Podcasts about beauvoirs

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre röda rosor på dessa obefläckade buketter.”Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden, grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.” Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum. Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera bort.Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det är alldeles sant.Just mammans dödsbädd blir ett avgörande ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence. Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta. Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och lockelse av närmast vällustigt slag.Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som Beauvoir och hennes syster finner syskonen mammans plåga outhärdlig, de står inte ut med att se hennes fåfänga väntan på befrielse. Men till skillnad från systrarna Beauvoir skrider syskonen i Söner och älskare till handling. Efter flera dygns vaka fattar de beslutet – det sker ordlöst, genom ett utbyte av blickar – att skynda på processen, och i ett tillstånd av febrig upphetsning mosar de skrattande hela förrådet av smärtstillande morfinpiller och rör ut i mammans kvällsmugg med varm mjölk. Döden som kärlekshandling: samma kärlekshandling som Beauvoir och hennes syster pratar om att visa modern men till sist inte vågar utföra.Den avgörande skillnaden kanske beror på Lawrences upplevelse av det första samlaget, skildrad tidigare i samma roman: ”För honom tycktes livet nu som en skugga, dagen som en vit skugga, natten och döden och stillheten och orörligheten, detta tycktes som VARAT. Att leva, att vara envis och framhärdande – det var ICKE-VARA. Det högsta av allt var att smälta bort i mörkret och vaja där, identifierad med det stora Varat.”Den gängse bilden av vitalisten och sexprofeten som dansar naken i regnet med blommor i sitt hår är alltså otillräcklig: att sexualiteten är så viktig för Lawrence, beror på att den är ett intimt förbund som den enskilda varelsen ingår med döden, inte med livet. Matadoren smeker och förför tjuren, det han lockar med är döden och det som gör honom oemotståndlig för kvinnor är inte hans seger över döden utan tvärtom att han innebär ett löfte om döden. Döden annonseras som ett glädjebesked, en frestelse, en njutning: ”Det måste vara ljuvligt att vara död.”Söner och älskare utkom redan 1913, innan det första världskriget föste bort alla andra ämnen än döden från den litterära dagordningen. Skyttegravarnas anonyma massdöd väckte Lawrences synnerliga avsky. Som pacifist var han tämligen originell, grälsjuk, våldsförhärligande och dödsfixerad: han motsatte sig kriget eftersom det berövade människan att göra döden till något unikt och personligt, existensens absoluta höjdpunkt.Poeten Rainer Maria Rilke fördömde kriget av samma skäl: det berövade människan hennes rätt till en individuell död. Genom författarskapet stryker Rilke trånsjukt kring döden, som för honom är människolivets själva fullbordan, en sluss till något större snarare än ett slut. Ingen läsare kan glömma de avlidnas trevande händer under matsalsbordet i Malte Laurids Brigge, och i Duinoelegierna formuleras tron på det hinsides som rena rymdäventyret: ”O att en gång vara död och oändligt omfatta dem, / alla stjärnorna”.Det är ett misstag att betona skillnaden mellan liv och död, säger Rilke: möjligen är döden lite rymligare. Lawrence uttrycker samma erfarenhet vid mammans dödsbädd. Tiden försvinner, bara rummet är kvar. Vem kan säga att hans mor inte längre lever? ”Hon hade varit på en plats och befann sig nu på en annan, det var allt.” Så långt kommer aldrig Beauvoir, hennes föreställningsvärld har inte utrymme för någon annan plats. Hon skyr dödens ensamhet lika mycket som Lawrence och Rilke vill omfamna den. Men till slut är det ändå bara den hon hoppas på.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Simone de Beauvoirs 1949 erstmals veröffentlichtes Werk gilt als Manifest der neuen Frauenbewegung. Es behandelt nicht nur – wie der klassische Feminismus – die rechtliche und politische Gleichstellung, also das Wahlrecht für Frauen oder gleiche Bezahlung für gleiche Arbeit. Ihre zentrale These lautet: Frauen gibt es nicht – sie werden dazu gemacht. Beauvoir ist überzeugt von der grundlegenden Freiheit der Menschen. Sie können aus der Immanenz ihres Körpers oder gesellschaftlicher Verhältnisse heraustreten und aktiv in eine offene Zukunft handeln. Doch während Männern dies unter den bestehenden Verhältnissen weithin ermöglicht wird, bleibt es Frauen oft verwehrt. Dabei werden auch die spezifischen körperlichen Merkmale des weiblichen und männlichen Körpers als Mittel geschlechtlicher Herrschaft instrumentalisiert. Frauen wird der Zugang zu ihrem eigenen Körper, ihrem Begehren, ihrer Lust und damit zu ihrer Autonomie verstellt. Männer setzen sich selbst als Maßstab, als Norm. Frauen hingegen gelten als das "andere", als das bloß zweite Geschlecht – als eines des Mangels. Die männliche Norm prägt sämtliche Bereiche des gesellschaftlichen Lebens. Frauen werden zur Unterordnung erzogen und von ihrem Körper entfremdet, der als unrein und schwach gilt. Ihre Selbstbestimmung wird systematisch verhindert. Sie sollen sich selbst zum Objekt, zur Beute der Männer machen. Das vorherrschende Verständnis des Verhältnisses der Geschlechter beschreibt Beauvoir als eines des Kampfes. Dem setzt sie jedoch eine andere Vision entgegen: die Überwindung von Weiblichkeit und Familie. Sie plädiert für eine Gesellschaft, in der Gleichheit die Grundlage bildet, Unterschiede aber dennoch zur Geltung kommen können. Das männlich dominierte, kriegerische und instrumentelle Modell des Geschlechterverhältnisses soll durch eines der Wechselseitigkeit ersetzt werden. Zu Gast bei Alex Demirović ist in dieser Folge die Geschlechtertheoretikerin Andrea Maihofer.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir's Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Simone de Beauvoir (1908-1986) är författaren och existentialisten som blev 1900-talets stora feministiska ikon. Hennes verk ”Det andra könet” (1949) förändrade för alltid hur vi talar om kön och jämlikhet. Som skönlitterär författare hör hon till den franska efterkrigstidens viktigaste och med sina filosofiska skrifter blev hon en av existentialismens mest originella röster. Ändå framställs filosofen Beauvoir ofta felaktigt som en uttolkande efterföljare till sin livskamrat Jean-Paul Sartre. Hur kommer det sig? Vilka är Beauvoirs viktigaste idéer? Och hur ska vi förhålla oss till dem idag? Bildningspodden introducerar en av 1900-talets intellektuella giganter. Gäst i studion är Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola. Hon är specialiserad på 1900-talets politiska filosofi och disputerade 2008 på en avhandling om Simone de Beauvoirs filosofiska tänkande. Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer Klippning: Lars in de Betou. Bildningspodden är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet. Anekdot finanserias av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungl. Vitterhetsakademien. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

"Man kommt nicht als Frau zur Welt, man wird es" - so lautet der wahrscheinlich berühmteste Satz aus Simone de Beauvoirs bahnbrechendem Buch "Das andere Geschlecht", einem klugen und kämpferischen Manifest des Feminismus. Heute vor 115 Jahren wurde Simone de Beauvoir geboren. Autor: Christoph Vormweg Von Christoph Vormweg.

Klassisch fotografisch: Das beeindruckende Werk der österreichischen Magnum-Fotografin Inge Morath in einer Ausstellung in München / Klassisch feministisch: Wie aktuell ist das Denken von Simone de Beauvoir heute? Ein Gespräch mit der Soziologin und Genderforscherin Paula-Irene Villa über Beauvoirs "Das andere Geschlecht", heute eröffnet dazu auch eine Ausstellung in München / Klassische Filmmusik: Guiseppe Tormatores Dokumentation "Der Maestro" über Ennio Moricone kommt in die Kinos / Der Münchner HFF-Absolvent Nils Keller ist mit seinem Kurzfilm "Almost Home" auf der Shortlist für die Oscar-Nominierung

Liv har läst ”Den inbjudna”, Simone de Beauvoirs första roman och funderar på maktrelationen mellan unga och äldre personer. Caroline minns hur det var att vara arg ung desperat tjej på kultursidan.

Autor: Netz, Dina Sendung: Büchermarkt Hören bis: 19.01.2038 04:14

Simone de Beauvoirs lange unveröffentlichte Erzählung über ihre Jugendliebe Zaza ist eine erschütternde Anklage gegen die erstickende Strenge im französischen Bürgertum der 20er-Jahre. Die Erfahrung war prägend für die Schriftstellerin. Von Dirk Fuhrig www.deutschlandfunkkultur.de, Buchkritik Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

Was können wir gegen die fehlende Gleichberechtigung von Frauen in unserer Sprache, Geschichte und Gesellschaft tun? Wie kann eine feministische Revolution aussehen? Und warum lohnt sich in diesem Kontext ein Blick auf die Protestbewegung in Belarus? In ihrem Buch »Im Wir und Jetzt« sucht die Schriftstellerin Priya Basil nach ihrer eigenen feministischen Stimme. Dabei verbindet sie persönliche Erfahrungen – insbesondere das Aufwachsen zwischen einer Mutter und einer Großmutter mit grundlegend gegensätzlichen Ansichten – mit einer scharfen Gegenwartsanalyse. Im direkten Dialog mit dem Denken Simone de Beauvoirs untersucht Manon Garcia in ihrem Buch »Wir werden nicht unterwürfig geboren« die Mechanismen der Selbstunterwerfung von Frauen gegenüber Männern. Denn diese zu verstehen, so Garcias These, ist die notwendige Voraussetzung für jede Emanzipation. Als Reaktion auf die gefälschten Präsidentschaftswahlen im August 2020 entstand in Belarus eine von Frauen iniziierte, friedliche Protestbewegung. Philosophin und Aktivistin Olga Shparaga beschreibt in ihrem Buch »Die Revolution hat ein weibliches Gesicht – Der Fall Belarus«, wie Frauen auf die Gewaltexzesse des Regimes antworteten und stellt die Ereignisse in den Kontext europäischer und globaler Emanzipationsbewegungen. Lyrikerin Volha Hapeyeva, 1982 in Minsk geboren, blickt in ihrem Gedichtband »Mutantengarten«, der 2020 in der Edition Thanhäuser erschien, aus einer dezidiert weiblichen Perspektive auf die Politik und Geschichte von Belarus. Die Bücher zur Folge: • »Im Wir und Jetzt« von Priya Basil: http://shrk.vg/Basil-P • »Wir werden nicht unterwürfig geboren« von Manon Garcia: http://shrk.vg/Garcia-P • »Die Revolution hat ein weibliches Gesicht – Der Fall Belarus« von Olga Shparaga: http://shrk.vg/Shparaga-P • »Mutantengarten« von Volha Hapeyeva: http://shrk.vg/Mutantengarten-P

#DiePodcastin über Freundschaft: Isabel Rohner & Regula Stämpfli über Winzip, Barbie, Austrias Mediatoo, die Yellow Press, Jan Böhmermann als Frau, den Muttertag, das Konzept "beste Freundin", Simone de Beauvoirs Symbiose, Hannah Arendts Zärtlichkeit sowie die fabelhafte Senta Berger.Aktuell sind bei Isabel Rohner & Regula Stämpfli die sexistische Algorithmisierung der "Haushälterin" bei WinZip, Barbie, die endlich mit BlackLivesMatter mitläuft, dick, klein, verschieden und versehrt sein darf (obwohl laStaempfli punkto Puppenspielen immer noch skeptisch ist und die Rohnerin DIE BESTE KINDHEITSANEKDOTE ERZÄHLT) erste Themen. Dann zur fabelhaften Senta Berger, die heuer 80 Jahre schön und alt wird. Senta Bergers Biographie im Jahr 2006 war explizit punkto MeToo und erzählt viel von der sexuellen Gewalt und Machtmissbrauch in Hollywood. Rückblickend stellen Isabel Rohner und Regula Stämpfli fest: Das war damals kein oder - wie BILD - ein völlig falsch rezipiertes Thema in den Medien. Mit MediaToo geht es weiter: Die fantastische Corinna Milborn hat Raphaela Scharf und Katia Wagner im Puls bedrückend und beeindruckend zum neusten MediaToo interviewt: Unbedingt nachgucken! Dann entlarven Isabel Rohner und Regula Stämpfli noch den Muttertag: Anna Jarvis, die den Mothersday für die Gleichberechtigung erfunden hatte und sogar vor Gericht zog, weil ihr die Kommerzialisierung ihrer Schöpfung zuwider war. Zum Thema Freundschaft kamen Isabel Rohner und Regula Stämpfli, weil auf TWITTER die Tatsache, dass sich beide nicht kennen und sich noch nie physisch begegnet sind, die Podcastin-Gemeinde erschütterte, worauf die Rohnerin feststellte: Weshalb sollten Frauen, die gemeinsam was tun, immer gleich Freundinnen sein? Dazu Mary Daly: Simone de Beauvoir dazu: Das Thema des Mannes ist die Freiheit, das der Frau die Symbiose: Isabel Rohner und Regula Stämpfli sprechend denkend darüber, wann Symbiose Frauen im Tun hindert, wann sie fördert. Dann schwärmt laStaempfli von Hannah Arendt als zärtliche Freundin. Vergisst aber die wichtigste Auseinandersetzung über Kollektive und Gershom Sholem mit Arendt, ach, ein andermal. Hört rein, es war Champagner pur.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Zum Abschluss des Themenblocks „Natur und Kultur“ geht es um ein konkretes Beispiel: die Einteilung der Menschen in Männlein und Weiblein. Wer macht diese Einteilung und was macht sie mit uns? Wir fragen nochmals kurz Dawkins und Gehlen. Anschließend wenden wir uns Simone de Beauvoirs existenzialistischer Antwort zu, die erklärt, warum die Frau in der Vergangenheit immer das untergeordnete, „das Andere Geschlecht“ gewesen ist.

Dette er Simone de Beauvoirs skildring av egen barndom og ungdomstid i Frankrike tidlig i århundret

‘Je bent niet als vrouw geboren, je wordt tot vrouw gemaakt.’ Zo luidt de meest beroemde zin uit Simone de Beauvoirs beroemde epos De tweede sekse. Het baanbrekende boek lag als de bijbel van het feminisme bij menige vrouw op de kamer- of keukentafel. Zo ook bij schrijfster en feministe Marja Vuijsje. Zij vatte het evangelie van existentialistische voorvrouw samen in tachtig handzame pagina’s in het boekje De kleine De Beauvoir. Marja Vuijsje is te gast.

Simone de Beauvoirs selvbiografi om sit sofistikerede liv i Paris udløste en eksplosion af inspiration i Per Pettersons hoved, dengang han var en ung arbejderknægt, som længtes efter en større verden. Men Petterson er stadig meget utryg over for akademikere og folk, der er fine på den. Dette er det ottende og sidste interview i serien ’Bogen der ændrede mit liv’.

Aldrig förr har kvinnor haft så stora möjligheter att välja eller att välja bort barn ett val som verkar bli allt svårare. Vad innebär moderskapet 2018? Och hur kan vi relatera det till Simone de Beauvoirs tankar? Att skaffa eller inte skaffa barn. Den frågan uppfyller huvudpersonen i kanadensiska Sheila Hetis omdiskuterade roman Moderskap, som kom på svenska tidigare i höstas. I artiklar har bokens filosofiska anslag lyfts fram och Sheila Heti har själv i intervjuer konstaterat att frågan om moderskap eller inte är ganska ny. Hon har dessutom citerat en vän som konstaterat att om män kunde föda barn hade det här varit en central fråga inom filosofin. Då hade redan Platon skrivit om det. I Filosofiska rummet tar vi avstamp i Sheila Hetis autofiktiva roman för ett samtal om moderskapet 2018. Vi lägger extremt mycket i moderskapet som vi inte hade behövt. Vi ska göra att barnen är lyckliga, och människan är ju inte lycklig. Så det är en omöjlig uppgift, säger författaren Agnes Lidbeck, som själv har skrivit om en mamma i hyllade romanen Finna sig. Ulrika Björk, lektor i filosofi, funderar på författaren och filosofen Simone de Beauvoirs tankar om moderskap i dag. Och vad kan man säga om frågan att skaffa barn eller inte i skenet av klimatförändringarna? Då får vi prata om Moder Jord och lyfta hela frågan till något annat än den enskilda människans beslut, menar etikprofessorn Susanne Wigorts Yngvesson. Medverkande: Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola, Agnes Lidbeck, författare till romanerna "Förlåten" och "Finna sig" och Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda högskolan i Stockholm, som också medverkar i antologin Ingens mamma: tolv kvinnor om barnfrihet (2013). Programledare: Tithi Hahn. Producent: Lina Kalmteg.

Harriet Holter (1922–1997) var sosialpsykolog og kvinneforskar. Ho blir rekna som ein nordisk pioner innanfor samfunnsvitskapleg kvinneforsking, og etter henne følgde inspirerte generasjonar av nye kvinneforskarar. Holter blei spesielt kjent for sine studiar av kjønnsroller og kvinners plass i arbeidslivet. Det leidde fram til doktoravhandlinga Sex roles and social structure frå 1970, eit banebrytande samfunnsvitskapleg arbeid i Simone de Beauvoirs ånd og starten på ein livslang kamp for å avdekkje maktfordelinga i samfunnet. Anne Bitsch er samfunnsforskar, forfattar og feminist. I dette foredraget kikkar ho nærmare på Harriet Holters bidrag til kvinne- og kjønnsforskinga. Arrangementet er del av Nasjonalbibliotekets serie om norske vitskapspionerar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja  Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola   Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

With women’s Day just behind us, I am focusing my reading this month on women authors. I notice more and more when I peruse big distributors like Amazon that there is now a genre called “Women’s Fiction.” Not so long ago, this same genre might have been called romance novels, and I take both designations as at least faintly negative, alerting readers that this is light fiction, all about squishy love and relationships, unlike the more muscled serious literature produced by men. In fact, if a reader really wants to read about relationships, between men and women, women and women, parents and children, and even our relationships with other animals, I think the category to look to is women’s fiction.Indeed, when I look back over women authors of the last century or more, I think most could be put in this category. Simone de Beauvoir, Iris Murdoch, Penelope Lively, Doris Lessing, and even Nadine Gordimer write primarily about family and relationships. Yes, Murdoch’s novels are deeply philosophical, and Gordimer’s deeply political, but the stories told are about relationships. Take for example one of Gordimer’s later novels, A Sport of Nature, Lively’s The Photograph, Lesssing’s The Golden Notebook, de Beauvoirs’ The Mandarins; all of these novels are about relationships, and all (as I read them) feminist novels. But I want to put in a word or two today for even more popular so-called romance writers like Jojo Moyes, Joan Silber, and Miranda Beverly-Whittemore. Recently, after finally finishing an agonizingly long and gruesome psychological thriller, a reader friend loaned me a stack of library books when I told her I needed to read something more hopeful and optimistic. The stack included Jojo Moyes, The Last Letter From Your Lover, and The Horse Dancer both of which were deeply perceptive about how relationships go wrong, and how they can sometimes be righted, perhaps with just a few moments of real honesty or a real attempt to un-self, in Murdoch’s words, to really attend to the other. The Horse Dancer not only reveals much about how secrets and  hiding of insecurities prevents real understanding between lovers, and between children and parents, it also describes a beautiful relationship between a girl and her horse, and much advice about how we ought to attend to and treat animals in our lives. Now I agree that romance novels often become formulaic, with too much talk of six-pack abdomens and hot, smoky sex. And, as in The Last Letter From Your Lover, too much jerking around of the readers, first giving one hope of a breakthrough, a reunion, a happy ending, and then ripping the carpet out from under those hopes, only to begin to build a new anticipation of resolution, a new thread of hope cut off again, and again. Still, the characters in the novels mentioned are believable and fully fleshed out, and the circumstances usually quite plausible. Miranda Beverly-Whittemore’s fine novel, Set Me Free not only describes human relationships well and perceptively, it also tells us a lot about racism and the broken promises Native Americans have continually faced. I’m sure some readers would want to insist that Set Me Free is much more than a romance or women’s fiction book, but my point is that many in this poorly defined genre are much more than romances.I learned long ago that I loved what many critics deride as ‘chick flicks,’ for many of the same reasons I find so-called romance novels important and uplifting. When I look back and recall why I so loved Edith Wharton. Alice Munro, Willa Cather, I discover that it was their acute understanding of relationships that endeared them to me. Would Jane Austin and Emily Bronte (were they writing today) be labeled romance writers? Certainly, relationships between lovers were key part of their works. At various times in my reading life I have rejected whole genres of writing: science-fiction, mysteries, only to discover my reasons were superficial and largely unjustified. So-called romance novels are, I suppose, my latest treasure-trove of overlooked or too quickly rejected novels. Jojo Moyes has made me laugh out loud and cry as she describes the sad but often laughable antics of lovers.I have not learned much from self-help books on how to make relationships work, or how and when to jettison ones that don’t, but novels (especially those by women) have shown me just how deceit tarnishes and/or destroys relationships, just how even moments of real honesty can restart a relationship in trouble. I am a reader who loves to read about families, and here, again, I think the place to go is often this slippery genre I’m trying to characterize.Next week I will return to my usual habit of reviewing a single novel when I review Rene Denfeld’s The Child Finder, another novel primarily about relationships. But today, I am happy to be recommending to you women’s fiction, which is neither soft nor shallow.

Aflevering 1: On ne naît pas femme? Le Deuxième Sexe was in 1949 een revolutionaire analyse van wat het betekent om vrouw te zijn. Historica Gita Deneckere duidt ontstaan en impact van het boek. En Darwinistisch feministe Griet Vandermassen onderzoekt of de Beauvoirs theorieën over vrouwelijkheid vandaag nog stand houden.

1949 slog Simone de Beauvoirs idéer ner som en bomb i Frankrike. Boken "Det andra könet" svartlistades av den katolska kyrkan och vänner vände henne ryggen. Idag ses hon som en feministisk ikon och boken har blivit en feministisk bibel. Många menar att det var i och med "Det andra könet" som den moderna feminismen föddes. Själv hävdade hon länge att hon inte var feminist. Först i början av 70-talet började hon kalla sig det. "Hon fattade det långsamt själv", säger Åsa Moberg.

1949 slog Simone de Beauvoirs idéer ner som en bomb i Frankrike. Boken "Det andra könet" svartlistades av den katolska kyrkan och vänner vände henne ryggen. Idag ses hon som en feministisk ikon och boken har blivit en feministisk bibel. Många menar att det var i och med "Det andra könet" som den moderna feminismen föddes. Själv hävdade hon länge att hon inte var feminist. Först i början av 70-talet började hon kalla sig det. "Hon fattade det långsamt själv", säger Åsa Moberg.

Thelma et Louise sont de retour et cette semaine pour continuer d’explorer les inégalités entre hommes et femmes : on parle du harcèlement dont les femmes sont victimes dans les transports, mais aussi dans la sphère politique. Comme d’habitude, on commence par décerner nos Beauvoirs et nos Bavoirs. Premier Beauvoir, on le remet à une vidéo de Cam Clash, une émission de caméra cachée, passée sur France 4. Un épisode très pertinent est sorti pour la journée des droits des femmes, dénonçant le harcèlement dont elles sont victimes dans les transports. L’épisode peut être consulté sur Youtube.On vous parlera aussi du festival Radio Live, qui donne la parole à une jeunesse mondiale : hommes et femmes de tous horizons viennent faire un récit de vie, sur scène, de manière libre et engagé. Et le dernier épisode était consacré au féminisme, du coup on a décidé de vous faire partager cette belle aventure sonore...On revient aussi sur l’affaire Denis Baupin, qui a beaucoup choqué l’opinion publique : l’homme a été mis hors de cause mais peut-il pour autant estimer que son innocence a été prouvée? Un ou des féminismes ?La femme du jour ne sera pas une femme, mais des femmes : les combattent kurdes qui luttent contre l’Etat islamique au prix de leur vie. Un combat courageux, mais qui fait parfois l’objet d’une propagande...Et puis bien sûr on accueille notre Macho du Jour, Matthieu !Enfin, on interroge en fin d’émission les liens entre féminisme et marketing : le féminisme est-il devenu une mode plutôt qu’une réelle lutte pour l’égalité des droits ? Plusieurs féminismes cohabitent aujourd’hui dans notre société : nous en explorons les désaccords, mais aussi les ressemblances, les combats communs.Let’s drive again !

Frank och Claire Underwood i House of Cards har gjort det, Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre likaså. Bildat en pakt för att få ett långt och levande förhållande. Kan en pakt rädda kärleken i ett långt förhållande? Det finns åtminstone ett väl dokumenterat fall i verkligheten som har vissa likheter med pakten mellan makarna Underwood i tv-serien House of Cards - Sartre och Simone de Beauvoirs pakt från 1929. Med pakten kom framgång, makt och berömmelse. Samtidigt har de fått göra stora offer på vägen. Om kärlekspakten eller sexpaktens goda och mörka sidor. 

Maarja Talgre har läst Simone de Beauvoirs debutroman Den inbjudna. Inte oväntat handlar den i skönlitterär form om den berömda "pakten" mellan Sartre och Beauvoir. Enligt den skulle de två arbeta och leva tillsammans i intimitet och solidaritet, men dom skulle också få ha förhållanden vid sidan av. Bara de berättade allt för varandra och inte smusslade. Oavsett om debutboken är svag eller inte rubbar det inte vår uppfattning om de Beauvoir som en banbrytande tänkare. Hon är skärpt, vacker, och somliga av oss - Maarja Talgre är själv en av dem - tycker synd om henne för att Sartre var en sådan omogen mansgris. Ge gärna Sartre en känga för att han var en så omogen mansgris men säg inte ett ont ord om de Beauvoir! Gör alltså inte som författaren Arthur Koestler gör i sin självbiografi. I tredje delen Främlingen vid torget från 1984. Här finns en elak och rolig skildring av den sura glädjedödaren Simone och hennes, som han kallar det "intellektuella svartsjuka" mot Koestler och hans vänskap med Sartre. Men är det i själva verket de Beauvoirs påstådda stalinism som ligger bakom Koestlers illvilja? Au contraire! Lyssna på Maarja Talgres inslag.

Snittet tar temperaturen på åldrandets status 2009. Den tyska kärleksfilmen Sjunde himlen visar passionerad förälskelse i pensionsåldern. Elsie Johansson skriver om 72-åriga fru Parres kärlekslängtan i Sin ensamma kropp och unga stylister i New York har gjort modebloggen  som samlar på bilder av personliga och välklädda äldre stadsbor. Det är några aktuella exempel där det revolteras mot den gängse bilden av en bullbakande mormor eller knarrig farfar. Hur ser vi på åldrandet 2009? Vad säger de här exemplen om våra attityder? Cecilia Blomberg läser om Simone de Beauvoirs klassiska lunta Ålderdomen och ger sig ut på spaning efter kulturella uttryck som revolterar mot schablonbilderna av hur en människa ska leva sitt liv på ålderns höst. Medverkar gör också Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria, Jeanette Gentele, filmkritiker Svenska Dagbladet och Ari Cohen stylist och bloggare från New York. Och så hörs Simone de Beauvoir själv när hon pratar om sin bok La viellesse. Klassikern: Don Carlos   En prins som avskyr sin far och älskar sin styvmor. En prins med idéer om frihet som inte passar fadern, regenten. Prinsens vän, som drivs av idealism. Och alla skriver de brev, mängder av brev. ”En av de bästa pjäser som finns!” så har regissören Staffan Valdemar Holm beskrivit Schillers Don Carlos. Själv har han satt upp den två gånger - på Det Kongelige i Köpenhamn 1999 och i år, på Dramaten i Stockholm. Anneli Dufva presenterar Schillers mästerstycke med hjälp av regissören Holm och med ljud från Sveriges Radios arkiv, där både regissören Eva Bergman, som också satt upp Don Carlos, på Göteborgs Stadsteater, yttrar sig om den och även några kritikerröster dyker upp med sina tankar om detta frihetsdrama skrivet 1792.