Podcast appearances and mentions of steve sem sandberg

A program a Svéd Művészeti Akadémia (Swedish Arts Council) támogatásával valósulhat meg. Lipcse, 1821 nyara. Johann Christian Woyzeck alkalmi munkás és egykori zsoldos katona meggyilkolja Johanna Christiana Woostot, egy seborvos özvegyét. Az elkövetőt a korban újdonságnak számító, tudományos alapokon nyugvó kihallgatásoknak vetik alá, hogy kiderüljön, véletlenül, ösztönszerűen vagy előre megfontolt szándékkal követte-e el tettét. Az 1836-1837-ben írt, de be nem fejezett, azóta is ezernyi interpretációban a nézők elé kerülő Georg Büchner-színmű, a Woyzeck filológusok és színházi rendezők csemegéje. Alban Berg operát írt belőle, készült belőle több musical, Werner Herzog filmre vitte – ahogy Szász János is, aki ezzel került az Oscar-díj jelöltek közé. A Schilling Árpád fémjelezte Krétakör csakúgy színpadra állította, mint sok más színházi rendező szerte a világban; Németországban máig az egyik leggyakrabban játszott darab. Steve Sem-Sandberg a Büchner-drámát is megihlető valós lipcsei gyilkosság törvényszéki orvosának 1914-ben megtalált dokumentációit is felhasználva írta lenyűgöző, lírai-érzéki nyelvezetű lélektani regényét. Egy tragikus és könyörtelen látleletet a háborúk borzalmáról, a társadalmi kiszolgáltatottságról és az emberi lélek sebezhetőségéről. Aktualitása sajnos máig megkérdőjelezhetetlen. Steve Sem-Sandberg (Oslo, 1958) svéd író, műfordító, újságíró, az egyik legelismertebb szépirodalmi szerző és irodalomkritikus Svédországban. Szépíróként 1976-ban debütált két tudományos-fantasztikus regényével. Több hazai és nemzetközi elismerés mellett 2005-ben elnyerte a svéd–norvég Dobloug-díjat, 2009-ben pedig a De Nio svéd irodalmi társaság nagydíját. Ugyanebben az évben az Azok a szegény łódźiak című regényével, mely a łódźi gettó és vezetője, Chaim Rumkowski történetét meséli el a nácik megszállta Lengyelországban, a Svéd Írószövetség rangos August-díját érdemelte ki, a könyvet több mint húsz nyelvre lefordították, s hatalmas nemzetközi sikert aratott. 2016-ban a Kiválasztottak című regényének fordítása a legjobb külföldi regénynek minősült Franciaországban és a neves Prix Médicis irodalmi díjban részesült. 2020 óta a Svéd Királyi Tudományos Akadémia, 2023-ban a Nobel-bizottság tagja. Az Európa Kiadóval közös program. A Liszt Ünnep Nemzetközi Kulturális Fesztivállal közös program. A Margó Irodalmi Fesztivál és Könyvvásár kiemelt támogatója a: Bookline. A programok az MVM és a Nemzeti Kulturális Alap támogatásával valósulnak meg. A beszélgetés a 2023-as őszi Margó Irodalmi Fesztiválon hangzott el.

Dagens avsnitt handlar om den schweiziska filosofen Jean-Jacques Rousseaus liv och tankar. Gäst är författaren och akademiledamoten Steve Sem-Sandberg, vars senaste roman ”Oceanen” handlar om den berömda 1700-talsfilosofen. Rousseau var en av de stora upplysningsfilosoferna och hans tankar har haft stort inflytande på vårt sätt att se på demokrati och individens roll i samhället. Vi samtalar om Rousseaus dramatiska liv, varför hans tankar gjorde att han tvingades till landsflykt och vad han menade med att socialiseringen i samhället står i vägen för sanna möten mellan människor.Steve Sem Sandbergs bok: https://www.adlibris.com/se/bok/oceanen-9789100804060 Biljetter till Bildningskomplexet live den 7 mars, "Hur man botar en fanatiker": https://jfst.se/om-oss/kalender/2024/mars/bildningskomplexet-live-hur-man-botar-en-fanatiker-med-natalie-lantz-7-mars/Stötta podden på patreon.com/bildningskomplexet och få avsnitt före alla andra eller på SWISH på 0709262541.Facebook: BildningskomplexetInstagram: BildningskomplexetTwitter: @BenjaminElforsE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Katia De Marco"Castelli d'aria"e altre fiabe finlandesiZacharias TopeliusIperborea Edizioniwww.iperborea.comTraduzione e Postfazione a cura di Katia De MarcoL'anelito al sogno e alla fantasia in una raccolta di fiabe d'autore che mescolano con grazia tradizione europea e folklore finnico.Uno sguardo puro, un animo di bambino e la capacità di abbandonarsi alla fantasia e al sogno: sono queste le porte per accedere al bello e alla realtà più profonda e nascosta delle cose. Chi vuole vedere e conservare in sé l'incanto di Oberon che con il suo flauto fa ballare i bambini, o lo splendore della «bambina nel cielo, seduta sul bordo delle nuvole vespertine a tessere una tela di filo d'argento», dovrà farlo prima che l'età adulta gli veli gli occhi. Perché a fare castelli in aria non sono i pazzi, ma gli eletti capaci di vederli davvero, quei castelli fatti d'aria e popolati di magiche creature. Inserendosi nel filone delle fiabe d'autore di Perrault, dei fratelli Grimm e di Andersen, l'opera di Zacharias Topelius si arricchisce del patrimonio folklorico finnico confluito nell'epos nazionale del Kalevala e insieme fa trapelare una spiccata sensibilità per una natura mai disgiunta da bellezza e religiosità. Il paesaggio del grande Nord, con i suoi arcipelaghi e le sue brughiere, diventa a tratti protagonista, trasfigurandosi in uno splendido e arcano luogo di pace raggiungibile solo in sogno nelle Isole delle Piume, oppure animandosi di vita propria nella Corte dei fiori, dove alberi e fiori nordici prendono la parola per esprimere sentimenti tutti umani in un delicato minuetto venato di umorismo. E quella stessa leggerezza da passo di danza ravviva anche le narrazioni in cui l'insegnamento morale è più sentito, come nel caso del Gallo del campanile o del Cappello di Parigi, con la loro condanna della superbia e della presunzione, facendo di questa raccolta di fiabe di metà Ottocento un intreccio di poesia e pedagogia dall'equilibrio perfetto.Zacharias Topelius (1818-1898)- scrittore finlandese di lingua svedese considerato cantore nazionale, è autore di circa trecento testi per bambini, tra fiabe, racconti e poesie, oltre che di romanzi storici, testi teatrali e opere divulgative di argomento storico, naturalistico e geografico. Fine conoscitore e promotore del patrimonio culturale del suo paese, vi attinse per i quattro volumi di Sagor (Fiabe, 1847-1852) dai quali è tratta questa raccolta, come pure per gli otto di Läsning för barn (Letture per bambini, 1865-1896). Castelli d'aria è il decimo volume della serie di fiabe nordiche curata da Bruno Berni per Iperborea, dopo Fiabe lapponi, Fiabe danesi, Fiabe islandesi, Fiabe svedesi, Fiabe faroesi, Fiabe norvegesi, Leggende groenlandesi, Fiabe finlandesi e Intorno al fuoco. Fiabe e storie della terra dei sami.Katia De Marco, piemontese trapiantata a Cagliari, si è laureata in inglese e svedese, lingue da cui traduce da quasi vent'anni con una cinquantina di libri al suo attivo per numerose case editrici, tra cui Iperborea, Marsilio, Einaudi, NNEditore. Björn Larsson, Mikael Niemi, Per Olov Enquist, Åsa Larsson, Jonas Khemiri, Steve Sem-Sandberg e Tom Malmquist sono alcuni degli autori su cui ha lavorato.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itQuesto show fa parte del network Spreaker Prime. Se sei interessato a fare pubblicità in questo podcast, contattaci su https://www.spreaker.com/show/1487855/advertisement

Med det norska Vestlandets karga miljö som skådeplats har Jon Fosses pjäser satts upp över hela världen och lyckats sätta fingret på de universella frågorna. Maria Edström reflekterar över hans Trilogin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 10 november 2015."Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden."Ungefär så säjer Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet från 2013. Och när man läser Fosse förstår man lite hur han menar. Som en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag - vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter "Jag är vinden".Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i den nya boken "Trilogin" finns allt detta. Den består av tre berättelser "Sömnlösa" från 2007, fem år senare kom "Olavs drömmar" 2012 och 2014 kom så "Kvällning".Det hela börjar med hur det unga paret Asle och Alida går runt på Björgvins gator, ett gammalt namn för Bergen. De söker nattkvarter, de är inte gifta och Alida är gravid och överallt blir de avisade. Den bibliska associationen kommer ju rätt omgående men här handlar det kanske mer om det Fosse kallar negativ mystik, om det frånvarande, det såriga.Asle och Alida är ett slags inverterade Josef och Maria, deras uppbrott från Dylgja är fyllt av konflikter. Alida och hennes mor kommer inte överens och Alida stjäl med sig mat och pengar och slår sin mor. Asles handlande är än mer dunkelt och misstänkt. De två är ett slags missanpassat par och känns igen från Fosses författarskap i olika inkarnationer.Ofta förekommande är den unge mannen som hamnat i en korseld mellan skapande och våld eller missbruk. I pjäsen "Barnet" från 1997 som just nu spelas på Dramaten i Stockholm är den unge mannen liksom riktningslös, vill mest dricka öl även om han vill ha kärleken och barnet. Ibland som i en av de tidiga romanerna "Båthuset" från 1989 är den unge mannen helt oförmögen till relationer "Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig och jag går inte ut" som omkvädet lyder men han har spelat på danser och nu försöker han skriva om sin oro.Eller som i "Melancholia" från 1995 om landskapsmålaren Lars Hertervig - "alla målare ska inte dödas" är hans kryptiska kväde, också han i brytpunkten mellan kanske snarare vansinne och kreativitet. Också Asle har gåvan efter sin försvunne far Sigvald, att spela fiol, "att man spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga" som fadern lärt honom. Men som också sagt att spelmans öde är ett olycksöde:"Alltid ge sig själv till andra, sa hanAlltid det, sa hanAldrig få vara hel i sitt eget, sa hanAlltid försöka göra de andra hela, sa han"Också Asle älskar sin Alida, vill henne och det väntande barnet väl. Och Alida älskar sin Asle och ser inte vad han är mäktig.Fosse skriver utifrån en helt icke-moraliserande utgångspunkt, istället är det svårigheterna för dessa unga människor att hitta sin plats i tillvaron som stiger upp i språket om det så utspelas på 1980-talet eller på Fosses gammelmorföräldrars tid, så finns där temat om att bli vuxen, bli ansvarig och separera från föräldragenerationen och det temat varieras i en mängd av hans gestalter.Första delen av "Sömnlösa" slutar: "det är det stora svävandet som är viktigt, det har spelandet lärt honom, det är väl en spelmans öde att veta sådant, och för honom heter det stora svävandet Alida".I andra delen av "Sömnlösa" föder Alida deras barn, här sker det bakom stängd dörr men i "Morgon och kväll" från 2000 är Olai tagen av sin son Johannes födelse "Han är fin Ja du store tid Du har fått dig en son och mjukt och vått och så detta underliga lugna lugn".Barn som föds, eller som i pjäsen "Barnet" dör har stor plats i Fosses skrivande, kanske för att döden och generationernas gång också är så betydelsefulla. Men vi lämnar paret i ro:"Du och jag, säger AsleOch så lille Sigvald, säger Alida"Men i den andra berättelsen "Olavs drömmar" förstår vi också grymheten hos Asle och Alida, har Asle mördat, vad hände med Alidas mor, med mannen vid båthuset, med hyresvärdinnan? Han är också girig efter det vackra armbandet trots att de unga tu egentligen behöver vigselringar för att verka respektabla. Dessutom har de skrivit om sin historia, de kallar sig nu Olav och Åsta och kommer från Vik, Olav och Åsta Vik. Det finns något thriller-artat eller kanske Dostojevskij-artat över mycket av det Fosse skrivit. En av mina favoritpjäser är "Sonen", en riktigt svart liten historia om en son som efter lång tid besöker sina gamla föräldrar. En försupen granne kommer förbi och börjar gå på om att sonen suttit inne under sin bortavaro och sonen lackar till och slår ihjäl grannen. Sonen tror att föräldrarna ska förstå och till och med uppskatta att slippa den jobbige grannen men de blir bara besvikna "nu är allt bara ännu tommare och mörkare" som det heter.För det är någonting med våldet, förstörelsen och skapandet som hänger samman på ett motstridigt sätt hos Fosse. I "Morgon och kväll" tänker Olai på sin Guds-bild där "han kan höra lite av vad denne hans Gud vill säja honom när en spelman spelar bra, ja då finns han där, för den goda musiken den avvisar ju världen, men det tycker inte Satan om och därför ställer han alltid till så mycket bråk och fanskap där en god spelman spelar".Så kärleken och födelsen, skapandet och förstörelsen finns där i jämnbredd hos Fosse och hos Alida och Asle i både "Sömnlösa" och "Olavs drömmar" och där den sistnämnda slutar i döden. Och i den tredje berättelsen "Kvällning" är det Alidas dotter Ales, syster till Sigvald, hon sitter nu gammal och gråhårig i sitt hus. Och modern Alida och hennes liv kommer till Ales och blir märkligt närvarande, det är som om modern finns i huset, som hennes liv levs där samtidigt. Det här sättet att låta generationerna och olika tider liksom lägga sig på varandra, tvinnas in i varandra har Fosse använt flera gånger. I "Morgon och kväll" får vi inte bara följa Johannes födelse utan också hans död, där han rör sig i ett slags mellanrum innan han far - hans dotter Signe ser prästen kasta jord på hans kista "och Signe tänker att du far Johannes, du far Johannes".I "Melancholia" minns Hertervigs syster Oline sin bror som kommer allt starkare till henne under en dag där hon till slut dör. Och i romanen "Det är Ales" från 2004 tvinnas en kvinnas minnen av sin döde man runt andra i släkten generationer tillbaka, också innan hon dör. Att dö är ett slags passage hos Fosse, där trådarna bakåt repas upp eller vävs samman till en väv att låta sig falla i, att någonting tar emot. Ofta finns en bild av hur naturen, en vind, en våg, ett svävande absorberar och lyfter."All sjö är Asle och hon går längre ut och så är Asle omkring henne som han var den kvällen de träffades när han spelade till dans för första gången där i Dylgja och allt är bara Asle och Alida och så slår vågorna över Alida och Ales går ut i vågorna"Mycket har sagts om Fosses religiositet, numera är han katolik men länge var han kanske ett slags otrogen kväkare efter sin morfar och närmast hatisk till norska statskyrkan. Hos kväkarna finns momenten av tystnaden, av tron på ett ljus hos varje människa och ting. Kanske det också, tänker jag, finns ett mått av ett slags förkristen föreställningsvärld, många natur-religioner har samma förhållande till det heliga i allt, förfädernas närvaro och födelse och död som ett slags passage. Men man kan ha vilken religion man vill eller inte ha någon som helst gudstro - Fosse går att läsa och slår an en sträng över hela världen.Har man som jag dessutom som också har en svaghet för science fiction så kan man läsa in parallella verkligheter, ett annat sätt att se på tiden och rummet och kanske också ett annat sätt att se på berättandet.Som Fosse sa i intervjun i NRK så skriver han inte om nånting, han låter sig liksom skrivas av nånting. Någonting dyker upp, och det gäller att få tag i det och skriva ner det fort som fanken, som Jon Fosse säjer här i intervjun, man måste lyssna efter det och få fatt i det snabbt.Maria Edström, kritiker"Trilogin" av Jon Fosse kommer ut den 27 november 2015 i översättning av Urban Andersson som också översatt böckerna "Melancholia", "Morgon och kväll" och "Det är Ales". Romanen "Båthuset" är översatt av Steve Sem-Sandberg.

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet – så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande – eller brist därpå – hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades – och samhällets – börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound – fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" – Norge – inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är – eller kunde varit – ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären – den polske skulptören Miroslaw Balka – återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält – som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket – var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet – och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt – och det är viktigt – erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

Den 17 mars 2023 dog författaren Dubravka Ugrei, 73 år gammal. Följ med hem till henne i Amsterdam i ett reportage från 2006 om exilens villkor, om glömska, språk och ensamhet. Att skriva böcker med titlar som Den ovillkorliga kapitulationens museum eller Smärtans ministerium, det säger något om en författare.Dubravka Ugrešić, född 1949, var professor i litteraturvetenskap i Zagreb när hon av politiska skäl tvingades lämna sitt land 1993.Och just detta, att hon lämnat sitt land, att hon levde i exil - det är de teman hon bearbetar i sina mycket personliga romaner – en sorts tankarnas tröskverk; splittrade kartor, rika berättelser om minnet, glömska, språk och ensamhet.Anneli Dufva och Katarina Wikars träffade henne i Amsterdam 2006, och där hon bodde framtill sin död, och i programmet medverkar också hennes svenske översättare Djordje Zarkovic, samt författaren Steve Sem-Sandberg. Som uppläsare hör vi Gunilla Röör.

En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto."En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datumOch jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet. De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem", som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...Det är det som gör henne så intressant.Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här, 2004:–Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.Anneli Dufva

Jean-Jacques Rousseau är en av Europas mest omtalade personer. Hösten 1765 tillbringar han 45 dagar på ön Ile Saint- Pierre på flykt undan offentligheten efter att hans upplysta resonemang om religion väckt anstöt och han anklagats för att vara en avfälling. Livet på ön är en tillflykt, men snart kan filosofen inte fly längre. Oceanen är en roman om en kompromisslös solitär. Steve Sem-Sandberg i samtal med Alf Linderman, direktor för Sigtunastiftelsen. Medarrangör Albert Bonniers förlag

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

Gespräch mit Benjamin Dürr "Erzberger. Der gehasste Versöhner. Biografie eines Weimarer Politikers" - Alejandro Zambra "Fast ein Vater" - John Wray "Madrigal" Erzählungen - Steve Sem-Sandberg "W" - Leslie Jamison "Es muss schreien, es muss brennen" - Fjodor Dostojewski "Die große Hörspiel-Edition" - Rätsel-Taxi mit Wally alias Brigitte Hobmeier

Neues vom Buchmarkt - heute mit einem Roman über jenen Mann, dem Georg Büchner sein Drama "Woyzeck" widmete: "W." von Steve Sem-Sandberg.

Katrin Schumacher mit den 3 Literaturtipps der Woche: Steve Sem-Sandberg mit "W", Ingo Schulze mit "Tasso im Irrenhaus" und Caroline Ring mit "Botschafter des Lebens".

In der Lesart von Georg Büchner gibt er einem der meistgespielten deutschen Theaterstücke seinen Titel. Doch was machte Woyzeck zum Mörder? Wo Büchner auf mehrere historische Figuren zurückgreift, widmet Steve Sem-Sandberg der wichtigsten, Johann Christian Woyzeck, nun einen ganzen Roman. Von Rainer Moritz www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

Det är inte lätt att dra gränsen mellan galenskap och rationalitet i 1800-talets krigskaotiska Europa. Och var hörde legosoldaten och kvinnomördaren Woyzeck hemma? Hör Steve Sem-Sandberg berätta varför han bestämde sig för att själv gå till botten med den vilsekomna perukmakarsonen, känd från Büchners klassiska pjäs. Resultat blev romanen W. Gäst är också Tobias Barkman, kriminalreportern som skrev reportageboken Jakten på en mördare, i höst aktuell som dramaserie på SVT. Programledare Lisa Tallroth. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ett par färdas med sin son i bil på motorväg. Hustrun är förbittrad efter att hennes älskade mormor fått en ovärdig begravning. Något hon menar är mannens fel. Plötsligt möter de ett mycket oväntat hinder mitt i vägens körfält. Bábis skor är skriven för Sveriges Radios P1 av Steve Sem-Sandberg. För uppläsningen svarar Hannes Meidal. Novellen Bábis skor är producerad av Ludvig Josephson.

Arbetsgivarna och fackförbunden ska börja förhandla om reglerna för de som jobbar igen. | Politikerna i Östhammars kommun har sagt ja till att slutförvara avfall från kärnkraft där. | Svenska Akademien har fått två nya medlemmar. Det är författarna Steve Sem Sandberg och Ingrid Carlberg. | Läs texterna till nyheterna här: www.sverigesradio.se/lattsvenska Programledare: Ingrid Forsberg & Jenny Hallberg.

Författaren Carl Henning Wijkmark avled för en månad sedan och Lundströms Bokradio kallar till bokcirkel om hans både hyllade och sågade debutroman, Jägarna på Karinhall, som gavs ut 1972. Manusförfattaren och filmregissören Lisa Langseth diskuterar satirromanen med författaren och översättaren Aris Fioretos och programledare Kristofer Lundström som gör sin sista bokradio för den här gången. Romanen är en drift med nazismen, fascismen och maktfullkomlighet. Den är humoristiskt skriven och innehåller explicit beskrivna samlag, övergrepp och misshandel. Den har kallats kultroman, hur står den sig i dag? När litteraturkritikern Gabriella Håkansson i Dagens Nyheter skrev om "Jägarna på Karinhall" 2013 kallade hon den läsfest. Men enligt litteraturkritikern Sven Stolpe var romanen det vidrigaste han läst 1972. 2007 fick Carl Henning Wijkmark Augustpriset i den skönlitterära klassen för romanen "Stundande natten". Författaren Steve Sem-Sandberg intervjuade Wijkmark för Svenska Dagbladet och Wijkmark kommenterade då romandebuten "Jägarna på Karinhall": På 70-talet låg ju nivån på pryderiet litet lägre än den gör idag. Så hade jag också lagt mig vinn om att överdriva sexskildringarna. Jag ville att läsaren skulle uppröras, helst så mycket att han efteråt frågade sig varför blir jag så upprörd över sexscenerna och inte våldet som alltsammans bygger på? Andra böcker som nämns i programmet: "Dressinen" av Carl Henning Wijkmark "Samhället som teater" - estetik och politik i Tredje riket av Ingemar Karlsson och Arne Ruth. "Underkastelse" av Michel Houellebecq. En film som nämns är också "Salò, eller Sodoms 120 dagar"  från 1975 i regi av Pier Paolo Pasolini, baserad på romanen "De 120 dagarna i Sodom" från 1785 av Markis de Sade. Lisa Langseth är filmregissör och manusförfattare. Aris Fioreros är författare och översättare. Skriv till oss: bokradio@sverigesradio.se Programledare: Kristofer Lundström Redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson, producent

Í þættinum er rætt við Guðrúnu Hannesdóttur ljóðskáld um ljóðbók hennar Spegilsjónir sem kom út síðsumars hjá bókaútgáfunni partus. guðrún les nokkur ljóð úr bókinni, „lúðurhljómur“; „leiðarvísir“; „afsökunarbréf til Jónasar“; „hér“ og titilljóðið „ spegilsjónir“. Einnig er sagt frá tilnefningum Svía til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs 2020 sem eru skáldsagan W eftir Steve Sem-Sandberg sem fjallar um fótgönguliðann Woyseck sem árið 1821 varð ástkonu sinni að bana og síðar dæmdur til að hálshöggvast.Enn þann dga í dag eru réttarskjöl þessa máls aðgengileg og þau notfærði Steve Sem-Sandberg sér við gerð skáldsögu sinnar líkt og þýska leikritaskáldið Georg Büchner gerði við skrif leikrits síns Woyzeck tvö hundruð árum fyrr. Sagt er frá þessum viðamikla þætti fótgönguliðans Woyzecks í mennningarsögunni, einkum þó bók Steves Sem-Sandbergs. Hin bókin sem Svír tilnefna er í raun tvær bækur, tvöföld ljóðabók ljóðskáldsins Johann Jönson marginalia/exterminalia.Í þættinum er rætt við Eirík Örn Norðdahl ljóðskáld sem þekkir vel til sænskrar ljóðlistar og aukin heldur Johan Jönsson. Lesin eru brot úr báðum þessum verkum sem Svíar tilnefna. Lesari: Jóhannes Ólafsson

Í þættinum er rætt við Guðrúnu Hannesdóttur ljóðskáld um ljóðbók hennar Spegilsjónir sem kom út síðsumars hjá bókaútgáfunni partus. guðrún les nokkur ljóð úr bókinni, „lúðurhljómur“; „leiðarvísir“; „afsökunarbréf til Jónasar“; „hér“ og titilljóðið „ spegilsjónir“. Einnig er sagt frá tilnefningum Svía til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs 2020 sem eru skáldsagan W eftir Steve Sem-Sandberg sem fjallar um fótgönguliðann Woyseck sem árið 1821 varð ástkonu sinni að bana og síðar dæmdur til að hálshöggvast.Enn þann dga í dag eru réttarskjöl þessa máls aðgengileg og þau notfærði Steve Sem-Sandberg sér við gerð skáldsögu sinnar líkt og þýska leikritaskáldið Georg Büchner gerði við skrif leikrits síns Woyzeck tvö hundruð árum fyrr. Sagt er frá þessum viðamikla þætti fótgönguliðans Woyzecks í mennningarsögunni, einkum þó bók Steves Sem-Sandbergs. Hin bókin sem Svír tilnefna er í raun tvær bækur, tvöföld ljóðabók ljóðskáldsins Johann Jönson marginalia/exterminalia.Í þættinum er rætt við Eirík Örn Norðdahl ljóðskáld sem þekkir vel til sænskrar ljóðlistar og aukin heldur Johan Jönsson. Lesin eru brot úr báðum þessum verkum sem Svíar tilnefna. Lesari: Jóhannes Ólafsson

Í þættinum er rætt við Guðrúnu Hannesdóttur ljóðskáld um ljóðbók hennar Spegilsjónir sem kom út síðsumars hjá bókaútgáfunni partus. guðrún les nokkur ljóð úr bókinni, „lúðurhljómur“; „leiðarvísir“; „afsökunarbréf til Jónasar“; „hér“ og titilljóðið „ spegilsjónir“. Einnig er sagt frá tilnefningum Svía til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs 2020 sem eru skáldsagan W eftir Steve Sem-Sandberg sem fjallar um fótgönguliðann Woyseck sem árið 1821 varð ástkonu sinni að bana og síðar dæmdur til að hálshöggvast.Enn þann dga í dag eru réttarskjöl þessa máls aðgengileg og þau notfærði Steve Sem-Sandberg sér við gerð skáldsögu sinnar líkt og þýska leikritaskáldið Georg Büchner gerði við skrif leikrits síns Woyzeck tvö hundruð árum fyrr. Sagt er frá þessum viðamikla þætti fótgönguliðans Woyzecks í mennningarsögunni, einkum þó bók Steves Sem-Sandbergs. Hin bókin sem Svír tilnefna er í raun tvær bækur, tvöföld ljóðabók ljóðskáldsins Johann Jönson marginalia/exterminalia.Í þættinum er rætt við Eirík Örn Norðdahl ljóðskáld sem þekkir vel til sænskrar ljóðlistar og aukin heldur Johan Jönsson. Lesin eru brot úr báðum þessum verkum sem Svíar tilnefna. Lesari: Jóhannes Ólafsson

"W" och "O". Det är de kortfattade titlarna på dagens prisnominerade verk! Lyssnarjuryn diskuterar Steve Sem-Sandbergs bok om Woyzeck och Judith Kiros läser dikten "Scenkonst" ur "O" LYSSNARNAS MEST ÄLSKADE NOVELLER Under Litteraturveckan efterlyser och diskuterar Marie Lundström lyssnarnas läsarfavoriter och i dag har turen kommit till novellen! Vilka har lyssnarna valt? NOVELLKONST MED KLAS ÖSTERGREN Under Litteraturveckan i P1 bjuder programmet Radionovellen på nyskrivna nordiska noveller och Sverige representeras av författaren Klas Östergren. Hör intervju i P1 Kultur om vad som utmärker en riktigt bra novell. ROMANPRISJURYN LÄSER "W" STEVE SEM-SANDBERG I dag analyserar Lyssnarjuryn den tredje nominerade romanen till Sveriges radios Romanpris, "W" av Steve Sem-Sandberg . Årets jury kommer från bokcirklar i Värmland och Närke och består av Sabina Goméz Jansson, Felix Egegren, Olivia Ebbeson och Helli Malers. LYRIKPRISET: DIKTLÄSNING UR "O" Den tredje nominerade till Lyrikpriset är poeten Judith Kiros. Hör henne läsa ur sin diktsamling "O". Programledare: Fredrik Wadström Producent: Maria Götselius

Nu är det äntligen dags för veckan då litteratur, läsning och läsarna är i fokus! Lyssnarjuryn diskuterar Nina Wähäs "Testamente", nominerad till Sveriges Radios romanpris. Och så blir det uppläsning ur Ensamtal av Ann Jäderlund, nominerad till Lyrikpriset. Häng med från början och möt Litteraturveckans värd och fixstjärna Marie Lundström, som är med i P1 Kultur ända fram till fredagens Litteraturgala med prisutdelning, glitter och musik. På sociala medier efterlyser vi litterära verk som betytt extra mycket för er lyssnare och varje dag kommer Marie Lundström att kommentera och fundera kring de svar hon får. Idag, måndag, handlar det om romaner, på tisdag dikter, onsdag noveller och på torsdag är det musik som gäller, har du en textrad som gjort outplånligt intryck på dig? Litteraturveckan i P1 samlar Sveriges Radios alla litteraturutmärkelser: Romanpriset, Lyrikpriset och Novellpriset. Följ med från början när Romanprisjuryn diskuterar de fyra nominerade romanerna: "Testamente" av Nina Wähä, "Oktoberbarn" av Linda Boström Knausgård, "W" av Steve Sem-Sandberg och "Köttets tid" av Lina Wolff. Årets jury består av Sabina Gomez Jansson, Felix Egegren, Olivia Ebbeson och Helli Malers och idag tar de sig an Nina Wähäs "Testamente". Det blir också läsning ur den första nominerade diktsamlingen, "Ensamtal" av Ann Jäderlund. De andra fyra som är nominerade till årets Lyrikpris är "Mariginalia/Xterminalia" av Johan Jönson, "O" av Judith Kiros, "Äpplen och päron" av Naima Chahboun och "Materialvägensägen" av David Vikgren. Dessutom intervjuar vi romanaktuella Malin Lindroth, som i dagarna ger ut "Rolf". Programledare: Fredrik Wadström Producent: Maria Götselius

I Tysslinge by har tio kvinnor träffats och pratat liv och läsning i trettio år. Nu är de utvalda för att vara med och välja ut årets romanpristagare. När Jenny Teleman och Lina Kalmteg besöker dem är de igång med läsningen av Steve Sem-Sandbergs "W". Bokcirkeln i Tysslinge är en av de fyra utvalda bokcirklarna som under våren läser de fyra nominerade romanerna till Sveriges Radios Romanpris 2020, röstar på en vinnare och dessutom skickar en representant till lyssnarjuryn som under Litteraturveckan i P1 20-24 april diskuterar en roman om dagen. De fyra nominerade böckerna är: "Testamente" av Nina Wähä, "Oktoberbarn" av Linda Boström Knausgård, "W" av Steve Sem-Sandberg och "Köttets tid" av Lina Wolff. SVENSKA FOLKETS CORONABERÄTTELSER Genom historien har vi människor drabbats av många olika epidemier och kriser. Och mitt i den pandemi som vi just nu befinner oss i håller Nordiska museet på med att samla in berättelser från människor runtom i landet, om hur de påverkas av corona-virusets spridning. P1 Kulturs reporter Helena Nordenberg fick följa med in i museets hjärta, arkivet. BLENDA - EN SOULSTJÄRNA ÄR FÖDD För någon vecka sedan kom beskedet att svenska artisten Blenda, med bara några få singlar i ryggen, har skrivit kontrakt med amerikanska stjärnan Pharrell Williams skivbolag - men det är med visst motstånd hon blivit artist. P1 Kulturs Viveca Bladh har träffat Blenda Nkímyá. Hennes nya singel heter "Options". OBS OM FÖRFATTAREN OCTAVIO PAZ Octavio Paz tilldelades Nobelpriset 1990, men hans essäer där han utvecklar begreppet mexikanskhet, är nog minst lika inflytelserika. Författaren Dan Jönsson tittar närmare på dem och funderar över hur vi alla på sätt och vis är mexikaner. Programledare: Karsten Thurfjell Producent: Nina Asarnoj

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och eftersom konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska det då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minneplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevede det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallerlighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

Sandra Petrignani, “La corsara. Ritratto di Natalia Ginzburg” - Antonio Prete, “Nostalgia. Soria di un sentimento” - Steve Sem-Sandberg, “I prescelti”

Sandra Petrignani, “La corsara. Ritratto di Natalia Ginzburg” - Antonio Prete, “Nostalgia. Soria di un sentimento” - Steve Sem-Sandberg, “I prescelti”

Steve Sem Sandberg, I prescelti, Marsilio

Meet two of Europe's most talented novelists. Swedish writer Steve Sem-Sandberg’s The Chosen Ones follows his towering novel The Emperor of Lies in describing brutality and tenderness in the Nazi era – this time in a home for sick children in Vienna. Icelandic novelist Sjón’s highly anticipated Moonstone: The Boy Who Never Was is a moving depiction of a young gay man’s experience in 1918 Iceland. They talk to Rosie Goldsmith in this event recorded live at the 2016 Edinburgh International Book Festival.

I veckans Kritiken är andra världskriget utgångspunkten för ett författarsamtal med Ola Larsmo, Astrid Seeberger, Steve Sem-Sandberg och Lotta Lundberg. Programledare Anneli Dufva bjudit in fyra författarna som alla har skrivit romaner som förhåller sig till kriget - hur har de valt historierna och varför just de? Romanerna kan skildra krigsåren, men också tiden före och efter, oftast en bit från slagfälten. Vad hoppas författarna kunna förmedla med sina berättelser? Steve Sem-Sandbergs De utvalda och De fattiga i ód, Lotta Lundbergs Skynda, kom och se och Timme noll, Ola Larsmos Förrädare och En glänta i skogen och Astrid Seebergers nyutgivna Nästa år i Berlin - alla är romaner där konsekvensen av nazismen och andra världskriget träder fram i sin fasansfulla tydlighet, om än på vitt skilda sätt. Hör veckans Kritiken som den här gången helt ägnas åt 70-årsminnet av andra världskrigets slut. De verk som rekommenderas i slutet av programmet Lotta Lundberg: Vibeke Olsson ”Ulrike och kriget” Steve Sem-Sandberg: Imre Kertesz ”Mannen utan öde”, Astrid Seeberger: ”En kvinna i Berlin”, anonym författare Ola Larsmo: Ann-Marie Ljungbergs ”Mörker stanna hos mig”, samt filmdramatiseringen av Wannsee-konferensen. Programledare Anneli Dufva nämnde Astrid Lindgrens krigsdagböcker.

Del 7. Motstånd och ljus Är våld en oupplöslig del av omsorgen? Hur förhåller vi oss till det galna och otämjda? Finns det likheter mellan Beckomberga och Steinhof? Vi träffar Sara Stridsberg och Steve Sem-Sandberg på Albert Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm. Deras samtal handlar om diagnoser, om språkets moral och om himlar som öppnar sig. Om okuvlig motkraft och kärlek som övervinner allt förstånd. Sara Stridsberg är nominerad till Årets svenska skönlitterära bok för ”Beckomberga. Ode till min familj”, Albert Bonniers förlag. Steve Sem-Sandberg är nominerad i samma kategori för ”De utvalda”, Albert Bonniers förlag.

Barn med fel hudfärg. Barn som skelar, har polio, är sängvätare: barn som inte passar in i den ariska rasmodellen. Under andra världskriget samlas de in av de nazistiska myndigheterna i Wien, och sätts på uppfostringsanstalten Spiegelgrund. Hundratals av barnen kommer aldrig därifrån. Om detta skriver författaren Steve Sem-Sandberg i sin nya bok De utvalda. Marie Lundström träffar honom i Wien. Vad väger tyngst: behovet av att minnas övergreppen, eller behovet att glömma för att kunna gå vidare? Den tyska nazismens grymheter är inte bara en del av Europas historia, den är också närvarande i flera generationer efter en överlevare av förintelselägren. Den brasilianske författaren Michel Laub är själv barnbarn till en judisk överlevare. Nu kommer Laubs första roman på svenska, Att falla, och vår reporter Jenny Teleman har träffat honom. Och så ger vi plats för upphovet till klassiska barnboksfigurer som Max, Vilda bebin, Loranga, Mazarin och Dartanjang - Barbro Lindgren. Nu kommer hennes Dikter i urval - hör henne själv läsa några favoriter.

Hösten 2012 diskuterade Marie Lundström Franz Kafkas roman Processen tillsammans med författarna Rose Lagercrantz och Fredrik Sjöberg. Här kan du höra bokcirkelsamtalen igen. Sidangivelserna gäller pocketutgåva i översättning av Karl Vennberg Träff 1: Vi möts vid första kapitlets slut, på sidan 57. Vi har läst förordet av Steve Sem-Sandberg och första kapitlet. Träff 2: Vi möts vid femte kapitlets slut, på sidan 130. Träff 3: Vi möts vid sjunde kapitlets slut, på sidan 225. Träff 4: Vi möts på sista sidan och går i mål!

Hösten 2012 diskuterade Marie Lundström Franz Kafkas roman Processen tillsammans med författarna Rose Lagercrantz och Fredrik Sjöberg. Här kan du höra bokcirkelsamtalen igen. Sidangivelserna gäller pocketutgåva i översättning av Karl Vennberg Träff 1: Vi möts vid första kapitlets slut, på sidan 57. Vi har läst förordet av Steve Sem-Sandberg och första kapitlet. Träff 2: Vi möts vid femte kapitlets slut, på sidan 130. Träff 3: Vi möts vid sjunde kapitlets slut, på sidan 225. Träff 4: Vi möts på sista sidan och går i mål!

Hösten 2012 diskuterade Marie Lundström Franz Kafkas roman Processen tillsammans med författarna Rose Lagercrantz och Fredrik Sjöberg. Här kan du höra bokcirkelsamtalen igen. Sidangivelserna gäller pocketutgåva i översättning av Karl Vennberg Träff 1: Vi möts vid första kapitlets slut, på sidan 57. Vi har läst förordet av Steve Sem-Sandberg och första kapitlet. Träff 2: Vi möts vid femte kapitlets slut, på sidan 130. Träff 3: Vi möts vid sjunde kapitlets slut, på sidan 225. Träff 4: Vi möts på sista sidan och går i mål!

Hösten 2012 diskuterade Marie Lundström Franz Kafkas roman Processen tillsammans med författarna Rose Lagercrantz och Fredrik Sjöberg. Här kan du höra bokcirkelsamtalen igen. Sidangivelserna gäller pocketutgåva i översättning av Karl Vennberg Träff 1: Vi möts vid första kapitlets slut, på sidan 57. Vi har läst förordet av Steve Sem-Sandberg och första kapitlet. Träff 2: Vi möts vid femte kapitlets slut, på sidan 130. Träff 3: Vi möts vid sjunde kapitlets slut, på sidan 225. Träff 4: Vi möts på sista sidan och går i mål!

Biblio 20100111 John Wray och litterära agenter. Han skildrar schizofreni med saklighet och känsla i spänningsromanen Lowboy. Möt John Wray en av USAs unga författarlöften. Innan han publicerade sin första roman gjorde han som alla blivande författare i USA; skaffade sig en agent. En sådan måste ha lite varulv i sig för att göra ett bra jobb, säger han. Nu har allt fler svenska författare också agent, inte bara de som är kommersiellt framgångsrika. Hur jobbar en litterär agent? Och vad ska han eller hon ha för egenskaper? Biblioteket har träffat amerikanska Nicole Aragi, med författare som Junot Diaz och Jonathan Safran Foer i sitt stall. Vi har också frågat Åke Edwardson och Steve Sem-Sandberg vad deras agenter betyder för dem. Han skildrar schizofreni med saklighet och känsla i spänningsromanen "Lowboy". Möt John Wray en av USAs unga författarlöften. Innan han publicerade sin första roman gjorde han som alla blivande författare i USA; skaffade sig en agent. "En sådan måste ha lite varulv i sig för att göra ett bra jobb", säger han. Nu har allt fler svenska författare också agent, inte bara de som är kommersiellt framgångsrika. Hur jobbar en litterär agent? Och vad ska han eller hon ha för egenskaper? Biblioteket har träffat amerikanska Nicole Aragi, med författare som Junot Diaz och Jonathan Safran Foer i sitt stall. Vi har också frågat Åke Edwardson och Steve Sem-Sandberg vad deras agenter betyder för dem. Programledare Anna Tullberg.

Biblio 20091116 Steve Sem-Sandberg intervjuas av Maarja Talgre Steve Sem-Sandberg har fått sitt stora internationella genombrott med De fattiga i Lodz. Romanen om det judiska getto som nazisterna inrättade i den polska staden har redan sålts till 16 länder, däribland USA, Storbritannien, Tyskland och Israel. Den har också nominerats till Augustpriset. Det är en roman om livet i den avspärrade stadsdelen, om det mördande slavarbetet och svältdöden, men också om överlevnad och livsvilja. Sem-Sandberg närgranskar också gettots av nazisterna tillsatta ledare Chaim Rumkowski och hans svårtydda roll. Trodde han på sin självvalda roll av räddare genom att göra gettot högproduktivt eller var han en medveten förrädare? Uppläsare: Helge Skoog. Steve Sem-Sandberg har fått sitt stora internationella genombrott med "De fattiga i Lodz". Romanen om det judiska getto som nazisterna inrättade i den polska staden har redan sålts till 15 länder, däribland USA, Storbritannien, Tyskland och Israel. Den har också nominerats till Augustpriset. Det är en roman om livet i den avspärrade stadsdelen, om det mördande slavarbetet och svältdöden, men också om överlevnad och livsvilja. Sem-Sandberg närgranskar också gettots av nazisterna tillsatta ledare Chaim Rumkowski och hans svårtydda roll. Trodde han på sin självvalda roll av räddare genom att göra gettot högproduktivt eller var han en medveten förrädare? Steve Sem-Sandberg samtalar med Maarja Talgre. Uppläsare är Helge Skoog.

Idag gästas Nordegren i P1 av augustprisnominerade författaren Steve Sem-Sandberg, aktuell med den kritikerrosade romanen De fattiga i Lodz. Intervjun spelades in under förmiddagen och vi sänder den i förkortad version i programmet. Redan nu kan du höra hela intervjun här! Det blir också en intervju med försvarsminister Sten Tolgfors om de svenska trupperna i Afghanistan. De svenska soldaterna är också, liksom ÖB och försvarsministern själv, huvudpersoner i Teater Tribunalens nya föreställning Den tappre soldaten Svejks äventyr i terrorkrigens tidevarv. Vi pratar med regissören Richard Turpin och ensemblen kommer till studion och framför delar av pjäsen live. Bisittare är Nina Lekander.