i subjektiva sanningar. Definierande ögonblick, upplevelser och val. Mer Kierkegaards ord: “Det gäller […] att finna den idé för vilken jag vill leva och dö”.Med en halvdan översättning från tyskan skulle vi kunna tala om individens stjärnstunder.Jean-Paul Sartre och hela den moderna existentialismen kan sägas ha haft sin stjärnstund den 29 oktober 1945. Det var då han höll sin berömda föreläsning “Existentialismen är en humanism”. Ett tag var det osäkert om den skulle bli av. När Sartre kom fram till föreläsningssalen i närheten av Champs-Élysées misstog han alla de människor som stod och trängdes utanför för kommunister som kommit för att demonstrera mot honom. Till slut tog den kortvuxne författaren mod till sig, men han knuffades runt en bra stund innan han kunde ta plats och börja prata. Hans biograf Annie Cohen-Solal sammanfattar kvällen “Knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor svimmade. Biljettluckan slogs i stycken: inga biljetter såldes”. Det var med andra ord en succé.Om man vill ge Sartres tidiga tänkande en chans så ska man förstås läsa det större verket “Varat och intet” från 1943, men föreläsningens populariserade form vinner mycket på sin drastiskhet och djärvhet, motsägelserna kommer till ytan.Här finns alla slagorden: människan är inte mer än summan av sina handlingar, vi är dömda till frihet, men också fullt ansvariga för våra handlingar – med citat som: “[en] feg person är ansvarig för sin feghet […] hon är inte sådan utifrån en fysiologisk konstitution, utan hon är sådan eftersom hon gjort sig till en feg människa genom sina handlingar.”Det mest omtalade sentensen presenteras redan tidigt: “existensen föregår essensen”. precis som den som tillverkar ett objekt, har en idé om det färdiga föremålet så måste en eventuell Gud ha haft en mall enligt vilken människan och jorden skapades. Existentialisterna, menar Sartre, förkastar inte bara denna utgångspunkt utan även den under upplysningen befästa tanken på en mänsklig natur. Människan måste skapa sig själv, med all den ångest och frihet detta innebär, inte följa en mall.Att sådär lite halvmedvetet förneka denna frihet är att leva i förljugenhet, eller ond tro, något som också kan få uttryck i att vi gör oss själva till objekt. Som kyparen i “Varat och intet” som liksom spelar kypare för att leva upp till en idé. Hans kyparessens får går före hans existens. Som en god fenomenolog beskriver Sartre den konkreta situationen noggrant, men det hade egentligen räckt för honom att gå till språket för att se den onda tron uttryckligen ta form. Den återfinns i formuleringar som “jag kommer att vara er kypare i kväll” och hur många av oss har inte någon gång yttrat saker i stil med “Som din förälder är det min uppgift att …”.Jämfört med de andra personer han vill bilda skola med var Jean-Paul Sartre ingen originell tänkare, det var inte utan ironi som Heidegger kommenterade “Varat och intet” med att ingen tidigare hade förstått honom så bra medan Bertrand Russell å sin sida noterade att boken i fråga om poetisk vaghet och språklig extravagans var i bästa tyska tradition. Men Sartre har något så få andra kan skryta med: Fantastiska exempel och ett sätt att göra problemen tillgängliga för alla som vågar.Och även om få av hans teser håller för närmare filosofisk granskning, och kanske i många avseenden är svåra att kalla filosofi överhuvudtaget, tar det inte ifrån dem deras obönhörliga kraft för en mottaglig läsare. Tanken på föräldern, som med ett modernt svenskt språkbruk lajvar förälder, yrkesmänniskan som beter sig såsom den förväntar sig att man bör göra, vi känner alla igen det. Och så fort någon talar om vad som är naturligt, bör vi bli misstänksamma. Sartre säger också att existentialisterna, även de religiösa, är de som tar Guds död på allvar. Även det träffande. Stora delar av den så kallade västvärlden har gjort sig av med Gud som hypotes, men behållit en sorts lightkristen moral utan att bekymra sig vidare om saken.Men som sagt, de existentiella tänkarna är knappast fria från motsägelser de heller. Vissa är specifika för Sartre och bottnar i att han aldrig lyckades göra sig fri från Descartes rationalistiska arv, han vägrar på sätt och vis välja mellan Sokrates två alternativ. Andra kommer av när analysen av det enskilda subjektet ska omfatta större grupper. Sartres föredrag är en första tafatt utsträckt hand till marxisterna, som senare ska mynna ut i mer seriösa försök att förena två oförenliga teorier. I slutändan blir det existentialismen som får stryka på foten, och det politiska hoppets essens som får företräde framför alla de människor som lider under de goda avsikterna längs vägen mot paradiset. Dessa motsägelser bubblar under ytan i “Existentialismen är en humanism” och det saknar inte sin ironi att den skrift som alltsedan sin tillkomst för miljontals människor har utgjort introduktionen till existentialismen i själva verket kan betraktas som en skiss på dess gravskrift. Det låg inte i dess natur att bli till lära för alla och envar och slutorden i Sartres självbiografi “Orden” förblev en dröm: “En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och en jämlike för vem som helst”.2021, 75 år efter att föredraget först kom ut i bokform, fick den ny svensk språkdräkt av Hans Johansson. Samtidigt utgavs Heideggers “Vad är Metafysik?”, den första bok i den existentiella traditionen som Sartre och de Beauvoir förgäves försökte läsa och förstå. Trots det kan man knappast tala om att existentialismens tid är nu.När Sartre höll sin föreläsning stod han likt Sokrates anklagad av allmänheten för att ha förlett ungdomen med sina ogudaktiga läror. Och “Existentialismen är en humanism” har verkligen formen av ett försvarstal. En av anklagelserna var den fantasilösa menighetens återkommande beskyllning om negativitet. Men som Sartre visar så är det en mycket positiv lära – allt är möjligt, friheten råder även i de mest dystra situationer.Det är svårt att tänka sig en mer otidsenlig tanke.Olof Åkerlund, OBS producentLitteraturMartin Heidegger: Vad är metafysik? Översättare: Andreas Ekvall. Bokförlaget h:ström, 2021.Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism. Översättning av Hans Johansson, en introduktion av Arlette Elkaim-Sartre. Bokförlaget h:ström, 2021.Jean-Paul Sartre: Orden. Översatt av Lorenz von Numers. Albert Bonniers Förlag, 1964.Jean-Paul Sartre: Varat och intet. I urval och med inledning av Dag Østerberg, översättning av Richard Matz. Korpen, 1983.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir's Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Ce lundi, Virginie Girod remonte en 1960 quand Sartres et Beauvoir voyagent à Cuba pour faire l'éloge du castrisme.

Ett steg närmare Oscarsgalan och till följd av schema-clashes så är veckans Bio-trio film Everything Everywhere All At Once (2022). Olivia gör kanske det smartase valet trion någonsin beskådat när hon använder sig av en mer kvalificerad filmkritkers sammanfattning av den annars svårsammanfattade filmen. Trots detta uppstår det meningsskiljaktigheter; trion har inte fattat multiversen på samma sätt. Men det visar sig att Olivia inte är dum i huvudet (as usual), utan att de andra saknar några hjärnceller. (Det är absolut inte Olivia som skrivit detta) De olika universumen rankas i succésegmentet "Vi tar en rank” och korvfingrarna bara måste med! Vad än Edith säger. Bagels och stenar får givetvis de ta plats i diskussionen. Och om Ediths personliga helvete hade varit Vapiano-verse? Självklart hade det varit det.

In seinem wenig bekannten Weihnachtsspiel "Bariona oder Der Sohn des Donners" zeigt sich der radikale Existenzialist Jean-Paul Sartre auch von einer ungewohnten Seite.

Vad innebär det att verkligen lära känna någon? Och vad kan Sartres kärlek till Simone lära oss? Hur är det att vara en fladdermus och varför blir Victoria och Isabella åtta år när de är tillsammans? Idag gästar vår kära, visa vän Isabella Lundgren podden. Kom in och var med oss en stund! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.   TESTAMENTET Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare. Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande. Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.   Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946. Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996. Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.   STRIDERNA Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt. Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset. Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås. Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.   Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930. Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964. Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978. Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.   KVINNORNA Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män. Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid. Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda. Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45. Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.   Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940. Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning. Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.   VALET Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen. Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan. Om Nobelkodens dubbla kryptering. Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år. Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta. Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft. Om själva valet. Kort sagt.   Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983. Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001. Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005. Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945. Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson. Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013. Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Bij leven waren ze wereldberoemd en ook anno 2020 worden hun romans, essays en verhandelingen alom gelezen en bestudeerd: Jean-Paul Sartre en Simone de Beauvoir. Beinvloed door de fenomenologie, de psychoanalyse, het existentialisme van Nietzsche en Kierkegaard en het literaire werk van auteurs als Flaubert en Genet, ontdeed dit legendarische filosofenstel de naoorlogse mens van al zijn vanzelfsprekendheden. Geen geloof, geen hoop, alleen het individu en diens contingente bestaan: de mens in zijn concrete vrijheid. Maar juist dat illusieloze uitgangspunt drijft Sartres en De Beauvoirs grenzeloze activisme. Zo rekent De Beauvoir af met alle biologische of vaststaande denkbeelden over de vrouw. De vele ‘natuurlijke geslachtskenmerken' blijken opgeblazen (masculiene) voorstellingen die berusten op macht, geschiedenis en willekeur. Geen van die eigenschappen raakt aan het zijn van de vrouw (of de man). Evenzo karakteriseert Sartre de mens als niet-zijn: ik ben nooit wat ik ben, want ik verhoud mij steeds tot mijzelf van buitenaf. We zijn vrij zonder vrij te zijn om aan die contingente buitenpositie te ontsnappen, of: de existentie gaat vooraf aan de essentie, in Sartres veel herhaalde formule. Maar hoe komen Sartre en De Beauvoir precies van contingentie tot humanisme, van existentie tot activisme? En wat rest er van de filosofie als alle aandacht uitgaat naar de mens in zijn particuliere bestaan: valt er nog iets te zeggen over het subject in het algemeen? Een editie over het denken van Sartre en De Beauvoir. Ruud Welten is hoogleraar filosofie aan de Erasmus Universiteit Rotterdam en universitair hoofddocent aan Tilburg University. Hij publiceerde dit najaar Sartre in de reeks elementaire deeltjes en Wie er bang voor Simone de Beauvoir?

Ein Gespräch über die Doku "Angela Merkel - im Lauf der Zeit". Und: Die Eröffnung des Augsburger Brecht-Festivals / Was hinter Transfeindlichkeit steckt / Die Premiere von Sartres "Geschlossener Gesellschaft" am Wiener Burgtheater

Kaindlstorfer, Günterwww.deutschlandfunk.de, Kultur heuteDirekter Link zur Audiodatei

Ein Gespräch über die Doku "Angela Merkel - im Lauf der Zeit". Und: Die Eröffnung des Augsburger Brecht-Festivals / Was hinter Transfeindlichkeit steckt / Die Premiere von Sartres "Geschlossener Gesellschaft" am Wiener Burgtheater Gespräch - Judith Heitkamp Brecht-Festival - Christoph Leibold Transfeindlichkeit - Martin Zeyn Burg-Premiere - Günter Kaindlstorfer

Đến trung tuần tháng 4/2021 là tròn 2 năm ngày Nhà thờ Đức Bà Paris ngập trong biển lửa, và ngọn tháp mũi tên đổ sụp trong nỗi bàng hoàng tuyệt vọng của hàng triệu con mắt dõi theo trực tiếp hay qua truyền hình, từ trong nước đến toàn thế giới. Tuyên bố của tổng thống Pháp Emmanuel Macron, ngay sau vụ hoả hoạn, về việc cho cải tạo lại nhà thờ trong vòng 5 năm, là một sự trấn an lớn với những người yêu mến và lo lắng cho số phận của công trình tiêu biểu của nước Pháp, nhưng cũng tạo sức ép gần như không tưởng lên tiến độ công trường khổng lồ này. Chính vì thế, từng quyết định, mỗi bước tiến của quá trình phục dựng đều thu hút sự theo dõi sát sao của đông đảo người quan tâm. Hai năm đầu mở đường và tạo nền móng cho quá trình phục dựng Nếu có thể tổng kết ngắn gọn, thì 2 năm đầu tiên là giai đoạn đặt những khung định hướng, « đường ray » dẫn dắt cho toàn bộ quá trình bảo tồn sau đó. Một đạo luật về quản lý việc phục dựng và bảo tồn Nhà thờ Đức Bà Paris đã được thông qua vào tháng 7/2019. Trên công trường là những nỗ lực tập trung vào dọn dẹp phần nào đống đổ nát, đánh giá thiệt hại và vấn đề ô nhiễm chì. Mối bận tâm lớn nhất là xem xét các nguy cơ và bảo đảm an toàn cho những kết cấu còn lại, tránh nguy cơ có thêm sụp đổ. Một năm sau, vào tháng 7/2020, tổng thống Pháp chính thức tuyên bố chọn hướng phục dựng nguyên trạng, và trung thành tuyệt đối với hình dáng cũng như cấu trúc, vật liệu gỗ và chì của ngọn tháp mũi tên như nó được kiến trúc sư Viollet-le-Duc cải tạo lần cuối vào giữa thế kỷ 19. Sau khi bị gián đoạn vì biện pháp phong toả chống dịch Covid-19, phần lớn nỗ lực trên công trường là nhằm tháo gỡ 200 tấn giàn giáo vốn được dựng lên để trùng tu tháp mũi tên trước khi xảy ra đám cháy. Hệ giàn giáo này đã bị nung chảy và biến dạng một phần trong vụ hoả hoạn, có nguy cơ sụp đổ. Công việc gỡ bỏ giàn giáo đầy khó khăn, công nhân phải cưa nhỏ từng đoạn đưa từ trên cao xuống, và phải rất cẩn trọng bởi chỉ cần sơ sảy là có thể tác động thêm vào sự mất ổn định của hệ mái đã bị hư hại nghiêm trọng, thậm chí làm sụp đổ mái Nhà thờ. Những giàn giáo cuối cùng đã được gỡ bỏ thành công vào cuối tháng 11 năm vừa qua.  Mặt khác, một hệ giàn giáo đồ sộ mới được dựng lên bên trong nhà thờ, chuẩn bị cho việc đưa 23 hệ ván khuôn vòm lên, chống đỡ cho quá trình xây lại các vòm cuốn bằng đá khối đã bị sập xuống. Ngoài ra, việc tháo dỡ 8.000 ống của cây đại phong cầm 300 tuổi cũng được hoàn thành vào tháng 12/2020. Tuy không bị hư hại trong vụ hoả hoạn, cây đàn bị phủ lớp bụi chì và chịu sự giao động nhiệt lớn, cần được lau chùi và tu chỉnh lại. Nghiên cứu tro tàn - cơ hội cho những bước tiến mới của khoa học Song song với công trường trên hòn đảo Ile de la Cité giữa lòng Paris, phải kể đến một « công trường » thứ 2, là những nghiên cứu được tiến hành trên nhiều phương diện. Đây được coi là « công trường khoa học» của dự án trùng tu Nhà thờ Đức Bà Paris, như phần chìm của tảng băng, nhưng vô cùng quan trọng. Các nghiên cứu cũng quy mô, gấp rút và tập trung những nhà khoa học hàng đầu trong nhiều lĩnh vực. Ngoài đội ngũ kiến trúc sư chủ trì công trường phục dựng, đứng đầu là Philippe Villeneuve và Rémi Fromont, còn có 175 nhà nghiên cứu kỹ thuật, vật lý, hoá học, bảo tồn, lịch sử kiến trúc, xã hội, nhân chủng học, chia thành 8 nhóm chuyên về các vật liệu kim loại, đá, gỗ và khung mái, kính, cũng như về âm học, kết cấu, dữ liệu số hoá, cảm xúc, được thành lập bởi các nhóm chuyên môn của bộ Văn Hoá phối hợp với Trung Tâm Nghiên Cứu Khoa Học Quốc Gia (CNRS). Một mặt, các nghiên cứu tiền khả thi làm nền móng cho việc lựa chọn các vật liệu thay thế, tính toán các phương án gia cố độ vững chãi cho công trình, trùng tu đảm bảo tôn trọng tính nguyên bản và các giá trị kiến trúc, thẩm mỹ vốn có. Mặt khác, độc đáo hơn, là đề xuất nghiên cứu chính những đổ nát, thậm chí các chất liệu bị cháy, hư hại, như một nguồn dữ liệu giàu có để tìm hiểu về lịch sử xây dựng, tuổi thọ, sức bền chịu đựng tác động của nhiệt độ, của chì bay hơi ... và những ảnh hưởng của khí hậu lên vật liệu, kết cấu, tính truyền âm ... của công trình đã tồn tại bền bỉ qua hơn 8 thế kỷ. Lần đầu tiên, các nhóm nghiên cứu độc lập quy tụ lại để cùng đóng góp, trao đổi hiểu biết hướng đến một mục đích chung, hứa hẹn kho tàng kết quả, dữ liệu khổng lồ và quý báu xây dựng được sẽ là một đóng góp quan trọng cho bước tiến của nền khoa học nói chung và cho ngành bảo tồn nói riêng. Những dữ liệu này sẽ được công khai chia sẻ cho công chúng trên nền tảng số hoá. Ngoài ra, phương án kết cấu gỗ thi công phục dựng phần khung mái và tháp mũi tên bước đầu đang được tính toán nhờ 2 nhóm nghiên cứu của Khoa kết cấu gỗ, Đại học Kiến trúc Nancy và Đại học Công nghệ, Công nghiệp gỗ Epinal. Mục đích là tiến hành và đánh giá 6 kịch bản phục dựng, tính toán đến giảm thiểu tải trọng, các điểm kết cấu cần lưu tâm, tối ưu hoá tính bền vững và khả năng bảo trì … Mọi miền đất nước chung tay lựa chọn và huy động vật liệu Có thể nói, những tháng đầu năm 2021 bắt đầu nhiều hoạt động sôi nổi và tích cực đóng góp vào công trường. Đầu tiên phải kể đến việc thay thế hệ xà, dầm khung mái được mệnh danh « cánh rừng » gần 900 tuổi, cùng với hệ kết cấu của tháp mũi tên và các nhịp bên, cần hơn 1.000 thân gỗ sồi. Với mái gian giữa (le Nef), kích thước tối thiểu cho khoảng 337 dầm gỗ sồi là 25-37cm đường kính và 12m chiều dài. Phức tạp hơn, 350 thân sồi cho gian hợp xướng (le Chœur) và số lượng tương tự thân gỗ cho phần tháp mũi tên lại đòi hỏi những kích thước lớn hay những góc cong chính xác hơn, cần những cây gỗ có đường kính lên đến hơn 1m.  Để đáp ứng đòi hỏi đó, một ban chuyên đánh giá các nguồn gỗ sồi trên toàn nước Pháp đã được thành lập để tuyển chọn, lên kế hoạch đốn cây và phơi khô trong vòng hơn 1 năm trước khi đưa vào sử dụng. Mong muốn được vinh dự gửi gắm những cây gỗ quý nhất, đẹp nhất, thậm chí những cây sồi 100-200 tuổi cho căn thánh đường đã và sẽ là công trình mang niềm tự hào chung của nước Pháp, khắp các vùng trồng rừng trên cả nước, nhiều cá nhân và địa phương nhiệt tình đóng góp gỗ sồi, thậm chí, có cả những đề nghị quyên góp gỗ đến từ nước ngoài. Tiếp sau gỗ, đá cũng là một vật liệu cần tìm kiếm để xây dựng lại các mái vòm. Số lượng đá của vòm bị sập có thể tái sử dụng được chỉ chiếm 15%, còn lại phải tìm mới. Việc chọn lựa cũng không hề đơn giản : có một đội ngũ chuyên nghiên cứu đặc tính và nguồn gốc của các vòm đá hiện tại của nhà thờ. Mục tiêu là sẽ sớm định vị vào giữa năm 2021 các vùng khai thác mà đá có tính địa chất, màu sắc phù hợp, vừa kết hợp được về tính thẩm mỹ, lại có quy trình lão hoá, ô xy hoá đá tương đồng. Đó phải là những mỏ đá vôi khu vực Paris, hình thành trong giai đoạn 41-48 triệu năm trước. Những khám phá ngoài mong đợi Một nhánh phục dựng khác không kém phần quan trọng để bảo đảm tính thẩm mỹ của nhà thờ liên quan đến việc lau chùi, thay sửa lại các khung tranh kính bị hư hại, và phục chế các tác phẩm tranh tường, vòm, bị tro than và bụi chì bao phủ và tấn công. Các khung kính màu được làm mới nguyên trạng ở các xưởng nghệ nhân làm kính màu kinh nghiệm lâu đời ở các vùng Sartres, Mans … hoặc được phục chế tại chỗ ngay trong nhà thờ. Khác hẳn với công việc đồ sộ xây lại hệ vòm và mái, công việc phục chế này đòi hỏi tay nghề cao, tính tỉ mỉ, chi tiết và khéo léo. Không những thế, vì trong môi trường bám chì dày đặc độc hại, việc phục chế thêm phần phức tạp và phải được kiểm tra nghiêm ngặt. Khu vực phục chế được phủ bạt kín toàn bộ, và người làm việc phải sử dụng trang phục riêng, được tẩy trùng và thay đổi mỗi lần ra vào khu vực cách ly. Bụi chì bám trên mặt tường được lau chùi bằng vật liệu latex hoạt động như một lớp mặt nạ bám trên bề mặt, khi bóc đi sẽ mang theo nó các bụi bẩn. Cách thứ 2 sử dụng những tấm bông nén ẩm để chùi bề mặt. Với những khe kẽ sâu, việc lau chùi được thử nghiệm sử dụng bằng công nghệ laser. Trong vòng 2 tháng, 2 trong số 24 vòm gian điện thờ nhỏ ở dọc hai cánh nhà thờ đã được thử nghiệm phục chế. Hai gian thờ này được lựa chọn không ngẫu nhiên, mà là nhằm khôi phục lại màu sắc rực rỡ của những bức tranh tường của Viollet-le-Duc (gian điện thờ Saint-Ferdinand) và để tìm hiểu kỹ hơn về lịch sử thời Trung đại của nhà thờ (gian điện Notre-Dame de Guadalupe). Và kết quả thu được vô cùng khả quan, thậm chí mang lại những khám phá bất ngờ, mới mẻ về các hoạ tiết trang trí đã tồn tại nhiều thế kỷ. Với tranh tường của Viollet-le-Duc, việc chùi sạch bụi chì và muội nến đốt bám hàng thập kỷ là cơ hội để trả lại những màu sắc rực rỡ như thủa ban đầu, bức tranh được bảo quản tốt không bị hư hại, rạng ngời cả góc nhà thờ, hơn cả trước khi công trình bốc cháy. Nhưng bất ngờ và xúc động hơn nữa là việc lau chùi vòm điện Notre-Dame de Guadalupe bằng nhiều kỹ thuật khác nhau còn làm hé lộ những bức tranh đa màu vẽ trước thời phục dựng thế kỷ 19, vốn không được nhắc đến trong ghi chép của Viollet-le-Duc. Hay quý giá hơn nữa là những họa tiết hoa lys mạ vàng được tìm thấy dọc diềm vòm mái. Các nhà phục chế dự đoán những hoạ tiết này được làm vào khoảng thế kỷ XII-XV, trong thời kỳ xây dựng đầu tiên của nhà thờ, vốn cũng chưa hề được biết đến trước đây. Thách thức cho giai đoạn tới Bước sang năm thứ 3, công trường khổng lồ này sẽ thực sự bước vào công đoạn trùng tu phục dựng, sau khi những tính toán, thử nghiệm đã đưa ra những kết quả đầu tiên đầy lạc quan. Dự kiến trong năm 2021, những nghiên cứu khả thi sẽ cụ thể hoá dần. Việc lựa chọn vật liệu cũng đang hoàn tất, gỗ sồi sẽ được phơi khô trong vòng 18 tháng để đưa vào xưởng dựng mái vào cuối năm 2022. Công việc phục chế và lau chùi bụi trên toàn bộ 24 gian điện thờ sẽ được tiếp nối. Tuy vậy, vẫn còn nhiều trở ngại đang cần tìm giải pháp trong thời gian tới. Như vấn đề tường và nền móng bị nước cứu hoả xâm nhập, gây độ ẩm lớn, ăn sâu vào nội thất và tranh trang trí. Hay như đối vói việc lựa chọn vật liệu mái tháp mũi tên bằng các lá chì, cần tìm các giải pháp đảm bảo chống nhiễm độc cho thợ thi công, và không gây nhiễm độc chì trong không khí, cũng như các biện pháp bảo trì, bảo dưỡng phù hợp. Mặc dù mọi hướng đi gần như đã an bài, nhiều người quan tâm vẫn bày tỏ những quan điểm tiếc nuối, thậm chí phê phán hướng phục dựng này. Một mặt, việc sử dụng lại gỗ sồi, mái chì làm công trình vẫn đứng trước các nguy cơ hoả hoạn và gây nhiễm độc chì, điều mà các công trường cải tạo sau hoả hoạn của các nhà thờ lớn khác như ở Nantes đã tránh vấp phải khi dùng vật liệu bê-tông. Mặt khác, việc dùng lại kết cấu và vật liệu theo cách thực hiện cách đây hơn 8 thế kỷ, và phục dựng nguyên trạng lại tháp mũi tên theo thiết kế của Viollet-le-Duc, bị chỉ trích là làm mất cơ hội cách tân, lồng ghép dấu ấn thời đại vào công trình này. Người ta có cơ sở để mong muốn điều đó, bởi một trong những điểm làm nên sức lôi cuốn và giá trị của Nhà thờ Đức Bà Paris, chính là nhờ sự « chồng lớp » những mảnh ghép của thời gian, của dấu ấn phong cách kiến trúc đa dạng qua mỗi biến thiên lịch sử, qua mỗi lần tu sửa, mà vẫn giữ được một tổng thể hài hoà. Điều này, đã không được tiếp nối trong lần đại trùng tu này, một phần cũng do những yêu cầu chặt chẽ của một công trình được xếp hạng trong quần thể di sản kiến trúc nhân loại của Unesco. Để bù đắp, hy vọng công trường này sẽ là cơ hội để thúc đẩy tìm tòi và áp dụng những kỹ thuật cải tạo, phục dựng tân tiến của thời đại ngày nay. Dù sao đi nữa, quá trình phục chế này sẽ còn hứa hẹn « tiết lộ » những bí mật và bất ngờ mới, làm dày lên những kho báu bất tận các giá trị lịch sử, kiến trúc của toà thánh đường danh tiếng nhất nước Pháp nhưng cũng có số phận lắm « thăng trầm » trong hơn 8 thế kỷ tồn tại.

Nattely kører shameless ud af samme spor fra sidste uge, der simpelthen ikke rummede nok nuancer. Vi vender dog agendaen på hovedet, så du først får serveret skamløse Tinderhistorier fra Signes “mangeårige” erfaring på mediet. Julius forsøger derefter at råde bod på Sartres skambegreb for at definere den konstruktive og den toxic skam. Til sidst vender vi epicenteret for skam: Gymnasiet. Signe fortæller helt åbent om en episode, der stadig ligger som et skamfuldt klæde over hende i dag. Det bliver både reflekterende og enormt sårbart. God lytter.

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till Jean-Paul Sartres "Existentialismen är en humanism". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en tidig dialog berättar Platon om hur Sokrates, några veckor före sin rättegång och sitt berömda försvarstal, på Athens agora stöter samman med en man vid namn Euthyfron. Denne har just bestämt sig vad det gäller ett svårt moraliskt dilemma, som trots sin omisskännliga antika färg, vi alla kan relatera till, om vi anstränger oss en smula. På familjens gård på ön Naxos hade en daglönare slagit ihjäl en slav varpå markägaren, Euthyfrons far, bundit fast daglönaren och i väntan på juridisk rådgivning lämnat honom åt sitt öde i ett dike  Föga förvånande så hann mannen dö och sonen har nu trots släktingarnas protester bestämt sig för att väcka åtal mot fadern. Mord är mord, menar den rättrådiga mannen. Åtminstone fram till att Sokrates börjar ställa besvärliga frågor. En av dessa frågor handlar om gudaktighet. Älskas det gudaktiga av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt därför att det älskas av gudarna?. Denna kniviga fråga skulle orsaka mycket huvudbry för framtidens teologer, men låt oss översätta den till något lite mer vardagsnära: Är det goda, sanna och rätta gott, sant och och rätt för att vi att vi rationellt har kunnat avgöra det eller något gott, rätt och sant för att någon auktoritet bestämt det. På den första sidan hittar vi den klassiska filosofin och naturvetenskapen, på den senare återfinns stora delar av den religiösa traditionen. Men var hittar vi existentialisterna? Spontant vill man placera alla dessa egensinniga och på olika sätt mycket radikala tänkare på den antiauktoritära sidan med filosoferna och vetenskapsmännen. Men då tänker man nog fel. Om det är något som förenar de existentiella tänkarna så är det en kritik av tron på det universella, objektiva, distanserade och tidlösa vetandet. Hela denna mottradition, som enligt filosofen Hubert Dreyfuss tar sin början redan med Pascal på 1600-talet, och går via Kierkegaard och Nietzsche via Heidegger och in mot de moderna franska tänkare som skulle definiera existentialismen som kulturform, låter sitt tänkande ta avstamp inte i några allmänna sanningar, utan i subjektiva sanningar. Definierande ögonblick, upplevelser och val. Mer Kierkegaards ord: Det gäller [] att finna den idé för vilken jag vill leva och dö. Med en halvdan översättning från tyskan skulle vi kunna tala om individens stjärnstunder. Jean-Paul Sartre och hela den moderna existentialismen kan sägas ha haft sin stjärnstund den 29 oktober 1945. Det var då han höll sin berömda föreläsning Existentialismen är en humanism. Ett tag var det osäkert om den skulle bli av. När Sartre kom fram till föreläsningssalen i närheten av Champs-Élysées misstog han alla de människor som stod och trängdes utanför för kommunister som kommit för att demonstrera mot honom. Till slut tog den kortvuxne författaren mod till sig, men han knuffades runt en bra stund innan han kunde ta plats och börja prata. Hans biograf Annie Cohen-Solal sammanfattar kvällen Knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor svimmade. Biljettluckan slogs i stycken: inga biljetter såldes. Det var med andra ord en succé. Om man vill ge Sartres tidiga tänkande en chans så ska man förstås läsa det större verket Varat och intet från 1943, men föreläsningens populariserade form vinner mycket på sin drastiskhet och djärvhet, motsägelserna kommer till ytan. Här finns alla slagorden:  människan är inte mer än summan av sina handlingar, vi är dömda till frihet, men också fullt ansvariga för våra handlingar med citat som: [en] feg person är ansvarig för sin feghet [] hon är inte sådan utifrån en fysiologisk konstitution, utan hon är sådan eftersom hon gjort sig till en feg människa genom sina handlingar. Det mest omtalade sentensen presenteras redan tidigt: existensen föregår essensen. precis som den som tillverkar ett objekt, har en idén om det färdiga föremålet så måste en eventuell Gud ha haft en mall enligt vilken människan och jorden skapades. Existentialisterna, menar Sartre, förkastar inte bara denna utgångspunkt utan även den under upplysningen befästa tanken på en mänsklig natur. Människan måste skapa sig själv, med all den ångest och frihet detta innebär, inte följa en mall. Att sådär lite halvmedvetet förneka denna frihet är att leva i förljugenhet, eller ond tro, något som också kan få uttryck i att vi gör oss själva till objekt. Som kyparen i Varat och intet som liksom spelar kypare för att leva upp till en idé. Hans kyparessens får går före hans existens. Som en god fenomenolog beskriver Sartre den konkreta situationen noggrant, men det hade egentligen räckt för honom att gå till språket för att se den onda tron uttryckligen ta  form. Den återfinns i formuleringar som jag kommer att vara er kypare i kväll och hur många av oss har inte någon gång yttrat saker i stil med  Som din förälder är det min uppgift att . Jämfört med de andra personer han vill bilda skola med var Jean-Paul Sartre ingen originell tänkare, det var inte utan ironi som Heidegger kommenterade Varat och intet med att ingen tidigare hade förstått honom så bra medan Bertrand Russell å sin sida noterade att boken i fråga om poetisk vaghet och språklig extravagans var i bästa tyska tradition. Men Sartre har något så få andra kan skryta med: Fantastiska exempel och ett sätt att göra problemen tillgängliga för alla som vågar. Och även om få av hans teser håller för närmare filosofisk granskning, och kanske i många avseenden är svåra att kalla filosofi överhuvudtaget, tar det inte ifrån dem deras obönhörliga kraft för en mottaglig läsare. Tanken på föräldern, som med ett modernt svenskt språkbruk lajvar förälder, yrkesmänniskan som beter sig såsom den förväntar sig att man bör göra, vi känner alla igen det. Och så fort någon talar om vad som är naturligt, bör vi bli misstänksamma. Sartre säger också att existentialisterna, även de religiösa,  är de som tar Guds död på allvar. Även det träffande. Stora delar av den så kallade västvärlden har gjort sig av med Gud som hypotes, men behållit en sorts lightkristen moral utan att bekymra sig vidare om saken. Men som sagt, de existentiella tänkarna  är knappast fria från motsägelser de heller. Vissa är specifika för Sartre och bottnar i att han aldrig lyckades göra sig fri från Descartes rationalistiska arv, han vägrar på sätt och vis välja mellan Sokrates två alternativ. Andra kommer av när analysen av det enskilda subjektet ska omfatta större grupper. Sartres föredrag är en första tafatt utsträckt hand till marxisterna, som senare ska mynna ut i mer seriösa försök att förena två oförenliga teorier. I slutändan blir det existentialismen som får stryka på foten, och det politiska hoppets essens som får företräde framför alla de människor som lider under de goda avsikterna längs vägen mot paradiset. Dessa motsägelser bubblar under ytan i Existentialismen är en humanism och det saknar inte sin ironi att den skrift som alltsedan sin tillkomst för miljontals människor har utgjort introduktionen till existentialismen i själva verket kan betraktas som en skiss på dess gravskrift. Det låg inte i dess natur att bli till lära för alla och envar och slutorden i Sartres självbiografi Orden förblev en dröm: En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och en jämlike för vem som helst. 2021, 75 år efter att föredraget först kom ut i bokform, fick den ny svensk språkdräkt av Hans Johansson. Samtidigt utgavs Heideggers Vad är Metafysik?, den första bok i den existentiella traditionen som Sartre och de Beauvoir förgäves försökte läsa och förstå. Trots det kan man knappast tala om att existentialismens tid är nu. När Sartre höll sin föreläsning stod han likt Sokrates anklagad av allmänheten för att ha förlett ungdomen med sina ogudaktiga läror. Och Existentialismen är en humanism har verkligen formen av ett försvarstal. En av anklagelserna var den fantasilösa menighetens återkommande beskyllning om negativitet. Men som Sartre visar så är det en mycket positiv lära allt är möjligt, friheten råder även i de mest dystra situationer. Det är svårt att tänka sig en mer otidsenlig tanke. Olof Åkerlund, OBS producent Litteratur Martin Heidegger: Vad är metafysik? Översättare: Andreas Ekvall. Bokförlaget h:ström, 2021. Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism. Översättning av Hans Johansson,  en introduktion av Arlette Elkaim-Sartre. Bokförlaget h:ström, 2021. Jean-Paul Sartre: Orden. Översatt av Lorenz von Numers. Albert Bonniers Förlag, 1964. Jean-Paul Sartre: Varat och intet. I urval och med inledning av Dag Østerberg, översättning av Richard Matz. Korpen, 1983.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

"La douce France"? Jean Amérys zweite geistige Heimat zwischen Revolution und ewigem Stillstand Vortrag von Birte Hewera in der Reihe "Philosophische Gespräche" Archivaufnahme von Dienstag, 29. Januar 2013, 19:00, Helle Panke, Kopenhagener Str. 9, 10437 Berlin 1966 prognostiziert Michel Foucault, "daß der Mensch verschwindet wie am Meeresufer ein Gesicht im Sand". Dass dieser Satz keine Empörung erregt, sondern von einer breiten Anhängerschaft geteilt wird, zeigt, dass sich die von Améry befürchtete Tendenzwende in Frankreich – und nicht nur dort – vollzogen hat: nämlich die Ablösung Sartres, der seit der Nachkriegszeit die intellektuelle Szene Frankreichs geprägt hatte, durch den Strukturalismus. Diese historische Entwicklung, sowie die inhaltliche Bestimmung des Strukturalismus gilt es nachzuvollziehen. Die Bedeutung Jean Amérys ist in diesem Kontext kaum zu überschätzen: Améry ist einer der ersten, die sich in deutscher Sprache einer Kritik am Strukturalismus widmen, lange bevor dieser in Deutschland überhaupt zu großer Bedeutung gelangt. Seine Kritik holt zurück, was der Strukturalismus verleugnet, nämlich die prekäre Leiblichkeit des Menschen. Nicht zuletzt gilt es zu fragen, warum gerade die Linke den Strukturalismus, der doch dem Individuum keinen nennenswerten Platz mehr beimisst, aufgreift und vorantreibt. Referentin: Dipl. Soz.-Wiss. Birte Hewera

Forfatteren og journalisten Jacques Berg læser egne tekster under titlen Anslag. Med Søren Kierkagaards ord – ”at bringe i anslag” – vil sige at gøre sin mening hørbar! I denne uge fortæller Jacques Berg om det »dumme svin« – Jean-Luc Godard og Sartres kultord. Portræt af den gængse islamofob og nyt fra den kinesisk kadaver-mafia.

Christiane Lemke zum TV-Duell von Trump und Biden. Dazu Berichte über Sartres "geschlossene Gesellschaft" in Schwerin, "1,5 m" in Oldenburg und Fassbinder im Kino.

Allegro Pastell - Achtsam und online mit wohlstandsdeutschen 30jährigen. Leif Randts Zeitgeist-Roman über Mid-Ager (Kiepenheuer&Witsch). Von Katrin Hillgruber / Aus und davon - Anna Katharina Hahn erzählt vom Befreiungsschlag aus den Mühen des Alltags - aber die Tauben müssen doch gefüttert werden (Suhrkamp). Die Autorin im Gespräch mit Judith Heitkamp / New Yorker Novellen - Ulrich Becher, jüngster der verbrannten Dichter, spiegelt in dieser Prosa Entwurzelung und Neuanfang. Wieder zu lesen in der Neuausgabe (Schöffling). Von Niels Beintker / Simone de Beauvoir - ein modernes Leben - Viel mehr als Sartres side kick: für Biographin Kate Kirkpatrick entspricht Simone de Beauvoirs Leben ganz den von ihr entwickelten Ideen (Piper). Von Stephanie Metzger / Phantastik-Kolumne Fantastisch-Politisches vom Arabischen Frühling, ein bisschen Horror, das Wesen der Zeit sowie Edgar Allan Poe in der neuesten Fantasy-Lieferung. Von Helmut Petzold / Hörbuch: Pandatage - Hendrik Duryn liest James Gould-Bourns Geschichte von einem, der seinen Sohn zurückerobern will - im Bärenkostüm (Argon). Von Annegret Arnold / Das literarische Rätsel Wunschbuch zu gewinnen. Wer ist zu Gast bei Solomon Buk? Von Thomas Kastura / Moderation und Redaktion: Judith Heitkamp

“No se nace mujer, sino que se hace, se deviene mujer. Así pues, la pasividad que caracteriza esencialmente a la mujer “femenina” es un rasgo que se desarrolla en ella desde los primeros años. Pero es falso pretender que se trata de una circunstancia biológica; en realidad, se trata de un destino que le ha sido impuesto por sus educadores y por la sociedad”. “El Segundo Sexo”. Simone de Beauvoir. Una de sus jóvenes amantes, Nathalie, dijo de ella que era como un reloj dentro de una nevera. Nathalie se sentía despechada porque Simone de Beauvoir no le daba todo el amor que ella pedía, pero aún así se diría que atinó con el símil. Simone, el Castor, que gravitó sobre generaciones de mujeres con su rotundo ejemplo de fuerza e independencia, era al parecer así en su vida privada: laboriosa, precisa, congelada. Implacable en la construcción de su vida y en su relación con los demás. Simone de Beauvoir nació en 1.908 en París en una familia de la alta burguesía con ínfulas de rancia aristocracia. También ella, como tantos otros escritores, probó en su infancia el sabor de la decadencia. En su caso fue espectacular y muy literaria, con un abuelo banquero que declaró una bancarrota fraudulenta y que pasó quince meses en la cárcel, con el medio burgués dándole la espalda a la familia, con Simone y sus padres mudándose a un piso miserable que ni tan siquiera tenía agua corriente y en el cual hubieron de prescindir de la servidumbre. El padre era un tipo derechista y frustrado que inculcó a sus dos hijas un ridículo sentimiento de superioridad, el patético desdén por la humanidad del aristócrata más pobre que una rata. Con el tiempo Simone se rebeló contra los valores burgueses de su entorno, pero siempre conservó ese sentido elitista de la existencia. Porque Simone era altiva y se creía superior a casi todo el mundo. No a Sartre, por supuesto, a quién veneraba probablemente muy por encima de sus merecimientos. Cuando se presentaron los dos , ella con 21años, él con 24, al examen final de filosofía, Sartre sacó el primer puesto y Simone el segundo, pero los miembros del tribunal estaban convencidos de que la verdadera filosofa era ella. Sartre fue siempre mucho más creativo, Simone más rigurosa. Probablemente ella debía debido dedicarse más al ensayo que a la narrativa, pues sus novelas son muy flojas, pero en una de sus pocas debilidades tradicionalmente femeninas, siempre consideró que la grandeza del pensamiento le correspondía a Sartre y que ella ocupaba un lugar subsidiario. Una vez, estando en pleno y ardiente romance con Nelson Algren, el escritor norteamericano que fue su gran amor de la madurez, Simone le dejó plantado para volverse a Francia: Sartre quería que le ayudara a corregir el manuscrito de uno de sus libros filosóficos; nada, ni tú, ni mi vida, ni mi propia obra está por encima de la obra de Sartre, le dijo entonces Simone al estupefacto Algren. Y regresó a París, para encontrarse allí con que Sartre se había ido de vacaciones con su amante de turno. En su entrega, en su aceptación del papel sustancial del hombre elegido, Simone cumplió su herencia cultural, las antiguas normas de su sexo. Pero lo formidable en su caso, lo que hizo que se convirtiera en un nuevo símbolo para la mujer, fue su capacidad para construirse como persona; Simone de Beauvoir enseñó que la mujer podía “ser” por sí misma, además de “estar con”. Sin duda Simone dio este salto gracias a su ingente voluntad, a su disciplina y a su esfuerzo, pero también gracias a las condiciones de su época, porque vivió su adolescencia en los años veinte, después de una guerra, la Iª Guerra Mundial, que había acabado con la sociedad del siglo XIX. En Rusia los bolcheviques parecían estar inventándose el futuro, el mundo era un lugar vertiginoso, la revolución tecnológica cambiaba la faz de la Tierra como un viento de fuego. En medio de esa mudanza había aparecido un nuevo tipo de mujer, la chica emancipada y liberada, dos palabras de moda. Se acabaron los corsés, las enaguas hasta los tobillos, los refajos; las muchachas se cortaban el pelo a lo garçon, llevaban las piernas al aire, eran fuertes y atléticas, jugaban al tenis, conducían coches descapotables, pilotaban peligrosas avionetas. Eran los febriles años veinte, los crispados e intensos años treinta, tiempos de renovación en los que la sociedad se pensaba a sí misma, buscando nuevas formas de ser. Había que acabar con la tradicional moral burguesa y en el ardor de aquellos años se pusieron en práctica todos los excesos que luego volverían a ensayarse, como si fueran nuevos, en los años sesenta: el amor libre, las drogas, la contracultura. El pulso de la época se manifestaba con toda su intensidad en Montparnasse, el barrio parisino donde Simone residió toda su vida. Por allí habían pasado Trotski, Lenin, Modigliani; por allí anduvieron los cubistas, con Picasso a la cabeza, y los surrealistas , Bretón y Aragón, una tropa bárbara y risueña que se dedicaba a reventar funciones teatrales y a darse de mamporros contra los bien pensantes en cenas y actos públicos: practicaban una suerte de terrorismo urbano. La cocaína corría por los bares, se experimentaba con la psicodelia, se tomaban anfetaminas, se bebía mucho. Tanto Simone como Jean Paul se excedieron con los estimulantes y sobre todo con el alcohol, lo que provocó el abrupto y prematuro envejecimiento de él; cuando Simone murió, a los 78 años tenía cirrosis. Sartre y Simone fueron almas gemelas: narcisistas, egocéntricos, elitistas, insufriblemente megalómanos; ella escribió que “ambos estaban juntos en el centro del mundo que debían explorar y revelar como misión prioritaria de sus vidas”. Esa misión se desarrollaba a través de las palabras. Palabras escritas en una infinidad de libros, ensayos, artículos, y en una correspondencia maniática e interminable. Grandes palabras con las que construyeron mundos y también palabras mezquinas, banales, mentirosas; indecentes y crueles palabras que han salido a la luz, tras la muerte de ambos, con la publicación de sus cartas diarios íntimos. Y es que hay dos Simones, dos Sartres; una la de que fueron esos grandes intelectuales iconoclastas y comprometidos; otra, la Simone y el Jean Paul privados que han ido emergiendo con la publicación de póstuma de los papeles íntimos. Se supo así que Sartre era un donjuán compulsivo y patético que necesitaba conquistar absolutamente a todas las mujeres, a las cuales inundaba de cartas amorosas con repetitivas frases, de torpe énfasis, escritas el mismo día en misivas distintas para las diversas amantes que simultaneaba de forma clandestina. También Simone mantenía relaciones bisexuales con diversos amantes que, a menudo, compartía con el propio Sartre y que eran generalmente alumnos y alumnas jóvenes, rendidos admiradores de la pareja. Ambos, después de jurar pasiones arrebatadas, las despellejaban con total frialdad, como indica la lectura de las cartas y los diarios íntimos de ambos dibujando un retrato que, en el peor de los casos les hacen parecer colegas de cuartel compartiendo la sucia gloria de las conquistas; en el mejor, entomólogos fríos y feroces capaces de diseccionar todas las vidas como mera materia literaria. Con el tiempo Simone y Sartre se fueron alejando el uno del otro. Ambos acabaron sus vidas con mujeres a quienes llevaban más de treinta años: Arlette en el caso de él, Sylvie en el de ella, y a quienes adoptaron legalmente. Los siete últimos años de Sartre fueron malos para él: estaba ciego y mentalmente afectado. Simone contó a sus biógrafos los últimos instantes de Sartre: “estaba en la cama del hospital y, sin abrir los ojos, dijo: “la amo mucho, mi querida Castor”, y le ofreció los labios, que ella besó; y luego se durmió y murió”. Pero la cosa no fue así: fue Arlette quien estaba con Sartre cuando este murió. Simone llegó después e intento meterse en la cama con el cadáver. Simone de Beauvoir sólo sobrevivió seis años a su mítica pareja; murió en 1.986. En 1.990, Sylvie, su hija adoptiva, sacó la edición integra de esas cartas personales de Simone tan turbias y tan míseras. ¿Por qué decidiría publicarlas? ¿Por amor al recuerdo de Simone?¿Por dinero?¿Por venganza?. Nada se sabe de la relación de Sylvie con Simone, que se extendió durante los últimos veintitrés años de la vida de la escritora y que Beauvoir comparó a veces con su relación con Sartre; pero lo cierto es que la publicación de sus papeles privados ensuciaron el mito de la autora. Ella que tanto aireó impúdicamente las intimidades de los demás, se convirtió de pronto en objeto de impúdico cotilleo: tal vez fuera un caso de justicia poética. Sea como fuere, ahora su imagen es más compleja y más humana: porque todos tenemos vergüenzas e incoherencias que ocultar en nuestra vida privada. Y al final, entre tanta gloria y tanta miseria, lo que queda es la magnífica proeza de haber sido libre y responsable de su propio destino. Para bien y para mal, Simone de Beauvoir se hizo a sí misma.

Í þætti dagsins er umræðuefnið fyrsta skáldsaga franska heimspekingsins Jean-Paul Sartre, La Nausée eða Ógleðin (1938). Sagan fjallar um ungan mann að nafni Roquentin sem á ekki í samskiptum við marga. Hann er einmana og temur sér frekar að fylgjast með athöfnum og hegðun annarra en að eiga við þá samskipti. Allt í einu hellist yfir hann ógleði. Flökurleikinn virðist bæði gerjast innra með honum sjálfum en einnig umhverfis hann. Í anda Dalí málverka er eins og umhverfið ummyndist í kringum Roquentin. Hann hættir að geta ákvarðað merkingu hluta og þá afhjúpast ógnvekjandi óútreiknanlegur veruleiki. Rýnt er í þessa heimspekilegu skáldsögu Sartres í þætti dagsins. Viðmælandi er Vilhjálmur Árnason, prófessor í heimspeki við Háskóla Íslands. Skyndibitinn er pizza.

Í þætti dagsins er umræðuefnið fyrsta skáldsaga franska heimspekingsins Jean-Paul Sartre, La Nausée eða Ógleðin (1938). Sagan fjallar um ungan mann að nafni Roquentin sem á ekki í samskiptum við marga. Hann er einmana og temur sér frekar að fylgjast með athöfnum og hegðun annarra en að eiga við þá samskipti. Allt í einu hellist yfir hann ógleði. Flökurleikinn virðist bæði gerjast innra með honum sjálfum en einnig umhverfis hann. Í anda Dalí málverka er eins og umhverfið ummyndist í kringum Roquentin. Hann hættir að geta ákvarðað merkingu hluta og þá afhjúpast ógnvekjandi óútreiknanlegur veruleiki. Rýnt er í þessa heimspekilegu skáldsögu Sartres í þætti dagsins. Viðmælandi er Vilhjálmur Árnason, prófessor í heimspeki við Háskóla Íslands. Skyndibitinn er pizza.

Går det att beskriva ett drogrus? Kan man räkna förälskelse som en mystik upplevelse? Ida Ölmedal och Isabelle Ståhl pratar om kärlek, tripprapporter, Sartres krabbskräck, uppsvinget för psykedeliska droger och hur man talar om erfarenheter som går bortom orden. Allt utifrån Michael Pollans bok "Psykedelisk renässans”.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja  Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola   Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Det goda franska köket av Simone Beck, Louise Bertholle och Julia Child. Disciplin, lydnad vid grytorna och underkastelse är de tre viktigaste ingredienserna i denna klassiker från 1961. Det finns kockar och det finns kockar. Det finns kokböcker och det finns kokböcker. Och så finns det Julia Child och hennes Det goda franska köket. Julia Child liknar föga dagens arga tv-kockar, men det var hon som satte i gång alltsammans. Hon var inte den första att laga mat i TV, men det behövdes bara några minuter då hon lagade en omelett för att genren skulle leva upp. Och för den som verkligen vill lära sig laga klassisk mat är Det goda franska köket lika grundläggande som notsystemet för en musiker. Därmed sagt att både författaren och boken är i en klass för sig själva. När Julia Child öppnade köksdörren i tv, öppnade hon också dörren till en annan värld och en annan tid, bägge skrivs Europa. Som en Linné ordnade hon smakernas rike så att alla skulle kunna laga mat och förstå vad de åt. Det handlade förstås om djup kunskap men lika mycket smakens centralperspektiv. Julia Child var en Mat-Missionär. En omelett är inte bara en omelett.  Precis som i alla sagor så var de goda féerna tre: Julia Child kom från USA och såg, nästan en och 90 lång, inte ut som reklamens husmoder. Hon hade arbetat som copywriter och sedan under kriget med olika former av underrättelsetjänst. Simone Beck och Louisette Bertholle träffade Julia Child i Frankrike dit hon åkte efter kriget eftersom hennes man hade en lägre befattning på franska ambassaden i Paris. Nu blev den sysslolösa före detta underrättelsebyråkraten kock. Hennes franska väninnor visade riktningen och hon lärde sig snabbt. En station var Cordon Bleus berömda köksskola. Det där var inte Julia Child, det var myten om Julia Child. För hon har förstås porträtterats många gånger, här av Merryl Streep. Det goda franska köket har jag haft länge, den där hemma är alldeles kladdig så nu har ajg skaffat en ny. Speciellt sid 347 återvänder jag till. Lammstek penslad i en slags smet med senap, olivolja som huvudingredienser. Det jag gillar med Det goda franska köket är den passionerade kyligheten. Inget inbjudande tjatter om läsarens personliga smak, inget utrymme för subjektivitet. Det är inte mer improvisation när man tillagar en lammstek än när man monterar en kulspruta. Matlagning är först vetenskap, sedan hantverk, sedan möjligen, om begåvningen finns där konst. Men först vetenskap. På engelska heter boken Mastering  the Art of French Cooking.  Bemästra är nyckelordet. När Det goda franska köket var färdig så refuserades den av ett förlag med motiveringen av att den var mer en uppslagsbok än en kokbok.  Titeln speglar nog Childs ansträngningar att ta sig från salongen till köket, men uppslagsverk är då inte boken. Nej, snarare då en motsvarighet till Shakespeares samlade verk. Här finns allt. Ljud Boeuf Bourgignon Numera är det vanligt med kokboksförfattare som så där lite i förbifarten förandligar maten, gör kulturella kopplingar de näppeligen behärskar. Julia Child sysslar inte med sådant. Hon förmedlar en samlad kunskap från generationer av kockar, en kunskap som är en lika självklar del av fransk kultur som Descartes eller Sartres böcker. Som amerikan fick hon erövra detta enorma kulturarv, som tv-kock måste hon i sin tur erövra publiken. Hon gör det trygg i förvissningen att mat är viktigt.    Naturligtvis var hon en rätt bisarr figur i dåtidens tv. 2009 gjordes ett försök att skildra henne på film i Julie och Julia om en ung matintresserad kvinna som bestämmer sig för att laga sig igenom Julias recept. Julia spelas av Merryl Streep. Här ett par klipp. Först Merryl Streep, sedan den verkliga Julia.  Det är förstås något övermänskligt med Julia Child, hon var liksom i Cinemascope format redan från början. Därför är hon omöjlig att förkroppsliga.  I kokboken avslutar de tre författarna sitt förord med att likt en idrottstränare be läsaren öva sina händer och fingrar de är underbara instrument förklarar de. Det är kombinationen av disciplin och dold sensualism som fascinerar. All denna träning för att framkalla njutning. Och det är förstås värt att tänka på när jag är lite stressad inför helgernas måltider. Matlagning ska ju vara roligt, inget arbete. Fast skulle Julia ha sett det så? Nej, hon gjorde nog ingen skillnad mellan arbete och njutning.   Det märks i henens fulsnygga kök, numera utställt på museum. Också jag har två spisar, professionell fläkt. Diskbänk som man kan skära direkt på osv. Men för Julia Child var köket en scen. Eller kanske ett slagfält. Eller en plats för riter.  Det är något oåtkomligt med hennes sätt att luta sig fram mot tittaren. Något med den där totala övertygelsen om att slaget vid kastrullerna kan vinnas men att det handlar om något annat än mat. Suck Undrar om jag kan ändra lammreceptet och ta mer ingerfära. Nej, då kommer Julia och spökar i natt. OK, så är efterrätten kvar. Det gäller att skärpa sig. Man måste förstå att det som är skrivet som ett matrecept egentligen är ett recept för hur livet ska levas. Kan man inte erbjuda gästerna evig kärlek och lycka bör de åtminstone få chokladmousse. Faen också, den blir inte bra! Det är bara att börja om! Mikael Timm mikael.timm@sr.se

Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att klara av att vara ensam stora delar av dygnet? Katarina Wikars reflekterar över att åldras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Med ångest mindes Trotskij ett yttrande av Turgenjev som Lenin ofta citerade: Vet ni vilken som är den värsta av alla laster? Att vara över 55 år. Trotskij fick en ishacka i huvudet när han var 59. Stalin hann före åldrandet. Men är det fortfarande sant att den värsta av alla laster är att vara över 55 år? Nu när marknaden svämmar över av filmer om kärlek efter 60, och då artiklar om Jane Fonda har rubriken 70 är det nya 40? Det är som en kollektiv om än medelklassig besvärjelse att inte åldras. Jag letar efter ledstången i alla trappor. Sätter på mig broddarna och vill helst inte gå ut när det är halt. Och noterade redan för bra många år sen att halsen blivit gammal. Tänk om 55 istället är det nya 70? Så man kan nog säga att jag är lämpad att ta mig an handboken Konsten att bli gammal av den tyske filosofen Wilhelm Schmid som är sådan där internationell bestseller som översatts till otaliga språk och kom på svenska. Tänk om 55 istället är det nya 70? Åldrandet ska inte bekämpas som en sjukdom står det redan på baksidan. Och så sammanställer han tio steg till jämnmod. Det är ledordet. Och kanske jämnmodet går att finna först när man blir äldre. Konsten att bli gammal riktar sig till alla som är i den hypotetiska tredje fjärdedelen av livet. Då möjlighetshorisonten krympt ihop väsentligt, men då också, enligt Schmid, många med emfas säger: jag kan det där! Både en massa praktikaliteter, och livet i stort, kanske. Sviktande fysisk kraft kan mötas med växande och bättre kanaliserade själsliga krafter. Hur då? Drömmer vi inte alla om att bli levnadsmästare? Visare? Men vem som ska lyssna på en? Äldre människor har förlorat i status i det här samhället. Det är därför alla äldre vill vara unga. 70 är det nya 40. Man måste förr eller senare konfronteras med förgängligheten, inte vara en sådan där åldring som försöker förbli ung till priset av sitt eget åtlöje, som Wilhelm Schmid skriver om. Men hallå! Historiskt sett har det ju varit lättare för män, åtminstone för framgångsrika män att åldras både med rynkor och viss övervikt än för kvinnor. De har inte överskuggats av ångest att framstå som patetiska direkt. Och det är en massa andra parametrar som inte heller får plats i Konsten att bli gammal. För hur man åldras är ju också en klassfråga. Vissa yrken sliter ner kroppen snabbare men kanske går det inte ens att göra ett åldersdiagram utan det måste till en tredimensionell åldersmobil?   Men tillbaka till jämnmodet: ge det en chans! Det kanske väntar där runt hörnet på alla oss som hela livet varit för rastlösa, för spänningssökande, för arga. Jag vet inte vad Simone de Beauvoir hade tyckt om allt det här pratandet om jämnmod för redan i förordet till sin bok Ålderdomen från 1970 skrev hon: Framför allt kräver man att de äldre ska ha sinnesfrid, denna sinnesfrid som hör ålderdomen till, punkt slut, och det gör att man slipper intressera sig för att de är olyckliga. Simone de Beauvoir var från unga år upptagen med tanken på åldrandet och döden, bodde med utsikt över en kyrkogård, och hon skrev om både sin mors och Sartres skröplighet och död innan hon tog det stora greppet på hela Ålderdomen när hon var strax över sextio. Hon skrev: Jag minns min häpnad när jag första gången i mitt liv var allvarligt sjuk och tänkte, den här kvinnan som transporteras på bår, det är jag. Never complain never explain Förr i tiden var 50 den gamla förrädiska gränsen, efter vilken ålderstrappan stupade brant nedåt på de gamla oljetrycken. Den kultur vi nu lever i förbereder oss inte på att bli gamla. Pensionärer ska vara aktiva, äldre människor ska vara glada. Resa, upptäcka, dejta. Ingen berättar längre hur utlämnad man kommer att bli. Ingen talar om kontrollförluster. Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att lära sig att vara ensam stora delar av dygnet? Jag minns när jag läste Upptäckten av Kerstin Thorvall att jag tänkte: Man måste träna på att vara ensam för till slut kommer man inte ut ur lägenheten och då vill inte jag ringa till psykakuten klockan halv sex varje kväll för jag inte står ut som Kerstin Thorvall gjorde. Kanske jag började alltför tidigt att träna på det här? Andra säger: Vad gör du? Jag: Jag tränar på att vara ensam så jag ska stå ut med det när jag blir gammal. Andra: Men vem säger att det ska vara så? Ingen. Vi ska ju ha kollektiv i Spanien med egen sjukvård i källaren. Tror de, ja? Ingen vet hur det kommer att bli. Ålderdomen överrumplar oss. Det sa redan Goethe. Och jag som alltid har hatat gruppaktiviteter och samkväm, varför skulle det gå bättre när jag är 75? Kanske med ett större just det- jämnmod. Never complain never explain. Måste man vara ständigt glad i det här samhället? Det har jag faktiskt alltid undrat, och kanske blir det mer legitimt att sura när man blir äldre. När det gör ont i ryggen? Om någon man älskar försvunnit för gott? När det regnar oavbrutet? Schmid lyfter fram ord som passivitet i Konsten att bli gammal. Frågar: När om inte nu när man blir äldre skulle den mänskliga rättigheten att förbli passiv tas i bruk? Och är inte en del av den moderna dödssynden depression helt enkelt den goda, gamla melankolin som är en naturlig del av livet?  Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem Kan det vara så att andra halvan av livet handlar om att förbereda sig inför förlusterna? Att göra sig av med det man samlat på sig. Att första halvan handlar om ackumulering och den andra om reducering. Att lära sig av med.  Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem, skriver Schmid. Kroppen byggs upp och monteras sen ner. Och de gamla vanorna gör att man kan vila upp sig. Istället för lusten kommer det att inte behöva längta efter något skrev Seneca. Min mamma brukade säga: Men jag är gammal som svar på det mesta. Och när ens föräldrar dör blir man per automatik den äldsta just i sitt släktträds lilla gren så nu när mina vuxna barn försöker pigga upp mig med att föreslå: Om du ler fast du inte är glad blir du gladare. Om du sträcker på dig får du bättre hållning så svarar jag: Men jag är gammal. Och allt oftare sitter jag och tittar igenom de gamla adressböckerna och anteckningsböckerna, och tänker: Finns det tid för försoning? För det är som om det redan är försent att lära känna nya människor. Man har fullt upp med att försöka förstå sig på de gamla. Här skulle det kunna vara slut om inte en väninna just ringt och sagt att hon läst att kvinnor födda på sextiotalet i snitt kan tänkas leva till över hundra, bli 104, si så där. Det skulle betyda 50 år till - av åldrande. Så det kanske är lika bra att baxa fram den där gränsen och försöka tänka att 60 är det nya 35 istället för 75. Släppa både jämnmodet, handböckerna och ledstången ett tag. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen   Litteratur Wilhelm Schmid: Konsten att bli gammal. Översättning Peter Handberg. Lind & co, 2016. Simone de Beauvoir: Ålderdomen. Översättning Eva Alexanderson. AWE/Geber, 1976. Kerstin Thorvall: Upptäckten. Albert Bonniers Förlag, 2003.

Jean-Paul Sartre, filosof och författare, var en av ledarfigurerna för existenatialisterna. Efter grundskolan började han studera filosofi på elitskolan École Normale Supérieure. Där träffade han Simone de Beauvoir. I deras relation kom kärlek och utbyte av tankar i första hand, i övrigt fick de vara otrogna och var fria att göra vad de ville. Sartres idéer grundade sig i att allt egentligen är meningslöst eftersom vi ändå ska dö. Var och en är således fri att bestämma vem de vill vara. Professor i idé- och lärdomshistoria Svante Nordin, bibliotekarien Jan Hoff och Ingar Brinck, professor i teoretisk filosofi berättar om Sartres liv och idéer.

Jean-Paul Sartre, filosof och författare, var en av ledarfigurerna för existenatialisterna. Efter grundskolan började han studera filosofi på elitskolan École Normale Supérieure. Där träffade han Simone de Beauvoir. I deras relation kom kärlek och utbyte av tankar i första hand, i övrigt fick de vara otrogna och var fria att göra vad de ville. Sartres idéer grundade sig i att allt egentligen är meningslöst eftersom vi ändå ska dö. Var och en är således fri att bestämma vem de vill vara. Professor i idé- och lärdomshistoria Svante Nordin, bibliotekarien Jan Hoff och Ingar Brinck, professor i teoretisk filosofi berättar om Sartres liv och idéer.

Heading off for a savage journey to Heart of the American Dream, Matt and Mark discuss the pros (Matt) and cons (Mark) of the Hunter S. Thompson adaptation Fear and Loathing in Las Vegas by Terry Gilliam. Matt attempts to slice and dice the absurdity, comparing such existential musings with the likes of Sartres and Camus, while Mark shrugs his shoulders at the irredeemable assholes which are Raoul Duke and Dr. Gonzo. It's hard to argue either way.Download: 116 Fear and Loathing in Las Vegas

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.   TESTAMENTET Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare. Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande. Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.   Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946. Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996. Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.   STRIDERNA Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt. Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset. Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås. Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.   Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930. Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964. Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978. Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.   KVINNORNA Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män. Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid. Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda. Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45. Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.   Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940. Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning. Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.   VALET Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen. Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan. Om Nobelkodens dubbla kryptering. Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år. Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta. Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft. Om själva valet. Kort sagt.   Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983. Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001. Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005. Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945. Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson. Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013. Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.TESTAMENTETOm Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.STRIDERNAOm hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.KVINNORNAOm den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.VALETOm hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta.Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft.Om själva valet. Kort sagt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943.Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.seFotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller. Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris och försvarsindustri.Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just Krig och fred. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om dödsskuggans dal trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen. Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):Del 1: Testamentet.Ulla Billquist sjunger Jag bygger ett luftslott och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen Dynamitkungen från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken Ned med vapnen är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987. Del 2: Striderna.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av Maskeradbalen från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 och enkäten från programmet Efter tre samma år. Del 3: Kvinnorna.  Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007. Del 4: Ödets makt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet Vem är rädd om Virginia Woolf från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. och hans svar kommer ur programmet Vad gör man på Svenska Akademien? 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama Nemesis i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet Förmögen, högt bildad herre från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet Bofors. Där de svenska kanonerna smidas från 1943. Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Första avsnittet av Skogarna har tema: äckel. Således tar vi oss an frågorna som bokslukare i alla åldrar ofta ställer sig: Står surrealismens stilistik i vägen för känslan? Är kroppslighet äckligare än känslan av tomhet? Vad är det som skaver i Mare Kandres Aliide, Aliide? Är spermatvål vägen till framgång? Hur kan jazz vara både härligt och farligt? Och är Sartres Äcklet egentligen en barnbok?

Nordiska rådets litteraturpris gick i år till den norska författaren Merethe Lindstrøm för romanen Dager i stillhetens historie, som handlar om hemligheter och tystnad i en relation. Hon har skrivit noveller och romaner i över tjugo år, men är inte särskilt känd ens i Norge. Under flera år har jag funderat över om mina böcker ens blivit inköpta i bokhandeln, säger hon. Men nu har det hänt något och plötsligt ser jag min bok uppställd mitt bland alla deckare. Hur skriver hon och vad tänker hon på? Anna Tullberg har varit hemma hos Merethe Lindstrøm på Nordberg i Oslo. Klassikerrummet läser den franske filosofen och författaren Jean-Paul Sartres debutroman Äcklet från 1938, som var hans första försök att gestalta existentialismen. En filosofi om människans fria val, men också ensamhet och ångest. Romanens huvudperson Antoine är en ung man som grips av äckel inför både människorna, tingen och livet självt. Men istället för att ta livet av sig lämnar han småstaden för Paris där han tänker skriva en stor roman. Maarja Talgres gäster är kulturredaktionens Mats Arvidsson och Maria Edström.

RELIGIØSE NYHETER: Er det slik at Halvor Tjønns nye biografi om Muhammed avslører noe som muslimer vil holde skjult, nemlig hvem profeten egentlig var? : Terry Jones brant Koranen. Hva markerer brenningen av en hellig tekst (eller en kjetter)? : Å oppfordre til bønn for Japan ble tålt. Å oppfordre folk til å sende engler til Japan ble ikke tålt: Hvorfor denne forskjellen? : …men den religiøse ytringen som overhode ikke tåles er den om at katastrofer er Guds straff. Blir den som snakker om straff, straffet? : Johannes Paul den II l saligkåres: Hva innebærer det? FILOSOFISK SIDEBLIKK: Hvem blir skutt, og hvem får leve når borgerkrigen raser? Kanskje et spørsmål om flaks? Eller, som Jean-Paul Sartre ser det i novellen ”MUREN”; – moralsk hell (moral luck). Det dreier seg om mer enn vilje til å handle etisk og moralsk når husfilosofen tar for seg Sartres ”frihetsfilosofi”. MATAVFALL: -Da forfatteren Tristram Stuart denne uka ble tildelt Sofieprisen 2011 for sitt engasjement mot kasting av mat, varslet Miljøvern- Departementet at den kommende avfallsmeldingen skal prioritere reduksjonen av matavfall høyt. I Verdibørsen hører du hva vi får ut av søpla.