Podcasts about konstverk

Börsen rasar efter USA:s tullar. / Kaffe blir ännu dyrare. / Konstverk hedrar offren på Drottninggatan. / Flera sälar har synts i Stockholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Av Ingrid Forsberg och Jenny Pejler.

Programledare: Dawid FjällI studion: Björn Johnson & Per FrykebrantGäster i studion: Ragnhild Eknes, Klas Barbrosson & Daniel “Disco” KristofferssonGäster på länk: Patrik Gustavsson & Victor Olsson00:00 Programstart19:43 Fotbollsmorgons bäst klädda lirare29:44 Svensken som gör succé i Thailands landslag45:00 Han vann Tips-SM 202551:58 Dagens speltips tillsammans med Oddset1:01:30 Konstverk från Gamla Ullevi och premiär för filmen “Ultras”1:24:47 Deadline day med Daniel "Disco" KristofferssonStreama Svenska Cupen, Allsvenskan, Superettan, La Liga och Serie A249 kr/mån i 6 månader med koden Fotbollsmorgon.Ordinarie pris: 349 kr/månad.https://www.tv4play.se/kampanj/fotbollsmorgonRedaktionen: Otto Jorméus, Oliver Tommos Jernberg, Carl Hultin, Victor Enberg & William ÅbergKontakta redaktionen: otto@dobb.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En måndag så god som någon tillsammans med Spelvärdes Rasmus, Noreen och Hansson. Häng med!

Ur innehållet: Fler anmälningar om falska färdtjänstchaufförer i Malmö. Frälsningsarméns arbete för synskadade och döva läggs ned. Avhopp i SRF-riks styrelse efter oenighet om arbetsformer. Konstverk återges taktilt på tillgängligt museum i Berlin

Juniornyheterna om the Googly Eye Bandit som sätter plastögon på konstverk i staden Bend i USA. Cyklonen Chido har orsakat enorm förstörelse på den franska ögruppen Mayotte. Och så snackar vi om elever i Örebro som får vara med och bygga sin egen skolgård och om underjordiska scener i Ukraina som sprider kultur ett krigsdrabbat land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

BP har haft höga förväntningar på den “svåraste rapportperioden någonsin” men tänkte att det bara skulle gälla alla andra. Tyvärr blev det inte så utan BPs fiskenät har varit tomma och trasiga. Fordon, verkstad och stål sektorerna granskas medan John undrar om Johan Steenes kalla kaffe historia är skarvad. Johan är besviken på Bennets pojkar och undrar hur internationellt gångbart ett bolagsnamn egentligen är. Börspoddens huvudsponsor är Nordnet Markets, läs mer på Nordnet.se

Den italienska författarpseudonymen Elena Ferrante står bakom den hyllade Neapelkvartetten. Tv-serien efter romanerna är minst lika bra, menar kulturredaktionens Mattias Berg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ändå har tv-serien fått mycket mindre uppmärksamhet än romanerna. Men det här är ett storslaget barockkonstverk i sin egen rätt med skådespelare, miljöer, manus och Max Richters musik i exakt takt och ton.Lenùs relation till den jämnåriga Lila är berättelsens bränn- och smärtpunkt. Deras kvinnliga vänskap, som det brukar sägas, men nog lika mycket deras livslånga ovänskap och konkurrens. Inte minst om mannen, Nino, kärleken.Runt omkring de här två magiska flickorna finns kvarterets verklighet. En klunga höghus mitt i ingenting. I tv-serien har det här blivit en medvetet teatral plats: en scen för de ibland nästan operamässigt stiliserade konflikterna. Med utsuddade färger, platta fasader och ödsliga översiktsbilder.Tematiskt kretsar det kring våld och tid: vad det gör med oss. Men också om läsning, bildning, utbildning. Världen som Lenù med tiden tränger upp i, en högre sfär på många sätt lika komplicerad som fattigkvarterets lägsta krets, Men som ändå ger Lenù, liksom läsarna och tittarna, en liten nypa frisk luft. Och en nödutgång in i ett annat liv.Allt börjar lika dramatiskt i både böckerna och tv-serien. När Lilas vuxne son ringer den åldrade Lenù mitt i natten och berättar att hans mamma försvunnit spårlöst. Det är då Lenù, i den första av alla seriens vackra voice over, säger att hon beslutar sig för att skriva hela historien om Lila. Sin mer eller mindre fantastiska väninna - som härigenom blir 2000-talets mest fantastiska fiktiva figur hittills. I både text och bild.

Föreställningen om en själ skild från kroppen är både urgammal och högaktuell. Men den förblir en hägring, menar Mårten Arndtzén i denna essä om medvetandet och det levande i konsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-05-19.Vad är medvetande och vem är medveten?Kan maskiner vara medvetna – eller komma att bli det, i framtiden? Frågorna är inte nya men hörs, tycker jag, allt oftare – och inte undra på det. Snart är de självkörande bilarna här, sägs det, men vem vill sätta sig i ett fordon som framförs i höga hastigheter utan ett medvetande vid ratten? Produktionsutvecklingen fordrar en justering av vårt begrepp om medvetandet, tycks det.En inflytelserik filosof som amerikanen Daniel Dennett har bidragit med idén att medvetandet är ett så kallat emergent fenomen som uppstår, mer eller mindre automatiskt, så snart informationshanteringen i ett givet sammanhang blir tillräckligt komplicerad. Som i den mänskliga hjärnan, eller en framtida superdator.Fysikern Ulf Danielsson varnar för det här synsättet i sin bok Världen själv, inte främst för att det är felaktigt, vilket han visserligen menar, utan för att själva föreställningen om medvetna maskiner riskerar att hota människans särställning och därmed, i förlängningen, hennes existens. Men det är förstås en spekulation. Svårigheten med medvetandet, ur ett vetenskapligt perspektiv, är att det inte visar sig under mikroskopet – utan bara när vi vänder blicken bakåt, mot oss själva.Ett beprövat sätt att gestalta medvetande konstnärligt är självporträttet. Här är medvetandet sitt eget motiv, förmedlat genom konstnärens blick. Som genre är självporträttet ett relativt modernt påfund, först på 1400-talet finns tillräckligt bra speglar för att det ska kunna bli något särskilt. Och något speciellt blir det först med Rembrandt, två hundra år senare.Närmare 100 självporträtt i olika tekniker är vad han hinner med under sin livstid. En futtig summa med instagramflödenas mått mätt, men på sin tid satte Rembrandt ett rekord som stod sig ända in på 1800-talet. Av de målade porträtten har nästan hälften fått strykas från hans verklista på senare tid. De visade sig vara kopior, utförda av Rembrandts elever i pedagogiskt syfte.Ungefär 340 år efter mästarens död ansluter sig en svensk yngling från trakten kring Sundsvall till elevskaran. Redan som 19-åring gör Henrik Jonsson sin första rendering av ett av Rembrandts självporträtt, efter reproduktion i en bok. Men han nöjer sig inte med att kopiera, rita av, utan lyfter ut Rembrandts bild i rummet genom att omvandla den till en skulptur. Jonssons galleridebut, åtta år senare, består av ett trettiotal gipsbyster som alla föreställer olika versioner av Rembrandt van Rijn, som han såg sig själv vid olika tillfällen i livet.Både materialet och den mödosamma metoden framstår som ekon från en avlägsen tid, då konstakademiernas elever tecknade av just gipser – gjutna efter antikens mästerverk – för att få insikt i sköna proportioner och eviga ideal. Sedan kamerans tillkomst har ju avbildandet successivt blivit en alltmer perifer del av det konstnärliga arbetet – i huvudsak överlåtet åt just kameror och andra maskiner – medan den intellektuella substansen, konstverkets idé, övertagit huvudrollen.Henrik Jonssons verk är naturligtvis också ett barn av sin tid. Och alltså idébaserat. Därför skulle man kunna tänka sig ett mer rationellt sätt att gå till väga för att uppnå ett likartat resultat. Idag finns AI-baserad programvara som klarar att överföra fotografier av ansikten till 3 dimensioner. Sedan är allt du behöver en bra 3D-skrivare, och voilá: 8 års arbete kan utföras på någon månad. Varför inte?Låt oss ta en närmare titt på motivet. Många av Rembrandts självporträtt, i synnerhet de han gör i unga år, är lärostycken där han testar och experimenterar med sådant som ljus och skugga – men framförallt övar sig på att fånga ansiktets sätt att uttrycka känslor. Han skrattar, rynkar bekymrat på pannan, ser bestört ut osv.Att de här bilderna föreställer just Rembrandt är närmast en tillfällighet: han använde sig själv för att han var tillgänglig; hans familjemedlemmar fick också ställa upp och förekommer ymnigt i hans bilder. Snarare än regelrätta porträtt är de så kallade "tronies": en under den holländska guldåldern uppskattad genre av lite enklare bilder på just ansikten – gärna med uppseendeväckande anletsdrag eller känslouttryck – men utan bestämd anknytning till någon särskild person.Trots de lustiga hattarna och den genomgående potatisnäsan är det alltså inte främst det som utmärker Rembrandt vi ser i Henrik Jonssons skulpturer. Utan Rembrandt som anonym, som vem som helst, du eller jag. Det utmärkande här är snarare hans drivkraft, det han vigde sitt liv åt och lyckades med kanske bättre än någon annan, någonsin: att gestalta liv.Den brittiske författaren och konstkritikern John Berger (1926-2017), som också var en driven tecknare, har beskrivit hur till synes klumpigt Rembrandt behandlar rumsliga förhållanden i sitt måleri – till skillnad från teckningarna, som är mästerliga i samma avseende. Det är nämligen en annan, konkurrerande rumslighet som Rembrandt vill uttrycka i måleriet, förklarar Berger. Inte den arkitektoniska, eller euklidiska, utan den levande, mänskliga kroppens. En rumslighet som öppnar sig för oss, på ett annat sätt än centralperspektivets illusoriska rymd.När Hendrickje kliver ned i vattnet, i den lilla målningen "Badande kvinna" från 1654, är vi där med henne, inuti särken hon lyfter undan; inte som kåta voyeurer utan i känslan av flodens fukt och värmen från hennes hud.Inför Rembrandts konst "minns åskådarens kropp sin egen, inre erfarenhet", skriver Berger. Vi känner igen oss, som levande varelser. Som vem som helst, av kött och blod.Vem som helst – men inte en maskin, kunde Ulf Danielsson inflika här. "Om vi någonsin hittar ett sätt att skapa ett artificiellt medvetande liknande en människas", skriver han i Världen själv, så "krävs det att det också sitter samman med en kropp som vår".Utan en kropp och de sinnen som är så djupt inbäddade i den – i vilken värld skulle detta medvetande befinna sig? Vad skulle det vara medvetet om? Och vad skulle det inte kunna ta sig till med sådana kroppar som det, i så fall, skulle stå fullständigt främmande inför? Och inte bara dem – själva livet skulle vara det djupt likgiltigt.Föreställningen om ett medvetande bortom kroppen har djupa rötter, inte minst religiösa. Där vår odödliga själ förr siktade mot himmelriket hoppas dagens teknikentusiaster att vi en vacker dag ska kunna ladda upp våra medvetanden i någonting beständigare än våra skröpliga kroppar.Det är förstås en hägring. Det enda odödliga vi kan ta vår tillflykt till är nog faktiskt konsten. 1958, i portalverket Människans villkor, beskriver Hannah Arendt (1906-1975) konstverk som "de beständigaste och därmed de världsligaste av alla ting". Konstverk förbrukas inte som andra saker, och får därmed en helt avgörande betydelse för vår förmåga att skapa en värld, där vi kan känna oss hemma."Det är", skriver Arendt, "som om det varaktiga i världen blev transparent i konstverkets fortbestånd och som om det gav en vink om en möjlig odödlighet – inte själens eller livets, utan det människoskapades odödlighet".Vad Rembrandt ansåg om sin egen odödliga själ vet vi inte, men hans förmåga att återge lekamlig skröplighet är oöverträffad. Det gäller inte minst de sena självporträtten, som är så förbluffande fria från all självbespegling, allt poserande inför en tänkt publik – eller ens sig själv.Motivet är en man som på alla sätt sett bättre dagar; som förlorat sin ställning, sitt hus och sina pengar, två kvinnor och en älskad son. Men som fortsätter att måla sig själv med just den kompromisslösa trohet mot naturen som blivit så ofashionabel i 1660-talets Amsterdam: "stödd mot en vag förhoppning, en intuition", skriver John Berger, "att andra senare skulle komma att se på honom med en medkänsla han själv inte kunde tillåta sig".Så nej. Att låta en maskin göra grovjobbet var nog inget alternativ för Henrik Jonsson. Den hade helt enkelt inte känt igen sig.Mårten Arndtzénmarten.arndtzen@sr.se

Lustgasstopp på vissa platser i Staffanstorp från o med idag. Konstverk av Banksy dök plötsligt upp på festival. Fler katter i slagsmål under sommaren och den unge grönsakshandlaren Wilmer cyklar runt med sin butik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Var går gränsen mellan konst och arkitektur? Det är huvudfrågan för veckans avsnitt! Vad är egentligen skillnaderna mellan arkitektur och konst? Vad finns det för samband mellan de två kreativa grenarna? Och hur kan de samverka för att skapa nya uttryck? Detta och mycket mer diskuteras, samtidigt som vi betar av verk av vår tids främsta arkitekter och konstnärer.Kolla gärna in vår instagram för den visuella upplevelsen av arkitekturen som diskuteras i avsnittet @bakomfasadenpodcastElsa tipsade om artikeln “Vi som ritade funktionalismen deltog i drömmen om en ny människa” av Åke Temnerud. Henrietta rekommenderade podcasten Serial.✨Vi hoppas att du uppskattade veckans avsnitt! Vi är tillbaka på samma plats och vid samma tid om 2 veckor! Tills dess får du gärna följa oss i din podcastspelare och lämna en review så att vi kan utvecklas och spridas✨ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur är det att vara rektor för ett medicinskt universitet när samhället stänger ner vid en pandemi och blickarna vänds mot den medicinska forskningen? Ole Petter Ottersen var rektor på KI från 2017 till vintern 2023. Vad är han i efterhand nöjd respektive mindre nöjd med? Ole Petter delar med sig om utmaningar, undervisning, forskning, global hälsa och kulturfrågor. Till sist en angelägen fråga: hur var avslutningsfesten på Medicinska föreningen? Konstverk som Ole Petter refererar till: Svartsjuka, Liklukt, Arv Programledare: Mats Lekander Musik: Karl Thunell Ljud: Samuel Lundberg      

Kalle Berg pratar om att man nu upptäckt afrikansk svinpest hos vildsvin i Sverige. En sjukdom som inte drabbar människor med som bland annat kan påverka grisuppfödare – och svampplockare.Han tar också upp Svenska Dagbladets granskning om att gängkriminella kan ha använt köpta streams på Spotify för att tvätta pengar.Fanny Wijk pratar om att en del av en utställning med betongskulpturer i slöja på kulturhuset i Borås stoppas av säkerhetsskäl. Beslutet har mötts av stark kritik, bland annat GPs kulturchef Johan Hilton som kallar beslutet för “en skamfläck”.Och så kommer matskribenten Anja Jelinek som driver kontot @enmatinsta och pratar om hur hopplöst efter vi i Göteborg är som pratar om potatistrenden nu när det var trendigt förra året.Dessutom: Faxdödarprojekt, Indien vill byta namn och svenskarnas drömjobb. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Du känner dig iakttagen och tittar upp. Det är ett rådjur som tittar på dig mitt i staden. Möt gatukonstnären Klister-Peter som ligger bakom verket och hör historien om hur en stads personlighet sakta förändras. Vad ser du när du är utomhus den här tiden på året? Förutom människor som njuter av försommaren kanske det är extra lätt att få syn på sånt som sticker ut lite från grönskan. Konstverk, placerade runt om i samhället, inte sällan utan att någon har beställt dem. Såna som oftast bara finns kvar ett litet tag innan de städas bort … I Stockholm finns det ett gatukonstverk som återkommit gång på gång i 24 års tid, en bild av ett rådjur som bokstavligt talat sett hur staden förändrats, uppklistrat på byggplank eller gatuskyltar.Under den tiden har nolltoleransen mot graffiti slopats och beställda offentliga konstverk kan i dag ha drag av graffiti och gatukonst, något som var otänkbart tidigare. Hela tiden har Rådjuret sett stockholmarna passera förbi.Vad kan Rådjuret berätta för oss? Följ med på en cykeltur runt huvudstan sett ur Rådjurets perspektiv… Ett reportage av Hedvig Weibull.

Fler än hälften av alla konstverk som byter hand tros vara förfalskningar, men straffet är inte särskilt hårt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar på att själv skapa en äkta kopia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer ibland att jag får ett starkt begär till konstverk. Jag vill ha dem i mitt hem och titta på dem, länge, kanske hela livet. Det är sällan de bråkiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, gåtfulla. En Mark Rothko, en Håkan Rehnberg, på sin höjd en Mamma Andersson. Men jag har förstås inte råd. Därför har jag ibland lekt med tanken att göra kopior. Eftersom jag inte kan måla är urvalet verk begränsat till vissa objekt och assemblage. Hur svårt kan det vara ett göra en tillfredställande kopia av en Clay Ketter – lite oljefärg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag föreställer mig att det skulle gå om jag fick hålla på ett tag.På sistone har jag börjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och är just ett lexikon, ett ungersk-svenskt råkar jag veta, där varje sida, inklusive pärmarna, är helt och hållet täckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande på en glasskiva svävande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna göra en rätt bra kopia av det där verket. Zsuzsanna och kanske några till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura nästan vilken potentiell köpare som helst. Men jag skulle inte försöka avyttra kopian, jag skulle ha den hängande i ett soligt fönster och bara titta på den, ofta.Men vad händer med originalet om det finns en kopia ute i världen? Ingenting så länge ingen vet om den. Förstås. Fast i det här fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har börjat slå in boksidor i stanniol, känner jag hur begäret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken på mina taffliga försök att göra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksmässigt förfarande, som om det inte hade en själ. Men om verket går att kopiera så att ingen ser skillnad på original och kopia, har då originalet en själ som kopian inte har? Var någonstans skulle den ha sitt säte, om inte i verkets materiella egenskaper?Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en essä att om en målning som utger sig för att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, istället visar sig vara en förfalskning målad i till exempel Belgrad 1910, slocknar målningen för honom, hur vacker den än är. Linde skriver: ”I ett slag töms den på all autenticitet, trots att ingenting i själva målningen förändrats – den säger detsamma, men det som sägs når mig från fel tidpunkt och rum.”Hmm. Linde tillverkade ju själv inför en utställning på Moderna muséet i Stockholm 1963 kopior av några av Marcel Duchamps berömda ready- mades, med tillåtelse från konstnären förstås. Varifrån talade de verken? Från 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag föreställer mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps välsignelse. I och med den bibehålls, tänker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten alltså, i det här fallet är ett koncept, en idé. Med måleri och skulptur är det annorlunda, där kommer man inte förbi det där med handens beröring och signaturens äkthet. Och kunnandet förstås, den äkta genialiteten. När man tar del av intervjuer och biografier över berömda förfalskare i konsthistorien, får man intrycket av att nästan alla är tekniskt briljanta, men av konstmarknaden oupptäckta målare och skulptörer. Och att beslutet att börja ägna sig åt förfalskning är ett slags hämnd på denna marknad. En relativt riskfri sådan, berättar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid Jönköpings universitet, i sin bok Äkta och oäkta förfalskningar. Straffen för tillverka och sälja falsk konst är relativt låga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar på heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter ägare i världen antas vara förfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit förord till boken. Den första lagen mot konstförfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare än den bedragne. Och i viss mån är nog så fortfarande.Men den stackars konstnären då, den vars verk kopieras, eller, kanske än värre, pasticheras? Det vill säga att någon försöker kopiera eller härma den stil som utmärker ditt konstnärskap, inte nödvändigtvis de faktiska målningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer från italienskans ”pasticcio” som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal också ”en salig röra” eller liknande. Ordet har alltså en lätt pejorativ, skämtsam klang. Och visst är det väl ett milt våld pastischören utövar mot konstnären eller författaren, även när pastischen är som det heter ”kärleksfull”, och alltså inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som någon gång blivit utsatt för härmning, av till exempel sitt sätt att gå, klä sig, skratta, vet att det är rätt obehagligt. Du känner dig förfaddad, tillblurrad, som om härmaren, på lek dessutom, försökt ta din själ.Jag antar att det är så man känner sig som pastischerad författare eller konstnär. Så om du nödvändigtvis måste göra en pastisch, eller på annat sätt exploatera en känd förlaga, välj gärna en död upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva essä, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, som i början av 1900-talet bestämmer sig för att skriva Miguel de Cervantes riddarroman från 1600-talet utan att titta i boken som han läste i tolv–, trettonårsåldern och sedan dess inte läst om. Alltså inte kopiera Cervantes roman, utan själv skriva den, ord för ord.Först tänker Menard att detta vore möjligt genom total identifikation med författaren, att alltså bli Cervantes, genom att lära sig sextonhundratalsspanska, återta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt försöka glömma Europas historia mellan 1602, då Cervantes ska ha påbörjat sin Don Quijote, och 1918 då Menard påbörjade sin. Men han avvisar denna metod som alltför enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. Läs själv.Vad som förenar Borges Pierre Menard med verklighetens härmare, förfalskare och pastischörer, är, tror jag, en till milt förakt förklädd avundsjuka, eller om det är misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote för att Cervantes roman skulle vara särskilt bra, utan bara för att bevisa att han kan, för att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis på Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta på konstbranschen besvikna förfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. Alltså van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla säger, när de till slut avslöjats: Det var inte svårt. Det är bara att lära sig måla. Underförstått: Men det är väl ni alldeles för obegåvade för att klara av.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturCarl-Johan Svensson: Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare. Carlssons bokförlag, 2019.

Linnea Rönnqvist pratar om de senaste turerna kring fotbolls-VM i Qatar: Öl förbjuds på arenorna, Irans landslag sjöng inte med i nationalsången och armbindel för mänskliga rättigheter får inte bäras. Fanny Wijk berättar om fiaskot med konstverket Evig anställning vid Korsvägen, och hur man nu ska gå vidare med andra projekt. Och så kommer astronomen Katja Lindblom och pratar om den nya kapplöpningen till månen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Endast en femtedel av Sveriges dataspelsutvecklare är kvinnor, Mårten Melin får årets Astrid Lindgren-pris, och Douglas Stuarts hyllade debutroman "Shuggie Bain" blir tv-serie på BBC.

Konstvetaren Linda Fagerström resonerar om varför vissa verk är så himla kända. Är det för att de är så himla bra eller för att de är så himla speciella? Vi lär oss skilja på tavla och målning, tar oss till Paris och Vinci, tittar upp på Jackson Pollocks fötter och gurglar holländska. Namn som nämns: Ingela Pling Forsman, Göran Palm, Sofia Wistam och Alfred E. Neuman.

Allt fler kulturarbetare protesterar mot regimen i Iran, jazzsaxofonisten Pharoah Sanders är död, och Darth Vaders röst ska bevaras med hjälp av AI-teknik.

Nordisk klinkbåtstradition på Unesco-lista, fler gamla skelett riskerar att förstöras på muséer, nya pandemistöd till kulturen i Norge

Henrik och Tim är tillbaka i ett extremt roligt avsnitt där vi gör bort oss och snackar så mycket skit så ni anar inte. Den ocensurerade versionen finns i betalform om ni vill lyssna 5 kronor i månaden! det är ju ingenting för all underhållning jag lägger ut till er en länk ni kan gå in på är https://anchor.fm/hampusrb/subscribe den andra är https://open.spotify.com/show/1z5rwl2W6T96C8QKiHtICl Tack till Robin Orb som har gjort mitt fantastiska intro. Vill ni ha mer koll på vad han håller på med kan ni kolla Hans Instagram på antingen ORBORB eller DIRTKIDBEATS Om Ni gillar denna podcast så får ni gärna bidra med ett ekonomiskt tillskott på paypal: https://www.paypal.me/HampusRB/Eller på Patreon https://www.patreon.com/hampusrb Sen kan ni alltid följa mig på facebook och instagramom ni söker på Hampus Runda Bord på båda plattformarna. Ni kan även boka mig som standup-komiker eller Enterteiner numera. Kontakta mig via Hampusrundabord@gmail.com för mer information. Komikerbiten kan vara för företaget, festen eller en annan tillställning! --- Send in a voice message: https://anchor.fm/hampusrb/message

Är vissa konstnärer egentligen sjukt smarta, löste LMs deckarklubb deras viktigaste fall, detta och mycket mer i veckans pod. Mycket nöje!

Måns Hirschfeldt om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd som gick sin egen väg genom 60-talet och om ett av hans mest kända verk - en annons införd på sidan 10 i New York Herald Tribune i januari 1963. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är ett minimalt konstverk, bara 5 gånger 45 millimeter, men gesten var desto större: Reuterswärd trängde sig in mellan världsnyheterna bara för att meddela att han tänkte stänga butiken i 9 år. Vilket han förstås inte gjorde men när konstnären gick bort 2016 så stod det ”Closed for holidays” i tidningarnas dödsannonser – stängt för semester.

Måns Hirschfeldt om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd som gick sin egen väg genom 60-talet och om ett av hans mest kända verk - en annons införd på sidan 10 i New York Herald Tribune i januari 1963. Det är ett minimalt konstverk, bara 5 gånger 45 millimeter, men gesten var desto större: Reuterswärd trängde sig in mellan världsnyheterna bara för att meddela att han tänkte stänga butiken i 9 år. Vilket han förstås inte gjorde men när konstnären gick bort 2016 så stod det Closed for holidays i tidningarnas dödsannonser stängt för semester.

Konstverk som bara existerar digitalt och som i många fall redan finns tillgängliga gratis på internet säljs nu för hisnande summor pengar, bland annat på anrika Christie's auktionshus i London. Vad kommer denna kryptokonst att betyda för konstvärlden? Samtal med Marcus Kinge, Bukowskis, och Linda Portnoff, forskare i kulturekonomi. ZARA LARSSON TILLBAKA I RAMPLJUSET Imorgon, efter nästan ett år på vänt, släpps Zara Larssons album "Poster girl". Pandemin har inneburit ett år utan publik för en av våra största svenska stjärnor som siktar mot de allra största arenorna i världen. Vår reporter Viveca Bladh har mött henne. FRIDA HYVÖNEN DRÖMMER OM OBEROENDE "Dream of Independence" så heter artisten Frida Hyvönens nya platta. Hon är gäst i dagens program. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Konstverk bär på berättelser. Berättelser om det mirakulösa, det vardagliga, och det till synes obegripliga. Men vad betyder konstverks berättelser i en värld där sanning är relativ och där nyheter kan vara ”fake”? Kan konst verkligen vara begriplig och förklarande? Just nu visas utställningen Grodregn på Kulturcentrum Ronneby konsthall. Susanne Skog har träffat konstnärerna och curatorerna Alexander Höglund och Richard Krantz. I Grodregn sammanförs konstnärer vars arbete utgår från ett intresse för berättande, ett berättande som ofta är allt annat än uppenbart. Samlingsutställningen bildar ett landskap av intryck vars innehåll belyser konstens inneboende mångfald. Grodregn är en plats utan självklara sanningar, en plats där utställningens berättelse slutligen skrivs av betraktarens upplevelse. Deltagande konstnärer i utställningen: Magnus Bärtås, Rae-Yen Song, Alexander Höglund, Madeleine Andersson, David Sherry, Richard Krantz, Anna Slama och Marek Delong. Av: Susanne Skog Musik: Jesper Norda Konstverk: Alexander Höglund

I höstsäsongens första Stil ska vi titta närmare på vad blommor kan locka fram i oss människor, inte minst när det gäller kreativitet och något så enkelt som glädje och förundran. I alla tider har blommors skönhet och färgprakt inspirerat allt från modeskapare, konstnärer, poeter och författare till botaniker, trädgårdsentusiaster och allmänt romantiskt lagda typer som hänfört beundrat och begrundat blommans mystiska väsen. Otaliga är människans försök att kommunicera med blommor och växter och när det inte fungerat har vi själva istället uppfunnit ett romantiskt språk åt blommorna blomsterspråket så att de ändå ska kunna tala till oss. I det här specialprogrammet ska vi få höra fyra historier om blommor och växter och människorna som älskar dem. Vi träffar konstnären Linda Spåman, som i sitt konstprojekt De dödas blommor samlade in krukväxter från dödsbon. Vi berättar historien om systrarna Jobs, som i mitten av 1900-talet gjorde succé med sina textila blommönster. Vi träffar smyckedesignern Frances Rivera och konstnären Vero Rivera som både är verksamma på den karibiska ön Puerto Rico och hämtar inspiration från öns blommor. Och så förklarar vi vår kärlek till den vilda ängsblomman. Programledare är Erik Sjölin.

Samuel Jonsson delar 6 stycken bibelstudier som utgår från Efesierbrevet. Filadelfiakyrkans verksamhet finansieras med frivilliga gåvor. Vill du vara med och bidra att täcka kostnaderna? Bli månadsgivare för 99kr i månaden. https://www.filadelfiakyrkan.se/online#signup Engångsgåva. Swisha: 123 311 76 94 https://www.filadelfiakyrkan.se/bidra

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Hon förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Så beskriver Kristofer Folkhammar den kanadensiska författaren Anne Carsons poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades den 5 maj 2015. För någon månad sedan stod jag och trängdes på ett utsålt Vega i Köpenhamn. Stämningen var i det närmaste extatisk när Sharon Needles, Adore Delano, Bianca del Rio och de andra dragdrottningarna från teve-programmet RuPauls Dragrace äntrade scenen. RuPauls Dragrace är en dokusåpa i stil med Top Model och Project Runway fast för drag queens. I varje avsnitt ska deltagarna skapa dragunderhållning utifrån nya utmaningar, och i varje avsnitt skickas en drottning hem efter ett läppsynk-battle. I slutet av varje säsong koras "Amerikas nästa dragsuperstjärna" av draglegenden RuPaul personligen. Programmet vilar såklart på samma fundament som andra dokusåpor: individualistiska skitdrömmar om den enskildes framgång, och bitchiga intriger mellan de tävlande. Men här anas också emellanåt ett systerskap arbetsrummet bakom catwalkpodiet i RuPauls Dragrace är inte bara en kokande kittel av rivalitet, utan också en plats där utstötta freaks från olika samhällsklasser möts och blir superstjärnor istället för mobboffer. Och dragshowen, när den är riktigt bra, fungerar både som en populärkulturens skrattspegel, och som en kritisk instans, när den genom sina teatrala överdrifter lyckas vända upp och ner på, och avtäcka bristerna i, de konventioner som iscensätts på scenen: könsroller, stereotypa karaktärer och manér. Den kanadensiska författaren Anne Carson arbetar också med drag, fast i poesins form. Som professor i klassisk grekiska har hon en självklar koppling till fragmentetestetik den lösgjorda delen som flyttats genom tid och rum för att tolkas och traderas på nytt. Carson har gett ut böcker sedan 1980-talet. Dikter, essäer, översättningar, skådespel och ofta blandar hon mellan stilarterna. På svenska finns hittills tre böcker översatta, och två av dem hänger ihop. Röd självbiografi, som gavs ut på engelska 1998, och Röd doc, som kom femton år senare. I dessa böcker utgår Carson från den antika myten om hjälten Herakles tionde stordåd: att hämta den trehövdade jätten Geryons röda boskap. I myten besegrar Herakles Geryon med våld, men i Carsons tappning krossar Herakles Geryons hjärta. I ett poröst utformat landskap, som är en blandning mellan mytens röda ö och något som skulle kunna vara ett samtida Kanada, är Geryon ett förvirrat barn, och sedermera en förälskad tonåring. Den tafatte Geryon försöker greppa sin plats i världen genom en märklig självbiografi, bestående av skulpturer, fotografier och anteckningar. Men en natt kliver Herakles av bussen från New Mexico och monsterpojken Geryon förlorar allt. Inför den ständigt bortvända James Dean-vagabonden Herakles, som strålar av säkerhet och sex. I Röd doc återser det forna kärleksparet varandra efter många år. Geryon har övergivit sin självbiografi men har fortfarande nära till smärtan från kärleksförlusten. Han heter bara G nu. Och han längtar efter Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt alltså, han längtar efter den text, det objekt, som förmått göra skön konst av det som gått förlorat. Herakles har varit i krig och bytt namn till Sad But Great Sorgsen men mäktig, eller framstående, och lider av posttraumatisk stress. I den här berättelsen är han ännu mer igenkännbar som en amerikansk, samtida gestalt. Tillsammans med en ny karaktär, Ida, som verkar ha kommit springande till dem från en Gertrude Stein-roman, flyter karaktärerna iväg på en sorts roadtrip. Via en isgrotta där det förgångna kan tänkas bevarat i den stelnade massan, en psykiatrisk klinik där det förflutna kan grävas fram. Resan bär mot döden. Till Geryons älskade mors sjukbädd. En del av njutningen med att läsa Carson ligger i hur hon med så radikal oförutsägbarhet sammanför olika genrer och olika tider. I sin poesi går hon emot konventioner som säger att enheter som antika myter, Emily Brontës romaner och hennes egen vardag är ofrånkomligt uppdelade. Hennes poesi går emot konventionen som tar dessa enheter för ofrånkomligt avskilda från varandra av en naturlig ordning. På ungefär samma sätt beskriver queerteoretikern Judith Butler hur förhållandet mellan kön och genus kan dramatiseras och avnaturaliseras i en drag-performance. Carson förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Och att läsa samman Carson med drag-estetik är att starkt påminnas om hur mycket det litterära konceptet "genre" har gemensamt med det sociologiska konceptet "identitet". Det var Carsons svenska översättare, Mara Lee, som under en föreläsning gjorde mig uppmärksam på drag-estetiken i Carsons verk. Men då genom den feministiska teoretikern Elizabeth Freemans begrepp "temporal drag" ett uttryck som Freeman använder när hon undersöker konstverk som går emot en enkel, linjär historieskrivning. Konstverk där det förflutna och nutiden pågår samtidigt. Och där politiska kamper som kan förefalla avslutade, som till exempel ACT UP-rörelsens kamp för vård till aidssjuka i USA under 1980-talet används för att osäkra betraktarens upplevelse av nuet. Och kanske till och med få den att föreställa sig möjliga framtider i ljuset av omvälvande historiska händelser. Tillbakablickarna i verk som arbetar med "temporal drag" blir inte så mycket nostalgi, som möjligheter, idéer om andra ordningar. Carsons poesi drar oss bakåt i tiden, får oss att hålla fast i något främmande, något som inte passar in i samtiden, som inte låter sig integreras, och som därför visar saker i nytt ljus. Röd självbiografi: "I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa". Det säger något om Carsons estetik, och här skulle "människa" kunna bytas ut mot tid: "I mötet med en annan tid får den egna tillvaron skärpa." Och när jag stod där i trängseln på Vega. Med Carsons böcker Röd självbiografi och Röd doc i huvudet, och betraktade den stundtals gnistrande dragshowen framstod Carsons skrivsätt som direkt överensstämmande. Här fanns samma känsla av konstnärlig möjlighet. Samma lockelse genom förskjutning och omkastning. Samma vassa tajming i kvickheterna. Där och då framstod det som om endast idiomen och rekvisitan skilde Anne Carson och RuPauls Dragrace åt. Istället för peruker: hjältar ur antik mytologi. Istället för klackar: citat av Emily Dickinson. Istället för lösnaglar: psykoanalys. Trots att Anne Carson är en spränglärd professor, bär hennes texter på samma ystra lätthet som en dragshow. Hennes stil är klar. Hennes iscensättningar lätta. Hon låter de antika gestalterna säga "kuk" och referera till "Dunkin' Donuts". Herakles har en mormor som en gång träffade Virginia Woolf. Men det finns också en skarp gräns kring dessa omflyttningar och sammanfogningar. Professor Carson lämnar sällan sitt eget klassrum. Nästan allt material hon arbetar med utgår från en mycket västerländsk bildningstradition. Och kanske är det detta som möjliggör en del av Carsons lätthet. Att hon trots allt rör sig på ett begränsat fält, i ett universum där saker enkelt hakar i varandra olika tider, javisst, men definitivt delar av samma kanon. Carson är en humoristisk, och alltid djupt melankolisk drag poet. Hennes ommöblerande diktföreställningar är mångtydiga, men aldrig godtyckliga, precis som med den lyckade dragshowen. Carson är trots yvigheten ofta spot on. För hur känner sig egentligen den vilsne tonårsbögen? Jo, som ett rött monster med knöliga vingar som inte förmår bära honom. Eller: Hur känns den språkliga erfarenhet, som säger att vi aldrig helt möts i våra enskilda förnimmelser? Hur ser din färg rött ut?, som Sonja Åkesson, och Ludwig Wittgenstein hade uttryckt saken. För mig är rött färgernas färg. De starka känslorna, de alarmerande situationerna, det som står ut. Stoppljus. Varningstriangel. Solens sista döende strålar. Röda dagar i almanackan. Röd matta. Red light district. Rödluvans kappa i den mörka skogen. Röd ros. Att se rött. Eld. Djävul. Vrede. Revolution. Hjärta. Kärlek. Krig. Blod. Men Carsons böcker är stilla, koncentrerade. Hennes röda monster är sorgset och eftertänksamt. På ett ställe i Röd självbiografi står det, när Herakles och Geryon möts för första gången, att där uppstod "ett sådant ögonblick som är motsatsen till blindhet." En formulering som präglar hela Carsons röda dragshow: En sådan stark färg. Ett sådant avslöjande iscensättande. Ett sådant språkarbete, som gör orden nästan taktila, relief-artade, genom textens tvära brott och sätt att överraska. I hur det outhärdligt röda gräset överfaller Geryon på väg till skolan. I tomaten han gör en skulptur av till sin självbiografi. I hans vallmostjälk till hals. Och när en antik hjälte som Herakles, som är en avlägsen och ofarlig sagobild för oss idag, en stelnad prototyp, sänks ner i nutiden uppstår ett kalas av språkliga effekter. Genom sin poetiska drag upplyser dikten oss om att den där absurda hjältefiguren, som kan te sig så fjärran, fortfarande lever och verkar i exempelvis amerikansk militärism, och i alla möjliga bilder av män. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker

Varje konstverk bär på mängder av intressanta historier: Konstverk kan ha spännande tillkomstprocesser, en fängslande ägarhistoria eller så kan det finnas otroliga berättelser om hur publiken tog emot ett verk, när det visades för första gången. Men alltid är det förstas just det avbildade som bjuder oss på många fascinerande berättelser och tankar. Varje vecka släpper vi ett avsnitt om ett konstverk. Det blir gott och blandat från olika tider och platser, för det enda urvalskriteriet är att vi båda måste tycka om verket. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Föreställningen om en själ skild från kroppen är både urgammal och högaktuell. Men den förblir en hägring, menar Mårten Arndtzén i denna essä om medvetandet och det levande i konsten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad är medvetande och vem är medveten? Kan maskiner vara medvetna eller komma att bli det, i framtiden? Frågorna är inte nya men hörs, tycker jag, allt oftare och inte undra på det. Snart är de självkörande bilarna här, sägs det, men vem vill sätta sig i ett fordon som framförs i höga hastigheter utan ett medvetande vid ratten? Produktionsutvecklingen fordrar en justering av vårt begrepp om medvetandet, tycks det. En inflytelserik filosof som amerikanen Daniel Dennett har bidragit med idén att medvetandet är ett så kallat emergent fenomen som uppstår, mer eller mindre automatiskt, så snart informationshanteringen i ett givet sammanhang blir tillräckligt komplicerad. Som i den mänskliga hjärnan, eller en framtida superdator. Fysikern Ulf Danielsson varnar för det här synsättet i sin bok Världen själv, inte främst för att det är felaktigt, vilket han visserligen menar, utan för att själva föreställningen om medvetna maskiner riskerar att hota människans särställning och därmed, i förlängningen, hennes existens. Men det är förstås en spekulation. Svårigheten med medvetandet, ur ett vetenskapligt perspektiv, är att det inte visar sig under mikroskopet utan bara när vi vänder blicken bakåt, mot oss själva. Ett beprövat sätt att gestalta medvetande konstnärligt är självporträttet. Här är medvetandet sitt eget motiv, förmedlat genom konstnärens blick. Som genre är självporträttet ett relativt modernt påfund, först på 1400-talet finns tillräckligt bra speglar för att det ska kunna bli något särskilt. Och något speciellt blir det först med Rembrandt, två hundra år senare. Närmare 100 självporträtt i olika tekniker är vad han hinner med under sin livstid. En futtig summa med instagramflödenas mått mätt, men på sin tid satte Rembrandt ett rekord som stod sig ända in på 1800-talet. Av de målade porträtten har nästan hälften fått strykas från hans verklista på senare tid. De visade sig vara kopior, utförda av Rembrandts elever i pedagogiskt syfte. Ungefär 340 år efter mästarens död ansluter sig en svensk yngling från trakten kring Sundsvall till elevskaran. Redan som 19-åring gör Henrik Jonsson sin första rendering av ett av Rembrandts självporträtt, efter reproduktion i en bok. Men han nöjer sig inte med att kopiera, rita av, utan lyfter ut Rembrandts bild i rummet genom att omvandla den till en skulptur. Jonssons galleridebut, åtta år senare, består av ett trettiotal gipsbyster som alla föreställer olika versioner av Rembrandt van Rijn, som han såg sig själv vid olika tillfällen i livet. Både materialet och den mödosamma metoden framstår som ekon från en avlägsen tid, då konstakademiernas elever tecknade av just gipser gjutna efter antikens mästerverk för att få insikt i sköna proportioner och eviga ideal. Sedan kamerans tillkomst har ju avbildandet successivt blivit en alltmer perifer del av det konstnärliga arbetet i huvudsak överlåtet åt just kameror och andra maskiner medan den intellektuella substansen, konstverkets idé, övertagit huvudrollen. Henrik Jonssons verk är naturligtvis också ett barn av sin tid. Och alltså idébaserat. Därför skulle man kunna tänka sig ett mer rationellt sätt att gå till väga för att uppnå ett likartat resultat. Idag finns AI-baserad programvara som klarar att överföra fotografier av ansikten till 3 dimensioner. Sedan är allt du behöver en bra 3D-skrivare, och voilá: 8 års arbete kan utföras på någon månad. Varför inte? Låt oss ta en närmare titt på motivet. Många av Rembrandts självporträtt, i synnerhet de han gör i unga år, är lärostycken där han testar och experimenterar med sådant som ljus och skugga men framförallt övar sig på att fånga ansiktets sätt att uttrycka känslor. Han skrattar, rynkar bekymrat på pannan, ser bestört ut osv. Att de här bilderna föreställer just Rembrandt är närmast en tillfällighet: han använde sig själv för att han var tillgänglig; hans familjemedlemmar fick också ställa upp och förekommer ymnigt i hans bilder. Snarare än regelrätta porträtt är de så kallade "tronies": en under den holländska guldåldern uppskattad genre av lite enklare bilder på just ansikten gärna med uppseendeväckande anletsdrag eller känslouttryck men utan bestämd anknytning till någon särskild person. Trots de lustiga hattarna och den genomgående potatisnäsan är det alltså inte främst det som utmärker Rembrandt vi ser i Henrik Jonssons skulpturer. Utan Rembrandt som anonym, som vem som helst, du eller jag. Det utmärkande här är snarare hans drivkraft, det han vigde sitt liv åt och lyckades med kanske bättre än någon annan, någonsin: att gestalta liv. Den brittiske författaren och konstkritikern John Berger (1926-2017), som också var en driven tecknare, har beskrivit hur till synes klumpigt Rembrandt behandlar rumsliga förhållanden i sitt måleri till skillnad från teckningarna, som är mästerliga i samma avseende. Det är nämligen en annan, konkurrerande rumslighet som Rembrandt vill uttrycka i måleriet, förklarar Berger. Inte den arkitektoniska, eller euklidiska, utan den levande, mänskliga kroppens. En rumslighet som öppnar sig för oss, på ett annat sätt än centralperspektivets illusoriska rymd. När Hendrickje kliver ned i vattnet, i den lilla målningen "Badande kvinna" från 1654, är vi där med henne, inuti särken hon lyfter undan; inte som kåta voyeurer utan i känslan av flodens fukt och värmen från hennes hud. Inför Rembrandts konst "minns åskådarens kropp sin egen, inre erfarenhet", skriver Berger. Vi känner igen oss, som levande varelser. Som vem som helst, av kött och blod. Vem som helst men inte en maskin, kunde Ulf Danielsson inflika här. "Om vi någonsin hittar ett sätt att skapa ett artificiellt medvetande liknande en människas", skriver han i Världen själv, så "krävs det att det också sitter samman med en kropp som vår". Utan en kropp och de sinnen som är så djupt inbäddade i den i vilken värld skulle detta medvetande befinna sig? Vad skulle det vara medvetet om? Och vad skulle det inte kunna ta sig till med sådana kroppar som det, i så fall, skulle stå fullständigt främmande inför? Och inte bara dem själva livet skulle vara det djupt likgiltigt. Föreställningen om ett medvetande bortom kroppen har djupa rötter, inte minst religiösa. Där vår odödliga själ förr siktade mot himmelriket hoppas dagens teknikentusiaster att vi en vacker dag ska kunna ladda upp våra medvetanden i någonting beständigare än våra skröpliga kroppar. Det är förstås en hägring. Det enda odödliga vi kan ta vår tillflykt till är nog faktiskt konsten. 1958, i portalverket Människans villkor, beskriver Hannah Arendt (1906-1975) konstverk som "de beständigaste och därmed de världsligaste av alla ting". Konstverk förbrukas inte som andra saker, och får därmed en helt avgörande betydelse för vår förmåga att skapa en värld, där vi kan känna oss hemma. "Det är", skriver Arendt, "som om det varaktiga i världen blev transparent i konstverkets fortbestånd och som om det gav en vink om en möjlig odödlighet inte själens eller livets, utan det människoskapades odödlighet". Vad Rembrandt ansåg om sin egen odödliga själ vet vi inte, men hans förmåga att återge lekamlig skröplighet är oöverträffad. Det gäller inte minst de sena självporträtten, som är så förbluffande fria från all självbespegling, allt poserande inför en tänkt publik eller ens sig själv. Motivet är en man som på alla sätt sett bättre dagar; som förlorat sin ställning, sitt hus och sina pengar, två kvinnor och en älskad son. Men som fortsätter att måla sig själv med just den kompromisslösa trohet mot naturen som blivit så ofashionabel i 1660-talets Amsterdam: "stödd mot en vag förhoppning, en intuition", skriver John Berger, "att andra senare skulle komma att se på honom med en medkänsla han själv inte kunde tillåta sig". Så nej. Att låta en maskin göra grovjobbet var nog inget alternativ för Henrik Jonsson. Den hade helt enkelt inte känt igen sig. Mårten Arndtzén marten.arndtzen@sr.se

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Maggan Ek och Peter Bengtsson snackar surrealism - äntligen. Allt, eller ganska mycket om denna goa konstform vrids och vänds det på.  Festlig lyssning!  

Siri Derkerts mästerverk på Östermalmstorgs tunnelbana, 'Ristningar i betong' (1961-1965) skakar om Göran och Paulina. Och så sent som 2015 tyckte en ledarskribent på SvD att verket var FÖR politiskt. Göran lyckas även spontanrimma sången och betongen. I Konstmackan pratar Göran Greider och Paulina Sokolow om konst utifrån aktuella utställningar, konsthändelser utifrån ett politiskt och samhälleligt perspektiv. Paulina är konsthistoriker och Göran är samhällspoet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

"Inspiration - Iconic Works" är vårens storsatsning på Nationalmuseum i Stockholm. Återigen en utställning där konsthistorien speglas genom samtidskonsten. Hur lyckat det blev diskuteras i P1 Kultur. Nationalmuseum sätter fokus på konsthistoriens ikoniska verk. Några från de egna samlingarna - andra är världskändisar och lämnar inte sina museer. Det gäller Leonardo da Vincis Mona Lisa, Laokoongruppen på Vatikanmuseet och Nefertitibysten som alla dyker upp ändå i utställningen "Inspiration - Iconic Works".  Dessutom undersöks Konstmuseets roll i konsthistorien. Mårten Arndtzén och Valerie Kyeyune Backström diskuterar utställningen. Konceptkonstens nestor Joseph Kosuth som gjort ett nytt verk på Nationalmuseum intervjuas också. ART WASHING - DEN ALLT MER INFEKTERADE RELATIONEN MELLAN KONSTEN OCH SPONSORERNA Art Washing är ett begrepp som blivit allt vanligare i konstdebatten. Det handlar om företag som går in som sponsorer till konstinstitutioner - och på det sättet får mycket goodwill för de investerade pengarna. Företag som det stormat kring är oljebolaget BP, läkemedelsföretag ägda av familjen Sackler och nu Lundin Norway vars avtal med konstmuseet Astrup Fearnley inte förnyas. Vi pratar om Astrup Fearnley och fördjupar diskussionen om konstinstitutionerna har råd att vara etiska. PER KIRKEBYS BRONSER VISAS PÅ LOUISIANA Per Kirkeby - Bronze heter en nyöppnad utställning på Lousiana i Danmark. Och som titeln antyder fokuserar den helt på Kirkebys mindre kända bronsskulpturer som han började göra i slutet på 70-talet till följd av en kreativ kris i måleriet. David Richter har träffat Poul Erik Tøjner  som har gjort utställningen. OBS-ESSÄN OM BEHOVET AV ETT STÖRRE ALLVAR I SAMTIDSDEBATTEN Susan Sontag var en av USA:s mest framträdande författare och kritiker. Utöver romaner, essäer, pjäser och filmer så skrev hon otaliga texter för tidningar och tidskrifter och axlade rollen som public intellectual, intellektuell i offentligheten. Hon var kontroversiell och kännetecknades av ett stort allvar. En seriositet som vår tid nog lider brist på. Om det skriver  författaren Lyra Koli i dagens essä. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Cecilia Blomberg

Det skulle bli en hyllning till en av världens bästa fotbollsspelare och ett emblem för staden tre månader efter invigningen kapades statyn vid fotknölarna efter att ha vandaliserats flera gånger. Men hur påverkas själva konstverket av vandaliseringen? Det blir bättre, säger vissa. Reportage med Simon Bank, sportkrönikör på Aftonbladet; Linda Fagerström, konstkritiker och Peter Linde, konstnären bakom Zlatan-skulpturen. ÅRETS FÖRSTA VÅRTECKEN ÄR HÄR För 99 år sedan öppnade den första Vårsalongen på Liljevalchs konsthall nu är det dags för årets upplaga. Nästan 3000 skickade in ansökningar för att få vara med, 170 mer och kanske framförallt mindre kända konstnärer valdes ut av juryn. Kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén har varit där. SPRÅKET AVGÖRANDE FÖR SVENSK KÖRKLANG Sveriges framskjutna position som körnation är omvittnad och många har ställt sig frågan hur ett förhållandevis litet land som Sverige kan vara världsledande. Ny forskning kanske kan ge åtminstone en del av förklaringen. En ny avhandling visar att svenskans vokaler gynnar körsången. Samtal med musikforskaren och dirigenten David Lundblad. FINSK FRAMGÅNGSVÅG I TV-SERIEVÄRLDEN Finland rider på en framgångsvåg vad gäller tv-serier tänkta för en global marknad. Och den klarast lysande stjärnan just nu är kriminaldramat Alla Synder, som nyss släppts i USA med titeln All The Sins, och som sålts till ytterligare ett trettiotal länder. Thella Johnson har sett den första säsongen och träffat en av skaparna. ESSÄ: VAD SKA VI GÖRA MED ALLA LIV VI INTE LEVER? I den tredje delen i OBS essä-serie om detaljen utgår idéhistorikern Michael Azar från Paul Austers romaner och undrar hur vi ska se på alla möjligheter som inte blir verklighet, alla liv som inte blir levda. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Umeåspanarna är en podd av tidningen Västerbottens-Kuriren.  Programledarna Lars Böhlin och Madeleine Harrati tar dig genom nyhetsveckan som gått och diskuterar det Umeåborna pratar mest om. I veckans avsnitt diskuterar vi Metoo-konstverket i centrum, vego-förskolan som väckt känslor och planerna på den nya, dyra bron i Umeå.  Nya avsnitt släpps varje fredag eftermiddag. 

1941 gjorde den franske konstnären Francis Picabia (1879-1953) en målning som förbryllat eftervärlden. På ytan hör den till avantgardisten Picabias enklare: en mörk man i en röd mantel, flankerad av en leende kvinna. Men 1941 var året då nazisternas planer på att förinta Europas judar tog form, och titeln i Picabias målning - Le Juif errant - anknyter till en medeltida legend med antisemitiska undertoner.Var Picabia antisemit? Varför hyllade han Pétain? Varför målade han i en stil som stämde med nazisternas smak, under ockupationen? Och vem är hans slitne vandrare i den röda manteln?Kulturredaktionens Mårten Arndtzén försöker räta ut frågetecknen kring en 75 år gammal bild.

Tänk dig en middagsbjudning för några av historiens viktigaste kvinnor. Det var idén till "The Dinner Party" - ett konstverk fyllt av kvinnohistoria. "The Dinner Party" anses idag som ett banbrytande feministiskt konstverk. Och konstnären Judy Chicago utsågs 2018 till en av världens mest inflytelserika personer av Time Magazine. Men det har inte alltid varit så. Judy Chicago har gått mot strömmen. Var med och ledde förtruppen för att ge kvinnliga konstnärer större plats i det offentliga konstlivet. En framgångshistoria - men vägen dit har varit lång och krokig. Vernissagen för "The Dinner Party" ägde rum på Museum of Modern Art i San Francisco i mars 1979. Då fanns en  hel förhistoria om verkets tillkomst som involverade 400 kvinnor i allt från att göra grundforskning i kvinnohistoria, till broderi och porslinsmåleri. Museet slog sen också besöksrekord under de tre månader utställningen pågick. Så var det på varje plats där "The Dinner Party" sen visades. Trots att kritiken i pressen ofta var nedgörande. Även från feministiskt håll riktades kritik för att majoriteten av de kvinnor som lyfts fram i verket är vita från Europa och USA. Ändå hände något med "The Dinner Party". Det öppnade nya dörrar för kvinnlig konst. Och idag har det fått en permanent placering i den 770 kvadratmeter stora feministiska avdelningen på Brooklyn Museum i New York. Cecilia Blomberg har sett verket och berättar historien. Och om du är intresserad av att se tallrikarna, dukarna och veta mer om kvinnorna i Judy Chicagos verk så finns det på Brooklyn Museums site. Cecilia Blomberg cecilia.blomberg@sr.se

Ingen konst sätts upp i sal eller lämnar museet utan att en konservator har examinerat föremålet med sitt förstoringsglas. Skulle något verk gå sönder är det också konservatorn som rycker ut. Karin Hermerén är chefskonservator på Moderna Museet och arbetsleder en grupp med nio konservatorer som är specialister på papper, skulptur, måleri och fotografi. Tillsammans bevarar och reparerar de konst från alla möjliga skador. Men finns det något som inte går att rädda ett konstverk från? Och hur konserverar man egentligen ett verk som Adrián Villar Rojas skulptur skapad av sockerkaka, marsipan och fudge? Plus, hur olämpligt är det för en konservator att få för mycket feeling i sitt jobb?

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Konstverk som tar en stund att tolka aktiverar fler delar av hjärnan, visar den forskning som nobelpristagaren Eric Kandel ägnar sig åt nu vid snart 90 års ålder. Vi var med när han framträdde tillsammans med konstnären Jeff Koons. Hur ryktesspridning försvårar insatserna mot ebola i Demokratiska republiken Kongo och vad som får oss att tro på rykten hör vi också om i Veckomagasinet. Nya framsteg inom artificiell intelligens nås när en dator vinner över människor i ett så kallat förstapersonskjutarspel. Vi besöker den oansenliga men viktiga stugan i värmlandsskogen där kärnvapenprov i fjärran länder nu spårats i femtio år, och vi uppmärksammar också jubileet för när Einsteins relativitetsteori kunde bevisas. Dessutom tar vi en tur till sjöss med den unika vätgaskatamaranen som besöker Stockholm. Programledare Lena Nordlund.

Förhandlingspodden presenterar stolt Ernst Billgren som gäst i detta avsnitt. Ernst Billgren är en av Sveriges mest kända nu levande konstnärer. Ernst berättar om sin syn på genialitet och konstnärskap. Vi går igenom tavlans resa från pensel till vägg, både rent faktiskt, men även kommersiellt. Ernst har också en förhandlingsmetod som varit mycket lyckosam för honom. Missa inte detta speciella och häftiga avsnitt med konstnären och geniet Ernst Billgren.

Ted och Kaj talat om perfekta saker. Kaj ska resa till New York och Ted har förbättringsförslag till en av världens mest uppburna författare.

På Stumholmen i Karlskrona kan den som vågar åka rutschkana genom ett flera meter högt huvud. Konstverket är gjort av Ulf Rollof och heter "Seeing tears running into your ear goes to your head". Tillsammans med Ylva Andersson och Joakim Strömgren besöker Konst i Blekinge-podden flera konstverk i det offentliga rummet och en utställning där några av konstverken också skulle kunna varit modeller för konstverk utomhus. Ylva Andersson är en medieintresserad före detta journalist på Makt i Media som skapade sin egen Ylvas hörna. Joakim Strömgren är journalist och filmskapare på f.d. Makt i Media och jobbar till vardags i receptionen på omsorgsförvaltningen i Karlskrona kommun. Lyssna på när Ylva och Joakim upplever och tolkar deras konstverk. Ulf Rollof föddes och växte upp i Karlskrona och har berättat om hur han som barn upptäckte att när man ligger ner och gråter så rinner tårarna in i örat. På Stumholmen vandrar vi också till konstverket ”Wonders” av Mia E Göransson. Avsnittet inleds med ett besök på Karlskrona Konsthall där gruppen ser på Elisabet Svenssons och Helmtrud Nyströms utställning. Elisabet Svensson har sin verkstad i Sölvesborg där hon arbetar med keramik och skulptur. Hon har utfört många konstverk i det offentliga rummet. Ulfs Rollofs verk skänktes av Stadsbudskåren till Karlskrona stad, och Mia E Göranssons verk producerades av Statens konstråd för Marinmuseums Ubåtsmuseum. Producenter: Maria Henriksson och Jenny Lenemark. Musik. Jesper Norda

Inom sportjournalistik används ofta ordet målvaktstavla, när målvakten gör en tabbe. Något som en Språketlyssnare reagerat på: Vad är det för tavla målvakten har målat? Veckans språkfrågor Vart tog ordet vart, i betydelsen blev, vägen? Varför heter det målvaktstavla? Har det något med konst att göra? Vad betyder normal, exempelvis i uttrycket misshandel av normalgraden? Varifrån härstammar ordet rackartyg, och hur kommer tyg in i bilden? Vad betyder ordet kalmera, och hur ska man böja det? Språkvetare Ylva Byrman. Programledare Emmy Rasper.

Ett av konstnären Mike Kelleys sista stora verk var att skapa en fullskalig kopia av huset han växte upp i på 50-talet i Westland, en förort till Detroit. Anna Tullberg går på husesyn. Efter upploppen i Detroit 1967, när The White Flight inleddes, flyttade större delen av stadens vita befolkning ut till de rikare förorterna. De svarta blev kvar i en allt ödsligare innerstad. Som en omvänd gest valde Mike Kelley att placera sin huskopia mitt i centrala Detroit, på tomten till Museum of Contemporary Art Detroit. 2010 höll Mike Kelley i dopceremonien för sitt konstverk. Huset har en publik och en hemlig del. Vad finns egentligen i den labyrintiska källarvåningen, dit väldigt få personer fått tillträde? Anna Tullberg letar efter nedgången till källaren i Mobile Homestead.

När konstnären Carl Fredrik Reuterswärd gick bort så stod det Closed for holidays i tidningarnas dödsannonser stängt för semester. Måns Hirschfelt berättar bakgrundshistorien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det här lilla meddelandet anspelade också på ett av hans allra mest kända verk, en annons införd på sidan 10 i New York Herald Tribune i januari 1963.Det är ett minimalt konstverk, bara 5 gånger 45 millimeter, men gesten var desto större:Reuterswärd trängde sig in mellan världsnyheterna bara för att meddela att han tänkte stänga butiken. Vilket han förstås inte gjorde.

Britt som är uppväxt på Beten har skapat hundratals vackra arbeten i rotslöjd. Hon berättar detaljerat hur man hittar björkrötter, tar bort barken, bereder, delar, lindar och torkar rötterna och hur man använder verktygen. Brudkronan som hon visar har drottning Silvia hållit i sin hand när hon besökte en fäbod där Britt hade utställning bland andra slöjdare.

Den franska konstnären ORLAN har genom hela sin karriär använt den egna kroppen som arbetsmaterial och med hjälp av den vänt upp och ner på föreställningar om vad skönhet och identitet egentligen är. ORLAN ja, hennes namn ska skrivas med versaler är en av Frankrikes mest kända konstnärer, men stor internationell uppmärksamhet fick hon i början av 90-talet när hon genom en serie plastikkirurgiska ingrepp började omforma sitt eget ansikte och förvandlade sig själv till ett levande konstverk.Plastikoperationerna som ORLAN genomgick filmades och fotograferades och sändes live till olika museer och gallerier runt om i världen. I direktsändning kunde konstpubliken se ORLAN, med blod i håret och streck och cirklar i hela ansiktet, ligga på en brits medan en kirurg skar upp huden intill örat på henne och drog ut den som en gummimask.Hon hade en tydlig vision för sitt nya ansikte det skulle modelleras efter kända konsthistoriska kvinnoporträtt. Men ORLANs syfte var inte att använda plastikkirurgi för att bli vackrare. Med sitt omopererade ansikte ville hon snarare utmana idén om vad skönhet är och visa hur godtycklig uppfattningen om vad som är vackert kan vara. Hon sade sig vara kritisk till hur skönhetsoperationer får alla att se likadana ut, varför inte prova något annorlunda?  Jag vill att min kropp ska bli en plats för offentlig debatt, förklarade ORLAN.ORLAN har nu varit verksam som konstnär i mer än 50 år och har en gedigen samling verk bakom sig. Hon arbetar med performance, video, foto och skulptur och har en förkärlek till ny teknologi och medicinsk vetenskap. Men plastikingreppen från 90-talet hamnar ofta i fokus när man talar om ORLAN, men så fick hon i och med operationerna uppmärksamhet långt utanför konstvärlden.I veckans program ska vi titta närmare på ORLAN och hennes konst både operationerna och andra saker som hon har gjort. ORLAN har genom åren inspirerat en hel del musiker och modeskapare, bland andra Walter van Beirendonck och Lady Gaga, som lånat friskt från ORLANs konstkatalog. Lite för friskt kanske, tyckte ORLAN, som för tre år sen stämde Lady Gaga för plagiat.I programmet träffar vi också den svenska performancekonstnären Linnea Sjöberg, som likt ORLAN har gått in och ut ur olika identiteter. ORLAN har genom åren refererat en hel del till ikoniska verk från konsthistorien just nu kan man till exempel se hennes fotografiska parafraser på Botticellis Venusmålningar på utställningen Botticelli Reimagined på Victoria & Albert Museum i London och i programmet undersöker vi hur man kan närma sig klassiska konstverk som är så kända att de kan kännas svåra ett ens ta in. Vi pratar även med Magnus af Petersens, intendent på Moderna Museet i Stockholm, om hur konstvärlden reagerade när ORLAN gjorde sina plastikkirurgiska ingrepp. Programledare den här veckan är Erik Sjölin.

Ett av konstnären Mike Kelleys sista stora verk var att skapa en fullskalig kopia av huset han växte upp i på 50-talet i Westland, en förort till Detroit. Anna Tullberg går på husesyn. Efter upploppen i Detroit 1967, när The White Flight inleddes, flyttade större delen av stadens vita befolkning ut till de rikare förorterna. De svarta blev kvar i en allt ödsligare innerstad. Som en omvänd gest valde Mike Kelley att placera sin huskopia mitt i centrala Detroit, på tomten till Museum of Contemporary Art Detroit. 2010 höll Mike Kelley i dopceremonien för sitt konstverk. Huset har en publik och en hemlig del. Vad finns egentligen i den labyrintiska källarvåningen, dit väldigt få personer fått tillträde? Anna Tullberg letar efter nedgången till källaren i Mobile Homestead.

De är jobbiga, fascinerande, förföriska - och kanske viktiga. P3 Kultur närläser typerna som är lite mer än vanliga människor. Vi besöker en visionär filmmakare som förvandlar ett sågverk i Skellefteå till platsen för en superhjältebatalj! Vi analyserar Lady Gaga som ett vandrande konstverk! Vi läser den ondaste kvinnan i The Hills! Och i P3 Kulturs serieprojekt kallar vi in tung expertis för att i detalj diskutera seriehjältarnas superkrafter. P3 Kulturs Sara Lundin åker till Skellefteå för att ta reda på vad som hände med Kapten Sverige – en socialrealistisk superhjältefilm om en maskerad folkhemsbeskyddare som inte får ut sin a-kassa. På ett ödsligt sågverk i skogen träffar hon Ted Kjellson, filmregissören och eldsjälen bakom projektet. Ted berättar om visionerna, manusarbetet och inspelningarna – och varför filmen aldrig släpptes trots filmstöd, manushjälp av den hyllade filmaren Jens Jonsson och fina skådespelarinsatser från Alexander Karim, Josephine Bornebusch, Hans ”Ica-Stig” Mosesson, Åsa Persson, Sten Ljunggren och många fler. Var Sverige inte redo för en superhjälteberättelse med Ken Loach-touch? Johanna Koljonen får sedan besök av tung serieexpertis i studion när Ferdinand Kjellin från seriebloggen Shazam.se och den beryktade seriehandlaren Staffan Dahlberg kommer för att diskutera superkrafter. Varför fascineras vi av trikåtyper som kan flyga? Vilka är de konstigaste superkrafterna i seriehistorien? Hur händer med en berättelse när en seriehjältes förmågor blir för mäktiga och kosmiska? Vilken superkraft ska en svensk superhjälte ha? Maila ditt förslag till p3kultur@sr.se! Sedan byter vi besättning i studion när den DEFINITIVA Lady Gaga-panelen analyserar vår tids främsta vandrande allkonstverk. Modejournalisten Agnes Braunerhielm (skriver bland annat i Rodeo), konstpedagogen och -kritikern Anders Karnell (känd från Nöjesguiden, Moderna Museet och SVT:s Arty) samt litteratur- och musikkritikern Alice Kassius Eggers går till botten med Stefani Joanne Angelina Germanottas spektakulära och superarty alter ego. De kommer att svara på vad det här med ciggbrillor, inga byxor och iscensatta dödsfall på estraden egentligen betyder. Dessutom är P3 Kulturs b-kändis-biografi-bokklubbsledare Roger Wilson tillbaka med en ny läsupplevelse. Den här gången är det den brutalt frispråkiga Kelly Cutrones (känd från, jadå, The Hills) If You Have to Cry, Go Outside: And Other Things Your Mother Never Told You som avhandlas. Det är kultur – P3 Kultur!