Podcasts about tidningarna

Kidnappningen av paret Daniel och Paulina Brolin engagerar hela Sverige år 1998. Tidningarna skriver dagligen om missionärerna som ville sprida Guds och Jesus budskap, men istället blir inlåsta i en fuktig källarhåla flera månader. Kidnappningarna i Kaukasus är en miljonindustri under 90-talet, men den svenska regeringen berättar tidigt att man inte kommer att betala någon lösensumma för paret Brolin. Utanför fängelsehålan pågår ett febrilt sökarbete, men kidnapparnas tålamod börjar ta slut. Medverkande: Paulina & Daniel Brolin. Niclas Collén - pastor. Per-Johan Stenstrand - pastor. Sven Hirdman - Sveriges ambassadör i Moskva. Erika Holmberg - syster till Paulina. Torgny Hinnemo - journalist som även studerat utvecklingen i Kaukasus och jobbat på UD. Av: Robin Jonsson. Producent: Anna Johannessen/Tredje Statsmakten. Exekutiv producent: Jon Jordås. Publicerad: 2023.

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg, och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers ständigt aktuella roman Väggen från 1968 har tolkats som dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar ensamheten som ett permanent öde: Jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka, skriver kvinnan i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon bara ett tunt skal över ett berg av minnen.I Väggen tecknas en bild av existentialismens övergivna människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor. Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons Aniara, med ödsligheten välvd som en tung stenrymd kring människans själ egentligen oavsett sällskap av andra.Vad har då någon av oss att sätta upp mot kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att försöka sig på detta. Partiledare talar om att bota och ta krafttag mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger folkvalda över hela skalan motioner om att minska social isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga, och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen kan vara politisk?Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra. Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på att vara en svarad människa och på att inte vara det, för att tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä Nuckan. I strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och en bön om ett uppehållstillstånd i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon skriver: Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken. Ensamheten får helt enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för mänsklig överlevnad.Av allt att döma var isoleringen än större för den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som tagen ur Väggen, där huvudpersonen resonerar om att ingen kommer att trycka sina varma, levande fingrar mot hennes kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel i vårt samhälle.Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i månaden.Det låter onekligen sorgligt frågan är bara vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur vuxna, friska människor blivit så hjälplösa att de behöver politiker och tjänstemän för att knyta vänskapsband. Och möjligen kan man betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska, som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam.Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken Ensamheten värst, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det som bröt dödläget för modern var att få komma till ett servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull:Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider.Bara rop efter någon att prata med,i vargtimmenMer sällan diskuteras exilens ensamhet som politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet.För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I reportageboken Dom som stod kvar skriver journalisten Thord Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig åldersuppskrivning det kan handla om ett ögonkast från en handläggare blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga väggen.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturBrülde, Bengt & Fors, Filip (2015) Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red), Fragment. Göteborgs universitet: SOM-institutet.Eriksson, Thord: Dom som stod kvar. Natur & Kultur, 2019.Marlen Haushofer: Väggen, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén & Lindskog, 2014.Siri Johansson och Sven Teglund: Ensamheten värst. Teg publishing, 2016.Malin Lindroth: Nuckan. Norstedts, 2018.Harry Martinsson: Aniara. En revy om människan i tid och rum. Albert Bonniers förlag, 1956.Ragnar Thoursie: Sånger från äldreomsorgen. Albert Bonniers förlag, 2009.LänkarGrannen låg död i över tre år (Aftonbladet, 20/11 2019) Hanne Kjöller: Att vara ensam är ett val (DN, 3/7 2019)How lonely are Europeans? (EU Science hub, 2019)Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har halverats (SVT 7/9 2018)Så många sparar på äldreomsorgen (Kommunalarbetaren, 16/12 2019)Expat Insider 2017 

September 1986. Hotet från PKK är överhängande men som tur är kan Hans Holmér köpa in livsviktig utrustning från polisman A. Tidningarna riskerar att avslöja PKK-spåret. Solveig Riberdahl är inte övertygad om att "bröllop" betyder "mord".Sponsra Palmemordet på Patreon: https://www.patreon.com/palmemordetSponsra Palmemordet via Swish: 070-7715864 (märk insättningen "Palmemordet")Kontakta Palmemordet: poddenpalmemordet@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När Deux Filles är på väg mot toppen inträffar den stora tragedin. Ett utbränt hus i Alger blir det sista spåret efter elektroduon, men exakt vad som hänt dem är höljt i dunkel. Fram till nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. 1982 dyker två unga, franska musiker upp på avantgardehimlen: Claudine Coule och Gemini Forque. Den innovativa duon kallar sig Deux Filles och deras liv är sedan tonåren sammanflätade av död och sorg, vilket också märks på deras album. Debutplattan ”Silence & Wisdom” väcker stort intresse hos den brittiska popeliten och jämförs i pressen med pionjärer som Jean-Michel Jarre och Brian Eno. Att två kvinnor producerar experimentell musik hör inte till vanligheterna i 80-talets konstkretsar och förutom de drömlika melodierna triggar också gruppens romantiska estetik många manliga journalisters fantasi.Deux Filles har framtiden för sig och festerna avlöser varandra, men runt hörnet väntar katastrofen. Inför sitt tredje album reser Coule och Forque till Nordafrika för att ladda batterierna. Där upphör alla spår. Tidningarna berättar om hur främlingslegionen hittat ett utbränt hus i Alger, men exakt vad som hänt tjejerna är en gåta. Fram till nu. En dokumentär från 2021 av Anna Charlotta Gunnarson.

Anhöriga grips av oro. Tidningarna spekulerar i flickornas öde. Polisen besöker lägerområdet. Utkommenderade beväringar gör ett makabert fynd.

När Deux Filles är på väg mot toppen inträffar den stora tragedin. Ett utbränt hus i Alger blir det sista spåret efter elektroduon, men exakt vad som hänt dem är höljt i dunkel. Fram till nu. 1982 dyker två unga, franska musiker upp på avantgardehimlen: Claudine Coule och Gemini Forque. Den innovativa duon kallar sig Deux Filles och deras liv är sedan tonåren sammanflätade av död och sorg, vilket också märks på deras album. Debutplattan Silence & Wisdom väcker stort intresse hos den brittiska popeliten och jämförs i pressen med pionjärer som Jean-Michel Jarre och Brian Eno. Att två kvinnor producerar experimentell musik hör inte till vanligheterna i 80-talets konstkretsar och förutom de drömlika melodierna triggar också gruppens romantiska estetik många manliga journalisters fantasi.Deux Filles har framtiden för sig och festerna avlöser varandra, men runt hörnet väntar katastrofen. Inför sitt tredje album reser Coule och Forque till Nordafrika för att ladda batterierna. Där upphör alla spår. Tidningarna berättar om hur främlingslegionen hittat ett utbränt hus i Alger, men exakt vad som hänt tjejerna är en gåta. Fram till nu. En dokumentär från 2021 av Anna Charlotta Gunnarson. 

Det visade sig snart att den mördade kvinnan måste ha dött kring Lucia. Tidningarna döpte snabbt mordet till Luciamordet, och det visade sig snart att det inte var mördarens enda brott…Källor:Solvein Hast | Herrtidning (wordpress.com)Mord som skakade Sverige 2019Prisomräknaren (scb.se)Support till showen http://supporter.acast.com/historiska-brott. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Missade du aftonen med Fredrik Virtanen?   Nu finns avsnitt 74 av Studentaftons podcast tillgänglig: ”Folkdomstolen" - Fredrik Virtanen modererad av Jens Liljestrand   Den 2 November 2021 bjöd Studentafton in till en afton med Fredrik Virtanen .   Fredrik Virtanen var länge en välanlitad kolumnist, debattör och programledare och en av Aftonbladets mest profilerade skribenter. När han hösten 2017 under Metoo blev anklagad för sexuella övergrepp, av bland andra Cissi Wallin, rasade karriären. Tidningarna publicerade namn och bild på Virtanen och han fick lämna samtliga sina uppdrag. Under några korta veckor vändes livet upp och ner. Publiceringarna har senare granskats och kritiserats. Landets största redaktioner, Svenska Dagbladet, Expressen, Resumé med flera, fälldes i Pressens Opinionsnämnd för sina publiceringar. Nyheter24 bad 2018 Fredrik Virtanen om ursäkt och 2019 dömdes Cissi Wallin för grovt förtal, en dom som senare överklagats.   Fredrik Virtanen har efter händelsen endast gjort ett fåtal offentliga framträdanden. Bland annat i podden Hur kan vi? och som gäst i P1:s Söndagsintervju. År 2019 gav han ut boken Utan nåd. Boken är en uppgörelse med ett destruktivt liv, med ett mediadrev och vad han kallar "instagramfeminismen".    Aftonen ägde rum på Grand hotell i Lund.   Tack till Studentaftons sponsor – Broder Jakobs Stenugnsbageri, Tehuset java, Pretty flowers och Grand hotel i Lund.   Studentaftons podcast hittar du som vanligt i din poddapp samt på Spotify.

... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det fanns en tid när svenska stjärnor var fullproppade med anabola steroider. I dokumentären Steroid-Sverige hör vi historien om pillerprodukten Ricky Bruch, storstjärnan Linda Haglund och landslagsläkaren "Lammet", som skrev ut steroider under en Finnkampsbankett. Men också om den skrämmande statistiken över steroidbruket. Från den tiden är många av rekorden kvar, men stjärnorna är döda. 1972 tog Sverige den första OS-medaljen i friidrott på 20 år. Ett brons i diskus. Det var en idrottare på steroider som tog den. Tidningarna kallade Ricky Bruch för en pillerprodukt. Fram till OS-bronset hade han ätit den anabola steroiden Dianabol. Den färgstarka och kontroversiella Ricky Bruch var helt öppen med sitt steroid-användande, de positiva effekterna och alla biverkningar. Före 1974 var det inte förbjudet med anabola steroider. Det saknades testmetoder och vetenskapliga belägg. Men friidrottsförbundets ordförande Arne Ljungqvist hade inlett jakten på steroiderna i början av 70-talet. 1973 skickade han ut en enkät till de tio bästa svenska manliga friidrottarna i samtliga grenar det året. De fick frågan om de använt anabola steroider. Av 144 som fick frågan svarade 99 på enkäten. 31 % svarade ja. 75 % av kastarna hade tagit anabola steroider. "Steroid-Sverige" gjordes i fyra delar 2017, men nu släpper vi serien i ett och samma program. Alexander Lundholm alexander.lundholm@sverigesradio.se Källor: Sveriges Radios arkiv. SVT:s arkiv. Aftonbladet. Svenska Dagbladet. Expressen. Dagens Nyheter. Riksidrottsförbundets hemsida. Själen är större än världen, dokumentärfilm av Stefan Jarl. En diskuskastares dröm, dokumentärfilm av Tom Alandh. Dopingjägare Arne Ljungqvist, bok av Göran Lager. Off the Record, av Ulf Ekelund. Intervjuer med Arne Ljungqvist, Miro Zalar och Ulf Ekelund. Bakgrundssamtal med flera landslagsfriidrottare under -70 och 80-talet.

Coronavirusets dödlighet jämfördes med säsongsinfluensans. Men gav Sydsvenskan en rättvisande bild? Ny stor medieaffär Amedia och Bonnier/Mittmedia köper Hall media. Skidförbundets TV-satsning . Sydsvenskans sifferval synas Nyhetsflöde har dominerats av Coronaviruset spridning. Flera bekräftade fall finns nu också här i Sverige. Det är i ett läge när WHO uppmanar världen att vidta åtgärder och där den stora frågan förstås är - hur rädda ska vi vara? Hur dödligt är viruset? I det här läget publicerade Sydsvenskan en artikel - där tidningen gav sig på att jämföra Coronavirusets dödlighet med den vanliga säsongsinfluensan. Men frågan är vad de siffror Sydsvenskan berättade om faktiskt säger. Reporter: Therese Rosenvinge  SR-chefer i coronakarantän Både Aftonbladet och Sveriges Radio påverkas också som företag av coronaviruset. Mediebolagen har båda fått sätta medarbetare i karantän. Reporter: Katarina Andersson Vilken strategi väljer Hall medias nya ägare? I veckan bytte ännu en svensk lokaltidningskoncern ägare. Det är anrika Hall media, med Jönköpings Posten, Smålands Dagblad och Skaraborgs läns tidning med flera. Totalt tio prenumererade papperstidningar plus ett gäng gratistidningar och sajter som nu byter ägare. Köper gör numera Bonnierägda Mittmedia och norska lokaltidningsjätten Amedia. Affären skedde enligt en del i sista stund. Hall media är mitt uppe i stora omvälvande förändringar. Och bara dagar från en total omgörning. Planer som nu ligger på is. Reportage från Jönköping. Reporter: Erik Petersson. Skidförbundet del i större trend startar TV för att bevaka egna sporten Vinterstudion har fått konkurrens från oväntat håll. Skidförbundet själva gör nämligen den här vintern ett eget program. Inslag, en soffa med gäster, intervjuer - ja, på ytan faktiskt ganska likt SVTs flaggskepp. Till och med med en tidigare SVT-profil som värd. Men vad säger det här? Varför vill Skidförbundet konkurrera med journalistik? Och hur förhåller sig SVT till att ett förbund - som dom bevakar - själva börjar göra TV. Reporter: Evalisa Wallin.

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg, och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers ständigt aktuella roman Väggen från 1968 har tolkats som dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar ensamheten som ett permanent öde: Jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka, skriver kvinnan i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon bara ett tunt skal över ett berg av minnen. I Väggen tecknas en bild av existentialismens övergivna människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor. Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons Aniara, med ödsligheten välvd som en tung stenrymd kring människans själ egentligen oavsett sällskap av andra. Vad har då någon av oss att sätta upp mot kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att försöka sig på detta. Partiledare talar om att bota och ta krafttag mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger folkvalda över hela skalan motioner om att minska social isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga, och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen kan vara politisk? Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra. Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på att vara en svarad människa och på att inte vara det, för att tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä Nuckan. I strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och en bön om ett uppehållstillstånd i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon skriver: Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken. Ensamheten får helt enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för mänsklig överlevnad. Av allt att döma var isoleringen än större för den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som tagen ur Väggen, där huvudpersonen resonerar om att ingen kommer att trycka sina varma, levande fingrar mot hennes kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel i vårt samhälle. Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i månaden. Det låter onekligen sorgligt frågan är bara vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur vuxna, friska människor blivit så hjälplösa att de behöver politiker och tjänstemän för att knyta vänskapsband. Och möjligen kan man betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska, som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam. Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken Ensamheten värst, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det som bröt dödläget för modern var att få komma till ett servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull: Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider. Bara rop efter någon att prata med, i vargtimmen Mer sällan diskuteras exilens ensamhet som politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet. För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I reportageboken Dom som stod kvar skriver journalisten Thord Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig åldersuppskrivning det kan handla om ett ögonkast från en handläggare blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga väggen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur Brülde, Bengt & Fors, Filip (2015) Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red), Fragment. Göteborgs universitet: SOM-institutet. Eriksson, Thord: Dom som stod kvar. Natur & Kultur, 2019. Marlen Haushofer: Väggen, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén & Lindskog, 2014. Siri Johansson och Sven Teglund: Ensamheten värst. Teg publishing, 2016. Malin Lindroth: Nuckan. Norstedts, 2018. Harry Martinsson: Aniara. En revy om människan i tid och rum. Albert Bonniers förlag, 1956. Ragnar Thoursie: Sånger från äldreomsorgen. Albert Bonniers förlag, 2009. Länkar Grannen låg död i över tre år (Aftonbladet, 20/11 2019)  Hanne Kjöller: Att vara ensam är ett val (DN, 3/7 2019) How lonely are Europeans? (EU Science hub, 2019) Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har halverats (SVT 7/9 2018) Så många sparar på äldreomsorgen (Kommunalarbetaren, 16/12 2019) Expat Insider 2017 

10 september 2003. Hasse Aro åker förbi varuhuset NK i Stockholm. Han möts av ett stort uppbåd av utryckningsfordon, ambulanser och polisbilar. Han väljer att kontakta Efterlyst-redaktionen. Uppgifter kommer in om att utrikesminister Anna Lindh har blivit knivattackerad. Skadorna sägs inte livshotande. Vi vet alla idag att så inte var fallet. På morgonen efter kommer beskedet att Anna Lindh dött av skadorna. Det blir några mycket intensiva dygn. Både för polisen och för medierna. Först ovissheten om vad om hänt. Sen kommer dödsbeskedet. Polisen jobbar för högtryck. Efterlyst gör om hela kvällens program. Signalement på en gärningsman kommer in. En röd keps och en kniv hittas. Vem är mannen som fångats på varuhusets övervakningskameror och som setts av vittnen? Tips från både allmänheten och från pålitliga källor som rättpsyk och häkten kommer in. Tipsen leder polisen in på spåret med ”35-åringen”. Till slut kan han gripas. Tidningarna fullkomligt exploderar. Men har polisen rätt gärningsman? Hasse Aro har träffat Leif Jennekvist som ledde mordutredningen och som senare gav ut boken ”Mordet på Anna Lindh – en polisutredning”. Jennekvist berättar om de intensiva dagarna i början av utredningen. Hur klarade polisen att genomföra sin utredning när pådraget från pressen att hitta mördaren var enormt? Mail: fallen@ilikeradio.se

Intern kritik när VLT upplät redaktionen åt ministern. Vilken väg tar Moderaterna om public service? Förslag om "smalare uppdrag". DN om kritiserad Kina-annons. Oväntat stort annonstapp för medier. Intern kritik när VLT huserade kulturministerns presskonferens  Att politiker som ska göra utspel väljer att göra det på noga utvalda platser som kan rama in nyheten på ett sätt som politikern själv önskar, ja det är ju idag väldigt vanligt. Men frågan är om medier också bör vara med och hjälpa till med den här strategin?  Frågan väcktes i veckan när VLT till synes obekymrat gjorde plats på redaktionen för kulturministerns presskonferens om budgeten.  Reporter i Västerås: Tonchi Percan  Moderaternas partistyrelse i utspel om smalare public service-uppdrag Att public service uppdraget ska vara brett och rymma såväl samhällsjournalistik som sportevenmng och familjeunderhållning det har det länge funnits en bred politisk majoritet runt i Sverige.  Men efter nästa val kan det här komma att förändras. Och mycket stor betydelse kommer det få - vilken väg det näst största partiet väljer. Under året har mullrat och rört på sig mycket inom Moderaterna. Trycket från egna led om en public service-politik som går åt ett annat håll har ökat. I veckan lade partistyrelsen upp en linje på bordet. Den vill att partiet tar fram en ny moderat mediepolitik i riktning mot ett citat smalare och vassare public service.  Reporter: Therese Rosenvinge Årets annonstapp värre än väntat vad händer nu? Läget för svenska tidningars ekonomi är just nu oväntat skakigt. Första halvan av året och sommaren har varit tuff utöver det vanliga ifråga om förlorade annonsintäkter och när svensk ekonomi går in i en ny fas tätnar orosmolnen på mediehimlen. Frågan är hur rustade medier är för en ekonomi som bromsar?  Reporter: Teresa Kristoffersson.

Sommaren är över - igen….. Månen hänger tung och augustirund. Folk återvänder till jobben. Barn till skolor...fritids...och dagis… Tidningarna dignar av artiklar om hur man ska komma i form, sluta semesterpimpla, få ordning på livet, skapa lust...Vad gör då vi? Det är just det. Vi har ju inte haft semester. Det har vi ju året runt. Vi behöver ingen solresa till Medelhavet mitt i sommaren. Det kan vi göra när-vi-har-lust. Så det så! Men ändå, ska vi bara glida på i alla invanda hjulspår och bara göra i stort sett samma saker hela tiden så att man knappt kan skilja det ena från det andra? Är det ändå inte läge för en NYSTART! Göra nåt annat, lära nytt, pröva nåt okänt….Studio 64 nosar på tanken och minns hur det var förr. När hösten, möjligheternas tid, klarnar luften och brer ut mattan för nytänk.Studio 64 på acast hittar du också på spotify, eller bara googlar upp. Hur svårt kan det va? Dags att pröva nåt nytt! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Anders Peter Glader och hans familj var tidiga emigranter. De åkte 1853 från södra Småland till Amerika. Men den fasansfulla resan tog två av barnens liv och deras mor återhämtade sig aldrig. Från mitten av 1800-talet fram till tiden för första världskriget emigrerade mer än en miljon svenskar till Amerika. Ju längre fram i tiden vi kommer desto mer organiserade och välfungerande blev resorna, men för de tidiga emigranterna gjordes resorna över haven ofta under vidriga förhållanden i fraktfartyg som inte alls var avsedda för passagerare. Så var det för Anders Peter Glader och hans hustru Elin som reste från södra Småland till en liten plats i Minnesota som hette Ki-Chi-Saga. Och det var just den plats där författaren Wilhelm Moberg lät sina romanfigurer, utvandrarna Karl Oskar och Kristina, bosätta sig. Bodil Stefansson i Torekov hade precis som så många andra svenskar läst Vilhelm Mobergs böcker och därför blev hon extra intresserad när hennes man Ingvar Malmberg berättade att det i hans småländska släkt fanns en emigrant som hette Anders Peter Glader och som hade bosatt sig just i Ki-Chi-Saga. När han berättade det för Bodil blev hon eld och lågor, och ville genast fara till USA. - Vad spännande, tyckte jag, det här måste vi ju undersöka! Och så började vi, med att ta kontakt med Ingvars släktingar i USA. Till slut sa de "Det är lika bra ni kommer hit, så att ni kan få svar på alla era frågor." Så vi blev inbjudna till Chisago county som det numer heter, och såg alla platser som Anders Petter varit på. - Och när vi kom hem igen så satte jag igång att försöka ta reda på allt om varför de for sin väg, vilket liv hade de levt här hemma, hur var överfarten och hur blev deras liv i Amerika, säger Bodil Stefansson. Anders Peter Glader från Furuby socken i södra Småland föddes i december 1806 som sjätte barnet i en torparfamilj. Hans start i livet var inte enkel, hans mor dog när han var bara fem år gammal. Han tjänade några år som dräng och när han blev vuxen fick han en bra tjänst som rättare på en gård. - Jag tror det var en man som levde livet. Han hade nog en stark sexualdrift om man ser till hur många barn han fick senare, säger Bodil Stefansson, och fortsätter: - Jag tror också att han var en ledargestalt som hade lätt att ta människor. Han var glad och positiv, och berättade gärna historier, därtill var han stark en människa både fysiskt och psykiskt. Men Anders framgångar fick sig en knäck när det plötsligt visade sig att han väntade barn med två kvinnor på samma gång. I april 1835 födde Elin, hans trolovade, deras första barn, och en månad senare födde pigan Maria som tidigare hade arbetat på gården en son som också Anders var far till. - Hon föder ett barn och Glader blir stämd inför tinget. Barnet dör dock efter tio månader så han får chansen att åstadkomma en förlikning. Han får betala skadestånd och uppnår förlikning med kvinnan. Om inte barnet dött så hade sannolikt blivit dömd till dryga böter. Visserligen var Anders känd som en man som hade framgång hos kvinnor, men detta var ändå mer än hans arbetsgivare, godsägaren Aschan, kunde tåla, berättar Bodil. - Anders fick kicken. Bara en månad tidigare hade han fått en lönebonus av Aschan för att han hade uppfört sig så bra, men nu ser man plötsligt i gårdens räkenskaper att Anders krävs på en avgift på 90 riksdaler för "skämd potatis". - Jag har tolkat det som ett slags bötesstraff för hans skamlösa beteende. Man skulle ju kunna tänka sig att de pengarna hade gått till Maria, men det tror inte Bodil på. - Ånej, säger hon och skrattar, det gjorde de säkert inte. Strax efter fick dock Anders Peter erbjudande om arbete på en annan gård som Aschan nyligen köpt. Anders jobbade sig upp och kunde till slut köpa en egen gård och titulera sig hemmansägare. Men i takt med att Elin och han fick allt fler barn, så växte Anders Peters oro för framtiden. - Familjen klarade sig ju, men problemet var ju de sju barnen som nu fanns i familjen. Hemmanet var bara stort nog för att ett av dem skulle kunna ta över det. Anders hade inte råd att låta sönerna studera eller hemgift åt flickorna. - Anders Peter Glader ville nånting med livet, han ville framåt - och så fick han höra talas om Amerika. Det var ju de driftigaste som åkte först, menar Bodil Stefansson, de som hade ett visst kapital, som var framgångsrika och ambitiösa, de såg att det fanns en chans att få ett bra liv för sig och sina efterkommande i det nya landet. Anders och Elin kom iväg på våren 1853, men hade de haft en aning om hur resan skulle bli så hade de kanske ändå valt att stanna hemma. Nu blev första anhalten på resan Göteborg. Där fick de kontakt med en före detta murarmästare som hette Jonsson, och som hade börjat befrakta folk. Han gav dem ett jättebra erbjudande. De skulle åka med en snabbgående postbåt från Liverpool. Det irländska fartyget skulle bara behöva fyra-fem veckor för resan, och mat skulle ingå i priset. Ett hundratal svenskar åkte ångbåt till en sydlig hamn i England, varifrån de fick åka tåg till Liverpool. Där lämnade Jonsson dem, men innan han gjorde det hade han köpt det mesta av den mat som svenskarna hade med sig till resan, den skulle inte behövas, menade han. Tillvaron på båten blev en mardröm. Svenskarna kunde inte engelska och de kunde inte göra sig förstådda. Den irländska besättningen både stal från passagerarna och misshandlade dem. Och värst av allt; matransonerna var så ynkliga av svenskarna snart började svälta. - Efter sex veckor till sjöss så är nästan allihop sängliggande för att de är så svaga, berättar Bodil Stefansson. Det fanns andra nationaliteter på båten, men deras befraktare har gett dem extra mat för de visste hur dåligt det brukade vara. Ovanpå alla dessa påfrestningar så råkade båten ut för en tyfon på havet. - Det blev rigghaveri, seglen skörade och det värsta av allt - de flesta vattentunnorna slogs sönder. Svenskarna var nu så försvagade att de inte förmådde slå sig fram till positioner där de kunde få vatten. Ammande mödrar sinade, och man ser i fartygsdokumenten att tretton eller fjorton småbarn dör, och de är alla svenskar. Ett av dessa barn är Anders Peters och Elins yngsta dotter Petronella, som sänks i havet. Väl framme i USA dör ännu ett av deras barn på tåget till Chicago. Han hette ju Jonsson, den där murarmästaren som organiserade resan som Anders och Elin gjorde, och bara ett år senare skrev en annan svensk-amerikan en artikel i en svensk tidning för att varna för Jonssons illa skötta resor. Redan första aftonen blev de flesta av dem bestulna på allt av värde, såsom pengar och klockor. Besättningen på såna här skepp består vanligen av tjuvar och skälmar, eftersom ingen bättre sjöman vill segla på dessa fartyg, om han inte blir tvungen därtill i brist på annan hyra. Alla besättningsmän var irländare och hjälpte naturligtvis sina landsmän och eftersom svenskarna inte kunde klaga sin nöd för kaptenen, så kunde de inte på något sätt få upprättelse. Ja, oförskämdheten gick så långt att fastän irländarna helt fritt och öppet visade de stulna sakerna vågade ingen kräva dessa tillbaka. ()  Men detta var inte det värsta. Förutom att svenskarna dagligen tilldelades hugg och slag av de råa och enväldiga maktfullkomliga sjömännen, så var den så rundligt utlovade kosten så snålt tilltagen att jag inte kan förstå hur någon människa kunde överleva på denna under överfarten. Mat utdelades endast en gång i veckan. Sammanlagt var detta inte mer än man hade kunnat äta vid en enda måltid, och ändå måste detta fördelas över en hel vecka. Det finns inget mänskligt språk för att uttrycka allt det elände som blev följden. För varje dag blev situationen allt värre. Det var hjärtslitande att se på hur de små utsvultna barnen vid utdelningen begärligt grep efter de hårda brödkanter som spreds på däcket och då hjärtlöst slogs på fingrarna av de råa matroserna. () Hur man än ser på saken ligger skulden på herr Jonsson -  och stackars honom om han en gång kommer att få genomlida alla de förbannelser som uttalades över honom av hans mördade landsmän ända in i dödsstunden. Anders Peter Glader, Elin och deras barn hade rest i nästan ett halvår när de till sist kom fram till sitt mål, Ki-Chi-Saga. Två barn hade de mist på vägen och Elin var mycket försvagad. Väl framme fick de hjälp att bygga sig en första liten stuga, och inte så långt senare byggde svenskarna upp en kyrka i det nya landet. Och den blir en viktig centralpunkt för dem. Vid det första konstituerande mötet för kyrkan så var Glader och barnen med, men Elin saknades. - Hon var för svag för att kunna ta sig till kyrkan och 1855 dog hon, berättar Bodil Stefansson. - Det är en total katastrof för Anders Peter. Hans två äldsta söner får nu klara sig själva, och den äldsta flickan har just konfirmerats och får ge sig ut att tjäna som piga. Men vid den här tiden behövdes en kvinna för att göra se sysslor som kvinnor gjorde, och tre år senare hämtade Anders Peter en från sin hemsocken Furuby i Småland. - Hon var 25 år yngre än Anders Peter, och när hon kom var hon höggravid. De gifter sig och Anders tar barnet som sitt eget. Anders Peter Glader startar alltså om och skaffar en ny, stor familj. Han och hans nya fru får sju barn tillsammans, och Anders blir snart en aktad person i Ki-Chi-Saga. De lever ett hårt, men ganska bra liv. Och så, när Anders just ska bli far igen, så är det är dags att rida in en unghäst. Men det bär sig inte bättre än att han blir avkastad. - Livet leker och Anders ska bli far igen vid 69 års ålder - och så blir han avkastad och dör strax efteråt, säger Bodil. Anders begravdes intill Elin på den lilla kyrkogården i Ki-Chi-Saga, en kyrkogård som det sägs att Vilhelm Moberg besökte. Han lär ha utbrustit: "Här ska jag begrava Karl-Oskar". Långt senare, på 2000-talet har den amerikanska och den svenska släktgrenen återknutit kontakten med varandra. Bodil Stefanssons berättar hur hennes man Ingvar tog med sig små träbitar från torpet där Anders Peter Gladers fötts, för att ge som presenter till de amerikanske släktingarna. -Vi gav en av träbitarna till en av Ingvars släktingar. Hon är rik och har allt man kan önska sig, men när hon fick träbiten som kom från hennes släkting Anders Peter Gladers hus hemma i Småland, då rann tårarna på henne, och så sa hon: "This is a thing money cant buy" - detta kan inte köpas för pengar. Nya sökmöjligheter i svensk amerikanska kyrkböcker och tidningar De svenskar som kom till Nordamerika gick ofta med i svenska församlingar där man fortsatte att föra kyrkböcker precis som de gjort hemma i Sverige. Inte för att de måste utan mer för att de bar med sig den traditionen. De svensk-amerikanska kyrkböckerna har precis digitaliserats och finns nu tillgängliga för emigrantforskare. Det är något som Ted Rosvall, rutinerad släktforskare och författare, välkomnar. - Det här är något revolutionerande för oss som håller på med emigrantforskning. Och nu har de äntligen blivit digitaliserade och är dessutom indexerade, vilket betyder att det finns ett personregister som man kan söka i.  Ted Rosvall berättar att en svårighet i forskningen kan vara emigranternas namnbyten. Kvinnor kanske gifte sig och bytte efternamn och män kanske bytte till ett lite mer engelskklingande namn. - Ett exempel jag hittat är en båtsman från Blekinge som hette Åke Bengtsson som tog namnet John Brown. Precis som i svenska kyrkböcker hittar man hela familjegrupper. Där syns bland annat när de är födda, döpta, gifta och var de bodde. Men i USA var det frivilligt att gå med i församlingen. Det kostade pengar och inte alla hade råd eller lust att vara med. Då skrev man oftast in "dropped" eller "utesluten ur församlingen" i anmärkningskolumnen i kyrkboken.  Det kan också finnas små berättelser om kyrkans historia i kyrkboken och där kan man hitta fakta om de som grundade kyrkan eller om kyrkvärdarna till exempel.  - Men egentligen är det nog inte kyrkoböckerna som man hittar så mycket kött på benen om enskilda människor. De hittar man snarare i de digitaliserade tidningarna. Och det är också en revolution, berättar Ted Rosvall. De digitaliserade tidningarna finns på nätet och finns delvis gratis. En sådan söksida är Chronicling America där man gå in och söka på namn och ort och begränsa i tid. Tidningssidorna är OCR tolkade vilket betyder att varje ord blir sökbart. (Se sökbar länk längre ned på sidan.) - I tidningarna får man verkligen "kött på benen". Det kan handla om små enkla händelser, trafikolyckor, bråk och rykten och mycket annat. Tidningarna och kyrkböckerna kompletterar varandra.    Minnenesota Stats tidning onsdagen den 30 oktober 1901 Allmänna nyheter. Staden Rockford, IIIinois, har på den senare tiden gjort sig sorgligt ryktbar genom de många skilsmessomålen. Under endast 2 dagar beviljades helt nyligen icke mindre än sjutton ansökningar om äktenskapsskillnad, och ytterligare femtio mål af samma slag komma inom kort att företagas till behandling inför domstolen. Bland dem, hvilkas äktenskap nu upplösts, äro Emma och Olof Månsson samt Johanna och Rufus Anderson. Dödsfall Mary Olson, dotter till Nils Olson, afled den 21 dennes i sitt hem i en ålder af 28 år. Den hädangångna var en mycket begåfvad ung dam och hade aflagt afgångsexamen vid såväl Lichfields högskola som vid statsuniversitetet. Begrafningen hölls i torsdags, då likpredikal hölls i den svenska lutheranska kyrkan. Olof Wallins dotter Eina fick också sluta denna sorgedals vandring efter några månaders sjukdom. Hon var vid sin död 13 år. Herren tröste sörjande föräldrar och syskon. John Fredrik i La Crosse hade härom dagen den ovanliga lyckan att finna en äkta perla i en portion ostronsoppa, som han höll på att förtära på Merchants restaurant derstädes. Pärlan har ett värde af $200. De här korta notiserna kom alla från Minnesota Stats tidning en svensk tidning som gavs ut under sex år, 1877-1882. Ted Rosvall berättar hur han gjorde en sökning på sitt familjenamn Sandgren i Philadelphia där hans morfars far och hans bror Ture bodde under en tid. Sökningen gav genast resultat. - Min morfarsfar och hans storebror bodde på 1850-talet i Philadelphia. Jag visste inte så mycket mer än att de kom tillbaka kring 1860 och gifte sig så småningom och fick familjer och därifrån härstammar jag. - Men så upptäckte jag för länge sedan att det fanns en Mrs Ulrica Sandgren i Philadelphia. Och mig veterligt så var varken min morfarsfar eller hans bror gifta, det blev de först när de kom hem igen. Ulrica hade en dotter som hette Fransisca Sandgren. - Jag tyckte det var jättekonstigt och jag funderade om någon av bröderna varit gifta en gång tidigare och har barn och tidigare familj. Ted Rosvall hittade inga vigselbevis eller andra dokument och började därför fundera om det dottern kanske hade gift sig.  - Så jag gick in i tidningsarkiven och sökte på "Sandgren", "Philadelphia" och tidsperioden "1870-1880". - BANG! så kom det en träff. Helt oförmodat! Ett bröllop 1872 mellan Mayor Wells och Miss Fransisca Thurena Sandgren.  - Det var det beviset jag behövde för min morfars storebror hette Thure Sandgren. Och naturligtvis har hans illegitima dotter i Philadelphia fått namn efter pappa Thure. - Så tack vare en ynka tidningsnotis så fick jag det bevis jag behövde, avslutar Ted Rosvall.  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Tommy Engman slaktband@sverigeradio.se

Det fanns en tid när steroid-bruket var utbrett inom svensk friidrott. I den första delen av serien Steroid-Sverige berättar vi historien om pillerprodukten Ricky Bruch. I Radiosportens serie Steroid-Sverige berättar vi om en tid när dopningen var utbredd i Sverige, när en tredjedel av Sveriges bästa manliga friidrottare använde anabola steroider och när Sveriges två största stjärnor stoppade fingrarna i pillerburken. Från den tiden är många av rekorden kvar, men stjärnorna är döda. 1972 tog Sverige den första OS-medaljen i friidrott på 20 år. Ett brons i diskus. Det var en idrottare på steroider som tog den. Tidningarna kallade Ricky Bruch för en pillerprodukt. Fram till OS-bronset hade han ätit den anabola steroiden Dianabol. Den färgstarka och kontroversiella Ricky Bruch var helt öppen med sitt steroid-användande, de positiva effekterna och alla biverkningar. Före 1974 var det inte förbjudet med anabola steroider. Det saknades testmetoder och vetenskapliga belägg. Men friidrottsförbundets ordförande Arne Ljungqvist hade inlett jakten på steroiderna i början av 70-talet. 1973 skickade han ut en enkät till de tio bästa svenska manliga friidrottarna i samtliga grenar det året. De fick frågan om de använt anabola steroider. Av 144 som fick frågan svarade 99 på enkäten. 31% svarade ja. 75% av kastarna hade tagit anabola steroider. I den första delen av Steroid-Sverige berättar Arne Ljungqvist om kampen mot det utbredda steroid-bruket och Radiosportens expert Miro Zalar minns sin vän Ricky Bruch.   Anabola androgena steroider användes av tyska soldater under det andra världskriget och tog sig in i idrotten på 50-talet. Det konstgjorda hormonet liknar det manliga könshormonet testosteron. Hormonerna bygger upp musklerna men utvecklar också manliga drag som djupare röst och hårväxt. DDR och Sovjetunionen dopade sina idrottare systematiskt. Alexander Lundholm alexander.lundholm@sverigesradio.se   Källor: Sveriges Radios arkiv SVT:s arkiv Aftonbladet Svenska Dagbladet Expressen Dagens Nyheter Riksidrottsförbundets hemsida Själen är större än världen, dokumentärfilm av Stefan Jarl En diskuskastares dröm, dokumentärfilm av Tom Alandh Dopingjägare Arne Ljungqvist, bok av Göran Lager Off the Record, av Ulf Ekelund Intervjuer med Arne Ljungqvist, Miro Zalar och Ulf Ekelund. Bakgrundssamtal med flera landslagsfriidrottare under -70 och 80-talet.

I veckans Mediepodden avhandlas metoder att bedöma effektivitet och olika betalnings- och prenumerationsmodeller diskuteras. Mätning av klick har gått till mätning av konvertering – vilka artiklar får läsare att bli betalande prenumeranter? Ligger framtiden i att "stödja" en publikation, snarare än att prenumerera på den, eller är det en helt naiv och utopisk tanke? Och vad innebär det för en tidnings identitet när konverteringsmodellen får ta över? Jockiboi går i Isabella Löwengrips fotspår och gör sig av med aliaset han länge publicerat under. Vad beror denna trend på och är det ett mönster som vittnar om internets mognad? Mediepodden synar besluten  i sömmarna. Partner till podden är Strossle och Meltwater.

Tidningarna skrev "konstvärldens Pippi Långstrump" och "ärtig avantgardista" hatarna valde "pissråtta". Själv sa Marie-Louise (Fuchs de Geer Bergenstråhle) Ekman "rötägg". Kärt barn har många namn? Hon är konstnär, dramatiker och professor, blev den första kvinnliga rektorn på Kungliga Konsthögskolan, men är troligen mest känd för att ha varit chef för Dramaten. På 70-talet kallades Marie-Louise Ekman "konstvärldens Pippi Långstrump" och en "ärtig avantgardista" för att hon gjorde som hon ville; klädde av sig naken och målade könsorgan, bajs och kroppsvätskor. Hon var störig i skolan och blev ofta utslängd eller sattes i skamvrån framme vid katedern ett "rötägg", enligt sig själv.I Söndagsintervjun i P1 berättar Marie-Louise Ekman om varför hon alltid har tagit sina makars efternamn, varför hon kallar sig och maken Gösta Ekman för ett bögpar och varför det är så mycket naket. Det är berättelsen om hur ett barn som inte kan finna sig i hierarkier ändå blir en av Sveriges bästa chefer. KontaktMail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1

Vad hände i veckan när Jan Björklund avgick som partiledare i många medier, trots att han egentligen satt kvar? Om skvallertidningarna som blir fällda varje gång de prövas. Bara de senaste 12 månaderna har Aller-förlagens skvallertidningar som Hänt i veckan och Hänt extra har fällts fyra gånger i Pressens opinionsnämnd för historier om Laila Bagge - historier som Bagge säger är rena lögner. Och så om Expressens krönikör Cecilia Hagen som jämförde meningsmotståndare med brunråttor som skulle utplånas. Det har väckt frågan om ifall tonläget i etablerade medier håller på att brutaliseras och förråas. Läs mer om programmet! Flashrace när falska avgångsuppgifter om Jan Björklund spreds Den som prenumererar på tidningars flashar och tittade på telefonen i torsdags förmiddag blev säkert rätt förvirrad. Inom loppet av några minuter hade landets medier hunnit både avsätta och återinsätta Jan Björklund som partiledare. Hela skärmen var full av notiser om saken, från Aftonbladets Jan Björklund avgår som partiledare till Dagens nyheters "Dementi: Jan Björklund avgår inte: jag sitter kvar" säger han till DN just nu, bara fem minuter senare. Snabbt reddes ut att felet börjat med en illa konstruerad databas hos Riksdagen. Men, frågar vi oss, hur kunde Aftonbladet välja att publicera utan bekräftelse? Jonna Westin ringde upp Aftonbladets ansvarige utgivare Sofia Olsson-Olsén. Tidningarna som fälls varje gång de anmäls och prövas Hur mycket, eller lite, man kan lita på det som står i de så kallade skvallertidningarna? Bara de senaste 12 månaderna har Aller-förlagens skvallertidningar som Hänt i veckan och Hänt extra fällts fyra gånger i Pressens opinionsnämnd för historier om Laila Bagge historier som hon säger är rena falsarier. Vår reporter Erik Petersson gav sig ut till tidningsställens lite mer undangömda sektioner och träffat kändisar, PR-folk och skvallerjournalister för att prata om den här speciella typen av journalistik.Expressens krönikör står fast vid brunråttemetafor Att det existerar ett tonläge på nätet som är oerhört grovt, rått och hatiskt är knappast en nyhet. Många har vittnat om hur det är att utsättas för det och vi har gjort flera reportage om det här i Medierna. Näthatet slår åt höger och vänster och här delar Alice Teodorescu och Åsa Linderborg om samma slags erfarenheter av att få mejlboxen full av hat. Efter en uppmärksammad krönika i Expressen av Cecilia Hagen har frågan väckts om ifall etablerade medier nu på att hänfalla till samma råa tonläge som känns igen från nätet? Och vad händer när en profilerad krönikör plötsligt jämför sina meningsmotståndare med brunråttor som ska utplånas? Reporter Therese Rosenvinge har i veckan träffat den moderate riksdagsledamoten som många tolkade som indirekt åsyftad i Hagens krönika. Vi hör också vad Cecilia Hagen själv säger om sin liknelse.

Tre år har gått sen kravallerna i Husby, nu flyger stenar och journalister hotas igen. PR-kupp om bildäck i det redaktionella finrummet. Brutet förtroende när nättidningen KIT gick på BDSM-fest. Hot mot journalister försvårar förortsbevakning   Den här veckan är det tre år sen kravallerna i Husby bröt ut. Under några dagar var Stockholmsförorten fylld med journalister både från Sverige och utlandet. Husby blev känt över hela världen. Nu under våren har förorten hamnat i fokus igen. Svenska och utländska journalister har flera gånger tvingats fly när de utsatts för våld eller hot om våld.Vi ska minnas tillbaka till när bilar stod i brand 2013 och fråga hur det gått med löftena om ökad förortsbevakning?Vår reporter Sara Heyman bodde själv i Tensta då. I veckan har hon pratat med boende i området om förtroendet för journalister och med journalister i området om säkerhet och utmaningar med förortsbevakning.PR-kupp i tidningsspalterna igen Förra veckan skrev flera tidningar om ett maskerat gäng som kallade sig Däckpiraterna. I en film på Youtube påstod de sig vilja rädda liv genom att byta vinterdäck till sommardäck på bilar över hela Sverige. Tidningarna fick tipset om filmen från en man som själv påstod att han utsatts av piraterna. Men någon polisanmälan, det har han inte gjort.Det här fick våra reportrar Hanna Frelin och Linnea Svensson att ana PR-ugglor i mossen. De gav sig i veckan ut på piratjakt.Brutet förtroende när BDSM:are svartmålades Nättidningen KIT fick förtroendet att med bild och text porträttera tio personer som öppenhjärtligt och utlämnande berättade om sin sexuella läggning i samband med två BDSM-fester i Göteborg. Det blev en naken skildring av en grupp som ofta känner sig stigmatiserad på grund av dess fäbless för rollspel, smisk och latex.Reportaget hyllades men när reportern i samma veva publicerade en text om sin egen upplevelse av helgen kände sig dom porträtterade både svikna och grundlurade. Texten hade rubriken: Jag åkte på sexhelg i Göteborg och ville bara bli ren när jag kom hem.Hur är det med yrkesetiken här? Är det okej att som journalist få förtroende att berätta en historia, men sedan också berätta en helt annan? Jonna Westin är reporter.

Läderindustrin i indiska Kanpur förgiftar staden. Ändå säljer svenska företag varor härifrån trots att de säger sig värna om miljön. Kalibers granskning av ridsportens smutsiga baksida, del 2. En man som är klädd i vita, lite smutsiga kläder kommer emot oss. Han viftar med armarna för att få vår uppmärksamhet. Vi har precis klivit ur bilen i en liten by som ligger i utkanten av den indiska industristaden Kanpur. Det visar sig att mannen är bonde och han vill berätta för oss vilka problem han och andra bönder i hans by får på grund av den stora läderindustrin i staden. Garverierna, det är deras fel säger han. Han har medicinska problem med att det kliar, de har hudproblemen, allergier. Och matsmältningsproblem, översätter vår tolk.­ Från vattnet? Ja, från vattnet, eftersom de använder det här vattnet.Mannen visar sina armar och berättar att de alltid kliar, han har fått någon typ av eksem. Andra i byn har fått magproblem, berättar mannen som heter Rajan. Och skördarna är nästan helt förstörda. När han försöker så vete så växer det inte längre, så nu försöker han livnära sig på att odla en speciell blomma som används i hinduiska tempel. Och allt är vattnets fel säger han, det är giftigt. Det är det som gör människorna och djuren här sjuka. Men vi har inget val, vi måste använda det här vattnet. Det här vattnet är förorenat av kemikalier, säger Rajan. Folk förlorar sina fingrar på grund av vattnet, bönderna arbetar med händerna i jorden och i vattnet som är fullt av kemikalier och tungmetaller, och det här gör att deras fingrar fräts sönder, berättar Sushmita Sengupta som jobbar i vattenteamet på den New Delhi baserade organisationen Center for Science and Environment.Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att nånting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.I förra veckan kunde Kaliber berätta om hur indiska arbetare riskerar sin hälsa när de tillverkar ridutrustning som säljs i svenska butiker. Vi reste till den indiska industristaden Kanpur där man tillverkar ridprylar till många länder, bland annat Sverige. Vi kunde berätta om de svenska företagen Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Biltema, Granngården och grossisten Globus. Och hur de handlar med ridutrustning som tillverkats på fabriker i Kanpur under förhållanden där arbetarna utsätts för risker. Från förra veckans program:Det är 45 grader varmt i Kanpur i norra Indien när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna. Inte på något av de garverier som vi får besöka ser vi arbetare med skyddsutrustning. Vikram som jobbar i ett garveri berättar att han får andningsproblem av sitt jobb."Inte på någon av de fabriker som vi besökte såg vi arbetare som hade skyddsutrustning mot kemikalier, det låg skräp, högar av tyg och annat brännbart material runt om i lokalerna, tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen låg huller om buller. Vi pratade med arbetare och läkare som vittnade om att folk blev sjuka av sina jobb.Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara dem som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också dem som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden. Är det här okänt för de svenska företagen? Eller blundar de för det? De har ju uppförandekoder där det står att deras leverantörer ska ta miljöansvar och att de själva kollar upp att det här efterlevs. Idag fortsätter Kaliber granskningen av ridsportens smutsiga baksida. Företagen det handlar om heter alltså Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Granngården och Biltema. De säljer alla ridutrustning som är tillverkad i Kanpur. Antingen produktion av egna märken eller som återförsäljare, eller både och. Och de säger alla att varorna de säljer ska tillverkas på ett juste sätt, även när det kommer till att ta miljöansvar. Som minst ska deras leverantörer och underleverantörer följa lagarna i det land där varorna tillverkas. Vi är en stor aktör, vi har väldigt många besökare, alltså mycket ögon på oss. Och det är naturligt att vi känner ett engagemang även i miljöfrågor, säger Jan Wallberg, koncernchef Gekås.­ Allmänt ett miljöansvar måste alla företag ta, säger Per Sigvardsson, VD Granngården. Ja, vi tänker väl ganska, eller väldigt mycket på det just nu i alla fall, och har gjort i några år i bolaget om man säger så. Code of conducten i säg tar ju sikte på leverantörernas underleverantörer om man säger så. Uppfylla alla regler som finns i landet givetvis då, vi pratar hälsa och säkerhet, vi pratar miljö och kemikalier, säger Joachim Höök, VD Hööks.Det är lätt att förstå att när det kommer till garvningen och tillverkning av läder i Kanpur så är det en industri som skadar miljön. Bara man googlar orden Kanpur och pollution så kommer det upp otaliga texter om miljöförstöringen som garverierna orsakar. Indisk media skriver ofta om ämnet och det senaste året har de lokala myndigheterna påbörjat ett arbete med att stänga nästan hundra garverier i Kanpur för att försöka få ner volymen på det gifta vatten som släpps ut. Dessutom granskar den indiska miljööverdomstolen The national green tribunal huruvida alla garverier i Kanpur ska tvingas stänga. Utsläppen som garverierna orsakar är olagliga.Men Kaliber reser ändå till Kanpur för att med egna ögon få se föroreningarna och få träffa de människor som drabbas av dem. Och för att ta reda på hur det ser ut bestämmer vi oss för att följa vattnet.Vi börjar vid garverierna. Det är här som råhudar från till exempel vattenbufflar bearbetas i en lång process för att till slut bli till läder.Det finns flera hundra garverier i Kanpur, enligt myndigheterna kan det vara så många som mellan 400 och 700 stycken, men bara 170 av dom finns registrerade. De flesta ligger i området Jajmau precis invid den heliga floden Gagnes som rinner genom Kanpur.Garvning av hudar räknas till en av de mest förorenande industrierna. I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra, tensider och mängder av salt.Kemikalierna blandas med massor av vatten, vatten som ju måste ta vägen nånstans efter att det använts i garveriet. Här i Kanpur rinner det ut i floden Ganges, eller som bevattning till böndernas åkermark.Från garverierna tar vi oss vidare på vår tur genom staden för att se vad som händer med garveriernas avfall.Första stoppet är en av de soptippar där garverierna dumpar sådant material som blivit över i tillverkningsprocessen. Vi går in på området som är ungefär lika stort som en fotbollsplan, marken är grå och här och där ligger högar av blåaktiga läderrester färgen är ett resultat av kromgarvningen. På andra ställen ligger högar av hår och andra djurrester. Så här beskriver Kalibers reporter det på plats:Man kan se att runt i kring den här stora soptippen är det små skjul där folk alltså bor. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här lukten, det luktar som någon slags blandning av typ våt ko och kemikalier, det luktar inte så där jättegott. Ok, jag kan inte gå närmare det där, lukten är för stark för mig.Enligt den lokala miljöorganisationen Eco Friends så finns det runt tio till 15 sådana här soptippar runt om i Kanpur där man dumpar överblivna rester från garverierna. En del av resterna eldas upp, en del rinner iväg med vattnet när det regnar och sprids ut i området. Områden som folk alltså bor i. Medan vi står på soptippen kommer en lastbil och kör in. På flaket är det fullt av blöta slemmiga blåaktiga läderslamsor. Några män hoppar upp på flaket och börjar skyffla av avfallet. Jag tar en bild på dem men det gillar de inte. Mannen där sa att vi inte fick ta bilder, varför vill de inte att vi tar bilder? frågar reportern Jitendra Dixit från Eco friends. Det är olagligt att dumpa avfall så här, säger han.Vi åker vidare till ett tempel som ligger på strandbanken till floden Ganges. Bredvid templet finns ett utlopp där garveriernas vatten rinner ut. På vägen dit åker vi över en bro och jag ser hur en grupp människor står och tvättar kläder i floden inte långt från området där garverierna ligger. Reportern berättar från platsen:Nu står vi alltså vid det här diket där garveriernas överblivna vatten rinner ut i floden. Men just nu så verkar de alltså inte släppa ut något sådant här överblivet vatten, för då ska vattnet vara helt brunt här och nu är det mera grågrumligt. Plus att eftersom det är monsunsäsong så är floden väldigt, väldigt bred och det är jättemycket vatten i den just nu så då syns inte de här utsläppen lika mycket.Alla garverier i Kanpur ska ha ett eget reningsverk i anslutning till fabriken. De ska också ha en återvinningsenhet, där man samlar ihop använt krom, förklarar Rakesh K Jaiswal som är president för Eco Friends. Sen ska vattnet vidare till stadens centrala reningsverk för att renas ytterligare. Men det här fungerar inte. Vattnet som kommer ut från garverierna får inte innehålla mer än 2 mg krom per liter, förklarar Rakesh K Jaiswal. Men oftast innehåller vattnet som kommer ut från garverierna nästan hundra gånger mer, mellan 150-200 mg krom per liter. Det finns några få garverier som är bättre på att rena sitt vatten, säger Rakesh K Jaiswal, men ingen är helt bra. Det är svårt att hitta något här i Indien som är helt perfekt, säger han.Efter att vattnet lämnat garveriet är tanken att det ska vidare till stadens centrala reningsverk ett reningsverk som garveriägarna och myndigheterna ska betala för och sköta tillsammans. Men inte heller det fungerar. Varje dag släpper garverierna i Kanpur ut 50 miljoner liter vatten som är fullt av kemikalier, berättar Rakesh K Jaiswal. Men det centrala reningsverket har bara kapacitet att rena nio miljoner liter, så resten åker rakt ut i floden orenat. Det vatten som det centrala reningsverket har tagit hand om förs ut till åkermarkerna kring staden för att användas som bevattning, men inte heller det är rent, berättar han. Du kan se kvalitén på vattnet som används som bevattning, säger Rakesh K Jaiswal.Vi åker vidare längs vattnets väg. Vi passerar huvudgatan i området Jajmau, där garverierna ligger på rad efter varandra. Vi fortsätter förbi det centrala reningsverket som ligger i slutet av gatan och kör tills vi kommer till den plats där vattenet från det centrala reningsverket kommer ut. Kalibers reporter beskriver från platsen:Ok, nu står vi alltså här vid utsläppet från det här centrala reningsverket, där vattnet som ska vara renat genom alla steg liksom rinner ut, men vattnet som kommer härifrån det är liksom, ja vad är det, typ grå grönaktigt. Så det här ska vara renat? Det här är det säkra vattnet som är för bevattning, säger Jitendra Dixit på Eco Friends ironiskt. Men det är inte säkert? Nej, det är inte säkert, säger han.Från stället där vi står förs vattnet vidare till åkermarkerna i långa smala kanaler. Vi åker max någon kilometer och där börjar en del fält breda ut sig. Vi stannar i den första byn vi kommer till. Där träffar vi bonden Gesempku som är i 50-års åldern. Han sitter i en liten kiosk med ett stort bandage runt ena foten. Han kan inte längre jobba på fälten berättar han. Han är säker på att det bara beror på vattnet. För till och med ett litet sår som man får, på grund av vattnet blir det mer allvarligt, översätter vår tolk.Gesempkus fot började bli sårig när han gick runt på åkern och jobbade, nu har det gått sex månader utan att det har läkt, berättar han. Han har varit hos läkaren och fått mediciner men de har fortfarande inte hjälpt. Han själv är säker på att det är kemikalierna i vattnet som orsakat såren. Och skördarna blir bara mindre beklagar han sig, hans produktion har gått mer med 70 procent, säger han. Produktionen har gått ner jättemycket, det påverkar min familj, säger han.I samma by träffar vi bonden Rajan, han med eksem på armarna som vi hörde i början av programmet. Och längre in i byn träffar vi några bönder som sköter om sin flock med bufflar. De berättar att de köper bufflarna från ett område nära Delhi, när de kommer hit mjölkar de upp till 15 liter om dagen, men efter några veckor så ger de knappt tio liter.Bönderna berättar att problemet funnits i många år. Men att det blir allt värre. De har demonstrerat och protesterat för att få myndigheterna att göra något. Då kommer folk dit och tar prover och bilder men inget mer händer, säger de. Eller jo, eftersom myndigheterna har konstaterat att grundvattnet i byn är förorenat, får de vatten från tankbilar nu istället som de kan ha till att dricka.Att grundvattnet i Kanpur har blivit förorenat bekräftar även Satish Sinha som är biträdande direktör på miljöorganisationen Toxics Link.Han berättar att han varit med och gjort en studie tillsammans med den myndighet som ska hålla koll på föroreningar, The Central Pollution Control Board. De tog prover på grundvattnet runt om i Kanpur och hittade tydliga bevis på att vattnet var förorenat av sexvärt krom. Vatten som folk alltså dricker.Det är framför allt krom som används när man garvar hudar på kemisk väg. Vanligtvis använder man trevärt krom när man garvar, men det trevärda kromet kan övergå till att bli sexvärt krom om garvningen görs på fel sätt. Sexvärt krom är klassat som cancerogent och kan ge upphov till flera olika cancerformer.Men vattnet som släpps ut i floden Ganges eller till åkermarkerna har inte bara rester av krom, utan i det finns en blandning av hälsofarliga kemikalier som garverierna använt i sin tillverkningsprocess. Vi hör Rakesh K Jaiswal på Eco Friends. I varje familj kan man träffa på någon som är påverkad av det förorenade vattnet, säger Rakesh, och i vattnet är det också krom som orsakar cancer. Men folk här är fattiga och har inte råd att gå till bra läkare, så cancern blir aldrig upptäckt innan de dör.Vad gör då de indiska myndigheterna åt problemet? I byn träffar vi också Humil Omar. Han jobbar för ett statligt projekt som heter Ganga Action Plan. Den indiska regeringen sjösatte det här projektet redan på 80-talet som ett initiativ för att försöka rena den gravt förorenade floden. Men han erkänner utan omsvep att man inte kommit så långt. Det görs många studier på föroreningarna i vattnet och hur man skulle kunna motverka dem, men utöver det händer det inte så mycket, säger Humil Omar.Men, som vi redan berättat, har myndigheterna också börjat stänga ner nästan hundra garverier för att försöka få ner mängden förorenat vatten som släpps ut, och det pågår en granskning i den indiska miljööverdomstolen huruvida alla garverier ska tvingas stänga.Vi har nu följt vattnets väg från garverierna till åkermarkerna. Vi lämnar byn och åker tillbaka in till staden. Där träffar vi Mr. Sultan som är med och leder ett av de större läderföretagen. De garvar 400-500 buffelhudar om dagen, säger han stolt. Inte heller han förnekar problemen med utsläppen till floden och menar att garverierna gör så gott de kan. Alla är seriösa, till och med läderindustrin är väldigt seriös när det gäller att rena Ganges. De vill inte förorena floden, säger Mr. Sultan.Han berättar att det görs olika studier på hur det centrala reningsverket i Kanpur skulle kunna förbättras både vad gäller själva reningen, men också kapaciteten att rena mer vatten. Men att genomföra det här är dyrt och det finns en konflikt kring vem som borde betala: garveriägarna, myndigheterna i Kanpur eller Indiens regering. Själv tycker han inte att det är garveriägarna som borde behöva stå för hela kostnaden.Efter en vecka i Kanpur har vi nu också med egna ögon sett utsläppen från garverierna. Tidningarna skriver om utsläppen, den indiska regeringen har länge varit medveten om problemet, lokala politiker och myndigheter likaså, garverinäringen själv, miljöorganisationer, bönder problematiken är välkänd. Utsläppen är dessutom olagliga. Att garverierna släpper ut orenat vatten är inte tillåtet. Det som sker är ett brott mot dom indiskalagarna, säger Satish Sina på miljöorganisationen Toxics Link. Myndigheterna vet om det men ändå händer inget.Något som Humil Omar som jobbar för det statliga projektet Ganga action plan också medger. Alla vet om problemen men kanske är det är ingen som riktigt lyfter upp dem till den högsta nivån, så Högsta domstolen kanske inte har hela bilden tydlig för sig, säger han.Och det är alltså i den här staden som mycket av den ridsportutrustning som säljs i Sverige tillverkas. Hööks, Biltema, Gekås och Granngården har alla varor härifrån i sina butiker.Men utsläppen från garverierna och miljöförstöringen är ju kända, så hur är det möjligt att de svenska företagen säljer produkter som tillverkas här? De säger ju att de tar ansvar för miljöpåverkan vid tillverkningen av de varor de säljer. Och i sina uppförandekoder så skriver de att deras leverantörer som minst ska följa lagarna i det land där tillverkningen sker. De skriver dessutom att de kontrollerar att kraven de ställer följs.Men när vi frågar de svenska företagen, som säljer lädervaror som träns och grimmor just härifrån, vad de känner till om de här miljöproblem så är det ingen av dem vi pratar med som säger sig känna till det här.Hööks hästsport har sysslat med sadelmakeri sen 1930-talet, nu producerar de sina egna märken i bland annat i Kanpur. VD och delägare Joachim Höök har själv varit i Kanpur, men han säger sig inte känna till något om utsläppen som garverierna orsakar: Ingenting egentligen, inte mycket i alla fall. Det var inget som du fick veta något om när du var där? Nej, nej. En sak som jag tycker är lite konstig, för jag har ju varit där nu nyligen, och man får ju tidningen på hotellet och varje dag så är det ju om de här miljöproblemen från garverierna och utsläppen i floden. Och det är ju liksom allmänt känt i staden de här problemen, så hur kan ni inte veta om det? Ja, det är ju en bra fråga i så fall. För som sagt jag själv har varit i Kanpur, men nu var det många år sen. Om våra inköpare har missat att läsa tidningen och missat nyheterna och inte fått informationen, det är väl olyckligt givetvis i så fall. Hur tycker du att det går ihop med ert miljöarbete, era miljökrav? Det är klart att det som du säger till mig nu, att de inte följer lagar och regler på garverierna i Indien, då är det nyheter för mig givetvis då. Och det är ju klart att det känns ju inte alls bra på så sätt då.Inte heller Granngården säger sig känna till miljöproblemen. Trots att det är ett bolag som omsätter nästan två miljarder om året, menar de att det är deras leverantörer som ska göra kontrollerna av produktionen, det är deras ansvar, och Granngården litar på dem. Det säger inköpschefen Henrik Larsson och VD Per Sigvardsson: Jag tänker att vi får tala med vår leverantör. Om det är så. Det är helt fel om det är på det sättet, säger inköpschefen Henrik Larsson. Men den här code of conducten, och det här ni skriver på er hemsida, det är ju för era kunders del, lurar ni inte kunderna då att ni har koll, att det här sköts på ett juste sätt, när ni faktiskt inte kollar om det stämmer? Om vi får en indikation på att det finns missförhållanden på ett eller annat vis då tar vi det på största allvar och, ett tar upp en dialog med den leverantören som vi köper den här produkten ifrån och hör vad de har att säga om det här. Och två, om det inte blir en åtgärd då får det en konsekvens i vårt samarbete, säger VD Per Sigvardsson. Ni sa att ni är ett litet företag, att ni liksom inte kan ha den här kollen, fast ni gör väl ändå en vinst varje år, kan man inte avsätta en viss andel pengar till att ha bättre kontroll?­ Vi pratar tusentals, eller i alla fall ett antal hundra leverantörer, och ett antal tiotal, femtontal, tjugotal länder, så den organisationen har de stora kedjorna, men vi har inte den kapaciteten. Vilket ansvar tycker du att ni har för de produkter som ni köper från andra delar av världen och den miljöpåverkan de har? Ja, vi ska inte jobba med leverantörer som inte följer dom lagar och regler som finns, och dom policys som finns, säger Per Sigvardsson.Inte heller Gekås säger att de känner till miljöproblemen, och menar att det är deras kontroll som brustit. Jan Wallberg är koncernchef och Malin Helde är VD med ansvar för inköp på succévaruhuset. Ni har uppenbarligen varit där och vi har inte, och är det inte okej så är det ju en klar signal till oss att vi bör ha bättre koll på hur det ser ut där i området, säger Jan Wallberg. Hur kommer det sig att ni inte har varit där och kollat? Det är väl något vi får titta på ordentligt. Men det är återigen stickprovskontroller, vi tittar på stora leverantörer, stora produktområden, där det också är riskområden såklart. Så försöker vi göra en vettig prioritering på vilka vi åker till. Men det här har vi ju inte säger Malin Helde. Men när ni ändå har olika krav ni ställer, miljökrav, arbetsmiljökrav och sånt, hur kan ni ställa upp såna krav om ni faktiskt inte kollar att det efterlevs? Ja, du har rätt. I den bästa av världar skulle man vara ute och titta på varje leverantör, och den leverantörens underleverantörer. Som kan vara många. Och då tror jag, vi är nog inte ensamma om att man väljer att ha en struktur och metodik där man gör just stickprovkontroller och försöker hitta och jobba med leverantörer som där man har förtroende och tror att det ska fungera. Men jag tror, i det här fallet så är det uppenbart att det här har gått förbi oss på ett sätt som inte är okej, säger Jan Wallberg.Biltema är det enda företag som inte vill vara med på någon intervju med oss. Detta trots flera mail och telefonsamtal till deras presschef Henrik Jarl. Biltema, Henrik Jarl. Hejsan. Det här är Veronika Karlsson på Sveriges Radio. Hejsan hej. Vi pratades vid i förra veckan att du Ja, det stämmer bra....att du skulle återkomma till mig med möjlighet till en intervju i veckan. Ja, det har uppstått en viss situation på vår arbetsplats. Aha. Så jag tror nog att vi får hoppa över denna gången. Det blir bäst så.Vi får ingen intervju med någon på Biltema utan företaget skickar istället ett mail där de skriver att de tar problematiken på fullt allvar.Och precis innan det här programmet är klart, får vi nytt mejl från Biltema. De skriver att de gjort en revision hos leverantören  i Indien och att de som ett resultat av det besöket kommer upphöra köpa in läderprodukter med detta ursprung.Också de andra företagen säger till Kaliber att de nu ska undersöka förhållandena i Indien närmare. Vi hör Joachim Höök på Hööks hästsport. Så får vi ju titta närmare på vad det kan bero på och vad vi skulle kunna göra åt det i så fall. Vad skulle ni kunna göra åt det? Att betala mer för produkterna för att de skulle renas om man säger så? Ja, det skulle det väl absolut kunna vara, om nu detta är ett problem, så är det klart att det skulle kunna vara så. Det är ju inte bara vi som köper grejer därifrån, det gör ju hela världen, och hela hästsportbranschen om det är den vi pratar om specifikt nu då. Det finns ju inte ett fint varumärke på fina gatan heller som inte köper varor från Kanpur. Det är klart att alla måste hjälpas åt och dra sitt strå till stacken i så fall, säger Joachim Höök.De indiska miljöorganisationerna är i alla fall på det klara med att de svenska företagen måste ta sitt ansvar. De internationella och andra stora företag som producerar sina varor här måste ta ett mycket större ansvar, säger Satish Sina på Toxics Link. Någon del av vinsten som de gör måste komma samhället här tillgodo, och de måste försäkra sig om att människor och miljö inte kommer till skada.Bonden Gesempku, han med såret på foten som inte vill läka, har bara en sak att säga. De borde rena vattnet, så att vi kan syssla med jordbruk här, så att vi också kan dra nytta av jordbruket. De måste rena vattnet, avslutar han. Reportrar: Veronika Karlsson och Matilda Eriksson-RehnbergProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se   

Om partipressens uppgång och fall. Vi följer tidningen Folket i graven och räknar nollorna som gjorde Centerpartiet till världens rikaste parti. Om hur arbetarrörelsen startade tidningar för att erövra en plats i det offentliga samtalet - om hur drömmen uppfylldes med råge men tidningarna då var onödiga och otidsenliga. En saga om hur politisk vilja inte kan besegra tidningsekonomiska realiteter. Idag är partipressen i princip död och partierna har lämnat ägandet av dagstidningar. Somliga med miljardvinster. Andra med miljonförluster. Dagens program ska vi ägna helt åt en de av den här tidningshistorien, nämligen åt framförallt arbetarrörelsens tidningar som senare kom att bli A-pressen och ett riktigt sorgebarn. Det här är en historia som slutar sorgligt för de inblandade trots att allt var så vackert i början. Då för hundra år sen. Det är en historia som står i bjärt kontrast till A-barnet Centertidningar vars försäljning 2005 gjorde centerpartiet till världens rikaste parti. När dagspressen växte fram en gång i tiden så var ju de flesta tidningarna uttalat politiska. Partipressen dominerade fram till 1960-talet Sveriges medielandskap. Tidningarna var centerpartistiska eller socialdemokratiska, liberala, konservativa och kommunistiska och de var det inte bara på ledarsidan utan även i nyhetsvärderingen.  De liberala och konservativa tidningarna skapades ofta av en lokal entreprenör i en enskild stad. Arbetarrörelsen och bonderörelsen startade istället föreningsägda tidningar med stora spridningsområden. Det skapade en uppförsbacke redan från början. De liberala och konservativa tidningarna blev störst på de sammanhållna, rika annonsmarknaderna i städerna. A-presstidningarna och de föreningsägda centerpartistiska småtidningarna  blev ständiga tvåor på bollen. Men centern gjorde i mitten av 1900-talet ett drag som skaffade dem en grupp välskötta, rika förstatidningar på orter kring huvudstaden: de köpte ett knappt dussin tidningar utan politisk anknytning av entreprenören Armas Morby och gjorde dem till centertidningar.  Så kom då 2000-talet och digitaliseringens omstrukturering av tidningsmarknaden. Centern sålde precis i rätt tid och blev ett stenrikt parti. Köparen Stampen, däremot, höll på att gå under av lånen man tagit för köpet. I veckan kom det senaste draget: Svenska dagbladet, som haft gemensamt med a-presstidningarna, ska slås samman med ett gäng tidningar med bakgrund från många olika partier. Nu betyder inte partifärg längre något - bara överlevnad under hotet från förändrade läsarvanor och förlorade annonsintäkter. Ett program av Tove Palén. Programledare Martin Wicklin. Reporter också Jonna Westin. Producent Lasse Truedson.

SvT presenterar en sju år gammal ökning av fattigpensionärerna som dagfärsk nyhet. Vad vill Sverigedemokraterna med mediesatsningarna? Jack Werner skriver dagbok. Och så om kremlologernas återkomst. SvT fick gammal ökning av fattigpensionärer att bli som ny För två veckor sen gjorde vi ett inslag om Ekots rapportering av visstidsanställningar. Ekot påstod att visstidsanställningarna blir fler, men egentligen hade den ökningen skett på 1990-talet och sedan dess legat och guppat upp och ned på ganska stabil nivå. I veckan dök en liknande statistiktolkning upp igen. Den här gången var det SvT som gav sken av en pågående trend, när det egentligen rörde sig om en specifik fördubbling som inträffade redan för sju år sen. Både i Rapport och Aktuellt berättades att antalet fattigpensionärer, det vill säga antal pensionärer i Sverige som lever under EU:s fattigdomsgräns, har ökat och att den ökar. Men man sade inte att antalet sedan fördubblingen för flera år sen har legat på ungefär samma nivå. Fattigpensionärer är, liksom visstidsanställningar, en politiskt laddad fråga med starka intresseorganisationer. En påstådd ökning eller minskning blir ett påstående som dröjer sig kvar i det offentliga samtalet och påverkar debatten och i slutändan möjligen också de politiska besluten. Hur kommer det sig att man använder statistik på det här sättet och varför fortsätter det här fenomenet att upprepa sig? Reporter är Jonna Westin. Jack Werner: Så fångar ni dagens vardag inför framtidens historia Historiska dagböcker från människor som levt och nedtecknat detaljer från sina liv är en rik källa till kunskap om den svunna tider och epoker. Ett exempel är Årstafruns berömda 1700-talsdagbok. Därför har också Nordiska museet uppmanat oss  att skriva dagbok och lämna in för framtida generationer. Det här fick vår socialamedierkrönikör Jack Werner att fundera på vad som egentligen är vår tids motsvarighet till Årstafruns 1700-talsdagbok. Och han kommer med ett konkret förslag till Nordiska museet. Partipressen har dött - men Sverigedemokraterna startar den på nytt När dagspressen växte fram en gång i tiden så var de flesta uttalat politiska tidningar. Partipressen dominerade fram till 1960 talet -  sveriges medielandskap. Tidningarna var centerpartistiska eller socialdemokratiska, liberala, moderata och kommunistiska och dom var det inte bara på ledarsidan utan även i nyhetsvärderingen. Men där, i mitten av det förra seklet så började ett professionellt opartiskt journalistideal växa fram – där åsikterna förpassades in på kultursidor och ledarsidor och kolumner. Idag är partipressen i princip död och partierna har lämnat ägandet av dagstidningar. Med ett undantag. Sverigedemokraterna går åt motsatt håll och storsatsar på egna medier. Ett exempel är nyhetssajten Samtiden. Samtiden är en tidning som varit i blåsväder mer än en gång under sitt första år. Men vad är målet med dess tillkomst? Vi har försökt ta reda på vad som ligger bakom mediesatsningarna och varför konflikter och avhopp fortsätter att prägla dess framfart. Reporter Laila Lorion. Putins frånvaro ledde till kremlologernas återkomst Plötsligt stod han där med ett snett leende. I måndags. Ryssland president Vladimir Putin. Som om ingenting hade hänt. Under tio dagar hade hans frånvaro från offentligheten fått världens medier att undra. Var det en statskupp. Influensa? Cancer? Eller hemlig kärleksbaby? Rykten, spekulationer och gissningar som fick många av oss som upplevt sovjettiden att tänka på den gamla goda konsten ”kremlologi”. Sovjetunionens ledning ljög, dolde och var hemliga. Därför uppstod en hel kader av så kallade Kremlologer som tolkade minsta tecken. Kremlologi – var konsten att utifrån ett tunt underlag gissa sig till vad som pågick i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens ledning i form av politiska beslut eller maktstrider. I vilken ordning stod politikerna på revolutionära bemärkelsedagar?  Hur placerades stolarna, vem fanns på vilken bilder och vilka kläder hade de på sig. Och lite så har det varit under Putins frånvaro. Kremlologerna spekulerade och medier rapporterade rykten och gissningar. Men hur mycket bör journalister egentligen spekulera när man faktiskt inte vet? Vår reporter Jonna Westin ringde upp Expressens utrikeskommentator Mats Larsson för att försöka förstå hysterin kring Putin.

PATRIK & BÖRGE PODCAST S01E19 I det 19:e avsnittet tar Patrik och Börge upp saker de läst om i tidningarna. Bland annat pratar de om s-politikern som greps för att ha snott en flaska whisky på Systembolaget. De pratar också om skådespelaren Philip Seymour Hoffmans överdos och om OS i Sotji. Det och mer.

Anton har helt tappat förtroendet för svensk media. Tidningarna rapporterar bara om det positiva med invandringen till Sverige allt annat tystas ner, upplever han. Anton bestämmer sig för fly landet, och själv bli invandrare. Här hittar du chatten med Måns Mosesson efter andra delen av Rädda Sverige. Istället söker Anton sig ut på nätet, till diskussionstrådar på forumet Flashback. Där finns andra röster, som tillsammans målar upp en bild av ett Sverige i förfall, ett land på randen till katastrof och undergång. Men rösta på Sverigedemokraterna, det går att göra även från utlandet.      I Måns Mosessons serie Rädda Sverige möter du några av dem som till höstens val planerar att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Flykten från pisslandet är andra delen av tre. Del ett av Rädda Sverige, "En politiker blir till", finns att lyssna på här nere. Den sista delen, "Svart lucia", sänds den 9 februari. Måns Mosesson: Så jobbade jag med "Flykten från pisslandet"

Listan över svenska dagstidningar som kämpar med näbbar och klor för att överleva blir bara längre och längre.Det kallas för tidningsdöden och den grasserar över hela världen. Och det handlar om den nya tekniken som gör att vi läser tidningen på nätet idag. Och vi har vant oss vid att inte betala. Frågan är om vi behöver papperstidningarna, om vi ska försöka rädda dem. De anställda kanske inte heller behöver papperstidningarna om de bara kan få betalt för det de lägger ut på nätet. I mitten av 80-talet hade Dalademokraten drygt 35 000 i upplaga och tävlade om att vara störst i Dalarna. Sen dess har det bara gått bakåt och idag är Dalademkratens upplaga knappt 15 000. I höstas köptes den upp av värste konkurrenten, Dalarnas tidningar. Mikael Moilanen var en av tio journalister som sas upp 2004 och nu har han besökt sin gamla arbetsplats. Han mötte en låst dörr och ett övergivet tidningshus. Mikael Moilanen var en av dem som fick gå från Dalademokraten 2004 och nu är han tillbaka i Falun där Dalademokraten fortfarande ges ut men med värste konkurrenten Dalarnas tidningar som ägare. Chefredaktör Göran Greider ser med sorg och vemod på utvecklingen. Överallt minskar upplagorna och ägare kommer med sparprogram och nedskärningar hela tiden. Ofta flera gånger per år. Men ingenting hjälper. Läsarna föredrar nyheter på nätet och de ska vara gratis. Tidningarnas största problem är att få in pengar för sin nätverksamhet. Hittills har alla försök i den vägen misslyckats. Senaste kristidningen är Östran Nyheterna i Kalmar. Där fick de anställda häromveckan det tredje sparbetinget på mindre än ett år. Anders Jönsson är journalistklubbens ordförande. Den vanliga papperstidningen tappar läsare hela tiden och det går fort. Tidningarna har sen länge gett sig ut på nätet men det stora problemet där är att man vet inte hur man ska kunna få betalt för det arbete man lägger ner på sina artiklar där. Kan det vara så att tidningsredaktionerna är fast i sina gamla roller. Kan det vara så att man måste förändra nyhetsjournalistiken för att kunna lyckas på nätet. Är det oviljan att förändras som kommer att döda tidningen till slut? Claes Thorén är mediaforskare på Uppsala universitet och han vet hur de svenska dagstidningarna mår idag.

Söker sanningen om SugarmanPrisregnet över dokumentären Searching for Sugarman bara fortsätter. Totalt 16 filmpriser förra året och i helgen kanske den toppar allt med en Oscar.Men i utkanten av alla hyllningar har det kommit envisa nålstick av skavande frågetecken. Hur mycket av en persons verkliga liv kan man välja bort innan dokumentären om honom upphör att vara just dokumentär? En stor framgång i Australien?Mattias Pleijel har försökt få diskutera det med regissören själv. Vi skulle kunna ge hans reportage rubriken: Searching for... regissören Malik Bendjelloul.Tidningarna som inte bidrar till pressetiska systemetFlera stora tidningar - bland annat Dagens Nyheter - bidrar sedan årsskiftet inte längre till finansieringen av pressens självreglerande system - pressombudsmannen och pressens opinionsnämnd. Mindre pengar har redan lett till att PO minskat personalen. Det som utlöst situationen är beslutet förra året av DN, Dagens Industri och Sydsvenskan att från årsskiftet lämna Tidningsutgivarföreningen, TU, som står för närmare 90 procent av kostnaderna för PO-systemet. Men beslutet har fått ännu mer konkreta följder för allmänheten - den som i dag PO-anmäler en artikel som publicerats på Dagens Nyheters eller Dagens industris webbplats kommer att få en kalldusch, berättar pressombudsmannen Ola Sigvardsson.Kvällstidnings-TV rycker framJust nu gör kvällstidningarna ett ryck för att locka över fler tittare till sina tv-sändningar. Redan nu har Aftonbladets TV 2,1 miljoner tittare på webben varje vecka- medan SVT Play ligger under - med 1,4 miljoner. Frågan är om snabba, hungriga kvällstidningsjournalister med kameran i handen kan bli ett verkligt hot mot tungfotade gammeltv-jättar som SvT och TV4. Det tror i alla fall Aftonbladet själva - som i veckan invigt en ny livestudio och sänder flitigt varje dag. Inga drev i sportjournalistiken - där kör alla soloDrev som inte går och makthavare som kommer undan. Den situationen råder i sportjournalistikens värld. Det menade sportjournalisten Robert Laul på sin blogg i veckan och passade även på att ge sin egen tidning - Aftonbladet - en rejäl smocka för att vara en del av den tystnadskulturen.

Ska rika Blocket hjälpa fattiga Svenskan?Läsarna strömmar från papperet till webben och nu går det inte att skjuta upp det längre. Tidningarna måste börja tjäna pengar på den digitala journalistiken. Vi har hängt på Svenska Dagbladets redaktion som ligger i Schibstedhuset där också de andra Schibstedsbolagen huserar. Allra högst upp i huset finns den populära köp och sälj-sajten Blockets kontor. Under dem har Aftonbladet sin redaktion och längst ner ligger Svenska Dagbladet.Blocket på toppen, tjänar massor med pengar, medan Svenskan på botten har pengakris. Så varför kan inte Blocket, ett företag i samma koncern betala för att journalistiken ska överleva flytten från pappret? Veckans mediabråk: Herman-härvanDet var lite av déjà vu över veckans stora mediebråk. År 2000 återkallade ett av landets största förlag hela första upplagan av en bok där Herman Lindqvist skriver om Karl-Gustaf Hildebrands Nazianstrukna 30-tal. Nu i veckan, 12 år senare var det dags igen. Ett av landets största förlag återkallar alltså återigen hela första upplagan av bok där Herman Lindqvist bland annat skriver om Karl-Gustaf Hildebrands Nazianstrukna 30-tal.Erik Hedtjärn tar reda på varför Herman Lindqvist skrev som han skrev och så nystar vi i det snåriga förhållandet mellan förlaget och författaren, för vem är egentligen ansvarig för vad som står i en bok? Veckans klassiker: Persbrandt vs MediernaI vår serie om klassiska tryckfrihetsmål. Det handlar om en publicering som för knappt sju år sedan väckte stor uppmärksamhet och som fick Justitiekanslern att för första gången på 15 år väcka åtal mot en ansvarig utgivare för förtal. Fredrik Johnsson har tittat närmare på tryckfrihetsmålet mellan Expressen och skådespelaren Mikael Persbrandt.

Vart tog klimathotet vägen?För tre-fyra år sedan var klimathotet den största frågan både i medierna och på den politiska dagordningen. Men i dag märks frågan inte alls på samma sätt i dagsrapporteringen. Klimatnyheterna hamnar inte längre på förstasidor och löp - de får i bästa fall hållas på vetenskapssidor och i specialprogram. Clara Lowden ställer frågan om jorden inte längre håller på att gå under - eller om uppmärksamheten var för stor då, 2007 och 2008. Vad orsakade uppgången - och fallet? Läcka upprör WikileaksWikileaks har varit i centrum för medierapporteringen igen i veckan, med ett högintressant material om fångarna på amerikanska Guantanamo-basen. Och åter har det blivit kontroverser - både i Sverige och på den internationella arenan har Wikileaks material publicerats av andra än sajtens samarbetsparter - en läcka som läcksajten upprört fördömt. Bloggare vill inte längre sälja sig billigtBloggare på nätet har länge varit ett eftertraktat byte för annonsörer och marknadsförare som vill få uppmärksamhet för en produkt eller tjänst. Och kanske är det inte så konstigt. En blogg som Kenzas är t ex större än sydsvenskans sajt - sett till antalet besökare. Men till skillnad från de traditionella mediehusen har det bland bloggare hittills saknats en etisk diskussion om gränserna för textreklam och produktplacering. Företag har genom att överösa bloggare med produkter kunnat få större genomslag för en billigare peng än genom en vanlig hederlig annons. Men nu kanske den tiden är förbi. För bloggarna börjar inse sitt värde och en diskussion har startats om de etiska gränserna.Censurerad skoltidningTänk dig att en myndighet skulle begära att få förhandsgranska en tidning som Expressen eller Dagens nyheter innan den går i tryck? Eller att tidningens chefredaktör kallas in till myndighetskontoret för att svara på frågor om anonyma källor. Eller att post adresserad till redaktionen öppnas? Det handlar om skoltidningarna och deras relation till myndigheten i deras närhet: den kommunala skolan. Tidningarna drivs ofta av entusiastiska redaktioner med små resurser men i en miljö där yttrandefriheten är långt ifrån självklar och där förhandsgranskning, censur och efterforskning av källor är vardag trots att det kränker skoltidningens grundlagsskyddade rättigheter.

Det har gått 20 år sedan Populär Historia drog igång marknaden för historiska tidskrifter i Sverige. Sedan dess har utvecklingen exploderat och idag finns mer än ett halvdussin publikationer. Den senaste i raden av historiska tidskrifter är Biografi, systertidning till Populär Historia, som hamnar i butikerna denna vecka. Vetenskapsradion Historia frågar redaktören Anna Larsdotter varför det behövs ännu fler historietidskrifter. - Vi har sett att intresset för historia blir allt bredare och mer diversifierat. Dessutom är läsarna allt mer intreserade av de personliga berättelserna och av människoöden, och tidningen Biografi är tänkt att tillmötesgå dessa önskemål, berättar Anna Larsdotter. Bodil Axelsson, som forskat om svenska historietidningar, menar att tidskrifterna med små förändringar återberättar samma historia om krig och kungligheter, och att denna historieskrivning i allt högre grad formar allmänhetens historiesyn. Vetenskapsradion Historia träffar också historikern Klas Åmark, aktuell med boken "Att bo granne med ondskan", för att ta reda på varför vårt intresse för andra världskriget aldrig tycks falna. - En orsak till det stora intresset är att Nazityskland och Förintelsen på ett djupt plan ifrågasätter våra föreställningar om det moderna samhället. Det visade sig att ondskan var möjlig även i vår tid, i samhällen som vi trott var civiliserade, moderna, bland människor som var ungefär som vi själva. Hur ska vi då se på Sveriges agerande och hållning gentemot Nazityskland? Finns det överhuvudtaget mer att säga? Programledare är Tobias Svanelid.