Podcasts about zweigs

Tauchen Sie ein in die faszinierende Welt der Elektrophysiologie! In der 25. Folge des Kardio-Podcasts spricht Prof. Dr. David Duncker mit Dr. Stefano Bordignon über die Feinheiten und Herausforderungen dieses speziellen Zweigs der Kardiologie.

Stefan Zweigs memoarbok Världen av igår fortsätter finna nya läsare. Han föddes i en förmögen judisk familj i Wien 1881. Boken beskriver hur hans älskade värld slås sönder efter första världskriget. Han skrev den strax före sitt och hustruns självmord i exilen i Brasilien 1942. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han var en av mellankrigstidens mest lästa och upphöjda författare. Vart han kom mottogs han som en stjärna, hans läsekrets var enorm och han älskades av både läsare och kritiker.Zweig var en produkt av sekelskiftets Wien, en tid som han beskriver med en glödande kärlek i ”Världen av igår”. Hans nästan överspända dyrkan av framstegsoptimismen, moderniteten, den nya musiken, dramatiken och romankonsten gör fallet så mycket svårare för Zweig att uthärda. Det fall som det stora Habsburgska väldet drabbades av efter första världskriget, ett fall som förvärrades under trettiotalet när nazismen drog in.”Världen av igår” är både en beskrivning av en en döende kultur och en kärleksförklaring till konsten och litteraturen. Zweig kände alla litterära storheter i sin tid. De tog emot honom i sina hem och han var på samma nivå som Thomas Mann eller Rilke. Idag är det mesta Zweig har skrivit bortglömt men ”Världen av igår” lever som en litterär klassiker.En Klassiker av Gunnar Bolin. Uppläsare: Sven Ahlström.

240829PC Dichter und Denker 4: Hilde DominMensch Mahler am 29.08.2024Hildegard Löwenstein, 1906 in Köln geboren, musste wie so viele Jüdinnen vor den Nazis fliehen. In der Dominikanischen Republik fand sie zuletzt Zuflucht, bevor sie wieder nach Deutschland zurückkehrte. Von der Insel hat sie ihren Künstlernamen mitgebracht. Sie nannte sich fortan Hilde Domin und veröffentliche unter diesem Namen ihr lyrisches Werk. Hilde Domin: Ein Zimmer in der LuftIch richte mir ein Zimmer ein in der Luft unter den Akrobaten und Vögeln: mein Bett auf dem Trapez des Gefühls wie ein Nest im Wind auf der äußersten Spitze des Zweigs.Ich kaufe mir eine Decke aus der zartesten Wolleder sanft gescheitelten Schafe,die im Mondlichtwie schimmernde Wolkenüber die feste Erde zieh‘n.Ich schließe die Augen und hülle mich einin das Vlies der verlässlichen Tiere. Ich will den Sand unter den kleinen Hufen spürenund das Klicken des Riegels hören,der die Stalltür am Abend schließt.Aber ich liege in Vogelfedern, hoch ins Leere gewiegt.Mir schwindelt. Ich schlafe nicht ein.Meine Handgreift nach einem Halt und findetnur eine Rose als Stütze. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-04-12.Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också.I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg?För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig.Resan var ett våghalsigt företag. ”Om sex månader är vi antingen ministrar – eller hängda” säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit ”Det röda hjulet”. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg.I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp – motsvarande nästan tretusen kronor idag – av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare.Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok ”Sternstunden der Menschheit” beskrivit resan genom krigets Europa som en av ”mänsklighetens ödesstunder” – tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras.Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna – som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder – i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande.Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok ”Lenins resa”. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den.”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: ”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturCatherine Merridale: Lenins resa – vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media.Stefan Zweigs ”Sternstunden den Menschenheit” utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som ”Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia”, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Stefan Zweigs sista år utspelade sig i Förintelsens skugga, tillsammans med hustrun Lotte. Men vem var hon? Elin Grelsson söker ett svar och reflekterar över felet med bilden av den passiva musan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är februari 1942 och eftermiddag i den brasilianska staden Petrópolis när hushållerskan, som inte sett till paret i huset under hela dagen, slutligen öppnar dörren till sovrummet. I sängen ligger två avlidna kroppar. Den ena tillhör Stefan Zweig, en av mellankrigstidens mest lästa, produktiva och hyllade författare som sedan drygt två år lever i exil. Intill honom är hustrun Lotte. Hon är 33 år, han är 60.Dagen innan har Stefan postat memoarboken ”Världen av igår” till sin förläggare. Den utkommer senare samma år via ett förlag i Stockholm och är i våra dagar fortfarande en vida läst och omdiskuterad bok. Den i exilen nedtecknade berättelsen om uppväxten i det habsburgska imperiet, ungdomsår under första världskriget och ett liv i Hitlers alltmer hotande skugga räknas av många som Zweigs största verk. Bakom sig lämnar han också ett avskedsbrev, som blivit närmast ikoniskt i sitt melodramatiska avslut.”Jag hälsar alla mina vänner. Måtte de få se gryningen efter den långa natten. Jag, alltför otålig, går före dem”, skriver han.Från den unga hustrun som ligger vid hans sida, och som tillsammans med honom tagit en dödlig dos sömnmedel, finns däremot inga efterlämnade anteckningar, memoarer eller någon sista hälsning. Om Stefan Zweig har det skrivits mängder av biografier och artiklar, men hustrun Lotte förblir än idag rätt okänd. I de biografier där hon omnämns beskrivs hon som en blek, melankolisk och tystlåten flicka, som därtill lider av en svår astma som tidvis tvingade henne till sjukhus- och sanatorievistelser. Men kring hennes bevekelsegrunder, inre tankar och vad som ledde henne till en tidig död i Brasilien är det svårt att få fatt i något.Det vi vet är att Lotte Altmann föds 1908 som yngsta barnet med tre äldre bröder i en judisk företagarfamilj och studerar franska, engelska och nationalekonomi på universitetet i Frankfurt. Efter nationalsocialisternas maktövertagande får hon sommaren 1933 veta att hon inte längre är välkommen tillbaka till universitetet. Hennes bror Manfred, vars läkarpraktik några månader tidigare tvingats upphöra, har flytt Tyskland för London och Lotte följer snart efter. Hon läser språkkurser och söker arbete genom en organisation för judiska flyktingar. Det är genom den som Friderike Zweig hittar en ny sekreterare åt sin man.Han har nyligen lämnat hemlandet Österrike, efter att antisemitism och förföljelse har ökat och deras hem i Salzburg utsatts för en godtycklig husrannsakan av polisen. Nu bestämmer han och hustrun att hon och hennes döttrar från ett tidigare äktenskap ska stanna kvar och han vara baserad i London på obestämd framtid. Men då behövs en sekreterare, som kan sköta praktikaliteter och korrespondens på samma sätt som Friderike brukar göra.Det dröjer inte länge innan Stefan och Lotte inleder en kärleksrelation, inte heller innan den upptäcks av Friderike. 1938 är skilsmässan ett faktum och året därpå gifter han om sig med Lotte. Han skriver till vännen, författaren Joseph Roth, och berättar lyckligt om sin nyförälskelse:”Jag känner mig återigen oviss och full av nyfikenhet. Nu, som 53-åring, njuter jag av en ung kvinnas kärlek.”Det är en klassisk, ja stereotyp historia som utspelar sig; den äldre kulturmannen och den unga sekreteraren som förlöser honom ur svårmodet och får honom att leva igen. Lottes ungdom verkar för Zweig också bli ett sätt att försöka återuppleva den tid han senare i ”Världen av igår” beskriver som den lyckliga: de fria ungdomsåren, innan krig och förföljelse. I brevet till Joseph Roth är det också tydligt hur Zweigs politiska pessimism och oro för ett andra världskrig spelar in i hans begär för Lotte:”Jag tror på ett kommande krig på det sätt som andra tror på Gud. Men därför lever jag också mer intensivt nu. Jag vill se den här världen en vända till innan den brinner.”Här anas något om hans bevekelsegrunder. Det mörknar över Europa, Zweigs judiska identitet har redan gjort hans författarskap omöjligt inom det språkområde som han räknar som sitt eget. Han har alltid betraktat sig mer som österrikare och europé än judisk, ändå är det som det sistnämnda han nu utestängs från en gemenskap. Och där är hon; den unga, judiska kvinnan som beundrar hans författarskap och nedtecknar hans tankar.Men kanske förhåller det sig på ett liknande sätt för Lotte? Hon har just flytt sitt hemland och blivit avskuren från den framtid som hon trodde sig ha. Nu befinner hon sig plötsligt i ett sammanhang med PEN-konferenser, litterära salonger, fullsatta föreläsningar och researchresor. Precis som hon erbjuder Stefan Zweig en värld när den han haft håller på att gå förlorad erbjuder också han en ny värld då hon har behövt lämna sin.Lottes egen röst är frånvarande i merparten av all efterlämnad dokumentation om och av Stefan Zweig. Ett undantag är den samling brev som skickades från henne och Stefan i exilens Sydamerika. De flesta är skrivna till Lottes bror Manfred och svägerskan Hanna, som stannat kvar i England. Det allra sista brevet från Lotte till Hanna är förmodligen så nära ett självmordsbrev som det går att komma.”När vi nu lämnar såhär är min enda önskan att du tror mig när jag säger att det här är det bästa för Stefan, i det lidande som pågått för honom ända sedan nazismens maktövertagande, och för mig, i min kroniska astma […] Tro mig när jag säger att det här är det bästa för oss.”När brevet poststämplas är parets död redan en världsnyhet. Exhustrun Friderike Zweig har då, med visumhjälp av Stefan, bosatt sig i USA. Ett år efter krigsslutet utkommer hennes självbiografiska bok ”Married to Stefan Zweig”. Hon, som påbörjade en karriär som skribent men övergick till att arbeta som fransklärare för att kunna försörja sig, kan nu äntligen titulera sig författare. Boken är en blandning av saklig biografi över Zweigs författargärning ihop med en personlig berättelse om deras äktenskap. Här tonar Friderike genomgående ner Stefans och Lottes relation och gestaltar den snarare som en ömkan om den unga, astmatiska kvinnan än äkta kärlek från hans sida. Samtidigt är delarna kring Zweigs författarskap mer djupgående än i många andra biografier. Friderike var själv i allra högsta grad delaktig i hans arbete fram tills att Lotte tog över som både sekreterare och fru, och hon hade goda insikter i allt från skrivprocesser och redigeringar till depressioner och tvivel.Om den unga musan Lotte i slutet av Zweigs liv förblir en gåta är Friderike, den bedragna hustrun, den som själv skriver till slut. Det ligger förstås nära till hands att se hur denna kärlekshistoria i Förintelsens skugga slutade där i Petrópolis, med makarna Zweigs självmord. Men man kan också se det som att den fortsätter här: Med att den övergivna musan fattar pennan, med den döde poeten som musa.Elin Grelsson, författare och kritiker.

Florian Ripka, Geschäftsführer Hilfswerk KIRCHE IN NOT, Studio München Religionsfreiheit ist ein verbrieftes Menschenrecht. Dennoch werden weltweit Millionen von Menschen aufgrund ihres Glaubens diskriminiert, ausgegrenzt und verfolgt. Um das Ausmaß dieser Verfolgung zu dokumentieren, hat das katholische Hilfswerk "Kirche in Not" in der vergangenen Woche seinen Bericht zur Religionsfreiheit 2021 veröffentlicht, in dem die Situation in allen 196 Ländern der Erde beschrieben wird. Über die Erkenntnisse des Berichts und über das vielerorts zu wenig beachtete Menschenrecht der Religionsfreiheit haben wir im Standpunkt mit Florian Ripka, dem Geschäftsführer des deutschen Zweigs von "Kirche in Not" gesprochen.

Nur 16 Prozent der deutschen KI-Fachkräfte sind Frauen, so eine Studie des World Economic Forums. Wir begrüßen mit Gabriele Bolek-Fügl unseren ersten weiblichen Gast beim Cyber-Podcast. Seit über zwei Jahrzehnten arbeitet sie in der IT-Compliance und beschäftigt sich mit Datenschutz, Compliance-Frameworks und Cybersecurity. Sie ist die Gründerin des österreichischen Zweigs der internationalen Non-Profit-Organisation „Women in AI“. Mit unserem Autor Dr. Matthias Ernst unterhält sie sich über Vielfalt in Trainingsdatensätzen und Frauen in KI-Berufen. Außerdem spricht Gabriele Bolek-Fügl mit uns über ihr Start-up, das eine Whistleblower-Plattform entwickelt, mit der Unternehmen die EU-Richtlinie zum Schutz von Whistleblowern umsetzen können. Auch dort spielt KI eine Rolle: Eingehende Hinweise werden auf unseriöse oder falsche Meldungen geprüft. - WAI schafft eine Bühne für Frauen in der KI. - Wir wünschen uns, dass mit KI alles objektiver wird. Aber so einfach ist es nicht. - KI ist wie ein Kind: Wir müssen ihr beibringen, wie das Leben spielt. - Woher bekomme ich die Daten – das ist die Schlüsselfrage. - Die EU hat ein neues Gesetz zum Schutz von Whistleblowern verabschiedet. Dafür entwickeln wir einen Algorithmus.

Philipp Kruse ist der Gründer des deutschen Zweigs des Bibel Projekts. „Das Bibel Projekt“ hat es sich zur Aufgabe gemacht, biblische Erzählungen und Themen in kurzen, kreativen Videos anschaulich zu vermitteln. Diese Videos helfen dir, den Aufbau eines biblischen Buches oder ein biblisches Thema besser zu verstehen und anderen weiterzugeben! Mittlerweile haben sie auf Youtube fast 18.000 Abonnenten und über 1.Mio Aufrufe. Unsere Webseite: https://ecclesiopod.de Podcast bei Instagram: https://www.instagram.com/ecclesiopod/ Shownotes: Das Bibel Projekt: https://dasbibelprojekt.de Das Bibel Projekt auf Youtube: https://bit.ly/2rWnVbg Philipp auf Instagram: https://www.instagram.com/philipp.kruse84/ the Bible Project auf Youtube: https://bit.ly/2rTM6am Visio media: https://visiomedia.org Bücher: Die Kunst sich selbst zu führen, Thomas Härry: https://amzn.to/2DKs5FS Das Buch der Mitte, Vishal Mangalwadi: https://amzn.to/2Yht4Xy 7 Wege zur Effektivität, Stephen Covey: https://amzn.to/2sF1tnl Vielen Dank fürs zuhören. Es würde mir und dem Podcast sehr weiterhelfen, wenn du den Podcast bewerten würdest und deinen Freunden davon erzählst. Ich freue mich außerdem über Feedback. Schreib mir einfach auf Instagram oder per Mail an: gebhardtsilas@gmail.com

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också. I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg? För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig. Resan var ett våghalsigt företag. Om sex månader är vi antingen ministrar eller hängda säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit Det röda hjulet. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg. I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp motsvarande nästan tretusen kronor idag av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare. Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok Sternstunden der Menschheit beskrivit resan genom krigets Europa som en av mänsklighetens ödesstunder tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande. Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok Lenins resa. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den. Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Catherine Merridale: Lenins resa vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media. Stefan Zweigs Sternstunden den Menschenheit utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Salomon Schulman avbröt sin lovande schackkarriär efter att ha läst en novell av Stefan Zweig. Här reflekterar han över ett spel i förändring som förändrar dem som spelar det. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  Schack matt! Den etymologiska betydelsen av schackspelets slutpunkt är Kungen är död. Under dess existens, under ett och ett halvt millennium, har den triumferande frasen utropats av otaliga människor. Det är som i bisamhället: drottningen är den starka pjäsen vars omnipotens behärskar brädet, medan kungens drönarroll och sårbarhet bekräftar matriarkatets styrka. Under det gångna seklet kom schack att bli bohemernas tidsfördriv. Varje kontinentalt kafé med självaktning hade något schackbord för gästerna och till och med här i kallan Nord kunde en sådan raritet påträffas. Tegnérs klassiska dikt om Björn och Fritjof sutto båda, vid ett schackbord skönt att skåda bär syn för sägen. Nederlagen svider inte längre i det sociala tomrummet. De sjunker in likt en harmlös mjukvara i sina själars obotliga ensamhet.  Kontrahenternas inrutade tillvaro samlade tankarna till en hjärnornas kamp, som tangerade både lekfullhetens värme och stridens hetta, medan timmarna bara rasade iväg. Det var männens revir. Damerna höll sig borta, trots att spelets efemära särmärke just var den starka kvinnomakten, symboliserad av drottningens manöverradier. För den rotlöse romantikern var schack ett sätt att kunna behålla något av sin tankefrihet i en värld vars gränser till samhällets nyttoinriktade liv alltmer suddats ut. Bohemerna försvinner nu alltmer från brädena, medan kvinnornas sakta inträde blivit ett synbart faktum. Förutom det välkomna tillskottet av kvinnor pågår sedan en tid ett mer plågsamt paradigmskifte. Den stora smällen kom 1997 då den dåvarande världsmästaren, Kasparov, fick se sig tillintetgjord av den uppgraderade datorn Deep Blue. Maskinen hade besegrat Människan. Endast Noam Chomsky kunde bevara sin sinnesro. Självklart kan en bulldozer häva mer än en vanlig tyngdlyftare, fnös lingvisten. Sedan dess har datoriseringen till stor del lyckats slå sönder denna sällskapsform, precis som den gjort verkstadsgolvet till en ödelagd lakun. Socialstyrelsens samtliga tre kön sitter nu framför sina skärmar för att utmana algoritmernas obevekliga exakthet. Nederlagen svider inte längre i det sociala tomrummet. De sjunker in likt en harmlös mjukvara i sina själars obotliga ensamhet. En spännande inblick i schackspelarens förvandlade karaktär förmedlar boken The Grandmaster Magnus Carlsen and the Match that made Chess Great Again av idrottsjournalisten Brin-Jonathan Butler, från 2018. Med sin yrkesbakgrund finner Butler brädkampens likheter med sporter som boxning och baseball men framför allt med tjurfäktning. Författaren får varken ögonkontakt eller någon förnimmelse av känslor hos norrmannen, som föddes 1990 och blev världsmästare redan 2013. Han beskrivs nästan som ett monster. Carlsen vill inget hellre än att se motståndaren lida samtidigt som han är sjukligt skräckslagen för att själv förlora sina matcher. Det sistnämnda är kanske inte direkt en världssensation. Vem vill förlora en spänningsfylld tvekamp inte ens den mest pacifistiske bohem! Hade Butler läst sin Gorkij skulle han säkert lagt märke till att den kanoniserade schackentusiasten Vladimir Lenin blev ilsken då han förlorade, och tjurade likt ett barn. Då förde sig Stalin bättre. Jezhov, mannen som senare skulle bli chef över Folkkommissariatet för inrikes ärenden NKVD  som stod stå för de fruktansvärda utrensningarna 1937, förlorade efter 37 drag mot lillefar i en fejkad match. Några år senare förlorade Jezhov än en gång då sitt liv. Han visste inte att han hade spelat schack med Döden, långt före Bergmans sjunde insegel. gränserna mellan galenskap och genialitet suddas ut, kanske schackets kardinalkaraktäristikum Butler liknande som sagt spelet vid tjurfäktning, men frågan är om schackmästaren är en fäktare eller en tjur. Instinkt och intuition är kanske viktigare än intelligens. Alltför sällan ser man skickliga spelare utstråla en intellektets mångsidighet. Butler refererar matchen från 2016 mellan utmanaren Krimryssen Sergey Karjakin och Carlsen. Fighten äger rum i en ljudisolerad glasbur mitt på Manhattan. Biljetterna är svindyra och salongen stinker av exklusiva damparfymer. Detta är magnaternas mästerskap, medan de i livet utmönstrade schackschackrarna tvingas förbli vid sina bräden på Washington Square för att lura till sig några dollar av godtrogna turister. Att möta en av dessa gatumästare är förvisso mer livgivande än att läsa ett referat av en match om världsmästartiteln, men Butler serverar ändå härliga pärlor i sina utvikningar. Särskilt när gränserna mellan galenskap och genialitet suddas ut, kanske schackets kardinalkaraktäristikum. Legendaren Bobby Fischer, den elegantaste schackspelaren genom tiderna, tecknas med burleskhetens bjärtaste färger. Han ville bokstavligen slita sina motståndare i stycken, medan han glodde med sina hotfulla ormögon på sina offer, likt boxaren Muhammed Ali. Fischer var galen i all sin briljans. Han var konstnär medan Carlsens stilart snarast liknas vid oförsonliga automatstyrda drönarattacker. Fischer blev sinnesrubbad likt många schackspelare av klass. Han blir en rabiat antisemit, trots att han själv var jude, får förgiftningsidéer, flyr mänskligheten och dör vid 64 års ålder, av en händelse lika många år som antalet schackrutor. Butler ser schack som en beroendeframkallande drog. Många blir slavar under sitt spelbegär, en intellektets Bermudatriangel. Författaren till och med efterlyser ett AA för dessa beroende knarkare på det att de ska undslippa sinnessjukhusens martyrier. Beskrivningen rör mig på djupet. Eftersom den är självupplevd. I mina tonår tillhörde jag de lovande spelarna här i landet. Kväll efter kväll i rökiga schacklokaler gjorde att mina redan onda mardrömmar invaderades av groteska schackfigurer som drev mig ut i kusliga ödelandskap befolkade av vidunderliga varelser. Jag räddades av Stefan Zweig. I hans Schachnovellen Schacknovell hålls en viss Dr B inspärrad och isolerad av nazisterna. I en nervkittlande scen lyckas han sno åt sig en schackbok med gamla mästarpartier. Han lär sig partierna utantill och för att fullt ut kunna spela med sig själv i tanken, lyckas han dela sitt psyke i två, en vit och en svart del. Men till slut bryter han förstås ihop. Aldrig har något litterärt verk påverkat mig så avgörande som denna Zweigs sista bok. Helt identifierad med gallermannen, på gränsen till personlighetsupplösning, avslutade jag abrupt min schackbana. Men frågan är om inte detta opus influerade exilförfattaren än djupare; det kan läsas som ett illavarslande förebud. En tid efter sitt avslutade verk tog Zweig sitt liv. Detta är alltså vad som står på spel, kanske inte livet men väl förnuftet, också för två mästare i en ljudisolerad glasbur på Manhattan. Efter en hård kamp som slutade jämnt fick snabbschack skilja kontrahenterna åt. För purister inom gamet var detta helt förkastligt, rena pokern. Vida värre än de fotbollsstraffar som får avgöra mästerskapsmatcher. Carlsens avgörande damoffer i den sista matchen kanske på ett symboliskt plan kan ge något av en matadors slaktlycka. Förutom den tärande känslan att i nästa rum står datorn för vilken schack varken är sport eller konst eller en förlorad romantisk tradition. Salomon Schulman, läkare, författare och skribent

I kapitlet ”De første Timer af Krigen 1914” får vi en skildring af Zweigs personlige indtryk fra verdenskrigens begyndelse, som han oplevede på nærmeste hold, da han forlod Belgien med det sidste tog mod Tyskland, og observerede de første militærtog i modsat retning.

For tiden mærker man en genopblussende interesse for den populære mellemkrigsforfatter Stefan Zweig. Det er der mange gode grunde til. Der kommer genudgivelser af nogle af hans vigtige værker og for tiden kan man se en fin spillefilm om Zweigs sidste år i eksil, ”Farvel til Europa”. Den2radio markerer det ved at genudsende vores oplæsning af Zweigs vidunderlige erindringsværk ”Verden af igår”. Der er 21 afsnit og vi begynder i...

28.11.1881 Stefan Zweig geboren: "Die Zeit gibt die Bilder, ich spreche nur die Worte dazu", schrieb Stefan Zweig im Vorwort zu seinem Buch "Die Welt von gestern". Zweigs "Gestern", die "goldene Welt der Sicherheit", in die er am 28. November 1881 in Wien hineingeboren wurde, war die k.u.k. Monarchie und jene österreichisch-jüdisch-bürgerliche Kultur, die für Zweig in Mahler, Hofmannsthal, Schnitzler und Freud kulminierte und der sich schon der Gymnasiast mit literarischen Versuchen anverwandeln wollte...