Podcasts about vladimirs

26. janvārī Baltkrievijas pašpasludinātais valsts galva Aleksandrs Lukašenko pieskaitīja savam varas ciklam vēl piecus gadus. 27. janvārī Eiropadome lēma vēl uz pusgadu pagarināt agresorvalstij Krievijai noteiktās sankcijas. Kara ekonomika Krievijā. Aktualitātes analizē laikraksta "Diena" komentētājs Andis Sedlenieks un Austrumeiropas politikas pētījumu centra pētniece Elīna Vrobļevska. Sazināmies ar Latvijas Bankas Ģenerālsekretariāta vadītāju, ekonomistu Andri Strazdu. Krievijas ekonomikas spožums un posts Apmēram gadu pēc Krievijas plaša mēroga agresijas sākuma parādījās viedokļi par to, ka Kremlim izdevies visai labi tikt galā ar Rietumu sankciju negatīvajiem efektiem un izveidot kara ekonomikas modeli, kas nodrošinājis nozīmīgāku izaugsmi kā teju jebkurai attīstītajai valstij. Pagājušajā gadā tās iekšzemes kopprodukta pieaugums bija 4%, kamēr Savienotajām Valstīm – 2,7%, bet Eiropas Savienībai vidēji – 0,7%. Kremļa saimnieks Vladimirs Putins turpina plātīties ar savas valsts spožo ekonomikas modeli, kuram nekādas Rietumu sankcijas neko nevarot padarīt. Tomēr pēdējā laikā arvien biežāk parādās brīdinoši viedokļi, un ne viens vien analītiķis un medijs Krievijas sakarā lieto metaforu – „steroīdus salietojies maratonists”. Proti, šī brīža uzrāviens nebūt negarantē kaut cik nozīmīgu ilgtspēju. Aģentūra „Reuters” pagājušonedēļ publicētā materiālā uzskaita, tāsprāt, nozīmīgākos riskus, ar kuriem šogad varētu būt jāsastopas Krievijas tautsaimniecībai. Pirmkārt, tā ir inflācija, kura pagājušajā gadā sasniegusi 9,5% atzīmi. Šo rādītāju dzen augšup dāsnie tēriņi militārajam sektoram un drošības struktūrām, kā arī vispārējais algu kāpums, ko izraisa darbaroku deficīts. Kā allaž, cenu kāpums grauj sociāli mazāk aizsargāto sabiedrības grupu dzīves līmeni. Otrs faktors ir kredītprocentu likmes. Ceļot likmes, Krievijas Centrālā banka mēģina bremzēt inflāciju un pērngad oktobrī noteica 21% likmi. Attiecīgās kredītresursu cenas, kas ir ap 30%, padara tos praktiski nepieejamus daudzām tautsaimniecības nozarēm; problēmas neizjūt vienīgi valsts subsīdijām piepumpētā militārā ražošana. Trešais riska moments ir ekonomikas strauja sabremzēšanās. Valdība paredz šogad lēnāku kāpumu, pamatīgi sakarsētajai ekonomikai atdziestot līdz 2,5% pieauguma rādītājam, tomēr Starptautiskais valūtas fonds lēš daudz pieticīgākus 1,4%. Krievijā varot iestāties stagflācija – izaugsmes apsīkums kombinācijā ar joprojām augstu inflāciju. Papildu ekonomiku bremzējošs apstāklis ir jau pieminētais darbaspēka, sevišķi kvalificēta darbaspēka trūkums. Kā ceturtais aspekts tiek minēts valsts budžeta deficīts. Karš ir dārgs prieks, un pagājušajos trīs gados Kremlis vairakkārt ir izņēmis pamatīgas summas no Krievijas Nacionālās labklājības fonda, nozīmīgākās finanšu rezerves. Rezultātā fonda apjoms sarucis vairākkārt, un ar tajā atlikušo 31 miljardu dolāru var nepietikt, ja tēriņi paliks līdzšinējie. Tad neatliks nekas cits kā palielināt nodokļus. Visbeidzot, piektais – nu jau vairākus mēnešus lejup slīdošais rubļa kurss. Kaut īstermiņā tas palīdz mīkstināt budžeta deficīta problēmu, vidējā termiņā ārzemju preču sadārdzināšanās ir vēl viens inflācijas veicinātājs. Brīvība klusēt 26. janvārī Baltkrievijas pašpasludinātais valsts galva Aleksandrs Lukašenko, kurš tur savu nāciju dzelžainā varas tvērienā kopš 1994. gada, pieskaitīja savam varas ciklam vēl piecus gadus. Tika pasludināts, ka iecirkņos esot ieradušies gandrīz 86% vēlētāju, un vairāk nekā 87% no viņiem nobalsojuši par ūsaino vadoni. Par to, cik šai bildītei sakara ar patieso dzīves ainu Baltkrievijā, kas pirms pieciem gadiem mēģināja izrauties no diktatora dzelžainā tvēriena, stāsta Rīgā trimdā dzīvojošā baltkrievu māksliniece Olga Jakubovska: „Patiesībā izjūta ir dīvaina, jo tu saproti, ka tev pat netika dota iespēja izteikt savu viedokli. Visiem, kuri tā vai cita iemesla pēc atradās ārzemēs, tika liegta iespēja balsot. Šoreiz ārzemēs nebija neviena vēlēšanu iecirkņa. Skaidrs, ka tie, kas bija valstī, visiem spēkiem centās nepiedalīties šajā šovā. Ir savākts milzīgs daudzums informācijas, kas liecina, ka daudzi iecirkņi bija vienkārši tukši. Balsoja tie, kuri ir pilnībā atkarīgi no režīma, un tie, kas režīmu atbalsta, jo par to saņem naudu – spēka struktūras, valsts institūciju darbinieki. Oficiāli strādājošu neatkarīgu žurnālistu Baltkrievijā vairs nav. Tomēr joprojām ir cilvēki, kas sniedz informāciju mūsu neatkarīgajiem medijiem, kuri bijuši spiesti pamest valsti. Šīs informācijas vākšana, protams, notiek katru dienu. Piemēram, „Telegram” platformā var droši nodot ziņas. Tā nu mēs uzzinām uzticamu informāciju no neatkarīgiem Baltkrievijas medijiem. Bet ar ģimeni, ar draugiem es, sazinoties, cenšos par politiku nerunāt, lai viņiem nesagādātu nepatikšanas. Pēc pēdējiem datiem krimināllietas ir ierosinātas pret apmēram 300 žurnālistiem. 300 krimināli vajātu žurnālistu tādā nelielā valstī! Savulaik baltkrievu bija aptuveni 9 miljoni, saskaņā ar dažiem avotiem tagad valsti ir pametuši no 600 tūkstošiem līdz miljonam cilvēku. Medicīnā ir ļoti daudz problēmu, jo cilvēku ir palicis maz, un daudzi turpina aizbraukt. Tagad mēģina piesaistīt augstskolu absolventus darbavietai gandrīz uz 10 gadiem, liekot aizbraukšanas gadījumā maksāt milzīgas summas. Bet tas nelīdz – cilvēki vienalga aizbrauc. Drīz tur paliks tikai vecīši, militārpersonas un miliči, bet tie jau nevarēs ne ārstēt, ne mācīt. Institūtos ir ļoti daudz vakanču, jo veselas katedras ir atlaistas vai aizgājušas no darba. Piemēram, Polockas universitātē tika atlaisti ļoti daudzi, jo viņi publiski uzstājās pret vardarbību. Tagad tie cilvēki – kurš Varšavā, kurš Parīzē – dara savu darbu un, skaidrs, ka sāk visu no nulles. Vesela liela katedra tika vienkārši nogriezta ar sakni, taču režīmam ir uzspļaut. Viņi nedomā par rītdienu. Viņi grib izdzīvot šodien. Politisko ieslodzīto un no represijām cietušo cilvēku skaits ir vienkārši šokējošs. Mums ir cilvēktiesību biedrība “Vesna” („Pavasaris”), kuras vadītājs, Nobela Miera prēmijas laureāts Aless Beļeckis sēž Lukašenko cietumā. Par viņu jau sen nav ziņu. Bet biedrība cenšas strādāt, cik var, un pēc pēdējiem tās apkopotajiem datiem 136 tūkstošus baltkrievu ir tieši skārušas represijas dažādu krimināllietu, administratīvo lietu, īslaicīga ieslodzījuma veidā. Visa represiju mašīna darbojas gandrīz piecus gadus. Bet es zinu, ka cilvēki nav padevušies, nav sākuši domāt citādāk, nav šī visa rezultātā iemīlējuši Lukašenko režīmu. Viņi to kā nevarēja ciest, tā necieš joprojām, taču tagad viņi nevar izteikties. Un viņi dod priekšroku klusēšana, jo klusēšana – tā ir tava brīvība, kādā mērā tā vispār ir iespējama šobrīd Baltkrievijā.” Donalds met ēnu 27. janvārī Eiropadome lēma vēl uz pusgadu pagarināt agresorvalstij Krievijai noteiktās sankcijas. Daudz netrūka, ka lēmums netiktu pieņemts, par ko, kā allaž, gādāja Ungārijas premjers Viktors Orbans. Kā atklāti paziņoja ungāru līderis, kurš labprāt izrādās gan ar Putina, gan Trampa draudzību, viņš paskatīšoties, ko Krievijas agresijas sakarā pasākšot Baltā nama saimnieks, varbūt ka pēc tam sankcijas nemaz vairs nevajadzēšot. Vēl viena Ungārijas prasība bija – lai Ukraina atjauno Krievijas gāzes tranzītu cauri savai teritorijai, ko prezidents Volodimirs Zelenskis noraidīja kā neiespējamu, gan piebilstot, ka pa attiecīgo cauruļvadu varētu piegādāt citu, teiksim – Azerbaidžānas gāzi, ja no tā nepelnīs Krievija. Ungārijas varasvīra kārtējie manevri radīja nepārprotamu nervozitāti Briselē, jo ar vienu veto pietiktu, lai sagāztu trīs gados un piecpadsmit paketēs centīgi būvēto sankciju konstrukciju. Kad nu Tramps ir paziņojis, ka „draugs Vladimirs”, ja daudz spītēsies miera sarunu sakarā, var dabūt no Vašingtonas sankcijas pie jau esošajām, arī Orbana nostāja izrādījusies gana elastīga. Tikām nedienās savu silto attiecību dēļ ar agresorvalsts diktatoru iekūlies vēl viens lētās krievu gāzes kārotājs no Centrāleiropas – Slovākijas premjerministrs Roberts Fico. Pēc tam, kad Ziemassvētku priekšvakarā Fico negaidīti ieradās vizītē Maskavā, kur draudzīgi rokojās ar Kremļa saimnieku, Slovākijas pilsētu ielās izgāja tūkstoši protestētāju, kuriem viņu valsts neformālā Krievijas satelīta statuss nav pieņemams. Kopš tā laika demonstrācijas turpinās, tās ir mierīgas un tikai pieauga mērogos pēc tam, kad premjerministrs Fico paziņoja, ka protesti tiekot organizēti un koordinēti no ārzemēm nolūkā gāzt likumīgo Slovākijas valdību. 24. janvārī galvaspilsētas Bratislavas ielās izgāja 60 000, savukārt otras lielākā pilsētas Košices ielās – 15 000 protestētāju. Paralēli Fico kabinets zaudējis nelielo vairākumu Slovākijas parlamentā. Izveidojot koalīciju 2023. gada oktobrī no divām kreisi populistiskām partijām „Virziens – sociāldemokrātija” un „Balss – Sociāldemokrātija” un nacionālradikāļiem Slovāku Nacionālās partijas – tai Nacionālajā sapulcē bija minimāls vienas balss pārsvars. Tagad nu četri no agrākajiem koalīcijas deputātiem paziņojuši, ka turpmāk balsošanā nepiedalīsies. Netiek izslēgts neuzticības balsojums esošajai valdībai, kas var novest pie ārkārtas vēlēšanām. Sagatavoja Eduards Liniņš.

Today I talked to Daniel B. Hinshaw about his book Journey to Simplicity: The Life and Wisdom of Archimandrite Roman Braga (St Vladimirs Seminary Press, 2023). The events of Fr Roman Braga's life unfolded on three continents in complex and tumultuous times. In Romania, he lived through turbulent historical events, and he suffered for Christ under communist persecution. Later he continued his life and ministry in Brazil, and ended his days in the United States. He was a confessor of the faith and spiritual father of great wisdom and compassion, who shared Christ's love with all who came his way. This text presents the life of Fr Roman Braga, while also exploring the broader historical context in which he lived. Most fundamentally, it reveals the transfigured life of a man who is close to us in time, but who passed far beyond us in his spiritual life, who was not broken but rather transformed by God's grace, even in the midst of the horrors of torture and imprisonment. He continues to shine as a beacon of God's love, and a witness to His power to overcome even the greatest of evils. All the royalties for this book go to support Holy Dormition Monastery in Rives Junction, Michigan, where Fr Roman was a spiritual father: Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

Today I talked to Daniel B. Hinshaw about his book Journey to Simplicity: The Life and Wisdom of Archimandrite Roman Braga (St Vladimirs Seminary Press, 2023). The events of Fr Roman Braga's life unfolded on three continents in complex and tumultuous times. In Romania, he lived through turbulent historical events, and he suffered for Christ under communist persecution. Later he continued his life and ministry in Brazil, and ended his days in the United States. He was a confessor of the faith and spiritual father of great wisdom and compassion, who shared Christ's love with all who came his way. This text presents the life of Fr Roman Braga, while also exploring the broader historical context in which he lived. Most fundamentally, it reveals the transfigured life of a man who is close to us in time, but who passed far beyond us in his spiritual life, who was not broken but rather transformed by God's grace, even in the midst of the horrors of torture and imprisonment. He continues to shine as a beacon of God's love, and a witness to His power to overcome even the greatest of evils. All the royalties for this book go to support Holy Dormition Monastery in Rives Junction, Michigan, where Fr Roman was a spiritual father: Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/history

Today I talked to Daniel B. Hinshaw about his book Journey to Simplicity: The Life and Wisdom of Archimandrite Roman Braga (St Vladimirs Seminary Press, 2023). The events of Fr Roman Braga's life unfolded on three continents in complex and tumultuous times. In Romania, he lived through turbulent historical events, and he suffered for Christ under communist persecution. Later he continued his life and ministry in Brazil, and ended his days in the United States. He was a confessor of the faith and spiritual father of great wisdom and compassion, who shared Christ's love with all who came his way. This text presents the life of Fr Roman Braga, while also exploring the broader historical context in which he lived. Most fundamentally, it reveals the transfigured life of a man who is close to us in time, but who passed far beyond us in his spiritual life, who was not broken but rather transformed by God's grace, even in the midst of the horrors of torture and imprisonment. He continues to shine as a beacon of God's love, and a witness to His power to overcome even the greatest of evils. All the royalties for this book go to support Holy Dormition Monastery in Rives Junction, Michigan, where Fr Roman was a spiritual father: Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/biography

Today I talked to Daniel B. Hinshaw about his book Journey to Simplicity: The Life and Wisdom of Archimandrite Roman Braga (St Vladimirs Seminary Press, 2023). The events of Fr Roman Braga's life unfolded on three continents in complex and tumultuous times. In Romania, he lived through turbulent historical events, and he suffered for Christ under communist persecution. Later he continued his life and ministry in Brazil, and ended his days in the United States. He was a confessor of the faith and spiritual father of great wisdom and compassion, who shared Christ's love with all who came his way. This text presents the life of Fr Roman Braga, while also exploring the broader historical context in which he lived. Most fundamentally, it reveals the transfigured life of a man who is close to us in time, but who passed far beyond us in his spiritual life, who was not broken but rather transformed by God's grace, even in the midst of the horrors of torture and imprisonment. He continues to shine as a beacon of God's love, and a witness to His power to overcome even the greatest of evils. All the royalties for this book go to support Holy Dormition Monastery in Rives Junction, Michigan, where Fr Roman was a spiritual father: Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/eastern-european-studies

Today I talked to Daniel B. Hinshaw about his book Journey to Simplicity: The Life and Wisdom of Archimandrite Roman Braga (St Vladimirs Seminary Press, 2023). The events of Fr Roman Braga's life unfolded on three continents in complex and tumultuous times. In Romania, he lived through turbulent historical events, and he suffered for Christ under communist persecution. Later he continued his life and ministry in Brazil, and ended his days in the United States. He was a confessor of the faith and spiritual father of great wisdom and compassion, who shared Christ's love with all who came his way. This text presents the life of Fr Roman Braga, while also exploring the broader historical context in which he lived. Most fundamentally, it reveals the transfigured life of a man who is close to us in time, but who passed far beyond us in his spiritual life, who was not broken but rather transformed by God's grace, even in the midst of the horrors of torture and imprisonment. He continues to shine as a beacon of God's love, and a witness to His power to overcome even the greatest of evils. All the royalties for this book go to support Holy Dormition Monastery in Rives Junction, Michigan, where Fr Roman was a spiritual father: Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/christian-studies

Raidījums “(Bez)maksas sports” - informatīvi analītisku un izglītojošu stāstu un diskusiju raidījums 12 sērijās par mūsdienu lielajiem jautājumiem sportā. 6. epizodes tēma: Valsts nauda Latvijas sportā – kas ar to notiek? Valsts sporta finansēšanas mehānisms - tā plusi un mīnusi. Kāda ir šī brīža finansēšanas kārtība? Vai tā nav pārāk sarežģīta un sadrumstalota? Kā veidot kritērijus, kas atbilstu pareizam finansējuma sadalījumam? Kuri ir tie sporta veidi, kas jāvirza kā prioritārie? Kādam jābūt to skaitam? Studijā: Saeimas Sporta apakškomisijas vadītājs Dāvis Mārtiņš Daugavietis un Izglītības un zinātnes ministrijas Sporta departamenta vadītājs Vladimirs Šteinbergs. Mediju atbalsta fonda ieguldījums no Latvijas valsts budžeta līdzekļiem. Par raidījuma saturu atbild TV4.

Latvijas basketbola valstsvienība pēc Pasaules kausā izcīnītās piektās vietas pie Brīvības pieminekļa tiek svinīgi sagaidīta atgriežamies mājās no Filipīnām. Pusotras stundas garumā Latvijas Radio studijā Andrejs Siliņš un Mārtiņš Kļavenieks sarunājās ar panākumam līdzās stāvējušajiem un līdzi jutušajiem, bet uzrunas sanākušajiem tūkstošiem sveicēju klātienē sacīja Raimonds Vējonis, Luka Banki, Dairis Bertāns un Artūrs Žagars.    Latvijas izlases basketbolisti debijas turnīrā Pasaules kausā izcīnīja 5. vietu, izšķirošajā spēlē pieviecot Lietuvas izlasi. Tas ir visu laiku augstākais sasniegums Pasaules kausa debitantiem. Latvija turnīra laikā demonstrēja pasaules elites līmeņa spēli abos laukuma galos, bet īpaši spoži uzmirdzēja Artūra Žagara zvaigzne. Viņš pēdējā mačā pret Lietuvu atdeva 17 rezultatīvas piespēles - nekad neviens cits spēlētājs Pasaules kausa vēsturē nebija spējis vienā spēlē atdot tik daudz piespēļu.    Latvijas Radio tiešraidē saruna ar jauno basketbolistu treneri Mārtiņu Fominu, kurš Daugavas Sporta nama sporta skolā strādājis ar trešdaļu no šīs izlases spēlētājiem (Artūrs Žagars, Artūrs Strautiņš, Kristers Zoriks, Artūrs Kurucs). Tāpat komentāru sniedza Izglītības un zinātnes ministrijas Sporta departamenta direktors Vladimirs Šteinbergs. Uz sarunu pienāca arī grupa "Citi zēni", kas pavisam nesen radījusi dziesmu par godu mūsu basketbola izlasei. Pārraides beigu daļā sarunā iesaistās arī basketbola līdzjutējs, kādreiz arī spēļu komentētājs televīzijā Elvis Jansons.    Uzrunas pie Brīvības pieminekļa sniedza Latvijas Basketbola savienības (LBS) prezidents Raimonds Vējonis, Latvijas valstsvienības galvenais treneris Luka Banki, Latvijas valstsvienības kapteinis Dairis Bertāns un saspēles vadītājs Artūrs Žagars. Savukārt muzikālo priekšnesumu sniedza dziedātājs Artūrs Šingerejs jeb Dons.   

Banker faller, fransmän rasar och Vladimirs och Xi´s gemensamma tårtkalas verkar vara historia. Världen må skaka men Finland är lyckligt och podden står stadigt. Idag med en Anna vid spakarna och en Rosenqvist som är spak, men piggnar till av att prata och rent av sätter personligt hyllningsrekord mot slutet.

TALKING JOE 196 - DISAVOWED - crank! Interview We are continuing our look at the Disavowed era with G.I. Joe with an interview with special guest Chris Crank, AKA Crank! Christopher Crank is a comics letterer currently based out of Cincinnati, OH. He was part of the original Devil's Due crew, as webmaster, forum admin, Flash animation creator, letters page wrangler (for a time) and at the end of the era, letterer. Crank! is now a full time letterer, working on projects such as ITGirl and The Atomics, Revival, Hack/Slash, Rick & Morty, Battlepug, Jonna and the Unpossible Monsters see more credits at https://comicvine.gamespot.com/crank/4040-52438/issues-cover/ Outside of comics you can find him on Twitter (@ccrank), talking about junk at Crankcast and playing music with the Vladimirs and Sono Morti. Crank's Links: Site: http://www.crankcast.com Twitter: @ccrank Instagram: @ccrank_ a On the Patreon site https://www.patreon.com/posts/79234959 is a post are some photos of the Devil's Due offices and a couple of wallpapers that Crank created.

Laikmetīgās dejas apvienība „SIXTH” jaunākajā kustību izrādē „Atceries mani” runā par sevi.  Par situāciju, kad no studenta kļūsti par mākslinieku, par bailēm, arī šaubām, vai izvēlēts īstais ceļš, jo gaidītā sajūta krietni atšķiras no iedomātā. Izrādi 10 dejotājiem veidojusi kustību režisore Elīna Gediņa. „Pasaule pie kājām” - vēsta izrādes 1.daļas nosaukums telpas dibenplānā, kad sastopamies ar laimīgiem, tikko studijas beigušiem, jauniem, daudzsološiem dejotājiem. Izlaiduma skaistās kleitas un augstpapēžu kurpes meitenēm, šķiet, nemaz netraucē dejas kustībām. Horeogrāfe Elīna Gediņa ar laikmetīgās dejas mākslas sesto paaudzi tikusies jau iepriekš, kad viņi bija vēl 2.kursa studenti. Toreiz Valmieras vasaras teātra festivālā tapa izrāde „alfa Sapiensi”. Šoreiz uzaicinājums sadarbībai nācis no dejotāju puses. Izrādē piedalās 10 dejotāji un kustību režisore atklāj katra dejotāja individualitāti, demonstrējot kādu īpašu talantu, spēju vai pat akrobātisku triku, tāds bijis mērķis. Izrāde sākas ar daļu „Pasaule pie kājām”, pa vidu vēl citas daļas, bet noslēdzas ar „Uzpeldēšanu”. Dejotāji  Kitija Geidāne, Simona Ozola un Vladimirs Goršantovs apliecina, ka darbs ir par viņiem, par viņu pašu sajūtām. Veidojot izrādes struktūru, Elīna Gediņa dejotājiem piedāvājusi Josifa Brodska uzrunu, ko viņš teicis Dārmutas absolventiem 1989.gadā. Brodskis savā runā apgalvo, ka lielu daļu no tā, kas absolventus sagaida, izsauks garlaicība, un iesaka no tās nevis izvairīties, bet tieši pretēji – iegrimt tajā, sasniegt apakšu, atvērt kā logu uz laiku, laika bezgalību, tādējādi norādot uz cilvēka nenozīmīgumu tajā.  Laikmetīgās dejas dejotāji Simona, Kitija un Vladimirs  atklāj darba tapšanas procesu. Esam pietuvojušies  arī izrādes finālam un tās pēdējai daļai „Uzpeldēšana”. Kā atzīst dejotāji, viņi atkal ievelk gaisu, pēc tam, kad viss bijis „līdz kaklam”, jo arī tāds ir vienas daļas nosaukums. Viņuprāt, tas laikam būs nebeidzams ritulis, taču viņiem pašiem esot bezgala interesanti domāt, kur viņi būs pēc tam. Šobrīd viņi uzpeld jaunākajā izrādē „Atceries mani”. Kustību  izrādi „Atceries mani” iespēja redzēt 14. un 15.martā „Dirty Deal Teatro”.

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 10 januari 2019.När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare 13, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den 3 januari året efter, i sammanlagt 80 nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo.Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne.Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen.Vad kom då ut av dessa 80 nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler. Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa.Det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit.Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade.För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske.Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men 13 år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter.  En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete.För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv.18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare.Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden.När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra.18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita.I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag.Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var 4 år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.seInsomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press)          .

Mens høyrealliansen stakk av med seieren i Italia, fortsetter demonstrasjonene mot regimet i Iran. To nye menneskerettighetsrapporter fra FN-systemet beskriver dessuten grusomme overgrep mot sivile i Etiopia og Russland, og Putins kaotiske mobilisering risikerer å skape flere problemer enn den løser. Dette og mer i ukas episode av Hva skjer med verden. 

Stāsta Ogres Vēstures un mākslas muzeja gide Jana Iesalniece-Pikše Ogres kūrorta pirmsākumi meklējami 19. gadsimta otrajā pusē. Kopš dzelzceļa līnijas Rīga – Dinaburga atklāšanas 1861. gadā Ikšķiles muižas zemnieku apdzīvotā vieta pie Ogres ietekas Daugavā sāka veidoties par iecienītu turīgo Rīgas iedzīvotāju atpūtas vietu. Ogres apkārtne tā laika aprakstos raksturota kā gleznaina, skaistu priežu mežu ieskauta vieta, minēta straujā, kalnu upei līdzīgā Ogres upe, daudzie pakalni un pauguri. Kopš 1874.gada, zemnieku īpašumus sadalot apbūves gabalos, sākās vasarnīcu celtniecība un atpūtnieku apmešanās uz dzīvi Ogrē visas vasaras garumā. 1884. gadā vasarnieki nodibināja Ogresparka koloniju (Ogerpark kolonie). Tika izdoti noteikumi par teritorijas lietošanu, kuri noteica, ka Ogres parku uz visiem laikiem vajadzētu saglabāt kā parku, klusu atpūtas vietu, kur nedrīkst ierīkot norobežojošus žogus, aizliegts ierīkot krogus, restorānus, tirdzniecības un cita veida ienākuma gūšanas vietas, kokus atļauts cirst tikai ar speciālu atļauju. Īpašs noteikumu punkts paredzēja, ka nedrīkst turēt kaķus. Veica dažādus labiekārtošanas darbus - meža taku vietā izveidoja ielas, iekārtoja peldētavu, ceļu riteņbraucējiem, uzbūvēja koka laipas pār Ogres upi. Kooperatīva biedri organizēja koncertus, teātra uzvedumus, deju vakarus, koru sadziedāšanos. 1914. gadā Ogrē jau bija vairāk kā 300 vasarnīcu. Veiksmīgi uzsākto kūrorta attīstību pārtrauca Pirmais pasaules karš, kad masveidīgā bombardēšana Ogri bija gandrīz noslaucījusi no zemes virsas. Pēc intensīviem atjaunošanas darbiem Ogre kā gaisa un peldu kūrorts savu uzplaukumu piedzīvoja 1930. gados. 1928. gadā Ogre ieguva pilsētas tiesības, un tobrīd pilsētā bija jau 90 ielas un prospekti, kā arī vairāki pilnībā labiekārtoti parki. Pateicoties skaistajai dabai, veselīgajam klimatam un mērķtiecīgai pilsētas domes darbībai, Ogre kļuva par iecienītu atpūtas un veseļošanās vietu gan vasaras, gan ziemas sezonā. Miera cienītāji varēja baudīt klusumu mežu un dārzu ieskautajās vasarnīcās. Daudzas no tām bija projektējuši ievērojami Latvijas arhitekti – Teodors Hermanovskis, Vladimirs Šervinskis, Heinrihs Devendruss, Indriķis Blakenburgs, Eižens Laube. Ogre kļuva par iemīļotu latviešu inteliģences atpūtas vietu. Vasaras šeit pavadīja daudzi pazīstami mākslinieki, aktieri, rakstnieki, juristi, zinātnieki un valsts ierēdņi. Piemēram, Dailes teātra aktrise Elvīra Bramberga, gleznotāji Uga Skulme un Leo Svemps, skolotāja Natālija Draudziņa, Latvijas Operas solisti Vera Krampe un Jānis Niedra, rakstnieks Pāvils Vīlips, filologs Eduards Ozoliņš, tēlnieks Kārlis Zāle un daudzi citi.

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 10 januari 2019.När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare 13, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den 3 januari året efter, i sammanlagt 80 nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo.Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne.Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen.Vad kom då ut av dessa 80 nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler. Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa.Det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit.Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade.För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske.Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men 13 år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter.  En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete.För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv.18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare.Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden.När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra.18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita.I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag.Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var 4 år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.seInsomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press)          .

Pute-Putin har en viktig melding, melder VG, og jeg har til gode å huske at Putin har meldt at han har noe å komme med i trivielle saker. Er ikke alt som renner ut av Vladimirs munn homofobi, Natohat, løgn og innvasjon? Jeg har også vært ute og reist, har hatt show i Samnanger og har fått meg en potensiell ny bestevenn! Alt dette og ganske mye mer i dagens episode som er tatt opp i en bil utenfor Leo's Lekeland. Ingen spons. Som vanlig.  See omnystudio.com/listener for privacy information.

One of them doesn't know how cameras work. The other can't poop. Together they make a formidable podcasting duo that laughs in the face of danger and doesn't care if Katy Perry files a lawsuit against them for bringing up that time she fought some nuns over a convent. Scratch that last bit. Please leave them alone, Ms. Perry. They weren't in their right minds when they recorded this, you see? Jackie had just gotten off a 7 am flight and Sarah was asleep at the wheel for this one. I strongly encourage you to listen to Chatty Broads or Game of Roses for your Bachelor commentary. Although, we do have that this week as well. For those of you that aren't pop stars that dated Russell Brand, please enjoy the episode. It includes all of the above, a Toy Story 4 review, a medical diagnosis for a despot, and much more. Swish, swish, bish. New episodes every other Wednesday. Follow the show at pleasedonttell.pod on Instagram (https://www.instagram.com/pleasedonttell.pod/). Artwork by Sarah Hubner (https://www.instagram.com/honeysucklesketches/). Episode Links: "We Really Don't Talk Enough About That Time A Nun Died In Court While Fighting Katy Perry" by Alasdair Duncan (https://www.pedestrian.tv/entertainment/katy-perry-nuns-battle/) "What has he been Putin on his face? How Russian leader Vladimir's appearance has changed dramatically through the years and he looks younger than ever" by Elaine O'Flynn (https://www.dailymail.co.uk/news/article-3042134/What-Putin-face-Russian-leader-Vladimirs-appearance-changed-dramatically-years-looks-younger-ever.html) "RAISED BY WOLVES Season 2 Episode 4 Breakdown, Theories & Details You Missed!" by Think Story (https://www.youtube.com/watch?v=fVem3lSilvM&ab_channel=ThinkStory) We do not own any audio that isn't us.

Šajā epizodē diskutēju ar Vladimiru Geni. Kas ir Vladimirs? Tieši tāds pats cilvēks kā es un Tu. Vladimirs, līdzīgi kā es, sen jau saprata, ka darbs no 9:00-17:00 nevienu bagātu nav padarījis. Epizodē diskutējam par investīcijām, ar ko sākt, kur meklēt informāciju. Noteikti epizode, kura liks uz lietām paskatīties citādāk. Es ļoti izbaudīju šo sarunu, jo uzskatu, ka visiem šis finanšu ceļš ir iespējams un pat ļoti iesakāms. Jo mēs visi taču vēlamies no dzīves ko vairāk! 

Veckans gäst är Vladimir Ahmed som skapat något eget, kallad för Vi är Sverige-metoden, där han genom samtal med nyanlända och utrikesfödda män diskuterar frågor som manlighet, normer, könsroller, hierarkier och makt. På söndag släpps ett avsnitt med honom om just det, varför det är viktigt och hur vi kan ha de här samtalen på allas premisser. Hur gör vi det på allas premisser? Hur hänger jämställdhet och integration ihop? Ja, det är ett viktigt och intressant samtal med andra ord. Men, det här är ju Vladimirs tipsavsnitt och eftersom han är lite av en expert på det så ska han ge er tips på hur vi kan kommunicera utan att sätta människor i fack. Avsnittet sponsras av: Exsitec AB Klippning och jingel: Ludvig Gawell

Šoreiz parunājām par VAR sistēmu Latvijā un situāciju Daugavpils futbolā - viesos Andris Treimanis un Vladimirs Šteinbergs!

Pavasarī tapušās jauno aktieru un horeogrāfu diplomdarba izrādes īpašā programmā „Jaunie un skaistie” pašlaik - augustā un septembrī - tiek rādītas plašākai auditorijai. Šogad 21 jaunais laikmetīgās dejas mākslinieks pievienosies Latvijas dejas profesionāļiem. Iielūkojamies dažos Kultūras akadēmijas Laikmetīgās dejas mākslas absolventu diplomdarbos. Aizvadītās nedēļas nogalē teātra mājā „Zirgu pasts” tika rādīti divi diplomdarbi. Emīlija Berga savā bakalaura darba izrādē sarunājas ar skatītāju, atklājot pašas pieredzi kustības izzināšanā. Viņu interesē pārmaiņu brīdis. Starptelpa. Kustību izrādes nosaukums „Es vairs neesmu tas, kas biju, bet vēl neesmu tas, kas būšu”, kurā Emīlija ir gan horeogrāfe, gan izpildītāja. Bakalaura darba vadītāja Olga Žitluhina. Sarunā Emīlija ieskicē, kā noticis mācību darbs, jo attālinātais process dejotājiem nav bijis vienkāršs. Daļēji tas izskaidro, kāpēc Emīlija bakalaura darbam izvēlējusies solo. Vladimira Goršantova bakalaura darbs - laikmetīgās dejas izrāde „Mans skābais krējums” atklāj jauna cilvēka sarežģīto emociju pasauli. Vladimirs paskaidro, ka izrādē atbild uz mammas uzdotajiem jautājumiem un grib parādīt, kā savstarpējās attiecības ar citiem iespaido viņu un vispār cilvēku kopumā. Atbildes pārnesis un meklējis dejas formā. Septembrī savus diplomdarbus rādīs vēl divas jaunās horeogrāfes Līva Apšeniece un Darja Turčenko.  Līva un arī Darja, tāpat kā citi piedalās savu kursabiedru darbos, Darja veidojusi laikmetīgās dejas izrādi deviņiem dejotājiem, un nosaukusi „Anima”: Trīs laikmetīgās dejas izrādes „Anima”, „ SYNC” un „Horizontā” (horeogrāfe Gundega Rēdere)  tiks rādītas 18.septembrī, pārējo kursabiedru diplomdarbu izrādes programmā „Jaunie un skaistie” jau rādītas augustā, taču iespējams tās atkal iekļaus kādā programmā, tuvojas arī „Patriarha rudens”.

Es tev, tu man, pats sev nevar. Šo Elīnas Apsītes un citas otrā pusgada mīļmīkliņas min "Grafikas darbnīcas" ģimene: Ieva Helmūte un Vladimirs Naumovs kopā ar piecgadīgo mazmeitiņu Odriju. Mīļmīkliņas uzdod: Šarlote Gredzena, Madara Klauča, Laura Jērāne, Elīna Razumļova, Gustavs Māziks, Edīte Paegle, Harijs Kurzemnieks, Emīls Šļubovskis, Elīna Apsīte, Ģertrūde Tauriņa un Ģirts Auzāns.

A couple of episodes ago we talked about beer subscription services. Martin grabbed a beer from his Mikkeller Beer Club monthly box and brought for us to share. You might have never heard of Timm Vladimirs Bryghus. Or you might remember BoatLove we reviewed during the Advent calendar. Deep Deep Space is a dipa made especially for the Beer Club. Evil Twin NYC goes crazy again with their names with I Seriously Can't Even Remember the Last Time I Drove a Car. It's a damn near perfect TIPA.

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma. Att vi bara inte är uppmärksamma nog. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in?  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare tretton, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den tredje januari året efter, i sammanlagt åttio nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne. Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen. Vad kom då ut av dessa åttio nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler. Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa. Det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade. För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske. Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men tretton år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter.  En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete. För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv. 18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden. När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra. 18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita. I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag. Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var fyra år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se Insomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press) .

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget?  Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare 13, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den 3 januari året efter, i sammanlagt 80 nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget?  Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne. Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen. Vad kom då ut av dessa 80 nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler. Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa. Det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade. För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske. Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men 13 år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter.  En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete. För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv. 18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden. När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra. 18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita. I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag. Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var 4 år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se Insomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press)                   .

Vladimir Savecs gick ut Hälsopedagog programmet vid GIH Stockholm 2016, och arbetar nu med ett hälsoteam vid en psykiatrisk mottagning. Ta gärna del av Vladimirs erfarenheter och nuvarande arbetsuppgifter.

Han beskrivs av Veckans Affärer som en maktfaktor i mäklarbranschen. I Verkligheten berättar Vladimirs om hur han med en vit lögn vänder allt och får drömjobbet. Men han kommer inte nöja sig med det.

Live from Vladimir's restaurant in Inverness, California. Dancing in the New Year.

What better way to start the New Year than with a visit from Hells Bells!? After he sheds his wisdom Ash Thomas (Estuary, Acheron, The Vladimirs), joins the show and tells us more sane, actual events and bands that exist on his roster. From there we get...

Vladimir is an Estonian Mystic and the Author of 7 best selling books in East Europe. He is a Friend of our very own host David Parry who is eager to have his works published for western eyes and minds. He has worked at the Scientific Methodist at the Estonian Ministry of High Education, was a correspondent of the BBC (Russian Service) in Berlin, Germany and a Director of BRIC Service (Consulting & Management) in London, UK,  As well as the Founder-member of European Russian Alliance (ERA, HQ in Brussels, Belgium). We indulge in Vladimirs endless research starting off with his path way through Eastern Mysticism and its comparison to the Western traditions. Also we touch on the use of mind altering substances within shamanism, to Hitler and his possible African roots!    Related Links: Vladimir Wiedemann on Facebook

Vladimir Putins’ trips to Mars (1:22 mp3)