Podcasts about avancerad

Oh my Gaben! Det är dags för nya Half-Life 3-rykten. Det har krävts i kod och vad hittade man där? Jo! Avancerad fysik och smart AI som pekar mot ett nytt Half-Life. Detta samtidigt som det börjat surra om ett nytt VR-headset från Valve... Är det nu det händer? Dessutom: Sweclockers-Calle gästar studion och snackar grafikkort, AI & Switch 2. Detta och mycket mer, kom och häng med oss!

Vi har bjudit in Viktor som driver sajten Hockeysiffror.Han hjälper oss förstå avancerad statistik och vad den kan säga oss.Sen sammanfattar han Kalmar HC:s prestation i år med hjälp av statistiken. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ju förr desto bättre, så lyder grundregeln. Men podden anstränger sig för att komma på sådant som faktiskt blivit bättre med tiden. Även om det mesta som blivit bättre är tveeggat.0:01:45 Kinas ruskiga statsnationalism0:09:30 McKinseys "forskning" om mångfald och styrka avslöjad0:13:16 Nya Ronja-filmen saknar asiater0:19:50 Gröna bubblan, elbrist i Norrland0:27:59 Ekonomihörnan, tvåmansekonomi0:43:44 Tema: Saker som blivit bättre0:44:15 Avancerad sjukvård och tandvård0:52:23 Motion och hälsa 0:55:04 Kommunikation genom internet 0:58:08 Transporter för både varor och människor1:02:47 Deklarera har blivit enklare, är det bättre?1:06:00 Rymdresor1:10:39 Motståndet mot tramssexualitet växer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avancerad hudvård har blivit en stor trend bland unga, och det oroar experter. Flera butiker har vittnat om att barn så unga som 7 år köper dyra produkter, och hudläkare har varnat för att barnens avancerade hudvårdsrutiner kan vara skadliga. Trenden har också väckt frågan om vem som egentligen bär ansvaret för barns hudvårdskonsumtion – och har fått företag att nu införa åldersgränser. Men är det rätt väg att gå? Och hur har avancerad hudvård blivit så trendigt bland barn? Gäst: Agneta Elmegård, skönhetsredaktör Aftonbladet. Producent och programledare: Julia Fredriksson. Klipp i avsnittet från SVT, TV4 och Sveriges Radio. Kontakt: podcast@aftonbladet.se

Om inte jag gör det, så gör någon annan det. Det personliga ansvaret tycks ha förlorat sin poäng i vår tid, men kanske är det precis då moralen blir relevant, funderar författaren Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018.Homo homini lupus est.Människan är människans varg; det gamla latinska ordstävet har i vår tid fått en förnyad, och kanske än mer skrämmande, innebörd.Med undantag för klimatförändringarna – som i och för sig är människans verk, men ett oavsiktligt sådant – är de allvarligaste hoten mot människan skapade av henne själv, inte omedvetet utan tvärtom målinriktat och metodiskt. I flera fall är de största farorna för den mänskliga civilisationen också nära förbundna med dess uttalade mål. Dystopin är inte en motpol till utopin, bara en lätt förvanskning av den.Avancerad artificiell intelligens är ett sådant exempel, en teknologi som vissa menar kommer att kunna lösa klimatfrågan och andra problem som vi inte klarar av på egen hand, och på sikt till och med hjälpa oss att kolonisera universum – men som samtidigt befaras kunna utradera inte bara mänskligheten utan också allt annat biologiskt liv från planeten, om vi inte lyckas hantera den rätt. Medvetenheten om att AI-forskning medför en sådan allvarlig existentiell risk är spridd, också bland de forskare som själva driver utvecklingen. Trots det höjs i princip inga röster för att forskningen på detta område omedelbart bör upphöra, inte ens från dem som finner det osannolikt att missöden ska gå att undvika.Varför inte? Svaret är enkelt: Helt enkelt för att det inte längre är ett alternativ. Dynamiken är densamma som för entydigt destruktiva tekniker som kärnvapen och biologiska stridsmedel, eller för den mer tveeggade möjligheten till genmodifiering av människan: Den som behärskar tekniken vinner makt, och att som person, organisation eller nation avsäga sig den makten innebär bara att man placerar den i händerna på någon annan – och kanske mindre ansvarsfull – aktör. Om detta var sant redan tidigare, under det 1940-tal då det amerikanska Manhattan-projektets forskare lyckades bli först med att konstruera en fungerande atombomb, är det giltigt i än högre grad inom den globaliserade världsordning som råder idag. En nation som med hjälp av etiskt tvivelaktig vetenskap och teknik skaffar sig politiska eller ekonomiska fördelar, kan snabbt komma att behärska världen.När amerikanerna fällde atombomben över Hiroshima hade den tyske fysikern Werner Heisenberg 25 år av intensiv atomforskning bakom sig. Det var resultatet av hans och andra atomfysikers arbete som nu brände människor till döds, slet dem i stycken, förvandlade dem till aska. Men begreppet skuld var, menade Heisenberg, trots det ”inte direkt applicerbart, även om vi alla var länkar i den kedja av orsakssamband som ledde fram till denna stora tragedi.” Såväl teknikutveckling som vetenskap är historiska processer i vilka individen är utbytbar. Hade Einstein inte upptäckt relativitetsteorin hade någon annan gjort det, och hade inte Heisenberg själv och hans kollegor genom sin forskning bidragit till att lägga den teoretiska grunden för kärnvapen hade någon annan varit där för att fylla hans plats. ”Av det skälet kan den individ som gör en avgörande upptäckt inte sägas ha mer ansvar för dess konsekvenser än alla de andra personer som kunde ha gjort den.Pionjären har bara blivit placerad på rätt ställe av historien, och har inte gjort något mer än att utföra den uppgift han blivit ålagd.” Och detta, tillägger Heisenberg, är det värsta av allt: Insikten om hur oundvikligt alltihop faktiskt var. Mer än hundratusen människors plågsamma död finns med andra ord härbärgerad redan i den teoretiska atomforskningen, eftersom den förr eller senare kommer att leda fram till kunskap som möjliggör bomben, en kunskap som i sin tur kommer att driva någon till att konstruera denna bomb, vilket så småningom kommer att få någon att använda den. Genom forskning görs tekniken möjlig, och så snart den är möjlig är den också nödvändig.Därmed kan forskarens moraliska ansvar i synnerhet, och kanske till och med det personliga ansvaret i allmänhet, i viss mening sägas vara avskaffat i det moderna samhället. Detta inte av ideologiska skäl, utan av praktiska: De krafter som människan i och med byggandet av en teknologisk civilisation har satt igång har visat sig starkare än hennes moral, starkare än hennes politik, ja, starkare än hon själv. Kanske är den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen inte oundviklig i något principiellt avseende, men i praktiken tycks den numera fullständigt ohejdbar.Det dilemma som möter den moraliskt sinnade forskaren liknar i många avseenden det som vi alla står inför idag, i relation till de klimatförändringar som inom en nära framtid kommer att bli förödande om utsläppen av växthusgaser inte upphör. Och den kapitulation som de flesta av oss väljer att möta det med, är också besläktad med den som Heisenberg ger uttryck för: Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Och dessutom är våra egna handlingar, de förändringar som vore möjliga för att själva att åstadkomma, så små att de saknar betydelse. Begreppet skuld är, säger vi oss, inte direkt applicerbart.Utifrån ett sådant perspektiv snöps kraften hos varje individuell handling redan innan den har hunnit utföras: Vad spelar det för roll om jag slutar flyga och köra bil, om ingen annan gör det? Vad spelar det för roll om jag sopsorterar, blir vegan och slutar nöjesshoppa, när alla andra fortsätter som förut? Det enkla svaret är förstås: Ingen roll alls. Och därmed verkar saken vara avgjord. Moral och personligt ansvar tycks ha spelat ut sin roll.Men frågan är om det inte förhåller sig precis tvärtom: att det är just i ett sådant här läge som moralen som idé blir verkligt betydelsefull. Ju mer svårgripbara effekterna av den enskilda människans agerande blir, och ju otydligare hennes möjligheter att påverka, desto viktigare blir en känsla för rätt och fel som åtminstone till viss del är oberoende av den enskilda handlingens konsekvenser. På samma sätt som begrepp som värdighet, godhet och respekt hämtar dessa kategorier sin näring från någonting som ligger djupare än de omedelbara effekter som ofta kan vara både oöverblickbara och svåra att förutse.När vi värderar handlingar med deras hjälp, värderar vi inte bara handlingarnas konsekvenser, utan också hur de formar den individ som begår dem. Kanske var atombomben oundviklig, och kanske var den enskilda forskarens roll i dess tillkomst fullständigt utbytbar. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som – med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita – ”har blivit döden, världarnas förstörare”.Kanske – eller rentav troligen – kommer vi att misslyckas med att dämpa klimatförändringarna och annan mänsklig förstörelse av planeten; kanske kommer vi till sist att gå under i en värld som vi själva slagit i spillror. Och kanske kan ingen av oss göra någonting för att förhindra det.Betyder det att vi lika gärna kan fortsätta som hittills, och acceptera att historien har gjort oss till ”världarnas förstörare” – i en mindre storslagen, men minst lika reell bemärkelse som Oppenheimer? Inte om vi tror att begrepp som godhet, värdighet och vördnad äger någon mening, inte om vi tror att det har betydelse att kunna se oss själva i ögonen och säga: Jag levde så gott jag förmådde. Det – åtminstone det – står ännu i vår makt.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Mysteriet Stonehenge fortsätter väcka frågor. De imponerande stenblocken vittnar om en otroligt avancerad kunskap och precision. Kan ruinerna av det enorma stenmonumentet dölja en sofistikerad kod? Är Stonehenge en urgammal solkalender? En forntida, astronomisk kalender? Eller en otroligt avancerad evighetskalender?Patreon: https://www.patreon.com/KonspirationsteorierLive podd: https://billetto.se/e/mystiska-moten-konspirationsteorier-med-gaster-biljetter-938183Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=nBWwpY9_3Dc&t=1sInstagram: https://www.instagram.com/konspirationsteorier/       Konspirationsteorier - Eftersnack: https://m.facebook.com/groups/konspirationsteorierpodcast/      Facebook: https://m.facebook.com/konspirationsteorier/      Källor: https://docs.google.com/spreadsheets/d/1SZ1ovvNZXqqgf7md7NUJTZMIfDBSTeC4Ef857_dUIFc/edit?usp=sharingMail: konspirationsteorierpodcast@gmail.com Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mysteriet Stonehenge fortsätter väcka frågor. Kan ruinerna av det enorma stenmonumentet dölja en sofistikerad kod?PREMIÄR MÅNDAG 12 FEBRUARI! Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nytt år innebär nytt avsnitt av Akutläkarpodden där Arin bjudit in Emma och Katrin för att diskutera avancerad akutsjukvård för äldre, vad kan vi som akutläkare bidra med för att ge äldre patienter en värdig vård vid akut sjukdom? Innebär det alltid att utesluta alla livshotande tillstånd, operera, behandla, lägga in? Eller innebär det begränsning av vård? Palliation? Att pröva peroral behandling i hemmet? Vad vill patienten själv och vad säger de anhöriga? Vågar man lämna hemma? Arin tror att läkare är rädda för IVO, Emma har en annan teori. Katrin menar att man måste känna till åldersrelaterad risk för att kunna använda sina behandlingshjälpmedel men det hjälper lite om patienten ändå inte vill följa med in till sjukhus. Katrin menar att det är just den utmaningen att ge meningsfull vård till individen som gör det extra givande att jobba prehospitalt som akutläkare.

Nyfiken på avancerad statistik? I det här avsnittet går vi lugnt och metodiskt igenom de sju vanligaste typerna av avancerad statistik. Avsnittet kommer att ge dig kunskap och fördjupad förståelse om spelare och lags prestationer på isen, som sannolikt kommer förändra ditt sätt att följa NHL. 00.03:15: Corsi 00.19:46: PDO 00.38:53: Zonstarter (ZS%) 00.48:21: Individual Point Percentage (IPP) 00.59:16: Expected Goals (xGF) 01.22:56: Goals Saved Above Avarage (GSAA) 01.39:08: Breakout Threshold (BT) Avsnittet är ett ihopklipp av programpunkten "Profeten Eken förklarar". veckansnhl.se patreon.com/veckansnhl info@veckansnhl.se Trevlig lyssning!

Generativ AI är plötsligt överallt omkring oss. Hur fungerar den egentligen, vad kan den göra och varför vill så många bromsa utvecklingen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Avancerad generativ AI sägs vara den nya tekniska revolutionen. Lika viktig som elektriciteten menar vissa. Lika farlig som atombomben enligt andra. En del hävdar att artificiell generell intelligens - lika kapabel och smart som vi människor - snart är här. Är det på riktigt eller bara hype? Vad kan vi använda dagens verktyg till och hur kan dom förändra världen i framtiden?P3 Dystopia följer upp vad som hänt inom AI de senaste fem åren.

Avancerad gängpolitik och hopplösheten i den becksvarta isoleringscellen. Danska serien ”Huset” tar återigen fram fängelset i strålkastarljuset, så Tv-kollen undrar varför just lås och bom verkar gjord för strålande dramatik. På omkring 20 minuter fångas Tove Norström och Elias Björkman av SVT:s ”Huset”.

Det fanns mycket kvar att prata om även efter vi slutade tala i avsnitt 175. Därför tog vi nya tag och fortsatte beta av Patriks gedigna lista över områden inom prepping. Här får ni nu ett mastodontavsnitt på över en timme där vi täcker resten. Allt ifrån transport till odling berörs och inte ett öga var torrt när vi till slut blev klara.

Alla våra gäster får ju skatta sin egen beredskap på en skala mellan 1-10. Men vad både vi och lyssnarna har insett, är att vi kanske behöver en tydligare skala med mer logiska baslinjer. Därför satte vi oss ned och diskuterade på djupet hur vi ser på de olika delarna och gör en ny utvärdering av var vi befinner oss på skalan.

Medverkande i detta avsnitt är Martin och Patrik. Gillar ni det vi producerar får ni gärna skicka in ett bidrag till bankkonto SEB 5708 35 378 011)I detta avsnitt pratar vi om Patriks föredrag om Tychosmodellen som han höll i Stockholm den 11:e juni 2023, sedan går vi in på att Simon Shack nyss släppt ett nytt album som heter Learning Curves. Patrik har grävt ner sig i bevisning som tyder på att en avancerad forntida civilisation måste ha funnits med tanke på att väldigt gamla objekt hittats där det inte går att förklara hur de kunnat tillverkats med dåtidens verktyg och många av dem går inte ens att återkapa med dagens teknik. Patrik har även läst på om den under sin livstid mycket kände men idag relativt okände elektroingenjören Charles Proteus Steinmetz och hans livsverk innan han hastigt gick bort 1923 . Vidare ger Patrik lite filmtips för i sommar att titta på under regniga dagar.2) Outro Simon Shacks låt Common sense från albumet Learning curvesLänkar till avsnittet:3) Video från Patriks föredrag om Tychosmodellen i Stockholm den 11:e juni 2023 https://odysee.com/@foreningencuibono:8/20230611PatrikHolmqvistomTychosmodellen:9https://thesocialservice1.bandcamp.com/album/learning-curvesRoad to the stars https://youtu.be/9CX0oSjwLqIThe sky calls https://youtu.be/zhmnl8uu7lYThe race for space https://youtu.be/ZqMb9ThQEJICathy loves Physics and History om Tesla https://youtu.be/6331JXvOUGYCathy loves Physics and History om Charles Proteus Steinmetz https://youtu.be/nJYB_UP2-XcUnchartedx om bevis som tyder på en forntida avancerad civilisation https://www.youtube.com/@UnchartedX

Martin Mazur kommer på återbesök och snackar low code och AI:s möjligheter med Fredrik. Martin tror inte att AI kommer att ta någons jobb inom överskådlig tid, men det är intressant att fundera över vilken påverkan det faktiskt kommer att ha med nya verktyg av olika slag. Low code-plattformars fördelar och nackdelar. Osäkerhet och risk för inlåsning och hur den kan växa framöver? Martin tänker sig att förändringen blir att vi kan fokusera mer av vår tid på att lösa det som är unikt för vårt problem och det vi bygger, och mindre på att lösa omkringliggande problem på vedertagna sätt. AI som programmeringskompis. Som avslutning kommenterar Fredrik två veckor senare lite av vad som hänt sedan avsnittet spelades in - med “AI” i Bing och annat känns det som tveksamheterna blivit fler kring dagens teknik, åtminstone bland utvecklare. Det är inget som säger någonting mot det vi diskuterade i resten av avsnittet, snarare ytterligare en intressant aspekt att fundera över. Kommer verktygens användning för sådant de faktiskt klarar av att få sig en knäck av att man försöker använda dem till en massa saker de inte passar för? Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @oferlund, och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Martin Tidigare avsnitt med Martin Øredev Cliff Hazell NDC Martins presentation på Øredev 2022 - The leader's leap 504 - avsnittet innan jul med Fredrik och Tobias om Chatgpt och annat Chatgpt T-kompetens Copilot Grady Booch - The entire history of software engineering is about rising levels of abstraction CD En snabbare häst Prompt engineers Stable diffusion Midjourney Unqork - low code-plattform Noodl - low code-plattform Wix Squarespace Shopify Boost - C++-bibliotek som fortfarande finns Amazons Honeycode - low code-verktyg Rubber ducking Resharper Introduktionspresentationen av Ruby on Rails CRUD The expanding dark forest of generative AI Markovkedja Idiocracy Copy.ai Lex Surviving the machine apocalypse - Martins föreläsning från 2018 - maskinerna kommer inte att ta över Microsoft bygger in “AI” i Bing Googles Bard ska in bredvid Googles sökning Bonuslänk: Mediumtext om huruvida Chatgpt är början på slutet för utvecklare Titlar Hörts på mikrofon Ett stort mingelparty Verktyg är bra i sig Assisterad utveckling Upptäcka lösningar Någon måste ju skapa innovation Folk som är bra på att prata med AI Maskinen på andra sidan Avancerad version av rubber ducking Maskiner som ger feedback till maskiner Nya nivåer av abstraktion Man tillför osäkerhet AI som programmeringskompis Min lilla programmeringsassistent Den som konsumerar algoritmen En fair dystopi för internet En väldigt avancerad markovkedja Parförfattande Inte ingenting kommer att hända

Avancerad hämnd på musiknördkillar, rika Eva med de dyra möblerna berättar vad som verkligen räknas här i livet, Karl som antingen är stendöv eller en psykopat och MYCKET mer kul i detta avsnitt av Rätt upp i verkligheten! http://patreon.com/rattuppiverkligheten Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karolina Härle delar generöst med sig om sin väg till och vardag som avancerad specialistsjuksköterska inom kirurgisk vård. Vilken betydelse har hennes kompetens för patienten och teamet? Vilka är hennes utmaningar och vad gör hon en dag på jobbet? Podden avslutas med en kort intervju med Svensk sjuksköterskeförenings ordförande Oili Dahl om varför avancerad specialistsjuksköterska behövs inom både kommunal och regional vård nu och i framtiden. Detta avsnitt är inspelat på distans vilket gör att ljudet kan uppfattas som lite annorlunda än vanligt.

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Gäst: Ulrika Durgé "FruMagIka" på TarotguidernaI samtal om...Avancerad mediumkurs hos CamillaUlrica berättar hur hon drivits framåt i sin utveckling till medium, och om sin kommande kurs till transmediumOm att hålla storseans (stage medium)Det healande att i sorg gå till ett mediumDet högre uppdraget vi har som mediumHur vi förhåller oss till tarotkortenBetydelsen av att våra och utmana sig självFlygdrömmarKontakten med våra djur på andra sidanVivi berättar om upplevelsen att vara medium i tvVi önskar er en fin vecka! Camilla och Vivi Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Veckans gäst är ingenjören, träexperten och affärsutvecklingschefen Jessika Szyber från Stora Enso. Ni som är trogna lyssnare kanske kommer ihåg att Jessika var med i avsnitt sex av podden och pratade om möjligheterna att bygga riktigt höga hus i trä och med fokus på omtalade Sara Kulturhus i Skellefteå. Ett miljardprojekt i trä.Den här gången är Jessika inblandad i ett annat träprojektNämligen den spektakulära träbyggnaden Wisdome Stockholm som växer fram på Tekniska Museets innergård. Vad är det som är så märkvärdigt med det här bygget?Hur tänjer det på gränserna på vad som är tekniskt möjligt när det kommer till träkonstruktioner?Varför är det bara ett fåtal personer som bygger ihop Wisdome?Vilka trender ser vi inom att använda trä som för att bygga hus?Det här och mycket mera diskuterar vi i dagens avsnitt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lyssna på Tord som berättar om vår produktionsavdelning med många olika framtida möjligheter! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En uppkopplad värld där allt och alla har nästintill obegränsad och ständig uppkoppling. Det är en vision som många telekomentusiaster ser framför sig.Affärsvärlden uppmanade sina läsare att vänta med att investera i Beammwave som nyligen noterades på börsen. Ny Teknik å andra sidan ansåg i fjol att det Lundabaserade företagets teknik har stor potential på den internationella telekommarknaden. Beammwaves ”digitala antenner” gör 5g-kommunikationen snabbare och bättre men antalet kunder (mobiltillverkarna) är förhållandevis små men marknaden enorm (över 4 miljarder 5g-abonnenter om fem år). I veckans poddavsnitt intervjuas Ericssonveteranen och tillika Beammwaves vd Stefan Svedberg om möjligheterna och svårigheterna med att etablera ett litet teknikbolag på den internationella telekommarknaden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hej! Något av det svåraste när man lär sig ett språk är att ta sig från en medelnivå till en avancerad nivå. Alltså efter man har passerat nybörjarnivån, men innan man kan förstå material som är gjort för svenskar, och ha vanliga konversationer med svenskar. Så här kommer fem tips för hur man når en avancerad nivå! -------------------- Om du vill stödja podden och få transkript till alla avsnitt kan du bli patron. Gå in på min hemsida www.swedishlinguist.com och klicka på länken till min Patreon-sida! If you want to support the podcast and get transcripts to all episodes, you can become a patron. Go to my website www.swedishlinguist.com and click the link to my Patreon page!

I det här avsnittet intervjuar jag Maria Lindberg som jobbar som fotograf i Växsjö och även utbildar andra fotografer. Maria jobbar med vad hon kallar för sagofotograferingar, och gör vackra bilder med en magisk känsla till sina kunder. I avsnittet berättar Maria hur hur hon gör för att få bra business trots mycket redigering, vi pratar om hur man blir bra i Photoshop, hur Maria gör för att fotograferingarna ska bli som hon vill och Maria ger sina bästa tips till nyare fotografer. Ett avsnitt verkligen för alla, oavsett om du är nybörjare eller gammal räv i fotovärlden. Ni hittar mig och mina bilder på www.youtube.com/fotografmariaekblad www.instagram.com/fotografmariaekblad/ www.mariaekblad.se Om du vill få ännu mer businesstips och fototips från mig så gå med i min maillista för fotografer och fotointresserade! www.mariaekblad.se/ga-med-i-min-maillista/ och kan gå med i Fotopoddens facebookgrupp här! www.facebook.com/groups/fotopodden

Utopier och dystopier har alltid varit en del av människans föreställningsvärld. Men frågan är om inte dagens utopier och dystopier representerar framtidsscenarier vars konsekvenser är mer omfattande och oöverblickbara än någonsin tidigare. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Dan Jönsson

Det fanns mycket bra bevismaterial, både vittnen och DNA, men ändå lyckades man inte lösa det. Förrän han kom in i bilden. Nu är Peter Sjölund aktuell med boken "Genombrottet", om utredningen av dubbelmordet i Linköping 2004.

När vanlig läkemedelsbehandling inte ger tillräcklig symptomlindring, hur får jag hjälp? Och när kan det bli aktuellt med avancerad parkinsonbehandling? Hör Sven Pålhagen, docent i Neurologi.Detta avsnitt av parkinsonbpodden stöds av läkemedelsföretaget NordicInfu Care.Programledare: Anders Stålhammar

[Receiving temporal signal] [Transmitting data] Skickar insamlad data till HQ. [5% skickat]. Mottar meddelande från HQ. Annalkande temporal flux [Tidsstorm]. Höjd beredskap för operation Omega Snöboll. Uppdaterar databas. [12% klart]. Signal bryts. Vid fortsatt undersökning upptäcks multipla utomjordiska artefakter. Subjekt 'J' uppvisar ett avancerat samlarbeteende, med ett gränsfall till mental instabilitet. Även lokalbefolkningen uppvisar liknande beteenden. Analyserar artefakter: minst [1000] år gamla. Syfte oklart, potentiellt rekreationellt. Värde: [Oväsentligt]. Huvudoperatören försöker förgäves stilla situationen. Detekterar viss osämja inom gruppen. Stämningen tycks påverka Huvudoperatören och Subjekt 'E' negativt. Fortsätter utforskningen. Även i nästa rum uppvisar flertalet medlemmar från gruppen mental instabilitet, meta-tagg [Samlarsjuka]. Sonisk teknologi funnen, syfte oklart. Eventuellt ett läkarverktyg. Analys visar sista rummet innan hela övervåningen är utforskad. Avancerad styranordning upptäckt. Anordningen tycks operabel, men saknar tillräcklig energi. Fortsätter till nedervåningen. [File package delivered] [Signal lost]

Om inte jag gör det, så gör någon annan det. Det personliga ansvaret tycks ha förlorat sin poäng i vår tid, men kanske är det precis då moralen blir relevant, funderar författaren Helena Granström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018. Homo homini lupus est. Människan är människans varg; det gamla latinska ordstävet har i vår tid fått en förnyad, och kanske än mer skrämmande, innebörd. Med undantag för klimatförändringarna som i och för sig är människans verk, men ett oavsiktligt sådant är de allvarligaste hoten mot människan skapade av henne själv, inte omedvetet utan tvärtom målinriktat och metodiskt. I flera fall är de största farorna för den mänskliga civilisationen också nära förbundna med dess uttalade mål. Dystopin är inte en motpol till utopin, bara en lätt förvanskning av den. Avancerad artificiell intelligens är ett sådant exempel, en teknologi som vissa menar kommer att kunna lösa klimatfrågan och andra problem som vi inte klarar av på egen hand, och på sikt till och med hjälpa oss att kolonisera universum men som samtidigt befaras kunna utradera inte bara mänskligheten utan också allt annat biologiskt liv från planeten, om vi inte lyckas hantera den rätt. Medvetenheten om att AI-forskning medför en sådan allvarlig existentiell risk är spridd, också bland de forskare som själva driver utvecklingen. Trots det höjs i princip inga röster för att forskningen på detta område omedelbart bör upphöra, inte ens från dem som finner det osannolikt att missöden ska gå att undvika.  Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Varför inte? Svaret är enkelt: Helt enkelt för att det inte längre är ett alternativ. Dynamiken är densamma som för entydigt destruktiva tekniker som kärnvapen och biologiska stridsmedel, eller för den mer tveeggade möjligheten till genmodifiering av människan: Den som behärskar tekniken vinner makt, och att som person, organisation eller nation avsäga sig den makten innebär bara att man placerar den i händerna på någon annan och kanske mindre ansvarsfull aktör. Om detta var sant redan tidigare, under det 1940-tal då det amerikanska Manhattan-projektets forskare lyckades bli först med att konstruera en fungerande atombomb, är det giltigt i än högre grad inom den globaliserade världsordning som råder idag. En nation som med hjälp av etiskt tvivelaktig vetenskap och teknik skaffar sig politiska eller ekonomiska fördelar, kan snabbt komma att behärska världen. När amerikanerna fällde atombomben över Hiroshima hade den tyske fysikern Werner Heisenberg 25 år av intensiv atomforskning bakom sig. Det var resultatet av hans och andra atomfysikers arbete som nu brände människor till döds, slet dem i stycken, förvandlade dem till aska. Men begreppet skuld var, menade Heisenberg, trots det inte direkt applicerbart, även om vi alla var länkar i den kedja av orsakssamband som ledde fram till denna stora tragedi. Såväl teknikutveckling som vetenskap är historiska processer i vilka individen är utbytbar. Hade Einstein inte upptäckt relativitetsteorin hade någon annan gjort det, och hade inte Heisenberg själv och hans kollegor genom sin forskning bidragit till att lägga den teoretiska grunden för kärnvapen hade någon annan varit där för att fylla hans plats. Av det skälet kan den individ som gör en avgörande upptäckt inte sägas ha mer ansvar för dess konsekvenser än alla de andra personer som kunde ha gjort den. Pionjären har bara blivit placerad på rätt ställe av historien, och har inte gjort något mer än att utföra den uppgift han blivit ålagd. Och detta, tillägger Heisenberg, är det värsta av allt: Insikten om hur oundvikligt alltihop faktiskt var. Mer än hundratusen människors plågsamma död finns med andra ord härbärgerad redan i den teoretiska atomforskningen, eftersom den förr eller senare kommer att leda fram till kunskap som möjliggör bomben, en kunskap som i sin tur kommer att driva någon till att konstruera denna bomb, vilket så småningom kommer att få någon att använda den. Genom forskning görs tekniken möjlig, och så snart den är möjlig är den också nödvändig. Därmed kan forskarens moraliska ansvar i synnerhet, och kanske till och med det personliga ansvaret i allmänhet, i viss mening sägas vara avskaffat i det moderna samhället. Detta inte av ideologiska skäl, utan av praktiska: De krafter som människan i och med byggandet av en teknologisk civilisation har satt igång har visat sig starkare än hennes moral, starkare än hennes politik, ja, starkare än hon själv. Kanske är den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen inte oundviklig i något principiellt avseende, men i praktiken tycks den numera fullständigt ohejdbar. Det dilemma som möter den moraliskt sinnade forskaren liknar i många avseenden det som vi alla står inför idag, i relation till de klimatförändringar som inom en nära framtid kommer att bli förödande om utsläppen av växthusgaser inte upphör. Och den kapitulation som de flesta av oss väljer att möta det med, är också besläktad med den som Heisenberg ger uttryck för: Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Och dessutom är våra egna handlingar, de förändringar som vore möjliga för att själva att åstadkomma, så små att de saknar betydelse. Begreppet skuld är, säger vi oss, inte direkt applicerbart. Utifrån ett sådant perspektiv snöps kraften hos varje individuell handling redan innan den har hunnit utföras: Vad spelar det för roll om jag slutar flyga och köra bil, om ingen annan gör det? Vad spelar det för roll om jag sopsorterar, blir vegan och slutar nöjesshoppa, när alla andra fortsätter som förut? Det enkla svaret är förstås: Ingen roll alls. Och därmed verkar saken vara avgjord. Moral och personligt ansvar tycks ha spelat ut sin roll. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita har blivit döden, världarnas förstörare. Men frågan är om det inte förhåller sig precis tvärtom: att det är just i ett sådant här läge som moralen som idé blir verkligt betydelsefull. Ju mer svårgripbara effekterna av den enskilda människans agerande blir, och ju otydligare hennes möjligheter att påverka, desto viktigare blir en känsla för rätt och fel som åtminstone till viss del är oberoende av den enskilda handlingens konsekvenser. På samma sätt som begrepp som värdighet, godhet och respekt hämtar dessa kategorier sin näring från någonting som ligger djupare än de omedelbara effekter som ofta kan vara både oöverblickbara och svåra att förutse. När vi värderar handlingar med deras hjälp, värderar vi inte bara handlingarnas konsekvenser, utan också hur de formar den individ som begår dem. Kanske var atombomben oundviklig, och kanske var den enskilda forskarens roll i dess tillkomst fullständigt utbytbar. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita   har blivit döden, världarnas förstörare. Kanske eller rentav troligen kommer vi att misslyckas med att dämpa klimatförändringarna och annan mänsklig förstörelse av planeten; kanske kommer vi till sist att gå under i en värld som vi själva slagit i spillror. Och kanske kan ingen av oss göra någonting för att förhindra det. Betyder det att vi lika gärna kan fortsätta som hittills, och acceptera att historien har gjort oss till världarnas förstörare   i en mindre storslagen, men minst lika reell bemärkelse som Oppenheimer? Inte om vi tror att begrepp som godhet, värdighet och vördnad äger någon mening, inte om vi tror att det har betydelse att kunna se oss själva i ögonen och säga: Jag levde så gott jag förmådde. Det åtminstone det står ännu i vår makt. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Reportage från Ecmo-centrum där de svårast sjuka covid-patienterna vårdas, ansiktsigenkänning i svenska butiker och tyska Sassnitz mitt i en geopolitisk storm när gasledning till Ryssland byggs. Krönikör: Nina Solomin Kåsör: Emil Jensen Panelen: Adam Cwejman, Göteborgsposten, Anna Herdy, Flamman och Elisabeth Sandlund, Tidningen Dagen Programledare: Lasse Johansson producent: Nina Benner

I det 18:e avsnitt summerar vi den gångna NBA-veckan och spår framtiden för de serier som fortfarande lever. Vi pratar Doncic, Budenholzer och Nick och Stefan bråkar över Tyler Herros TikTok. Vidare, diskuterar vi Fryshusets liga-satsning och någon svensk transfer-uppdatering. Slutligen, hot takes! Avancerad statistik, LeBron James och AD tillsammans, BLM, Devin Booker vs. Tyler Herro och LeBron James töntiga utspel om publik.

Lena berättar om ett ärende som etsat sig fast. Avancerad spaning, hemliga tvångsmedel, misstag och flax. Anna lotsas igenom ärendet från start till mål och klurar över kriminalteknikers förmåga att hitta knark. Och vem är nutellamannen!? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Karl-Johan Gyllenstorm is expert on internet marketing. Listen on his pod´s and learn how to become successful on internet. Expand your brand with internet marketing methods created by Gyllenstorm!

Arne Weise finns inte längre - men har han dött, gått ur tiden eller lämnat oss? Hyllningarna av Sveriges bästa sajt (vecka.nu) och person (Greta) haglar som sig bör och Olle benar ut Ingvar Kamprads eventuella nazist-affiliations på ett sedvanligt o-researchat vis.

Har du någonsin gått i sömnen, satt på datorn och skickat iväg middagsbjudningar? Eller har du kallat någon för ”gubbstrutt” i sömnen? Vi lyssnar på inspelat material där Brutti pratar i sömnen! Ett roligt, läskigt och jäkligt sömnigt avsnitt utlovas! 

Varje vecka går vi igenom hysteriskt roliga och onödiga nyhetsartiklar som förmodligen blivit skrivna på en utbränd redaktion någonstans i ren desperation. Brutti och Dawwa, i sann Något Kajko-anda, flikar även in med egna anekdoter, scenarion och analyser som har med dessa artiklar att göra. Vill du tipsa oss om en rolig, sjuk eller rent utav konstig artikel? Maila oss gärna på nagotkajko@gmail.com - eller DM:a oss på @nagotkajko på Instagram, så kanske vi tar upp just din sjuka artikel. Tack för att du lyssnar!

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.   Vår planet sedd utifrån Det var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt. Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi. Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans? När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel. det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat Som Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion. Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut. Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968. Tiden rinner ut Man brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik. Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop. I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur. Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten. Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp. Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel? Demokrati på paus? Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens. Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv? Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka. Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val? Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid. En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa. Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare. Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna. Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare. Dan Jönsson, författare och essäist

Rubriken säger det mesta ;) - - - Det här inslaget har skapats av Joakim Jardenberg och är en del av den pågående serien #ensakidag. Alla avsnitten finns alltid på https://jardenberg.se/ensakidag - och överallt där du hänger. Gillar du det, dela och kommentera. Lyssnar du på podden, skriv en recension och sätt ett betyg. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Allmänsjuksköterska, specialistsjuksköterska inom kirurgi, avancerad specialistsjuksköterska inom kirurgi. En ”top ranks” sjuksköterska, en sjuksköterska "mitt emellan" gästar dagens avsnitt av sjuksköterskesnack. Vi försöker reda ut de olika utbildningsstegen och titta på skillnaden mellan specialistsjuksköterska och avancerad specialistsjuksköterska inom kirurgi och hur arbetsuppgifter kan förändras till följd av en avancerad specialistutbildning. Det finns en spännande framtid för oss sjuksköterskor, det gäller bara att arbetsgivaren hänger med och vågar gå framåt. #avsnitt59 #specialistsjuksköterska #traditionellaroller #avanceradspecialistsjuksköterska #kirurgi #linköping #ATläkarnashandledarpris #komplement #AVA #KAVA #helhetssyn #omvårdnad #philadelphia #nursepractitioner Musik: https://www.bensound.com Funny song

Här lyssnar du på talare, vinnare och gäster som vi fångar upp direkt på plats under HR-dagaran 9-10:e oktober 2018. Ett samarbete mellan Sverige HR-förening och Proleadpodden. Korta avsnitt som fångar upp temat på deras pass och hur det bidrar till att ta HR-branschen mot sin framtida roll. Som vanligt är det affärspsykolog Jan Blomström som möter gästerna, men har här förstärkning av Richard Mårtensson från Human&Heart HR. Välkommen till ett riktigt inspirerande avsnitt!

Flera världsledande metoder för hjärt-lungkirurgi har utvecklats på en liten gård i Skåne där man utforskar gränserna för transplantationer. I detta avsnitt får vi lyssna på Ådne Steen, vd för Igelösa Life Science Community där man bland annat utvecklat metoder där man kan vänta upp till ett dygn och sedan transplantera lungor och hjärta. Man arbetar även med en metod som gör att vi kan öka antalet organ som är aktuella transplantation.

NHL-timmen iklär sig rollen som pedagoger. I det färska avsnittet av podcasten försöker Linus Hugosson, Uffe Bodin och Jonatan Lindquist förklara vad avancerad statistik egentligen är och hur den kan användas på bästa sätt. Corsi, Fenwick, PDO, expected goals, high danger scoring chances och så vidare. Ni har säkert hört en hel del av de här begreppen, men kanske inte riktigt förstått vad det handlar om. NHL-timmen försöker råda bot på det. Senaste avsnittet är nämligen till stor del tillägnat den "avancerade" statistiken.  I podcasten försöker Linus Hugosson, Uffe Bodin och Jonatan Lindquist på ett så pedagogiskt sätt som möjligt ge lyssnarna inblick i vad begreppen i fråga handlar om, vad de säger och hur de kan användas. Dessutom gästar hockeyanalytikern Dimitri Filipovic programmet och ger lite inblick i hur NHL-klubbarna använder den avancerade statistiken och hur framtiden inom området ser ut. Dessutom: * En uppföljning kring de senaste dagarnas rykten kring Oliver Ekman Larsson efter besöket i Toronto. Finns det någon eld bakom röken och kan han bli trejdad av Arizona? * Ett utdrag ur Camilla Enströms intervju med just Oliver från podcasten Vägen till toppen där han pratar om den tuffa fjolårssäsongen när hans mamma gick bort. * Vad händer med Victor Rask? Carolina Hurricanes har petat den svenske världsmästarcentern i två raka matcher nu. * Glöm inte bort att ni har chansen att hänga med NHL-timmen på flera NHL-resor efter nyår. Läs mer här: http://www.hockeysverige.se/2017/09/04/hang-med-oss-till-nordamerika-har-ar-vart-utbud-av-nhl-resor-2018/ Det här och mycket annat i det 185:e avsnittet av NHL-timmen. ​Medverkande Linus Hugosson Uffe Bodin Jonatan Lindquist   Kontakt NHL-timmens hemsida Maila redaktionen NHL-timmen på Twitter NHL-timmen på Facebook NHL-timmen på Instagram

Dagens gäst - Petronella Posti-Hultqvist I detta [...]

Varför går du inte upp i muskelmassa? Varför bränner du inte lika mycket fett som du vill? Problemet och lösningen finns i ditt träningsprogram. Mathias & Christoffer förklarar varför det kommer sig att du inte får de resultat du vill se. Vad du kan göra för att åtgärda det, så att du kan få framstegen… Read more om #131 – Avancerad styrketräning – varför ditt träningsprogram inte funkar Inlägget #131 – Avancerad styrketräning – varför ditt träningsprogram inte funkar dök först upp på Min PT Online.

I veckan fångades en amerikansk polis på film när han slog en kvinna hårt i ansiktet. Det är bara det senaste i en serie uppmärksammade fall av övervåld från poliser i USA. Vi har träffat forskaren som genom analyser av stora mängder data försöker hitta de poliser som riskerar att gå över gränsen, innan de gör det.I veckomagasinet hör vi också gymnasieministern om vad som kan göras med alla de mänskliga kvarlevor som tidigare varit undervisningsmaterial men som idag ofta göms undan i svenska gymnasier. Vi får senaste nytt från klimatmötet i Marrakech och möter rymdentusiastiska "gör-det-självare" som ska skicka Sveriges första vetenskapliga experiment till månen.Programledare är Lena Nordlund

I det här avsnittet av Fighterpodden fokusererar vi lite extra på Swedish Open i BJJ och pratar med en av arrangörerna, Martin Janson. Vi ringer även upp Jack Hermansson i Sao Paulo och stämmer av läget inför hans nästa UFC-match. Veckans gäst i studion är BJJ-fightern Emad Omran. Dessutom får du dom senaste kampsportsnyheterna med Simon Kölle. Programledare Mårten Söderström och Hans Wiklund.

Netflix och Spotify lägger ner enorma summor på rekommendationsstjänster, men de går inte att köpa. Comordo i Linköping har därför utvecklat egna smarta algoritmer, som går att köpa. Med rekommendationsstjänster blir On Demandtjänster och e-handel mer relevanta, bygger lojalitet och ökar försäljningen. Vi känner att produkten är viktig för framtiden, allt fler pratar om det och vi kommer bara att se mer av den, säger Niklas Ekvall. Läs även bloggavsnittet: www.bloggen.entreprenorsdriv.se Besök Comordos hemsida: www.comordo.com

  Johan inleder med att trassla in sig och Martin går vilse i Trello. Det blir mycket prat om te och vi avslutar samtalet om Martins bokprojekt. Förvirringen är som vanligt stor och gillar du när Martin pratar är detta ett avsnitt för dig. Veckans te: Källingblandning Kränku Te & Kaffe – Tebutiken med över 100 sorters te och fler än 30 egna teblandningar - mitt i världsarvsstaden Visby. (http://www.kraenku.se/) Källingblandning - Kränku Te & Kaffe Appar och länkar Butterflies of Wisdom: Martin Lindeskog E: 25 S: 3 Objects in mirror are closer than they appear - Wikipedia, the free encyclopedia M32 (spårvagn) – Wikipedia What Wine Pairs With Cereal? Episode #734 - YouTube (https://m.youtube.com/watch?v=_YxwCWrHRSU) 8 Ways to Have More Time : The Art of Non-Conformity (http://chrisguillebeau.com/8-ways-to-have-more-time/) Socialt skrivande: Så engagerar du dina läsare Martin Lindeskog (TeaFTWbook) - Wattpad (https://www.wattpad.com/user/TeaFTWbook) Episode 24 - How to Write More and Manage Your Writing Time BlankPage - Writing made simple (http://www.blankpage.io/) BlankPage.io – Profile – Medium (https://medium.com/@BlankPageApp) 750 Words - Write every day. (http://750words.com/) CreateSpace Community: Resources: Writing tip: Start before you’re ready Johan Gustaphzon på Twitter: ”Ping @Lyceum https://t.co/zgtPeNnbI0” How to Regain Lost Momentum — Shawn Blanc The Elements of Focus - The Power of a Focused Life (https://thefocuscourse.com/the-elements-of-focus/) Tebjudningen i Boston – Wikipedia Best Microphones for Your Podcasting – the RINGR Blog Portable Recording Booth | Portable Recording Studio | Portable Recording Box | SnapRecorder.com (http://snaprecorder.com/) Fizzle | Friends: Special 5-Week Free Trial — Fizzle David Allen (author) - Wikipedia, the free encyclopedia My First Book on Tea with Illustrations by John Cox - GoGetFunding | GoGetFunding Ulysses på App Store 259,00 kr Ulysses på Mac App Store 469,00 kr Egenutgivarna – Wikipedia Kontakt och cred Jingle skapad av Jim Jonsson på JTunes Productions Logo av Kjell Högvik Hansson (http://hogvik-hansson.se/kjell/) Johan Gustaphzon Appleyra (http://www.appleyra.se/) Twitter @gustaphzon (https://www.twitter.com/gustaphzon) Martin Lindeskog Egosocialamedier (http://egosocialamedier.se/) Twitter @lyceum (https://www.twitter.com/lyceum) Produktiviteet Ansök till vår Slackgrupp (http://goo.gl/forms/ISF3G3echu) Maila (mailto:produktiviteet@gmail.com) Produktiviteet på Twitter (https://www.twitter.com/produktiviteet) Produktivitéet på Facebook (https://www.facebook.com/produktiviteet) Produktiviteet Podcast - YouTube Lämna gärna ett omdöme på iTunes (https://itun.es/se/J2srcb.c) Produktivitéet är inspelat med Ringr och redigerat i Ferrite Recording Studio Support this podcast

Allvarligt talat med författaren Lena Andersson Frågor från publikenVad gör just mig till ett särskilt jag? Lisa HultmanNär och hur länge varar nuet? Gunnar EdmanAtt vara skickligt manipulativ innebär det att man har god empati? Gunnar EdmanRäddandet av miljön är det en avancerad rädsla för döden? Malin NordströmMusikCharlie Haden Land of the sun spår 2 I only dreamed of your love Max Richters Path 5 Johan Söderqvist Woods Signatur först: Bill Frisell Probability CloudSignatur sist: Tomasz Stanko, Komeda Krzystof Sleep Safe and WarmMusiken sammanställd i samråd med Anton Karisproducent: Susanna Einerstam susanna.einerstam@sverigesradio.se

Efter ett kort sommaruppehåll är vi äntligen tillbaka, och gästas denna gång av överläkare Mikaela Luthman från ASIH-delen på Stockholms Sjukhem. Mikaela berättar mer om vad ASIH är, och hur man som patient kan få stor del av vården i hemmet istället för att ligga på sjukhus.

"Chockhöjda" arvoden hos Rädda Barnen enligt Expressen. Men vad utelämnade tidningen? Filmklippet som fällde Mehmet Kaplan hade SvD redan efter valet. Och grävet om stjärnkirurgen Paolo Macchiarini. Påstådd "chockhöjning" chockar inte alla    OBS: Vi har nu förstått att journalisten Erik Wagner, som intervjuas i dagens Medierna, har ett förflutet inom Rädda Barnen. Det borde vi ha berättat, men vi visste det inte. Han nämnde det heller inte för oss spontant. Vi borde ha frågat och vi borde ha googlat. Vi beklagar detta men menar samtidigt att det inte förtar det sakliga innehållet i kritiken mot Expressens publicering.Expressen publicerade för en vecka sedan en artikel om Rädda Barnen. Det gällde det föreslagna arvodet till Veronica Palm, den före detta topp-sossen som nu föreslås bli ny ordförande i organisationen. Rubriken lyder Miljonregn när Veronica Palm tar över Rädda Barnen och i ingressen får vi reda på att styrelsearvodet nu chockhöjs.Vad vi däremot inte får reda på är att Rädda Barnen föreslår att Veronica Palm, till skillnad från sin föregångare, ska ha ordförandeposten som "huvudsaklig sysselsättning". Uppgifter som tidningens reporter Niklas Svensson hade tillgång till men som han valde att utelämna.Jonna Westin har ägnat veckan åt den här publiceringen och under resans gång hittat frågetecken efter frågetecken. Kaplan-filmen inte ny för Svenska Dagbladet Svenska Dagbladet publicerade i söndags ett uppmärksammat filmklipp där förde detta bostadsministern Mehmet Kaplan jämför israelers behandling av palestinier idag med nazisternas behandling av judar. Filmen publicerades i kölvattnet av flera andra avslöjanden om MP-ministern och dagen efter publiceringen avgick Mehmet Kaplan. Vår reporter Johan Cedersjö har i veckan fått tag i en längre version av filmen och fått reda på att Svenska Dagbladet hade filmen i sin ägo redan i samband med valet i oktober 2014. Varför publicerade tidningen nu, men inte då?  Dokumentären som fällde stjärnkirurgen Vi kan ställa oss frågan om det inte är årets gräv redan nu, knappt fyra månader in på året. Avslöjandet om stjärnkirurgen Paolo Macchiarini som reste jorden runt med sina, minst sagt, exprementiella operationer. Avancerad kirurgi som skulle revolutionera världen och ge Nobelpris till Sverige, men som istället skapade lidande och död.Det är svårt att inte bli tagen av SVT-serien Experimenten. Det är en svindlande historia, berättad med journalistisk skärpa och högoktaniga intervjuer. Den upphöjde stjärnkirurigen Paolo Macchiarini, nyckfull och manipulativ men också karismatisk och vältalig.Vår reporter Tove Palén träffade dokumentärens skapare Bosse Lindquist för att prata om arbetet med att avslöja en bluff som många tidigare misslyckats med.