Podcast appearances and mentions of kristina lindquist

Många vittnar just nu om en tid av multipla kriser i världen: Instabilitet, våld och osäkerhet. En vecka efter den värsta masskjutningen i svensk historia ställer vi frågan: Vad blir konstens roll i en tid av kris? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Samtal med Bokradions Marie Lundström, P2:s Britta Svanholm Maniette och P1 Kulturs kritiker Jenny Teleman.SALOME – SKANDALOPERAN SOM RITADE OM OPERAKARTAN NU PÅ MALMÖ OPERANär Richard Strauss opera Salome hade premiär i Dressden 1905 var skandalen given: triangeldramat mellan Herodes, dottern Salome och Johannes Döparen genomsyrades av incestuösa relationer och nekrofili; våld och åtrå; religion och erotik. Dessutom smyckat i musikaliska dissonaser. Samtidigt var succén ett faktum – operan blev lika eftertraktad av publiken som den blev motarbetad av operacensuren. Nu spelas den på Malmö Opera. Samtal med DN:s kritiker Kristina Lindquist och Tobias Lund, kritiker på Sydsvenskan. HAR DET GÅTT INFLATION I STÅENDE OVATIONER? Hur bra måste en föreställning vara för att förtjäna en stående ovation? Vår reporter Jesper Cederberg ser hur den svenska operapubliken allt som oftast studsar upp i applåderna – även efter en helt okej föreställning. Samtidigt som operapubliken på kontinenten till och med gärna låter det höras om den är missnöjd med föreställningen. Har det gått inflation i stående ovationer i Sverige? ESSÄ: EVIGHETEN ÅTERKOMMER I NY SKEPNADJakten på evigt liv är gammal. Under 1900-talet fick idén nya former. Dan Jönsson ser en poäng i att hålla liv i evigheten.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

Vilket var årets genombrott och årets lustmord på scen? Varför pratade alla pengar och siffror? Vi utser förstås årets upplevelse med våra kritiker Jenny Teleman och Kristina Lindquist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I dagens P1 Kultur medverkar våra scenkonstkritiker Jenny Teleman och Kristina Lindquist för att sammanfatta teateråret 2024! Vilka debatter har präglat teatervärlden och vilken är årets stora trend? Och hur har den ekonomiska krisen märkts för publiken? Vi minns förstås också en av Teatersveriges verkliga giganter – Suzanne Osten – som gick bort i oktober.KRITIKSAMTAL: ”FEM SCENER NORÉN” PÅ DRAMATENVi ska också hinna med att prata om en av årets sista teaterpremiärer: regissören Marcus Öhrn har satt upp fem scener ur fyra olika Norénpjäser och gett alla skådespelare dockliknande masker och förvrängda röster. Hur funkar det och hur norénskt blir det egentligen? Jenny Teleman och Kristina Lindquist har båda sett premiären på Dramaten.ENKÄT: SÅ HAR LÅGKONJUNKTUREN SLAGIT MOT LANDETS TEATERSCENERInflation och ökade kostnader har slagit hårt mot teatern under året. P1 Kulturs reporter Axel Rosenberg har pratat med tre personer från olika delar av teatervärlden om hur ekonomin har påverkat dem – Freja Hallberg, som driver den nyöppnade scenen Konträr i Stockholm, Robert Uitto, vd för Länsteatrarna, och Björn Sandmark, vd för Göteborgs stadsteater.INTERVJU: SUZANNE OSTEN OM SUZANNE OSTENDramatikern, regissören, giganten Suzanne Osten gick bort den 28 oktober i år, efter över fem decennier i centrum av svensk scenkonst. Vi avslutar sammanfattningen av teateråret med att minnas hennes gärning med hennes egna ord, i intervjun som P1 Kulturs Lisa Bergström gjorde med Suzanne Osten 2021 i samband med att hennes självbiografi, "Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?" kom ut.REPORTAGE: BEN CRAMER BYTTE NASHVILLE MOT GÖTEBORG – NU KOMMER OLD SEA BRIGADES EP ”IF I ONLY KNEW” INSPELAD HÄRHäromdagen släpptes Old Sea Brigades EP "If I Only Knew". För fem år sedan bodde personen bakom det artistnamnet, den amerikanske musikern Ben Cramer, i Nashville i USA. Hans musik hördes i tv-serier som Grey's Anatomy, och han skrev låtar till andra artister. Men livet ville annorlunda. Numera bor han på svenska västkusten, i Göteborg, där han har hittat både kärleken och kreativiteten. Vår reporter Emma Engström hittade honom vid ett mixerbord som en gång tillhörde bandet Queen.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Felicia Frithiof

Filmer och skivor har länge betygsatts med en siffra men inte balettföreställningar, poesisamlingar och konstutställningar. Fram till nu. Aftonbladets nya policy för recensioner har debatterats friskt bland kritiker men vad säger de som ska bli betygsatta? Tydlighet eller fördumning? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stephen Farran-Lee, förläggare Polaris och Jonas Holmberg, chef för Kalmar Konstmuseum kommer till P1 Kultur för att ge sin syn på vad ”tre plus” betyder för konsten. HAVETS SKÖNHET OCH SKRÄCK PÅ LOUISIANNA Skönhet och skräck – människans relation till havet har alltid varit kluven och ständigt gäckande. Nu visar danska konstmuseet Louisiana hur havet synts i konsten genom tiderna. Samtal med konstkritiker Linda Fagerström. GIOVANNA D'ARCO KNOCKAR P1 KULTURS KRITIKER Verdis opera om det franska nationalhelgonet Jean D' Arc spelas just nu på Malmö opera. Vår kritiker Kristina Lindquist blir knockad av sånginsatserna. ARKITEKTURHISTORIA UN-BOXAS PÅ ARKDESUnder vinjetten ”Unboxing” visar Statens arkitektur- och designcentrum, ArkDes, arkitekturhistoriska föremål från sitt arkiv. Varje dag klockan 13 packar deras intendenter upp ett av samlingens fyra miljoner objekt inför publik. P1 Kulturs reporter Mattias Berg gick dit och fick se ett drömmen om ett kapell på gränsen till den svenska vildmarken. ESSÄ: MYCKET TYDER PÅ ATT VI INTE VET NÅGOT OM VERKLIGHETEN Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Teaterhösten har just dragit igång våra kritiker har lusläst programmen och guidar dig genom teatertrender och höstens höjdpunkter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. STJÄRNREGISSÖREN ROBERT WILSON DRÖMMER OM TEATER SOM GER HOPPKanske var det en av årets höjdpunkter som inledde den svenska teaterhösten: den hyllade amerikanska regissören Robert Wilsons allkonstverk ”Dorian” på Dans- och teaterfestivalen i Göteborg. P1 Kulturs Jenny Teleman träffade den 82-årige ständigt turnerande teaterstjärnan för att prata med honom teaterns mening: att ge hopp i en hopplös tid. FÖLJ MED PÅ REPETITIONERNA AV ”TVÅ SYSTRAR”På Malmö stadsteater pågår just nu repetitionerna inför höstens repertoar för fullt. Om en dryg vecka är det premiär för den melankoliska komedin ”Två systrar”, en pjäs som borrar de bleknande minnena av tonårens drömmar om livet. P1 Kultur ett nedslag i repetitionerna där skådespelarna Sandra Sojiljkovic och Dodona Imeri försöker komma i kontakt med sina 16-åriga jag.HÖSTENS HÖJDPUNKTER PÅ TEATERSCENENVad finns på repertoaren hösten 2024? Våra teaterkritiker Kristina Lindquist och Jenny Teleman om höstens trender och höjdpunkter på landets teaterscener.ESSÄ: ISMAIL KADARÉS LITTERÄRA BALANSGÅNG GJORDES MED LIVET SOM INSATSIsmail Kadaré var Albaniens mest kända författare och han nämndes ofta som en kandidat till Nobelpriset i litteratur. Men i början av juli gick han bort, 88 år gammal. Ann Lingebrandt reste till Kadarés barndomsstad i Albanien för att hitta ursprunget till hans litterära magi. Och i den här essän från Obs läser hon romanerna som kan få oss att tro på fiktionens oförklarliga kraft.Programledare: Saman BakthiariProducent: Eskil Krogh Larsson

Författarna Hanna Rajs och Klara Wiksten är båda aktuella med böcker om att förlora sin mor. De kommer till P1 Kultur för att prata om hur man kan tänka och skriva om sorgen efter en mamma. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. REPORTAGE: VAD VET VI EGENTLIGEN OM HÄLLRISTNINGAR? Ett kulturarvsmåste för många under sommarens bilturer är att stanna för att titta på hällristningarna som omger oss. De senaste 20 åren har forskningen och tolkningen av dessa kanske äldsta kvarvarande spår av konstnärliga samtal tagit stora kliv. Men länge var bilderna något att projicera alla möjliga idéer och fantasier kring. Nu kommer boken ”Hällristningarnas värld” av arkeologiprofessorn Johan Ling – med en ambition om att ge en samlad bild av vad vi vet – och trott oss veta – om de gåtfulla bilderna på klipporna. Reporter Jenny Teleman stämde träff med honom ute bland tecknen. KRITIKSAMTAL: ”DEATH AND THE MAIDEN” PÅ MALMÖ OPERA Den chilenske dramatikern Ariel Dorfman skrev den ursprungligen som teaterpjäs, och Roman Polanski gjorde 1994 en uppmärksammad film av den. 2008 hade Jonas Forsells opera med libretto av Dorfman själv urpremiär. Och nu spelas ”Death and the Maiden” i en helt ny uppsättning på samma scen. Hur står den sig? Vår kritiker Kristina Lindquist har sett operan om hämnd och försoning i efterdyningarna av en militärdiktatur som kanske är Chiles. ESSÄ: ATT MISSLYCKAS MED THOMAS BERNHARD ÄR EN GLÄDJE Att misslyckas är temat för veckans OBS-essäer, och i den här delen handlar det om en författare som ofta gestaltade just misslyckanden: österrikaren Thomas Bernhard. Men hans polemiska och pessimistiska prosa bär på en underbar musikalitet som man är dömd att misslyckas med att överföra till svenska, menar översättaren Jan Erik Bornlid.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

Teaterkritikerna Jenny Teleman och Kristina Lindquist ser tillbaka på succéer, trender, klassiker, genombrott, politik och en Nobelpristagare i litteratur. Dessutom: Thomas Nordegren ser tillbaka på operaåret med fokus på en hel uppsjö drös med Don Giovanni-uppsättningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jenny Teleman, årets teaterupplevelser:”Larm. Blint seende. Blinda ser!” Av Elfride Jelinek. På Östgötateatern.”Monstrets tid”. Av humorkollektivet Klungan. På Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.”Lo Ragnar och Nino”. Av poeterna Lo Ragnar Lindström och Nino Mick. På Riksteatern. Kristina Lindquist, årets scenkonstupplevelser:”Dansen”. Av Ivan Vyrypaev. På Galeasen i Stockholm.”Inferno”. Av Erik Holmström. På Malmö dockteater.”Richard II”. Av William Shakespeare. På Det Kongelige Teater i Köpenhamn.Thomas Nordegren, årets operaupplevelser:”Mytomania” - om Machiariniskandalen. Av Paula af Malmborg Ward och Kerstin Perski. På Göteborgsoperan.”Melancholia”. Av Mikael Karlsson efter Lars von Triers film. På Kungliga Operan i Stockholm.”The Death of Klinghoffer”. Av John Adams och Alice Goodman. På Norrlandsoperan i Umeå.Programledare: Felicia FrithiofProducent: Hans Zillén / Felicia Frithiof

På fredag inleds för första gången Europeisk festival i Stockholm - temat i år är den ukrainska kulturen och det är musik, teater och litteratur, film och konst från landet som nu slåss mot den ryska invasionen. P1 Kultur gästas idag av initiativtagaren och konsertpianisten Natalyia Pasichnyk. SILENT ZONE – MÖRKT OPERADRAMA OM INCEST En familj lever sitt liv i ett hus utan väggar på scenen, publiken rör sig fritt utanför. I den nyskrivna operan Silent zone blir åskådarna vittnen till de sexuella övergrepp som sker inom familjen. I Louise Alenius opera Silent zone är inte bara temat ovanligt för en operascen, hela scenografin bryter upp den traditionella tittskåpsscenen och involverar publiken på ett nytt sätt. P1 Kulturs kritiker Kristina Lindquist var på premiären.REPORTAGE: VILKEN ROLL HAR BOKEN SPELAT FÖR VÅR CIVILISATION?I en tid när den fysiska bokens existens allt mer hotas – av digitalisering, ljudböcker, sviktande läslust – undrar vi: vad ska vi med boken till? P1 Kultur har träffat två författare som båda två undersökt bokens roll för vår kultur och civilisation: den spanska författaren och filologen Irene Vallejo som skrivit essäboken "Papyrus" som gjort ett segertåg över världen och religionshistorikern Joel Halldorf som i dagarna kommer ut med "Bokens folk".ESSÄ: DE FRAMGÅNGSRIKA FÖRSÖKER STJÄLA MISSLYCKANDET IFRÅN OSSVarför har det blivit så populärt bland så kallat lyckade människor att berätta om sina misslyckanden? Och går det att se sina fiaskon som något annat än en lärorik process på vägen mot framgången? Litteraturvetaren och skribenten Maja Andreasson vänder sig till litteraturen på jakt efter de genuina motgångarna.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.det väller liksom framen flod av grönska,av blad barroch fågelsång!Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,sömnen skall lindra min sorg',då skrämmer du mig med drömmar,förfärar mig med syner,så att jag hellre vill kvävas.Hellre döden än denna plåga!För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturNaja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)

P1 Kultur guidar dig genom ett år då pandemirestriktionerna äntligen lättade på landets scener, men där publiken hade svårt att hitta tillbaka. Vilka var de stora höjdpunkterna? Och vad utmärker teateråret 2022? Vilka överraskningar och genombrott har vi sett? P1 Kulturs panel av teaterkritiker, Kristina Lindquist och Loretto Villalobos, blickar tillbaka och korar sina favoriter.KRISTINA LINDQUISTS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:Kung Mor av Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis på Teater Galeasen, i regi av Christina Ouzounidis.(Macbeth) av Jens Ohlin och Hannes Meidal (fritt efter William Shakespeare) på Dramaten, i regi av Jens Ohlin.Borkmania av Henrik Ibsen/Alejandro Leiva Wenger på Malmö stadsteater, i regi av Stefan Pucher.LORETTO VILLALOBOS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:"Strandad" av Karin Rehnqvist på Kungl. Operan."The tale of the great computing machine" av Carl och Åsa Unander-Scharin på Reaktorhallen, KTH."Ålevangeliet" av Patrik Svensson och Emmy Lindström på Folkoperan m.fl.SUZANNE OSTEN OM NORÉN: JAG LÄRDE UPP HONOM SOM REGISSÖRRegissören Suzanne Osten lärde känna Lars Norén redan 1981, när han var ny i teatervärlden. Nu arbetar hon med Lars Noréns texter igen när hon sätter upp hans sista efterlämnade pjäs "Temps mort" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Vår reporter Björn Jansson träffade henne under repetitionerna.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

P1 Kultur guidar dig genom ett år då pandemirestriktionerna äntligen lättade på landets scener, men där publiken hade svårt att hitta tillbaka. Vilka var de stora höjdpunkterna? Och vad utmärker teateråret 2022? Vilka överraskningar och genombrott har vi sett? P1 Kulturs panel av teaterkritiker, Kristina Lindquist och Loretto Villalobos, blickar tillbaka och korar sina favoriter.KRISTINA LINDQUISTS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:Kung Mor av Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis på Teater Galeasen, i regi av Christina Ouzounidis.(Macbeth) av Jens Ohlin och Hannes Meidal (fritt efter William Shakespeare) på Dramaten, i regi av Jens Ohlin.Borkmania av Henrik Ibsen/Alejandro Leiva Wenger på Malmö stadsteater, i regi av Stefan Pucher.LORETTO VILLALOBOS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:"Strandad" av Karin Rehnqvist på Kungl. Operan."The tale of the great computing machine" av Carl och Åsa Unander-Scharin på Reaktorhallen, KTH."Ålevangeliet" av Patrik Svensson och Emmy Lindström på Folkoperan m.fl.SUZANNE OSTEN OM NORÉN: JAG LÄRDE UPP HONOM SOM REGISSÖRRegissören Suzanne Osten lärde känna Lars Norén redan 1981, när han var ny i teatervärlden. Nu arbetar hon med Lars Noréns texter igen när hon sätter upp hans sista efterlämnade pjäs "Temps mort" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Vår reporter Björn Jansson träffade henne under repetitionerna.ESSÄ: OM VAD SOM HÄNDER VID STRANDKANTEN"Mina älskade stränder äts upp av mänsklig dumhet", säger journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén om ett myllrande och fascinerande havsliv och en skrämmande utveckling, i dagens essä från OBS.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg, och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers ständigt aktuella roman Väggen från 1968 har tolkats som dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar ensamheten som ett permanent öde: Jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka, skriver kvinnan i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon bara ett tunt skal över ett berg av minnen.I Väggen tecknas en bild av existentialismens övergivna människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor. Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons Aniara, med ödsligheten välvd som en tung stenrymd kring människans själ egentligen oavsett sällskap av andra.Vad har då någon av oss att sätta upp mot kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att försöka sig på detta. Partiledare talar om att bota och ta krafttag mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger folkvalda över hela skalan motioner om att minska social isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga, och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen kan vara politisk?Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra. Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på att vara en svarad människa och på att inte vara det, för att tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä Nuckan. I strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och en bön om ett uppehållstillstånd i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon skriver: Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken. Ensamheten får helt enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för mänsklig överlevnad.Av allt att döma var isoleringen än större för den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som tagen ur Väggen, där huvudpersonen resonerar om att ingen kommer att trycka sina varma, levande fingrar mot hennes kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel i vårt samhälle.Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i månaden.Det låter onekligen sorgligt frågan är bara vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur vuxna, friska människor blivit så hjälplösa att de behöver politiker och tjänstemän för att knyta vänskapsband. Och möjligen kan man betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska, som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam.Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken Ensamheten värst, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det som bröt dödläget för modern var att få komma till ett servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull:Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider.Bara rop efter någon att prata med,i vargtimmenMer sällan diskuteras exilens ensamhet som politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet.För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I reportageboken Dom som stod kvar skriver journalisten Thord Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig åldersuppskrivning det kan handla om ett ögonkast från en handläggare blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga väggen.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturBrülde, Bengt & Fors, Filip (2015) Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red), Fragment. Göteborgs universitet: SOM-institutet.Eriksson, Thord: Dom som stod kvar. Natur & Kultur, 2019.Marlen Haushofer: Väggen, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén & Lindskog, 2014.Siri Johansson och Sven Teglund: Ensamheten värst. Teg publishing, 2016.Malin Lindroth: Nuckan. Norstedts, 2018.Harry Martinsson: Aniara. En revy om människan i tid och rum. Albert Bonniers förlag, 1956.Ragnar Thoursie: Sånger från äldreomsorgen. Albert Bonniers förlag, 2009.LänkarGrannen låg död i över tre år (Aftonbladet, 20/11 2019) Hanne Kjöller: Att vara ensam är ett val (DN, 3/7 2019)How lonely are Europeans? (EU Science hub, 2019)Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har halverats (SVT 7/9 2018)Så många sparar på äldreomsorgen (Kommunalarbetaren, 16/12 2019)Expat Insider 2017 

Nästa vecka är det dags för Litteraturveckan i P1. Då får vi följa lyssnarjuryns överläggningar kring de nominerade till årets romanpris. Men redan den här veckan träffar vi de fyra bokcirklar som röstar fram årets vinnare. Först ut är bokcirkeln vi valt att kalla "De livsnjutande läkarna" från Malmö ett gäng läkare som när deras arbetsgrupp skulle skiljas åt startade bokcirkeln för att fortsätta träffas regelbundet.NOMINERADE TILL LYRIKPRISET PRESENTERASUnder veckan som kommer presenteras också alla diktsamlingar som nominerats till Sveriges radios lyrikpris. Idag hör vi Marie Silkeberg och Li Li läsa ett utdrag ur sina respektive böcker. Vinnaren tillkännages torsdagen 7 april.MALMÖ OPERA FOGAR SAMMAN PUCCINO OCH TROTZIGI helgen var det premiär för dubbeloperan Systrarna, bestående av en klassiker Puccinis "Suor Angelica" och en helt nyskriven "På andra sidan havet", baserad på Birgitta Trotzigs novell med samma namn. Vår kritiker Kristina Lindquist har sett!ESSÄ: BOSNIENKRIGET LEVER VIDARE SOM EN GRYNIG VHSKriget i Bosnien pågick i en tid när medieutbudet av rörlig bild exploderade. Filmvetaren Sanjin Pejkovic försöker i dagens essä navigera bland minnets olika medierade skärvor.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Hur ser krig ut? Bilderna är välbekanta: Ett barn med nalle i hand framför stridsvagn; ett bombat hus; människor i trasiga kläder. Även om fotografierna är sanna finns en risk med stereotypa bilder av kriget, menar fotografen Anastasia Taylor-Lind. I flera år har den brittisk-svenska fotografen Anastasia Taylor-Lind arbetat med projektet #5Kfromthefrontline i en radie av fem kilometer från fronten i Donbas har hon sökt efter bilder som visar vad krig också kan vara: en lågintensiv förstörelse som inte visar sig i form av de vanliga symbolerna för krig.VAD ÄR EN FÖRFATTARES UPPGIFT I KRIG?Andrey Kurkov, en av Ukrainas främsta författare, skulle ha besökt Vilnius och London i dagarna, men har släppt alla inbokade utlandsresor och författarbesök för att stanna i Ukraina för att berätta om kriget och för att hjälpa människor på flykt.HASSELBLADS FOTOPRIS TILL INDISKA FOTOGRAFEN DAYANITA SINGHIdag tillkännagavs vinnaren av ett av världens mest prestigefulla fotopris, Hasselbladpriset: den indiska fotografen Dayanita Singh. P1 Kultur har träffat pristagaren. Och hör också Katarina Pierre, chef på Bildmuseet i Umeå, som curerade den första stora nordiska utställningen med Singh.KULLA-GULLA ÄR TILLBAKA PÅ SCENMartha Sandwall-Bergströms fattighjon har blivit teater på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm vår teaterkritiker Kristina Lindquist såg premiären.ESSÄ: VEM VET VAD GRODKVINNAN EGENTLIGEN TÄNKTE?Historikern Peter K Andersson berättar om ett märkligt livsöde och funderar på vad det säger om vår tid.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Under åtta år av konflikt mellan Ryssland och Ukraina har länderna vuxit allt mer åt olika håll. Motorn i utvecklingen har varit kulturen. Hör Fredrik Wadström som bevakat området under många år. BOKREA UTAN RESTRIKTIONERTidigt i morse öppnade den årliga bokrean den första efter att pandemirestriktionerna upphört. Kommer läsarna att hitta tillbaka? Och vad betyder den fysiska boken idag? P1 Kulturs reporter rapporterar direkt från boklådorna.LISA NORDSTRÖM SLÄPPER FYRA ALBUM I SAMARBETE MED ELBILSMÄRKEMusikern Lisa Nordström började som flöjtist och har sedan gjort sig känd för mer och mindre experimentella projekt i det elektroniska fältet. Nu släpper hon inte mindre än fyra album på ett bräde Moon, Midnight, Void och Snow som hon gjort i samarbete med ett elbilsmärke. Lisa Nordström är gäst i dagens P1 Kultur.SKRÄCKEN FÖR FRAMTIDEN MOTOR I DRAMATENS MACBETHNär radarparet Jens Ohlin och Hannes Meidal gör en ny och egensinnig tolkning av William Shakespeares tragedi "Macbeth" blir skräcken för framtiden blir den dramatiska motorn. P1 Kulturs teaterkritiker Kristina Lindquist har sett Dramatens uppsättning. ESSÄ: COLETTE GESTALTAR MODERNISMENS SPLITTRADE EROS Åren runt sekelskiftet 1900 var en motstridig epok. En tid för sexuella experiment, men också djup misogyni och antisemitism. Motsägelserna beskrivs tydligast av Colette, menar Ulrika Kärnborg.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Vad hände på landets scener under 2021? Var fanns höjdpunkterna och vad var nytt? Kulturredaktionens Jenny Teleman och teaterkritikern Kristina Lindquist sammanfattar teateråret. När teatrarna kunde öppna upp igen vad var det då de erbjöd sin publik? Hur märks giganten Lars Noréns död på scenerna, och vad är det dags att vi lämnar bakom oss för gott? P1 Kultur summerar teateråret på längden och på djupet med scenkonstkritikerna Jenny Teleman och Kristina Lindquist.Programledare: Morris Wikström Producent: Karin Arbsjö

Vad hände på landets scener under 2021? Var fanns höjdpunkterna och vad var nytt? Kulturredaktionens Jenny Teleman och teaterkritikern Kristina Lindquist sammanfattar teateråret. När teatrarna kunde öppna upp igen vad var det då de erbjöd sin publik? Hur märks giganten Lars Noréns död på scenerna, och vad är det dags att vi lämnar bakom oss för gott? P1 Kultur summerar teateråret på längden och på djupet med scenkonstkritikerna Jenny Teleman och Kristina Lindquist.VEMS EVERT TAUBE ÄR DET VI MINNS?Igår kväll hade dokumentären "Evert!, Evert!, Evert!" premiär på SVT i i regi av Jane Magnusson. I tre timslånga delar skildras Evert Taube som med sina populära sånger och melodier blev 1900-talets nationalskald. Men hur blev dokumentärserien, och vilken Evert Taube är det egentligen vi möter? Karsten Thurfjell har sett den nya dokumentärserien om Evert Taube.DEN LILLA DETALJEN SOM GÖR "O HELGA NATT""O helga natt" är från början en franskspråkig julsång, Cantique de Noël, komponerad 1847 av Adolphe Adam. För den svenska publiken har stycket blivit starkt förknippad med tenoren Jussi Björlings inspelning från 1959. P1 Kulturs Lisa Wall gör en när-lyssning av stycket och upptäcker den lilla detalj som sätter hela stämningen.FÖRBJUDEN KÄRLEK I KUNGAHUSET BLIR TV-DRAMAÅrets stora juldrama i SVT handlar om Haijby-affären, där källarmästare Kurt Haijby inleder en relation med kungen, Gustav den femte. För att hålla tyst om relationen som i lag är förbjuden så betalas pengar ut till Haijby, vilket senare leder till en dom för utpressning. P1 Kulturs har träffat manusförfattaren Bengt Braskered som gjort tv-serie om en historia som av en del debattörer kallats en rättsskandal men där det är svår att fastställa exakt vad som är sant.ESSÄ: LÄSKRAMP HAR VI FÖRLORAT FÖRMÅGAN ATT FÖRLORA OSS SJÄLVA?Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen.Programledare: Morris Wikström Producent: Karin Arbsjö

Varje dag dör 25 000 personer av hungerrelaterade orsaker, enligt FN. Kulturskribenten Kristina Lindquist reflekterar över en grundläggande rättighet som lätt glöms bort så länge magen är full. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen. Det är sextiotal i Stockholm, och Christo har kommit från Aten för att studera. Hungern gäller här en förbjuden kärleksaffär, men ordvalet för att beskriva denna djupaste längtan är väl valt i Theodor Kallifatides roman Kärlek och främlingskap. Mat är liv, även den enklare sorten. Pasta, sill, knäckebröd, filmjölk med smulade pepparkakor allt beskrivs med ett slags existentiell vördnad. På det oansenliga grekiska matstället Akropolis är det som att Christo får tillbaka sin kropp. O du min glupska grek! Även knullet förvandlar du till bröd skrattar han när vännen talar om sin tjej som att varje tugga är en välsignelse. I en avgörande passage tidigt i boken har Christo inte råd att äta och beger sig till Humlegården, där det finns män som är villiga att betala för ungt kött. Vad skulle hans far säga om han såg honom nu, darrande i kylan, redo att sälja sin kropp, klä av sig sin själ som en använd kalsong. Några män kom förbi, en av dem grep tag i hans förkrympta pung, skakade på huvudet och sa till de andra 'ingen är hemma här', de skrattade och gick vidare. Han luktade hunger och skam. För Christo blir hungern något utdefinierande och skamligt, något som separerar honom från omgivningen och samhället. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske är hungern den mest gemensamma av egenskaper, och ett bevis på det mänskliga? På ett plan är detta naturligtvis bara en banal biologisk realitet. Min glada bebis gråter efter mat när han vaknar på nätterna, helt enkelt för att överlevnaden är programmerad så. Men det är ett förhållande som också gör spår i kulturen. I Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep?, som filmen Blade runner delvis bygger på, avslöjas till exempel en så kallad replikant genom hur hon reagerar på en kontrollfråga om just mat och ätande. Äta råa ostron eller äta kokt hund, vilket är egentligen det mest mänskliga svaret? I Bibeln framträder ett spännande skifte i relationen till hunger mellan gamla och nya testamentet. I Psaltarens femtionde kapitel avböjer Gud brännoffer och frågar retoriskt, närmast med en viss ironi i tonen, om människan tycker att han (Gud!) verkligen ska äta kött och dricka blod. Han behöver inga tjurar eller bockar ur stall och fållor ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen. Jag känner alla fåglar i skyn, alla markens smådjur är mina. Dels kan detta säkert tolkas som en varning för hybris, eftersom allt som skulle kunna offras redan tillhör Guds skapelse. Men det görs också en poäng av att mat och ätande inte tillhör det gudomligas sfär. Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt den rymmer. Gud ber helt enkelt inte sin skapelse om mat, förhållandet är omvänt. När Gud blir människa inträder också hungern. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus efter 40 dagars fasta i öknen frestas av djävulen som hetsar honom att göra stenar till bröd. Jesus står emot, men poängen är att han faktiskt blir hungrig som en människa. Därför vet han också att människor kommer att lyssna när han i Johannes sjätte kapitel säger att han är livets bröd och att den som följer honom aldrig någonsin ska hungra. I verkligheten hungrar dock människor, mer än på länge faktiskt. När FN:s livsmedelsprogram oktober 2020 utsågs till mottagare av Nobels fredspris var det mot en situation i världen där 135 miljoner människor stod på randen till akut svält. Läget har förvärrats, främst på grund av krig och konflikter, där svält används som ett vapen mot civila. Maten i världen är inte slut. Ändå framställs svält inte sällan som ett beklagligt men naturligt tillstånd, där skördar slår fel eller det helt enkelt bara finns för många munnar att mätta. I den klassiska och utskällda jullåten Do they know its christmas? sjunger Bono, George Michael och resten av gänget i Band aid till exempel om ett Afrika där ingenting växer och inga regn faller trots att det är tämligen etablerat att svältkatastroferna i Etiopien på åttiotalet snarast berodde på korruption. Människor hungrar, trots att rätten till mat är fastslagen i artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som är ett av få ställen i deklarationen där kroppen och människans bräcklighet som fysisk varelse blir synlig. Rätten till mat svarar mot ett ursprungligt behov som inte går att förhandla med, i en tid där allt tycks förhandlingsbart och där distansen till den levande kroppen blir allt större. Det är ju så det fungerar i en begärsekonomi, att ingen önskan är objektivt mer värd än någon annan. En vill kunna äta sig mätt, en annan är redan mätt men längtar efter ett maffigt årgångsvin och vilka är vi att säga att det ena är viktigare än det andra? Att det ändå är något särskilt med den mänskliga hungern blir tydligt genom att den så ofta får en normupplösande karaktär, rent dramaturgiskt. Den som är hungrig får frisedel. Först kommer maten, sedan moralen, som det heter i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. Alla håller nödvändigtvis inte med om det, men premissen att hunger står över lagen återkommer gång på gång i litteraturen. I Martha Sandwall Bergströms serie om Kulla-Gulla straffas till exempel en dräng som har stulit ägg från Herrgården med sju slag vinande över handen, sju slag för det sjunde budet. Drängens mor är sjuk och behöver mat, och trots att tjuven har brutit både mot statens och guds bud så vet läsaren i sitt hjärta att det var rätt att stjäla de där äggen. Den som är hungrig har helt enkelt rätt att stjäla. Detsamma gäller för den centrala stölden i Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn från 1862, där konsekvenserna av hunger pekar ut stora delar av intrigen. Den fattige Jean Valjean bryter sig in på ett bageri, stjäl en limpa och döms till fem års straffarbete. Den närmast perversa diskrepansen mellan brottet och straffet talar för sig själv, men omedelbart efter domen kliver Victor Hugo dessutom ut ur berättelsen med upplysningen om att engelsk statistik visar att fyra av fem stölder i London vid den här tiden är direkt kopplade till hunger. Litteraturvetaren David Bellos berättar om en episod där Hugo i verkliga livet såg en mager stackare klädd i trasor ledas bort av polis med en bit bröd i handen. Hugo såg inte en man, utan en symbol för ett samhällssystem och skrev in Jean Valjean i sin stora roman. I Stig Dagermans novell Saltkött och gurka stjäl i sin tur en hungrig klasskamrat den överblivna matsäck som huvudpersonen har för vana att slänga i en av skolans tomma bänkar. Kamraten avslöjas offentligt som en jävla tjyv, men något händer i det ögonblicket också med vår huvudperson. Han fryser och svettas, känner ett tryck växa inom sig och vill sprängas. Han försöker förmå den utpekade förbrytaren att ta emot en smörgås för att själv få absolution, men förgäves. När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen, skriver Kallifatides, och det är sant. Det är den trygga glömskan som störs inför åsynen av andras brist på mat och påminner om en ojämlikhet som är rent existentiell, som en reva i själva mänskligheten. Inför tomma magar är det den som är mätt som står där med skammen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur David Bellos. The Novel of the Century: The Extraordinary Adventure of Les Misérables (Farrar, Straus and Giroux, 2017). Bibeln: Psaltaren 50:7-14, Lukas 4:1-4 och Johannes 6:35. Stig Dagerman: Saltkött och gurka ur Nattens lekar. Samlade noveller och prosafragment (Norstedts, 2014).  Philip K. Dick, Do Androids Dream of Electric Sheep? (Random House, 1968). På svenska som "Blade runner", Bakhåll förlag. Victor Hugo, Samhällets olycksbarn. Del 1 (Niloe, 1981). FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Theodor Kallifatides, Kärlek och främlingskap (Albert Bonniers förlag, 2020).

Nyligen såldes skulpturen "Crocodile, egg, man" av den svenska konstnärsduon Nathalie Djurberg och Hans Berg för rekordbeloppet 16 miljoner. Gynnas konstmarknaden av pandemin, till skillnad från övrig kultur? FÖRSTA INTERVJUN MED MEDIESAJTEN BULLETINS KULTURCHEF: FREDRIK EKELUND MARISOL M Paulina Neuding är chefredaktör för den nya nyhetssajten "Bulletin" som just nu plockar namnkunniga medarbetare ur det svenska medielandskapet. Hittills har till exempel Ivar Arpi, Nina Lekander och Per Gudmundson skrivit kontrakt och idag blir det offentligt vem som blir tidningens kulturchef. Den nya tidningen har kallats "högersajt" men Bulletin är enligt chefredaktören Paulina Neuding en dagstidning på nätet med fokus på opinion och utrikesbevakning. Ledarsidan kommer att vara liberal-konservativ men nyhets- och kulturdelen ska vara neutral, enligt Neuding. GEORGINA ADAM, PROFFS PÅ HUR KONSTMARKNADEN BETER SIG I KRISTIDER Gunnar Bolin har talat med Georgina Adam som är en av världens ledande experter på konstmarknaden och hur den förhåller sig till politik och samhälle. Vilket slags konst och antikviteter har sålt bäst under pandemin? Vi diskuterar konstens flytande värde med Pontus Silfverstolpe, antikexpert från Barnebys auktionssajt och Johanna Malm från Galleriförbundet. KÄRLEKEN TILL ALFRED NOBEL Intervju med den nya Akademiledamoten Ingrid Carlberg om arbetet med biografin om Alfred Nobel Nobel: "Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris" som kom 2019 och nominerades till Augustpriset. Nina Asarnoj träffade henne i Riksarkivet vid Västerbrons fäste, där mycket av researcharbetet försiggått. Reportaget är en repris från 2019. OBS-ESSÄN HANDLAR OM HUNGER I veckan tilldelas FN:s livsmedelsprogram World food programme Nobels fredspris bland annat för sina ansträngningar att bekämpa hunger och för ansträngningarna att förhindra att hunger används som ett vapen för krig och konflikt. I denna essä reflekterar kulturskribenten Kristina Lindquist över den utbredda hungern som vi alla kan relatera till, men lätt glömmer när magen är full. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Igår lade regeringen fram höstbudgeten där ungefär en procent i vanlig ordning gick till kultursektorn. Idag hör vi kommentarer och analyser. Med Lars Anders Johansson, författare och debattör och Ida Ölmedal, kulturchef Sydsvenskan. FLYKTDRAMA OCH KLASSISK KOMEDI NÄR TEATERHÖSTEN DRAR IGÅNG Efter en nedstängd pandemisäsong öppnar nu Malmö stadsteater igen med två föreställningar: "Sidonie och Nathalie" och "Cyrano de Bergerac" ett migrationsdrama om flykt och identitet, och en klassisk och vemodig komedi om olycklig kärlek. Kristina Lindquist har sett båda. ESSÄ: DOSTOJEVSKIJ KÄNDE SPELDJÄVULENS LÅNGA FINGRAR Hasardspel är ett återkommande tema i kulturen, men kanske är det som mest framträdande och mest laddat i den klassiska ryska litteraturen. Morris Wikström, journalist och tidigare bosatt i Ryssland, reflekterar över speldjävulens lockelser i liv och litteratur, med avstamp i Fjodor Dostojevskijs "Spelaren". Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Korstygn, landskap och sanningssägande väggbonader - broderiet som uttrycksform tycks ha upplevt något av en renässans under senare år. Även om intresset för hantverket hela tiden funnits i breda lager, hittar det nu nya arenor från populära instagramkonton till Venedigbiennalen. Reportage om broderiets roll idag, tvärs över generationsgränserna. RECENSION: RÖSTER OCH RÖRELSE I helgen hade Cullbergs dansverk The Listeners premiär i Umeå. Vår kritiker var där och blev väldigt förtjust i koregrafen Alma Söderbergs verk där röster och rörelser tvinnas samman. ESSÄ: VEM ÄR ANSVARIG FÖR ENSAMHETEN? Tidigare i januari begravdes den man som hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm i november 2019 där han tros ha legat död i tre år, efterfrågad av ingen. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av ensamheten. I dagens essä reflekterar kulturskribenten Kristina Lindquist över om vem som har ansvar för den svenska ensamheten. Kan ensamheten vara politisk? Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg, och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers ständigt aktuella roman Väggen från 1968 har tolkats som dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar ensamheten som ett permanent öde: Jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka, skriver kvinnan i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon bara ett tunt skal över ett berg av minnen. I Väggen tecknas en bild av existentialismens övergivna människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor. Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons Aniara, med ödsligheten välvd som en tung stenrymd kring människans själ egentligen oavsett sällskap av andra. Vad har då någon av oss att sätta upp mot kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att försöka sig på detta. Partiledare talar om att bota och ta krafttag mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger folkvalda över hela skalan motioner om att minska social isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga, och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen kan vara politisk? Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra. Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på att vara en svarad människa och på att inte vara det, för att tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä Nuckan. I strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och en bön om ett uppehållstillstånd i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon skriver: Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken. Ensamheten får helt enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för mänsklig överlevnad. Av allt att döma var isoleringen än större för den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som tagen ur Väggen, där huvudpersonen resonerar om att ingen kommer att trycka sina varma, levande fingrar mot hennes kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel i vårt samhälle. Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i månaden. Det låter onekligen sorgligt frågan är bara vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur vuxna, friska människor blivit så hjälplösa att de behöver politiker och tjänstemän för att knyta vänskapsband. Och möjligen kan man betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska, som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam. Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken Ensamheten värst, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det som bröt dödläget för modern var att få komma till ett servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull: Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider. Bara rop efter någon att prata med, i vargtimmen Mer sällan diskuteras exilens ensamhet som politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet. För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I reportageboken Dom som stod kvar skriver journalisten Thord Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig åldersuppskrivning det kan handla om ett ögonkast från en handläggare blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga väggen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur Brülde, Bengt & Fors, Filip (2015) Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red), Fragment. Göteborgs universitet: SOM-institutet. Eriksson, Thord: Dom som stod kvar. Natur & Kultur, 2019. Marlen Haushofer: Väggen, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén & Lindskog, 2014. Siri Johansson och Sven Teglund: Ensamheten värst. Teg publishing, 2016. Malin Lindroth: Nuckan. Norstedts, 2018. Harry Martinsson: Aniara. En revy om människan i tid och rum. Albert Bonniers förlag, 1956. Ragnar Thoursie: Sånger från äldreomsorgen. Albert Bonniers förlag, 2009. Länkar Grannen låg död i över tre år (Aftonbladet, 20/11 2019)  Hanne Kjöller: Att vara ensam är ett val (DN, 3/7 2019) How lonely are Europeans? (EU Science hub, 2019) Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har halverats (SVT 7/9 2018) Så många sparar på äldreomsorgen (Kommunalarbetaren, 16/12 2019) Expat Insider 2017 

Två av höstens efterlängtade böcker för unga har precis landat från tryckerierna, men hur tänker man som författare när lästiden minskar från år till år och konkurrensen om uppmärksamheten bara ökar? Jenny Jägerfeld, författare och psykolog, har i dagarna gett ut "Mitt storslagna liv" och Pija Lindbaum, illustratör och författare, är aktuell med bilderboken "Vi måste till jobbet" olika målgrupper, men båda böcker med mycket humor och fantasi. Vilka är deras drivkrafter? Deras böcker har många gånger prisats och har en stor beundrarskara, hur tänker de kring sina författarskap och att ge ut böcker för barn och unga? Funderar de någonsin på det faktum att läsningen tycks minska, påverkar det skrivandet? Det är måndag och det betyder också att vi tar upp några av helgens teaterpremiärer, den här gången har kulturredaktionens Jenny Teleman varit i Malmö och i Helsingborg tillsammans med kritikern Kristina Lindquist. De har sett "Minnestund" på Intiman, Malmö stadsteater och "Egenmäktigt förfarande" på Helsingborgs stadsteater. Den ena om det svekfulla minnet, den andra om kärlek och besatthet, hur väl lyckas uppsättningarna? Och, tillsammans med P1 Kulturs reporter Helene Alm beger vi oss till Malmberget, som precis som Kiruna håller på att flyttas. Till skillnad från Kiruna, kommer inte samhället att byggas upp igen, utan det som rivs försvinner för alltid. För att högtidlighålla och fira Focus-huset, som varit ett landmärke i samhället sedan 1962, har det därför varit en festival till huset ära den gångna veckan och P1 Kulturs reporter Helene Alm var där. Dessutom en OBS-essä av författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén, som ställer sig grundfrågan, vad ska vi egentligen ha skolan till? Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Maria Götselius

Virginia Woolfs klassiska roman Orlando sätts upp på Malmö stadsteater - storslaget och yvigt tycker vår kritiker. Och kulturjournalisten Richard Dinter ger sig ut på jakt efter ett nytt språk för en ny kaotisk tid.  Virginia Woolfs klassiska 1920-talsroman "Orlando" kan beskrivas som en könsöverskridande tidsresa som följer en adlig poet genom 500 år av liv, kärlek och litteratur. Nu har den blivit musikteater på Malmö stadsteater. Vår teaterkritiker Kristina Lindquist var på premiären. Om man upplever världen som allt mer kaosartad - var hittar man språket som kan förklara vad som egentligen händer? I dagens långa kulturreportage går Richard Dinter på jakt efter ett nytt språk för att förstå en ny tid och tar hjälp av författarna Agens Gerner och Jerker Virdborg samt filmaren Åsa Sandzén. Museer handlar oftast om saker - och ytterst sällan om enskilda individer. Men skulle man kunna tänka sig ett museum som skildrade en specifik person lika djuplodande som en rysk roman? Till exempel Drottning Kristina eller upptäckaren Sten Bergman? Det är åtminstone vad Kulturredaktionens Mattias Berg hoppas i dagens essä. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. det väller liksom fram en flod av grönska, av blad   barr och fågelsång! Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling Barrskogarnas barn från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan och just det: en massa utropstecken. Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen! skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma utropstecknet var helt enkelt för familjärt för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas sparsamt. utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. Vi ses på konferensen [utropstecken] förmedlar något helt annat än Vi ses på konferensen [punkt]. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera. Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en sjuk hjärna, medan F.  Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi. I den klassiska komediserien Seinfeld kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till  New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken Singel och fantastisk? formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil. Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen Argonauterna fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning  och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de inte sällan extrema åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna. Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen Utropstecknet skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: Fördömt! När använder man egentligen utropstecken? Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken vad säger det om hans liv? Jag tror eller rättare sagt: jag vet  att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. inget språk möjligt språk dog med mitt barn, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om förundringstecken, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna. Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: Ropa bara! Finns det någon som svarar?, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram: Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig, sömnen skall lindra min sorg', då skrämmer du mig med drömmar, förfärar mig med syner, så att jag hellre vill kvävas. Hellre döden än denna plåga! För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också både i sin närvaro och i sin frånvaro bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur Naja Marie Aidt: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka (Wahlström & Widstrand, 2018) Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000) Eva-Stina Byggmästar: Barrskogarnas barn (Wahlström & Widstrand, 2014) Stuart Jeffries: The joy of exclamation marks! (The Guardian, 29/4 2009) Maggie Nelson: Argonauterna (Modernista, 2016) Siv Strömquist: Skiljeteckensboken (Morfem, 2013) Anton Tjechov: The exclamation mark (Hesperus classics, 2008)

För 100 år sedan fick kvinnorna till slut sin rösträtt även i Sverige - men varför blev vi sist i Norden och vilka var egentligen de här rösträttskvinnorna? Och hur låter debatten post-metoo? I år är det 100 år sedan den kvinnliga rösträtten drevs igenom i riksdagens båda kamrar, efter flera decenniers kamp. "Rösträttskvinnorna", som företrädarna förenklat klumpades ihop som, var egentligen ett brokigt kollektiv. I en reportageserien "Eld och glömska åt dessa rader" har reportrarna Anna Tullberg och Mattias Berg rest bakåt i historien och ned i arkiven för att försöka förstå vilka de var och vad som drev dem. I seriens första del hittar de ett av rösträttsrörelsens epicentrum vid ett matsalsbord i en magnifik villa i Karlstad. Vad handlar debatten om post-metoo? Det är ungefär ett och ett halvt år sedan metoo-hösten 2017, där uppropen mot sexuella trakasserier och övergrepp i bransch efter bransch avlöste varann. Igår höll Publicistklubben en debatt med rubriken "När skiten träffar fläkten: Ska vi rätta oss efter mobben?" - P1 Kulturs Matilda Källén var där. Dagens essä från OBS går vidare i serien om skiljetecken. Utropstecknet är ett omdiskuterat tecken i vår tid. Vissa vill se det som en symbol för den ilskans tidsålder som vi sägs leva i, samtidigt som många, särskilt yngre, uppfattar det som glatt och käckt. Men ett utropstecken kan också representera något mycket mer djupgående, det vet kulturskribenten Kristina Lindquist av egen erfarenhet. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Vi har sett filmen "First man" om Neil Armstrong och konstutställningen "Månen" på Louisiana. Men varför är inte svenska varulvar i litteraturen lika sugna på att månen ska visa sig? Minnet, glömskan och tomheten spelar huvudrollerna i den rumänske dramatikern Eugène Ionescos absurdistiska efterkrigsklassiker "Stolarna" som nu sätts upp på Dramaten i regi av Tobias Theorell. Kristina Lindquist har varit på premiären. Månen upphör aldrig att stimulera vår fantasi. Det är nästan 50 år sedan den första månlandningen och idag har filmen "First man" om Neil Armstrong premiär. Filmen är ingen hjälteskildring utan har ett mer realistiskt och psykologiskt anslag. Kritiksamtal med Jenny Teleman, som är förtjust. På det danska konstmuseet Louisiana pågår fram till årsskiftet en utställning man kallar "Månen från den inre världen till det yttre rummet". En bred, konst- och kulturhistorisk exposé över människans förhållande till månen genom tiderna. Mårten Arndtzén har varit där. Men hur är det egentligen med varulvarna i den svenska skräcklitteraturen? Blir det mer kraftfulla av månens närvaro - eller är den snarare en förbannelse? Vi reder ut detta med hjälp av litteraturvetaren och skräckexperten Mattias Fyhr. Månen lyser även över den ödsliga Dartmoorheden där en av litteraturhistoriens mest skrämmande hundar ylar i natten. Det är 116 år sedan Arthur Conan Doyle gav ut detektivromanen "Baskervilles hund" där Sherlock Holmes och dr Watson skulle lösa gåtan med de otäcka morden på heden. Vad är det för en best som ylar i natten? Håller boken än i dag? Anna Tullberg och skådespelaren Claire Wikholm har läst om "Baskervilles hund". SF Bio håller på att förvandlas till Filmstaden. Över hela landet byts loggor och vinjetter ut. Vad är det som händer och vad betyder det? Emma Engström reder ut. Programledare: Roger Wilson Producent: Anna Tullberg

Kristina Lindquist kulturjournalist, Daniel Sandström litterär chef för Albert Bonniers förlag och Frida Edman chef för Bokmässan diskuterar hur en liten grupp högerextrema dominerade förra årets mässa, men inte fått göra det i år. Programledare Johar Bendjelloul.

Kulturjournalisten Kristina Lindquist och ärkebiskop Antje Jackelén samtalar om teaterkritik, kultursnobbism och tinderlitteratur, om det som fascinerar med Jesus och den flytande gränsen mellan att tro och inte tro.

Kristina Lindquist är kulturjournalist. Vi funderar på status och Terminator-blicken som försöker mäta den.

Live från Göteborg och bokmässan, med den eminenta Kristina Lindquist (kulturchef, UNT) som vikarie för Margret. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I onsdags ordnade Upsala Nya Tidningen ett världsscoop när kulturchefen Kristina Lindquist köpte ett felskyltat exemplar av den fjärde romanen i Millennium-trilogin. Nöjesredaktören Jens Pettersson berättar i veckans #lokalen om de hektiska timmarna när kulturnyhetshändelsen briserade. Men han diskuterar också dagens och framtidens (nöjes)journalistik. Lyssna här: http://pod.mittmedia.se/pod/filer/Podd150827.mp3 Inlägget #lokalen – Millennium-scoopet med UNT:s Jens Pettersson dök först upp på Lokalen.