Podcasts about Tage Erlander

På nyheterna: Putin, Gaza, Trump och plattmaskar. Men hur mår vi? Åtta svenskar, från norr till söder, släpper in oss i sina liv en vanlig dag i mars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Edith går i sexan i Alingsås och oroar sig över sina betyg och ångrar att hon önskat sig sygrejer. I Västerås pluggar Naim till sjuksköterska och oroar sig för världskrig men är mest rädd för myror.I Aspudden har Fredrik sagt upp sig från sitt jobb för att känna sig fri och i Göteborg driver Nadja sin egen restaurang för att hon älskar att laga mat.I Piteå kämpar Sofia för sina barn och drömmer om Pompeji och i Vasastan drömmer Vlado om Sverige som det var förr, när människor lagade sina skor och Tage Erlander var statsminister.Men i Malmö känner Carl-Henrik framtidstro eftersom AI kommer göra världen bättre. Och i Vreten funderar Linn på om ett kafferep med Putin, hennes mormor och jobbarkompisarna från rörfirman skulle kunna rädda världsfreden.Dokumentären är gjord mars 2025.Reportrar: Anna FreyHåkan EngströmYlva LindgrenIda LundqvistLotta MalmstedtRandi Mossige-NorheimSofia KottorpProducenter: Anna FreyYlva LindgrenSlutmix: Sandra Pettersson

1969 och 1970 kom Barbro Lindgren ut med två böcker om en pappa i tehuva, en son med bullkinder, en farfar som ibland tror sig vara statsminister samt en gammelmorfar som är så gammal att han bor i ett träd i skogen. Den könsseparatistiska familjen har sedan dess blivit teve, lp, seriealbum, pjäser, opera, tecknad film och en evig referens för gästande Ellinor Östberg. Tage Erlander nämns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här kommer det tredje avsnittet i den trilogi ingen visste att vi höll på med. Från Oppenheimer till testprogrammen för kärnvapen har det nu blivit dags för den svenska debatten om kärnvapen.Det är många författare och dokumentärmakare som har närmat sig det här spännande ämnesområdet. Men när jag och Daniel pratade ihop oss kände vi båda två att för lite uppmärksamhet har riktats mot viktiga frågor som: punktskatt på lättöl, dålig stämning i tågvagnar på Saltsjöbanan och Sveriges ÖB:s buffliga handstil.Att Sverige aldrig blev en kärnvapenmakt trots militärens stundtals ihärdiga kamp för egna bomber handlar om socialdemokratisk partipolitik, om den allmänna opinionen och om konsten att sitta lugnt i båten.Hoppas ni gillar avsnittet!Läslista:Agrell, Wilhelm, Övrig illegal verksamhet: övervakningen av de svenska kärnvapenmotståndarna 1958-1968, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1999Agrell, Wilhelm, Svenska förintelsevapen: utvecklingen av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-1970, Historiska media, Lund, 2002Karlsson, Gunnel, Från broderskap till systerskap: det socialdemokratiska kvinnoförbundets kamp för inflytande och makt i SAP, Arkiv, Diss. Göteborg : Univ.,Lund, 1996Eriksson, Nancy, Nancy: Nancy Eriksson minns, Bonnier, Stockholm, 1985Sundberg, Ulf i Frankson, Anders (red.), Sverige under kalla kriget: myter och legender, Lind & Co, [Stockholm], 2021Ljudklipp av Erlander och Inga Thorsson kommer från Göran Ellungs dokumentärserie ”Tage Erlander – makten och sanningen”. Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den här gången går Daniel till Tage Erlander för att förstå känslorna efter 5-2 mot Motala. David får reagera på en rad chockerande uppgifter och erbjuder sig att skjutsa Linnea Larsson. 

"Det er en svær tid for Sverige. En 25-årig kvinde gik i seng i aftes på en helt almindelig aften, men hun vågnede aldrig igen. I morges døde hun i en eksplosion i Uppsala." For et par uger siden tonede Sveriges borgerlige statsminister, Ulf Kristersson, frem på nationalt fjernsyn i bedste sendetid med disse dystre ord. Han erklærede også at man i nyere svensk historie aldrig har oplevet noget lignende. De seneste års bandekrig i Sverige har givet landet en uønsket Europarekord i antal skuddræbte og bombeeksplosioner. Der er bydele i de større svenske byer, hvor politiet for længst har opgivet at patruljere. Staten har mistet sit voldsmonopol og det understreger at det gamle socialdemokratiske ideal om 'Folkhemmet' slår gevaldige sprækker. Hvordan er Sverige, som af landsfaderen, socialdemokraten Tage Erlander blev døbt "verdens mest retfærdige land" kommet så vidt? Og hvordan forstår svenskerne deres egen historiske udvikling fra humanistisk stormagt til krigstilstande i gaderne? Det er nogle af spørgsmålene i denne uges Kampen om historien, hvor Adam Holm taler med Skandinavienkorrespondent for Kristeligt Dagblad Johan Varning Bendtsen. Musik: Adi Zukanovic.

I Lundströms Bokradio berättar tidigare statsministern Ingvar Carlsson öppenhjärtigt och nära om sina svåraste stunder i livet. Om hur döden påverkat honom på olika sätt sedan barndomen. Ingvar Carlssons nya bok heter "I sällskap med döden", som han själv kallar sitt bokslut. I år fyller han 89 år. Han var 23 år när han började arbeta i Statsrådsberedningen med statsminister Tage Erlander och en ung Olof Palme. Det var 1958. År 1986 blev han själv statsminister efter Olof Palmes död. Ingvar Carlsson har skrivit andra böcker men ingen så personlig som denna. I den nya boken går han systematiskt igenom sitt liv för att försöka förstå vad döden betytt för honom, skriver han. En sommar när han är tolv år går hans pappa plötsligt bort, en händelse som förändrar hans och familjens liv. Pappan Olof är den yngste sonen Ingvars stora trygghetsgestalt i tillvaron.– Jag har insett nu i slutet av mitt liv att min pappas död påverkade mig väldigt mycket som människa. Så klart den omedelbara chocken och saknaden. Men det innebar också att jag tidigt tog ansvar som kanske inte är vanligt för ett barn. Jag lärde mig att människan är väldigt stark. Det är en paradox men det kanske har gjort att jag klarat mig lättare i livet, säger Ingvar Carlsson i Lundströms Bokradio.Detta är det första av två program med Ingvar Carlsson i Lundströms Bokradio. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell

Sverige satsade tidigt på kärnkraften och kom att utveckla en egen teknologi kallad den svenska linjen. Bara några månader efter atombomberna släppts över Hiroshima och Nagasaki tillsatte ecklesiastikministern Tage Erlander en expertgrupp, Atomkommittén.I kalla krigets skugga samarbetade staten med näringslivet för svenska kärnkraftverk och atombomber. Den första svenska reaktorn R1, som var en ren forskningsanläggning, startades den 13 juli 1954 i ett bergrum vid Tekniska högskolan i centrala Stockholm. Med tiden blev Sverige en stormakt inom kärnkraft, men på 1970-talet vaknade en stark opinion mot kärnkraften.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Per Högselius, professor i teknikhistoria vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm som skrivit om kärnkraftens historia i bland annat artikeln Atomic Shocks of the Old - Putting Water at the Center of Nuclear Energy History.De allra första lyckade experimenten med att utvinna energi ur atomer utfördes i Berlin 1938 av de tyska fysikerna Otto Hahn, Lise Meitner och Fritz Strassmann. Under andra världskriget började flera nationer att forska inom området. Motivet var då framförallt framställning av kärnvapen.I Sverige startades forskningsanläggningen R1 redan 1954. Ytterligare två försöksreaktorer kom att byggas i Studsvik i Södermanland innan landets första kommersiella kärnkraftverk, Ågestaverket, R3, söder om Farsta i Stockholm laddades 1964 för att producera fjärrvärme och el, och i hemlighet vapenplutonium till programmet för att bygga svenska atomvapen.Under andra världskriget hade Sverige varit beroende av Nazitysklands kol. Därför blev oberoende viktigt i utvecklandet av svensk kärnkraft. Sverige satsade på så kallade tungvattenreaktorer som kunde drivas med naturligt, oanrikat, uran som man tänkte bryta på platser som Ranstad i Västergötland och Kvarntorp i Närke.Ågestaverket drevs till 1974 utan att leverera någon vinst förrän de sista två månaderna. Parallellt med konstruktionsarbetet på R3/Ågesta pågick projekteringen av R4 som byggdes vid Marviken på Vikbolandet. Anläggningen kom dock aldrig i drift som kärnkraftverk på grund av att teknikutvecklingen sprang ifrån planerna.Mellan 1972 och 1985 byggdes tolv stora kärnreaktorer på fyra platser: Oskarshamn, Ringhals, Barsebäck och Forsmark. Mot slutet av 1980-talet levererade de runt hälften av Sveriges totala elproduktion.På 1970-talet kommer de första folkliga protesterna mot kärnkraften. I valrörelsen 1976 lovar Centerledaren Thorbjörn Fälldin att inte tillåta nya reaktorer och att kärnkraften ska avvecklas. Efter valet tvingas han kompromissa med de övriga regeringspartierna och startar Barsebäck 2 1977. Fälldins regering faller 1978 efter oenighet om en folkomröstning om kärnkraften.Motståndet mot kärnkraft ökade efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA 1979. Eftersom kärnkraften kom att splittra partierna utlyses en folkomröstning till mars 1980 där Socialdemokraternas och Folkpartiets linje 2 vinner. Det innebär att Sverige ska ha högst tolv reaktorer. Riksdagen beslutar sedan att kärnkraften ska vara avvecklad år 2010.Bild: Reaktorn R1 på Kungliga Tekniska högskolan i StockholmOkänd - Tekniska museet Stockholm, Wikipedia, Public DomainMusik: Funny Days av New Library Sounds, Storyblocks AudioLyssna även på De hemliga svenska atombomberna.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För att lyssna på den här serien och alla andra avsnitt i Naudio Dox - prenumerera på ThirdEar+. Gå in på www.thirdear.studio för att teckna din prenumeration. Som betalande prenumerant får du då även exklusiv tillgång till Spår, En mörk Historia och Skuggland. När Hitlers trupper breder ut sig över Europa vet Sveriges regering att man inte kan stå emot ett tyskt anfall. I ett desperat försök att bevara neutraliteten offras mycket av demokratin. Ett system sätts i verket för att övertyga Hitler att inte invadera Sverige.På avlägsna platser runt om i landet spärrar man in värnpliktiga, civila och desertörer som misstänks ha farliga åsikter som kan förarga Hitler. Under hela kriget skickas folk till hemliga koncentrationsläger utan bevis eller rättegång. En av de drivande krafterna bakom systemet är landets nästa statsminister, Tage Erlander. Medverkande: Karl Molin, professor emeritus i historia vid Stockholms UniversitetTobias Berglund, författare och forskare i Sveriges politiska historia vid Uppsala UniversitetProgramledare: David LindénProducenter: Victoria Rinkous och Carl HaegerResearch och manus: Carl HaegerLjuddesign och slutmix: Daniel Murberg och Evelina Fernerud Originalmusik: Tor Wilén Producerat av Qast

Vi fick den stora äran att samtala med Carl-Oskar Bohlin som är Minister för Civilt Försvar i Sveriges regering. I detta avsnitt avhandlar vi individens ansvar i det mycket viktiga arbetet att stärka rikets totala försvarsförmåga, varför det är bra att vara en vardagsprepper och vad varje svensk medborgare bör klara av i händelse av en kris. Vi är oerhört tacksamma för att få samtala med ministern, vars roll inte funnits specifikt uttalad sedan andra världskrigets slut, där Tage Erlander var den sista att inneha denna viktiga post. Carl-Oskar har ju lovat att återkomma på sikt och om du har frågor, idéer eller tankar till ett kommande avsnitt med honom, är du välkommen att skriva frågor till info@vardagsprepping.se som vanligt!

Här kommer ett riktigt mysigt avsnitt. Vi ska prata om den sörmländska idyllen Harpsund. Det kanske känns självklart att svenska statsministrar har ett trevligt sommarställe, eller att statschefer på besök tvingas ut i en liten eka.Så har det inte alltid varit. När Tage Erlander fick nys om att herrgården och ägorna hade testamenterats till honom (så att säga) kände han bara ångest. Vad ska det bli av med detta?Ja, vad blev det av med detta? Lyssna på avsnittet.—LäslistaStrömberg, Sven, Harpsund: hus och händelser, Byggförl., Stockholm, 2003Wickström, Johan, 'Grön oas för storpolitik: i snart sju decennier har en sörmländsk herrgård varit en av de mest centrala platserna i den svenska politiska historien...', Kulturvärden., 2020:3, sidorna [6]-[13], 2020Sandberg, Thorsten, ”Harpsund — Statsministerns smultronställe” Populär historia november 2009 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I skuggan av betongen Vi besöker författaren John Ajvide Lindqvist i hans hem i skärgårdsidyllen Rådmansö för att prata om den gråa, trista förorten som motiv och miljö i skräckfiktionen. John Ajvide Lindqvist är Sveriges genom tiderna störste skräckförfattare och behöver ingen vidare presentation. Tomas och Lars säger: Nu är han äntligen här. Vi pratar också om: Låt den rätte komma in, By på höjden, Låt de gamla drömmarna dö, X - den sista platsen, Blackeberg, spökbacken, dödsbacken, “Får vi din moppe?”-grafittin, den opublicerade diktsamlingen Blackeberg: onaturliga mötesplatser, Sommaren 1985, socialdemokratins glansdagar, Rörelsen - den andra platsen, Tage Erlander, Hanteringen av odöda, Pappersväggar, Clive Barker, The Forbidden, Candyman, Råslätt, Norrahammar, urban legends, världens bästa skräcknovell In the Hills the Cities, De dödas röster, den outgivna radioföljetongen Nattkirurgen, Lilla stjärna, Norman Mailer - nej: Truman Capote! - nej: Raymond Chandler! - amerikanska filmbolagsblåsningar, Svarta Madame kom fram, Ouija-bräden, Matt Reeves, Let Me In, Tomas Alfredsson, Kvinnan i det låsta rummet, Rolf Lassgård, pjäsen och platsen Storstugan, Vänligheten, Patrick Bateman, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij, Brott och straff, Elias Canetti, Stephen King, Mr Harrigan's Phone, Tabitha Jane Spruce, Finders Keepers, The Dead Zone, Verkligheten, Samantha Fox, Mats Strandberg, Anders Fager, Mariana Enríquez, Vår del av natten, Det vi förlorade i elden, pjäsen De obehöriga, Peter Andersson, Ann Petrén, Leif Andrée, Mia Ajvide, Sulky och Bebbe regerar okej, Ordfront Förlag och självklart något om att alla egentligen är socialdemokrater innerst inne. Patreon-lyssnare avnjuter dubbel speltid där snacket fortsätter om allt från strömmingsfiske i gryningen till det kronologiska flödesschemat i TV-spelet Forbidden Siren. Nu är han äntligen här. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.

Alvar Lindencrona tillhörde den adliga ätten Lindencrona och var son till byrådirektör Gustaf Carl Adolf och Ingeborg Mignon Lindencrona.[2] Alvar Lindencrona utbildade sig till jurist och var under andra världskriget anställd på Försvarsdepartementet och senare på Kommunikationsdepartementet. Han var därefter på Luftfartsstyrelsen och medverkade i förhandlingar om bilaterala luftfartsavtal. År 1947 blev han verkställande direktör för försäkringsföretaget Thulebolagen och kvarstod på den posten till 1964, då företaget köptes upp av Skandia. Alvar Lindencrona spelade i hemlighet en ledande roll i beredskapsplaneringen av en svensk motståndsrörelse i händelse av ockupation, en så kallad stay behind-organisation, efter andra världskriget. Verksamhetens namn, eller täcknamn, är inte belagt, men kan ha varit "Arla gryning", eller bara "Stay behind". I Tage Erlanders dagböcker kallas den "Lindencronas kommitté". Alvar Lindencrona var med från tidigt i organisationens uppbyggnadsskede från i slutet av 1940-talet till dess den omkring 1954 hade fått fasta former och ledde planeringen till 1978. Uppgiften var att i samarbete med landets politiska och militära ledning planera en, av möjlig svensk regering i exil sanktionerad, underjordisk rörelse i händelse av ockupation. Bakgrunden var erfarenheter från andra världskriget av behov av organisation av motståndsrörelser i förhand för att kunna behålla en legitimitet genom en nära koppling till ett lands lagliga regering. Bakom organisationen låg statsminister Tage Erlander och hans inrikesministrar, Eije Mossberg och från 1957 Rune Johansson med hjälp av dennes statssekreterare Carl Persson. Trots det väsentliga militära inslaget i organisationens verksamhet låg förankringen inom kanslihuset i ett civilt departement ända fram till 1969, då den flyttades till försvarsdepartementet. Dess förankring i samhället skedde genom deltagande i dess styrgrupp av intresseorganisationsledare som Arne Geijer från LO och Valter Åman från TCO samt Bertil Kugelberg och senare Curt-Steffan Giesecke från Svenska Arbetsgivareföreningen. Från militär sida var huvudpersonen från början Carl August Ehrensvärd och senare Stig Synnergren och Carl-Eric Almgren. Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky hade också en roll i organisationen, som hade ett kansli med översten Anders Grafström som förste chef fram till mitten av 1960-talet. En förutsättning för Stay Behind-idén var samarbete med NATO, vilken hade en enhet för samordning av Stay behindorganisationerna i olika länder, Allied Clandestine Committe/Special Operations Planning Staff (ACC/SOPS). Den svenska organisationen var betydelsefull framför allt under Tage Erlanders regeringsperiod. Efter Olof Palmes tillträde minskade dess roll av allt att döma, möjligen också sammanhängande med att delar av organisationen komprometterats år 1965 av en brittisk diplomat och dubbelagent. Mötesplatser för organisationens ledning var bland annat Alvar Lindencronas kontor i Thulehuset på Sveavägen och hans 12-rumsvåning vid Stureplan. I Thulehuset fanns också ett kontor med särskild bakingång från Luntmakargatan. Lindencronas privatsekreterare var invigd, men kände inte till identiteten av de medlemmar av organisationen som släpptes in i Lindencronas rum. #CarlNorberg #DeFria #RealNews De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

Världen chockades av förödelsen av den första atombomben den 6 augusti 1945 över den japanska staden Hiroshima. Amerikanarna passade också på att testa en plutoniumbomb över Nagasaki tre dagar senare. Bara dagar efter atombomberna över Japan inleddes arbetet med att ta fram en svensk atombomb.I Hiroshima och Nagasaki dödades runt 150 000 människor. Ett nytt fruktansvärt vapen var fött och få kunde överblicka konsekvenserna av att atomklyvning skett utanför laboratorerna.Mindre än två veckor efter Hiroshima och Nagasaki gav den svenska överbefälhavaren uppdraget till Försvarets forskningsanstalt att skaffa kunskaper om hur kärnvapen fungerar tillsammans med ett betydande anslag på 450 000 kronor.I avsnitt 36 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell som är historiker med inriktning på freds- och konfliktsvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Svenska förintelsevapen.I februari 1948 lämnade försvarsstabschefen Nils Swedlund ett formellt uppdrag till Försvarets forskningsanstalt (FOA) att utreda möjligheterna att skaffa atomvapen. Tre månader senare var utredningen om ett framtida kärnvapenprogram klar. Inom tio år skulle Sverige kunna framställa sin första atombomb. Hela programmet beräknades kosta nästan en halv årsbudget för försvaret.1954 argumenterade statsminister Tage Erlander för en satsning på atomvapen, som sedan klubbas i riksdagen 1956. Och bland de högsta militärerna var anskaffning av kärnvapen en självklarhet i slutet på 1950-talet.Folkliga protester mot atombomben tog fart 1958 med Aktionsgruppen mot svensk atombomb och socialdemokratin hade varit splittrad hela tiden ända upp på regeringsnivån. Allt mer av forskningen kring kärnvapnen flyttades pragmatiskt in under skyddsforskningen med statsminister Tage Erlanders goda minne.Sverige fick också löften om att skyddas under USA:s kärnvapenparaply. Därför skrev Sverige under icke-spridningsavtalet för kärnvapen år 1968.Trots detta behöll Sverige kapaciteten att producera plutonium en bit in på 1970-talet i Ågestaverket utanför Farsta i Stockholm. De sista experimenten med vapenplutonium skedde så sent som 1972. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Varför framstår man som mer progressiv och upplyst om man är avfärdande och hånfull mot den egna kulturen? Och hur kommer det sig att samma person å ena sidan kan varna för nationalism när den uppträder i västvärlden, men stötta nationalism när den kommer till uttryck i andra delar av världen. I en ny bok, med titeln Masohistic nationalism – Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge 2021) beskriver sociologen Göran Adamson detta. Han visar även hur överdriven nationalism och självhatande nationalism delar vissa drag. Gemensamt för båda är tanken om den egna överlägsenheten gentemot andra kulturer. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.Välkommen Göran Adamsson till Rak höger!– Tack så mycket Ivar, det är mycket trevligt att vara här!Du har skrivit en ny bok som heter Masochistic Nationalism – Multicultural Self-hatred and the Infatuation with the Exotic. Den är alltså skriven på engelska och utgiven på Routledge. Vad är masochistisk nationalism? För det låter för många som en självmotsägelse?– Det var så här att för många år sen så funderade jag på begreppet nationalism och jag tänkte att det finns den här klassiska nationalismen, alltså människor som hela tiden vill göra fördelaktiga jämförelser mellan sitt eget land och andra länder. Alltså de vi kanske normalt kallar högerpopulister eller ännu värre fascister, rasister, nationalsocialister. Men det finns ett slags svensk åkomma, kanske inte bara i Sverige men framför allt i Sverige, där man i stället är pigg på att ägna sig åt att jämföra sitt eget land ofördelaktigt med andra länder. Man kan ta namn som Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Morgan Johansson. De har som ett tics och säger ”Se hur kvinnor har det i Sverige”, ”Se hur homosexuella har det i Sverige”. Och så har man Pride-festivaler och så vidare för att hävda deras rättigheter. Men jag tror att mycket av det här är ganska överdrivet. Så jag googlade helt enkelt på begreppet ”negativ nationalism” på engelska och det dök upp i en underrubrik i en essä och den var skriven av ingen mindre än George Orwell. Nu tänker jag inte ägna mig åt paralleller mellan honom och mig själv, det vore patetiskt, men i den här essän som heter ”Notes On Nationalism” så lägger Orwell ut texten om exakt det som jag med min synnerligen begränsade hjärna hade funderat kring. Nämligen den västerländska traditionen inom det som Orwell kallar överklass, eller övre medelklass-vänstern i London och så vidare. Där de inte kan låta bli att jämföra sin egen kultur och tradition ofördelaktigt med andra länder. Han har ett begrepp som är ännu intressantare, nämligen ”transferred nationalism”, alltså ”överförd nationalism” eller ”exporterad nationalism”. Med överförd nationalism menar han människor som beter sig exakt som klassiska nationalister, det är bara det att föremålet för deras idealisering och romantisering och politiska ömhet inte är här utan over-seas, som Orwell säger. Till exempel människor som tycker att Turkiet är fantastiskt och som kan gå loss om deras historia och identitet utan att någon säger ”Hallå, är inte det här samma sak som det högerextremister gör?” Det är ingen som ser likheten. Orwell säger att de kan vara hur aggressiva, hur naiva, hur hämndlystna de vill å andra kulturers vägnar, ”because it is not seen as such”. Alltså samma typ av politiska romantik fast någon annanstans.– Vad jag gör är att jag försöker föra ihop de här begreppen. Jag försöker kombinera ”negativ nationalism” med ”transferred nationalism” och då hittade jag på begreppet ”masochistisk nationalism” på svenska. Alltså en lust eller politisk attityd där man inte kan få nog av andra kulturer och man drar sin egen kultur i smutsen samtidigt som man idealiserar andra. För det är chict och trevligt. Man kan föreställa sig middagar på Söder i Stockholm, och inget ont om Söder, det är en fin stadsdel, där folk sitter och skålar och uttrycker sig överlägset förklenande om Sverige på tusen och ett sätt och alla sitter och nickar, fast alla vet att det bara är påhittat. Det är en viktig aspekt i begreppet masochistisk nationalism. Det är inte av sexuell natur men det har ändå parallellen att det är människor som frivilligt ingår i en självspäkarattityd, vare sig det handlar om den egna kroppen eller om den egna kulturen och nationen. Det är en kollektiv förödmjukelse där man domineras antingen av andra personer eller som jag pratar om, andra kulturer. Och man får en kick av leken som är fiktiv. Det är det som gör det så spännande, att man bara håller på med detta på samma sätt som att se en skräckfilm och äta popcorn. Det är samma grundattityd hos en fullständigt förvirrad vänster som har gjort det här till en aktivitet.Det finns en intressant ådra här som har kommit till uttryck den senaste tiden. Det är det här du kan ta personer som Özz Nûjen eller andra kurdisk-svenska debattörer. Han är komiker men eftersom han inte är rolig så kan man kalla honom för debattör. De är väldigt kritiska mot svensk nationalism, till exempel Sverigedemokraterna. Och invandringsmotstånd är hemskt. Mycket av det som Özz Nûjen har gjort handlar om att dekonstruera svenskhet, samtidigt som han ger uttryck för en otroligt stark kurdisk nationalism. Det här är något jag har reflekterar själv över tidigare. Jag kan en del IRA-låtar utantill och jag har vänner som också kan det. Och det är lite kittlande för det är irländsk nationalism. Man anser att det är ett förtryckt folk och irländare finns längst bort och det är engelsmännen som har förtryckt dem så du kan använda den postkoloniala linsen på Irland. Det är inte okej om det är engelsk nationalism, svensk, amerikansk, eller tysk. Men det är okej om det är kurdisk, palestinsk eller irländsk nationalism.– Precis. Den här typen av exotism, det föresätter att den här kulturen är tillräckligt avlägsen och England funkar inte men Irland kan jag tänka mig funkar. För vi kan mindre om det helt enkelt. Orwell har en bok som heter The Road to Wigan Pier, en fantastisk bok, som handlar om hur de intellektuella romantiserar arbetarklassen och gruvarbetarna i mellersta England. Han skriver ”I know enough of the working class not to idealize it”. Han menar att vad som förutsätts för att hålla på med den här typen av fjantig idealisering är att man har en kollektivistisk syn, vare sig det handlar om arbetarklassen eller gruvarbetare. Eller människor från avlägsna avlägsnar kulturer – för vet man tillräckligt om dem fungerar inte den här typen av idealisering. Jag har en formulering i min förra bok som heter Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster som handlar om att ingen skulle säga att belgare är fascinerande. Ingen skulle få för sig att säga det för vi ser belgare som distinkta individer och om någon skulle säga det så skulle man fråga ”Men har du träffat alla belgare då?” För det kan finnas belgare som inte är fascinerande. Men gäller det en avlägsen kultur, som Jemen eller till och med Syrien så kan vi gå loss i enorma stereotyper och tro att vi kommer undan för att de är positiva, men de är stereotyper lik förbannat. Det är som att säga att man tycker mer om hundar än om katter. Det är en extremt kränkande, överklassig, nedlåtande attityd.Vi har varit inne på att man kan få en väldigt förminskande attityd så att man ser den andre som autentisk och exotisk, den ädle vilden och så vidare. Men man ser också det egna som någonting dåligt och man vill ta avstånd på olika sätt. Du tar upp några exempel, som när Mona Sahlin höll ett tal i början av 2000-talet om att ”Vad har vi svenskar egentligen, vi har bara midsommar och sådant töntigt men ni har historia och kultur”. Och Fredrik Reinfeldt som sa 2006 när han precis hade blivit statsminister tror jag, att ”Det ursvenska är barbariet, all utveckling har kommit utifrån”. När du står och håller ett tal kanske det inte får några stora konsekvenser. Men du tar upp det här fallet när en asylsökande som hade fått avslag mördade en mamma och hennes son och du jämför med Anton Lundin Pettersson som mördade flera på en skola i Trollhättan, och han hade han främlingsfientliga motiv. Det blev en stor grej, statsministern åkte till Trollhättan och det mobiliserade människor mot rasism. Faktum är att det ledde till att jag fick hot från AFA och fick sätta larm på min lägenhet, för de gick ut och sa att det var mitt fel att Anton Lundin Pettersson gjorde det här. Men där fick det konsekvenser i hur vi pratade om det. När någon i majoritetsbefolkningen blir attackerad av rasistiska motiv så är majoritetsbefolkningen fortfarande den starka parten även när man är ett offer. Den masochistiska nationalismen ger logiken att ”Det där är inte något vi ska hänga upp oss vid och bli kränkta av kollektiv”. Men om någon som tillhör majoritetsbefolkningen gör någonting liknande av främlingsfientliga motiv mot medlemmar i en minoritet, då är det någonting som vi inom majoritetsbefolkningen måste hantera. Då påbörjar vi processen och terapin och ska be om förlåtelse.– Ja. De här de här två människorna som blev dödade i Västerås, de hette Carola och Emil Herlin. Hon var läkare och de var inne på Ikea för att plocka några köksgrejer. Han var läkarstudent och hade precis påbörjat sina studier. De är i princip okända. Jag skriver att man betraktar nästan det här dådet som något genant som man bara ska glömma, det störde bilden på något vis. Men när det gäller det som hände i Trollhättan, som naturligtvis var lika fruktansvärt, blev det manifestationer med levande ljus och Facebookgruppen med hundratusentals som skrev under.– Om man ser det från ett liberalt perspektiv så handlar båda fallen om två eller flera oskyldiga individer som blir mördade på ett brutalt vis. I båda fallen, och det menar jag är lätt att bevisa, kan man bevisa att det handlade om hatbrott. Mannen som mördade Carola och Emil Herlin på Ikea i Västerås hade tydligt sagt att han ville ge sig på några svenskar och det var för att han har fått avslag på sin ansökan. I det fallet var det tydligen inte att hatbrott. Men när det handlar om svenskar som gör något mot andra så är det ett hatbrott. Till saken hör också att i den här definitionen av hatbrott så var svenskar exkluderade. Vi var inte med ens i den juridiska definitionen fram till om det var 2006, jag minns inte exakt. Det gör saken ännu mer häpnadsväckande om man ska prata om människors lika värde.– Sverige utmärker sig på det märkliga viset att vi tycks anse att svenska liv av någon anledning är mycket mindre värda än migranters liv och det finns en massa fall som är av liknande art. Man kan vidga detta också, det verkar som att liv som spills av människors från västvärlden är mindre värda än liv som spills av människors från främmande kontinenter. Det är en aspekt av det Orwell kallar för ”transferred nationalism”. Hjärtat börjar bara att slå riktigt ordentligt när det handlar om kulturer vi inte vet något om.Varför får vi den här masochistiska nationalismen?– Du ger min möjlighet att ta upp den kille som jag alltid tar upp när jag ger intervjuer. Det är en bekant som heter Rumy Hasan. Han har skrivit en bok som heter Multiculturalism: Some Inconvenient Truths. Det är en fantastisk bok och han ställer precis den här frågan du är inne på. Han menar att det kan delvis bero på, det som han kallar ”the western liberal postcolonial sense of guilt”. Alltså den västerländska postkoloniala skuldkänslan. Man tycker att nu har vi varit så jävla taskiga så länge och det spelar ingen roll att vi som lever nu inte har gjort någonting dumt och det spelar heller ingen roll att Sverige i princip aldrig har ägnat sig åt kolonialism, vi kan ha postkoloniala studier vid Malmö universitet ändå för det är så bra. Självhatet, självföraktet gör att det nästan blir sant. Skammen gör att det nästan blir sant.Jag upplever att du sätter fingret på något i boken, att det är en ideologi som finns på alla olika nivåer. Du kan gå till de rikaste, till de fattigaste, till en etnisk svensk och till en med utländsk bakgrund, och folk är medvetna om att det är så här vi tänker på svensk identitet och svenskhet, delvis i alla fall. Det finns även i många andra västerländska kulturer men med lite olika förtecken. Det gör att man kan komma undan med vissa saker om du tillhör en minoritet. Något du också tar upp är den här njutningen. Man ser sig själv som överlägsen den man behandlar som bättre?– Just det, det är det diaboliska. Jag har hållit på med den här boken i många år och hade inte förstod att det finns en bockfot eller örnklo mitt bland allt den här tårögda humanismen. Men det finns ett slags överlägsenhet i det här. En typ av överlägsenhet är att man ger sig själv skulden för allt som pågår. Då betraktar man människor från andra kulturer, det kan handla om ett terrorbrott till exempel, som automater. De har ingen autonomi, de kör en truck genom Drottninggatan i Stockholm för att de inte hade något val. De var frustrerade helt enkelt. Och så menar vi att skulden ligger hos oss i väst. Där finns bockfoten, nämligen att vi är de som är autonoma medan människor från andra kulturer inte har något självbestämmande. De är i princip inte människor, om man med människa menar en varelse som kan fatta egna beslut, så kan ju Akilov låta bli att köra den där trucken och döda människor. Det finns något storslaget i den där underkastelsen, och i det vi tillmäter dem när vi menar att de saknar valmöjligheter. För fyrtio år sedan pratade om att man ägnade sig åt Saken med stort S. Där finns samma osjälvständighet som vi idealiserar och som får oss att bli tårögda och det är obehagligt. Precis som du säger innebär det att vi fråntar de här människorna autonomin vilket är en fruktansvärd förolämpning men det är förklätt till tolerans. Det är en bluff och bedrägeri av kolossala proportioner.– Det finns en annan aspekt som också är obehaglig. När vi slår vår egen rygg och attackerar oss själva, hela tiden är missnöjda och kritiska mot vår egen kultur, får man ställa sig frågan: Vad är drivkraften bakom samhällelig, politisk och social utveckling? Det är inte att man alltid är stolt och slår sig till ro, sitter och petar sig i naveln. Nej, drivkraften är att man ständigt utsätter sin egen kultur för en falkblick och alltid är missnöjd och att det bör bli bättre, att vi måste utvecklas. Vi måste ha bättre källsortering, kvinnors rättigheter måste bli bättre, kommunikationen, infrastrukturen och demokratin måste bli mer transparent. I missnöjet och självhatet ligger den här örnklon: Det är drivkraften för samhällelig utveckling.– Självkritiken kan vara en drivkraft och det finns något lömskt i självhatet. Om vi vänder på detta och kollar på hur många västerlänningar betraktar främmande kulturer. Man säger ”People from Syria, people from South Africa, they are so proud”. Vad blir konsekvensen av den här romantiseringen? Kanske att vi någonstans tycker att vi låter dem vara stolta för det gör dem passiva. Kulturer som hela tiden talar om att de är så stolta, det kanske är så att de har inte så mycket att vara stolta över. Det enda de har är sin tunna, desperata självgodhet men under den finns ingenting. Den här stoltheten kan vi inte visa för oss själva för det skulle kanske vara förödande för hela den framtidsorienterade kultur vi lever i. Vi låtsas vara toleranta och ödmjuka men i grund och botten är vi utvecklingsmonster och lämnar alla de här stolta kulturerna bakom oss där de hör hemma, så blir vi inte utsatta för deras konkurrens heller.Det finns en norsk sketch, Team Antonsen hette komikergruppen, det var Atle Antonsen, Bård Tofte Johansen, Harald Eia, och någon till. Man kan söka på “Et spørsmål om respekt” på Youtube. Den handlar om en pakistansk invandrare till Norge, som sitter i en fiktiv talkshow. Han kräver respekt från omgivningen. Då säger programledaren på det norska försynta sättet att ”Det känns som att det är viktigt för dig att få respekt och så där?” Då svarar Harald Eia som den pakistanske invandraren att ”Jo, men alla länder med lågt BNP måste få respekt, annars kan det sjunka under en nivå och då dör man”. Det är lite det du är inne på. Länderna som har den masochistiska nationalismen och samtidigt en överlägsen känsla, ofta har det funnits en koppling till imperialismen också. Alla vet att engelsmännen är överlägsna så då kan de vara självironiska, för de har världens största flotta. I Sverige har vi inte varit utsatta för någon invasion, vi har inte haft en extern chock mot vår nationella identitet. Det finns en konstig blandning där av imperialismen där man är trygg i sin överlägsenhet så man behöver inte visa upp den på samma sätt. ”Absolut, ni skottar kan ha lite självständighet, vi engelsmän har hela världen”.– Det du säger är intressant och viktigt. Om man är oerhört trygg som du säger och tvärsäker och fullständigt övertygad om sin förkrossande överlägsenhet gentemot andra kulturer, då blir man kanske lugn och lågmäld. Man kan uttrycka det som att man är så arrogant att man inte ens behöver höja rösten. Jag skriver någonstans att det som för 99 % av jordens befolkning är själva grundvalen för ens existens, nämligen huset man bor i och omgivningen och den egna kulturen, det betraktar den här överklass- eller medelklassvänstern som rasism. Man har blivit så förandligad att man har lyft ifrån det som för normala människor det liv man lever. Man ser ner på sin egen kultur med ett överlägset leende och betraktar allt det som är viktigt för nästan alla som någon typ av främlingsfientlighet. I den här självkritiken finns också en oerhörd arrogans menar jag. Jag har som exempel de här jetsettande expatrioterna, de som jobbar för FN eller EU och flyger runt och som tittar ner på 99 % av jordens befolkning som inte måste förnya sitt pass var sjätte månad. Man tittar ner på dem med ett överseende leende och det är en elitism för de flesta människor lever inte så. För de flesta människor är begreppet rasism ganska konstigt, även om det pådyvlas arbetarklassen nuförtiden.Du var inne på det med Rumy Hasans tanke, att vi har en postkolonial skuldkänsla. Direkt efter andra världskriget skrev Herbert Tingsten och många om att nationalism var anledningen till andra världskriget, så nationalism skulle vi motverka. Till exempel Sven Lindqvist med Utrota varenda jävel, han menade att vi hade en generalrepetition i kolonierna för vad vi som den västerländska civilisationen utförde med Förintelsen. Så i den västerländska civilisationen och det som ledde fram till andra världskriget, det fröet finns i allting som föregick det. Därför måste vi hela tiden vara vaksamma på Hitler inom oss själva och på fascismen om man tänker sig den som en evig kraft, som på något sätt kan dyka upp när som helst. Då blir den masochistiska nationalismen att det är vi som kan vara farliga. Om någon ur majoriteten blir hatmördad är det inte ett problem för det kan inte släppa loss Hitler i oss. Men som Trollhättan-mördaren eller Breivik – det kan återigen släppa loss demonen. Vi har hela tiden den här rädslan för det vi ser som oss själva och det västerländska, medan andra kulturer är fria från den här förbannelsen så då kan man nästan känna avundsjuka. Där kan man föra över de nationella känslorna som Orwell och du tar upp i din bok. För det känns säkert, då kommer du inte framkalla 1933 genom det.– Det är ungefär som att man skulle säga att turkisk nationalism är ofarlig för att det inte framkallar 1933, men den kan kanske framkalla något annat som är nästan lika illa som 1933. Men det här är inget jag berör i min bok, det borde jag kanske ha gjort. En aspekt i den masochistiska nationalismen är en hårresande kritik mot nationalism som sådan. Om man är nationalist så ser man hur nationalism sömlöst övergår i rasism, fascism, nationalsocialism, islamofobi och så vidare. Parallellerna går på en bråkdels sekund. Habermas, den tyske sociologen, skriver väldigt upplysande om det här. Han säger att det som för somliga är en oundviklig inom nationalismen – nämligen nationalsocialism – det ser han bara som en potentiell risk. Det är definitivt inte en sömlös övergång. Det är ungefär som att säga att socialdemokratin lätt kan glida över i stalinism, det är ingen som skulle påstå något sådant. Men när det gäller nationalism och problem på högerkanten är vänstern så villig att begå den här typen av hårresande politiska krumbukter och vägrar se de enorma politiska hindren som finns på vägen. Vad Habermas säger och vad jag också säger är att nationalismen som sådan, om vi tänker oss en svensk mild nationalism, inte är allierad på något sätt med fascism. Den är egentligen fascismens motsats på så sätt att nationalismen är grundvalen för ett modernt samhälle och för demokratier. Nationen som ram möjliggör allt, hela den modernitet som vi enas kring, som är bra. Alltså kvinnlig rösträtt och byråkratier. Max Weber pratar om det här också, att han ser nationalismen som ramen för ett modernt och civiliserat samhälle. Man kan lätt göra övergången till globalismen hos en del av vänstern. Man vill riva nationsgränserna för vi är alla människor, och allt är fritt och äkta och autentiskt. Min fråga till dessa utopister som jag kallar dem är: Vad bygger vi samhället på? Förutom transnationella företag, förutom nyliberalism, förutom avreglering? Om man tar en sak som feminism eller kvinnors rättigheter, hur ska vi kunna hävda dem om vi inte har nationalstater att göra det inom?Med din bok och en diskussion som har kommit på senare år skulle jag ändå säga att sådana där uttalanden som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gjorde, den typen av reflexiv självkritik och absurda uttalanden om den egna kulturen, är något vi har rört oss från. Människor idag känner sig kanske inte lika självsäkra på svenskars position i Sverige, det svenska språkets position i olika delar av landet. Om vi tänker oss nationalism som en grund för en väldfärdstat och att vi känner samhörighet så kan man säga att idag är Sverige ett otroligt heterogent samhälle. Många delar på territorium men det är inte självklart att alla skulle vara svenskar i någon egentlig mening eller att alla skulle känna samhörighet med varandra. Om du frågade någon 1980 och de gav uttryck för de här reflexiva tankarna, ”Men vadå, Sverige är väl ingenting att stå efter. Det är mycket bättre i andra länder”. Det var ett uttalande som kanske inte hade så stora konsekvenser. Men idag kan det ha det för människor för vi befinner oss i ett land som präglas av mycket mångfald. Det finns många skolor där nästan ingen pratar svenska hemma. Så vi har en ny situation och jag ser den här diskussionen du tar upp i boken som ett slags uppgörelse med den här överlägsenhetskänslan som tar sig uttryck i självspäkning.– Jag kom att tänka på när du pratade att jag tycker om att gå unt på kyrkogårdar. Jag gör det ofta och läser namnen, framför allt deras yrken. Alla de här människorna som kom före oss, som har gjort Sverige så bra. Jag kan ibland känna mig lite moloken för jag undrar vad är det vi sysslar med just nu? En del hade yrken som inte finns längre. Allasammans drog försiktigt, sakta men envetet och jävligt tålmodigt åt samma håll. Det var det de gjorde och det var lite det som var poängen. Det säger Tage Erlander i ett tal som sossarna inte vill veta av. Han säger att det som gör Sverige så unikt och framgångsrikt är att vi alla är så lika och arbetar för samma mål. Där var vi helt enkelt. Det fanns ingen mångfald på den tiden utan alla strävade efter samma mål. Det skulle bli renare, friskare, snabbare, mer jämlikt, mer demokratiskt och det blev det faktiskt också under 1900-talet. Här kanske jag poppar upp som en gammal gråsosse men jag tycker att det finns många fantastiska aspekter i den gamla klassiska socialdemokratin och vänstern. Men nu har vi ett samhälle, som du helt korrekt påpekar, där människor kommer från Sverige och lever i Sverige från alla möjliga olika länder och kulturer. Jag klandrar dem inte, man lever i sin egen kulturs vägnar. Men det innebär att alla de här människorna drar åt olika håll. Den svenska staten, det svenska samhället, där finns det människor som drar åt alla väderstreck samtidigt. Det finns ingen samlad riktning. Det är nästan som en dragkamp. Om man med samhälle menar någon form av sammanhållning där man litar på varandra och har solidaritet, som inte sossarna använder längre, så är frågan vad Sverige är och vad Sverige kommer att bli.Jag är lite yngre än vad du är men vi är uppvuxna i ett land med en tillit till statens institutioner. Men många av de här löftena om att vi lever i en gemenskap, gör din plikt, kräv din rätt och så vidare, men så läser man i tidningen om en Ica-butik som blivit rånad 40 gånger. Eller våldtäktsmannen som får 840 000 från staten i skadestånd för att det visade sig att han kanske var yngre än 18 år. Man har en känsla av att man inte längre har den här samhörigheten eller tilliten till de statliga institutionerna. Jag hade Andreas Johansson Heinö här som gäst och för tio år sen eller så pratade han om att vi kanske behöver mer nationalism för att överbrygga skillnader, och nu vill han inte längre säga det för han tycker att ordet är för belastat.Vi försökte reda ut det där, var vår meningsskiljaktighet fanns. Om man kollar på historien så har nationalism fått ett väldigt dåligt rykte, skulle jag hävda. Jag vet att George Orwell kallade sig själv patriot snarare. Jag menar att mycket av det som vad 1800- och 1900-talets stora konvulsioner och katastrofer berodde inte på nationalism utan på imperialism. Tysklands nationalsocialism och Hitler, det de gjorde var att expandera och utrota andra folk. Om man tittar på dansk nationalism så har de inte behövt expandera, i alla fall inte sen de fick spö vid Stora Bält. De har inte behövt invadera Sverige eller Norge för att vara nationalister. Redan på 1940- och 50-talet började man säga att den här känslan av att tycka att det egna landet var bra, att känna stolthet och sånt som var självklart för många, var något diaboliskt. Men snarare är det kanske att åka till Afghanistan och försöka bygga upp ett land enligt västerländsk modell, den sortens imperialism som är ett problem och har varit ett problem länge.– Det du säger faller väl in i ett klassiskt konservativt tankemönster. Jag är nog inte helt enig med dig.Jag tänkte att du inte skulle vara det.– Nej, inte riktigt. Jag tror att du och jag är eniga i nästan allt men jag tror däremot inte att man kan säga att nationalsocialismen till sin grund skulle vara imperialistisk. Jag tror att det är något så enkelt som en perversion, eller egentligen en återvändsgränd för nationalism. Alltså när nationalismen löper amok. I den nationalistiska ideologin som kan övergå i nationalsocialism ryms också den imperialistiska tanken, men jag tror att grundtemat för Hitler eller Mussolini och andra är en nationalistisk ideologi. Men jag menar ändå det finns en avgrund mellan en modern, återhållsam, balanserad, inkluderande, som man ska säga hela tiden, nationalism…Det säger till och med talibanerna nu, att de har en inkluderande islamism. Det sa en av deras talespersoner. Då kände jag att det har gått för långt. Talibanerna hänger med i hur du låter på Twitter.– Det visste jag inte, jag har blivit anklagad för mycket men nu kan jag också bli anklagad för att vara taliban!Varsågod!– Bara slafsa i er! En sak som jag tycker är lite märklig är att man vill hela tiden välkomna människor från andra kulturer in i det svenska. Då frågar sig jag, vän av ordning, vad är då det svenska? Vi måste välkomna dem, men i vad? För det svenska finns ju inte? Ska vi välkomna dem i något som inte existerar? För vi har gjort det till en blodssport att förringa och ignorera allt svenskt. Vi kan ingen historia, vi blickar tomt in i framtiden. I min förra bok försökte jag vara lite rolig och skrev ”Ska de läsa Fröding när vi tror att det är en ostkaka?” Hur ska de kunna känna en tillhörighet till något vi själva struntar i, eller inte bara struntar i utan som vi i princip uppmanar alla att ignorera? Jag har undervisat i SFI för länge sen och då pratade jag med elever, framför allt muslimer men även en del från forna Jugoslavien. De sa att det är märkligt att ni inte bryr er om era egna rötter. Vi springer omkring och ignorerar den svenska flaggan och kulturen av något slags total missriktad hänsyn mot människor från andra kulturer, som tycker att det är naturligt att vifta med den svenska flaggan och hylla den egna kulturen. Det innebär att den masochistiska retoriken inom det multikulturella entouraget, det är som ett slags autistisk pingpong inom medelklassakademin där man är hänsynsfull och tolerant och finkänslig mot varandra. Men det är som ett slags påhittad finkänslighet för människorna man tror är i behov av denna finkänslighet och som skulle bli förtvivlade om man inte höll på med den, de struntar fullständigt i den. Och det är värre än så, de tycker att det är konstigt att vi inte kan gå på som danskarna och norrmännen med sina flaggor. Jag tycker att det är teman som går igen om och om igen i hela den här debatten. Lik förbannat kan man ha projekt och konferenser kring det, men vad det har med verkligheten att göra står skrivet i stjärnorna.Jag tänkte att vi inte skulle hålla med varandra, för jag tror att jag har mer positiva tankar om nationalism än vad du har. Rudyard Kipling hade ett känt citat ”What do they know of England, who only England know”. Det skrev Orwell om också, att om du bara känner till England så vet du inte att du är beroende av hela det brittiska imperiet. För att känna England och förstå England måste du förstå imperiet och vara en del av den stora världen. Så om du blir för nöjd med din lilla plätt på jorden vet du inte heller vad den här värd. Jag älskar Sagan om Ringen och det är som med de små hobbitarna i Fylke. De vet inte ens om att det finns utbygdsjägare som vaktar deras gränser. De känner inte till det, de föraktar utbölingar och är rädda för dem, de vet inte att utbygdsjägarna skyggar dem. Den där t-shirten du köper produceras av fattiga människor som jobbar för en spottstyver under hemska förhållanden i Bangladesh och att tro att du är frikopplad från det systemet stämmer inte. Poängen är att du måste känna världen för att förstå ditt eget. Men där finns ingen masochism utan en nyfikenhet. Om man tar den postkoloniala litteraturen, till exempel Edward Said, så var han inte intresserad av de orientaliska kulturerna som hade skildrats utan av att kritisera dem som hade åkt dit och lärt sig språket, bott där och ”gone native” så att säga, och säga ”Titta, de hade koloniala attityder”. Det var givetvis sant men de var också genuint intresserade och en del av kulturerna, på ett sätt som postkoloniala aldrig har varit för de har varit intresserade av att göra upp med väst. Det finns en provinsiell attityd för å ena sidan är man för intresserad av allt det främmande men å den andra är du inte tillräckligt intresserad, utan du vill ha Disney-versionen av den andra kulturen, en tillrättalagd version av den.– Menar du vänstern?Ja, eller alla som har den här masochistiska attityden till det egna samtidigt som de höjer upp till exempel de äkta kulturerna som befinner sig långt borta. Det är så häftigt med en maorier som gör sin haka-dans till exempel. Men du är inte intresserad av problemen med alkoholism hos maorierna. Du tycker att det är fantastiskt att inuiterna har så många ord för snö men du är inte intresserad av hur många mord som begås på Grönland. Du har inget genuint intresse utan du använder de andra för att slå på dig själv.– Du sätter fingret på något oerhört känsligt och det är ett klockrent exempel på romantiseringen som den här medelklassvänstern inom akademin och journalistiken ägnar sig åt. Det som kallas ”boutique multiculturalism”, jag tror att det var Rumy Hasan som använde det också. Alltså när det handlar om kryddor, det indiska är så kryddstarkt och färgrikt, men då säger jag som den festförstörare jag är att det färgsprakande kanske är ett inbördeskrig. Det färglösa som vi ser i väst, det är så tråkigt och händelsefattigt, det kanske bara är ett annat ord för att vi har väloljade, tysta, supersnabba och korrekta byråkratier som spinner som en katt dag och natt. Det kanske inte är färgsprakande men det är bättre.Jag tänkte att vi kan avsluta med vad du ser som en väg framåt. För att inte fastna i en narcissistisk nationalism men inte heller en masochistisk – hur ska vi ta oss vidare?– Min bok är uppbyggd kring 23 teman där jag visar att de jag kallar klassiska nationalister och de masochistiska nationalisterna, de är dödsfiender och skulle inte stå ut med att dricka kaffe tillsammans i mer än en minut. Men jag menar att under ytan så säger de i princip samma sak. Det är bara att den enes ömhet gäller det egna landet och den andres gäller en annan kultur. Men vad de delar, menar jag, är en fullständig likgiltighet för det man kallar politiska principer. En multikulturalist kan älska konst när den riktar sig mot väst och försvarar konstnären med full kraft. Men om vi tar Mohammed-karikatyren och Lars Vilks så gör multikulturalisten en helomvändning och tycker att konstnären ska fängslas. Det finns motsvarande exempel på högersidan. Det fanns en kvinnlig SD-ledamot som gick igång på någon muralmålning som innehöll ett kvinnligt underliv och när det är en muralmålning är det kanske inte jätteerotiskt. Men hon sa i riksdagen att den här kvinnliga konstnären borde hamna bakom lås och bom. Men hade det handlat om Mohammed-karikatyrerna eller Dan Park skulle hon vara passiv eller försvara dem med full kraft. Men jag menar att båda attityderna är spegelbilder av varandra. Ingen av de båda extremisterna är intresserade av principen när det gäller konstens frihet, nämligen att man ska också hävda konstnärlig frihet när det gäller konst man inte tycker om, och kanske framför allt då. Rosa Luxemburg säger att ”Freedom is only freedom for those who say things other people do not wish to hear”. Det handlar om att man hävdar friheten för dem man inte uppskattar, som är ens motståndare. Det är det som definierar ens inställning. Här tycker jag att både högern, och då går vi långt utanför dina domäner, och vänstern begår samma fel. Man bör hävda liberala politiska principer – konstens frihet som princip. En princip innebär då att man hävdar det oberoende av vem som säger det och oberoende av social, politisk eller religiös kontext. Den klassiskt liberala ideologin innehåller svaret på hur vi ska ta oss ut ur den självbelåtna politiska förvirring som jag menar både högern och multikulturalisterna ägnar sig åt. En återgång till klassisk liberalism, John Stewart Mill skulle man kunna säga. Jag är ingen politiker men om man skulle ha en väg ut så menar jag att den finns i den klassisk liberalism där man till varje pris hävdar politiska principer. Det som jag hävdar för mina åsiktsfränder gäller också dig och alla andra. Det handlar om principer och inget annat.Stort tack Göran Adamson för att du var med i Rak höger!– Tack så mycket, det var mycket trevligt att prata med dig!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Tanzania har fått sin första kvinnliga president, kommer landet vara öppnare och friare nu? Vi möter också Sveriges främsta korvkonstnär. Och fideikommiss vara eller icke vara är på tapeten igen. Tanzania har fått sin första kvinnliga president Samiia Suluhu sedan den tidigare presidenten plötsligt avlidit. Kommer hon att göra landet öppnare och friare? Tanzania var i över 50 år Sveriges favoritbiståndsland, landsfadern och presidenten Julius Nyerere hade ett nära förhållande till Tage Erlander och Olof Palme trots att Tanzania länge var en enpartistat. Vad kommer att hända nu? Vi pratar med vår Afrikakorrespondent Richard Myrenberg och gästas i studion av Ulf Källstig från SIDA. Vi har ju talat en del om det föreslagna korvmonumentet i Göteborg. Thomas tänkte att det är dags att kalla in Sveriges främsta korvkonstnär, Peter Johansson som använt mycket korv i sin konst. Äldste sonen i adelsfamiljer har i hundratalsår fått ärva slott och gårdar utan att dela dem med sina yngre syskon. I moden tid har fideikommiss förlängts från generation till generation till generation. Men nu har greven till Fullerö slott sökt om att Stefan Löfvens regering ska besluta om att fideikomiss ska få fortsätta för all framtid. Louise Epstein är sjuk i Covid-19 tyvärr, istället hoppar Nanna Olasdotter Hallberg in för henne. Vi hoppas på snabb återhämtning för Louise. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Nanna Olasdotter Hallberg Producent: Marie Liljedahl Research: Deniz Merdol

Tanzania har fått sin första kvinnliga president, kommer landet vara öppnare och friare nu? Vi möter också Sveriges främsta korvkonstnär. Och fideikommiss vara eller icke vara är på tapeten igen. Tanzania har fått sin första kvinnliga president Samiia Suluhu sedan den tidigare presidenten plötsligt avlidit. Kommer hon att göra landet öppnare och friare? Tanzania var i över 50 år Sveriges favoritbiståndsland, landsfadern och presidenten Julius Nyerere hade ett nära förhållande till Tage Erlander och Olof Palme trots att Tanzania länge var en enpartistat. Vad kommer att hända nu? Vi pratar med vår Afrikakorrespondent Richard Myrenberg och gästas i studion av Ulf Källstig från SIDA. Vi har ju talat en del om det föreslagna korvmonumentet i Göteborg. Thomas tänkte att det är dags att kalla in Sveriges främsta korvkonstnär, Peter Johansson som använt mycket korv i sin konst. Äldste sonen i adelsfamiljer har i hundratalsår fått ärva slott och gårdar utan att dela dem med sina yngre syskon. I moden tid har fideikommiss förlängts från generation till generation till generation. Men nu har greven till Fullerö slott sökt om att Stefan Löfvens regering ska besluta om att fideikomiss ska få fortsätta för all framtid. Louise Epstein är sjuk i Covid-19 tyvärr, istället hoppar Nanna Olasdotter Hallberg in för henne. Vi hoppas på snabb återhämtning för Louise. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Nanna Olasdotter Hallberg Producent: Marie Liljedahl Research: Deniz Merdol

Hälsporre Vad är det med Apples lösenordsfunktion och att skapa nya inloggningar? Känns som den ofta tappar bort det nya lösenord man just skapat. Det kanske dyker upp sedan, men då har jag redan hunnit återställa en gång till och använda 1Password istället. Det känns mycket tryggare Karantän vecka fem. Hemmakontorskampen Zoom-AW och mangelkunskap Klädkoder, under och utanför karantän Paper beasts - en sällsam historia i VR från skaparen av Another world Skojarna på DNSSweden. Ej att förväxla med ett annat svenskt bolag som heter DNS-Sweden SVT Play fumlar bort dokumentärfilm. Vad hände? joacim.net - Jocke vill blogga mer. Skillnaderna i känsla mellan joacimmelin.se och joacim.net benas ut Christian dricker finrom. Hur dricker man bäst finrom? Får man blanda den? Med vad i så fall? Länkar Hälsporre - eller kanske mer inflammation i fotsulans bindväv Lesspass Enpass Pomodorotekniken Hemmakontorskampen - har du landets finaste hemmakontor? Another world Éric Chahi, som skapat Another world Paper beast Assemblerkoden och polygonerna i Another world Ghost giant Polybius Wipeout omega collection Tage Erlander joacim.net René Ritchie femte.se - Torbjörn Skogs underbara webbplats Favoritkrogen - El duderino 1423.dk Ron Esclavo - den trevliga rommen (85430) Frasier Don Papa (88567) Godfather - whisky och amaretto El duderinos cocktails Tre nördar - en podcast. Fredrik Björeman, Joacim Melin och Christian Åhs diskuterar allt som gör livet värt att leva. Fullständig avsnittsinformation finns här: https://www.bjoremanmelin.se/podcast/avsnitt-205-vuxentid.html.

Världen chockades av förödelsen av den första atombomben den 6 augusti 1945 över den japanska staden Hiroshima. Amerikanarna passade också på att testa en plutoniumbomb över Nagasaki tre dagar senare. Bara dagar efter atombomberna över Japan inleddes arbetet med att ta fram en svensk atombomb.I Hiroshima och Nagasaki dödades runt 150 000 människor. Ett nytt fruktansvärt vapen var fött och få kunde överblicka konsekvenserna av att atomklyvning skett utanför laboratorerna. Mindre än två veckor efter Hiroshima och Nagasaki gav den svenska överbefälhavaren uppdraget till Försvarets forskningsanstalt att skaffa kunskaper om hur kärnvapen fungerar tillsammans med ett betydande anslag på 450 000 kronor. I februari 1948 lämnade försvarsstabschefen Nils Swedlund ett formellt uppdrag till Försvarets forskningsanstalt (FOA) att utreda möjligheterna att skaffa atomvapen. Tre månader senare var utredningen om ett framtida kärnvapenprogram klar. Inom tio år skulle Sverige kunna framställa sin första atombomb. Hela programmet beräknades kosta nästan en halv årsbudget för försvaret.1954 argumenterade statsminister Tage Erlander för en satsning på atomvapen, som sedan klubbas i riksdagen 1956. Och bland de högsta militärerna var anskaffning av kärnvapen en självklarhet i slutet på 1950-talet.Folkliga protester mot atombomben tog fart 1958 med Aktionsgruppen mot svensk atombomb och socialdemokratin hade varit splittrad hela tiden ända upp på regeringsnivån. Allt mer av forskningen kring kärnvapnen flyttades pragmatiskt in under skyddsforskningen med statsminister Tage Erlanders goda minne.Sverige fick också löften om att skyddas under USA:s kärnvapenparaply. Därför skrev Sverige under icke-spridningsavtalet för kärnvapen år 1968.Trots detta behöll Sverige kapaciteten att producera plutonium en bit in på 1970-talet i Ågestaverket utanför Farsta i Stockholm. De sista experimenten med vapenplutonium skedde så sent som 1972.I avsnitt 36 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell som är historiker med inriktning på freds- och konfliktsvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Svenska förintelsevapen.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En lektionsgenomgång av kalla kriget i Sverige med början av Per Albin Hansson och efterföljande Tage Erlander. Hur Sverige skapar en tredje väg mellan kapitalismen och kommunismen.  Inspelat under lektion 31/1 med tillåtelse av elever som ställt frågor att publicera. 

Skönlitteraturen kan förändra ett liv. Men kommer vi ihåg den aspekten av läsandet i nyttosamhället? undrar litteraturforskaren Jimmy Vulovic. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i oktober 2017. Den som äger goda böcker och känner och älskar deras innehåll, han är därmed en jämlike med varje annan bildad person, med vilken han delar detta andliga innehåll. Ett eget bibliotek i Studiekamraten, 1921:11, Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté. Än idag minns jag det tydligt. Jag var i 18-årsåldern. Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff låg framför mig. Den sista tredjedelen hade jag sträckläst under en natt. När jag satt där tidigt på morgonen efter, ensam vid köksbordet med boken, en cigg och mitt morgonkaffe i väntan på att fabriksskiftet skulle börja, kändes något annorlunda. Först visste jag inte hur jag skulle tolka känslan, var den kom ifrån eller vad den betydde. Det enda jag visste var att den var ny. Ett par cigg och några koppar senare förstod jag vad som hade hänt. Det var inte bara en ny känsla. Hela jag var ny. Jag vet, det låter banalt och litteraturromantiserande, men boken hade verkligen förändrat mig. Plötsligt var jag en människa som hade läst och i djupet av mig själv förstått en litterär klassiker. Den morgonen gick jag pånyttfödd till jobbet i mitt gamla mekaniska liv. Först trodde jag att det var berättelsens innehåll som hade påverkat mig så starkt att jag blev en annan. Och visst är slutsatsen rimlig. Det här handlar ju trots allt om en ung man som läser om en annan ung man som försätter sig i en kaotisk situation och tvingas till insikt om sig själv, förstår egna misstag och egna svagheter. Mitt liv var kaotiskt då. Det involverade förstås varken yxor eller rånmord på pantlånare, men rörigt var det. När det var som värst gick jag alltid till biblioteket i staden där jag bodde. Jag läste nästan aldrig någonting. Oftast satt jag bara där i lugnet, i ordningen, och vilade. Eller så gick jag runt bland böckerna i hyllorna, tittade på bokryggarna, tog ut en bok då och då, vägde den i handen, bläddrade lite förstrött och tänkte att den här ska jag läsa när jag blir en riktig läsare.  En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Hyllplanet med Dostojevskijromaner stannade jag ofta vid. Jag vet inte varför, det kan ha berott på en tevedokumentär om litteraturens klassiker som jag hade sett, men hans verk var i min värld bland det finaste man kunde läsa. Så en gryning satt jag alltså där vid ett köksbord med en läst roman framför mig. När jag långt senare i mitt liv fick möjlighet att fördjupa mig i hur och varför den svenska arbetarrörelsen så att säga tog bildningskampen tänkte jag ofta på den morgonen. Trots all tid som gått kändes det som om Arbetarnas bildningsförbund skrev direkt till mig i ett manifest från 1921 om varför arbetare bör skaffa sig ett eget bibliotek: Så bilda böckerna en ersättning för samhällets orättvisor genom det högre innehåll de bjuda, en sköld under dess förödmjukelser och den vapensmedja, i vilken smidas vapen mot maktmedlens innehavare. Jag tänker ofta på de orden. Efter hand har den morgonen framträtt som en seger i en kamp som hade pågått långt innan jag föddes och som kommer att pågå långt efter att jag dör. Ett sammanhang växte fram. Jag förstod allt tydligare både mig själv och den klassposition som jag hade placerats i. En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Jag som ingen någonsin hade förväntat sig eller ens trott kunde bli en riktig läsare. Ett slags omvälvning var det också. När jag senare i livet har fört Brott och straff och andra romaner på tal med sådana som av alla alltid har förväntats bli riktiga läsare, tydliggör ofta höjda ögonbryn och milda leenden att mitt anspråk på en djupare, bättre, förståelse av litteraturen är provocerande. I deras blickar ser jag tvivel blixtra till då de anar att deras förståelse kanske inte är den enarådande eller så speciell och precis som alla alltid har sagt. 1907 är ett viktigt år för bildningsrörelsen inom den svenska arbetarrörelsen och i det svenska samhället. Då förde det socialdemokratiska ungdomsförbundet upp frågan om bildning på en nationell politisk nivå. Den blivande statsministern och utrikesministern Rickard Sandler höll under ungdomsförbundets kongress ett brandtal för bildningens enorma politiska betydelse. Han betonade att bildningskampen måste föras parallellt med socialdemokratins omvälvningsrörelse. Alltså inte först politisk och ekonomisk rättvisa och sedan bildning som ett slags bonus, socialdemokratin måste inse att andens och den praktiska politikens omdaning är två sidor av samma mynt. Demokratisk politik möjliggör bildning för de många och bildning för de många möjliggör ett demokratiskt samhälle. Ungefär så löd hans resonemang. Den existentiella längtan som man [...] vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. När Arbetarnas bildningsförbund grundades 1912 togs ännu ett steg in i det som skulle bli ett bildningsårhundrade. Rickard Sandler var åter drivande. Den socialdemokratiske redaktören och kritikern Erik Hedén var också viktig för den utvecklingen. Han ledde under 1920-talet en litteraturkommitté som skrev och distribuerade kulturartiklar till arbetarpressen. När jag tänker på den motivation och organisation som fanns omkring skönlitteraturen är det enkelt att se vad som har gått förlorat. Den existentiella längtan som man då, när man ännu trodde på litteraturens kraft, vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. Vi kan i olika bildningsorganisationers regi idag lära oss tala en massa språk, skriva en novell eller två och kanske ta jägarexamen. Allt fyller en tydlig funktion. Ungefär som jag en gång gjorde i fabriken. Men vart, undrar jag när jag bläddrar igenom katalogerna, vart vänder jag mig om jag vill förstå livet och vad jag kan bli i det.        Att läsa en roman är en komplex process. Hjärnan aktiveras på flera olika sätt samtidigt, exempelvis för att förstå språket och för att hålla samman berättelsen. Det är otvetydigt så att det är nyttigt för hjärnan att läsa skönlitteratur. Forskning visar dessutom att det tränar perspektivseendet, alltså förmågan att se saker ur olika perspektiv, vilket kan tolkas som att den empatiska förmågan förbättras. I boken Varför läsa litteratur? visar Magnus Persson hur skolvärldens styrdokument idag legitimerar skönlitterär läsning. Utöver empati-, demokrati- och identitetsargument motiveras läsandet bland annat med att det kan vara en källa till kunskap, att det är språkutvecklande, att det ger en kulturell identitet samtidigt som det bidrar till ökad förståelse för kulturell mångfald. Förhoppningarna på skönlitteraturens nytta är kort sagt många och högt ställda.   Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp Ingen av alla dessa nyttor fick mig att läsa Brott och straff. Dessutom, det kunde nog ha varit vilken roman som helst. Bara den fanns på fina listan. Jag ville bli något annat. Inte hitta mig själv, min identitet, utan bli något annat än den omgivningen såg, någon annan. En del som inte vet bättre kallar min önskan klassförräderi, svaghet inför den borgerliga kulturen. Fast jag ville stjäla något. Tvinga mig ditupp och ta det, inte få det till skänks utan ta det ifrån dem. Jag ville ta något värdefullt från alla de välanpassade leende unga med framtidsutsikter som hela mitt liv hade tyckt sig behöva förklara saker för mig. Och från deras föräldrar. Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp; en skolgårdsatlet, en knullare, en arbetare. Jag förstår nu att min läsning var en kamp för att bli en människa bredvid andra människor. Varför står det ingenting om det i kurskataloger och styrdokument längre?  Jimmy Vulovic, litteraturforskare och föreläsare   Litteraturtips Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté, Ett eget bibliotek i Studiekamraten: Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet, 1921:11. Ej brödet blott : Dokument om arbetarbildning 19071950", red. Inge Johansson, Tiden förlag, 1983. Magnus Persson, Varför läsa litteratur?: Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen", Studentlitteratur, 2007. Per Sundgren, Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander, Carlsson bokförlag, 2007.

1967 drog Tage Erlander (s) tillbaka en proposition om att avskaffa statlig hyresreglering. När bostadssamtalen kraschade 2016 bråkade partierna fortfarande om hur hyrorna ska sättas. Att det finns stora problem på den svenska bostadsmarknaden är partierna överens om. Men lösningarna skiljer sig åt - mer av marknadskrafter eller ökade subventioner. 2016 slutade de blocköverskridande samtalen med att blocken inte kunde enas. Alliansen lämnade, SD var inte ens inbjudna. Dagens system har sina rötter i en brytningstids på 60-talet när flera partier vill avskaffa den statliga hyresregleringen. Bland de som vill se mer marknadsanpassade hyror idag finns något av en dolkstötslegend om hur mittenpartierna på 60-talet spelade bort en historisk möjlighet att införa marknadshyror. Men hur sann är legenden? I programmet medverkar Nooshi Dadgostar, bostadspolitisk talesperson, Vänsterpartiet samt Emil Källström, ekonomiskpolitisk talesperson i Centerpartiet. Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi, som var med i processen redan på 60-talet är intervjuad liksom Hyresgästföreningens tidigare ordförande Barbro Engman och Bo Bengtsson, professor i statskunskap som forskat om bostadspolitik. Erik Hedtjärn erik.hedtjarn@sverigesradio.se

Vi sänder från Sveriges Radios scen på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg! Hur påverkar all debatt om själva mässan och de högerextrema krafterna stämningen? Står författare och förläggare fast vid sina olika ståndpunkter om att delta eller inte delta? Hör Aftonbladets Åsa Linderborg och författaren Aleksander Motturi. Historikern Dick Harrison är på plats och berättar om sin nya biografi om Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946-1969. Vi diskuterar också Playboygrundaren Hugh Hefners betydelse för den erotiska litteraturen och de senaste decenniernas mansideal. Alexandra Nedstam från Vertigo Förlag är med på scenen. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Helena Huhta

FD STATSMINISTER. När jag förberett det här programmet har jag börjat tvivla. Var det jag själv som styrde mitt liv? Blev det inte väldigt ofta tillfälligheter som ställde till det, på gott och ont? Ödet om ni så vill. Jag vill i detta program berätta för er om händelser, stora och små. Som ibland på sekunder totalt förändrat och ibland dramatiskt kullkastat mitt liv. I sitt Sommarprogram berättar Ingvar Carlsson både om politik och om privatliv. Om hur han träffade sin hustru Ingrid på en kräftskiva 1954, varför fjällvandringar varit viktiga för honom och om hur han vid 23 års ålder blir uppringd av Olof Palme som erbjuder honom att bli politisk sekreterare i Tage Erlanders statsrådsberedning. Carlsson talar också om hur han blev statsminister efter mordet på Olof Palme 1986.- När jag på morgonen den 1 mars, dagen efter mordet, lämnar Rosenbad, sluter omedelbart två livvakter upp vid min sida. Så kommer jag att leva under tio år framåt. Med starkt begränsad personlig frihet. Ständigt bevakad, var jag än befinner mig, dag som natt. Ett helt annat liv än jag tänkt mig, väntar.Ingvar Carlsson berättar också om en märklig händelse någon vecka efter valförlusten 1991, då han slår på TV:n när de borgerliga partiledarna, som just blivit klara med sin regeringsbildning, ska medverka i direktsändning.- Tro det eller ej. I detta ögonblick exploderar min TV och börjar brinna. Jag säger till mig själv. Det här är för bra för att inte tro på. Den här regeringen blir inte långvarig. Plötsligt känns det meningsfullt och nästan lustfyllt att börja förbereda oppositionsarbetet.Om Ingvar CarlssonBlev statsminister och partiordförande i Socialdemokraterna efter mordet på Olof Palme 1986. Har tidigare innehaft poster som bland annat utbildningsminister, bostadsminister och Sveriges första miljöminister.Uppväxt i ett arbetarhem i Borås. Började i statsrådsberedningen 1958 där han var sekreterare åt statsminister Tage Erlander. Ordförande i SSU 1961 och invald i Riksdagen 1964.Avgick som partiledare och statsminister 1996. Har därefter haft många nationella och internationella uppdrag. Har utrett folkmordet i Rwanda åt FN.Läser Det går an av Carl Jonas Love Almqvist nästan varje år. Tittar gärna på fotboll, helst Elfsborg.Producent: Henrik Johnsson

Rosa Taikon är silversmeden och samhällsdebattören som fick Tage Erlander och Olof Palme att gömma sig i korridorerna på grund av hennes envisa kamp för romers rättigheter. Rosa Taikon växte upp i tältläger på olika platser i Sverige med pappa som drev tivoli och syskonen som hon tidigt fick ta ansvar för. Tillsammans med sin lillasyster Katarina Taikon ledde hon under 60-talet kampen mot rasism och systematisk diskriminering av romer och förde deras rätt till skolgång och fasta bostäder. 2013 fick hon Olof Palmes pris för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter och för att genom sitt silversmide ha berikat samhället.I samtalet med Martin Wicklin berättar hon hur den envisa kampen för romernas rättigheter fick Erlander och Palme att gömma sig i korridorerna, om tioåringen bakom dansbandets trummor och om rädslan över att historien upprepar sig.Producent Marie-Caroline BiverTekniker Fredrik NilssonSöndagsintervjun är en produktion från Tredje Statsmakten Media

Det är allhelgonahelg och vår huvudsändning utgår. Så vi passar på att återutsända några av sommarens reportage om journalistiken som påverkat valutgångar. Om valstugereportagen 2002. Om när journalistiken började ställa kritiska frågor. Och så om det som kallats Mosa Mona-kampanjen. Det är allhelgonahelg och på grund av den kristna högtiden så utgår vår lördagssändning till förmån för gudstjänst. Vi bjuder istället så här i Halloween-tider på tre skräckupplevelser för landets politiker just när det gör som mest ont – i valrörelse. Denna vecka får du en ny chans att höra Arvid Hallbergs reportage från i somras om journalistiken som påverkat valutgångar och valresultat. Valstugereportaget som sänkte moderaterna 2002 2002 väckte Uppdrag Gransknings avslöjande om rasism och främlingsfientlighet i valstugorna starka känslor och många menar att det fällde moderaterna. Men reportaget som byggde på användandet av dolda kameror var kontroversiellt och när vår reporter Arvid Hallberg får kontakt med politikerna som då hängdes ut som rasister så visar det sig att såren ännu 12 år senare inte läkt.  När journalisterna började ställa kritiska frågor  Vi ska ta tillbaka långt i tiden, till en brytningstid, när den politiska journalistiken vaknade ur en slumrande tillvaro och började ställa kritiska frågor. 1966 fick statsminister Tage Erlander frågan vad ett ungt bostadslöst par skulle göra. Svaret blev pinsamt för statsministern och frågan startpunkten för en mer kritisk journalistik. Reporter Arvid Hallberg. Mosade medierna Mona i valrörelsen 2010?  Under valrörelsen för fyra år sedan startade en debatt om att Mona Sahlin utsattes för en Mosa Mona-kampanj i medierna. Nu, fyra år senare berättar hon om hur hon upplevde rapporteringen. Sahlin säger att bevakningen visade att det är skillnad på hur män och kvinnor i politiken framställs i medierna.  Reporter Arvid Hallberg.

Läsandet för pojkar ökar kraftigt. Den glädjande nyheten presenterade Dagens Nyheter och i debatten har man pratat om en vändpunkt och trendbrott. Men ingen berättade för dig att resultatet låg inom felmarginalen. Om Sanna Lundells attack mot Expressens publicering av Persbrandtfilmen. Och i vår sommarserie: de tre o:na och skjutjärnsjournalistikens födelse. DN slirar på felmarginalen Läsandet för pojkar ökar kraftigt. Den glädjande nyheten presenterade Dagens Nyheter och i debatten har man pratat om en vändpunkt och trendbrott. Utbildningsministern kommenterade resultaten och sa att det var en glädjande utveckling och många har pratat om ett trendbrott. Men ingen berättade för dig att ökningen ligger inom felmarginalen. Läsandet bland pojkar behöver med andra ord inte alls ha ökat och resultatet är inte statistiskt säkerställt. Tonchi Percan har tittat närmare på det här och började med att försöka få svar från Dagens Nyheter. Kritik mot Expressens kokainpublicering Expressen har i veckan publicerat en artikelserie om kokain – Från festen till döden. Den mest ambitiösa som tidningen gjort om narkotika på 30 år, skriver ansvarige utgivaren Thomas Mattsson på sin blogg. Men mest uppmärksammat blev publiceringen av en film där man får se skådespelaren Mikael Persbrandt ta kokain på en nattklubb i Linköping. Filmen som ser ut som en smygtagen mobilfilm är tagen för mer än två år sen. En som har reagerat starkt är Sanna Lundell, journalist och mamma till två barn med Mikael Persbrandt. På sin blogg går hon till hårt angrepp på Expressen. De tre O:na och skjutjärnsjournalistikens födelse Nu ska vi fortsätta vår sommarserie om journalistiken som förändrat valrörelser och påverkat dess utgångar. Vi ska ta tillbaka långt i tiden, till en brytningstid, när den politiska journalistiken vaknade ur en slumrande tillvaro och började ställa kritiska frågor. 1966 fick statsminister Tage Erlander frågan vad ett ungt bostadslöst par skulle göra. Svaret blev pinsamt för statsministern och frågan startpunkten för en mer kritisk journalistik.   

I programet Tage Erlander talar politik från 1980 intervjuar Arvid Lagercrantz f d statsministern Tage Erlander om politiken utifrån hans bok "Sjuttiotal".

1953 skänktes Harpsund till staten för att användas som statsministerresidens. Dåvarande statsministern Tage Erlander var inte odelat glad, berättade han för radions Sören Lundkvist 1978. Samtalet sändes i två delar. Det här är andra avsnittet. Sänt: 1978-11-21

I 60 år har Harpsund varit stället där utländska statsbesök ror i ekan och där många av de politiska besluten fattas. 1953 testamenterade industrimannen C. G. Wikander Harpsund till staten för att användas som statsministerbostad. Tage Erlander, dåtidens statsminister, var till att börja med måttligt road av gåvan. För en socialdemokrat på 1950-talet var tanken att associeras med tjänstefolk och överklassvanor inte särskilt lockande. Del 1/2. Sänt: November 1978.

Yli neljään vuosikymmeneen mahtuu paljon tarinoita. Leena Häyrynen tuli ensimmäisen kerran kesätöihin Ruotsiin vuonna 1965. Ruotsista tuli pysyvä kotimaa muutamaa vuotta myöhemmin. Tage Erlander oli pääministeri kun Leena Häyrynen tuli töihin Ruotsin radion suomenkieliseen toimitukseen. Kuningas oli Kustaa kuudes Adolf, nykyisen kuninkaan isoisä. Ruotsi tarvitsi työvoimaa, ja sitä virtasi tänne varsinkin Suomesta. Leena Häyrynen on kiitollinen ja iloinen, että on saanut välittää kuuntelijoiden tarinoita yli neljän vuosikymmenen ajan. Nyt Leena Häyrynen on siirtymässä eläkkeelle ja saamme kuulla pienen tarinan hänen neljästä vuosikymmenestä Ruotsin radiossa. Leena muistelee alkuaikoja Ruotsissa ja kertoo, että silloin löytyi töitä eikä asuntopulakaan ollut samanlainen kuin nykyään. Moni asia oli erilaista kuin Suomessa. Pirjo Hamilton haastattelee.

Man brukar säga "kvinnor och barn först" när en olycka är framme och man ska evakuera. Hur blir det när teori blir verklighet och är det verkligen så en sjökaptens instruktion är idag apropå olyckan utanför den italienska kusten? Människor reagerar mycket olika i nödsituationer, några blir apatiska, andra tänker bara på sig själva medan en del tar ett kollektivt ansvar. Går det att ta reda på det i en anställningsintervju för att rekrytera människor av "det rätta virket" till arbeten där man får en viktig uppgift i en nödsitaution? Minnet av Olof Palme släpper inte greppet om socialdemokratin i första taget. Snart har en pjäs premiär på Stadsteatern i Stockholm där den före detta statsministern går igen. Hör regissören Tobias Theorell till "pjäs från Sverige" som tar sin början på en valvaka 2010 och sen aktiverar minnen från förr. Hör också Philip Zandén som spelar Olof Palme och Niklas Falk som spelar Tage Erlander.