Podcast appearances and mentions of jan stolpe

Fokuspodden är tillbaka med en kulturpanel bestående av Jan Stolpe, litteraturkritiker och översättare, Martin Jonols, författare, dramatiker och skådespelare samt Anneli Dufva, dramaturg och kulturjournalist. Panelen kommenterar Nobelpriset i litteratur som i år gick till den sydkoreanska författaren Han Kang.   Nästa ämne för panelen att avhandla är nytolkningar av klassiker. Varför måste man alltid göra något nytt av en klassiker på teatern? Räcker det inte med att bara spela den precis så som den är skriven? Om mode i regi, metateater och hur vi moderniserar kulturarv.   Programledare: Mikael Timm

Principer och värderingar kan stå i konflikt med viljan att förstå. Lyra Ekström Lindbäck funderar över avsiktslöst tänkande i ljuset av tre personer: Hannah Arendt, Adolf Eichmann och Sokrates. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 12 december 1961 dömdes nazisten Adolf Eichmann till döden. Det var en väntad, rentav given, dom. Men rättegången hade ändå varit rörig. Eichmann hade svårt att minnas vissa saker, som viktiga datum i krigsutvecklingen.Vad han däremot mindes kristallklart var sin egen karriär: de exakta omständigheterna kring varje framsteg. Han hade varit i Slovenien, men kom inte ihåg på vilket uppdrag. Han mindes bara att han hade fått bowla med landets inrikesminister.I polisförhören förklarade han noggrant varför det inte hade varit hans fel att han aldrig nått en högre befordran. Han skröt med sin felfria yrkesutövning inför mannen som frågade ut honom: en tysk jude och förintelseöverlevare.Eichmann var, enligt filosofen Hannah Arendt som bevakade rättegången, inte dum. Inte heller var han ond, i bemärkelsen driven av en diabolisk anda. ”Förutom en extraordinär omsorgsfullhet vad gällde hans personliga avancemang”, skrev hon, ”så hade han inga motiv över huvud taget.”Eichmann var ideologisk antisemit och visste mycket väl att han skickade människor i döden. Men han reflekterade inte så mycket över det. Han koncentrerade sig på att vara en felfri byråkrat. Kan vi förstå att en människa kan agera så, utan att drivas av ett brinnande hat?Ett större mysterium, tycker jag, är Arendts egen brist på känslomotiv. Hon var själv tysk judinna. Hon hade arbetat för en sionistisk organisation, internerats i koncentrationsläger och osannolikt nog lyckats fly. Att hon överlevde Förintelsen var en lycklig slump. Att hon förlorade vänner och släktingar behöver knappast nämnas.Det hade varit så rimligt om hon hade drivits av hämndbegär. Om hon hade idealiserat den unga staten Israel och fallit in i kören som beskrev Eichmann som en djävul. Men hon hade ingen sådan agenda. Hon ville bara förstå.Detta motiv blev svårt för hennes samtid att svälja. När hennes rapporter från rättegången publicerades utsattes hon för dödshot. Hon anklagades för att vara antisemit: för att ha beskrivit de judiska organisationernas avgörande roll för massmorden och för att ha fokuserat på Eichmanns personlighet istället för att bara förklara honom omänsklig.Påbudet om blind fördömelse är en begriplig reaktion på fruktansvärda händelser. Men det finns en motsättning mellan att fördöma och förstå. Det menar den judiska filosofen Judith Butler. Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 insisterade Butler på att se händelsen i den historiska kontexten av israeliskt övervåld mot det palestinska folket. Kravet på fördömelse, menade hen, innebär ”en vägran att förstå, i rädsla för att kunskap bara kan relativisera och underminera vår bedömningsförmåga.”Butler blev hatad i sociala medier. Samma öde drabbade den rysk-judiska tänkaren Masha Gessen. Efter att hen hade utsetts till vinnare av Hannah Arendt-priset skrev Gessen en artikel som kritiserade hur den tyska minneskulturen tystar samtalet om övervåld i Gaza.”Det är oerhört svårt för människor att förstå att någon kan ha varit ens fiendes fiende men ändå inte en välvillig kraft. Ett offer men ändå en förövare. Eller vice versa”, reflekterade hen. I artikeln liknades situationen i Gaza vid ett ghetto. Stiftelsen som delade ut priset ville ställa in ceremonin. De tyckte att Gessen hade relativiserat Förintelsen.Jag undrar om Hannah Arendt själv hade kunnat vinna Hannah Arendt-priset under de premisserna.Men ändå. Är det inte farligt att tänka som Arendt gjorde, utan en tydlig agenda? Ska man inte hålla fast vid sina värderingar före allt annat? Riskerar man inte att bli som Eichmann annars, en samvetslös kugge i ett nazistiskt maskineri?Faktum är att Eichmann hade ett samvete. Han höll fast vid sina principer. De bestod i att utföra sitt jobb väl, lyda lagen, försörja sin familj och försvara sitt land. Han hade blivit övertygad nazist av karriäristiska skäl och förblev det av rådande samvetsskäl. Som Arendt skriver: ”Ondskan hade i Tredje riket förlorat den karaktär som gör den igenkännlig för de flesta människor: karaktären av frestelse.”Eichmann var, enligt ett halvdussin rättspsykiatriker, helt normal. Som de flesta andra sade han emot sig själv en del och pratade gärna i klyschor. Och som de flesta andra hade han inga problem med att utföra sina arbetsuppgifter utan att ifrågasätta dem. Snarare tvärtom.Problemet var bara att han inte tänkte i onödan.Men vad innebär det att tänka i onödan?Det är att tänka utmanande, obekväma tankar. Det låter väl bra, tycker de flesta. Men i praktiken vill många förbjuda sådana tankar. Enligt socialpsykologen Jonathan Haidt har motståndet mot så kallade ”kränkande” idéer vuxit på universiteten. Studenter vill slippa utsättas för sådant som kan klassas som rasism, sexism eller antisemitism.Haidt kallar den här inställningen för ”ett förkastande av arvet från Sokrates”. Sokrates beskrev sig själv som en bromsfluga på det atenska folkets feta hästkropp. ”Han ansåg det vara sitt jobb att sticka, störa, ifrågasätta och därigenom provocera atenarna till att tänka igenom sina nuvarande uppfattningar och förändra dem som de inte kunde försvara.”Sokrates ifrågasatte alla. Statsmän, retoriker, poeter och sofister. Han ville se om deras resonemang gick ihop. Det värsta som kan hända en människa, enligt Sokrates, är ”att hon hamnar i självmotsägelse och upphör att vara en enhetlig person”. Så formulerar den svenska filosofen Charlotta Weigelt det i sin rika bok ”Sokrates. Filosofens skepnader”.Att vara i samklang med sig själv är inget givet faktum, påpekar Weigelt. Människan är till sitt väsen splittrad. Det är därför vi kan tänka på våra egna tankar. Det är svårt att inse vad man redan tänker, men ännu svårare att förstå vad man inte tänker. Det är ofta det sista man vill tänka på.När Sokrates ställdes inför rätta försökte han begripa vad han egentligen åtalades för. Han erkände sig skyldig till att aldrig ha brytt sig om ”det som de flesta andra har brytt sig om, nämligen affärer, försörjning, militära uppdrag, politiska positioner och andra befattningar”. Han såg att hans motiv var helt obegripliga för vanligt folk. Varför hade han gått runt och stört alla sådär?Det är mycket svårare, insåg Arendt, att förstå vad som drev Sokrates än vad som drev Eichmann. Filosofen var exceptionell. Den nazistiska byråkraten, liksom rådet i Aten som dömde Sokrates till döden, var banala, helt normala. De fokuserade på sina egna liv och arbetsuppgifter. De glömde, eller orkade inte, tänka på något annat.Tänkande är ingen garanti för godhet. Tänkandet är rörligt, opålitligt och kommer alltid att väcka misstänksamhet. Som Arendt skrev om Sokrates: ”Eftersom han inte hade någonting att lära ut, ingen sanning att dela ut, anklagades han för att aldrig avslöja sin egen uppfattning.”Skillnaden mellan att sakna agenda för att man tänker, och att utföra någon annans agenda för att man inte tänker, kan tyckas vara hårfin. Men bara den senare kan se ett folkmord som en möjlighet för att bygga en fin karriär.Lyra Ekström Lindbäckförfattare, kritiker och filosofBibliografiArendt, Hannah. Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil. Penguin Classics, 2022.Arendt, Hannah. The Life of the Mind. San Diego, California: Harcourt Brace Jovanovich, 1981.Butler, Judith. “The Compass of Mourning”. London Review of Books. Vol. 45 No. 20 · 19 Oktober 2023.Gessen, Masha. “In the Shadow of the Holocaust”. The New Yorker. 9 December 2023.Haidt, Jonathan. Lukianoff, Greg. The Coddling of the American Mind: How Good Intentions And Bad Ideas Are Setting up a Generation for Failure. New York: Penguin Press, 2018.Platon. ”Sokrates försvarstal”. I Skrifter Bok 1. Översättning av Jan Stolpe. Stockholm: Atlantis, 2000.Weigelt, Charlotta. Sokrates. Filosofens skepnader. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2023.

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbetoch2) Luigi har tio mynt i sin ficka.Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka. För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk? I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet. Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet. För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen? Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet. Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen. För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPlaton: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.Om Stig Engström:Lars Larsson: Nationens fiende – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde. Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst, bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också en ömklig död.Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp, understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther, kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans bröst som ursinnet brinner.Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser mellan politik och litteratur, språk och liv.Inte heller vetenskapen är ren. Också den består av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem som ska leva med den.Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner föga förvånande också Müntzer.Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende. Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard. ”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur ekvationen.Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?De fattigas krig var de troende fattigas krig. Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar. Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och religionens berättigande av dem.Blasfemi har alltså en innebörd utöver de stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån, som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse. Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat, förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är odödlig.”Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteratur:Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind & Co, 2021.

Jag ville jag vore grisen hos Montaigne. Så säger Bodil Malmsten i denna personliga essä om mannen som gav essägenren dess namn: Michel de Montaigne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades först år 2010.Att jag kom att läsa Montaigne beror på en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten.Alla behöver Montaigne – det var bara det att för mig var det femtio år för sent.Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag – i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor.Att jag inte fick essäerna när jag bäst behövde dem beror på att där jag kommer ifrån var Montaigne och hans essäer ett okänt begrepp.Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland.Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin – för sonens räkning – extremt ambitiöse far.Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans privilegierade självkritik, jag tänker – från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter.När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka.En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig.– Här niger vi.Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg.– Jag neg, sa jag.Och han lappade till mig igen.Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det.För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var.Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var.Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti.Varken eller och både och.En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet.Så var det och så är det.Montaigneskt.Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är.Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam.Skammen är min arvedel.Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald.Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne.”Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig…” skriver Montaigne.”Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri.”Visst, monsieur Montaigne, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte annat än granskar anstötlighetsgraden – anstötlighetskoefficienten - i mina ord och meningar, ständigt slaveri, så har jag det.Omontaigneskt.”Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi förlorar all den frid och ro som vi annars skulle ha och om vetandet sätter oss i sämre läge än Pyrrhons gris? ” skriver Montaigne.”När filosofen Phyrron en dag var ombord på ett fartyg i storm så uppmanade han dem som var rädda att titta på en gris ombord som inte alls brydde sig om stormen.”Jag ville jag vore grisen hos Montaigne, Pyrrhons gris.Någon har räknat ut frekvensen av ordet jag i Montaignes essäer, jag vet att jag har antecknat uppgiften, men jag kommer inte åt den.Mitt Montaignematerial – essäerna, böckerna om Montaigne och alla mina Montaigne anteckningar ligger i en felmärkt flyttkartong bland alla andra felmärkta flyttkartonger i det vindskontor som hör till lägenheten i Stockholm där jag tillfälligt och i andra hand bor efter min flyttning från Frankrike.Det är som det är med allting, jag har det men jag kommer inte åt det.Totalt omontaigneskt.”Det är mig själv jag målar.”Kan han säga! Han är ju sig själv till skillnad från alla mini-Montaigne, det här är mitt trettonde försök att få ihop den här essän, tretton sömnlösa nätter, månader, år.Sedan jag öppnade en hemsida har jag gjort mer än trettio inlägg om Montaigne och det var med Montaigne som mental sponsor och garant jag skrev min första bloggtext:”Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en blogg.Den flytande bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Där hade han kunnat lägga till nya tankar och löpande kunnat visa ”vilket vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.””Världen är en evig gungbräda” skriver Montaigne. ”Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider – de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning…”Det gungar allmänt och det gungar särskilt, jag blir sjösjuk.Montaigne har ju redan sagt allting bättre eller stulit det från de gamla grekerna.Allt som finns att säga har han sagt om vanan, om lidandet – ”den som är rädd för att lida han lider redan för att han är rädd”, om njutningen med att klia sig – ”Jag kliar mig mest på öronen, som periodvis kliar inuti.” Om den njutning man får av andras gillande: ”Bland alla njutningar finns det ingen som är farligare… än den njutning man får av andras gillande.”Han har skrivit om sina njurstensanfall, om döden och döendet, om lärdom, resor, vänskap, skrivande – jag vill lära mig av Montaigne, men det är för sent, jag har ingen grund.Jag måste börja från början varenda gång, jag skäms och beklagar mig över mina oöverstigliga skrivproblem, jag kan inte skriva och även när jag gör det så känns det inte så.En gång fick jag ett brev från en läsare som ville trösta mig för mina skrivproblem, särskilt problemet med den stora romanen, den som ska bli tredje delen av en trilogi där jag för länge sedan – obegripligen - har skrivit de första två.Hej Bodil!Jag är uppfylld av beundran av ditt författarskap o längtar efter din Stora Roman.Jag föreslår att du gör som Moigntain (eller vem det nu var) och skriver om dig själv och du ska sen ha en romans med en av dina litterära idoler, ni får varandra och han dör på slutet.Ok, jag vet att han är död men nån konstnärlig frihet kan man väl ta sig...Ta ut ett fett förskott, lycka till!Ett så fint tröstbrev och ändå är jag otröstlig, jag kan lika litet skriva min stora roman som min essä om Montaigne.Jag vill lära av Montaigne men jag lär mig inte, så går det inte till.Man kan inte lära gamla hundar sitta.Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar.Jag vill inte stupa stående, jag ska göra som Montaigne, dra mig tillbaka från offentliga uppdrag och viga mitt liv åt mitt lugn och mina sysslor, jag ska rista in mitt uppdrag i en takbjälke som Montaigne.”I Herrens år 1571, 38 år gammal, den sista februari, på sin födelsedag, drog sig Michel de Montaigne tillbaka, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten...””Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt tillräckligt.””Jag har försonat mig med detta liv med sten”, skriver Montaigne ”i det finner jag saker som ger mig tröst och hopp.”Bodil Malmsten, författare (1944–2016)Litteratur:Michel de Montaigne: Essais, Larousse, 2002På svenska:Michel de Montaigne, Essayer. Bok 1 (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1986Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1990

Människan kan förlora sin nyfikenhet. Ett sätt att hålla den vid liv är att vara öppen för de oväntade läsningarna. Henrik Nilsson berättar om mötet med en dagbok och en dikt som försvann i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varifrån kommer egentligen den här villfarelsen att människan bara skulle ha ett hjärta? Hon har ett andra hjärta, och det är nyfikenheten. Ändå är det fullt möjligt att leva utan detta andra hjärta, och ibland slutar det nästan att slå. I själva verket är nyfikenheten alltid utsatt och hotad, både hos den enskilde och i samhället. Den är de tvärsäkra ideologiernas och kompletta systemens fiende nummer ett – därför är det inte konstigt att det ständigt har funnits krafter som räds den. Att vara öppen för de oväntade böckerna och läsningarna kan i det perspektivet te sig som en liten motståndshandling.I Lissabon gick jag en gång förbi en kvinna som satt och läste vid ett kafébord. Eftersom jag alltid försöker urskilja vad främmande människor läser saktade jag in stegen och sneglade ner på boksidorna. Där syntes varken titeln eller författarens namn, bara dikten – på engelska – som läsaren just då hade nått fram till: ”Landing in darkness.” Jag hann inte uppfatta mer än så, men lade titeln om att landa i mörker på minnet och sökte sedan efter den på internet för att hitta poetens namn – utan att få några träffar. Allt tydde på att dikten som jag oväntat hade fått en glimt av skulle förbli okänd för mig. Därför började jag fantisera om dess fortsättning, om ett diktjag som anlände med flyg till en okänd stad efter att skymningen redan fallit, affärerna stängt och trafiken glesnat på gatorna. Bara för att i nästa stund fråga mig vilken sorts symboliskt mörker som dikttiteln kanske snarare syftade på.Den oväntade litteraturen är ingen genre, och saknar klassifikationssystem. Ändå har jag svårt att vara utan den. Jag talar om böckerna man hittar långt ute i världen – i parker och väntsalar, tågkupéer och tunnelbanevagnar. Ibland dyker de upp på pensionat och hotell, på hyllorna där gäster kan lämna sina böcker innan de checkar ut. Vid ett ridspår kantat av körsbärsträd utanför den skånska byn Torna Hällestad står ett bokskåp som heter ”Spårets lilla bibliotek”, där förbipasserande vandrare kan ställa böcker eller köpa en för en spottstyver – mitt ute i naturen. Nyligen hittade jag där den franske författaren André Malrauxs roman Valnötsträden i Altenburg. När jag öppnade den slungades jag utan någon som helst förvarning rakt in i långskeppet i Chartres katedral, där sårade krigsfångar låg och samtalade med varandra på det halmtäckta golvet medan tyska stridsvagnar dundrade förbi utanför.En eftermiddag råkade jag få syn på en tunn bok med alggrönt omslag i en bokhandel i Köpenhamn. Det visade sig vara en dagbok skriven av en tysk författare som jag aldrig hade hört talas om. Hanns Cibulka – på sin tid en uppburen författare i DDR men aldrig översatt till svenska – tillbringade tre månader på sommaren och hösten 1971 i ett trähus inte långt från klinten på den smala ön Hiddensee i Östersjön. När jag läser Cibulkas dagbok, så full av oöverlagda infall och stillsamma iakttagelser, påminns jag om att en viss sorts litterära dagböcker lämpar sig ovanligt väl för att fånga det oväntade i tillvaron. Vilket inte utesluter att de kan vara skrivna med stor omsorg och precision. I dagboken kan det till synes ovidkommande ta plats, och blicken får dröja vid sådant man annars förbiser eller hastar förbi. Dagboken kräver egentligen ingen annan intrig än livets egen, och ingen annan dramatik än författarens och världens ömsesidiga överraskningar.Den 31 juli seglar Cibulka ut med en liten båt tillsammans med sin bekant ”doktorn”, de kastar ankare i en lugn bukt, plockar fram fiskespöna – och de okända fiskarnas färger och former glittrar så oväntat och levande i samma ögonblick som de bryter igenom vattenytan. Under en promenad några dagar senare får författaren syn på en häst utan sadel ute på en äng. Plötsligt kastar den bak huvudet och galopperar ut över det öppna landskapet, grästuvorna flyger genom luften och landskapet fylls av liv. ”Hästen kände ännu inte till några kommandon, den följde solen, lyssnade till vad vinden viskade i dess öra … ännu var den fri, utan tömmar och betsel. Det fria livet hade gjort den nyfiken”, skriver Cibulka. Och det är som om han beskrev inte bara det vilsinta djuret – utan också sin egen dagbok från Hiddensee.I den litterära dagboken, skriver Cibulka, ”upplevs och genomtänks livet i många lager. Varje dag är en ny dörr, man håller uppsikt över sina medmänniskor, och är på jakt efter sitt eget jag”. Cibulka är förstås samtidigt högst medveten om att han knyter an till en tradition. En av de litterära dagböcker som stod vidöppen för dagarnas och nätternas överraskningar var Albert Camus Anteckningar, som nedtecknades i nio häften men publicerades först efter hans död. En septemberdag 1937 skriver Camus att han i slutändan alltid tröttnar på människor, känner sig färdiga med dem. Men ögonblicket då ”sprickan uppstår” brukar inträffa först när han upptäcker deras brist på nyfikenhet på saker och ting. Något liknande skulle man kunna säga om litteratur och läsningar. De böcker som sluter sig och tror sig ha genomskådat allt redan från början, lämnar inga djupare avtryck i mig. Men det finns böcker som på något vis både utstrålar och alstrar nyfikenhet, vilket gör att man aldrig riktigt blir klar med dem. Camus dagböcker hör själva till denna andra kategori.Camus visste alltså att människan kan ha två hjärtan och genom att ibland avvika från litteraturens snitslade banor, axlar man och tar ansvar för nyfikenhetens tradition. Endast så kan man nå fram till vissa oväntade valnötsträd och förbisedda öar. Från Hiddensee har jag vid det här laget många minnen, fast jag aldrig har varit där. Jag har sett havtornsbuskarna stilla lysa vid havet i september. Jag har sett in i en kalvs vattenblå ögon. Och jag har besökt kyrkogårdar ”där hela släkter möts under jorden”.På ett ställe i sin dagbok skriver Cibulka att dikterna som förbereder oss på det okända talar till läsaren genom tid och rum – och träffar oss där vi är som mest sårbara. Det får mig att tänka på dikten ”Landing in darkness”, vars titel jag en gång skymtade vid ett kafébord i Lissabon. Jag stötte aldrig på den igen och har slutat leta efter boken den trycktes i, och efter poeten som skrev den. Jag förstår nu att det bara finns ett sätt att hitta dikten. Befriad från tömmar och betsel måste jag skriva den själv.Henrik Nilsson, författare, essäist och översättareLitteraturHanns Cibulka: Sanddornzeit –Tagebuchblätter von Hiddensee. Mitteldeutscher Verlag, 1971. I dansk översättning som Havtorntid – Dagbogsblade fra Hiddensee. A mock book, 2023.Albert Camus "Carnets" utgavs 1962, 1964 och 1989 och 2020 utkom en komplett svensk utgåva, "Anteckningar", på Bokförlaget Faethon i översättning av Anna Säflund-Orstadius, Jan Stolpe och Anders Bodegård.

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

En gång sågs husen som magiska, idag gör vi bostadskarriär. Vad går förlorat i utvecklingen? Vincent Flink Amble-Naess funderar över frågan medan han tar oss med till en medeltida fransk bondby. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag sluter ögonen och tänker tillbaka, framstår mitt barndomshem som vore det beläget i en sagovärld. Jag minns den vita kakelugnen, fönstret i burspråket och det svala stengolvet i köket. Alldeles tydligt minns jag också vårt trapphus, som var mejslat i kalksten och innehöll koraller och avlånga snäckskal. När vi återvände från en middag och jag pendlade mellan sömn och vakenhet i min mammas famn, verkade fossilen nästan ha satts i rörelse, liksom burna på vågor från urtiden. Om en vuxen hade berättat för mig då, att vårt hus hade en själ som skulle överleva oss alla, hade jag betraktat det som en självklarhet. Kanske är det lätt att avfärda det som en föreställning som hör barndomen till. Men kanske ändå inte. Storinkvisitorn Jacques Fournier var under början 1300-talet biskop i den sydfranska staden Pamiers. Senare skulle han bli påve i Avignon under namnet Benedictus XII, men det låg ännu långt in i framtiden. Som ung man ledde han inkvisitionen i den lilla byn Montaillou i Occitanien. Och hans still var verkligen inkvisitorisk. Till skillnad från sina yrkesbröder tillgrep han tortyrredskapen bara i yttersta nödfall. Istället utsattes hans offer för en serie extremt detaljerade korsförhör. Utfrågningarna rörde alltifrån teologi till sexualitet, lantbruk och djurhållning. Metoden var inte olik den Sokrates hade tillämpat i sina samtal med atenarna. Fourniers syfte var att kartlägga en sekt av albigenser som utmanade den katolska läran. Det ryktades att bönderna hade övergett monoteismen, och blivit övertygade om att världen var ett slagfält mellan ljus och mörker. Genom inkvisitorns utfrågningar framträdde sakta men säkert en bild av lokalinvånarnas mycket säregna föreställningsvärldar. Inte minst deras syn på sina bostäder var av intresse.Man bör hålla i minnet att bybornas yttranden var vittnesmål som avlades inför en fientlig domstol. Av det som sades mellan skål och vägg finns nästan ingenting bevarat. Liksom senare tiders väckelserörelser var det nämligen i just hemmen som gudstjänsterna ägde rum. De troende samlades i köken, kring eldarna och på jordgolven. Där tog de varandra i händerna och viskade sina trosbekännelser om världsalltets delning mellan godhet och ondska. Det var också där de fick veta att det skulle komma en dag då slutstriden skulle stå, och de rättrogna skulle vara kallade att ta till vapen mot mörkret och mot den ogenomträngliga natten. Kanske bidrog dessa predikningar till albigensernas syn på sina hus som magiska. De byggnader som inhyser så ödesmättade förkunnelser måste trots allt upplevas som ganska speciella. Kunskapen om livet i den lilla byn har nått världen genom historikern Emanuel le Roy Laduries klassiska studie ”Montaillou. En fransk bondby”. Boken är baserad på de domstolsprotokoll som fördes av Fournier under inkvisitionstiden. Ett av dokumenten rör en kvinna vid namn Madame Garaudy. I sitt vittnesmål beskriver hon hur irrlärorna spred sig som en pest mellan husen. När idéerna väl hade fått fäste, tänkte hon sig, satte de sig bokstavligt talat i väggarna. Därefter gick de inte bort på åtminstone fyra generationer. Byborna i Montaillou talade om lojala hus, om svekfulla hus, om troende hus och om kätterska. Det var ingen metafor, eller åtminstone inte bara. Mycket tyder på att själva byggnaden ansågs vara magisk eller på något vis besjälad. I en arvstvist beskrivs familjens stuga som ”en fortsättning på den avlidne herrens person” och till och med som ”den verklige herren över de tillgångar som utgör arvet”. Därtill var det inte ovanligt att delar av familjeöverhuvudets lik inkorporerades i byggnaden. Naglar och hår petades in mellan plankorna eller blandades i det klenbruk som bildade väggarna i de förmögna familjernas bostäder.Trots att byggnaden var så viktig för byborna har forskningen visat att priset på ett nybyggt hus var extremt lågt. Anledningen torde ha varit en bristande efterfrågan. Till skillnad från på vår egen bostadsmarknad, hörde det nämligen till ovanligheterna att en människa bytte bostad. I en häpnadsväckande passage av le Roy Laduries bok beskrivs hur myndigheterna bestraffade ett hus som hade brutit mot reglerna: Inte invånarna, alltså, utan själva fastigheten. En lösmynt kvinna kikade in genom en springa i dörren till sin granne och fick där syn på den kätterska predikanten Pierre Authié som höll en hemlig mässa. Efter att hon angivit honom gjorde man omedelbart slag i saken. Huset där Authié hade predikat brändes ned till grunden. Om man inte renade platsen med eld, uppgav en av bönderna, riskerade man att irrlärorna hoppade som loppor till de intilliggande husen. Bybornas uppfattningar om sina bostäder framstår som bisarra för den moderna läsaren. Men kanske beror det delvis på att vi har blivit förhärdade. Marknadens realiteter har fått oss att betrakta våra bostäder inte i första hand som hem, utan som varor att köpa och sälja för pengar. Med tanke på urbaniseringen och befolkningsökningen, är det svårt att föreställa sig hur det skulle kunna förhålla sig annorlunda. Men det förändrar inte faktumet att det vid sidan om fördelarna – att fler människor får någonstans att bo – också kan finnas vissa nackdelar. Ett exempel är just denna instrumentella uppfattning av hemmet, en uppfattning som reflekteras i ett modeord som ”bostadskarriär”. Under arbetet med den här essän var jag en eftermiddag ute och promenerade i närheten av mitt barndomshem, i skuggan av Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Av en händelse stod ytterdörren till byggnaden öppen. Jag stannade ett ögonblick och såg in. Porten var mindre än vad jag mindes den som. Dessutom var trapphuset ostädat och taklampan flimrade på ett sätt som ingav misstankar om dålig ekonomi i föreningen. Trots dessa prosaiska inslag var det något särskilt över platsen. Kanske hade jag sovit för lite, eller också berodde det på att jag hade hoppat över frukosten, men på något sätt fick jag för mig att jag hörde hemma där och att det var nästan brottsligt att jag hade flyttat därifrån. Den där tanken skakade jag naturligtvis av mig så snart jag gick vidare. Jag är egentligen inte en vidskeplig person. Inte egentligen. Men ibland tänker jag mig ändå att det är just barnets syn på världen som en förtrollad eller magisk plats, som är den mest naturliga för oss. Kanske, tänker jag mig, kan hela vår uppväxt ses som en rekapitulering av idéhistorien.När vi är små är allting dunkelt. En eld brinner i natten och kastar långa skuggor över väggarna. Lågorna fladdrar och barnet tycker sig ana en själ bakom rörelsen. Så kommer upplysningen, solen stiger och skuggorna bleknar. Och visst ser man världen lite klarare. Men kanske blir man också bländad.Vincent Flinck Amble-Naess, frilansskribent och läkareLitteraturEmmanuel Le Roy Ladurie: Montaillou – en fransk bondby 1294–1324. Översättare: Jan Stolpe. Natur & kultur, 2019.

Det tjugonde avsnittet av ”Har du inte läst den?” ägnas åt Sofokles 2500 år gamla nagelbitare om kungen som till sin stora förskräckelse upptäcker att han råkat döda sin far och äkta sin mor - helt i linje med en profetia som han å ena sidan försökt undkomma, å andra sidan inte riktigt verkar ta på allvar (för är orakel verkligen något att lyssna på?!). Hedvig funderar över människans eviga strävan efter att försöka ställa sig över sitt öde. Lydia frågar sig om man i grekisk tragedistil bör varna lite mer för hybris också i våra dagar. Och, med tanke på det barnafödande som pågått under denna bildningsresa långsamma men oförtrutna gång - är detta avsnitt måhända en mammapodd i förklädnad? Litteratur:  H.D.F Kitto: Greek Tragedy.  Sofokles: Kung Oidipus, översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson (Ellerströms förlag) Musik av Linus Lahti. 

Orsak och verkan är ett grundläggande begreppspar i vår förståelse av världen, men det betyder inte att de har en plats i verkligheten. Helena Granström funderar på hur vi ska se på det. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Orsak och verkan: Någonting sker, och ger upphov till någonting annat. Det är svårt att föreställa sig den mänskliga tanken utan tillgång till denna helt centrala figur. Som filosofen Immanuel Kant en gång insåg, efter att enligt egen utsago ha väckts ur dogmatisk slummer av kollegan David Hume, är föreställningen om kausalsamband att det ena leder till det andra inte i första hand grundad i erfarenhet. Nej, istället är den en förutsättning för erfarenheten som sådan, ett grundläggande drag i mänsklig varseblivning: Först utifrån antagandet att varje verkan har en orsak kan världen framträda och bli begriplig för oss. Och det är lätt att låta sig övertygas om att den nyvakne Kant hade rätt: Idén om orsakssamband spelar onekligen en avgörande roll för hur människan sorterar sina intryck. Kausaliteten tycks med andra ord ganska så tveklöst existera i tanken men var finner vi den i världen? Också om detta har filosofer förstås tvistat, och fortsätter att tvista. Det kanske enda de verkligen är överens om är tvistefrågans tyngd. Platon låter i sin dialog Sofisten en av de talande likställa förmågan att påverka kausalt, med att överhuvudtaget finnas till: Allt som besitter förmågan att antingen orsaka förändring hos någonting annat, eller att påverkas av någon utifrån kommande orsak, måste sägas äga verklig existens. Huruvida denna förmåga att påverka och att påverkas är inneboende hos tingen i sig att stenen faller till marken på grund av sin karaktäristiska tendens att befinna sig lågt eller inte, är en annan fråga. Den idag dominerande uppfattningen, som fann sitt kanske kraftfullaste uttryck genom Isaac Newton och hans rörelseekvationer, är att inga inre krafter hos föremålen behövs allt som krävs är verkan av eviga och allmängiltiga naturlagar som styr förändring och interaktion mellan tingen i världen. Men frågan är om detta verkligen är nog? Till och med Newton själv konstaterade att han med sina lagar hade funnit en beskrivning av gravitationen förklarat himlens och havens fenomen genom gravitationskraften men därmed inte funnit gravitationens orsak. Mot 1700-talets slut utvecklar filosofen Thomas Reid denna distinktion: Naturlagarna styr på vilket sätt orsak kan leda till verkan, men utgör inte orsaker i sig. De är helt enkelt bara regler, och som Reid påpekar har navigationens regler aldrig styrt ett skepp och arkitekturens regler aldrig byggt ett hus. Med tanke på naturlagarnas centrala position inom fysiken, leds man till att fråga sig om orsak och verkan alls har någon plats inom denna den mest grundläggande beskrivning av världen vi känner till?   Ett minst sagt rungande nej på den frågan står ett drygt sekel senare att finna hos filosofen Bertrand Russell, som i essän On the Notion of Cause från 1912 inte skräder orden: Begreppet orsak väcker, skriver han, så många felaktiga associationer att dess fullständiga uteslutning ur den filosofiska vokabulären vore önskvärd. I synnerhet är det vi vanligtvis förstår som lagen om orsak och verkan helt främmande för fysiken. I dess modell av verkligheten hittar vi ingenting alls som kan kallas för orsak eller verkan: Allt som finns är formler. Ett annat skäl till att kausaliteten inte hör hemma inom vetenskapen är att den för att vara meningsfull med nödvändighet är vag: dess grund, nämligen att samma orsak leder till samma verkan, blir meningslös så snart vetenskapen avancerar bortom en naiv observation av naturfenomenen. Varje vetenskapligt framsteg, skriver Russell, tar oss längre och längre bort från de grova regelbundenheter som kan iakttas vid ett första påseende, och till sist så långt att föreställningen om två identiska orsaker till exempel två slag med en hammare helt förlorar sin mening. Varje skeende är, när det beskrivs med tillräcklig noggrannhet, unikt, och en händelses orsaker är egentligen aldrig begränsade till den direkta omgivningen, utan inbegriper i sista instans tillståndet hos hela universum. Att kausaliteten intar en central position i människans tänkande innebär i alla fall om man ska tro Russell alltså inte att den intar en särskilt central position i den yttre verkligheten, om den nu överhuvudtaget står att finna där. Å andra sidan tycks det vetenskapliga projektet att utvinna kunskap om denna verklighet mer eller mindre dömt att misslyckas utan just en övertygelse om giltigheten hos lagen om orsak och verkan: Säg det experiment som alls skulle ha någon mening utan tilltro till det faktum att en viss handling kommer att leda till en specifik och förutsägbar effekt. Ändå utgör just den där förutsägbarheten den tvingande nödvändighet med vilken en given orsak leder till en given verkan ytterligare ett argument för kausalitetens uteslutning ur den filosofiska och vetenskapliga sfären. Våra mest fundamentala teorier har nämligen visat sig vara i grunden icke-deterministiska, så att verkan faktiskt inte alls följer på orsak på något entydigt sätt. På senare år har laboratorieexperiment dessutom gjort bruk av kvantmekaniska effekter för att få kausaliteten som vi normalt förstår den att framstå som ett förlegat koncept. Genom att utnyttja så kallad kvantmekanisk sammanflätning är det möjligt att arrangera situationer där fallet att händelse A orsakar händelse B är på ett fundamentalt sätt omöjligt att särskilja från sin motsats, att händelse B orsakar händelse A. I andra experiment har man kunnat skapa kausala effekter som sträcker sig bakåt istället för framåt i tiden, så att verkan tycks föregå det som orsakat den. Albert Einsteins märkvärdiga relativitetsteori, där rummet och tiden visserligen kan böjas och tänjas, men där ingen tvetydighet någonsin finns mellan orsak och verkan, framstår härvidlag som en västanfläkt. Att olika observatörer kan ha skilda uppfattningar om såväl föremåls längd som klockors tidsangivelser och till och med om vad som är framtid och vad som är förflutet är faktiskt lätt att acceptera jämfört med tanken på att de hamnar i bråk om huruvida det var hammaren som hade sönder det trasiga fönstret, eller tvärtom glasets splittring som fick hammarhanden att måtta sitt slag. Men kanske kan, tänker jag, denna förvirring ändå utgöra en sorts lättnad, när jag fångad i min tankes grundlösa tro på den järnfasta länken mellan orsak och verkan grämer mig över konsekvenserna av mina egna beslut. Jag kan då alltid trösta mig med att jag aldrig kan vara säker på vad som egentligen ska räknas som en orsak, om orsaken ens är möjlig att avgränsa på ett meningsfullt sätt eller för den delen huruvida denna orsak, om den nu finns, inte redan var nödvändigt och fullständigt bestämd som en effekt av något annat. Denna upplösning av grunden för såväl den rationella tanken som den fria viljan kan faktiskt om så bara för ett ögonblick utgöra en form av frihet också den.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturB. Hill, H. Lagerlund, S. Psillos (red.): Reconsidering Causal Powers. Oxford University Press, 2021.Immanuel Kant: Kritik av det rena förnuftet. Översättning: Jeanette Emt. Thales, 2004.Platon: Skrifter. Bok 4. Översättning: Jan Stolpe. Atlantis, 2018.Bertrand Russell: Mysticism and Logic and Other Essays. George Allen and Unwin, 1917. På svenska "Mystik och logik" i översättning av Anders Byttner och utgiven på Natur & kultur 1954.

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbetoch2) Luigi har tio mynt i sin ficka.Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant den som får jobbet har tio mynt i sin ficka. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka. För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker  och sedan adopterades av åklagaren räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter Sann åsikt förenat med förklaring. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk? I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet. Platons ord för sanning aletheia  har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet. För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen? Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det varken med sanningen eller med Palmemordet. Återstår alltså lögnen och Palmeutredningen. För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPlaton: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.Gunnar Wall: Mörkläggning  statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020. Om Stig Engström:Lars Larsson: Nationens fiende   Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren  hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.Lars Olof Lampers: Palmemordet    tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

Melankoli är en form av djup depression, som länge förknippades med tänkande och kreativitet. Poeten Ellen Nordmark slår ett slag för melankolin och en musikalisk liten insekt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hör du syrsornas sång? Den minner om doften av hur solvarmt gräs svalnar i sommarkvällen; hur middagsbordet aldrig dukas av; hur samtalen bara fortsätter. Förda till samma toner som för 2400 år sedan ackompanjerade Sokrates och Faidros. Fast egentligen har det aldrig varit syrsor som spelar, utan svenska vårtbitare och grekiska cikador. Inte konstigt att uttrycket sätta griller i huvudet kommer från grekiskans gryllos som betyder gräshoppa. Och därför grubblar vi, för att sådan är livsgången: svårdefinierad som syrssången. Det berättades förklarar Sokrates att cikadorna en gång i tiden hörde till det människosläkte som fanns innan muserna blev till. När så muserna kom med sång och filosofi, blev några av dessa människor så utom sig av förtjusning att de glömde mat och dryck och dog utan att själva märka det. Berättelsen om hur människor uppslukas av konsten så till den grad att de förvandlas till insekter, är på sitt säregna vis vacker. Samtidigt ligger det något lika melankoliskt över den som över sången i sommarkvällen: en kontinuitet präglad av entonighet, kombinerad med självutplånande förgänglighet. Kanske är det ingen tillfällighet att den mörka, kalla jorden är cikadornas habitat. Inom humoralpatologin, en antik lära där sjukdom anses bero på en obalans mellan kroppsvätskorna, kopplas jorden till svart galla och därigenom till melankoli. Tankarna var tongivande långt in på 1800-talet och renässansförfattaren Robert Burton hänvisar direkt till Sokrates berättelse, när han i mastodontverket Melankolins Anatomi resonerar kring varför de bildningstörstande oftare tycks hemfalla åt melankoli än sina medmänniskor. Till detta finner han två grundorsaker: Det ena är att de lever ett stillasittande, ensamt liv, för sig själva och Muserna skriver han. Det andra är kontemplationen i sig, den torkar ut hjärnan och släcker all naturlig glöd. Från antiken hämtar Burton också sin melankoliske arketyp: Aristoteles som sägs offra sin hälsa för tänkandet. Men som samtidigt kanske var den förste att koppla samman melankoli och geni. Till denna tveeggade tradition sällar sig även modernare tänkare. Exempelvis fastställer filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin att han kom till världen i Saturnus tecken Saturnus som är den svarta gallans och melankolins planet. Han förklarar vidare i avhandlingen Ursprung des deutschen Trauerspiels att melankolin är den mest genuint sinnliga av de kontemplativa impulserna, och det har alltid varit känt att dess kraft lika gärna kan återfinnas i den galne hundens blick som hos geniet.  Burtons omvärld är med hans egna ord jäktad och ärelysten, författarna är förhäxade efter begär och berömmelse defekter som också vår tid anklagas för. Renässansen kan betecknas som övergången mellan en medeltida kollektivism med kristna förtecken till modern individualism. Livet går från att vara en färdsträcka mot himmelriket, till att bli något som ska självförverkligas. Hanna Arendt - som för övrigt gör just Benjamins liv till en karaktäristisk melankoli när hon liknar det vid ett nät av meriter, talanger, klumpighet och stor otur beskriver i sin essä Arbete, tillverkning, handling omställningen i samhällets värdegrund med begreppen Vita Contemplativa, det kontemplerande livet, och Vita Activa, det aktiva livet. I och med moderniteten nedvärderas kontemplationen och handling blir viktigare än tanke. Samtidens Vita Activa-människa klagar visserligen på att lärare och vårdpersonal inte hinner med sina primära arbetsuppgifter i och med det ökade kravet på dokumentation, och att det är för mycket snack och för lite verkstad i politiken. Men i slutänden är målet med allt detta snack snarare mätbar prestation än verkligt begrundande. Tidsandan sammanfattas av Donald Trumps versalröst: Jag tycker inte om att analysera mig själv, eftersom jag kanske inte kommer tycka om vad jag får syn på. Så dränks syrsornas sång. Att likt Sokrates förlora sig i tankar och fastna i farstun på väg till nästa möte, eller gästabud, accepteras inte. Ändå är det hans reflektioner som väcker mest insikt och förundran när han väl kommer fram. Melankolin förråder världen till förmån för kunskapen, fastslår Benjamin. Den blir en anomali, ett hot mot tidsandan, och har därför allt sedan Burtons dagar definierats som diverse sjukdomstillstånd. En inkräktare på det riktiga, friska jaget som ska avlägsnas. Burton förespråkar åderlåtning och avhållsamhet från svårsmält viltkött. Tvåtusentalssvensken vänder sig till självhjälpsböcker, raw food och high intensity interval training för att bli sitt bästa jag. Psykisk ohälsa kan medföra stort lidande och förödande konsekvenser, det bör inte romantiseras. Men kanske kan det vara värt att ställa sig frågan om det verkligen finns ett riktigt jag helt skiljt från det sjuka, och om det som anses sjukt enbart är av ondo. Vår upplevelse av världen sker trots allt ofrånkomligen genom kroppens lins. Ändå klarar vi inte av att tala om dess melankoliska svaghet som en naturlig del av livet. Att se in i sjukdomens rätta ansikte kräver, som Virginia Woolf uttryckt det, modet hos en lejontämjare, en robust filosofi och ett förnuft djupt rotat i jorden. Djupt rotat i den melankoliska jorden finner vi Vita Contemplativa, vars avsaknad av resultatinriktning och inneboende svaghet gör det till ett uppror: det öppnar för en tolerantare världsbild, där varje enskildhet också är helhet och nödvändighet. Det enda nöje en melankoliker tillåter sig är allegorin förklarar Benjamin. Det allegoriska synsättet utvidgar tingens mening och bygger nya helheter av dem. Sokrates tycks kanske svamla om garvare och packåsnor, andra gånger om stjärnor, bergarter och vaser: det är inte förrän åhörarna tittar in i resonemangen som det avslöjas att otaliga, fängslande bilder ryms därinne. Den melankoliska allegorin bygger mening också av livlösa ting på en grund av meningslöshet, och står därmed i direkt korrelation till död och förfall. Livets mening skapas i förhållande till döden, och dödens ofrånkomlighet gör melankolin till en grundsten i världsordningen, inte en parasit på den. Snarare då en cikada, lika odödlig som tingen, som krälande och småäcklig spelar förtrollande musik. I Vita Contemplativas melankoliska farstu lurar alltid handlingsförlamningen och meningslösheten. Jag har en talang för misslyckanden suckar Benjamin inför alla sina oavslutade projekt. Liksom Sokrates måste kontemplationen våga sig in på festen. Men förgäves om inte gästerna vill höra på: för dialog krävs som bekant två. Det är kanske dags för Vita Activa att sänka rösten, se in i lejonansiktet och acceptera att den livssång vi lever i också är syrsornas melodi. När cikadorna blev cikador fick de, berättar Sokrates, en gåva av gudarna: de behöver varken mat eller dryck. Ser de oss fastslår han däremot inbegripna i samtal och oberörda av deras sirensång, då kanske de med glädje skänker oss den. Troligen blir vi aldrig behovslösa gudar, men kanske kan vi acceptera människans mångfacetterade, självmotsägande natur och bli melankoliska aktivister i sommarkvällen. Ellen Nordmark KÄLLOR - Arendt, Hanna. 2013. Arbete, tillverkning, handling. ARNE MELBERG (red. & övers.) Essäer. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. - Arendt, Hanna. 1968. Walter Benjamin. Zohn, Harry (övers.). Men in dark times. San Diego/New York/London: Harvest Book Harcourt & Brace Company. Tillgänglig: fdocuments.in_hannah-arendt-men-in-dark-times.pdf [hämtat 21-03-23]. - Barbaro, Michael. 2016. What Drives Donald Trump? Fear of Losing Status, Tapes Show. New York Times. 25 oktober. Tillgänglig: https://www.nytimes.com/2016/10/26/us/politics/donald-trump-interviews.html [hämtat 201108] - Benjamin, Walter. 1998. The Origin of German Tragic Drama. Osborne, John (övers.) LONDON: Verso. - Burton, Robert. 2019. Melankolins anatomi. Melberg, Arne (övers.). Stockholm: Atlantis. - Platon. 1969. Faidros. Wester, Ellen (övers.). ERIK BERGGREN (red.). Dialoger Sokrates Försvarstal Faidon Faidros. Stockholm: Bonniers. - Platon. 2000. Gästabudet. Stolpe, Jan (övers.). JAN STOLPE (red.). Platon. Skrifter. Bok I. Sokrates försvarstal/ Kriton / Euthyfron / Laches / Den mindre Hippias / Gästabudet / Faidon /Gorgias. Stockholm: Atlantis. - Woolf, Virginia. 2015. The Moment and Other Essays. Project Gutenberg of Australia. Tillgänglig: http://www.gutenberg.net.au/ebooks15/1500221h.html#ch3 [hämtat 201108] - Öhman, Marie. 2007. Här kan jag äntligen tala. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap. Diss., Örebro Universitet. Tillgänglig: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:135308/FULLTEXT03.pdf [hämtad 201108] - Birnbaum, Daniel. 1993. Melankolisk trio. Labyrintiskt om Saturnus och svart galla. Dagens nyheter. 23 mars. Tillgänglig: https://www.dn.se/arkiv/kultur/melankolisk-trio-labyrintiskt-om-saturnus-och-svart-galla/ [hämtat 21-03-23]

Medvetandefilosofi, en roman om äktenskaplig samvaro och Platons samlade verk: det är vad vi ska läsa i sommar, enligt gästerna i Filosofiska rummets säsongsfinal. Den här våren har många av oss fått anledning att fundera mer än vanligt på livet. Med förändrade livspussel har djupare tankar kunnat ta plats. Coronaviruset har gjort det politiska personligt, och bakom inställda resor och studentkalas visar sig... ja, vadå? Framför oss har vi en sommar med inställda festivaler, stängda turistattraktioner och umgänge under ansvar. Därmed kan både behovet av, och tiden för, lite mer krävande litteratur vara inne. I Filosofiska rummets säsongsavslutning ger psykologen Katarina Blom, författaren Lena Andersson och kognitionsforskaren Mathias Osvath sina bästa lästips inför den långa sommaren 2020. Programledare: Tithi Hahn Producent: Mårten Arndtzén BOKTIPSEN: > Kärlekens väg av Alain de Botton. Översatt av Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn 2018. > Att förstå medvetandet hos människor och andra djur av Daniel C. Dennett. Översatt av Leif Åberg och Benny Kullinger 1999. > Skrifter 1-6 av Platon. Översatt av Jan Stolpe, 2018.

Hur ska man motstå speldjävulens frestelser i corona-karantän? Och hur ta till vara på maten på bästa vis går blomkålsblast att använda? Dessutom: Är läsning av Pesten bra eller dåligt just nu? Louise Epstein har som så många andra börjat läsa Pesten av den franske författaren och nobelpristagaren Albert Camus. Boken har sålt slut i olika omgångar inte bara här i Sverige och snart kommer den i nyöversättning av Jan Stolpe. Boken skildrar en pestepidemi i den algeriska kuststaden Oran. Hela befolkningen sätts i karantän och är förhindrade att resa någonstans samtidigt som dödstalen stiger. Men är det verkligen rätt tidpunkt att läsa Pesten just nu? Maria Walecka Garbalinska, professor i franska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet, medverkar i programmet. Många är oroliga för sin ekonomi men samtidigt jobbar spelbolagen på som vanligt. Borde staten göra ännu mer för att begränsa spelbolagens marknadsföring? Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi medverkar som gäst i studion. Med på plats finns också Madeleine Tügel som är rådgivare och beroendeterapeut vid Spelberoendes förening i Malmö. I dagens Nordegren & Epstein ska vi också få kreativa tips om hur vi kan ta vara på våra råvaror och göra det mesta möjliga för att minska matsvinnet. Medverkar gör kocken Karin Sundgren som skrivit boken No waste, just taste. Programledare: Louise Epstein  Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Ulrika Lindqvist Redaktör: Helena Nordenberg

"Jag ville jag vore grisen hos Montaigne". Så säger Bodil Malmsten i denna personliga essä om essäns upphovsman Michel de Montaigne. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades först år 2010. Jag blir  tillfrågad om att göra en radioessä, fritt valt ämne, jag får välja vad jag vill och jag väljer att göra en essä om Montaigne! En essä om Montaigne, Michel de Montaigne, alla essäers fader och upphovsperson - ännu en av miljoner misslyckade essäer om Montaigne - jag har själv skrivit ett antal - är jag kliniskt galen, har jag fått hybris, hur skulle jag kunna göra en essä om Montaigne - jag har inte täckning för det, jag kan inte, jag behöver hjälp. Jag slår upp ordet essä i Nationalencyklopedin, en essä är en uppsats eller artikel, där en författare diskuterar ett ämne på ett personligt sätt och gärna med ett elegant språk." Gärna med ett elegant språk, säger Nationalencyklopedin, det säger inte Michel de Montaigne: Det tal jag älskar är enkelt och naturligt, likadant på papperet som i munnen; ett saftigt och muskulöst tal, kort och koncist, hellre hårt och brutalt än vekt och välkammat, hellre besvärligt än tråkigt, utan all förkonstling, oregelbundet, abrupt och djärvt, där varje liten bit bildar en egen kropp; inte pedantisktinte advokatspråk.... skriver Montaigne. Jag vill att ämnet skall träda fram och fylla åhörarens fantasi så att han inte minns orden. Ämnet Michel de Montaigne, det är ju han själv som är ämnet för boken, det vet alla, inget nytt med det, inledningen till Montaignes essäer är en av världslitteraturens mest citerade och motto för mer än en onödig självbiografi genom tiderna: Här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig och vardaglig, utan anspänd förkonstling: ty det är mig själv jag målar... Det är mig själv jag målar, skriver Montaigne, mig själv jag målar.  Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl! Montaigne den första mars år femtonhundraåttio." Först säger han att han vill bli sedd sådan han är och sedan att läsaren inte har någon anledning att kasta bort tid på ämnet! Typiskt Montaigne, hade han inte velat få några läsare hade han suttit med sina essäer i sitt slottstorn i lugn och frihet från alla bekymmer, hade han inte velat bli läst hade han inte publicerat essäerna men det gjorde han och fick läsare ända från femtonhundraåttio och till i dag. Montaigne är alltid aktuell, han är inte svår, han är lätt att läsa, han är rolig, klok, han är lärd, han är knäpp - han vågar vara Michel de Montaigne med alla motsägelser, han är Michel de Montaigne men att skriva en essä om honom det säger sig självt att det inte går.  Han har ju redan gjort det, ingen kan göra det bättre och särskilt inte jag. Att jag kom att läsa Montaigne beror på  en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten. Alla behöver Montaigne - det var bara det att för mig var det femtio år för sent. Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor. Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland. Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin för sonens räkning extremt ambitiöse far. Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans priviligierade självkritik, jag tänker från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter. När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka. En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig. - Här niger vi. Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg. - Jag neg, sa jag. Och han lappade till mig igen. Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det. För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var. Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var. Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti. Varken eller och både och. En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet. Så var det och så är det. Montaigneskt. Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är. Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam. Skammen är min arvedel. Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald. Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne. "Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig skriver Montaigne. Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri. Visst, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte annat än granskar anstötlighetsgraden anstötlighetskoefficienten - i mina ord och meningar, ständigt slaveri, så har jag det. Omontaigneskt. Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi förlorar all den frid och ro som vi annars skulle ha och om vetandet sätter oss i sämre läge än Pyrrhons gris?  skriver Montaigne. När filosofen Phyrron en dag var ombord på ett fartyg i storm så uppmanade han dem som var rädda att titta på en gris ombord som inte alls brydde sig om stormen. Jag ville jag vore grisen hos Montaigne, Pyrrhons gris. Någon har räknat ut frekvensen av ordet jag i Montaignes essäer, jag vet att jag har antecknat uppgiften, men jag kommer inte åt den. Mitt Montaignematerial essäerna, böckerna om Montaigne och alla mina Montaigne anteckningar ligger i en felmärkt flyttkartong bland alla  andra felmärkta flyttkartonger i det vindskontor som hör till lägenheten i Stockholm där jag tillfälligt och i andra hand bor efter min flyttning från Frankrike. Det är som det är med allting, jag har det men jag kommer inte åt det. Totalt omontaigneskt. Det är mig själv jag målar. Det kan han säga! Han är ju sig själv till skillnad från alla mini-Montaigne, det här är mitt trettonde försök att få ihop den här essän, tretton sömnlösa nätter, månader, år. Sedan jag öppnade en hemsida har jag gjort mer än trettio inlägg om Montaigne och det var med Montaigne som mental sponsor och garant jag skrev min första bloggtext: Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en blogg. Den flytande bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Där hade han kunnat lägga till nya tankar och löpande kunnat visa vilket vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.  Världen är en evig gungbräda skriver Montaigne. Allt i den gungar oupphörligt:jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider - de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning Det gungar allmänt och det gungar särskilt, jag blir sjösjuk. Montaigne har ju redan sagt allting bättre eller stulit det från de gamla grekerna. Allt som finns att säga har han sagt om vanan, om lidandet  den som är rädd för att lida han lider redan för att han är rädd, om njutningen med att klia sig Jag kliar mig mest på öronen, som periodvis kliar inuti. Om den njutning man får av andras gillande: Bland alla njutningar finns det ingen som är farligare än den njutning man får av andras gillande. Han har skrivit om sina njurstensanfall, om döden och döendet, om lärdom, resor, vänskap, skrivande - jag vill lära mig av Montaigne, men det är för sent, jag har ingen grund. Jag måste börja från från början varenda gång, jag skäms och beklagar mig över mina oöverstigliga skrivproblem, jag kan inte skriva och även när jag gör det så känns det inte så. En gång fick jag ett brev från en läsare som ville trösta mig för mina skrivproblem, särskilt problemet med den stora romanen, den som ska bli tredje delen av en trilogi där jag för länge sedan obegripligen - har skrivit de första två. Hej Bodil! Jag är uppfylld av beundran av ditt författarskap o längtar efter din Stora Roman. Jag föreslår att du gör som Moigntain (eller vem det nu var) och skriver om dig själv och du ska sen ha en romans med en av dina litterära idoler, ni får varandra och han dör på slutet. Ok, jag vet att han är död men nån konstnärlig frihet kan man väl ta sig... Ta ut ett fett förskott, lycka till! Ett så fint tröstbrev och ändå är jag otröstlig, jag kan lika litet skriva min stora roman som min essä om Montaigne. Jag vill lära av Montaigne men jag lär mig inte, så går det inte till. Man kan inte lära gamla hundar sitta. Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar. Jag vill inte stupa stående, jag ska göra som Montaigne, dra mig tillbaka från offentliga uppdrag och viga mitt liv åt mitt lugn och mina sysslor, jag ska rista in mitt uppdrag i en takbjälke som Montaigne.  "I Herrens år 1571, 38 år gammal, den sista februari, på sin födelsedag, drog sig Michel de Montaigne tillbaka, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten..." Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt tillräckligt. Jag skildrar inte varat. Jag skildrar övergången: inte en övergång från en ålder till en annan, eller som folk brukar säga från sjuårsperiod till sjuårsperiod, utan från dag till dag, minut till minut.  "Jag har försonat mig med detta liv med sten; i det finner jag saker som ger mig tröst och hopp." Bodil Malmsten, författare (19442016) Litteratur: Michel de Montaigne: Essais, Larousse, 2002 På svenska: Michel de Montaigne, Essayer. Bok 1  (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1986 Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1990

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss: aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som bliver gynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar. Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. Havets väldiga ryggar. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant breda ryggar, på grekiska eurea nta thalasss. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: just så, just så är det, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk. Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. Havets väldiga ryggar. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är en överflyttning av ett namn som tillhör något annat. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. Lejonet Achilles störtade fram. Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, lejonet Achilles. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller konstigt. En lyckad sådan bild förändrar det invanda. Så kan vi också förstå havets väldiga ryggar. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet för ögonen på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar. Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden havets väldiga ryggar härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss. Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. Havets väldiga ryggar sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. O, skriver en finlandssvensk poet, att dansa i glasgröna vågor Man badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar. Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. Havet, säger den finlandssvenska poeten igen, är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör. Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro. Jag vill ändå tro att orden om havets väldiga ryggar vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.   Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svetten tvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder; och sedan havets böljande ström hade ymniga svetten sköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinne Efter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna havets böljande ström tvättar bort smutsen och förfriska[r] jämväl deras sinne. I det grekiska originalet heter förfriskat sinnet anepsychthen filon tor. Ordet som betyder sinne betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet förfriskats, anepsychthen. I ordet hör vi psych, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt psyke, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen upp-livats, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv. Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psych mer entydigt pekar åt den ena betydelsen liv och själ och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen. Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger och man måste nästan sjunga det: O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp! I den främmande bilden av havets väldiga ryggar finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje. Johan Tralau, professor i statsvetenskap och författare till böcker om grekisk kultur   Litteratur Homeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014. Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014. Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

Sofokles tragedi "Kung Oidipus" har fascinerat sedan den sattes upp omkring år 429 före Kristus. Johan Tralau tror att intresset beror på ett problem som vi fortfarande tampas med. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kung Oidipus lever. Sofokles mest berömda tragedi spelas och läses år efter år och 2017 utkom en ny översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Berättelsen om en man som helt ovetande råkar döda sin far och gifta sig och få barn med sin egen mor anses uppenbarligen aktuell och relevant i vår tid. Jag tror att skälet till dess långa liv och dess fascination under två och ett halvt årtusende är att pjäsen sätter fingret i ett sår, i ett principiellt moraliskt problem som vi inte är klara med. Den handlar om en besvärande fråga om ansvar. i dag skulle vi ju konstatera att en person som har begått dessa brott under dessa omständigheter inte är ansvarig i moralisk mening.   Kung Oidipus anses ha skrivits och producerats under den förra delen av 420-talet före Kristus. Den grekiske filosofen Aristoteles, som verkade under århundradet efter Sofokles, betraktade detta drama som den mest fulländade tragedin. Frågan är varför. Historien själv är ju faktiskt mycket osannolik att en person som spädbarn skulle lämnas i vildmarken för att dö och råka bli räddad, för att senare råka slå ihjäl sin biologiske far och gifta sig med sin mor, med vilken han dessutom råkar få hela fyra barn, ja, ni hör ju, det är, ska vi säga, inte så realistiskt. Och ännu värre: hela frågeställningen verkar inaktuell. När Oidipus förstår sanningen om sin härkomst sticker han ut sina ögon en ganska obehaglig scen eftersom han inte står ut med att se världen. Men i dag skulle vi ju konstatera att en person som har begått dessa brott under dessa omständigheter inte är ansvarig i moralisk mening. Oidipus straffas för något som han inte hade för avsikt att göra, och som han inte heller kunde förutse. Och en modern, i någon mening, förståelse av straff förutsätter väl någon typ av ansvar som inte alls verkar finnas i Oidipus fall. Han hade inte intentionen att bli fadermördare eller att begå incest, och han kunde rimligen heller inte förutse det. Så detta ser ut som ett annat kapitel av avsiktens historia, inte det som vi lever i. För ett grekiskt samhälle var det avgörande att Oidipus är befläckad, smutsig, och att han själv befläckar andra. När Oidipus bestämmer straffet för den ännu okände mördare, som senare visar sig vara han själv, heter det här i Stolpes och Svenssons översättning:   Av ingen får han tilltalas, av ingen tas emot. Han utesluts från all gemenskap bön och offer och från heligt vatten som har vigts. Han måste hållas borta från vartenda hus. Vi har ju alla drabbats av befläckelse Vi möter här en religiös föreställning om besmutsning, en idé om hur staten och kulten hör samman, och hur båda hotas när en medlem i gemenskapen är en källa till orenhet. Mycket omodernt, allt detta, och kanske inaktuellt. Det heter ibland att konstverk från andra epoker måste göras aktuella eller relevanta för oss. Men den sortens krav bör inte bli ett imperialistiskt anspråk på att alla tidsåldrar eller kulturer måste spegla våra egna idéer, eller de idéer som någon kulturpotentat anser att vi måste ha. I stället kan detta annorlunda hjälpa oss att förstå ett principiellt problem bättre ett filosofiskt, moraliskt, juridiskt och politiskt sådant.   Det sägs ofta att grekerna inte hade någon föreställning om individuellt ansvar. En person kunde bestraffas för andras missdåd, eller för befläckelse som man har råkat ut för. Men redan tidigt finns tecken på att man i grekiska samhällen började uppfatta detta som orättvist. Den athenske statsmannen och poeten Solon, som verkade under 600- och 500-talen f Kr, säger på ett ställe att en brottslings avkomma kan straffas av guden. Och intressant nog använder Solon ordet anaitioi, inte ansvariga, om dessa personer, från termen aitia, som betyder orsak, skäl och ansvar. De efterkommande som straffas för sina föräldrars brott är alltså anaitioi de är oskyldiga. Här händer uppenbarligen något viktigt i grekisk religion och politik: krypande underjordiskt utvecklas en känsla av att den gamla föreställningen om bestraffning är orättfärdig, och att individuellt ansvar måste spela roll i en bedömning om en person bör straffas eller inte. Redan hos Homeros finns enskilda ställen där vi får höra sådana idéer antydas. Senare, i den grekiska dramatiken, kan vi höra ganska radikala formuleringar av dessa nyare idéer. I Euripides Cyklopen, från den senare delen av 400-talet, säger Odysseus under sin plågsamma resa hem från det trojanska kriget att detta krig var En guds verk; ingen dödlig skyller jag för det. Det ord som jag här har översatt som skyller är aiti, just att anklaga, som återigen har med aitia att göra, orsak och ansvar. Den lilla versen speglar en intressant historisk utveckling. Många har befläckats av död, många har utfört blodiga handlingar ändå hör vi här att en person som har fått lida av sådana handlingar i någon mening frikänner de personer som har begått dem, då ju kriget enligt myten var ett resultat av de olympiska gudarnas ränker. Här ser vi en fascinerande idé om individuellt ansvar. Grekernas föreställningar om skuld är därför i rörelse. Tanken på befläckelse, som en person kan göras ansvarig för även om han eller hon inte har något ansvar för det i egentlig mening, lever kvar även i denna tid, bredvid en mycket annorlunda idé om individuellt ansvar. Ändå görs man alltså under vissa omständigheter ansvarig för sådant som man inte är ansvarig för. Och den som efter att ha sett detta återvänder till vår egen tids rättssystem och institutioner kommer att upptäcka att inte heller dessa grundar sig i någon självklar tanke om individers ansvar. En regeringschef är ansvarig när statsråd eller tjänstemän gör sig skyldiga till lagbrott eller missbedömningar, och detta gäller även om regeringschefen själv inte rimligen kan ha avsett eller förutsett dessa överträdelser. På samma sätt är en styrelse ansvarig för oegentligheter som sker i ett bolag eller en organisation också i de fall då styrelsens ledamöter inte kan förväntas ha tillräckligt mycket insyn för att upptäcka dessa. Föräldrar görs i hög grad ansvariga för sina minderåriga barn. Och medborgare i alla stater ansvarar på ett mycket konkret sätt för sina och sina förfäders handlingar en statsskuld kan man inte avsäga sig med hänvisning till att den föregående generationen har handlat oklokt och att de oskyldiga efterkommande inte ska hållas ansvariga för statens skuld. I alla dessa, mycket levande, mycket handgripliga fall kan personer göras ansvariga för, ja även bestraffas för sådant som de själva i snäv mening inte är individuellt ansvariga för. De har inte haft någon intention att handla felaktigt, inte heller har de kunnat förutse det som har gjorts. Ändå görs man alltså under vissa omständigheter ansvarig för sådant som man inte är ansvarig för. Språket revolterar här mot spänningen mellan dessa idéer: att göras ansvarig för det som man inte är ansvarig för. Men sådana är familjer, nationer och stater. De är större än bara individer. Det vore moralpsykologiskt absurt om Oidipus inte skulle reagera med fasa på insikten att den man som han har dödat var hans far, och kvinnan han har gift sig med hans mor. Och han hålls i en mening ansvarig. Han gör sig blind på grund av något som han inte har kunnat förutse, för han har del av en förbannelse och en befläckelse som han inte kan göra något åt. Också i Sofokles värld, också i det Athen som debatterade och stred med den principiella diskussionens hela blodiga allvar, var detta i en mening orättvist. Även där var det motsättningsrika förhållandet mellan individuellt ansvar och ansvar i en helt annan mening en del av rätten. Det är alldeles säkert en märklig sak i den grekiska kulturen. Ändå har vi skäl att söka efter och återupptäcka den märkligheten också i vår egen. Johan Tralau, professor i statsvetenskap   Litteratur Sofokles: Kung Oidipus. Översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Ellerströms, 2017.

Han uppfann själva begreppet "begrepp", skapade filosofihistoriens mest berömda liknelse – och introducerade en radikalt ny syn på människan som full av motstridiga känslor och drivkrafter. Platon (428-348 f. Kr.) är den grekiska tänkaren som la grunden till hela den västerländska filosofin. Veckans avsnitt tar sig an hans tänkande, från idéläran och grottliknelsen till skriftkritiken, kärleksläran och kunskapsteorin. Men berättar också om hans uppväxt i Aten och relationen till Sokrates, hans mystiska karriär som brottare och samröret med diktatorn på Sicilien som höll på att kosta honom livet. Veckans gäster är Staffan Carlshamre och Jan Stolpe. Staffan Carlshamre är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Jan Stolpe är översättare och kritiker, som bland annat översatt Platons samtliga skrifter till svenska. Bildningspodden – en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Inspelningsteknik och klippning: Christine Ericsdotter Nordgren, Språkstudion.

Euripides skrev dramat Medea för 2500 år sedan. En tragedi om kvinnan som dödar sina barn för att hämnas sin man (Jason). Daniel Börtz har skrivit musiken till operan Medea. (2016). Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Daniel Börtz lyfter fram flyktingtemat. Mytens Medea färdades långt och blev landsförvisad av kungen, vars dotter gifte om sig med Jason. Jag fascineras ständigt av de klassiska myterna därför att de känns så moderna. Daniel Börtz. - Det märkliga är att i den moderna översättningen av Agneta Pleijel och Jan Stolpe står det att man inte får stänga bommar, inte stänga människor ute, för de som gör det må drabbas av samma öde. Detta sades alltså för 2500 år sedan! Ulla Strängberg

Euripides skrev dramat Medea för 2500 år sedan. En tragedi om kvinnan som dödar sina barn för att hämnas sin man (Jason). Daniel Börtz har skrivit musiken till operan Medea. (2016). Daniel Börtz lyfter fram flyktingtemat. Mytens Medea färdades långt och blev landsförvisad av kungen, vars dotter gifte om sig med Jason.Jag fascineras ständigt av de klassiska myterna därför att de känns så moderna.Daniel Börtz.- Det märkliga är att i den moderna översättningen av Agneta Pleijel och Jan Stolpe står det att man inte får stänga bommar, inte stänga människor ute, för de som gör det må drabbas av samma öde. Detta sades alltså för 2500 år sedan!Ulla Strängberg ulla.strangberg@sverigesradio.se

Samtal med Karl Dunér, regissör, Jan Stolpe, översättare och Magnus Florin, chefdramaturg, om Den fjättrade Prometheus - som just nu ges på Dramaten. Inspelat inför publiken efter föreställningen den 15 november 2015. Mer om föreställningen: www.dramaten.se/Repertoar/Den-fjattrade-Prometheus/

Veckans Kosmo kretsar kring Nordafrika och dess komplicerade relation till den forne kolonialmakten Frankrike. Kosmo börjar i Paris där Anja Sahlberg har mött exiltunisier och författaren Sadri Khiari i ett samtal om landets framtid och det historiska bandet till Frankrike, och om vilka paralleller man dra till grannlandet Algeriet. Hélène Cixous är en av 1900-talets mest inflytelserika feminister och filosofer. Hon har dessutom skrivit både pjäser och romaner. Hélène Cixous är judinna, född i Algeriet av en fransk pappa och tysk mamma. Hennes uppväxt var präglad av våld.  Före befrielsekriget hade Algeriet cirka tio miljoner invånare av dessa hade de nio miljoner arabarena inga rättigheter. Det skapade ett samhälle fyllt av rasism och hat. Hennes tidiga uppväxt har starkt präglat hela hennes livssyn och akademiska gärning. Tove Leffler träffade denna feministikon i hennes lägenhet i Paris där hon tog emot iklädd kaftan och fez. Konstnären Zineb Sedira är född i Franrike av algeriska föräldrar. Fram till 2003 tog hon sin utgångspunkt i den egna familjehistorien och hennes föräldrars minnesbilder från självständighetskriget i Algeriet. Hon har i sin konst fortsatt att undersöka vad det innebär att befinna sig mellan kontinenter, språk, minnen av dåtid och drömmar om framtid. Hennes konst har också provocerat när hon undersökt Frankrikes förflutna i Algeriet -  så till den grad att chefen för Picassomuseet utanför Antibes stängde hennes utställning. I höstas visades en stor separat utställning av hennes verk på Bildmuseet i Umeå. Kerstin Berggren träffade konstnären i samband med Sverigebesöket. Kosmo har också intervjuat Jan Stolpe som nyöversatt Albert Camus Främlingen. På senare år har en ny läsning av Främlingen lyfts fram som visar på det koloniala förtryck som romanen gestaltar. Camus som själv var född i Algeriet tvingades 1940 lämna landet efter att ha skrivit en artikelserie om den arabiska befolkningens eländiga levnadsvillkor där han skarpt kritiserar tillståndet i det franska departementet. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

För dig som är intresserad av författande, författarskap och läsande. Här diskuteras ny som klassisk litteratur, lyrik, analyser, litteraturens historia och bortglömda böcker. Dag Solstad är författaren som inte längre vill skriva romaner. Hans böcker har titlar som "Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land." När han nu har skrivit en icke-roman, Armand V, knyter han ihop  60-talet med samtiden. Hans egen programförklaring lyder: "Jag försöker finna ett  språk där det inte finns." Ulla Strängberg  tog en promenad med Dags Solstad i kvarteren kring Majorstua i Oslo där allt hände på  60-talet. I Klassikerrummet samtalar Mikael Timm med Jan Stolpe om nyöversättningen av Albert Camus Främlingen. Programledare är Maarja Talgre.