Podcasts about ylva m

Psykoanalytikern och författaren Per Magnus Johansson samtalar med författaren och journalisten Ylva Mårtens om hennes två nya böcker: antologin ”Barnens 1000 första dagar” på Ordfront förlag och kärleksromanen ”Sjömansflickan” på förlaget Kaunitz-Olsson.  Inspelat i december 2024 på Göteborgs Litteraturhus

Ett avsnitt som behandlar envishet, yttrandefrihet, barnsyn, respekt, kontakt och att lyssna på barn. Ylva Mårtens, journalisten det regnat priser om tar med sig sin enorma erfarenhet in i studion. Och vi blir synade på två sekunder.

Hela programmet tillägnas författaren Agneta Klingspor som dog 2 juni i år, 76 år gammal. Tillsammans med Katarina Wikars minns vi henne, människan och författaren, konstkritikern och fågelskådaren. Agneta Klingspor debuterade 1977 med dagboken "Inte skära bara rispa" och skrev under årens lopp ett femtontal böcker, ända fram till den sista, "Går det åt helvete ska jag ändå dö" som kom ut 2015. Hon vägrade att låta sig placeras in i ett fack, och själv sa hon: "Jaget är ett filter, en sil, en tratt som världen trillar ner i och ut kommer en liten text! // Jag hittar på, förstärker, förminskar, förstorar, jag är som en lerklump i mina händer."Följ med hem till vännerna, ner i texterna och till den litterära kvarlåtenskapen på Kungliga Biblioteket i Stockholm. I programmet medverkar författaren Aase Berg, litteraturprofessorn Birgitta Holm, radioproducenten Ylva Mårtens och arkivarien Rasmus Lindgren. Och så Agneta Klingspor ur radions arkiv bland annat ur frispelen "Heartbreak hotel" och "Sedd i Vitögat", hennes Sommarprogram, serien "Cancerland" och "Radio Ellen på kvällen."  Ett Lundströms special av Katarina WikarsTeknik: Elvira Björnfot.Programledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin   

Ylva M Andersson har 30 års erfarenhet av affärsmässigt ledarskap i olika branscher. Inte minst från den på många sätt tuffa mediebranschen. I sin bok Leda i ständig förändring delar hon med sig av en stor mängd verktyg för ett praktiskt ledarskap, som klarar vår tids högt ställda krav. I avsnittet möter vi Ylva i ett samtal om hur du som ledare kan bli bättre rustad och om vad Ylva ser som mest avgörande för ledare i en tid som präglas av förändring och nyorientering. Läs mer om Ylva M Andersson på sidan https://maystrategies.se/leda-i-standig-forandring/.

Hur skriver man fiktion om ett krig, när landet man lever i är mitt uppe i kriget? En av Ukrainas mest kända författare, Andrej Kurkov skrev romanen "Grey Bees" efter att ha tampats mycket och länge med den frågan. Romanen är en tydlig produkt av aggressionerna mot landet i flera år, och handlar om en bioodlare i de östra konfliktdrabbade delarna av Ukraina.Dagen innan torsdagsmorgonens ryska invasion av Ukraina ringde P1 Kulturs reporter Alba Mogensen upp Andrej Kurkov i Kiev.Romanen Grey bees från 2020 är inte översatt till svenska, men däremot finns hans roman Döden och pingvingen i översättning av Ylva Mörk.Reporter var Alba Mogensen.

Han skiljde sig från dom andra på något sätt. Här var det en kontakt över könsgränserna och vi visste att han var på vår sida. Det var uttalat, säger Suzanne Osten, teaterregissör och kollega. Kjell Westling (19422010) var musik, han var en orkester, en multiinstrumentalist, en genreöverskridande kompositör. Han var en doldis som lyfte den progressiva musikrörelsen. En experimentell jazzmusiker. Spelman. Filmmusikskapare och teatermusiker. En arrangör som många ville arbeta tillsammans med. I två program under rubriken Musikmagasinet i P2 intervjuar journalisten Ylva Mårtens människor som stod honom nära, hans medmusikanter och medarbetare om hans musicerande ur en mängd synvinklar. I andra programmet intervjuas riksspelmannen Thore Härdelin, sångaren Fred Lane, film och teaterregissörerna Suzanne Osten och Judtih Hollander.  Ett program av Ylva Mårtens. Producent: Emmy Bergkvist Slutmix: Julia Öjbrandt. En produktion gjord av Munck för Sveriges Radio.

- Jag begriper inte hur fan han kunde få det att låta som en spårvagn, en bil eller nån som ropade på sin altsax, säger Bengt Beche Berger, trummis och en av Kjell Westlings många medmusikanter. Kjell Westling (19422010) var musik, han var en orkester, en multiinstrumentalist, en genreöverskridande kompositör. Han var en doldis som lyfte den progressiva musikrörelsen. En experimentell jazzmusiker. Spelman. Filmmusikskapare och teatermusiker. En arrangör som många ville arbeta tillsammans med. I två program under rubriken Musikmagasinet i P2 intervjuar journalisten Ylva Mårtens människor som stod honom nära, hans medmusikanter och medarbetare om hans musicerande ur en mängd synvinklar. Intervjupersonerna i första programmet är Tommy Westling, storebror och Anita Westling, Kjells fru, sångerskan och musikern Marie Selander, musikern Bengt Berger och låtskrivaren Tore Berger från Blå Tåget. Ett program av Ylva Mårtens.  Producent: Emmy Bergkvist Slutmix: Julia Öjbrandt.  En produktion gjord av Munck för Sveriges Radio.

- Jag begriper inte hur fan han kunde få det att låta som en spårvagn, en bil eller nån som ropade på sin altsax, säger Bengt Beche Berger, trummis och en av Kjell Westlings många medmusikanter. Kjell Westling (19422010) var musik, han var en orkester, en multiinstrumentalist, en genreöverskridande kompositör. Han var en doldis som lyfte den progressiva musikrörelsen. En experimentell jazzmusiker. Spelman. Filmmusikskapare och teatermusiker. En arrangör som många ville arbeta tillsammans med. I två program under rubriken Musikmagasinet i P2 intervjuar journalisten Ylva Mårtens människor som stod honom nära, hans medmusikanter och medarbetare om hans musicerande ur en mängd synvinklar. Intervjupersonerna i första programmet är Tommy Westling, storebror och Anita Westling, Kjells fru, sångerskan och musikern Marie Selander, musikern Bengt Berger och låtskrivaren Tore Berger från Blå Tåget. Ett program av Ylva Mårtens.  Producent: Emmy Bergkvist Slutmix: Julia Öjbrandt.  En produktion gjord av Munck för Sveriges Radio.

Coronakrisen sätter allas ledarskap på prov. Att leda på ett klokt sätt igenom krisen är temat för vårt samtal med Ylva M Andersson från MAY STRATEGIES. Men hur fattar vi beslut i ett läge när ingen vet vad som är klokt just nu? Ylva ger oss en rad goda råd om hur du som ledare kan rusta dig själv och fortsätta vara den ledare som din organisation behöver för att gå vidare igenom krisen. Kommunikation på distans, att vara synlig, information och att hantera sorg och är några av de områden som Ylva lyfter fram. Med bakgrund som journalist och chef med många olika ledande positioner inom bla SVT och TV4 och Sveriges Radio har Ylva en bred erfarenhet av att leda organisationer genom olika typer av kriser.

1 januari 2020 blev Barnkonventionen svensk lag. Men kommer vi att kunna leva upp till den? I Ordfrontens 75:e avsnitt möter Pelle Andersson journalisten Ylva Mårtens, som samlat några av Sveriges absolut främsta experter på barn och unga i antologin … Continue reading →

Varför är ordet dum synonymt med barnslig? Är det dags att sluta att använda barnmetaforer för att kritisera andra? Diskussion mellan Henrik Rosenkvist och journalisten Ylva Mårtens. Godis, mellis och dagis. När kom de första substantiven med ändelsen -is i svenskan? Och varför hänger de ofta ihop med företeelser i barnens sfär? På vilket sätt påverkar barn och unga allmänspråket? Varför använder vi ord som sandlåda, dagisbarn och lekstuga för att kritisera andra vuxna? Vad är bakgrunden till uttrycket ajabaja? Varför har ordet dum två betydelser, en för barn och en annan för vuxna? Vad säger lyssnarna om ordet kraja? Språkvetare Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Gäst Ylva Mårtens, journalist och tidigare redaktör för programmet Barnen i P1. Programledare Emma Engström. LÄSTIPS: Boken som Henrik Rosenkvist nämner i avsnittet heter "Metaphores we live by" (1980) av lingvisten George Lakoff och filosofen Mark Johnson.

I det här avsnittet får vi hör om 30-talet, nämligen när radion blev den prylen som kom i varje människa hem och tog hela världen med storm. Vi får höra professorn och läkaren Thöres Theorell som har tittat på hur ljud, och kanske särskilt ljud som berör, påverkar oss och radioveteranen Ylva Mårtens som har skrivit en bok om radion som sällskap. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sveriges Radio i Almedalen Tisdag 4 juli kl 11.00-11.45: Hur värnar vi barns yttrandefrihet samtidigt som vi vill skydda dem från hot, hat och obehag? Vad kan vuxna lära sig av barns umgänge på nätet? En inspelning från Sveriges Radios scen i Almedalen, Visby 4/7 2017 Sveriges Radio fortsätter seminarieserien Ordväxla med omsorg, en serie diskussioner om hur vi kan göra nätet till en bättre och trevligare plats för alla att mötas på (Lyssna på första delen här). Denna gång med barnens- och ungdomarnas perspektiv i fokus. Hur ser ungdomar på de nätrelaterade problem vuxenvärlden larmar om som hot, hat och falska nyheter- och vad skulle de behöva hjälp med? Hur värnar vi barnens yttrandefrihet samtidigt som vi vill ha tydliga regler för hur man uppför sig på nätet? Medverkande: Linnéa Claeson, handbollsspelare och juridikstuderande, driver Instagramkontot @assholesonline Anna Holmqvist, pressekreterare BRIS - Barnens rätt i samhället Ylva Mårtens, Journalist och föreläsare Ungdomar från nätverket Fler Unga: Viggo Hangård, Fler Unga Sara Masri, Fler Unga Irma Flores Bertilsson, Unga Feminister Leo Gerdén, Centerpartiets Ungdomsförbund Moderator: Johar Bendjelloul Länk till seminariepresentation i Almedalenkalendariet Producent: Cecilia Djurberg

Barnen på den exklusiva skolan kallas för "adelsbarn". För några år lämnades 2-åringar på internatet. Idag måste man vara 6 år för att bo där. Ylva Mårtens återvänder till Peking en tredje gång. I sista delen av Ylva Mårtens resereportage från Peking återbesöker hon en exklusiv internatskola. Skolan, Li Mai, som hon och hennes tolk Julia Tien hälsade på hos 2003 har visserligen flyttat och bytt namn till New Talents School, men har i princip samma karaktär. Det kostar ca 200.000 yuan per år och elev att få plats där. I folkmun kallas barnen adelsbarn. Tidigare bodde på skolan även 2, 3, 4 och 5 åringar, som inte fick träffa sina föräldrar på veckor eller månader. Nu 2016 måste föräldrarna vänta med att lämna sina barn på nätterna tills de fyllt 6 år. Här studerar 1000 elever och det finns lika många anställda, lärare och övrig personal. Undervisningen har två sidor, en kinesisk och en västerländsk. Allt för att förbereda eleverna för olika universitet utomlands. Det finns en liten golfbana där eleverna kan träna kortare slag. Resan till Peking våren 2016 är Ylva Mårtens tredje resa till Kina. Första gången var sommaren 1972. Hör också citat ur ett gammalt brev som hon skrev från sin resa. Hur har Peking förändrats och hennes egen syn på Kina förändrats?Programmet är gjort av Ylva Mårtens.

Det har gått bra för Wu Shu trots att han är föräldralös och har vuxit upp på ett av Kinas alla barnhem. Nu ska han gifta sig. Ylva Mårtens återvänder till Peking och får vara med på bröllopet. Ylva Mårtens återbesöker ett barnhem som tar emot fängslade föräldrars barn. Den framgångsrika Madame Zang, barnhemmets föreståndarinna inviterar till bröllop. En av pojkarna som bodde på barnhemmet 2003 ska gifta sig med en flicka från byn. När Ylva Mårtens och hennes tolk Julia Tien möter Madame Zang nu för andra gången, utbrister hon: Tycker ni inte jag har blivit mycket smalare?Madame Zang har sedan 2003 startat tio barnhem runt om i hela Kina, med stöd av välgörenhet från olika håll. I programmet möter vi också barn som bor på barnhemmet idag och före detta barnhemsbarn. Men framförallt får lyssnaren följa med på bröllop när brudgummen Wu Shu, som faktiskt känner igen både Julia Tien och Ylva Mårtens när de besökte barnhemmet första gången, och hans brud Li Peng bjuder på överdådig bröllopslunch för 130 personer. Det är brudparet som står för notan. Som genomgående musik på bröllopet har de valt låtar med Madonna. Det har gått bra för Wu Shu trots att han är föräldralös.Programmet är gjort av Ylva Mårtens.

Ylva Mårtens och hennes tolk Julia Tien möter en av Kinas mest kända barnboksförfattaren, Cao Wenxuan, som i våras mottog det prestigefyllda HC Andersenpriset på barnboksmässan i Bologna. Författaren Cao Wenxuan är född 1954 och var barn under det så kallade stora språnget, en mycket misslyckad politik som åren 1958-1962 ledde till att många miljoner människor dog av svält. Herr Cao är ganska liten till växten, elegant i vit skjorta och mörk kavaj. Och han är som många kineser en mästare på att svara lite skämtsamt eller avväpnande på frågor som har med politik att göra. 1966 när Kulturrevolutionen började var Cao 12 år.Cao är professor i kinesisk litteratur vid Pekings universitet och bekräftar att eftersom barn läser mer än vuxna så är barnboken viktig i den kinesiska kulturpolitiken. Med så kallad soft power ska dom kinesiska barnböckerna spridas utomlands.På svenska finns redan nu tre verk av Cao Wenxuan översatta: Rök,  Fjäderns resa och sagan Koppen som försvann, där andra halvan av boken Den sovande guden är skriven av den svenske författaren Martin Widmark.Lyssna på hela onsdagens P1 Kultur med Måns Hirschfeldt här

I Asiens största barnbokshandel i Peking sitter barn på golvet och läser. Barnlitteraturen i Kina har på några år fått samma status som vuxenlitteraturen. Följ med Ylva Mårtens tillbaka till Peking. Ylva Mårtens rapporterar om barns läsning i Kina som de senaste åren har satsat stort på barnlitteraturen. På bara fem år har den fått lika hög status som vuxenlitteraturen, påstår en samstämmig kinesisk barnboksbransch. Här finns stora pengar att tjäna. Alla föräldrar vill ge sina barn bra böcker att läsa. Vår reporter och hennes tolk och ciceron Julia Tien besöker Asiens största barnbokhandel i två etage i ett bankpalats och en skola där alla barn har en läskasse. Varje dag fylls kassen med en bok som en förälder antas läsa på kvällen. Ny dag, ny bok i läskassen. Hör diktläsande, eller kanske rättare sagt, diktrabblande barn och hör Kinas läsambassadör som satt ihop en litterär kanon för viktiga barnböcker som bör läsas av alla. På den listan finns vår egen Pippi Långstrump.Programmet är gjort av Ylva Mårtens.

Ylva Mårtens möter Li Zhiyi, Astrid Lindgrens kinesiske översättare. Li Zhiyi är professor emeritus i svenska vid Pekings universitet och var tidigare vice chefredaktör på Bildtidningen Kina. När herr Li studerade svenska i Sverige på 80-talet var han tvungen att läsa 500 sidor Strindberg varje vecka: Jag blev mycket ledsen och nästan galen. Jag upprepade Strindbergs ord. Jag älskar och hatar kvinnorna på samma gång!En av hans svenska vänner förstod att han borde läsa något annat än bara Strindberg så hon föreslog Pippi Långstrump som lämplig litteratur.Professor Li har översatt alla Astrid Lindgrens verk, många av August Strindbergs, Maria Gripe, Per Gustafsson, Selma Lagerlöf och Thomas Tranströmer.2005 blev professor Li utnämnd till riddare av Nordstjärneorden första graden för att han översatt August Strindbergs verk. På väggen hemma hos herr Li och hans fru i Peking sitter det inglasade diplomet för Nordstjärneorden, undertecknat Stockholms slott Karl Gustaf i juni 2005. Men professor Li är mest stolt över är översättningarna av Astrid Lindgrens verk och för det arbetet har han dock ännu inte fått något pris. Jag är lite besviken. Jag klagar mycket på att Astrid inte fick Nobelpriset!

Vad har barnboken för status i det moderna Kina? Ylva Mårtens möter förlagschefen och barnboksförfattaren Bai Bing. Han debuterade 1987 och var från början soldat i den kinesiska armén. Kvart över nio på morgonen kliver Julia Tien, min tolk och ciceron här i Kina och jag in i en stor svart Volkswagen med ljusbeige läderklädsel. Vi blir hämtade vid hotellet av en chaufför från Jieli Publishing House. Det är det förlaget som bjudit in oss till Peking annars hade vi inte kunnat åka till Kina. Det blir allt svårare att få journalistvisum. Å andra sidan slipper vi den här gången att ha en kinesisk överrock från den statliga kinesiska radion med oss överallt. Det hade vi 2003 när vi var här förra gången. Vi ska få träffa chefredaktören och barnboksförfattaren Bai Bing och prata om barnboken i Kina men även hans eget författarskap. Han debuterade 1987, mer än 10 år efter kulturrevolutionen, och var från början soldat i den kinesiska armén. Han säger precis som alla andra vi träffar att barnlitteraturen har fått en mycket starkare position. Hela samhället vet att barnlitteraturen spelar en viktig roll för samhällets välmående. För det första har staten insett att man måste stödja barnlitteraturen för att barnen ska få en mångsidig utveckling. För det andra har det kinesiska folkets köpkraft ökat oerhört, säger Bai Bing.Lyssna på hela reportaget från Ylva Mårtens möte med Bai Bing.

Lorraine Monroe var verksam som rektor i Harlem under 1990-talet och drev framgångsrikt en skola för afroamerikanska och latinamerikanska elever. Intresset för hennes idéer är i slutet av 90-talet och början på 2000-talet stort både i Sverige och i USA.Du är inte ansvarig för att dina föräldrar inte älskar dig, du är inte ansvarig för att din pappa har försvunnit, Du är inte ansvarig för att din mamma går på gatan! Men du är ansvarig för att komma i tid till skolan varje dag i din uniform så att vi kan utbilda dig för din framtid.Och till lärarna sa hon:Du kan inte undervisa i kaos. Det går inte. Varken Moses, Buddha eller Kristus, skulle kunnat tala utan en uppmärksam publik. Det måste finnas respekt för den vuxna i rummet. Då kan det hända saker.I sjätte delen av serien Barndomens betydelse porträtterar Ylva Mårtens Dr Lorraine Monroe. Lotta Zachrisson gjorde intervjuerna i New York.

Ylva Mårtens porträtterar en legendarisk och motsägelsefull debattör inom barnuppfostran - Ellen Key. Hon var tidigt emot barnaga, men tyckte också att kriminella skulle hindras att bli föräldrar. Ellen Key, författare och debattör (1849-1926) var motsägelsefull. Hennes idéer vann både stor beundran och fick skarp kritik. Ellen Key blev banbrytande i sin syn på barnens rättigheter. Hon påverkade skolan och den auktoritära pedagogiken. Ellen Key läste Jean-Jaqcue Rousseau. Hon läste även Rudolf Steiner, pappa till Waldorfpedagogiken. Hennes tankar har inspirerat den italienska pedagogen Maria Montessori, den polskjudiske barnläkaren Janusz Korczak och FN:s barnkonvention.Hon var tidigt emot barnarbete och barnaga. Men ansåg samtidigt att föräldrar kunde ge en tvååring en dask - en kroppslig tillrättavisning. Hon var för kvinnlig rösträtt och att barn till ensamstående mödrar födda utanför äktenskapet skulle få samma rättigheter som barn till gifta föräldrar. Men ansåg att de små barnen skulle få sin skolning hemma och då främst av sina mödrar. Annars skulle barnen bli fyrkantiga tegelstenar, skrev hon. När barnen sedan började skolan skulle klasserna aldrig rymma fler än 12 barn. Läraryrket skulle vara ett kall, och bäst var kvinnor på att ta hand om barnen, även de större eleverna. Hon var socialist och ville att alla barn skulle få en likvärdig skola. Hon stod det socialdemokratiska arbetarpartiet nära men blev aldrig medlem. Hon var för individualismen. Ellen Key var ett barn av sin tid och som många andra på den tiden påverkad av rasbiologin. Hon ansåg att kriminella skulle hindras att bli föräldrar och att spädbarn med svåra missbildningar skulle dö med hjälp av läkare. I programmet medverkar författarna Ingela Bendt och Anneli Jordahl som båda skrivit böcker med utgångspunkt från Ellen Key och Ronny Ambjörnsson, idéhistoriker och Catharina Hällström, barnkulturforskare. Varifrån fick Ellen Key sina idéer? Hur var hennes egen barndom?

Loris Malaguzzi är den italienske tänkaren och pedagogen bakom förskolorna i Reggio Emilia. Många känner till daghemmen, betydelsen av tidig konstnärlig verksamhet med barnen och vikten av lyssnandet. Vad hade han själv för barndom? Sveriges Radios reporter Ylva Mårtens åker till Reggio Emilia en timmes tågresa från Bologna i norra Italien och träffar Loris Malaguzzis två närmaste medarbetare Carla Rinaldi och Vea Vecchi. I programmet medverkar också Carlo Barsotti, regissör och nära vän till Malaguzzi.

Många känner till den danske familjeterapeuten Jesper Juul och hans förhållningssätt om det kompetenta barnet, den autentiska föräldern och om att erkänna barns integritet. Men vem är Jesper Juul som person, vad hade han själv för barndom? Mycket lite av detta finns att läsa i hans böcker. Något skymtar fram.Sveriges Radios reporter Ylva Mårtens vill veta mer och beger sig till den lilla staden Odder i Danmark.

Ett radioporträtt av danske familjeterapeuten och författaren Jesper Juul. Många känner till hans förhållningssätt om betydelsen av likvärdighet tillsammans med barnen, om det kompetenta barnet, om den autentiska föräldern och om att erkänna barns integritet. Men vem är han som person, vad hade han själv för barndom? Mycket lite av detta finns att läsa i hans böcker. Något skymtar fram. Sveriges Radios reporter Ylva Mårtens vill veta mer och beger sig till den lilla staden Odder i Danmark.

I förra veckan utsågs vinnaren till Barnens Romanpris.Vem är pristagaren? Ylva Mårtens träffar hen för ett samtal om böcker och läsning. Programledare Ylva Mårtens. En samproduktion mellan Sveriges Radio och UR.

Vad kan det betyda för ett barn att bli intervjad i radio? Att få sin röst hörd? I det sista programmet av Barnen söker Ylva Mårtens upp Sonny som hon intervjuade för 13 år sedan. Första gången Ylva Mårtens mötte Sonny var hösten 2001. Sonny var då omhändertagen av samhället för att hans föräldrar inte kunde ta hand om honom. Han bodde på ett hvb-hem, ett stort familjehem. Minns han något från mötet 2001? Betydde intervjun som Ylva Mårtens gjorde något för honom? Detta är sista programmet i serien Barnen. I nästan 15 år har programmet låtit barn och ungdomar komma till tals och försökt skildra samhället ur barnens perspektiv. Om du vill kommentera programmet eller det faktum att Barnen sänt sitt sista program – vi finns på Facebook! Du kan också maila Ylva Mårtens. ylva.martens@sverigesradio.se Redaktionen har fått många brev och synpunkter efter programmet med Sonny: Hej Ylva! Vilket fantastiskt program idag, fredagen den 17/10. Det hördes att Ditt samtal med Sonny betydde mycket för honom och säkert betyder mycket för hans självförtroende och kanske rentav för hans fortsatta liv. Hälsningar från en höstig Askersund Margaret Englund   Hej! Tack så mycket för ett mycket bra och gripande program om Sonny. Blev mycket rörd över att han tyckte det var viktigt att någon utanför alla myndigheter lyssnade på honom. Och hur viktig person du varit för honom. Tack för att jag fått lyssna på er. Hälsningar Roland Engström leg.psykoterapeut Hej Ylva! Hörde ditt samtal med "Sonny" när jag satt och körde bil. Blev så tagen att jag måste stanna. Tiden som gått och ditt förhållningssätt till "Sonny" gjorde programmet till en av årets starkaste radioupplevelser. Ser redan fram emot ditt nästa projekt. Vänligen Tom Alandh, dokumentärfilmare Hej Ylva, jag vill uttrycka ett stort TACK för "Barnen", som Du lett i så många år. Jag har lyssnat ofta och med stort intresse. Programmet har verkligen varit en barnens röst och uppfyllt artikel 12 i Barnkonventionen. Jag minns fortfarande många fantastiska och gripande intervjuer. Min tanke går också till din medarbetare Johan Torstensson, som har en fantastisk förmåga att på ett känsligt och respektfullt sätt intervjua barn i alla åldrar. Jag vet inte vad som kommer nu men jag kommer ändå att sakna "Barnen". Varma hälsningar, Gudmund Stintzing, barnläkare Varför? Vad i hela världen kan få SR att lägga ner sitt mest radikala, viktiga och allra mest unika program? Vad har ni fått för förklaring. Jag blev så oerhört ledsen när jag förstod att Barnen ska läggas ner. Vill tacka för att berikat samtalet och samhället med barnens berättelser. Som barnpsykolog har jag lärt mig så mycket av era program. Detta är idioti. Tack igen för erat enorma bidrag. Johan Melander Hagborg,leg. psykolog, doktorand, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet Hej! Har nyss lyssnat på ditt program: - Du hade ju inga socbeslut i fickan. Intressant, men i programmet får jag höra en berättelse som jag hört till leda i såväl massmedia som resten av samhället. En hemlös vuxen missbrukare som är kriminell och berättar om att hans liv inte gjort det möjligt att välja något bättre liv än det han fått. Ditt program får mig att tänka på hur det sociala arvet gör oss till förlorare som aldrig, aldrig kan ta oss fram i samhället utan är dömda att hamna i utanförskap och kriminalitet. När jag hört tillräckligt av Sonnys historia om "flykt hela livet" och brist på kärlek som fått honom att göra dåliga livsval börjar jag tänka. Var är berättelserna om andra unga med liknande eller ännu värre sociala problem än Sonny som gjort bättre val i sina liv? Jag känner en man som får Sonnys liv att framstå som om inte en dans på rosor så åtminstone något hanterbart. Den man jag känner föddes i ett annat land och kom till Sverige som sjuåring. Uppväxten innehöll en psykiskt sjuk mor och tre andra syskon som var och en försökte klara sig i en dysfunktionell familj i Rosengård i Malmö. Någon syskonkärlek eller nära känslor fanns inte. Livet innebar en ständig kamp för överlevnad och redan som tolvåring började den unge killen att själv tjäna ihop pengar för att klara sig, få mat i magen och kläder på kroppen. När han gick i grundskolans 8:e klass jobbade han på nätterna med att dela ut morgontidningar, vilket gjorde att han kom för sent till skolan. Denna mans liv innehåller en berättelse om hur det är att födas med en ryggsäck som följer med hela livet och kampen för att utveckla strategier som gör det möjligt att bära det man inte själv valt. Den unge killen jag kan berätta om fick tidigt upp ögonen för möjligheter där andra såg problem och hittade därmed mål att uppfylla. Han ville göra något av sitt liv och tänkte mer på detta istället för på att förstöra för sig själv och sin omgivning. Hårt arbete för att komma fram i livet har därför varit ett normaltillstånd för honom. Idag har han både en akademisk examen och en god ekonomi, samt är åter på väg mot ett nytt mål i livet. Brottslighet och missbruk har aldrig funnits i hans liv, eftersom han tidigt förstod att detta är förkastligt. Däremot hårt arbete för att ta vara på de möjligheter som livet ger. Var kan jag höra denna man och andra som liknar honom berätta om sina liv? Med vänlig hälsning, Tomasz Striner   Hej Ylva! Jag blev mycket förvånad och lite bestört när jag såg att ”Barnen” läggs ner. Kanske finns argument och tankar om annat innehåll men jag blir ändå så ledsen. Det arbete du gjort i så många år är helt i linje med allt prat om att barns röster ska höras, barns demokratiska fri- och rättigheter, barnkonventionen etc. Och alla älskar att prata om det och skriva in det i dokument. Nästan ingen Kan, Vill eller Vågar verkligen lyssna på barn. Och väldigt få kan intervjua barn. Vart tar den kunskapen vägen nu? Allt gott från Katti Hoflin, verksamhetschef, Dunkers kulturhus Hej, Din och Barnens röst var det svårt att skilja åt. Hoppas att höra dig i fortsättningen också. Barnen var ett av programmen som jag brukar njuta av när jag lyssnar. Svårt att vara utan.  Kenadid Mohamed, journalist Hej Ylva, lyssnade just på webben på ditt sista "Barnen", intervjun med Sonny. Du har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med dessa program, som jag, i sanningens namn, inte lyssnat så mycket på, på senare år. Förr, när jag satt hemma på kammaren och jobbade, lyssnade jag hela tiden. Så bra!Elisabet Bjurner, grafisk formgivare Hej, oj vilket program det sista barnen var. Tack så mycket. Jag bär med mig ditt samtal med Sonny. Bilden av pojkarna i snön är så stark och det var så befriande att höra intervjun med den vuxne Sonny. Det var så bra att fokus inte låg på hans sociala problem idag utan på att han precis som alla andra haft en barndom. Det är så lätt att glömma och så nyttigt för empati och solidaritet att påminnas. Bra gjort. Med vänlig hälsning Erik Haag   Hej Ylva! Jag lyssnade på ditt program om Sonny. Det var verkligen ett program som berörde mig och på slutet satt även jag med tårar i ögonen. Tack för ett bra program. Jag önskar att ni kunde belysa fallet Haddile. Jag förstår verkligen inte hur socialen i lund tänker när de menar att hon bör återförenas med sina biologiska föräldrar. Ett par vänner till mig bodde granne med familjen och de såg hur barnet vanvårdades och tog upp saken med oss varpå vi sände en anonym anmälan till socialen. Mamman hade ju dumpat sin dotter hos fadern, som (ursäkta mitt språk) var helt inkompetent och inte brydde sig om barnet. Han lämnade barnet på morgonen och gick till jobbet och kom tillbaka på kvällen. Han ansåg inte att barnet behövde mat under dagen etc då ”det skäms bort”. Tack och lov så gick han ju över till mina goda vänner och frågade om de kunde kasta ett öga på barnet när han var på jobbet. Så när min goda vänner tog upp saken med mig och en annan kompis så kontaktade vi socialen omgående. Med vänlig hälsning Torbern Klason   Hej Ylva, varför ska Barnen på P1 försvinna? Det är ett mycket bra och viktigt program. Jag har tyvärr inte hunnit lyssna på sista programmet ännu så kanske meddelas det där på vilket sätt det blir en fortsättning. Men om det inte blir det så borde man göra en namninsamling eller annan aktion. Barnen behöver höras och vuxna behöver se världen från barnens perspektiv mycket mer än man gör. Tusen tack för många bra program och hoppas som skrivet att du och ni andra som arbetat med programmet på något sätt fortsätter. Hälsar Katarina Friberg   Hej, jag hörde ditt fina samtal med pojken 13 år senare. Gripande, så svårt livet är att hantera så att det vänder. Bra att du betonar att barnens röster har rätt att höras! Gunilla Lundgren, författare Hej Ylva! Lyssnade just på din intervju med 22 åringen, 11 år senare än förut. Så fint! Han var verkligen subtil och dina skratt får hjärtat att volta. Vad gör du efter Barnen? Mikael Wahlberg, fotograf Hej Ylva, sitter här med tårar i ögonen. Så himla bra program. Det här kommer jag att sprida. Prata med barnen! Se till att var och en av dem ges möjlighet att får berätta sin historia utan att bli avbruten och utan påverkan. Killen sa så mycket viktigt . Du gav honom möjlighet att visa att han “ var “äldre i huvudet”. Jag kommer att föra det här programmet vidare i mina utbildningar för socialsekreterare. Jag kommer att använda mig av pojkens ord och inleda med “Låt barnet först prata innan du viftar med dina papper”. Tack! Lycka till i fortsättningen med vad du än ska göra. Margareta Gustavsson, Barnsamtal/Norrköpingsmodellen Hej Ylva! Jag har precis torkat tårarna efter det absolut sista programmet. Djupt gripen av "Sonny" och vilken betydelse det hade för honom att du kom och gav honom möjligheten att berätta om hur han hade det, då för länge sedan, som fosterbarn. Jag förstår verkligen varför upplevelsen stannat kvar som en fin skatt. Tänker också på det han återkom till flera gånger. Att han ångrade beslut han då tog i samtalet om att inte riktigt berätta sanningen om allt. Men det är väl i stort sett en omöjlighet att berätta om det som är komplicerat och utelämnande när man är ett barn. Vilket han säkert också vet. Jag hoppas att du kan framföra en hälsning från mig. Att han berörde mig mycket djupt. Både som barn och som ung man. Och hälsa att jag håller om honom i mina tankar. Alla programmen om barn på radio behövs. Både Barnen och Barnministeriet. Jag hoppas verkligen att beslutet att lägga ner Barnen inte innebär att det blir mindre programtid i fortsättningen, där barn kan komma till tals. Allt gott, Susanna Román   Bästa Ylva! "Barnen" har precis sänts och jag har trollbunden lyssnat till Ditt sista program. Jag blev helt tagen och mina ögon tårades. Det blev så starkt med den fina relation som Du skapade. Jag har tidigare med stor behållning tagit dela av program Du sänt tidigare. Jag är numera pensionerad distriktsläkare med profilering mot just barn, dels som mångårig skolläkare men även i mitt vanliga rutinarbete på mottagningen och uppdraget som ansvarig läkare vid Barnavårdscentral. Detta sista uppdrag har jag även fortsatt med som pensionär som timanställd vikarie. Under mina många år har jag så många gånger haft anledning att just från barn få så mycket kloka och visa besked, ja jag har flera gånger häpnat över de många insiktsfulla reflexioner jag fått ta del av! Ditt sätt att presentera viktiga sociala företeelser där framför allt barn och ungdomar förekommit har varit fantastiskt givande att som lyssnare att få ta del av. För alla dessa givande tillfällen vill jag som enskild, men mycket tacksam, radiolyssnare framföra mitt varma tack. Sven Magnander, läkare Hej! Jag heter Amelie och läser grundlärarprogrammet med inriktningen förskoleklass till årskurs tre. Just nu läser jag en kurs i specialpedagogik. En del av kursen behandlar betydelsen av sk barnsamtal utifrån en bok med samma namn, skriven av Emilie Kinge. Ditt program lyfter så fint fram betydelsen av dessa samtal, som genomförs i en värderingsfri, inbjudande och lyssnande anda, för barn i allmänhet ,och för barn som av olika anledningar har det svårt i synnerhet. Varmt tack för ett program som berörde mig mycket. Vänligen Amelie Berndes   Hej Ylva! Har precis lyssnat på Barnen. Ska Barnen sluta sändas? Hälsningar! Lena Björk   Bästa Ylva. Tack för Barnen. Jag har en tår i ögonvrån. Nyss hört ditt sista program. Starkt att höra pojkens röst, nu och då. Angeläget och berörande. Hur ska radio-livet se ut utan Barnen. Jag kan bara hoppas att du kommer att fortsätta höras i etern med den här typen av viktiga ämnen. Lycka till Stort tack Lise Romare   Hej! Tårarna rinner! Ett så starkt program! Så engagerande! Jag kan inte säga hur mycket jag känner inför ert samtal,men det gör ont i hela kroppen. Varför ska en del barn aldrig få en chans?      Stort tack! Varma hälsningar  Lis Nilheim, skådespelare Hej Ylva Mårtens! Jag sitter här med gråten i halsen vid mitt arbetsbord. Jag är tecknare (jobbar mest med barnböcker och läromedel) och lyssnar på P1 hela dagarna ensam i min ateljé, P1 är min arbetskompis. Jag vill tacka dig och din redaktion för fantastiska program, det sista var så gripande och belysande. Vilken stark avslutning. Tack för alla underbara timmar jag fått, jag kommer även att sakna din mjuka, känsloladdade, glada men allvarliga, spröda men starka röst! Många gånger är de när jag har släppt pennan och antecknat något som sagts i programmet. Många ideér och insikter har de gett mig. Men framförallt detta viktiga (som nog även jag försöker göra i mitt arbete), att ge barnen röst!!! Tack och lycka-till-kram i fortsättningen! Filippa Widlund, tecknare Hej Ylva, jag har just lyssnat på ditt uppföljningsreportage om den tvångsomhändertagna pojken och precis som du själv sa, reagerade jag för hans verbala och känslomässiga förmåga trots en så uppslitande uppväxt. Det var ett fantastiskt reportage, som alltid, och jag hoppas verkligen att den unge mannen får en möjlighet till ett bättre liv. Han har så många inre egenskaper, som inte samhället får gå miste om. Vänliga hälsningar, Lisa Persson   Du ska ha kredit för att du överhuvudtaget bryr dig om en pojke. Klas   Hej! Å vad jag blir ledsen över att Barnen lagt ner! Ett av de bästa P1-programmen. Varför var det tvunget att lägga ner? Hoppas det kan återuppstå någon gång. Tack för alla fina program! Vänliga hälsningar, Irene Lundberg   Hej! Satt och sydde på min lediga dag och passade på att lyssna på sista programmet av Barnen. Hade hört det förut, men inte från början. TACK för ett jättefint program och för att ni gjort och gör angelägna program på P1 med så fin människosyn. Nåt vi alla behöver höra! Tack igen! Hälsningar Boël Olsson   Barnen i P1 tack för många spännande och viktiga program! Säsongsavslutning eller slut för gott? Kommer isf nytt koncept? Anna   Barnen i P1 Stort varmt tack för fantastisk journalistik med barnet i centrum! BRIS   Hej! jag blir alldeles bedrövad när jag hör att det sista Barnen ska sändas! Varför??? Det är ju ett av de allra finaste och bästa av P1:s program enligt min mening. Kommer redaktionen att leva vidare i ett liknande program, om och med barn?? Hoppas det!! Lena   Lyssnar på det allra sista Barnen i P1. Tack för många kloka och fina program genom åren! Fredrika Fredmark   Barnen i P1 Har det 13 år gamla rörande repet om "Sonny" sänts senare? Vill minnas att jag hörde under renov. hemma och hit flyttade vi 2001. Stefan Bergmark   Jag kan ändå inte låta bli att tycka det är tråkigt att Barnen i P1 sänds för sista gången nu idag :-( Maria von Bredow   Är egentligen på väg ut men sitter istället trollbunden vid radion. Sonnys historia i Barnen i P1 rekommenderar jag alla att lyssna på. Lisa Andersson   Hej, jag funderar på om hur det blir för de här  barnen, med andra ord vad gör ni konkret för de?  T ex för Sonny, vad fick han för hjälp? eller är det så att Ylva Mårtens gjorde programmet som fick massor av uppmärksamhet  o till vems nytta? Jag tycker att Sonny har inte fått den hjälp han behövde, varken nu o inte då heller.  Vi ni utnyttjar honom! Det smärtar i mitt hjärta hans berättelse, men det smärtar mer att veta att det inte görs någonting av det. MVH Mila   Lyssnar på fina, kloka och tyvärr sista Barnen i P1, om vikten av att få berätta sin historia. Mangsell   Fantastiskt fint möte i sista Barnen. Ylva Mårtens möter "Sonny", 11 år efter deras första intervju. Cissi Avrin   Hej Ylva, jag har just precis lyssnat på Sonny's rörande berättelse. Det som fastnat bland annat från berättelsen är det övergrepp som måste ha skett och känslan som då började om att vara på flykt hela livet blandat med sorg när det egentligen var respekt, värdighet, kärlek och samhörighet som behövdes. Det är möjligt att det är lätt för mig som inte är så insatt att säga att kärlek och respekt är svaret på det mesta och för det krävs det mod att inte döma och faktiskt se saker från ett perspektiv som speglar en varmare och mer äkta sanning. Du har på det sättet bidragit till att spegla denna varmare sanning på ett respektfullt och hjärtligt sätt. Han talade om att myndigheterna behövde se över sina metoder. Vi ser idag att det saknas personal inom socialtjänsten. Kan det ha med saken att göra att det kanske finns en hel del människor som skulle längta efter att göra en fin insats för att minska andra människors och särskilt barns lidande man att man inte vill stå för de just nu lagstadgade metoderna? Som jag ser det kränker metoderna Sonny beskriver finns inom socialtjänsten FNs barnkonvention. Jag hoppas innerligt att konventionen snart blir lag i Sverige och att metoderna därmed har förutsättningar att ändras. Möjligt att det ligger utanför ert uppdrag men ett ämne kunde kanske vara att gräva ännu djupare i de konkreta metoderna och alternativa tillvägagångssätt? Exempelvis metoder som hjälper föräldrarna och därmed indirekt och på ett långt bättre och hållbarare sätt barnen. Metoder som hindrar omgivningen från att stöta ut och skambelägga de som har det tungt? Finns det andra länder eller områden att benchmarka med som kan inspirera till bättre lösningar? Bästa hälsningar Christina   Tack Ylva, det är ett oerhört starkt program, programmet om Sonny. Sonny är mycket vältalig och det finns inget tvivel att han är smart. För mig är det nästan chockerande när det på slutet ”avslöjas” att han är hemlös missbrukare. Det är inte den känsla som byggs upp i programmet. Men lyssnar en och reflekterar så framgår det egentligen av hela programmet att det är så. Det är tragiskt hur hans barndom brast, den var inte trygg. Det blir mammans arv (av missbruk) som går i arv. Hade han och brodern fått en kärleksfull, fysisk och trygg barndom hade mammans arv säkerligen brutits. Det borde väl rimligtvis ha erbjudits i fosterfamiljen. Sonny borde fått känna sig speciell. Det finns en väldig känslighet i Sonny som lyser igenom, både ung som vuxen. Han är en tänkande människa (i motsats till de som bara hastar vidare i dagens stressiga samhälle utan att stanna upp och reflektera). Jag är en tänkande och kännande människa med en stark intuition, och min intuition säger mig just att Sonny också är det. I många hänseenden känner jag mig som ett barn. Jag har själv efter ett par månaders hemlöshet (boende i bilen under vintern) fått en lägenhet. Jag kunde inte känslomässigt ta hand om min mor så jag var helt enkelt tvungen att fly. Mamma blev helt plötsligt misshandlad av min far. Jag var där och tog hand om henne men jag slog även ner min egen far. Sonny är ett orkidébarn, det är jag också. Ett barn som skulle kunna blomma vackrare än alla andra blommor om de fostras upp i rätt miljö. Rätt miljö är ytterst viktigt för annars vissnar orkidén och dör. Jag har inte heller vuxit upp i rätt miljö men jag hamnade inte riktigt i missbruk. I mitt fall är resultatet ganska allvarlig psykisk sjukdom istället. Jag hade en oerhört lynnig far som inte överhuvudtaget kunde prata eller visa känslor. Psykisk sjukdom var bara ett påhitt och alla som gått in i väggen var bara svaga, de skulle rycka upp sig. Psykologer var onda för de manipulerade och hade dolda agendor. Allt detta är ju ironiskt med tanke på hans egen tydliga depression i och med hans diabetes-alkoholist-psykos som resulterade i misshandeln. Visserligen hade det tydligen sket en gång innan också. Det är väl ingen överraskning att han (far) är högpresterande i yrkesrollen, innehaft chefspositioner och hög lön. Det brukar vara så med psykopater. Det starka är att Sonny ställer upp på intervjun, både som ung och vuxen. Hur han själv förstår vad problemen var och är, vad som skulle kunna göra hans tillvaro bra. Men att han då saknar någon form av psykisk kraft att i hans fall bryta beroendet. Det identifierar jag mig med. Men för mig saknas den psykiska energin att bygga upp ett självförtroende, att förstå att jag är viktig och att jag har något att tillföra samhället. Jag behöver inte leva i det parallella samhället som är sjukskrivning. Det blev så här av miljön, och jag är ju genetiker och förstår dikotomin arv miljö. Vänliga hälsningar, "Mattias”   Tack snälla !!!! Jag lyssnade idag retroaktivt på programmet barnen från den 17/10. Ett stark avsnitt som fick mig att gråta ensam. Kanske vissa kommer att göra allt för att hitta syndebock att skylla på, kanske socialen eller den avlidna mamman som kan ju inte komma tilltals för att säga sitt. Men det hela är tragisk och olycklig och jag kan inte låta bli att tänka på den elva åriga pojken som du samtalade med i 2001. Hans ton i rösten, konsten att tala så tydligt med en främmande människa.  En egenskap som han fortfarande har som vuxen. Den enda gången jag log gråtande under programmet var när du (Ylva) sa till Sonny att " han uttrycker sig bra och han hade väldigt bra språk". Sonny lycka till med livet och snälla förvalta de egenskaperna som du har.  Du kan förändra världen. DU KAN NÅ MÄNNISKOR FÖR ATT DU ÄR VÄLDIGT KLOK OCH DU HAR FETT SPRÅKBRUK. MVH/ Saad 29 år i Västmanland.    Hej! Ville  bara passa på att skriva till dig nu när jag lyssnat klart på programmet med ”Sonny”. Så fint. Och en sån fin avslutning på Barnens sändningar. Med vänlig hälsning, Emma

Finns det en konflikt mellan barns dataspelande och bokläsande? Det undersöker Barnens reporter Ylva Mårtens. Kajsa Pasanen och Ramyar Shahsavari går i sexan i Frödingskolan i Karlstad. Vad kommer först för dem? Böcker eller dataspel? Första gången Ylva Mårtens träffade Kajsa Pasanen och Ramyar Shahsvari var i deras arbete med barnjuryn för Sveriges Radios programserie Barnens Romanpris. Nu återkommer hon till dem för att prata datorspelande och bokläsning. Vilka läsvanor har Kajsa och Ramyar? Och vilket drar mest, datorn eller böckerna?   Många barn har idag begränsad speltid hemma. Kan obligatorisk lästid bli en ny trend i familjer där föräldrarna oroar sig för barnens läsförmåga? Ylva Mårtens besöker också Stadsbiblioteket i Karlstad som fyller 100 år i år och satsar stort på barns läsning, både i förskolan och skolan. Vad krävs för att locka barn till läsning?

BAKGRUND: Ylva Mårtens är en flerfaldigt prisad och mångårig radiojournalist. För 14 år sedan startade hon samhällsprogrammet Barnen i P1. Genom sitt sätt att ta barnen på allvar och låta dem få sina röster hörda är hon en pionjär inom journalistiken. AKTUELL MED: Skriver en bok om sitt arbete med barnintervjuer och barnperspektiv. Det senaste radioprojektet var programmen om Jonathan, ett gömt flyktingbarn. Hon ledde också Barnens Romanpris där en kompetent barnjury diskuterar litteratur. Ylva Mårtens har en doktorandtjänst på Stockholms dramatiska institut. I PROGRAMMET: Hur intervjuar man barn? Varför kommer nästan inga barn alls till tals i Studio Ett? Vad var det som gjorde att Ylva Mårtens blev så intresserad av separationer och barnhemsbarn?

Jonathan är 8 år när han kommer till Sverige första gången. Nu fyller han snart 17. Familjen är från Ryssland. Föräldrarna var i hemlandet länge utsatta för förföljelse som de ryska myndigheterna inte gav familjen något skydd emot. Därför flydde de hit. I maj i år söker Jonathans familj uppehållstillstånd i Sverige. 600 ryssar har hittills sökt asyl i Sverige i år. 237 är barn. Vem är Jonathan? Vad tycker han om? Hur är det att vara gömd? Att leva med falskt namn? Hur går tankarna ?  De här frågorna och många fler har Barnens reporter Ylva Mårtens ställt till Jonathan i mer än 3 års tid. I två program möter du Jonathan när han berättar om sin vardag, rädsla och sina drömmar. Han heter egentligen Juri, men under har alla de här åren har vi kallat honom Jonathan och det gör även hans skolkamrater, så vi fortsätter med det. Den 6 augusti får hela familjen, mamma, pappa, lillebror Alex och Jonatan veta att det ska bli utvisade. På den blommiga vaxduken i köket hemma hos Jonathan ligger utvisningsbeslutet: Migrationsverket beslutar att avslå ansökningarna om uppehålls och arbetstillstånd, inte bevilja flyktingstatusförklaring, alternativ skyddsförklaring eller bevilja skyddsstatusförklaring och utvisa de sökande med stöd av 8 kapitlet 7§ i utlänningslagen. De sökande får en tidsfrist på fyra veckor för att frivilligt lämna landet med stöd av 8 kapitlet 18 § i utlänningslagen. Jonathan har bott i Sverige i nästan halva sitt liv. Nu i våras föreslår regeringen att ändra utlänningslagen så att fler flyktingbarn ska kunna stanna. Men det är inte förrän nästa sommar, 1 juli 2014 som lagen kommer att träda i kraft och Migrationsverket ska ta hänsyn till särskilt ömmande omständigheter, som den nya formuleringen kommer att lyda. Men även idag måste besluten  fattas enligt både barnkonventionen och svensk lag med tanke på barnets bästa. Varje gång Ylva Mårtens träffar och intervjuar Jonathan, så sitter de på sängen i hans lilla rum. De stänger dörren. Utanför i köket leker hans lillebror och mamman lagar mat eller diskar. Då första gången i september 2010 har han gått två veckor i sin nya skola. I fyra år nu har Jonathan försökt hålla alla de här hemligheterna för sig själv, ibland har det varit spännande, men för det mesta bara läskigt. Jonathans föräldrar har överklagat beslutet till Migrationsdomstolen och väntar på nya beslut. Nästa vecka hör du fortsättningen på Jonathans berättelse. Under de här fyra åren får han fler och fler vänner, känner sig lite tryggare, men oroar sig samtidigt för sina föräldrar och för framtiden. Nu har Jonathans skolkamrater skrivit brev till Migrationsmyndigheterna och samlat in namn för att Jonathan ska få stanna.  Vad händer, kommer familjen att bli utvisad? Vad tänker du som lyssnar, hör av dig till: ylva.martens@sverigesradio.se Del 1 av två program om Jonathan.

Katarina Hahr drabbades av en förlust mitt i livet. Hur det påverkade hennes omgivning beskrev hon i den här dokumentären från 2011. Hon har sökt upp dem som stod henne allra närmast under krisen och frågat hur det var för dem att tvingas möta hennes sorg och ångest. Programmet gjorde Katarina Hahhr som en fristående uppföljning av de två tidigare dokumentärerna Blind (1994) och Jag serinte mitt barn (2003). Katarina Hahr om När du blev blind Jag satt och drack kaffe på ett kafé när en person ropar mitt namn. Det var min gamla kompis och granne Roffe. Jag hade inte sett till honom sen den tid då jag förlorade synen. Vi samtalade lite och bytte telefonnummer. Snart kom ett sms från Roffe där han skriver att han är glad att mitt liv hade ordnat upp sig så bra. För det han mindes av mig var en oerhört olycklig tjej. Några dagar senare ringde jag upp Roffe och då hörde jag dokumentären i telefonluren. Han började berätta hur svårt det var för honom när jag blev blind. Då fick jag idén att Jag ville veta hur det var för de som stod mig nära  när jag förlorade synen. Jag ville höra hur det var för dem. Jag bestämde mig för att intervjua min mamma, Anna Hahr. Vi hade aldrig tidigare pratat om hur det kändes för henne. Min granne Rolf Klintfors och jag umgicks ofta under den här tiden. Jag åkte även ut till min barndomsvän, Andreas Brändström och träffade honom i huset där vi lekte som barn. En av mina närmaste väninnor, Catarina Nyqvist Ehrnrooth var den jag berättade mest för under den här svåra tiden. Nu kände jag att jag orkade ta emot  deras berättelser om sorg och ångest. Det är en häftig känsla att jag klarar det idag. Det blev en resa bakåt i tiden och mycket kom tillbaka under processen. Efter intervjuerna orkade jag inte lyssna direkt. De fick ligga ett tag. Men när jag sedan hade gått  igenom allt material kunde jag börja jobba professionellt. Att intervjua min  mamma var väldigt speciellt. Idag kan förstå henne bättre för att jag själv har blivit mamma. Den här tredje dokumentären har blivit ett sorts bokslut för mig. Den första dokumentären "Blind"som jag gjorde med Fredrik Wadström handlar om hur jag försöker lära mig leva ett liv  utan att se. " Jag ser inte mitt barn" gjorde jag med Ylva Mårtens. Den beskriver mitt första år som mamma. Nu kommer den här tredje " När du blev blind"som mer handlar om hur vi möter varandra och vad vi säger när det inte går att trösta. Katarina Hahr är producent på Samhällsredaktionen. Kontakt: katarina.hahr@sr.se Två lyssnarkommentarer Jag sitter på tåget och har just lyssnat på din dokumentär. Den var fin, gripande och viktig. Och så var det ett roligt grepp, att se i backspeglen med hjälp av närstående. Ville bara säga det. Hälsningar Jenny Berntson Djurvall hallåjs katharina! råkade komma in i din dokumentär, "När du blev blind!", här ikväll.den gångade mig, och väckte upp en del känslor, och tankar. Har själv ensynskada och har sällan lockats av berättelser och teman kring handikapp på något speciellt sätt. inte heller så att jag medvetet undvikit dem eller så, utan mer utifrån mer subjektiva känslor av att om det inte ger mig något direkt behöver jag heller inte "bara för att", mala in sådana historier. Men denna gång blev jag slådes kvar vid min visdoms källa, p1. jag skriverför att tacka för ditt fina program, och att jag är glad att du hade modetatt göra det. keep up the good work! petri i örebro

Fem böcker är nominerade av en grupp barnbokskritiker. Fem barn bestämmer vilken av dessa böcker som ska vinna. Barnjuryn kommer i år från Möllevångsskolan i Malmö och Svalboskolan i Veberöd. Programledare Kerstin M Lundberg och Ylva Mårtens.

Juryn diskuterar I den tysta minuten mellan av Viveka Sjögren och Försöksdjuret av Marianne Strand. Fem böcker är nominerade, fem barn bestämmer vilken bok som vinner. Juryn kommer i år från Möllevångsskolan i Malmö och Svalboskolan i Veberöd. Programledare Kerstin M Lundberg och Ylva Mårtens.

Juryn diskuterar Flyga högt av Katarina von Bredow och Förvandlad av Mårten Melin. Fem böcker är nominerade, fem barn bestämmer vilken bok som vinner. Barnjuryn kommer i år från Möllevångsskolan i Malmö och Svalboskolan i Veberöd. Programledare Kerstin M Lundberg och Ylva Mårtens.

Juryn presenterar sig och diskuterar den första boken "Min pappa är snäll och min mamma är utlänning" av Emmy Abrahamson. Fem böcker är nominerade, fem barn bestämmer vilken bok som vinner. Barnjuryn kommer i år från Möllevångsskolan i Malmö och Svalboskolan i Veberöd. Programledare Kerstin M Lundberg och Ylva Mårtens.

Juryn presenterar sig och diskuterar den första boken Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av Emmy Abrahamson. Fem böcker är nominerade, fem barn bestämmer vilken bok som vinner. Barnjuryn kommer i år från Möllevångsskolan i Malmö och Svalboskolan i Veberöd. Programledare Kerstin M Lundberg och Ylva Mårtens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den 21 november 2011. Tretton hundra vuxna barnhemsbarn och fosterbarn köar utanför Stockholms stadshus. Stora vita partytält döljer säkerhetskontrollen som alla måste passera. Först ser det ut som att här serveras en varm välkomstdryck till alla gästerna, men, nej så är det inte. Inne i Blå hallen väntar vi. På scenen befinner sig redan Adolf Fredriks flickkör i vita blusar med röda skärp och Marc Levengood klädd guldglänsande väst under en mörk kostym. Så här dan för dan återvänder vi till Bå Hallen tillsammans med Barnens reporter Ylva Mårtens. Publiken ställer sig upp. Drottning Silvia är klädd i benvit dräkt, barnminister Maria Larsson i beige kavaj och svart kjol och Riksdagens talman Per Westerberg i svart kostym och röd slips kommer ned för den stora trappan och sätter sig längst fram bland publiken. Riksdagens talman Per Westerberg framför samhällets ursäkt.

Ylva Mårtens om Sveriges Radios skolsatsning Den orättvisa skolan - Sveriges Radios storsatsning - det handlar Ylva Mårtens, reporter och producent för P1-programmet Barnen, session på Trollen & Rollen om. Den 6 -28 november sätter mer än 30 olika program i P1, P4 och UR skolan under lupp. Blir det en extra kvalité när Sveriges Radio samordnar sina resurser eller blir det kanske tjatigt? Det vill Ylva Mårtens prata om med deltagarna på Trollen och rollen. Session från knytkonferensen Trollen & Rollen i Radiohuset i Stockholm lördag 19 november 2011 - om journalistik i en föränderlig medievärld

Einar Bardal och Marte Andrea Skretteberg går första året på gymnasiet, men framförallt är de medlemmar i AUF, Arbeiderpartiets ungdomsförbund. Einar var på Utöya den 22 juli, men det var inte Marte Andrea. Barnens reporter Ylva Mårtens lovar Einar att inte ställa några frågor om hur det var på Utöya, men om han ändå tycker att frågorna kommer för nära så behöver han inte svara. Marte Andrea är ledare för AUF Västra Aker. Marthe Andrea blev politiskt aktiv när hon var 14 år. I programmet medverkar också Abou Coulibaly som går i 7an i Töyen skolan i Oslo. Han trodde det var åskan som mullrade, så han väntade på regnet och fler smällar, men det kom inga. Mina Falih går i samma klass. Alla skolor i Norge fick i uppdrag att prata om 22 juli när höstterminen började. I Töyen skolan var detta extra viktigt eftersom barnen där bor i stadsdelen Grönland som ligger mitt i Oslos innerstad, många barn hörde bomben och kanske var de ensamma hemma när deras föräldrar arbetade.

Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare fick höra livet ur deras perspektiv för att se hela samhället tydligt och skarpt.

Vinnaren 2011 presenteras! I fjärde delen av Barnens Romanpris ska barnjuryn dela ut sina poäng till de fem nominerade romanerna och slutligen utse en vinnare. I samtal med Ylva Mårtens, en av programledarna, berättar de om sina intryck och upplevelser av böckerna.

För Molly, Sabina, Lazlo och andra barn och ungdomar som är placerade på hvb-hem att komma till tals och träffa barnminister Maria Larsson. I Barnen den här veckan får du möta tre 17-åringar, alla med erfarenhet av att vara placerade utanför sin egen familj. Äntligen har Mollys, Sabinas, Lazlos och deras kompisars röster börjat höras. Sabina har varit placerad sen hon var 6 år, Molly sen hon var 14 år och Lazlo sen han var 16 år. Alla tre bor idag på hvb-hem. Ladda ner programmet! Molly, Sabina och Lazlo förbereder ett möte med barnminister Maria Larsson på en konferensgård långt ut på Värmdölandet. I morgon ska en grupp på tretton unga träffa och presentera förslag och kritik från barn och unga som bor i familjehem eller på hvb-hem. HVB står för hem för vård eller boende. Kritiken i media mot hvb-hemmen har länge varit massiv. - Det är skitkul att få vara här och en chans att få ändra på saker. Nu har det gått så lång tid att det verkligen måste hända något! säger Lazlo. Molly, Sabina och Lazlo har arbetat i flera månader med att plocka fram minnen och erfarenheter om hur dom blivit bemötta, hur det gick till när de blev placerade, fick de någon information? osv. Mollys krav: Fler akuthem, psykolger och socialsekreterare. Lazlos krav: Stoppa den kollektiv bestraffningen på hvb-hemmen! Sabinas krav: Bli behandlade som vanliga ungdomar, med normala utetider mm. Mindre strafftänkande! Omhändertagna barn, unga på institution, unga på behandlingshem, barn som bor på hvb-hem, samhällets styvbarn, barnhemsbarn, fosterbarn, familjehemsbarn etc. Ja, vad säger vi om barn och unga som inte bor hemma hos sina föräldrar... Idag säger myndigheterna placerade barn. Det är Barnombudsmannen, BO som fått i uppdrag av regeringen att samla in ungdomars synpunkter och erfarenheter. Förhoppningarna inför mötet med Maria Larsson är stora. Gå in på Barnombudsmannens hemsida där finns alla utredningar och mycket fakta: För snart 10 år sen avslöjade flera P1-program, bl a vi här på Barnen hur samhället sviker när barn omhändertas. I Studio Ett presenterade vi en undersökning där alla landets länsstyrelser svarade på frågan hur de lyckats med tillsynen av hvb-hemmen. 2/3 hann inte med sitt uppdrag, uppgav de. Lyssna på : En statlig utredning konstaterade senare precis samma sak som vår, nämligen att tillsynen inte fungerade. Idag har Socialstyrelsen tagit över och varje år ska alla hvb-hem få minst två gånger per år tillsynsbesök varav ett ska vara oanmält. Varför tar det nästan 10 år att komma fram till detta?  Kommentera gärna högst upp här på sidan vad du tycker! Programserien "De omhändertagna barnen" från 2001. Catti Björklund och Ylva Mårtens fick med motiveringen: "För inträngande och levande radio som visar att samhället sviker sitt ansvar när barn omhändertas" Guldspaden - Grävande journalisters 2001. Lyssna också på Daniel Velascos och Bo-Göran Bodins granskning av isoleringsstraff för barn på institutioner från den 24 juni 2009.

Barnen den här veckan om barn som lever med skyddade personuppgifter. Ylva Mårtens, Barnens reporter får besöka ett skyddat boende och träffar Evelina och Therese två skolflickor som är tvungna att dölja sin identitet. I Sverige finns idag ca 4600 barn som lever så här och antalet ökar med 6% om året.

Och nu tid för Barnen, den här veckan för barn som lever med skyddade personuppgifter. Ylva Mårtens, Barnens reporter får besöka ett skyddat boende och träffar Evelina och Terese två skolflickor som är tvungna att dölja sin identitet. I Sverige finns idag ca 4600 barn som lever så här och antalet ökar med 6% om året.

Vinnaren 2010 presenteras! Nu är det dags för det fjärde programmet i serien Barnens Romanpris. Det betyder att det blir prisutdelning. Vilken bok har barnjuryn valt? Över till Norrköping och Rambodalsskolan. Programledare: Kerstin M Lundberg och Ylva Mårtens.

LYSSNA! Fredag den 10 februari Klockan 4 på morgonen far vi iväg till Otjinene, ett litet samhälle 16 mil nordost om huvudstaden Windhoek. Härifrån härstammar Julias familj. Vi ska vara framme klockan sju när skolan börjar, därför denna tidiga timme. Patrick Kauta, en av Julias bröder kör oss i sin stora knallröda jeep. Patrick är advokat och dessutom farmägare. Över helgen ska vi bo på Patricks farm och hit kommer även Frieda Kautas äldste son som heter Uahena Kauta. Uahena betyder han som flydde och syftar på Julias pappa som gav sig iväg när han var 17 år. Vägen är puderfärgad av ihoppackad sand. Jag ser vildsvin korsa vägen, hjortar och antiloper. Telefonledningar kantar vägen mil efter mil och med jämna mellanrum upptäcker jag ljusbruna höga pelare. Vad är det? Milstolpar i bränd lera? Nej, pelarna ändrar form hela tiden, blir både högra och bredare. Och de visar sig var myrstackar, jättelika myrstackar. I Otjinene blir vi mötta av Julias faster Kaari Kauta, hon är också en av Friedas lillasystrar. Även Kaari är lärare. Skolan har friluftsdag och barnen är uppdelade på tre lag, zebrorna har vita tröjor, springbockarna har gula och antiloperna röda. Barnen springer fyra hundra meter barfota. Det är skolmästerskap och uttagning till distriktsmästerskapen. När några av barnen i publiken får syn på Julia och mig och att jag har hörlurar och en mikrofon flockas de runt oss och börjar genast att sjunga kristna sånger. Barnen sjunger jätte jättehögt. Kaari Kauta presenterar oss för några flickor som jag kan intervjua. Det är stekande hett, jag har glömt min hatt i Patricks bil så jag ber att få sitta i skuggan och prata med flickorna. De bor här på skolan i Otjinene, i enkla sovsalar. Två och två i varje säng. Flickorna tycker att det är bra att bo på internatet för då får de lära sig att göra saker själva. Men berättar också att även i den här skolan så slår lärarna sina elever, fast det är förbjudet med skolaga sen 1990 då Namibia i och med självständigheten. Vi besöker också den lokala kliniken i Otjinene. På väggarna sitter affischer som upplyser om hur viktigt det är att Hiv-testa sig. Väntrummet är ljust och enkelt, stämningen är varm och vänlig. Hantverkare spikar och hamrar och telefonen ringer. Jag får prata med en mamma och hennes lilla ettårige son och en barnmorska. Mamman, Valery Murirua berättar att förlossningen var så jobbig så detta blir hennes sista barn. Barnmorskan förklarar att hererofolkets kvinnor helst vill föda hemma, för de får enligt tradition inte skrika på förlossningen, och om de ändå skulle göra det så vill de inte att någon annan ska höra det på sjukhuset. Vi blir hämtade av Patrick, Julias bror och åker iväg till hans farm. Farmen heter Okando Membo och betyder ”Den lille mannen omgiven av sina djur”, berättar Patrick. Han köpte farmen för några år sen med hjälp av förmånliga lån från namibiska staten. Det är så det ska gå till när den svarta befolkningen successivt även tar över den ekonomiska makten i Namibia. Men det kommer ta långt tid, säger Patrick. Byggnaderna har tydlig kolonial stil, en stor villa, flera uthus och ekonomibyggnader. Färgen är aprikos, rappad fasad. Här stannar vi över helgen. Fler och fler av Julias familjemedlemmar möter upp, som mest är vi nog trettiofem personer. Många av gästerna sover i tält. Vi äter helstekt lamm, sitter i skuggan och pratar. På söndagen får jag vara med och försöka fånga in boskap som har rymt från farmen. Sen åker vi hem till Sverige igen. Reporter i Namibia Ylva Mårtens Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens

LYSSNA! Onsdag den 8 februari Idag ska jag besöka en skola för de välbärgades barn. Tyska skolan är en av landets bästa skolor. Den heter Deutsche Höhere Privatschule och firade 100 årsjubileum förra året. Det var kl.7.00 den 19 januari 1909 som den Kejserliga realskolan öppnade skolportarna för 12 elever, läser jag i en specialutgåva av Allgemeine Zeitung, en tysk tidning här i Namibia. Skolan startade under den tyska kolonisationen. Idag har 6 % av Namibias befolkning europeiskt ursprung, många är just tyskättlingar. Den vita minoriteten äger fortfarande mer än 70 % av Namibias jord, gruvor och andra tillgångar. I Tyska skolan går de rikas barn. Rektor Günter Gässler blir min ciceron hela dagen. Över tusen elever från 6 månader upp till 12 klassen ryms i den här skolan, ett eget litet välbevakat samhälle; höga staket, uniformerade vakter, simbassäng, stor matsal, amfiteater, samlingssal, internatavdelning för tvåhundra barn som bor för långt bort för att kunna åka varje dag. 75 % av eleverna är vita och går i tyska klasser, 25 % är svarta och går till största delen i engelska klasser. 100 lärare undervisar. Tyska staten betalar lönerna för 21 av dessa lärare. Det finns en svart lärare i Kindergarten, resten är vita. Från 1977 har svarta barn fått söka hit. På väggarna runt expeditionen sitter det stora gruppfotografier år från år. Jag försöker hitta några barn med mörkare hudfärg från 70 och 80-talen, men det är svårt. De är ytterst få. Jag intervjuar både svarta och vita barn, rektorn sitter med när jag intervjuar alla de vita barnen, men går ut ibland när det är de svartas tur. Jag frågar alla eleverna om de vet varför man firar Självständighetsdagen. De vita eleverna vet att man då har partyn och dricker vin. De svarta vet mycket, mycket mer. När jag stängt av bandspelaren och precis ska avsluta mitt besök så säger rektorn att han hoppas att jag inte tycker att de har apartheid här på skolan. Jag går ut på den breda stentrappan, här pågår städning, och innan för skolgrindarna står en jättestor sten, en slags milstolpe med texten 11. 000 km till Berlin. Jag tar upp kameran för att plåta stenen och städaren, en ung svart man i röd t-shirt, svart jacka och svarta byxor. Men då kommer en vit förman och försöker schasa bort städaren. Torsdag den 9 februari Vi tar ledigt idag, går på stan, äter lunch med Julias bröder och systrar. Innan vi åkte hit, fick vi höra att det var regnperiod så vi skulle inte förvänta oss varmt väder. Det är minst 30 grader i skuggan, om än lite molnigt ibland, men något regn får vi nästan inte alls. Windhoek är en ganska liten huvudstad, ca 300.000 invånare. Stadskärnan har låg tysk bebyggelse, annars lik ganska många andra storstäder, mycket trafik, souvenirförsäljare  på torgen, men också samma sorts varor i affärerna som hemma i Sverige. Vad ska jag köpa hem till mina döttrar som är typiskt namibiskt? Svårt, hittar ingenting, mer än handgjorda dockor som föreställer hererokvinnor med karaktäristiska sjalar på huvudet och långa kjolar i västerländskt viktorianskt snitt men med afrikanska mönster. Sjalarna knyter de så att de ser ut som två horn, kornas horn, berättar Julia. Hererofolket som Julias familj tillhör är boskapsskötare och har en mycket dramatisk och smärtsam historia. I början 1900-talet försökte de tyska kolonisatörerna utrota hererofolket. Mellan 60.000 – 80.000 personer mördades, 80% av hererofolket dog. Det är ett av största folkmorden i det koloniala Afrikas historia. När kriget var slut levde 16.000 hereroer och av dessa satt ca 14.000 i koncentrationsläger i Windhoek. Idag vet man inte hur många hereroer det finns siffrorna varierar mycket. Reporter i Namibia Ylva Mårtens Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens

LYSSNA! Tisdag den 8 februari Idag ska vi få träffa eleverna i Namibia Primary School, en statlig grundskola och High Line Secondary School, ett statligt gymnasium. Båda i stadsdelen Katutura. Valery Kauta, 25 år skjutsar oss i sin lilla ljusblå bil. Valery bor fortfarande hemma och jobbar som revisor. Klockan halvsju på morgonen måste vi bege oss hemifrån, för skolan börjar klockan sju varje morgon och slutar klockan ett. Varför? Det är en kombination av olika orsaker, har Frieda Kauta, som är pensionerad lärare berättat för mig. Staten har inte råd att hålla skolan öppen längre. Klasserna är stora, ca 45 elever i varje klass, varken barn eller lärare orkar jobba längre. Många barn från fattiga familjer har inte ätit frukost och skolan har inte råd att bjuda på lunch. En av Frieda Kautas systrar, Magdalena Kozonguizi arbetar här som lärare. Hon hjälper oss till rätta. Vi går in och ut ur klassrum. Och ställer frågan: Hur är det att vara ett barn i Namibia? Alla som svarar, mest pojkar, vet att de har rätt att inte bli slagna hemma. På lärarrummet sitter en affisch på väggen. Texten lyder: Om du tycker att det här ser ut som en kvinna - så har du stora problem. Bilden föreställer en knuten näve som slår hårt på en sandsäck, en sån man har när man tränar boxning. När vi träffar barnen en och en utan lärare som övervakar så svarar alla utan undantag: Om vi inte gör läxorna eller pratar för mycket så slår lärarna oss med the stick. Hur ska jag fråga rektorn om the stick? Alla vet ju vilka barn jag träffat! Då kommer de få ännu mera stryk. Men det ger sig för när jag och rektorn möts på hans kontor så har han en bit grön trädgårdsslang i handen. Slangen är the stick. Jag intervjuar honom, och efter en del ursäkter erkänner att han slår barnen, men han vet att det inte är tillåtet längre enligt namibisk lagstiftning. Jag intervjuade Julias pappa, Jozikee Kauta, innan jag åkte hit. Han flydde från våld och apartheid i Namibia när han var 17 år och bosatte sig i Sverige. Han berättar för mig hur våldet både i skolan och i hemmen fortfarande är ett stort problem. Apartheidsystemet påverkade allt och alla och smög sig även in i mellan föräldrar och barn. Svarta föräldrar såg ner på sig själva och kallade sina egna barn för samma kränkande ord som vita kunde häva ur sig. Det är kanske inte så konstigt, men när jag hörde Jozikee berättade detta för mig så förstod jag mer vad apartheid kan göra med oss människor.  Reporter i Namibia Ylva Mårtens Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens

Barnens Sommarserie 2010 är en resa - en reseberättelse till barnen i Namibia. I fyra program som sänds den 19, 20, 21 och 22 juli 11.03 och 20.03 besöker Barnens reporter Ylva Mårtens Namibia, en av Afrikas yngsta nationer. LYSSNA! Vår reporter åker till Namibia tillsammans med Julia Kauta Koyate som hörde av sig till till redaktionen. Hon ville visa upp ett annat Afrika än det som ofta beskrivs i media och att barnen i Namibia också ska få komma till tals och berätta om sina skolor och sina liv. Julias pappa, Jozikee Kauta, flydde från våld och apartheid när han var 17 år och bosatte sig i Sverige. Jozikee intervjuas i programmen om sin barndom i dåvarande Sydvästafrika. Ylva Mårtens får bo hemma hos en av Julias fastrar och kommer på det här viset rakt in i en namibisk familj. En framgångsrik modern familj där barnen utbildat sig till advokater, läkare, revisorer och lärare. I de fyra halvtimmesprogrammen besöker hon en BB-avdelning på Katutura Hospital i huvudstaden Windhoek, statliga skolor i de fattigas bostadsområden, Tyska skolan, en skola för de förmögna, som är den mesta ansedda skolan i Namibia. Över en helg besöker de en av Julias bröder på en farm på landsbygden. Här möter hela släkten upp för att hälsa sin svenska syster Julia välkommen till sin namibiska familj. De träffar också barn i skolan på landsbygden och besöker en lokal klinik, pratar med unga mammor och en barnmorska på landsbygden. Litteraturtips: Förlåta men inte glömma, röster om rasism, nationalism och det mångkulturella samhället i Namibia. Och i Sverige. Av Magnus Berg. Carlsson Bokförlag. Läs Ylva Mårtens dagbok från resan till Namibias barn. Söndagen den 6 februari Julia Kauta Koyate och jag är äntligen på väg till Namibia, hennes pappas hemland. Julia hörde av sig till mig efter att ha läst en tidningsnotis att jag har som mål att resa jorden runt och göra reportage om barn från alla världsdelar innan jag går i pension. Hon ville att vi skulle åka till Namibia tillsammans, så att hon fick visa ett annat Afrika än det som ofta beskrivs i media. Vi mellanlandar i Johannesburg i Sydafrika och flyger till Windhoek, huvudstaden. Namibia är en av Afrikas yngsta nationer. Landet blev självständigt från Sydafrika först 1990. Namibia var en tysk koloni från 1884 till 1920. Efter Första världskriget och Versaillefreden fråntogs Tyskland alla sina kolonier och ställdes under sydafrikansk förvaltning. Då hette landet Sydvästafrika. Lite bra fakta att känna till när man åker till Namibia. Vi blir mötta av Valery och Kimaa Kauta, två av Julias unga släktingar. Solen skiner och det är säkert över 30 grader varmt.  Det är tolv år sen de sågs Julia, Valery och Kimaa. Det blir ett kärt återseende. Julia förklarar för mig att de är hennes syskon, kusiner skulle vi säga, men här är man syskon om ens pappor är bröder. Familjen här är mycket större än hos oss. Kimaa kör en stor vit stadsjeep till Julias pappas brors hus i stadsdelen Katutura, ett getto säger Julia, men familjen Kauta bor i ett stort gult hus, på en gata som inte alls ser ut som ett getto, tycker jag. Senare får jag förklaringen. Katutura betyder ”vi vill inte bo här”. Stadsdelen fick sitt namn när den svarta befolkningen blev tvångsförflyttade hit 1968. Frieda Kauta, Julias faster/mamma här möter oss med stor värme.  Hela kvällen sitter vi på familjens trappa. En efter en kommer Julias syskon förbi för att hälsa sin syster från Sverige välkommen hem. Måndag den 7 februari Vi börjar vår resa bland Namibias barn hos de allra yngsta. Vårt första besök blir på Katuturas stora sjukhus. Frieda Kautas bror skjutsar oss dit, vi får inte åka taxi. Det kan vara för farligt anser familjen. Julia kallar honom för sin pappa, det blir lite förvirrat i början, men jag vänjer mig snabbt.   Pappan lämnar oss inte förrän vi får kontakt med rätt person, Selma Jakob, föreståndarinnan för BB-avdelningen. Selma Jakob visar oss runt och vi får intervjua med både förstföderskor, väntande pappor, gravida mammor och ”kängrumammor”.   Julia som har varit här förut, när hennes farmor var gammal och sjuk, blir förvånad och glad. Sjukhuset har rustats upp sen den gången. Julia kan till och med själv tänka sig att föda barn här. Det trodde hon inte förra gången. Här finns vård för förtidigt födda barn. Det ser rent och fint ut på salarna för mammorna och deras nyfödda babysar. Jag läser FN-statistik om Namibias spädbarnsdödlighet, fyrtiofem barn per 1000 födda barn. Mödradödligheten är två mammor per 1000 föderskor. Jämfört med Afrika i stort har Namibia lyckats mycket bra med både barna och mödravården. Reporter: Ylva Mårtens Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens

Fredagen den 18.6. kl. 11.03 och söndagen den 20.6. På Sesams förskola i Huddinge leker barnen gärna Törnrosa. Det är alltid flickorna som är Törnrosa som blir räddad av prinsen som nästan alltid är en pojke. I dagens genusmedvetna samhälle är prinsessan en komplicerad figur och Törnrosa representerar en kvinnoroll vi helst vill lägga bakom oss. På Junibacken inviger Per Gustavsson en utställning som bygger på hans böcker om prinsessan som tacklar hårdast av alla i hockeymatchen och som kämpar mot draken. Prinsessan har i en våg av barnlitteratur blivit verktyg för att utveckla nya könsroller. Men om vi stirrar oss blinda på genusfrågan förlorar vi någonting somhar ett stort värde, säger psykodramaregissören Kerstin Jurdell. De gamlatraditionella folksagorna handlar om ett inre drama där barnet fårutlopp för starka polariteter. Dagens barnsagor bär inte upp den typen av starka känslor och svåra dilemman på samma sätt. Reporter Cecilia Josefson Producent Ylva Mårtens Litteraturtips:  Så gör prinsessor, När prinsessor vaknar om natten, När prinsessor tar semester, När prinsessor fyller år, När prinsar fångar drakar av Per Gustavsson, När prinsessor har kalas av Per Gustavsson, Caroline Bruce och Ylva Sandberg Pirater och prinsessor av Lotta Olsson Anderberg och Maria Jönsson Sagor om prinsar och prinsessor av Gunilla Borén, Prinsessboken av Åsa Lind Modig och stark eller ligga lågt - skönlitteratur och genus i skola och förskola av Lena Kåreland En dag som prinsessa Jag har också fått vara prinsessa, en gång när var jag 6 år, i en teateruppsättning, sommaren 1955. Vi spelade på altanen som morfar byggt bakom sommarstugan i Haverdal. Alla kusinerna, 9 stycken, var med. Det var Eva, Henrik, Lotta, Raoul, Gabbi, Lusse, Mårten och så jag och min storasyster Ann. Tinne var också med, men hon var äldre än oss andra. Tinne gick på balettskola och hon var kusin fast bara med några av kusinerna. Tinne var den som bestämde vem som skulle spela dom olika rollerna. Jag fick vara Törnrosa och jag fick gifta mig med prinsen. Jag var finast, trots att jag varken hade långt gult hår eller stora vackra ögon. Mormor band en krans med blommor till mitt hår och vi tog ner ett par vita gardiner och knöt ihop på mina axlar som brudklänning och en spetsgardin blev slöja. Det finns en bild i vårt familjealbum som jag tittar på ibland. Jag minns det som att vi satte upp den här föreställningen för att mormor fyllde år den 17 juni, men min mamma tror att det var för att jag fyllde år, det var därför jag fick bli prinsessa den här gången och aldrig mer. Ylva Mårtens

Språket besöker Lundtofte skola på Själland där danska tredjeklassare lär sig svenska rim och ramsor. Deras lärare är en av de språkpiloter som utbildats i Nordiska Ministerrådets kampanj för språkförståelse, och hon tycker det är viktigt att barn tidigt kommer i kontakt med grannländernas språk. I höstas fick Sverige kritik i Nordiska rådet för att inte följa den nordiska språkdeklarationen där länderna lovat satsa extra på grannspråksundervisningen. Nu hoppas Bodil Austad, som är nordisk språkkoordinator för kampanjen, att väcka intresset för grannspråken i svenska skolor. Professor Lars-Gunnar Andersson fortsätter diskussion om ööh och ääh i vårt tal. Ylva Mårtens, producent för programme Barnen i P1, har märkt att barn sällan eller aldrig använder de för många så störande ljuden i sitt tal. Varför då, kan man fråga sig. Övriga språkfrågor i veckans program: - vi tar alla kort - stoppa i sig" - det engelska kraftuttrycktet shit har gjort kometkarriär i svenskan - när försvann spärren mot svordomar i radio?

Fredag 19 februari 11.03, söndag 21 februari 19.03 KIPP (Knowledge Is Power Program) Academy heter en skola som ligger i ett av Bronxs fattigaste kvarter i New York. 1999 gjorde Sofia Klemming Nordenskiöld och Ylva Mårtens en reportageserie om livet i skolan. Serien sändes våren 2000 i P1, P3 och P4 och skapade debatt. Det pågick en pedagogisk rörelse i Sverige som var inspirerad av USA och svenska lärare åkte på studieresor till New York. Men vad har hänt sedan dess? Hur har det gått för barnen på KIPP? Barnen bad frilansjournalisten Katarina Andersson i New York att återvända till skolan i Bronx. Det visade sig vara lättare sagt en gjort. KIPP har vuxit från två enskilda skolor till att vara den största friskolekoncernen i USA med 21 000 elever fördelade på 82 skolor i 19 stater. Deras pressavdelning får tusentals förfrågningar av media varje år. KIPP har även fått uppmärksamhet av president Obama som vill satsa på just den här typen av skolor. Över 90 procent av KIPP:s elever har afroamerikansk eller latinamerikansk bakgrund. Målet är att ge barn från fattiga områden möjligheter att läsa vidare på universitet. Normalt går 1 av 5 elever från fattiga områden i USA vidare till högre studier - bland KIPP:s elever fortsätter 85 procent till universitet och högskolor. En av dem är Nicole Britton som gick ut KIPP för tio år sedan. Idag är hon 24 år och berättar om sitt studentliv i Boston där hon läser till advokat. Programledare Sofia Klemming Nordenskiöld Reporter Katarina Andersson Lyssna på KIPP för tio år sedan! Sofia Klemmings och Ylva Mårtens reportageserie om KIPP sändes i janauri 2000 i P1-morgon, P3s Folkradion och i P4s Efter tre och ledde till både ledarsidor och debatt. Hör de första programmen här! Vill du läsa mer om KIPPs skolor i USA?

Med Lollo Collmar och Ylva Mårtens Inför 10-årsdagen, ser Lollo Collmar och Ylva Mårtens den här veckan tillbaka, nästan 500 program har sänts under rubriken "Barnen". - Tiden har gått väldigt fort, säger Ylva Mårtens. - Jag tycker det var alldeles nyss Johan Thorstenson och jag startade Barnen. Tanken var att vi skulle göra ett "chattprogram" där Johan skulle chatta med lyssnarna efter varje sändning. Men bara en lyssnare hörde av sig efter det första programmet, så vi la ner chatten. Det kanske var synd! Vi var bara lite före vår tid I programmet funderar de över vad barnperspektivet i journalistiken kan vara och vad de lärt sig och spelar upp godbitar ur programmen. Räcker det om programmen handlar om barn? Om programmet bara innehåller intervjuer med barn, blir det barnperspektiv då? Eller att barnen själva är reportrar är det det som är det optimala barnperspektivet? - Det viktigaste som vi kommit fram till under de här tio åren är att barn är beroende av vuxna, det är egentligen den stora skillnaden mellan barn och vuxna. Och det är det som vi försöker förhålla oss till när vi gör våra program, säger Ylva Mårtens. - Barn är känsligare än vuxna för vad som krävs av dem. De vill gärna vara till lags, de vet att de är beroende. Det är därför viktigt att vi som journalister respekterar barnets tankegångar och att han/hon inte kan leverera ett svar på beställning. Det måste få ta tid, tillägger Lollo Collmar.

Reporter Ylva Mårtens - Jag vill bli statsminster i Norge, det skulle vara kul att bli den förste invandrarstatsministern, säger Ramna Hussein. Jag vill bli bättre än mina styvsyskon: en är läkare, en är advokat och en är polis. Obama blev president i USA , så det kan ske!  Ramna går i 7:e klass i Töyen skole i Oslos. Följ med till stadsdelen Gamleby Öst  i Oslos innerstad! Kvarteren här är de mest invandrartäta i Oslo och har varit det sen de första invandrarna flyttade hit på 1970-talet.  Atila Borg och Sara Yagci medverkar också i programmet. Här ligger Töyen skole  där 95% av barnen pratar andra språk än norska. Barnens reporter Ylva Mårtens besökte Gamleby öst för 13 år sedan, nu är hon tillbaka och besöker den här gången även en koranskola och en flyktingmottagning för ensamkommande flyktingbarn. 1996 besökte Ylva Mårtens Gamleby Öst och gjorde fem inslag för Studio Ett. Här kan du lyssna på reportagen:

Under två veckor återutsänder vi reportageserien Resan till Ryssland barn som sändes i augusti 2008. Vägvisare är Olga Granlöf och reporter Barnens Ylva Mårtens. Fler bilder och en längre text hittar du här: Olga Granlöf är född och uppvuxen i Sovjetunionen. Hon kom som 23-åring till Sverige, har levt halva sitt liv i Sovjet och halva i Sverige. Olga blir lyssnarnas vägvisare och Ylva Mårtens tolk. Resan till Rysslands barn börjar på Finlandsbåten till Helsingfors och går sen vidare med tåg till St Petersburg och Moskva. Resan till Rysslands barn – foster och barnhemsbarnen, del 1 Fredag 19.6. kl.11.03 Alja Kovtynenko, 18 år och Katja Beljaeva, 12 år är båda fosterbarn. De bor tillsammans med sin fostermamma Svetlana, Aljas storebror, Aljas gammelmormor och en hund i ett stort flerfamiljhus utanför St Petersburg. Alja och Katja bodde förut på barnhem. Svetlana visar bilder på Katja hur hon såg ut när hon kom från barnhemmet; mörk under ögonen, rakat huvud och smal, mycket smal. Hur har Katjas liv förändrats sen hon kom hit till familjen? - Allt är förändrat! Här får jag lära mig både dansa, tala engelska och jag har en egen dator, berättar Katja. 27 miljoner ryssar är under 18 år. Enligt officiella ryska siffror bor ca 750.000 barn på barnhem. De räknas som föräldralösa.   Föreningen Föräldrabron har kämpat sen 1988 för att alla barn behöver en familj. Grundare och iniativtagare till Föräldrabron är Marina Levina och hennes man. Paret Levin trodde att de levde i världens bästa land; Sovjetunionen tills de upptäckte att barn sorterades som sopor på barnhemmen runt om i landet. På korrigeringsanstalter tynade barn med funktionshinder bort. Då bestämde de sig själva för att adoptera ett barn med funktionshinder. Men det var förbjudet. Efter lång och envis kamp lyckades familjen i alla fall. Idag bor 4 adoptivbarn, 5 fosterbarn + en baby och 3 biologiska barn i makarna Levins lägenhet. Ibland fungerar familjen även som ett jourfosterhem. Resan till Rysslands barn – foster och barnhemsbarnen, del 2 Söndag 21.6. kl. 19.03 Den sista delen av resan till Rysslands barn går till Moskva. Olga Granlöf och Ylva Mårtens besöker Internatskola nr.8. En internatskola är i Ryssland detsamma som ett barnhem. Här bor 112 barn i åldrarna 7 till 18 år. På barnhemmet är alla barnen föräldralösa, berättar rektorn, 90% av barnens föräldrar har förverkat sin föräldrarätt, resten av föräldrarna är döda, försvunna eller så har mammorna lämnat sina barn direkt på BB. Barnen som flyttar härifrån är inte förberedda för att leva ett eget liv, berättar rektorn: - De är uppfostrade till att bli konsumenter. Här på internatskolan är allting serverat. De vet inte att man måste arbeta för att klara sig och det här leder till att många blir kriminella.   Moskvas barnombudsman, Alexej Golovan berättar att det finns mängder av forskning som visar att barnhemsbarnen inte kan anpassa sig till samhället. De blir farliga för både sig själva och andra. Den organiserade brottsligheten rekryterar gärna barnhemsbarn för att få dem att begå brott. Barnhemsbarnen har ingen familj att ta hänsyn till så de utför handlingar som andra barn aldrig skulle göra, berättar barnombudsmannen. För två år sedan uttalade Vladimir Putin regeringens målsättning: Barnhemmen ska avvecklas. Alla barn har rätt till en familj. Men avveckligen går långsamt. Tanja Janina, 13 år har bott här sedan hon var sju år. Förra året fick hon chansen att flytta hem till en familj som fosterbarn: - Men jag längtade tillbaka till barnhemmet för jag fick inte leka med familjens hundar, fostermamman, tyckte jag var olydig när jag gjorde det, berättar Tanja.      

Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare fick höra livet ur deras perspektiv för att se hela samhället tydligt och skarpt.

Under två veckor återutsänder vi reportageserien Resan till Ryssland barn som sändes i augusti 2008. Vägvisare är Olga Granlöf och Barnens reporter Ylva Mårtens. Fler bilder och en längre text hittar du här: Olga Granlöf är född och uppvuxen i Sovjetunionen. Hon kom som 23-åring till Sverige, har levt halva sitt liv i Sovjet och halva i Sverige. Olga blir lyssnarnas vägvisare och Ylva Mårtens tolk. Resan till Rysslands barn börjar på Finlandsbåten till Helsingfors och går sen vidare med tåg till St Petersburg och Moskva. Resan till Rysslands barn - rika och fattiga barn, del 1 Tre pojkar i 4:e klass reser sig upp i sitt lilla klassrum på privatskolan Baltica College i St Petersburg. Klassen består endast av dessa tre elever. Pojkarna är alla klädda i kostym eller kavaj, fluga eller slips. Rektorn, Ludmila Barisava presenterar pojkarna med hjälp av deras pappors yrken: - Dimas pappa är professor på en teknisk högskola, Sachas och Jans fäder är båda affärsmän med nära kontakter med regeringen. - Vi är en skola för den nya eliten, både den politiska och den kulturella. Baltica College var en av de första privatskolorna som bildades efter 1991. Våra medlemmar i regeringen har givit oss förtroende att ha deras barn här och flera av papporna till våra elever ingår i presidentens team, förklarar rektorn.  Från Baltica College och elitens barn går Olga Granlöf och Ylva Mårtens vidare till en teaterrepetition med pojkar som kommer från helt andra familjeförhållanden. Pojkarna bor i St Petersburgs förorter och är vana vid missbruk och övergrepp.   Kostja Nikiforov, 12 år, presenterar sig själv som en pojke med stora disciplinsvårigheter, men i intervjun visar det sig att han är egentligen är svårt mobbad. Kostja förklarar vad teaterterapin betyder för honom: - Stort! Det minsta jag kan säga är att jag känner mig som en normal människa här, jämfört med hur det är när jag är i skolan. Resan till Rysslands barn – rika och fattiga barn, del 2 Resan till Rysslands barn går vidare till en romsk bosättning på landsbygden i Novgorodtrakten, ett tiotal mil sydväst om St Petersburg. Till Tjodovo, Mirakelbyn kom många romer från Ukraina efter Tjernobylkatastrofen och byggde sig en by. Efter några år fick de också en egen skola. Marta Mihaj, 13 år och Angela Mihaj, 12 år går i fjärde klass. Båda flickorna tycker om att gå i skolan och lösa uppgifter: - Jag skulle vilja jobba när jag blir vuxen men vi romer har en lag som vi måste följa. Våra kvinnor arbetar inte utanför familjen, så det kommer att bli så för oss också, säger Angela. - Jag kommer att gifta mig tidigt och kanske slutar jag skolan redan nu till sommaren, för även om vi skulle fortsätta läsa så finns det inga jobb, och då är det ingen mening att gå i skolan, fyller Marta i. Resan till Rysslands barn fortsätter sedan till friskolan Vzmah, uppkallad efter en fågels vingslag. Skolan startade 1989, före Perestrojkan, berättar Elena Pavlovskaja, studierektorn: - Vi ville ge våra egna barn en bra skolstart, så då startade vi skolan hemma i våra lägenheter. Gorbatjov uppmuntrade oss att ta egna initiativ så det var ok. Vi fick ingen kritik varken från myndigheter eller kommunistpartiet, de hade viktigare saker att göra då än att kolla en sån här liten skola. Skolan tar emot elever från 1 år till 18 år. I förskolan läser barnen engelska från allra första början: - Good Morning children! How are you? Let’s take a photo! Smile children smile! Så lyder uppmaningarna när Sveriges Radio är på besök. Skolan är otroligt ambitiös, inte nån vanlig snobbskola.

Barnen: Hikikomori- barnen som stänger in sig. I Tokyo och i Japan har det nya skolåret just börjat, men inte för alla. Uppemot en miljon japanska unga har låst in sig på sina rum och de vägrar att komma ut. De kallas hikikomori de som stänger in sig. I veckans Barnen besöker vi Tokyo och möter några av de ungdomar som under många år isolerat sig från omvärlden. Varför stängde de sina dörrar? Ni får också träffa människor som jobbar med att hjälpa ungdomarna tillbaka till livet. Reporter Jon Thunqvist, producent Emmy Bergkvist.  Tokyo är världens största storstad. Ingen annanstans bor det så många på så liten yta som där. Det är ett myller av människor som handlar, jobbar, reser och går i skolan. Tre miljoner av dem är ungdomar.  I Tokyo och i Japan har det nya skolåret just börjat, men inte för alla. Uppemot en miljon japanska unga har låst in sig på sina rum och de vägrar att komma ut. De kallas hikikomori – de som stänger in sig. I veckans Barnen besöker vi Tokyo och möter några av de ungdomar som under många år isolerat sig från omvärlden. Varför stängde de sina dörrar? Ni får också träffa människor som jobbar med att hjälpa ungdomarna tillbaka till livet.Reporter: Jon Thunqvist Producent: Emmy Bergkvist---------------------------------------------------------------------– Vill du höra mer om barn och unga i Japan? Då kan du lyssna på Ylva Mårtens serie om barn i Japan som vi sände 2006. 

Barnen: Att leva med cancer del 2.

Med Sofia Klemming Nordenskiöld och Ylva Mårtens.Fredagen den 23 januari kl 11.03 & söndagen 25.1. kl 19.03Barnen denna vecka inleds med några citat ur Nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézios föreläsning, där han förklarar varför han tillägnar priset en speciell pojke som sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa. - Jag tycker att det är roligast att skriva för då kan man skriva snälla grejer till varandra, säger Tony Allervall, 6 år, som går i förskoleklassen Isbrytaren på Vikingaskolan i Haninge. Hur lär sig barnen bäst att läsa? Och ska man överhuvud taget lära barn att läsa innan de börjar i skolan?Sofia Klemming Nordenskiöld har besökt förskoleklassen Isbrytaren där lärarna Sia Magouh  jobbar medvetet med att stärka barnens språkutveckling genom leken. Rim, ramsor, lek och högläsning är metoder man använder för att väcka barnens intresse för språk. Lärarna har satt upp mål för vad barnen ska kunna innan de börjar i ettan. - Det handlar inte om att det ska bli som i skolan utan vi leker hela tiden, säger Sia Magouh.I Haninge kommun arbetar alla förskolor och förskoleklasser  med leken för att utveckla barnens språk. Skolchefen Mats Öhlin anser att det är det bästa sättet att motverka det faktum att 1 av 4 elever går ut grundskolan utan fullständiga betyg. - Om man väntar tills barnen själva är intresserade av språk riskerar man att förstärka de skillnader som redan finns, säger Mats Öhlin.Han får medhåll av Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon tycker att det kan vara farligt att vänta på att barnen själva ska visa intresse. Teorin om olika mognadsstadier har många brister och ny forskning visar just på vikten av att börja leka med språket när barnen är små.

Barnen med Emmy Bergkvist och Ylva Mårtens.Fredagen den 16 januari kl.11.03 & söndagen 18.1. 19.03Om du vill att dina barn ska bli begåvade så ska du berätta sagor för dem. Om du vill att de ska bli mycket begåvade så berätta ännu fler sagor för dem. Albert Einstein Många är de barn som får lyssna till en godnattsaga innan de ska somna och många är de vuxna som fortfarande minns dessa stunder från sin barndom. I veckans program sätter vi oss tillsammans med barnen framför sagoböckerna. Vad ger högläsningen dem och hur tänker de vuxna som läser? Följ med till förskolan Dagsvärmaren i Huddinge där böckerna spelar en central roll, till biblioteket i Kumla där det läses för de allra minsta och hem till en familj i Fagersta där pappa har gått en kurs i högläsning. USAs blivande president Barack Obama förklarar i programmet varför han tycker att det är så viktigt att läsa för barnen. Och barnboksförfattarna Pernilla Stalfelt, Gunnel Linde och Johan Unenge berättar om sina minnen från barndomens läsning. PS. Barnen har nya sändningstider: fredagar 11.03 och söndagar 19.03. DS.

Barn till barnpsykologen Miriam Israel och sociologen Joachim Israel och barnläkaren Gustaf Jonsson berättar om sin uppväxt för Ylva Mårtens torsdagen den 8 januari 11.03 & 20.03 och fredagen den 9.1. 23.30. Redaktionen för Barnen fick ett mail: ”För en tid sedan hade jag förmånen att sitta till bords med Dan Israel och Jonna Jonsson. Dan är son till barnpsykologen Miriam Israel och sociologen och samhällsdebattören Joachim Israel. Jonna är dotter till barnläkaren Gustav Jonsson, Skå-Gustav. Ett underbart samtal utspelade sig emellan dem, över barndomsminnen om föräldrarna, barnbyn Skå och kopplingar till dåtidens samhällsdebatt och syn på barn. Jag njöt och ”hörde” redan ett färdigt radioprogram.” Gregor Wroblewski Miriam Israel och Gustaf Jonsson var banbrytande när det gällde synen på barn. De var båda aktiva i kampen mot barnagan som till sist kriminalsierades 1979. Men hur var de som föräldrar? Hade de tid med sina egna barn?I veckans Barnen får du som lyssnar höra ett samtal med många illustationer ur program där Dan Israels och Jonna Jonssons föräldrar medverkar. Ljudtekniker Per Målsäter.Programmet sändes första gången i oktober 2007. 

Vad är en barndomsskildring? Del 1.Juldagen, torsdagen den 25 december 11.03 & 20.03 & Annandagen, fredagen 26.12 23.30Författarna Beate Grimsrud och Jonas Hassen Khemiri läser och berättar. Redaktionen för Barnen önskar alla sina lyssnare en Riktigt God Jul och Gott Nytt År med att sända två uppskattade program om barndomskildringar igen. Vad passar väl bättre än att läsa en god bok under helgerna? Maarja Talgre från Kulturredaktionen och  Ylva Mårtens tittar på barndomen sådan den skildras i några moderna svenska barndomsskildringar. I det första programmet möter vi Beate Grimsrud född 1963, som i ”Jag smyger förbi med en yxa” skildrar flickan Lydias uppväxt på 70-talet i en barnrik och mycket originell familj. Jonas Hassen Khemiri, född 1978 berättar i både ”Ett öga rött” och ”Montecore” om pojkar med rötter i andra kulturer än det svenska folkhemmets. Och med sin raffinerade lek med språket visar han på ett annat Sverige än där Harry Martinssons sockenbarn levde. Hur använder dagens författare sin egen barndom i skönlitterär form? Och varför blir de flesta av oss så personligt berörda av just en barndomsskildring? Vad tycker du? Finns det någon barndomsskildring som betytt särskilt mycket för just dig. Ring, mejla eller skriv till oss! 08/784 16 84, barnen@sr.se eller Barnen, Sveriges Radio, 105 10. Programmet sändes första gången i april 2008. Då hörde många lyssnare av sig med sina tips på bästa barndomsskildring. Läs och Lyssna! Programledare Ylva Mårtens och Maarja Talgre

Med Martin Wadlund och Ylva Mårtens. Torsdagen den 27 november kl 11.03 &20.03 & fredagen den 28.11 kl 23.30. -Då kommer bakterier och myror in, och andra saker som fjärilar kan komma in i munnen, om man inte borstar tänderna, berättar Melisa Uysal, 5 år som går på Antilopens Förskola. Melisa har precis tränat tandborstning med tandsköterskan Evelyn Brandt, och hört historien om Clownen som fick hål i sina tänder eftersom han åt godis alldeles för ofta. Melissas förskola ligger i Fosie i Malmö. Idag är bilden av barns tandhälsa i Sverige väldigt splittrad. Överlag har barn i Sverige bra tänder, men detta gäller inte hela riket. I fattiga familjer och invandrartäta områden är tandhälsan ganska dålig. I höst har folktandvården satsat i bostadsområden som de ser som utsatta. När tandläkaren Inger Wennhall under slutet av 1990-talet kom i kontakt med barnen i Rosengård, berättar hon att det var som att förflyttas 40 år bakåt i tiden. År 2000 drog Inger Wennhall igång ett projekt för  att försöka förbättra situationen i Rosengård. Det blev också en vetenskaplig studie. Idag har flera kommuner irunt om i landet tagit efter detta projekt. Barnens reporter Martin Wadlund besökte kliniken och fick  följa med på tandborstningsträning i en förskola och i en lågstadieklass i Malmö.

Barnen torsdagen den 20 november kl.11.03 & 20.03 & fredagen den 21.11. 23.30 i P1 med Ylva Mårtens. Hur är det att ha haft cancer och börja leva som vanligt igen? Den frågan ställer Barnens reporter till två flickor Cassandra Kuylenstierna, 15 år och Emma Brynne, 12 år. Cassandra: - Ett barn som har haft cancer kommer aldrig att leva vanligt igen för hon eller han kommer bära med sig en så mycket större erfarenhet än vad alla andra har.  Mer om livet , vänskap och skönhet. Att skönheten inte sitter på utsidan, speciellt när det gäller hår. Emma:  - Det är mycket roligare att leva nu. Det känns som jag har blivit en helt annan människa. Det är svårt att förklara, men det verkar som mina kompisar tycker att jag är annorlunda.  De tycker att det är kul att jag blivit frisk och så har jag nog ändrat mig lite i utseendet, fått mörkare hår.Olle Björk är generalsekreterare i Barncancerfonden och även professor i barnonkologi. Han berättar om forskning som visar att många som haft cancer som barn även har positiva erfarenheter: - De får en större social kompetens och en större förståelse för händelser i livet. Lyssna även på Att leva med cancer, del 1 i vårt 30-dagars arkiv! Och klicka på länken Brev&Debatt och läs vad lyssnarna skriver till redaktionen. Research Lollo CollmarReporter och producent Ylva Mårtens

Barnen med Anna Iversen och Ylva Mårtens. Torsdagen den 6 november 11.03 & 20.03 & fredagen den 7 november 23.30.- Det är som ett litet knallskott från en leksakssniper. Först är den jätteliten. Sen blir den som en pingisboll, en tennisboll och sen större och större. Så beskriver Adrian Mikkelsen, 11 år, en tumör. När han var fem började han se dåligt. Det visade sig vara en tumör som satt i hjärnan och tryckte mot synnerven. Efter 52 veckors cytostatikabehandling hade tumören krympt tillbaka. Men för ungefär ett år sedan visade en magnetröntgen att tumören hade börjat växa igen. Och trots att läkarna helst ville undvika det, var Adrian tvungen att opereras. I Barnen den här veckan berättar Adrian hur han upplevde operationen och vad han tänker om sin cancer. Hur påverkar sjukdomen hans skolgång och relationen till kamraterna?Varje år får omkring 300 barn cancer i Sverige. Sjukdomen innebär ofta en lång och mycket tuff behandling. I programmet berättar också Gustaf Westerberg, 6 år, och Jonas Kyrk, 17 år, hur de upplever att ha cancer. Barnens reporter denna vecka är Anna Iversen.Om två veckor, den 20 november kommer ett nytt program om barn och cancer.

Med Ylva Mårtens. Torsdag den 30 oktober kl 11.03 & 20.03 & fredag den 31 oktober 23.30 i P1.Programmet Vår mamma är tablettmissbrukare. Fyra döttrar berättar , som sändes den 16 oktober, väckte starka känslor. Lyssnare skrev brev, mailade och ringde till redaktionen. Veckans program är en uppföljning. Barnens reporter, Ylva Mårtens,  besökte en familj, som består av Jonna snart 18, Maria 16, Viktoria 11, Alexandra 9 år och deras mamma Karin. Barnen och mamman heter egentligen något annat. Flickorna berättade i programmet om hur det är att ha en mamma som är tablettsmissbrukare? Hur det är att ha socialassistenter som kontrollerar familjen varje fredag mellan 11.00 och 12.00?  Och hur det var hos jourfosterfamiljen? I veckans program besöker Ylva Mårtens Ersta Vändpunkten som är en en verksamhet för barn till missbrukare. Lena Wretman leder grupper med barn berättar om Vändpunktens arbete och målsättning. Efter programmet hörde många lyssnare av sig. Här nedan kan du lyssna på några exempel!- Dålig slaskjournalistik! Vi måste se till att barn har tillit till oss vuxna, tyckte en fostermamma som ringde till Barnen.  - Jag håller verkligen med er att denna grupp måste lyftas men är starkt kritisk till att låta barn medverka på det här sättet. Det finns således ett stort etiskt dilemma här. Är det verkligen ett barnperspektiv att låta barn gråta ut i radion?! skriver en Anne-Charlotte Münger, barnforskare i ett mail till redaktionen. Lyssna på svaret:   Ursula Rauhut, som är socialpedagog på Östragård, en öppen anstalt i Vänersborg, vill använda programmet ”Vår mamma är tablettmissbrukare” i en studiecirkel för pappor som sitter i fängelse. Lyssna! - ”Snuttifieringen” av samhällets sociala omhändertagande gått för långt. OK, det var inte bra förr heller när en enda socialsekreterare hade hand om multiproblemfamiljer, speciellt inte när denna person blev sjuk. skriver en fd socialarbetare. Läs fler inlägg på

Barnen med Ylva Mårtens. Torsdag 16.10. kl.11.03 & 20.03. Fredag 23.30 i P1.Vi fick ett brev till redaktionen: Hej, jag lyssnade på ert program om fosterhemsbarn och jag blev alldeles kall inom mig. Jag har själv vuxit upp på fosterhem, barnhem och ungdomshem och jag fattar inte att det är så lika i dag och för 30 år sen. Jag är 40 år. Nyligen var jag tvungen att jag själv placera mina barn hos en jourfamilj. Det var det värsta jag varit med om och jag har lovat barnen att det ALDRIG ska ske igen. Jag skulle läggas in på sjukhus för att sluta med mitt missbruk av värktabletter.  Min avgiftning  hade planerats länge. Först ville jag inte för socialtjänsten kunde inte erbjuda inskolning i jourhemmet. Men till sist gick soc med på att barnen fick träffa familjen 1 gång och barnen är 9 och 11 år. Vistelsen slutade med att barnen var där knappt en vecka och sen rymde de hem igen. Flickorna cyklade nästan 1 mil hem och var jätteledsna  tack för ett bra program. Hälsningar Karin” Barnens reporter, Ylva Mårtens,  besöker denna vecka familjen, som består av Jonna snart 18, Maria 16, Viktoria 11 och Alexandra 9 år. Barnen och mamman heter egentligen något annat. De berättar hur det är att ha en mamma som är tablettsmissbrukare? Hur det är att bo i ett hus  som kallas för socialfallshuset av vuxna  och barn i grannskapet? Hur det är att ha socialassistenter som kontrollerar familjen varje fredag mellan 11.00 och 12.00?  Och hur det var hos jourfosterfamiljen? Ylva Mårtens ringer upp en av de socialsekreterare som har kontakt med familjen. Här kan du lyssna på hela intervjun: OBS! Vi hade hoppats att lyssnarna skulle kunnat ringa vår telefonsluss med representanter från Ersta Vändpunkten men tekniken krånglade.  Ni som försökte ringa kan ringa direkt till Ersta Vändpunkten 08/714 62 16. Redaktionen fick också ett mail från en annan socialarbetare som jobbar med familjen. Han skriver så här:Hej Ylva!Jag delar dina tankar om att vi skall lyssna på barnen och inte prata över deras huvuden. Ett av våra viktigaste arbetsredskap är just att vi har barn och ungdomar i centrum. I princip deltar barn och ungdomar i alla våra samtal. Är inte barnen delaktiga får man inte igång någon riktig förändring. Jag vill inte medverka i ditt program för att den här typen av publicitet aldrig gagnar barn och ungdomar. Allt för mycket tid läggs av föräldrar till att skylla på alla andra. Den tiden skulle läggas på deras barn. Jag vet att barnen och familjerna är tillräckligt utsatta ändå.Mvh AAVad tycker du? Skriv till oss på Barnen, barnen@sr.se

Torsdagen den 18 septemeber kl 11.03 & 20.03 i P1Fredagen den 19 september kl 23.30 i P1I tre program tar vi här på Barnen i P1 upp frågan om hur elever och lärare kan bekämpa främlingsfientliga idéer i skolan. Det här är det tredje och sista programmet. - Det jag blev mest illa berörd av var när någon hade klottrat  ett stort hakkors på mitt skåp. Det betyder ju att någon letat upp mitt skåp bland alla den andra skåpen! berättar Casia Bromberg som gick på gymnasiet mellan åren 2000 – 2003. Nazismen och rasismen bland unga är ett verkligt problem i vårt land. Även om vi inte vill det! Eller inte vågar se det! Hur kan skolan arbeta för att motverka problem med rasism och nazism utan att göra sig skyldig till kränkning av åsikts- och yttrandefriheten? I början av 2000-talet fanns en stor grupp organiserade nazister bland eleverna på Danderyds gymnasium norr om Stockholm. Där blev elever hotade och trakasserade. Till och med närpolisen reagerade över situationen på skolan. Hör hur skolledningen och lärare resonerade då. Och hur eleverna slutligen tog saken i egna händer och skapade demokrati-föreningen Kontrast för att tillsammans kunna arbeta mot nazismen. Eleverna fick då hjälp av Expo en förening mot nazism och främlingsfientlighet. -Initiativet kom från eleverna. Det var mycket bättre än om  lärarna hade anordnat något. Det var guld värt att initiativet kom från eleverna, berättar svensklärare Lasse Svensson. Programmet sändes första gången i december 2007.Reporter Matilda Mattisson.Programledare och producent Ylva Mårtens.Ljudtekniker Maud Söderström. 

Barnen: - Börja arbetet mot nazismen i mellanstadiet! I högstadiet kan det vara för sent! Reporter Matilda Mattisson. Porgramledare Ylva Mårtens.

Torsdagen den 4 september kl 11.03 & 20.03 i P1Fredagen den 5 september kl 23.30 i P1I det andra programmet i Barnens serie om Förintelsen, nazism och främlinsfientlighet frågar sig redaktionen: Hur gamla är barnen när de får läsa om nazismen, andra världskriget och förintelsen i skolan?  Och hur gamla kan barnen och de unga vara som lockas av nazistiska och främlingsfientliga idéer? - När jag kom hit till Sverige ville ingen vara med mig så jag kände mig ensam. Alla hatade mig, berättar Sally Shammi i sexan på Norrsätraskolan. Redan i mellanstadiet finns det barn som ger uttryck för rasistiska och nazistiska värderingar. Det har elever och lärare märkt på Norrsätraskolan i Sandviken väster om Gävle. Där har skolan valt att börja läsa om Andra Världskriget och nazism redan på mellanstadiet. I läroplanen står att ”främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”. Samtidigt som skolan ska ”vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram”. Det har Norrsätraskolan i Sandviken tagit på allvar. Därför har skolan valt att börja diskutera värdegrundsfrågor med de små barnen redan i förskolan. - Ibland tänker jag: Vad är det för fel på dom som säger så där? Varför tänker dom att människor är olika? Alla människor är ju lika mycket värda, säger Sally Shammi.Programmet sändes första gången den 3 januari 2008.Reporter Matilda Mattisson.Programledare och producent Ylva Mårtens.

Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare fick höra livet ur deras perspektiv för att se hela samhället tydligt och skarpt.

Barnen Special. Denna vecka har vi sänt programserien ”Resan till Rysslands barn”. Idag fjärde delen. De farliga barnhemsbarnen. Vägvisare Olga Granlöf och reporter är Ylva Mårtens.

Barnen Special. Resan till Rysslands barn, del 1. Elitens barn och andras. Vägvisare Olga Granlöf och reporter Ylva Mårtens.

Och idag börjar Barnens sommarserie. Temat i år är sport i alla dess former. Och reportagen har gjorts av studenter vid Journalistlinjen vid Göteborgs universitet. Programledare är Ylva Mårtens.

Barnens sportserie den 29, 30 och 31 juli 11.03 & 20.03. Snart är det den 080808. OS i Kina drar igång. I Barnens sportserie kommer vi att bjuda på en salig blandning mellan höga prestationskrav och glädjen att röra sig. Programmen har kommit till i samarbete mellan några journaliststudenter på Göteborgs universitet. Uppgiften var att skildra små, lite större och stora barns olika förhållanden till sport i vid bemärkelse. och studenterna fick helt fira händer att göra reportage inom detta stora område - barn och sport. Tisdag  29 juli kl.11.03 & 20.03 - Barnens sportserie 1: Är babysim en sport för de allra minsta? Ett litet ivrigt barn i en stor simbassäng. Kan man säga att babysim är en sport för de allra minsta? Ja, varför inte. Det är i alla fall en aktivitet som har många entusiaster, men också kritiker. Vad tycker barnen? Och för vems skull simmar de omkring med sina mammor och pappor i bassängerna? Babysim kom till Sverige i slutet av 1970-talet och idag deltar ca var tioende baby tillsammans med sin mamma eller pappa varje vecka året runt i babysim över hela landet. Det finns flera hundra ställen där babysim lärs ut. Barnens reporter tar oss med till Frölundabadet i Göteborg. Reporter Marie Hedman. På vems villkor leker barnen med de vuxna? Det andra reportaget handlar om lek. Det är allvar och ingen lek, brukar vi ju säga. Men det behöver inte vara någon motsättning mellan leken och allvaret, för i leken finns lärandet och i leken kan faktiskt jämställdheten börja, anser lekforskaren Ingrid Pramling Samuelsson.   På  förskolan Lill-Martina i Göteborg hittar barnen på nya lekar, en sådan kallar de Kattrobot. Samtidigt lever klassiker som  t ex kurragömma lever vidare generation efter generation. Tora Höglund Kallerhult är fem år och Lyamba Palmér är sex, dom berättar om både nya och gamla lekar. Reporter Raja Bahari.  Onsdag 30.7. kl 11.03 & 20.03 - Barnens sportserie 2: 10-åringa Elvira Carlund kämpar för att även flickorna ska få spela fotboll på skolgården. Elvira älskar att spela fotboll. Hon tränar två gånger i veckan med sitt lag för flickor födda 1998. Elvira spelar ofta match. På rasterna i skolan spelar hon med pojkarna, men tycker att det är tråkigt att inte fler tjejer är med på planen. En dag kom hon på en lösning. Skulle inte flickorna kunna få sin egen dag, då de har företräde till fotbollsplanen? Då skulle fler flickor våga vara med och spela. Det här är Elvira Carlunds berättelse om sin kamp för utrymme. Och hon berättar den tillsammans med sin mamma Carina Carlund. Reporter är Vera Hovne.Fotboll Sveriges största idrott, ja kanske världens populäraste sport. En halvmiljon människor, både barn och vuxna  spelar fotboll här i vårt land. Ca 250.000 människor från 15 år och uppåt är licentierade och lika många är barn och ungdomar, både flickor och pojkar spelar regelbundet fotboll. Damfotbollen växer hela tiden, men fortfarande är kvinnorna färre till antalet. Enligt Svenska fotbollförbundets nyaste siffror är 62.000 damer aktiva fotbollspelare.  Hur många tjejer upp till 15 år som spelar vet man inte. Men ännu så länge är flickorna inte hälften av dom 250.000. Frågan är när de kommer i kapp?15 åriga Madeleine Boström är fotbollsdomare och dömer sin första fotbollsmatch.Det andra reportaget handlar om allvar. Idrott ska vara lek, sägs det. Men när en domare går in och dömer bort ett mål eller visar ut en spelare – då blir det allvar, kan det bli upprörda känslor bland spelare, ledare och föräldrar i publiken. Som domare får man höra en del, även om man är ung, som Madeleine Boström, som är 15 år och precis i början av sin karriär som fotbollsdomare.  Följ med när Madeleine dömer sin första match. Reporter  Kristian Lönner. Torsdag 31.7. kl 11.03 & 20.03 - Barnens sportserie 3: Varför biptest? Bra för konditionen eller för prestationsångesten? Vi har väl alla varit där, i den svettiga gympasalen med grönt plastgolv och en lukt av gumisluor och svettiga tonårskroppar. Kanske förknippar vi idrottstimmarna med vinnarglädje, prestationskrav eller med ångest. Strax innan sommaren blev det dags för BIPTEST.Reporter Ann Edliden. Hur hör idrott och demokrati ihop? - För att bli en bra idrottsledare måste man respektera alla människor, säger Linnea Alte och Amir Sadikovic som båda deltar i olika ledarutbilningar på högstadiet i Göteborg. Linnea i Torslanda och Amir i Hammarkullen.  Linnea och Amir hade förmodligen aldrig träffats om de inte hamnat på en lägergård samtidigt. Lägret ordnas för att ungdomar ska lära sig ledarskap, men också för att de ska få chansen att få vänner från andra delar av stan  och för att krossa fördomar. Reporter Elin Scwartz.Programledare för Barnens sportserie är Ylva Mårtens.

10 miljoner barn dör före sin 5 års dag varje år. Barnen med Ylva Mårtens.

Detta är det andra av två program om barns sexualitet. veckans rubrik är "Snippor och snoppar". Reportar Siri Ambjörnsson och Emma Janke. Inleder gör Ylva Mårtens.

Barnen: Mamma, pappa och flaskan ett program av Lars In de Betou. Ylva Mårtens inleder men först två unga röster.

Torsdagen den 3 januari kl 11.03 & 20.03Fredagen den 4 januari kl 23.30 i P1I det andra programmet om hur barn och lärare kan bekämpa främlingsfientliga idéer i skolan, frågar sig Barnen-redaktionen: Hur gamla är barnen när de får läsa om nazismen, andra världskriget och förintelsen i skolan?  Och hur gamla kan barnen och de unga vara som lockas av nazistiska och främlingsfientliga idéer? - När jag kom hit till Sverige ville ingen vara med mig så jag kände mig ensam. Alla hatade mig, berättar Sally Shammi i sexan på Norrsätraskolan. Redan i mellanstadiet finns det barn som ger uttryck för rasistiska och nazistiska värderingar. Det har elever och lärare märkt på Norrsätraskolan i Sandviken väster om Gävle. Där har skolan valt att börja läsa om Andra Världskriget och nazism redan på mellanstadiet. I läroplanen står att ”främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”. Samtidigt som skolan ska ”vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram”. Det har Norrsätraskolan i Sandviken tagit på allvar. Därför har skolan valt att börja diskutera värdegrundsfrågor med de små barnen redan i förskolan. - Ibland tänker jag: Vad är det för fel på dom som säger så där? Varför tänker dom att människor är olika? Alla människor är ju lika mycket värda, säger Sally Shammi.Reporter Matilda Mattisson.Programledare och producent Ylva Mårtens.Ljudtekniker Maud Söderström och Bengt Zetterman.

Veckans Barnen med rubriken: Våra föräldrar i teori och praktik. Barn till Miriam och Joachim Israel och Gustaf Jonsson berättar för Ylva Mårtens om sin uppväxt.

Barnen, elden och makten. Veckans spaning: Varför anlägger fler och fler barn och ungdomar bränder? programledare Ylva Mårtens. Reporter Lovisa Lamm

Hösten 2002 är jag på H&M för att köpa min sons första overall. Samuel är tio veckor. En kvinna knuffar mig och jag tappar greppet om barnvagnen. Jag blir rånad! Någon har tagit min handväska från barnvagnen! Min ledsagare står en bit bort och letar efter bebis-sockor. Då bestämmer jag mig för att göra en dokumentär om hur det är att vara mamma och blind. Följ kampen för Samuels första år.En dokumentär av Katarina Hahr och Ylva Mårtens.