Podcast appearances and mentions of Amanda Svensson

Trädgården är det egna paradiset, men också en miljöbelastande plats. Vad har vi att lära av trädgården? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Trädgården har varit med människan genom historien, inte bara för odlingen skull utan också för att tänka och vara. Filosofen Epikuros anlade en trädgård utanför Aten för över 2000 år sedan för att undervisa i levnadskonsten. Trädgården är en plats där människan tuktat naturen, hämtat hem växter från andra delar av världen och skapat sitt eget paradis. Men vad är trädgården, är den konst eller natur eller något mitt emellan?Den amerikanska författaren Jamaica Kincaid skriver om hur hon tänker med trädgården. Genom sin vetgirighet upptäcker hon världen, den koloniala historien och sig själv. Trädgårdsarbetet innebär också en pågående process som hon inte fullt ut kan kontrollera. Vad kan vi lära oss om oss själva och världen genom trädgården?Idag är trädgården också en del av vårt konsumtionssamhälle. Vi köper mängder av, ofta importerade, växter i plastkrukor och köper nya när vi misslyckats med vårt odlande eller vill ha mer. Skapar medvetenheten om trädgårdens miljöbelastning nya tankar om trädgården?Medverkande: Sofia Cele, docent i kulturgeografi som forskar om människan relation till det gröna och författaren och trädgårdsentusiasten Amanda Svensson.Programledare: Cecilia Strömberg WallinProducent: Marie LiljedahlVeckans tips:Trädgårdens natur - Lotte MöllerThe World-Ending Fire - Wendell Berry

Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj träffar P1 Kulturs Fredrik Wadström inför Belarus frihetsdag. Hur är arbetar man som belarusisk författare, med rötter i Ukraina, i en värld där rädsla och förtryck ökar? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För 26 år sedan åkte Fredrik Wadström till Minsk och följde nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj arbete i två veckor. I dag är samma sak otänkbart. Belarus är en stängd diktatur, och Aleksijevitj har gått i exil.På Belarus frihetsdag, 25 mars, besöker hon Stockholm. Fredrik Wadström träffar henne igen, för att prata om hur växande rädsla i Belarus och Ryssland påverkar hennes bokprojekt. Hur – och varför – intervjuar och skriver man i en värld där de enda alternativen tycks vara att protestera och fängslas, eller fly?”REPORTRAR UTAN GRÄNSER” LARMAR OM EXTREM UTVECKLINGUSA landet stänger medier som levererar journalistik till slutna stater och journalister häktas i Turkiet. Situationen gällande yttrandefrihet och demokrati är den värsta på 25 år, visar flera rapporter.Hur har det blivit så? Erik Larsson, ordförande för Reportrar utan gränser, berättar om dagens största hot och vart utvecklingen är på väg.KONSTNÄREN SHUBIGI RAO HOPPAS BLI IRRELEVANTCensur är huvudämnet när konstnären Shubigi Rao gör sin första separata utställning i Sverige, på Bildmuseet i Umeå. Till stor del handlar utställningen också om människor gjort motstånd. Aktuella ämnen, enligt Rao, men hon hoppas att hennes konst ska bli mindre relevant.Kulturredaktionens Joakim Silverdal träffar henne framför hundra böcker om mänsklig historia och vetenskap, dränkta i svart bläck.HUR BRA ÄR CHIMAMANDA NGOZI ADICHIES NYA BOK?Efter ett tolv år långt romanuppehåll kommer den ständigt nobelpristippade Chimamanda Ngozi Adicie ut med ”Drömräkning”. Men lever boken upp till de skyhöga förväntningarna? Varför har den ett efterord, och är det inte förlegat att låta den utspela sig under pandemin?Är ”Drömräkning” bra?P1 Kulturs litteraturkritiker Lina Kalmteg reder ut.ESSÄ: T. S. ELIOTS HEMLIGA MUSA FICK INTE VARA MÄNNISKAÅr 2020 släpptes ett underligt meddelande från nobelpristagaren T. S. Eliot, som då varit död i 55 år. I det skrev tonar han ner sin relation med sin kärlek Emily Hale. Men breven han skrev till henne visar en helt annan sida.Amanda Svensson reflekterar över att vara någons musa – speciellt T. S. Eliots.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Författaren Amanda Svensson och komikern och skådespelaren Emma Molin har läst och samtalar om Marlen Haushofers klassiska roman Väggen från 1963. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nu kommer en bokcirkel om en roman som många lyssnare önskat ett boksamtal om. Väggen som är skriven av den österrikiska författaren Marlen Haushofer (1920-1970).En bok från 1963 om en kvinna i fyrtioårsåldern som blir ensam kvar i en jaktstuga bland branta berg när en osynlig och hård vägg uppenbarar sig.Författaren Amanda Svensson och komikern och skådespelaren Emma Molin har läst Väggen på nytt och samtalar med Marie Lundström.Väggen är översatt till svenska av Rebecca Kjellberg. Hör även Radioföljetongen om Väggen, som finns att lyssna på i appen Sveriges Radio Play. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell

Czterdziesty czwarty, zarazem ósmy w 2024 roku odcinek Pauzowego Klubu Książkowego, spotkanie odbyło się 29 sierpnia 2024 roku. W sierpniowym Klubie omawialiśmy powieść „System” Amandy Svensson, którą na polski przełożyły Karolina Ancerowicz i Justyna Czechowska.

Sport och teater hur bra kombination är det? Populärt verkar det i alla vara. Just nu ses Hockeymorsor och -farsor, VM -94 och blåvita Änglar på landets teaterscener. Varför och hur intressant materia är sporten? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. P1 Kulturs teaterkritiker Jenny Teleman har sett Riksteaterns hårt bokade pjäs ”Hockeymorsa, hockeyfarsa” och reporter Mina Benaissa har samtidigt besökt Göteborgs stadsteater och ”Änglarna, finns dom?” samt Borås stadsteater och VM-94-pjäsen ”Den varmaste sommaren” och hört publiken skrika ”ANDRA SIDAN ÄR NI KLARA?!” i teatersalongen. Varför ser vi så mycket sport i scenkonsten nu? DONIA SALEH TILLBAKA MED NY ROMANFörfattaren Donia Saleh debuterade 2020 med den hyllade romanen ”Ya Leila” – nu är hon tillbaka med sin andra roman ”Röd galla” – en lyrisk relationsberättelse över generationsgränserna. Donia Saleh är gäst i dagens P1 Kultur.LULEÅBIENNALEN OCH VÄRLDENS FÖRÄNDRINGAR I SKALA 1:1Luleåbiennalen – Skandinaviens äldsta konstbiennal – har i år titeln ”På tröskeln till 1:1” och speglar de förändringar i bebyggelsen, landskapet och samhällsstrukturer som Norrbotten just nu går igenom. Vi är på plats och träffar både konstnärer och biennalens konstnärliga ledare. ESSÄ: FÖRTRYCKARNAS SPRÅK EN VÄG TILL BEFRIELSEVeckans essäer från OBS följer temat språk och makt. Tidigare har författaren Amanda Svensson beskrivit engelskans spridning som en viktig del av det koloniala projektet. Idag tittar vi närmare på vad som hände sen när författaren och resejournalisten Per J Andersson åker till Indien och reflekterar över hur förtryckarnas språk blev en väg till - befrielse.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

T S Eliots stora hemliga kärlek hette Emily Hale. Men egentligen älskade han nog sin egen konst och persona mer än henne. Amanda Svensson funderar över musans tragiska dilemma. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sensommaren 1932 avlade poeten T S Eliot en avskedsvisit hemma hos makarna Leonard och Virginia Woolf. Han stod i begrepp att resa till USA, för att rädda sin katastrofala privatekonomi – och inte minst för att undkomma sitt ännu mer katastrofala äktenskap. Det finns ett fotografi från besöket, taget av Leonard. En milt leende T S Eliot står axel mot axel med en lika tuff som elegant Virginia. En bit ifrån de två författarna står en tredje person, så avvikande att hon ser ut att ha målats dit i efterhand. Hon ser nästan ut som en docka, vitklädd och med fötterna prydligt ihop, nedslagen blick och händerna knäppta bakom ryggen. Dockan var emellertid högst levande. Hon, Vivienne Haigh-Wood, hade bara oturen att vara gift med T S Eliot. En man vars konst krävde kvinnor – men vars ego, neuroser och alltmer uttalade misogyni inte tillät dem att spela någon verklig roll i hans liv.Många är de konstnärsmän som lutat sig mot en eller flera kvinnor för att kunna uppfylla sina egna ambitioner. Litteraturhistorien är full av författarhustrur som renskrivit manuskript, korrekturläst, skött barn och hem och korrespondens, bistått med råd och inspiration och pengar och sex, utan att få något särskilt erkännande i utbyte. Dessa kvinnor kan man med rätta kalla för litteraturens hemliga muser. Inget är trots allt viktigare för inspirationen än arbetsron som kommer av att slippa befatta sig med det världsliga.T S Eliot var dock inte ute efter den sortens praktiska museri. Likt Dante med sin Beatrice sökte han en kvinna att älska på det medeltida sättet – kyskt, överjordiskt, och på avstånd. Kanske var det därför som äktenskapet med Vivienne Haigh-Wood, en verklig kvinna med krav och behov, havererade så till den grad att han var tvungen att spärra in henne på mentalsjukhus för att slippa undan. Helt fruktlöst var äktenskapet emellertid inte för den uppåtsträvande konstnären: ”Åt henne gav äktenskapet ingen glädje – åt mig gav det den sinnesstämning ur vilken Det öde landet föddes”, skrev han själv på 1960-talet. Det hade Vivienne kanske kunnat trösta sig med, om hon inte redan hade avlidit på den psykiatriska institution där hon tillbringade de sista tio åren av sitt liv.Så långt den mörka inspirationens musa. Men hade Eliot då ingen himmelsk och ljus Beatrice? Jo, det verkar så. I biografin ”The Hyacinth Girl – T. S. Eliots Hidden Muse” tecknar litteraturvetaren Lyndall Gordon ett porträtt av en kvinna, Emily Hale, vars relation till Eliot var livslång, men försiggick mer eller mindre i det fördolda. Historien kan ytligt sett framstå som romantisk. Den USA-födde Eliot mötte Hale redan då han som ung studerade vid Harvard, och blev omedelbart förälskad. Om den unga skådespelerskan besvarade hans känslor vid den tiden är oklart, och han emigrerade hur som helst snart till England. De upprätthöll en fläckvis korrespondens, som intensifierades när Eliots äktenskap med Haigh-Wood imploderade. Mellan åren 1930 och 1956 skrev Eliot mer än tusen brev till Hale. Det är dessa brev, hemlighållna på Princeton-universitetet fram till år 2020 per Eliots och Hales vilja, som ligger till grund för Gordons biografi. Några brev från Hale till Eliot finns dock inte bevarade – eftersom han brände upp dem. Vad musan hade att säga honom var tydligen inte lika viktigt för världen att få veta som vad han hade att säga henne. Trots alla dessa brev är det inte helt lätt att få fatt i vem Emily Hale var. Hon älskade teater, och skådespelade under hela sitt liv, ibland avlönat, ibland som amatör. Hon gifte sig aldrig, utan försörjde sig som dramalärare och som husfru på olika amerikanska college. Hon var engagerad i kvinnorättsorganisationen League of Women Voters och inom unitarismkyrkan. Och så älskade hon T. S. Eliot. Det får man i alla fall anta, men den ensidigt bevarade korrespondensen får Hales känslor att framstå som dunkla. De två träffades mycket sällan, och hade ingen fysisk relation, förutom en mycket pikant incident då Eliot ska ha tagit av henne strumporna och strött kyssar över hennes fötter. Det verkar troligt, men inte självklart, att hon hade velat gifta sig med honom om möjligheten funnits. Att skilja sig från Haigh-Wood kom dock inte på fråga för den kyrklige Eliot: ”Om jag skulle skilja mig vore det den anglikanska kyrkans största bakslag sedan Newman blev katolik.” Och när Vivienne avled 1947 var det äktenskap som han i decennier sagt sig önska plötsligt inte längre aktuellt. I stället gifte han sig med sin sekreterare Esme Valerie Fletcher.T S Eliot var en känslodriven poet. Att gestalta och framkalla känslor var själva syftet med det så kallade objektiva korrelatet. Jaget ströks ur dikten, men den subjektiva känsloupplevelsen bestod. Som bränsle för sin egen känslokatalysator behövde Eliot kvinnor. Hales roll var hyacintflickans – paradisisk, ouppnåelig. Någon som fanns i en nostalgisk bild av det förflutna, och i en föreställning om framtida salighet, men aldrig här och nu. Hon var som marmeladen i Lewis Carrolls Alice i Underlandet, möjlig att få igår eller imorgon, men aldrig idag. Konkret influerade hon många av hans verk – exempelvis skrev Eliot den första av de fyra kvartetterna, Burnt Norton, efter en vistelse med Hale på en herrgård med samma namn. Hennes brinnande intresse för teatern kan också ha bidragit till att han under senare delen av sitt liv primärt skrev pjäser. Att han själv tillskrev henne rollen som musa nummer ett framgår tydligt i den del av korrespondensen som rör bevarandet av breven – han vill att eftervärlden ska se och förstå. ”Det kommer att finnas så mycket som ger en falsk bild av mig, och så få ledtrådar till sanningen. /…/ Gång på gång har jag sett vilket intryck jag gjort och längtat efter att kunna utropa ”nej, ni har alla fel om mig, det är inte alls så det förhåller sig – sanningen är mycket enkel och lätt att greppa, och här har ni den med några korta ord” skriver han till Hale, när hon visar tveksamhet inför att gå till historien som mottagaren av tusen brev från en plågad poet.Och där har vi musans stora och tragiska dilemma. Å ena sidan – att vara en katalysator för stor konst är faktiskt inte kattskit. Å andra sidan blir man för evigt förbunden med en människa vars skugga man aldrig kommer tillåtas lämna. Alla välmenande försök att dra fram konsthistoriens många muser ur mörkret och ge dem något slags agens är på förhand dömda att misslyckas, eftersom intresset för dem står i direkt relation till de konstnärskap de gött, och som aldrig är deras egna. Eliot visste det, och Hale gjorde det nog också. Kanske skulle hon när allt kommer omkring ha föredragit att bli ihågkommen så som hon levde – med ett oceanbrett avstånd mellan sig och mannen som älskade sin konst och sin persona mer än han älskade henne.Amanda Svensson, författare, översättare och kritiker

Somerset, England, 1992. Trettonåriga Iris lever ensam med sin mamma i ett hus som de kanske äger. Samhället präglas av lågkonjunktur, arbetslöshet och oro på gatorna. I Iris värld är orosmolnen mer diffusa. Själens telegraf är en berättelse om kärlek och ägande, lojalitet och svek. Om hur långt man kan vara beredd att gå för att rädda det man älskar. Amanda Svensson i samtal med Elisabet Pettersson, chef för prästprogrammet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Medarrangör: Norstedts

Förra boken nominerades till internationella Bookerpriset. Nu besöker hemvändande Amanda Svensson studion för att prata om Själens telegraf den första boken som helt utspelar sig i Storbritannien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. SAMTAL: ÄR SVENSKA FÖRFATTARE SJÄLVUPPTAGNA ELLER VAD HANDLAR LITTERATURDEBATTEN EGENTLIGEN OM?Den som läser storstadstidningarnas kultursidor har kanske märkt att en debatt om litterär kvalitet rasar – igen. Men vad handlar debatten egentligen om? Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg reder ut turerna och de stridande parterna.KRITIKSAMTAL: DIKTSAMLINGEN ”OMSORGSLABYRINTEN” AV IDA BÖRJELDen Malmöbaserade poeten Ida Börjel är aktuell med ”Omsorgslabyrinten” – en diktsamling som utspelar sig i olika rum och inuti huvudet på en konservator på ett museum. Hur fungerar det som lyrik? Vår kritiker Daniel Sjölin är motvilligt förälskad.REPORTAGE: MÖT REKONSTRUKTÖREN SOM GER SVERIGES ÄLDSTA SKELETT ETT ANSIKTEDen så kallade Bredgårdsmannen är omkring 10 000 år gammal och hittades strax söder om Ulricehamn. Nu byggs hans utseende upp bit för bit av ansiktsrekonstruktören Oscar Nilsson. P1 Kulturs Mattias Berg besökte honom i ateljén i Stockholmsförorten Västertorp – och där fick han en förhandstitt på Bredgårdsmannens än så länge hemliga utseende. ESSÄ: KRISTOFFER LEANDOER OM D H LAWRENCES VURMANDE FÖR DÖDENDen brittiske författaren DH Lawrence ägnade en påfallande stor del av sitt författarskap åt att längta efter döden. Och för honom innebar döden inte ett slut, utan en början på något mörkt, främmande och eftersträvansvärt. Författaren Kristoffer Leandoer börjar sin OBS-essä med ett bokbål.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

I Lundströms Bokradio bokcirklar Amanda Svensson och Björn Wiman om isländska Fríða Ísbergs roman "Märket", där man ska folkomrösta om ett empatitest för medborgarna. Fríða Ísberg debuterade som poet 25 år gammal och har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. "Märket" är hennes debutroman. Hon är även aktuell som årets vinnare av P.O Enquistpriset. "Märket" är en futuristisk berättelse som utspelar sig i en vag framtid, kanske 10-20 år framåt. Den isländska befolkningen ska folkomrösta om ett slags empatitest som kan bli obligatoriskt för medborgarna. Testet är utformat för att kunna avgöra en persons förmåga till medkänsla och moraluppfattning. Människor som klarar testet kallas "de märkta" och de som inte gör det kallas "de omärkta". Det som sker splittrar befolkningen både bokstavligt och åsiktsmässigt. Hör författarna Amanda Svensson och Björn Wiman, kulturchef på DN, om denna dystopiska framtidsvision. Hur långt sträcker sig individens frihet? Vad kan vara lockande med auktoritära förslag? Och hur fungerar "Märket" som idéroman? – Man förstår varför det här förslaget vinner mark, det är naturligtvis för att människor längtar efter ett samhälle som är tryggt, säger Amanda Svensson i Lundströms Bokradio. I alla dystopiska romaner som slår hårt finns det något i framtidsscenariot som är lockande.– Det finns många saker i vårt samhälle som vi inte reagerar på, som hade varit otänkbara för bara några år sedan. Det är precis den process som den här romanen faktiskt gestaltar väldigt starkt, säger Björn Wiman. "Märket" är översatt till svenska av Arvid Nordh.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Andreas Magnell (producent) och Fredrik Wadström

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov känner man sig kanske till och med maktlös.Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket. Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade – för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta sitt våld till verklig makt.Idag betraktar de flesta antagligen översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar oss att översättningen inte per definition är något gott – den kan också användas i exploateringens, erövringens och krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa destruktiva användningsområden som gör översättning till en potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent våld inbäddat i själva översättningsakten.I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman ”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan olika språk, lika potent och världsomvälvande som förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska, indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld likafullt.Som översättare är man inte bortskämd med att spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg något så enkelt som svenskans 'söt' och engelskans 'sweet' – vad är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna kroppen?Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga – engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk. Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge soldaten Hamza 'civiliseras' genom att lära sig kolonialmaktens språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks överhöghet.Mycket gick helt klart förlorat i den översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt. Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.Amanda Svensson, författare och översättareLitteraturRebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager, 2022. Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget Tranan, 2017.

Svensk dokumentärfilm tycks må bra. Fyra av 13 tävlande filmer på CPH:DOX, en av världens största dokumentärfilmsfestivaler, är svenska bland andra Carl Olssons "Vintersaga", en svart komedi om den svenska folksjälen. P1 Kulturs Felicia Frithiof är på plats på festivalen i Köpenhamn och träffar regissör Carl Olsson.NYTT BESKED OM OPERANS FRAMTIDDet läcker från taket på Kungliga Operan i Stockholm – renoveringsbehovet är minst sagt stort. Men ska nationalscenen renoveras, byggas ut eller flyttas? Idag kom ett nytt besked från kulturministern och vi hör henne i P1 kultur.LJUSET I FOKUS PÅ UMEÅS LITTERATURFESTIVALJamaica Kincaid, Maria Stepanova och Joe Sacco är tre av författarna som besöker Umeås littfest, som i år har ljuset som tema. Joakim Silverdal rapporterar direkt från festivalen.MASSIVA FRAMGÅNGAR FÖR MODERN HISSMUSIKDen så kallade moodmusiken har vuxit explosionsartat de senaste åren. P1 Kulturs reporter Nike Rydberg besökte ett svenskt mood-skivbolag för att undersöka den hemlighetsfulla branschens framväxt – och ta reda på vem som lyssnar på andra sidan.AMANDA SVENSSON OM ÖVERSÄTTNING OCH VÅLDI dagens essä från OBS resonerar den Bookerprize-nominerade författaren Amanda Svensson, som även är verksam som översättare, om hur språk som ukrainska och samiska tryckts ned till förmån för kolonialspråken, och om översättarnas roll i det.Programledare: Eskil LarssonProducent: Karin Arbsjö

Kampanjen för Loreen och hennes låt i full gång inför Eurovision, Amanda Svensson nominerad till internationella Bookerpriset, nytt digitalt språklexikon om jamska/jämtska. Producent: Estrid HolmProgramledare: Jens Möller

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Pandemilitteratur, krig och nya ukrainska röster. Från Nobelpris och autofiktion till Augustpriset och frågan om svensk litteratur blivit för tråkig? P1 Kulturs panel guidar till litteraturåret 2022. LINA KALMTEG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Fri" av Lea Ypi, roman, övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag."Paradais" av Fernanda Melchor, roman, övers. Hanna Nordenhök. Tranan."Flicka, 1983" av Linn Ullmann, roman, övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.ANNA TULLBERG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Åsnesommar" av Andrea Abreu, roman, övers. Hanna Nordenhök. Nirstedt."Vargarna från evighetens skog" av Karl Ove Knausgård, roman, övers. Staffan Söderblom. Norstedts."De tysta satelliterna" av Clemens Meyer, novellsamling, övers. Ebba Högström. Ellerströms.FREDRIK WADSTRÖM TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Den längsta av resor" av Oksana Zabuzjko, essä, övers. David Szybek. Norstedts."Vargtimmen: berättelsen om de ukrainska flyktingarna" av Valerij Panjusjkin, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz."Rysslands förlorade seger" av Arkadij Babtjenko, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.VIVECA BLADH TIPSAR OM TRE BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER:"Vi ska ju bara cykla förbi" av Ellen Strömberg. Rabén & Sjögren."Bettan" av Marie Norin och Elisabet Ericsson, illustratör. Alfabeta förlag."Bästa friends forever" av Ellen Karlsson och Karin Cyrén, illustratör. Natur & Kultur.ESSÄ: ANNIE ERNAUX MÖRKARE SIDANär Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset i litteratur pratades det mycket om hennes uppväxt- och tidsskildringar. Men skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson hittar i dagens essä från OBS en annan sida av författarskapet i romanen "Sinnenas tid" och i den dagbok som på ett råare och mörkare sätt beskriver samma kärleksaffär.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Pandemilitteratur, krig och nya ukrainska röster. Från Nobelpris och autofiktion till Augustpriset och frågan om svensk litteratur blivit för tråkig? P1 Kulturs panel guidar till litteraturåret 2022. LINA KALMTEG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Fri" av Lea Ypi, roman, övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag."Paradais" av Fernanda Melchor, roman, övers. Hanna Nordenhök. Tranan."Flicka, 1983" av Linn Ullmann, roman, övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.ANNA TULLBERG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Åsnesommar" av Andrea Abreu, roman, övers. Hanna Nordenhök. Nirstedt."Vargarna från evighetens skog" av Karl Ove Knausgård, roman, övers. Staffan Söderblom. Norstedts."De tysta satelliterna" av Clemens Meyer, novellsamling, övers. Ebba Högström. Ellerströms.FREDRIK WADSTRÖM TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Den längsta av resor" av Oksana Zabuzjko, essä, övers. David Szybek. Norstedts."Vargtimmen: berättelsen om de ukrainska flyktingarna" av Valerij Panjusjkin, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz."Rysslands förlorade seger" av Arkadij Babtjenko, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.VIVECA BLADH TIPSAR OM TRE BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER:"Vi ska ju bara cykla förbi" av Ellen Strömberg. Rabén & Sjögren."Bettan" av Marie Norin och Elisabet Ericsson, illustratör. Alfabeta förlag."Bästa friends forever" av Ellen Karlsson och Karin Cyrén, illustratör. Natur & Kultur.FLER TITLAR SOM NÄMNDES:"Kairos" av Jenny Erpenbeck (övers. Ulrika Wallenström, Albert Bonniers förlag), "Min är hämnden" av Marie NDiaye (övers. Ragna Essén, Natur & Kultur), "Barfotakvinnan" av Scholastique Mukasonga (övers. Maria Björkman, Tranan), "Bekännelser" av Domenico Starnone (övers. Helena Monti, Bazar), "Under Ukrainas öppna himmel", poesiantologi, redaktörer Mikael Nydahl och Kholod Saghir (Ariel förlag), Februari  33 av Uwe Wittstock (övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt), Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist (Norstedts), Natten av Sara Gordan (Albert Bonniers förlag), Ixelles av Johannes Anyuru (Norstedts), Röda sirener av Victoria Belim (övers. Inger Johansson, Brombergs förlag), Detaljerna av Ia Genberg (Weylers förlag).ESSÄ: ANNIE ERNAUX MÖRKARE SIDANär Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset i litteratur pratades det mycket om hennes uppväxt- och tidsskildringar. Men skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson hittar i dagens essä från OBS en annan sida av författarskapet i romanen "Sinnenas tid" och i den dagbok som på ett råare och mörkare sätt beskriver samma kärleksaffär.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första den 18 mars 2020. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Så skaldade Esaias Tegnér i dikten Epilog vid magisterpromotionen 1820. Själv stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande klarhet i tanken. Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst, intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet. Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma litteraturvetare. Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom talekonsten retoriken vars verktyg inte förändrats nämnvärt under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar med andra ord sin intelligens och makt men också sin ärlighet. Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma sina luddiga tankar bakom en rökridå. Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken. Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia. Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok A history of ambiguity oroades redan de gamla grekerna av språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar ambiguity, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt. Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons ögon inser man dock snart att den primärt uppfattats som en språklig brist. Ja, mer än så som en moralisk brist, något i grunden ont. I bästa fall som något artificiellt och kokett, i värsta fall som ett medel för att lura och bedra. Det är inte svårt att förstå varifrån denna syn på tvetydigheten som lögnens sängkamrat kommer. Det räcker med att tänka på valfri politiker som frågas ut av en journalist. Politiskt snömos, till intet förpliktigande, är en form av språklig kurragömmalek som kan driva den mest tålmodiga åhörare till vansinne. Eller tänk på det moderna politikerfenomen som kallas dog whistling, hundvisslande. Att ägna sig åt dog whistling är att göra en utsaga som största delen av befolkningen uppfattar på ett visst sätt, samtidigt som en tilltänkt målgrupp uppfattar den som något riktat specifikt till dem. Dog whistling är framför allt en fruktbar metod när det kommer till att saluföra åsikter som inte anses rumsrena, exempelvis när en politiker vill tilltala en grupp med rasistiska åsikter utan att för den skull kunna bli beskylld för rasism. Överlag står tvetydigheten inte särskilt högt i kurs idag. Kanske beror det på det alltmer polariserade debattklimatet. Fel ordval kan lätt placera en på fel sida om en politisk gräns, och därför är det av största vikt att undanröja alla eventuella risker för missförstånd. Klicksamhällets minskade förmåga till djupläsning kan också sägas ha satt tvetydigheten på efterkälke. För att nå ut i bruset av röster gäller det att uttrycka sig kort, kärnfullt och enkelt. Men till vilket pris? En som ansåg att tvetydigheten tvärtom var en viktig och berikande språklig funktion var litteraturkritikern och poeten William Empson, vars bok Seven types of ambiguity från 1930 blev ett betydelsefullt verk för den nykritiska skolan. Empson uppfattade tvetydigheten som konstnärligt och mänskligt värdefull, om än notoriskt svår att definiera och studera. De sju sorternas tvetydighet Empson listar beskrivs som kvaliteter hos texten som inte nödvändigtvis är medvetna drag från författarens sida. Tvetydigheten kan, på freudianskt manér, dyka upp som ett oanmält besök från författarens omedvetna som en konsekvens av motstridiga åsikter och känslor eller uppstå i efterhand, hos läsaren. Den självständighet i språket som tvetydighetens belackare fruktar ser han i stället som språkets, och litteraturens, främsta styrka. Språket är inte bara ett sätt för oss att förmedla det vi redan vet och tänkt, det är också en spegel i vilken vi kan få syn på det vi inte visste att vi ville säga eller höra eller läsa. Jag vill mena att han har rätt. Parallellt med hyllandet av det tydligt sagda har människan trots allt alltid dragits till det svårtydda och komplexa. Inte som flugor mot ljuset, utan tvärtom ut i dunklet. Vördnaden inför mystiker och orakel, det teologiska studiet av religiösa texter och det litteraturvetenskapliga studiet av modernistisk dikt har detta gemensamt: En längtan efter att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, genom språket. Det finns naturligtvis tillfällen då språklig entydighet och klarhet är av största vikt, låt säga i ett testamente eller ett recept på sockerkaka. Eller för all del, i en akademisk uppsats. Ibland måste man helt enkelt ta kontroll över språket och tvinga det till lydnad. Men ibland måste vi nog också våga bejaka tvetydigheten. Det dunklet sagda behöver inte vara ett tecken på lathet eller ohederlighet, det kan helt enkelt vara ett tecken på ödmjukhet. Ett erkännande av den mångfacetterade och snåriga upplevelsen det är att tänka och agera som människa. Ett sätt att försöka bringa reda också i det dunkelt tänkta, som om vi ska vara helt ärliga faktiskt utgör en betydande del av den mänskliga tankeverksamheten. Amanda Svensson, författare Litteratur Anthony Ossa-Richardson: A history of ambiguity. Princeton university press, 2019.

Hör våra litteraturexperter om vart vindarna blåser inför tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur 2022. Samtal med Lina Kalmteg, litteraturredaktör, och Marie Lundström, programledare för Lundströms bokradio. "THE STRANGLERS ÖVERLEVDE FÖR ATT VI BRÖT MED PUNKEN"Som ett av få band från det sena 70-talets brittiska punkvåg har The Stranglers fortsatt spela genom decennierna. I veckan gör de tre stopp i Sverige på sin pågående turné. Att de blev bandet som överlevde punken handlar ironiskt nog om att de blev utfrysta från scenen och blev tvungna att hitta en egen väg. Det berättar basisten Jean Jaques Burnel. ESSÄ: ATT VARA MÄNNISKA ÄR ATT VARA TVETYDIG Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson i dagens essä.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Eftersom Lyra är höggravid har Gästabudet en tillfällig paus. Resterande tre fjärdedelar av podden sammanstrålar informellt under en regnbåge på Djurgården. Tillsammans med förbipasserande författare talar vi om vad vi har läst i sommar. Dessutom berörs en bortglömd svensk statsminister, det allmänna normaluppförandets jättebörda samt kampen mellan ljusalven Amanda Svensson och svartalven Mikaela Blomqvist. Med Victor Malm, Rebecka Kärde, Mikaela Blomqvist, Jerker Virdborg, Malte Persson, Amanda Svensson, Jack Werner och Torbjörn Nilsson.

Mödrarnas söndag av Graham Swift är en roman som lyssnarna gärna vill höra en bokcirkel om. UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) och Amanda Svensson läste boken två gånger och sen var de redo att möta Marie Lundström för ett bokcirkelsamtal om kärlek, romanuppbyggnad och meningen med livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mödrarnas söndag är en kortroman som utspelar sig i mellankrigstidens England. Föräldralösa Jane Fairchild jobbar som husjungfru hos en välbärgad familj på landsbygden och en söndag om året får tjänstefolket ledigt för att resa hem till sitt barndomshem, till sin mor. Romanen utspelar sig under en enda söndag, den 30 mars 1924. Jane har inget föräldrahem utan hon tar cykeln hem till sin älskare som är son i huset på granngodset.Mödrarnas söndag - kortromanen som blev långfilmMödrarnas söndag är översatt av Hans-Jacob Nilsson och kom ut på svenska 2017. 2016 kom "Mothering Sunday: A Romance". 2021 blev romanen film på bio.Graham Swift tilldelades Bookerpriset 1996 för "Sista beställningen" som kom på svenska 1997.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Mödrarnas söndag av Graham Swift är en roman som lyssnarna gärna vill höra en bokcirkel om. UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) och Amanda Svensson läste boken två gånger och sen var de redo att möta Marie Lundström för ett bokcirkelsamtal om kärlek, romanuppbyggnad och meningen med livet. Mödrarnas söndag är en kortroman som utspelar sig i mellankrigstidens England. Föräldralösa Jane Fairchild jobbar som husjungfru hos en välbärgad familj på landsbygden och en söndag om året får tjänstefolket ledigt för att resa hem till sitt barndomshem, till sin mor. Romanen utspelar sig under en enda söndag, den 30 mars 1924. Jane har inget föräldrahem utan hon tar cykeln hem till sin älskare som är son i huset på granngodset.Mödrarnas söndag - kortromanen som blev långfilmMödrarnas söndag är översatt av Hans-Jacob Nilsson och kom ut på svenska 2017. 2016 kom "Mothering Sunday: A Romance". 2021 blev romanen film på bio.Graham Swift tilldelades Bookerpriset 1996 för "Sista beställningen" som kom på svenska 1997.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

PODDTEATER: INSTAGRAM FÖR BLINDA av Amanda Svensson. Vilken funktionsvariation ger flest följare på Instagram? En pjäs om bekräftelsebehov, sociala medier och att balansera på gränsen. Amanda Svensson är kulturskribent, översättare, dramatiker och författare. För Uppsala stadsteaters räkning har hon översatt ”Tre vintrar”. Hennes senaste bok ”Ett system så magnifikt att det bländar” fick stor uppmärksamhet. Regi: Lucas Krüger och Mathilda von Essen Medverkande: Emelie Falk, Moa Silén, Siri Fagerudd Jingel: Filip Ekestubbe Ljudtekniker: Thomas Hedquist och Ulrik Ågren Mix: Elin Rosenberg Uppsala stadsteater gör drama i poddformat! Avnjut ett drama i trädgårdslandet. Lyssna på teater på bussen, när du städar badrummet, under en regnig promenad eller helt enkelt när och var du vill. uppsalastadsteater.se/poddteater/

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson Almestad undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019. Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag. Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren upptagen med annat samtidigt ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt? Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så. I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för. Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron. Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning. Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext. Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Källor Bokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018. Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice OConnor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019. Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018. Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it? Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018. Omnämnda romaner: Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019. Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019. Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019. Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019.Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag.Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt?Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så.I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för.Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron.Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning.Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext.Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor.Elin Grelsson, författare och kritikerKällorBokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018.Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O'Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019.Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018.”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018.Omnämnda romaner:Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019.Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019.Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019.Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

I första avsnittet 2021 dyker vi ner i Ali Smiths Vinter – en roman som genomskådar samtiden! I blickfånget har romanen en familj som präglas av två systrars gräl. Vi snårar in oss i jultraditioner, Shakespeare och Brexit men går också igång på hoppingivande Lux som kommer med alla viktiga lärdomar. Förutom Vinter pratar vi om Ali Smiths hela årstidskvartett och How to be both, En julsaga av Charles Dickens, Cymbeline av William Shakespeare och Landet som äter sig självt av Charlotte Buxton. Därtill nämner vi Dröm natten till idag: av Anna Järvinen, Samlade verk av Lydia Sandgren, Madonna av Sara Villius, Får jag följa med dig hem av Marie Aubert, Katrina av Sally Salminen, Konturer av Rachel Cusk, Argonauterna av Maggie Nelson och Sveriges Radios OBS-essä "Att vara människa är att vara tvetydig" av Amanda Svensson. llustration och grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Andreas Nordell. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Svenska kulturfonden för understöd.

I dagens program håller vi en queerlitterär salong och ägnar oss åt utgivningen av den litteratur med queer-tema som kommit under året . Vilka var höjdpunkterna? Sebastian Lönnlöv, bibliotekarie och skribent med bloggen Tekoppens  tankar/Skeva sidor och Anna Hellgren, kritiker på Expressen utser årets höjdpunkter. Vi pratar med författarveteranen Mian Lodalen. Hennes senaste romanen Lisa och Lilly är den första i en historisk romansvit om hur homosexuella i Sverige har haft det under de senaste hundra åren. Hur har hon mottagits för sina romaner sen Smulklubbens skamlösa systrar som kom 2003? Debutanten Anna Nygren, dramatiker och textilkonstnär, skriver om kärlek på lite avstånd eller mer i fantasin i Hunger. Hon talar om ett flickskap där åtrå och kärlek har sitt centrum i dagdrömmarna. Det vill vi veta mer om. Vi möter också Danny Ramadan, kanadensisk-syrisk författare vars prisbelönta The clothesline swing ännu inte finns på svenska och Khaled Alesmael, svensk-syrisk författare vars En port till havet - brev från arabiska bögar nyligen kommit ut. Caroline Farberger beslöt för tre år sedan att projektleda sin transition och blev folkkärt hyllad för att som VD på ett stort företag kommit ut som Caroline. Nu har tre år gått och boken Jag, Caroline - yrkeskvinna och familjefar är ute. Vi undrar om det är klart nu, eller? Dessutom tipsar Lisa Bergström om en lesbisk rom-com i julmiljö. som är ny för året: Happiest season. Årets höjdpunkter Enligt vår tvåhövdade kritikerkår bestående av Sebastian Lönnlöv och Anna Hellgren stack dessa böcker ut under året. Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden. Roman. Natur och Kultur. Översättning: Andreas Lundberg. Johan Hilton: Vi är Orlando : en amerikansk tragedi. Sakprosa. Natur och Kultur. Ylva Karlsson: Månen, varelsen och jag. 6-9 år. Rabén och Sjögren. Hanna Rajs Lara: Under månen. Lyrik. Bonniers. Anneli Furmark: Gå med mig till hörnet. Serieroman. Ordfront. Eva-Stina Byggmästar: Vox Amoris. Lyrik. Marginal förlag. Wibke Brueggemann: Lycka är för losers. Unga vuxna. Natur och Kultur. Översättning: Amanda Svensson. Programledare: Roger Wilson Producent: Minna Grönfors

En av världens mest kända arkitekter gör hus i trä och papprör som utmanar formerna. Hans vision är att bygga med kärlek för att hjälpa människor i katastrofområden. Möt Shigeru Ban. Om man bygger med omsorg blir husen ofta älskade och då vill människor ha de kvar, säger Shigeru Ban till vår reporter Cecilia Blomberg i del fyra av P1 Kulturs reportageserie om arkitektur och hållbarhet. DET REGNAR MELODIFESTIVALARTISTER En melloartist i timmen och åtta om dagen avslöjas under tre dagar. Hur gångbart är konceptet? Och kan Sveriges Radios melodifestivalkommentator Carolina Norén övertyga dagens skeptiske programledare Gunnar Bolin om att Melodifestivalen är intressant rent musikaliskt och inte bara en härlig show och ett tv-spektakel? OBS-ESSÄN: ATT VARA MÄNNISKA ÄR ATT VARA TVETYDIG Visst är tydlighet och entydighet bra, i vissa sammanhang, men om vi ska tala om litteratur och om vad det innebär att vara människa, så måste vi våga uttrycka oss tvetydigt. För detta pläderar författaren Amanda Svensson i dagens essä, som är en repris från i våras. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Anna Tullberg 

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första den 18 mars 2020. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Så skaldade Esaias Tegnér i dikten Epilog vid magisterpromotionen 1820. Själv stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande klarhet i tanken. Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst, intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet. Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma litteraturvetare. Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom talekonsten retoriken vars verktyg inte förändrats nämnvärt under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar med andra ord sin intelligens och makt men också sin ärlighet. Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma sina luddiga tankar bakom en rökridå. Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken. Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia. Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok A history of ambiguity oroades redan de gamla grekerna av språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar ambiguity, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt. Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons ögon inser man dock snart att den primärt uppfattats som en språklig brist. Ja, mer än så som en moralisk brist, något i grunden ont. I bästa fall som något artificiellt och kokett, i värsta fall som ett medel för att lura och bedra. Det är inte svårt att förstå varifrån denna syn på tvetydigheten som lögnens sängkamrat kommer. Det räcker med att tänka på valfri politiker som frågas ut av en journalist. Politiskt snömos, till intet förpliktigande, är en form av språklig kurragömmalek som kan driva den mest tålmodiga åhörare till vansinne. Eller tänk på det moderna politikerfenomen som kallas dog whistling, hundvisslande. Att ägna sig åt dog whistling är att göra en utsaga som största delen av befolkningen uppfattar på ett visst sätt, samtidigt som en tilltänkt målgrupp uppfattar den som något riktat specifikt till dem. Dog whistling är framför allt en fruktbar metod när det kommer till att saluföra åsikter som inte anses rumsrena, exempelvis när en politiker vill tilltala en grupp med rasistiska åsikter utan att för den skull kunna bli beskylld för rasism. Överlag står tvetydigheten inte särskilt högt i kurs idag. Kanske beror det på det alltmer polariserade debattklimatet. Fel ordval kan lätt placera en på fel sida om en politisk gräns, och därför är det av största vikt att undanröja alla eventuella risker för missförstånd. Klicksamhällets minskade förmåga till djupläsning kan också sägas ha satt tvetydigheten på efterkälke. För att nå ut i bruset av röster gäller det att uttrycka sig kort, kärnfullt och enkelt. Men till vilket pris? En som ansåg att tvetydigheten tvärtom var en viktig och berikande språklig funktion var litteraturkritikern och poeten William Empson, vars bok Seven types of ambiguity från 1930 blev ett betydelsefullt verk för den nykritiska skolan. Empson uppfattade tvetydigheten som konstnärligt och mänskligt värdefull, om än notoriskt svår att definiera och studera. De sju sorternas tvetydighet Empson listar beskrivs som kvaliteter hos texten som inte nödvändigtvis är medvetna drag från författarens sida. Tvetydigheten kan, på freudianskt manér, dyka upp som ett oanmält besök från författarens omedvetna som en konsekvens av motstridiga åsikter och känslor eller uppstå i efterhand, hos läsaren. Den självständighet i språket som tvetydighetens belackare fruktar ser han i stället som språkets, och litteraturens, främsta styrka. Språket är inte bara ett sätt för oss att förmedla det vi redan vet och tänkt, det är också en spegel i vilken vi kan få syn på det vi inte visste att vi ville säga eller höra eller läsa. Jag vill mena att han har rätt. Parallellt med hyllandet av det tydligt sagda har människan trots allt alltid dragits till det svårtydda och komplexa. Inte som flugor mot ljuset, utan tvärtom ut i dunklet. Vördnaden inför mystiker och orakel, det teologiska studiet av religiösa texter och det litteraturvetenskapliga studiet av modernistisk dikt har detta gemensamt: En längtan efter att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, genom språket. Det finns naturligtvis tillfällen då språklig entydighet och klarhet är av största vikt, låt säga i ett testamente eller ett recept på sockerkaka. Eller för all del, i en akademisk uppsats. Ibland måste man helt enkelt ta kontroll över språket och tvinga det till lydnad. Men ibland måste vi nog också våga bejaka tvetydigheten. Det dunklet sagda behöver inte vara ett tecken på lathet eller ohederlighet, det kan helt enkelt vara ett tecken på ödmjukhet. Ett erkännande av den mångfacetterade och snåriga upplevelsen det är att tänka och agera som människa. Ett sätt att försöka bringa reda också i det dunkelt tänkta, som om vi ska vara helt ärliga faktiskt utgör en betydande del av den mänskliga tankeverksamheten. Amanda Svensson, författare Litteratur Anthony Ossa-Richardson: A history of ambiguity. Princeton university press, 2019.

Anne Cathrine Straume anmelder romanen "Et system så storslått at man blendes" av Amanda Svensson.

Två ungdomar möts vid Sveriges sydspets. En berättelse full av bultande tonårslängtan och ångest. Läst av skådespelaren Marall Nasiri. Inläsningen är en del av Dramaten läser noveller, ett samarbete med förlaget Novellix. Du hittar fler inlästa noveller på dramaten.se och novellix.se.

Tänk om USA hade lierat sig med Nazityskland? Det händer i Philip Roths roman Konspirationen mot Amerikasom utspelar sig i en alternativ version av 1940-talets USA. Nu har den blivit TV-serie! Det har varit premiär för HBOs nya "The plot against America" och författaren Ola Larsmo medverkar i dagens P1 Kultur för ett samtal om den, men också om andra kontrafaktiska skildringar, det vill säga alternativhistoriska berättelser. Vad hade till exempel hänt om Tyskland gått segrande ur andra världskriget? Eller om Romarriket aldrig gått under? Hör också den kände TV-serieskaparen David Simon - som bland annat ligger bakom den legendariska "The Wire" - och som nu gjort miniserien som bygger på Roths roman. STANNA KVAR HEMMA OCH BESÖK EN UTSTÄLLNING När coronaviruset har tvingat kulturinstitutionerna att stänga och dessutom satt stopp för eventuella weekend- eller påskresor till storstäder med inplanerade museibesök, erbjuder ändå nätet möjligheter till att se berömda konstverk. Häng med på rundtur under ledning av P1 Kulturs Cecilia Blomberg. Länkar längst ner i artikeln MER KARANTÄNKULTUR Och P1 Kultur fortsätter att ge tips och förslag på kulturupplevelser att ägna sig åt från soffan. OBS-ESSÄN: ATT VARA MÄNNISKA ÄR ATT VARA TVETYDIG Ibland kan det kanske kännas som att vi lever i förenklingens tidepok, där bara ett budskap åt gången får plats. I dagens OBS menar författaren Amanda Svensson att det förstås i vissa sammanhang är bra med tydlighet och entydighet, men om vi ska tala om att vad det innebär att vara människa så måste vi våga uttrycka oss tvetydigt. Programledare: Roger Wilson Producenter: Mattias Berg och Maria Götselius - - - LÄNKAR TILL SAJTERNA CECILIA BLOMBERG TALAR OM: https://www.youtube.com/watch?v=EFHPAbHaoqk https://smarthistory.org/ https://www.youtube.com/channel/UCrO6kW3nA2NGZdGPkAy_bQw Filmen Ensam på Louvren som finns i både fransk och engelsk version: https://www.youtube.com/watch?v=z7tX9eeojZY&t=71s Satsningen Youtubers på Louvren t ex: Cyrus Norht om Kvinnan på Louvren från Venus skulpturer till att lyfta fram viktiga kvinnliga konstnärer mindre kända för den större publiken som Élisabeth Vigée Le Brun som gjorde många porträtt av Marie Antoinette som också beskyddade henne. https://www.youtube.com/watch?v=pb_bEPllo04

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Glesbygdskildringar, tillståndslitteratur och metaforiska landskap står på agendan i Samtal med vänners sjätte avsnitt, "Inlandet", då vi diskuterar Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror” och Elin Willows ”Inlandet”. Hanna reflekterar över sin egen uppväxt på landet och Kaneli önskar att Jana Kippo ibland skulle skärpa sig. I avsnittet nämner vi "Inlandet" av Elin Willows, "Jag for ner till bror" och "Vi for upp med mor" av Karin Smirnoff, "Arv och miljö" av Vigdis Hjorth, "Svinalängorna" och "Bomullsängeln" av Susanna Alakoski, kolumnen "Låt inte storytelling döda den stora berättelsen" av Amanda Svensson och teveserien Twin Peaks. Foto: Eetu Laine, grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Oskar Pullinen. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Konstsamfundet för understöd.

Hur långt ifrån varandra kan en familj komma innan den upphör att höra ihop? Den frågan ställer sig Amanda Svensson i sin nya roman. En stort upplagd familjeberättelse om tre syskon som försöker nå varandra i en värld som blivit alltmer splittrad. Amanda Svensson talar med Lotta Fång. Medarrangör: Norstedts

Triangeldrama, sköra flickor och en värld bortom realismen. ”Välkommen till den här världen” är det fjärde avsnittet av podden Samtal med vänner. Den här gången är det Amanda Svenssons sätt att utmana fiktionens ramar som står i fokus. Hanna påstår att Svenssons romaner är modiga och Kaneli reflekterar över hur hon som yngre fascinerats av pretentiösa citat. * I det fjärde avsnittet nämner vi: "Ett system så magnifikt att det bländar", "Allt det där jag sa till dig var sant", "Välkommen till den här världen", "Hey Dolly" och novellen "Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån" av Amanda Svensson, "Darling river" av Sara Stridsberg, ”Svindlande höjder” av Emily Brontë och låten "Magiskt men tragiskt" av Håkan Hellström. * Foto: Eetu Laine, grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Oskar Pullinen. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Konstsamfundet för understöd.

Karin har lyssnat på Gå förlorad av Agnes Lidbäck och rannsakar sig själv. Peppe känner sig övergiven av Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. Vi pratar vidare om likheten mellan The Subtle Art of Not Giving a F**k av Mark Manson och Buddhas läror, om finkultur vs. GoT-säsongspremiär och Jihdes senaste matlagningsfiaskon. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den längsta relation vi har i livet är den mellan syskon och är syskonen dessutom trillingar är förväntningarna på närhet stora. Ett ämne författaren Amanda Svensson som gästar P1 Kultur går djupt in i. SVT-dokumentären "Josefin Nilsson - Älska mig för den jag är" har väckt starka känslor. Filmen är gjord av Anna-Carin Pihl-Stenholm och handlar om sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson som dog för tre år. Och den berättar om den misshandel hon utsattes för under många år. I helgen var det demonstrationer utanför Dramaten i Stockholm, där den man som är dömd för misshandeln arbetar. Dessutom har en diskussion tagit fart där många i branschen uttalat sig. Gunnar Bolin kommenterar kulturinstitutionernas ansvar. Hur länge fortsätter en familj att vara en enhet? Den frågan undersöker Amanda Svensson i sin nya roman  "Ett system så magnifikt att det bländar". En stor familjeberättelse om tre syskon som också är trillingar och om deras liv i en alltmer splittrad värld. Amanda Svensson gästar P1 Kultur och pratar om sitt intresse för just syskons roll till varandra. Vi fortsätter uppladdningen inför Litteraturveckans festival i Växjö genom ett besök på Utvandrarnas Hus. Där håller museichefen Lennart Johansson på och tar fram en ny basutställning om migration. Jenny Teleman har träffat honom och snitslar sig också fram genom den nuvarande utställningen "Drömmen om Amerika" som just har fokus på den svenska Amerikamigrationen. Dessutom avslöjar vilka noveller som i år är nominerade till Sveriges Radios Novellpris. Marie Lundström har lyssnat på novellerna och kommer till studion och presenterar de fem tävlande bidragen. I dagens OBS-essä "Tre nyanser av skånska". skriver Marjaneh Bakthiari om språkets skiftningar beroende på grupp och sammanhang. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Cecilia Blomberg

I Equmeniakyrkan i Växjö firas gudstjänst andra söndagen i fastan med pastor Sara Mellergård och diakon Magdalena Gustafsson tillsammans med musiker. Under heIa fasteperioden lyfts klimatfrågan. Du kan lyssna på eller ladda ner Sara Mellergårds predikan. Att avstå något i vardagen under fastan inför påsk som gagnar miljön. Det är tanken med klimatfastan i Equmeniakyrkan. Hjälp oss att våga gå en smalare väg , en annorlunda väg för att rädda människor och vår jord. Inte för vår skull utan för den här världens skull. Ur Sara Mellergårds predikan Våga leva annorlunda. Vad innebär det? Att vara en röst åt de som inte har en röst. Låt oss använda vår röst denna fastan för att berätta om hoppet vi har, vi tror att mötet med Jesus förvandlar mig, dig och hela vår värld. Ur predikan Texter: Romarbrevet 4:18 Första Samuelsboken 16:7  Inte vackrast i världen, Emil Jensen Musik: Härlig är jorden, psalm 297 (Bernhard Sevrin Ingemann. Svensk översättning Cecilia Bååth-Holmberg) Only hope (Jon Foreman) Goliat (Laleh Pourkarim, Gustaf Thörn) Mod (Ellen Vingren, John Vingren, Jenny Wahlström, Emil Sydhage, Mattias Martinsson) För den här världens skull (Brian Johnson, Jeremy Riddle, Joel Taylor. Svensk översättning Ellen Vingren, Jenny Wahlström) Skapelsens Herre (Josefine Gniste) Hosianna (Kirk Franklin) Medverkande: Sara Mellergård, pastor Magdalena Gustafsson, diakon, sång John Lindar, pastor, gitarr Jennie Ellström, körledare Sara Fransson, bas Simon Olaison, fiol Robert Widmark, trummor, klimattips David Petersson, piano Samuel Petersson, gitarr, sång Lina Logren, sång Amanda Svensson, textläsning Producent: Ingrid Elfstråhle Tekniker: Kristoffer Hjälmberg och Magnus Larsson Sveriges Radio Blekinge liv@sverigesradio.se

Det skiljer ett århundrade dem emellan. Men Anna Thulin läser samman journalistkollegorna Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, och frågar: Hur kan man leva fullt ut? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Journalistyrket har alltid förknippats med frihet. Och även om verkligheten ofta består av slimmade redaktioner, osäkra arbetsförhållande, låga frilansarvoden och näthat så lever drömmen. Kanske inte minst för kvinnor. Frihetstörsten präglar den svenska pionjärjournalisten Ester Blenda Nordström, som levde kring förra sekelskiftet, såväl som den samtida skribenten Ariel Levy, stjärnreporter på tidskriften The New Yorker. Men trots likheterna så ska man inte förminska värdet av 100 år. De levde de under radikalt olika förutsättningar Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Ester Blenda Nordström var lika delar äventyrare och journalist. Hennes liv var som en rysk docka, med flera liv inuti varandra. I Fatima Bremmers personliga och djupgående biografi, som tilldelades Augustpriset 2017 i fackklassen, kan man läsa om hur hon tog anställning som piga för att kunna skriva om pigornas tuffa arbetsvillkor. Blev en av de få fastanställda pennskaften som journalistkvinnorna kallades. Hon arbetade som lärarinna hos samerna, levde i skuggan av en vulkan på den ryska halvön Kamtjatka, räddade flera byar från hungersnöden under finska inbördeskriget, reste med svenska emigranter till drömmarnas land på andra sidan Atlanten. Fatima Bremmers biografi heter Ett jävla solsken. Det var så Ester Blenda kallades av sina nära och kära: ett jävla solsken. Ytterligheterna personifierad. Men framförallt utstrålade hon just frihet. Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Hon drack också, för ofta och för mycket, och det var spriten och opiumkakorna hon slutligen dog av. Det var som om hon hade bråttom att leva. Samma livslust känner jag igen hos Ariel Levy, som skrivit den självbiografiska boken När reglerna slutat gälla. Hon bor med sin fru på Manhattan och har ett liv fullt av lyxiga middagar och resor. Till skillnad mot hur det var för tidigare generationer är allt möjligt, säger hon. Att resa till andra sidan jorden, skriva ett reportage på sin bärbara dator och facetajma med partnern. Och till skillnad mot Ester Blenda Nordström, vars stora kärlek till en kvinna var olaglig, kunde Ariel Levy gifta sig med sin partner. De kunde till och med skaffa barn med hjälp av insemination.  Men varför nöja sig med att hemmets fyra väggar när hela världen väntar? Bara ett litet äventyr till, tänker Ariel Levy och bokar en reportageresa till Mongoliet när hon är gravid i femte månaden. Där tar det stopp. Ensam på hotellrummet krystar hon ut den för tidigt födda sonen. Han lever ett ögonblick, sedan håller hon hans döda kropp i sin famn. Ett liv kan vara just så kort att det ryms inom ett par andetag. Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte?   Det är såklart ingens fel. Missfallet beror varken på att hon flög eller reste, läkarna intygar att det hade hänt ändå. Men händelsen väcker många tankar hos Ariel Levy. I sorgen över sitt förlorade barn ryms också en annan sorg: Kan vi verkligen få allt? frågar hon sig efteråt. Vi kvinnor har kämpat för rättigheter i århundraden och har äntligen nått en tid när alla möjligheter ligger öppna. Ja, inte alla möjligheter och inte för alla men ändå. Känslan är den att man bara behöver sträcka ut handen för att vidröra solen. Känna värmen. Förtrollas av hettan. Det är både ett löfte och ett hot. Sträck ut handen, men om du bränner dig är det ditt eget fel.  I SVT-serien We cant do it från 2017 pratade unga kvinnor om utbrändhet. Det borde ha varit tungt att se, men de intervjuades ambitioner var så fängslande. De trodde och kände att de kunde göra allt. De ville gripa alla chanser. Är det så fel då? Är det alltid individen som måste välja och skapa en rimlig livssituation, eller är det samhällsstrukturer som bör förändras? Jag tror att man måste hålla båda tankar i huvudet samtidigt. Att frånsäga individen ansvar och handlingsutrymme för sitt eget liv är förminskande, men motsatsen, att ignorera strukturerna, är bara dumt och naivt. Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte? För att alla världens möjligheter låg inom räckhåll? Under min och Ariel Levys livstid har samhällets begränsningar luckrats upp. Inte minst kvinnor har långt större frihet än i början på förra seklet. Friheten ställer högre krav på individen att själv känna av sina begränsningar. Att tänka på vad vi vill ska rymmas i ett liv. För om valfriheten resulterar i att vi väljer allt, är det då verkligen en frihet? Nej, fri är bara den som kan välja bort, som kan inse inse skillnaden mellan grundläggande behov och ytliga drömmar och önskningar. Alla får inte allt: det är lika naturligt och oundvikligt som att vi alla ska dö Vad kan då sägas vara grundläggande behov? Att älska och bli älskad, skulle nog de flesta hålla med om. Likaså att ha tak över huvudet och mat på bordet. Men resandet som Ester Blenda Nordström, Ariel Levy och jag själv ofta har längtat efter vilka grundläggande behov handlar det egentligen om? Att vilja upptäcka och lära nytt, att slappna av och koppla bort? Nog är det behov som man kan uppfylla utan att behöva flyga till andra sidan jorden. En av de grundläggande lärdomarna man drar av att resa är att världen är stor och magnifik, skriver författaren Amanda Svensson i Expressen, apropå miljö och flygning. Hon fortsätter: I takt med att vi erövrat den tycks vi dock ha förlorat förståelsen för vad det faktiskt betyder: att världen är större än dig, större än mig. Som människa kan du inte äga den, den är ingen konsumtionsvara, den är inte ditt ostron, den kommer inte att sörja dig om du ibland stannar hemma på semestern. Ariel Levy intervjuade en gång en kolumnist på The New York Times och frågade om hon någonsin ville ha barn. Alla får inte allt, svarade hon kort. Till en början tyckte Levy att det kändes nedslående, som att erkänna sig besegrad. Men sedan förstod hon. Nu tycker jag att accepterandet av detta känns som en uppenbar och naturlig del av att utvecklas till en vuxen människa. Alla får inte allt: det är lika naturligt och oundvikligt som att vi alla ska dö. Jag tycker också det är en befriande tanke. Man får inte allt. Världen är inte ditt ostron. Man utgår från platsen där man befinner sig, använder de erfarenheter och kunskaper man har, söker friheten genom att välja och välja bort. Och med tanke på både Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, så tycks det kunna bli rätt häpnadsväckande liv ändå. Anna Thulin, journalist   Litteratur Fatima Bremmer: Ett jävla solsken. Forum, 2017. Ariel Levy: När reglerna slutat gälla. Översättning av Anna Lindberg. Natur och Kultur, 2017.

Utan Mary McCarthys roman "Gruppen", inget "Sex and the city" eller "Girls", brukar det heta. I vår ges skandalklassikern från 1963 ut i nyöversättning. Mary McCarthys roman "Gruppen" börjar på ett bröllop. Tjejgänget sitter i bänkarna, inte säkra på att det här är rätt bröllop eller rätt karl för väninnan Kay som beskrivs så här: "Från en blyg, söt, något rundlagd Utah-tjej med svart, glänsande hår och hy som en nyponros, aktiv i hockeyklubben och kyrkokören och slav under stora, åtsittande bysthållare och kopiösa menstruationer, till en smal, extremt driven, bestämd ung kvinna klädd i snickarbyxor, sweatshirt och gymnastikskor". Romanen har nu kommit i en nyöversättning av Amanda Svensson. Vad säger historien idag och hur har den inspirerat populärkulturens efterföljande tjejgäng? Kritiksamtal med Annelie Dufva och Karin Arbsjö. Programledare är Lisa Wall. Kulturredaktionen

I säsongens första Båtlivet handlar det om kompasser, båtstölder och en seglande gymnasieskola. I säsongspremiären av Båtlivet i P4 möter vi ungdomarna som har världshaven som klassrum under delar av läsåret. Vi hör läraren Alice Engbom och eleverna Sofia Philipson och Amanda Svensson på Öckerö seglande gymnasieskola. Vi får också träffa Erik Sandberg med det ovanliga och viktiga yrket kompassjusterare och han berättar vad som krävs för att man ska kunna lita på sin kompass. Dessutom handlar det om projektet Båtsamverkan där båtägare, hamnpersonal och Polisen samarbetar för att minska stölderna av båtar och motorer. Anders Gustavsson och Niklas Stenberg i Tånguddens småbåtshamn och polisen Tomas Andersson berättar hur de gör för att minska båtstölderna. Programledare är Malin Avenius och Håkan Svensson.

Vi har kommit till slutet på en era, och det här är det allra sista avsnittet av "Allt vi säger är sant". Det handlar om avslut. Har vi några favoritslut på böcker? Varför är vi så spoilerkänsliga nu för tiden? Hur tänker vi själva när vi skriver slut?  Och varför i hela friden tänker vi lägga ner podden?Lyssna direkt här, genom att trycka play: Eller ladda ner mp3-filen här. Vi finns också på iTunes!I avsnittet nämns följande böcker:Svensk synd, av Martin Jern, Rabén & Sjögren.Allt det där jag sa till dig var sant, av Amanda Svensson, Norstedts.Djupa Ro, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Det är så logiskt alla fattar utom du, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Den allvarsamma leken, av Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers.Det går an, Carl Jonas Love Almqvist.Jellicoe Road, av Melina Marchetta, Gilla böcker.The fault in our stars, av John Green, Bonnier Carlsen.Låt vargarna komma, av Carol Rifka Brunt, Gilla böcker.Ivar träffar en stegosaurus, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Eddie får en lillebror, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Gul utanpå, av Patrik Lundberg, Rabén & Sjögren.Hungerspelen, av Suzanne Collins, Bonnier Carlsen.En sekund i taget, av Sofia Nordin, Rabén & Sjögren.Och hurra och tack och puss och kram till alla som lyssnat, hejat, varit gäster och engagerat sig i podden under de nästan tre år som den funnits. Vi gillar er!

Just när ni trodde att ni var av med oss för gott är vi tillbaka med... kanske det roligaste avsnittet hittills? Det handlar om författardrömmar. Vi har läst Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant, och pratar skrivande med 19-åriga Johanna Vinter. Dessutom listar vi våra allra bästa skrivtips till dig som drömmer om att skriva en egen bok och Per reciterar en låttext av Asta Kask.Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play: Eller ladda ner mp3-filen här. Vi finns också på iTunes.I avsnittet nämner vi de här titlarna:Allt det där jag sa till dig var sant, av Amanda Svensson, Norstedts.Hey Dolly, av Amanda Svensson, Norstedts.Välkommen till den här världen, av Amanda Svensson, Norstedts.Ett moln i byxor, av Vladimir Majakovskij.Sherlock Holmes versus Professor Moriarty, av Sir Arthur Conan Doyle. Övers. Charlotte Hjulström, Bakhåll förlag.Anna d'Arc, av Mårten Sandén, Rabén & Sjögren.Här ligger jag och blöder, av Jenny Jägerfeldt (och alla hennes andra böcker), Gilla böcker.Allt jag säger är sant, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.The fault in our stars (Förr eller senare exploderar jag), av John Green. Övers. Ylva Stålmarck, Bonnier Carlsen.Syskonkärlek, av Katarina von Bredow, Rabén & Sjögren.Att skriva - en hantverkares memoarer, av Stephen King, Bra böcker.Om konsten att läsa och skriva, av Olof Lagerkrantz, Wahlström & Widstrand.Konsten att skriva en bästsäljare, av Lina Wennersten och Katarina Lagerwall, Alfabeta.Skriv om och om igen, av Ylva Karlsson och Katarina Kuick, X Publishing.Writing the breakout novel, av Donald Maass.Glaskupan, av Sylvia Plath, övers. Christina Liljencrantz, Albert Bonniers.Gentlemen, av Klas Östergren, Albert Bonniers.Alla Christoffer Carlssons deckare, till exempel Den osynlige mannen från Salem, Piratförlaget.Och så pratar vi om två låtar också:Fri av Asta Kask, och Betongbarn av Strebers.

Inspirerad av Johan Svedjedals nya essäbok "Ner med allt?" om revolt och svensk protestlitteratur 1965-1975 tar Lundström denna vecka tag i kampen. Mikael Wiehe berättar om låttexten till proggrörelsens hit Vem kan man lita på och författarna Theodor Kallifatides och Karolina Ramqvist läser om en av sjuttiotalets snackisromaner om nya samlevnadsformer: Per Wästbergs Luftburen från 1969. Den politiska kampen har alltid haft sin egen retorik. Men språkbruket kan kanske överföras till andra områden i livet? I något så ovanligt som en prisad bladvändare om cancer, boken Lidandets konung av Siddhartha Mukherjee, ser vi med författaren Fredrik Sjöbergs hjälp hur vetenskapens kamp mot cancern kan liknas vid kriget mot terrorismen. Vi möter också författaren Amanda Svensson och pratar om kampen att frigöra sig från sin bakgrund och bli sin egen. Programledare: Marie Lundström Producent: Amanda Rydman

Romanerna Hey Dolly och Välkommen till den här världen är dränkta i en lång rad musikreferenser. Men Amanda Svenssons relation till musik är inte helt okomplicerad berättar hon för Mats Almegård. Amanda Svensson är författare och kulturjournalist. Den skönlitterära debuten Hey Dolly (2008) möttes av mycket fin kritik. Detsamma gällde uppföljaren Välkommen till den här världen som blev nominerad till Augustpriset år 2011. Året efter nominerades hon till DN:s kulturpris i kategorin litteratur. Här berättar Amanda Svensson bland annat om hur svårt det kan vara att berätta för andra om vilken musik som är bra och varför hon tycker så mycket om Karlsson på taket. Programmets poddversion innehåller extramaterial där Amanda berättar om sin relation till Per Gessle och Gyllene Tider. Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden. Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

Andras uppmärksamhet är en viktig näringskälla under vinterns hårda levnadsförhållanden. Så lyder den allmänna rekommendationen nummer 3 från Folkhälsomyndigheten i romanen Välkommen till den här världen:. Biblioteket riktar uppmärksamhet mot bokens författare Amanda Svensson. Hon berättar om att bo i Malmö och längta till Köpenhamn, om dj-drömmar och om att regissera bilden av sitt eget liv. Vi påminner också om den polske nobelpristagaren Czesaw Miosz. Bördig från Litauen, vuxen i Warszawa, diplomat i Washington och Paris, exil i Berkeley, och till sist repatrierad till Kraków, Polen. Och överallt en oavlåtligt och oersättligt nyfiken och livsbejakande poet. Redaktör: Anna Tullberg