Podcasts about klimatfr

I detta spännande avsnitt möter vi Anders Borg, en av Sveriges mest framstående ekonomer och tidigare finansminister, för ett samtal som berör globala konflikter, teknologins utveckling och Sveriges roll i en föränderlig värld. Med skarpa analyser och tydliga perspektiv reflekterar han över Donald Trumps politik och dess inverkan på världsscenen, och vad vi kan förvänta oss under hans tid som president. Vi fördjupar oss också i de mänskliga och ekonomiska konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina och den osäkra situationen kring Kina och Taiwan, där Borg ger sin syn på vad dessa konflikter kan betyda för framtiden. Samtidigt lyfter han fram Sveriges styrkor, med en stadig ekonomi och konkurrenskraftig industri, men pekar även på viktiga samhällsutmaningar som arbetslöshet och integration.Teknologins roll står i centrum när Borg berättar om AI:s enorma potential inom medicin och industri, med inspirerande exempel som Teslas framsteg inom robotutveckling. Klimatfrågan, som ofta ses som en av vår tids största utmaningar, behandlas också – där även tekniska innovationer och investeringar förutspås kan vara lösningen.Borg delar dessutom sina tankar om bostadsmarknadens utveckling och vägen till en starkare svensk ekonomi. Med en kombination av djup analys och framtidstro är detta ett samtal som både inspirerar och utmanar, och som framförallt lämnar oss med hopp om en bättre morgondag.Ta del av Framgångsakademins kurser.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Anders Borg på Linkedin, och köp hans senaste bok: Vart är vi på väg?. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta spännande avsnitt möter vi Anders Borg, en av Sveriges mest framstående ekonomer och tidigare finansminister, för ett samtal som berör globala konflikter, teknologins utveckling och Sveriges roll i en föränderlig värld. Med skarpa analyser och tydliga perspektiv reflekterar han över Donald Trumps politik och dess inverkan på världsscenen, och vad vi kan förvänta oss under hans tid som president. Vi fördjupar oss också i de mänskliga och ekonomiska konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina och den osäkra situationen kring Kina och Taiwan, där Borg ger sin syn på vad dessa konflikter kan betyda för framtiden. Samtidigt lyfter han fram Sveriges styrkor, med en stadig ekonomi och konkurrenskraftig industri, men pekar även på viktiga samhällsutmaningar som arbetslöshet och integration.Teknologins roll står i centrum när Borg berättar om AI:s enorma potential inom medicin och industri, med inspirerande exempel som Teslas framsteg inom robotutveckling. Klimatfrågan, som ofta ses som en av vår tids största utmaningar, behandlas också – där även tekniska innovationer och investeringar förutspås kan vara lösningen.Borg delar dessutom sina tankar om bostadsmarknadens utveckling och vägen till en starkare svensk ekonomi. Med en kombination av djup analys och framtidstro är detta ett samtal som både inspirerar och utmanar, och som framförallt lämnar oss med hopp om en bättre morgondag.Ta del av Framgångsakademins kurser.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Anders Borg på Linkedin, och köp hans senaste bok: Vart är vi på väg?. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Klimatfrågan genomsyrar allt mer av det svenska samhället – och allt fler kommuner lovar nu att vara helt utsläppsfria redan år 2030.   Är det möjligt för svenska kommuner att bli utsläppsfria på bara fem år? Hur används de resurser som kommunerna satsar på detta klimatarbete?   Och vad händer med ett samhälle som prioriterar omöjliga ideal framför konkreta åtgärder?   Dessa frågor tar jag upp i veckans video “KOMMUNAL KLIMATKRASCH”.

Klimatfrågan är ett existentiellt hot mot mänskligheten och livet på jorden så som vi känner det. Det innebär också stora delar ekonomi, fördelningsfrågor och ingenjörskonst. Att lösa denna uppgift borde vara heroisk, sexig och glädjefylld. Ändå har partiet för de gröna frågorna, Miljöpartiet haft svårt sista åren att komma igenom bruset. Janine Alm Ericson, ekonomisk-politisk talesperson för Miljöpartiet gästar Starta pressarna. Hon intervjuas av Daniel Suhonen. Vad vilja Miljöpartiet med ekonomin?

Dagens gäst Henric Zetterberg, norrlänning med intresse för klimatnarrativet.0:00:36 Inledning0:04:50 Historik över värmeperioder i nuvarande mellanistid.0:19:55 Debattläget i klimatfrågan.0:29:07 Isläget i Arktis.0:34:18 Många har investerat i klimathotsfrågan och är beroende det.0:36:57 Sceptical science, klimatfrågans eget Expo.0:39:57 Att se igenom klimatnarrativet leder till personlig förtroendekris 0:49:06 Havsnivåns förändring0:53:53 Klimatfrågan är helt politiskDagliga uppdateringar om klimatet https://twitter.com/TonyClimateDet finns fler isbjörnar idag än någonsin under den tid man räknat deras antal, läs mer om arktiska djur på https://polarbearscience.com/.Klimatsektens motsvarighet till EXPO https://skepticalscience.com/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1 mars och det har äntligen blivit "poddväder" igen så vi kan podda från skogen. Vi pratar idag en del om virkesmätning och Biometria och det faktum att skogsbolagen idag äger mätutrustningen Biometria använder. Kommande vedprojekt, restaureringslag och den centrala frågan om klimatet hinner vi också med.

Kina bygger nya kolkraftverk, men förser också världen med batterier och solceller. Hör om Kinas paradoxala agerande på klimatområdet och varför Kina så gärna vill fortsätta ses som ett utvecklingsland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi besöker Kinas paviljong på FN:s klimatmöte i Dubai och synar Kinas aktuella klimatpolitik. Hör om vilka löften Kina gett hittills och varför Kinas satsning på grön teknologi just nu beskrivs som häpnadsväckande. Samtidigt fortsätter Kina att vara den största utsläpparen av växthusgaser och Kina står ensamt för cirka en tredjedel av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Pressen ökar nu på Kina att ta större ansvar och hur landet agerar framåt kommer att vara avgörande för världen. På klimatmötet Cop28 i Dubai just nu är det också tydligt hur Kina använder den globala klimatarenan för att bygga sin image som ledare för världens utvecklingsländer. Kina definieras fortfarande som ett utvecklingsland i sammanhanget, något som nu ifrågasätts allt mer. Därför tystnade Kinas Greta ThunbergHur klimatmötet i Dubai slutar återstår att se. Men vid sidan om de globala förhandlingarna på mötet har Kina och USA enats om att minska utsläppen av metan. Är överenskommelsen ytterligare ett tecken på islossning världens supermakter emellan? Hör även om Kinas motsvarighet till Greta Thunberg, Ou Hongyi. För några år sedan var en internationellt uppmärksammad tonåring, som skolstrejkade i södra Kina. Nu var det längesedan hon syntes till i offentligheten.Medverkande: Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent. Niklas Zachrisson, vetenskapsreporter och programledare för Klotet i P1. Programledare: Hanna SahlbergProducent: Therese RosenvingeTekniker: Linus Sjöholm

I en ny rapport riktas hård kritik mot Sveriges största industriprojekt: det gröna fossilfria stålet. Några av Sveriges tyngsta näringslivsprofiler och miljardärer har finansierat granskningen, som ifrågasätter lönsamheten. Samtidigt behöver stålbranschen, som står för en stor del av världens utsläpp, ställa om och efterfrågan ökar på det fossilfria stålet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare:Hanna MalmodinMedverkande och röster i programmet:Åsa Ekdahl, miljö- och klimatchef, World Steel AssociationKristian Åström, ekonomikommentator, EkotDavid Sundén, nationalekonomHenrik Henriksson, vd, H2GSNiklas Johansson, klimatdirektör, LKABAnders Oscarsson, aktie och placeringsansvarig, AMFProducent:Olof WijnbladhTekniker:Tobias Carlssonekonomiekotextra@sverigesradio.se

Micael Grenholm är teolog och författare, med ett speciellt engagement för flyktingar i Sverige, och klimatfrågan. Här intervjuas han av Paulus Eliasson om varför så många kristna följer högerorienterade politiker i invandrings- och klimatfrågan, och samtalet kommer in på vad kristna kan göra för att följa Jesus i dessa frågor. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Klimatfrågan har fått en närmast religiös dimension. Kätterianklagelser blandas med prat om mänsklighetens nära förestående undergång, skriver klimatforskaren Lennart Bengtsson. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slog högermännen på Tiktok ut de unga vänsterkvinnorna i riksdagsvalet? Och blev statsskulden en viktigare fråga än klimatförändringen? Varför gick det som det gick och grönt blev blått? Unga politiker diskuterar valresultatet ur just ungas perspektiv. Politikerna Frans Villanen, (SFP), Anni Teerikangas (Gröna), Leo Byskata, (KD) samt statsvetare Thomas Karv debatterar under ledning av Mikaela Löv. E-post: slaget@yle.fi

Klimatfrågan splittrar Tidöpartierna. Regeringen säger sig vilja kämpa för att nå klimatmålen – Sverigedemokraterna vill helst begrava dem. Plötsligt har frågan som väljarna struntade i blivit hetare än någonsin. På en kvart får du veta hur klimatfrågan har blivit det nya kulturkriget – och vad Sverigedemokraterna har att vinna på det. Med SvD:s politikreporter Erik Nilsson.

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

När Sverige blir ordförandeland i EU från årsskiftet ligger inre säkerhet, enighet kring sanktioner mot Ryssland och stöd till Ukraina högst upp på agendan, säger EU-minister Jessika Roswall. På EU:s toppmöte i torsdags enades man om ett nionde sanktionspaket mot Ryssland. Men det var svårt att hålla ihop alla medlemsländernas regeringschefer under mötet. Under det svenska ordförandeskapet kommer den svenska regeringen jobba för att bibehålla den enighet som präglade EU efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Protektionism eller frihandel? Diskussionen om huruvida EU ska ge stöd till europeiska företag blir en annan stor fråga när Sverige är ordförande i EU efter årsskiftet. Det finns röster för att EU ska stötta företagen, som ett svar på USA:s satsning på klimatinvesteringar. Men den svenska regeringen, som ska hålla i ordförandeskapet, är egentligen emot den typen av stöd. Vi tror ju inte att lösningen är statsstödskapprustning eller handelskrig eller något sånt, däremot är det ett högt tryck från många medlemsstater om att göra något för att stötta även europeiska företag. Hur detta kommer att landa vet inte jag men jag tror att det kommer att bli en stor fråga för det svenska ordförandeskapet att hantera, säger Jessika Roswall. En av regeringens prioriteringar inför det svenska ordförandeskapet i EU är ökad konkurrenskraft genom frihandel och genom att vässa EU:s inre marknad.Men nu när ordförandeskapet närmar sig har statliga pengar till gröna investeringar i USA seglat upp som en av de stora frågorna. EU-länder som Frankrike kräver att europeiska företag ska få stöd som gör att de inte halkar efter, i januari ska kommissionen lägga förslag om bland annat en ny fond och öppningar för statsstöd.Så hur ska den svenska regeringen hantera den här frågan som ordförande? EU-minister Jessika Roswall tror att man kan använda frågan om företagsstöd till att lyfta regeringens linje om frihandel, inre marknaden och att stärka företag med forskning och utveckling: Vi har halkat efter när det gäller våra företag, att vara konkurrenskraftiga och robusta och därför måste Europa prata mer om detta än vad man gjort de senaste åren. De här två sakerna kopplar i varandra. Det ger oss möjlighet att lyfta varför vi tycker att det är viktigt, lyfta frågan om konkurrenskraft på hög nivå och ha ett långsiktigt tänk när det gäller detta, säger Jessika Roswall.Grön omställning En annan av regeringens era prioriteringar under ordförandeskapet är grön omställning och energiomställning. Men den senaste veckan har Sverige  gått emot EU i flera miljöfrågor: Sverige ville ha kortare stopp för ålfiske, regeringen pausade miljöprövningen av småskalig vattenkraft, och regeringen har antagit en dystrare syn på förslaget om att restaurera naturen. Flera svenska ledamöter i EU-parlamentet har luftat en oro för att den nya svenska regeringen inte kommer att prioritera klimatet tillräckligt mycket som ordförande i EU. Jessika Roswall håller inte med om att den bilden har satt sig i Europa. Så hur drivande kommer regeringen att vara för att få igenom förslag på klimat- och miljöområdet? Klimatfrågan är ju vår stora gränsöverskridande utmaning, var har en klimatkris. Det är därför som regeringen prioriterar grön omställning och vi har flera olika delar som vi kommer vilja jobba framåt med under ordförandeskapet, säger Jessika Roswall. Gäst: EU-minister Jessika Roswall (M) Programledare: Cecilia Strömberg Wallin Tekniker: Elvira Björnfot Kommentar: Susanne Palme, Ekots EU-kommentator

Nyheter från den spanskspråkiga världen på medelsvår spanska. I årskrönikan för 2022 går vi igenom de viktigaste händelserna för året. Kriget i Ukraina har skapat mycket lidande. Psykisk ohälsa bland ungdomar. Klimatfrågan: frustrerade ungdomar attackerar museer. Sexualundervisningen sprider sig till sociala medier. Ny lag underlättar könsbyte. Bitcoin-valutor rasar i värde. Bör vi bojkotta VM och OS i protest mot bristen på respekt för mänskliga rättigheter hos Kina och Quatar? Musik från Puerto Rico och Spanien!

Nyheter från den spanskspråkiga världen i ett långsamt tempo. I årskrönikan för 2022 går vi igenom de viktigaste händelserna för året. Farliga utmaningar på sociala medier. Vad är Metaverso? Kriget i Ukraina har skapat mycket lidande. Prisökningen har starkt påverkat människors vardag. Alexia Putellas från Barcelona vinner guldbollen. Klimatfrågan: frustrerade ungdomar attackerar museer. Djur får ökat skydd i Spanien. Chanel kommer trea i Eurovisionsfestivalen. Musik från Argentina och Kanarieöarna.

Klimatfrågan mobiliserar - och polariserar. På en kvart får du veta hur klimatfrågan har blivit en spelplan för populister att locka väljare och varför frågan istället skulle kunna bli en enande kraft. Med Erik Hedtjärn, politikchef på Svenska Dagbladet och näringslivsreporter Mikael Törnwall, nyligen hemkommen från klimattoppmötet COP27.

Klimatfrågan blir allt mer konfliktfylld – och Sveriges regering anklagas nu för att accelerera katastrofen.   Vilka är det som formulerar denna skarpa kritik? Vad grundas kritiken egentligen på? Och vad händer med ett samhälle som hyllar radikalism – och bestraffar pragmatism?   Dessa frågor tar jag upp i veckans videokrönika om EXPERTIS & AKTIVISM.

De misstänkta spionbröderna ska åtalas. Joe Biden talar på FN:s klimatmöte COP27. Ny dokumentär: Det högre ståndet kvinnor i mansroller. Vad händer i Cherson? Huvudförhandling i mål om terroristbrott i Visby. Klimatfrågan i Egypten. Tre veckor med nya regeringen - hur har det gått?

Vittnesmål från befriade Cherson. Risk för fågelinfluensa. De misstänkta spionbröderna ska åtalas. Kevin Conroy, känd för att ha spelat Batman, har dött. Huvudförhandling i mål om terroristbrott i Visby. Klimatfrågan i Egypten. Det högre ståndet kvinnor i mansroller.

Samtidigt som världens ledare samlas i Egypten för ännu ett klimatmöte ser det mörkt ut att klara 1,5-gradersmålet. Och nu vill de fattigare länderna få ersättning för de skadar som extremvädret redan orsakat. På en kvart får du veta om de rika länderna verkligen vill betala för klimatförändringarnas konsekvenser. Med Mikael Törnwall, reporter på SvD Näringsliv.

Detta är en podd från Smedjanpoddens systerpodd Ideologipodden. Greta Thunberg vädjar till politikerna att lyssna på forskningen. Men är inte klimatfrågan mer normativ än så? Veckans avsnitt handlar om gröna partier, grön kapitalism, och idéerna som styr miljö- och klimatpolitiken. Hur tacklas klimathotet bäst? Varför blir debatten lät så dystopisk? Och varför har gröna partier en tendens att dra vänsterut? Vi reder ut begreppen klimat och miljö och hur dessa intressen kan stå mot varandra. Dessutom går vi till botten med den ideologiska sprängkraften i kärnkraftsfrågan en gång för alla.  Gäster är Ellen Gustafsson, programansvarig för miljö- och klimatfrågor på Timbro och redaktör för antologin Grön kapitalism, och Caspian Rehbinder, återkommande gäst i Ideologipodden och programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro. Programledare är Amanda Broberg. 

Greta Thunberg vädjar till politikerna att lyssna på forskningen. Men är inte klimatfrågan mer normativ än så? Veckans avsnitt handlar om gröna partier, grön kapitalism, och idéerna som styr miljö- och klimatpolitiken. Hur tacklas klimathotet bäst? Varför blir debatten lät så dystopisk? Och varför har gröna partier en tendens att dra vänsterut? Vi reder ut begreppen klimat och miljö och hur dessa intressen kan stå mot varandra. Dessutom går vi till botten med den ideologiska sprängkraften i kärnkraftsfrågan en gång för alla.  Gäster är Ellen Gustafsson, programansvarig för miljö- och klimatfrågor på Timbro och redaktör för antologin Grön kapitalism, och Caspian Rehbinder, återkommande gäst i Ideologipodden och programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro. Programledare är Amanda Broberg. 

I valpoddsavsnittet på tema miljö och klimat bjuder Carl in forskaren i klimatretorik Maria Wolrath-Söderberg för en annorlunda diskussion. Vid det här laget är vi medvetna om att vi står inför en eskalerande klimatkris - faktan, siffrorna, forskningen - ja allt finns där och har länge uppmanat oss till en enda sak, agera nu innan det är försent. Trots detta möts vi av en trög beslutsmaskin, business as usual-floskler och vad det verkar som, oengagerade politiker. Det är alltså mycket snack och lite verkstad. Detta tar Maria och Carl fasta på genom att diskutera retorikens roll i miljö och klimatdebatten. Vi får en lektion i hur vi kan avtäcka skadliga argument som får oss att tro att vi kan fortsätta som vanligt, speciellt med ny teknik som någon slags räddare i nöden. Ny teknik är visserligen nödvändig i omställningsarbetet, men det är ingen frälsare, vi behöver även beteendeförändringar. Maria drar lärdomar från pandemin och pekar på det viktiga i att behandla klimatkrisen som en kris. En uppmaning till politiker och journalister som följer klimatfrågan är att vittna om sin klimaträdsla istället för att undvika frågan på grund av oro att låta alarmistisk. Klimatfrågan behöver och förtjänar en ärlig debatt. Det ÄR alarmerande tider och politiker kan inte längre tillåtas undvika frågan genom att ständigt hänvisa till “nya gröna lösningar” som ofta faktiskt är falska lösningar och mer av samma men i en grönare förpackning. Vi behöver alla lära oss mer, och sprida kunskap om hur vi snabbt kan ställa om och göra de systemomställningar som nu krävs, för som Maria pekar på, kunskap har en avgörande roll i att förändra beteenden. Valdebatten kan inte tillåtas glida på falskt hopp om att vi kan fortsätta som vanligt - det spelar roll vad man säger och hur man säger det - våra beslutsfattar har därför en viktig roll i att sluta gömma sig bakom vad som är “gångbart” att säga och istället vittna om det akuta läget vi står inför. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Alla politiska partier pratar om ”en effektiv miljöpolitik”. Men enligt experterna borde vi sänka vår levnadsstandard för att rädda planeten. Fast det verkar inget parti i Sverige vilja prata om. Hur kommer det sig? Det här är en valspecial från Dagens story, där vi i sex avsnitt under våren tar oss an väljarnas viktigaste frågor. Detta avsnitt handlar om miljö- och klimatpolitik. Med SvD:s politikreporter Erik Nilsson.

Vi befinner oss i en digital revolution som påverkar hela samhället i grunden. Hur kan det snabba på den gröna omställningen? Och vad behöver Sverige göra för att ligga i framkant när andra länder nu storsatsar på digitalisering? Lyssna på ett samtal mellan Staffan Truvé, forskningschef på Recorded Future, och Cecilia Sjöberg, chef för Industriell utveckling på Vinnova. Vi hör också Peter Burman, ansvarig för gruvautomation på Boliden. Samtalet leds av Daniel Holmberg, Vinnova.

Johan Rockström är miljövetare, forskare och aktuell med boken "Jorden. Vår planets historia och framtid". Vi pratar med Johan om de nio planetära gränserna, det vill säga de akuta miljöproblemen vår planet står inför. Hur är läget i klimatfrågan nu efter COP26, hur går det med energiomställningen och finns det hopp? Johan Rockström jobbar med Netflix i klimatfrågor och vi pratar om filmen Don't look up med Leonardo Dicaprio, som Johan har haft långa samtal med.

Gör vi tillräckligt för att nå nettonollutsläpp i tid? Klimatfrågan blir alltmer och även om mer görs för att lösa klimatkrisen så går det för långsamt. Möt Linda Kjällén, ny hållbarhetschef på CBRE, om vad som görs, vad som behöver prioriteras och om vikten av att öka tempot om det ska finnas en chans att nå nollutsläpp. Programledare: Anna Bellman Kontakta oss på: podd@bostadspolitik.se www.bostadspolitik.se www.facebook.com/bostadspolitik.se/

I år träffas 197 parter, 196 länder och EU, i Glasgow för att försöka komma överens om hur vi gemensamt ska kunna nå klimatmålet att hålla den globala uppvärmningen under två grader. Mötet, COP26, har redan omnämnts som en sista chans att hitta en lösning.Men varför är det så svårt att komma överens i klimatfrågan, särskilt när forskningen är så entydig? Vad är det för intressen som står i vägen? Hur kan ett konstaterande baserat på naturvetenskap ha fått så mycket politisk färg?Medverkande:Naghmeh Nasiritousi, forskare vid UI:s program för Global politik och säkerhet och vid Stockholms universitets statsvenskapliga institution.Gunilla Reischl, seniorforskare och programchef vid UI:s program för Global politik och säkerhet.Redaktör och programledare: Jonas Löfvenberg See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Höstens första partiledardebatt satte tonen för valrörelsen med klimatfrågan och skjutningar som huvudnummer.  Klimatfrågan och gängbrottsligheten stod högst upp på agendan när partiledarna samlades till årets första debatt i riksdagen. Men det var också en annan person som hamnade i rampljuset statsminister Stefan Löfven som gjorde sin sista debatt. I veckans avsnitt analyserar vi de hetaste sakfrågorna och gåvoregnet över statsministern. Dessutom så tar vi tempen på kyrkovalet som står för dörren. Varför är det så svårt att engagera medlemmarna och håller partierna på att lämna kyrkan för gott? Medverkande: Tomas Ramberg, Fredrik Furtenbach och Linn Mårdstam Programledare: Parisa Höglund Producent: Björn Barr

Vi fortsätter vårt egna lilla sommarprat om biologisk mångfald. Hoppas ni gillar det! Många av åtgärderna för att få ned våra utsläpp av växthusgaser hotar den biologiska mångfalden. Vi snackar därför målkonflikter mellan klimat & biologisk mångfald, Aichimålen, och det sjätte massutdöendet. Jobbar företag med detta, och isåfall hur? Kan man "greenwasha" biologisk mångfald? Och finns det motsvarande "klimatkompensation", fast för biologisk mångfald? 3 snabba: Läckt IPCC-rapport Det är hästarnas fel PFAS-skandalen Dessutom: Jonna ska bli häxa och Milla ska #KavlaUpp. Vad är egentligen grejen med skogsbränder? Vi snubblar på förkortningar: IPCC, PFAS, PCOS, IPBES, SLU, SMHI... MED FLERA! SAMT: samhällstyckaren, debattören, ledarskapscoachen och mansplainern av rang - Göran i Örebro - har en åsikt.     Av: Jonna Elofsson Bjesse och Melanie Olsson    Poddmelodi kommer från låten ‘Something Elated' av Broke for Free.   Instagram: @dujagochjorden Facebook: Du, jag och Jorden Email: dujagochjorden@gmail.com   Gillar du det vi gör? Stötta oss gärna på Patreon: https://www.patreon.com/dujagochjorden  Följ oss gärna på instagram och facebook, och prenumerera på podden i din poddapp så får du uppdateringar när vi släpper nya avsnitt, samt lämna en recension i iTunes - då blir vi jätteglada och taggade att göra ännu bättre avsnitt!

Vi kör ett litet eget sommarprat om biologisk mångfald. Hoppas ni gillar det! Det blir corona-öl, strävan, Baloos klokhet OCH MER! Vi tar upp WWFs Living Planet Report, Riokonventionen och noshörningen Sudan. Och djur blir ni inte utan, vi snackar amurleoparder, koalor, vitryggiga hackspettar, myggor, och odlad fisk på land. 3 snabba: Zooma ut Den Svenska Gruvans greenwashing Klimatet vs. Covid Vi avslutar med att gå igenom några nyckelbegrepp såsom resiliens, ekosystemtjänster och monokultur, och vad hoten mot den biologiska mångfalden är.   Av: Jonna Elofsson Bjesse och Melanie Olsson    Poddmelodi kommer från låten ‘Something Elated' av Broke for Free.   Instagram: @dujagochjorden Facebook: Du, jag och Jorden Email: dujagochjorden@gmail.com   Gillar du det vi gör? Stötta oss gärna på Patreon: https://www.patreon.com/dujagochjorden  Följ oss gärna på instagram och facebook, och prenumerera på podden i din poddapp så får du uppdateringar när vi släpper nya avsnitt, samt lämna en recension i iTunes - då blir vi jätteglada och taggade att göra ännu bättre avsnitt!

Ägarpodden/Åsa Wallenberg, SPP fonder: Kan finansbranschen lösa klimatfrågan? by AP7Forvalt

I år firar den svenska demokratin hundra år. I Folk i rörelse beskriver Kjell Östberg hur människor slutit sig samman i kamp för att gemensamt skapa förändring, från Sundsvallsstrejken 1879 till Fridays for future idag. I Ordfronten #98 samtalar han … Continue reading →

“Klimatfrågan är ofantligt viktig. Men det finns problem som har att göra med nya teknologier som är av samma dignitet eller möjligen ännu större. Främst av dem sätter jag frågan om hur vi ska leva med artificiell intelligens i framtiden.” Gäst i veckans podd är matematikern och akademieledamoten Olle Häggström, som är aktuell med boken ”Tänkande maskiner”, om den artificiella intelligensens genombrott. AI är på god väg att revolutionera vår värld, men det definitiva genombrottet kommer först att ske då maskinerna uppnår en generell intelligens som kan mäta sig med människans. Men vad är egentligen skillnaden mellan snäv AI och AGI, det vill säga artificiell generell intelligens? Inbegriper den senare nödvändigtvis medvetande?  Om de etiska frågor och de potentiella faror av existentiell dignitet som AI-utvecklingen gör gällande. Om de politiska insatserna på området, och bristen därpå. Och om riskerna med att bara trycka på gaspedalen utan att blicka ut genom vindrutan.

Vi lämnar mörkret och går in i ljuset. Med det här avsnittet vill vi bjuda in till att uppmärksamma årstidsskiftningen vi är mitt i. Här i vår del av landet hänger vintern kvar med sina kalla nätter, men våren visar sig i de värmande solstrålarna och med den nya energin som växer inuti. Ett ljus som också kan innebära en överväldigande känsla. Hur kan vi ta emot det och fortfarande behålla grundning. Ida delar också med sig av förändringen i hennes verksamhet, det som hon hintat lite om i tidigare avsnitt. Klimatfrågan väcker tårar och avsnittet vecklar återigen ut sig till något vi kanske inte tänkte från början.    Ida: @papperochflator papperochflätor.se Maria: @mariastadell mariastadell.se   Musik i podden: Tove Lindström

P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj tog pjäxor och skidor och stämde träff med poeten Jonas Gren i skidspåret. Klimatfrågan är ofta central i Jonas Grens diktning. Han har kallats ekopoet men vill hellre bli titulerad planetlyriker. Nu är Jonas Gren aktuell med diktsamlingen Tävlingsdräkten, som utspelar sig i en vallabod. Det är en värld författaren är väl bekant med: han har gått på skidgymnasium och tävlat i längd. Reporter Nina Asarnoj tog på sig pjäxor och skidor och stämde träff med Jonas Gren vid Knivsta Elljusspår, söder om Uppsala, för ett samtal om vallaboden som en plats för existentiella grubblerier och kanske så småningom ett nostalgiskt rum för tillbakablickande. Om några decennier kan längdskidåkning på natursnö vara ett historiskt minne.

Klimatfrågor har aldrig tidigare varit mer aktuella och elektrifieringem av samhälle och vår värld är en viktig pusselbit på vägen för en hållbar framtid. Men hur ska vi ta oss tid och vad innebär det i praktiken? Experten Emilia käck ifrån Teknikföretagen är med oss idag för att lära oss allt om elektrifiering.  Glöm inte prenumerera och följs oss på instagram

Magnus Carlson, mest känd som sångare i Weeping Willows, är mycket engagerad i miljöfrågor och är just nu aktuell med en ny bok om hans personliga hållbarhetsresa. Nina Röhlcke, f.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i Berlin berättar om Kulturhusets hållbarhetsutveckling i samband med den omfattande renoveringen.

Sista kampanjdagen innan valet. Så tillförlitliga är opinionsundersökningar inför valet. Snorpoliser i förskolan. Kris för dansbandsbranchen. Valets påverkan utomlands. Smittläget i Europa. Ska kommunalskatten vara enhetlig eller inte? Klimatfrågan i USA under valet. Osäkra väljare i USA.

Hanna och Jörgen samlar in lyssnarnas absolut kåtaste sexlåtar för att sammanställa ett potpurri av pirr. USA-korren Caroline Kernen uppdatarar oss om klimatläget inför valet och Nanna Olasdotter Hallberg pratar om tv-serien Emily in Paris

Mycket tyder på att vi inte går mot bättre tider. Hur hanterar vi den oro och ovisshet som uppstår? Klimatfrågan hänger som ett tungt ok över samhället men hur gör vi för att ändå förbättra vår tillvaro? I avsnitt 22 av Beredsam pratar Herman Geijer med Kata Nylén från Klimatpsykologerna.   Beredsam stöds av ABF  

Marie-Louise Kristola har länge bevakat miljö och klimat för Sveriges Radio och är nu SR:s första klimatkorrespondent. Ett uppdrag hon har fått starta hemifrån på grund av pandemin. Det var redan 1994, då hon fick sitt första barn, som Marie-Louise Kristola fastnade för miljö- och klimatfrågorna. Sedan dess har hon bevakat dem ibland annat Vetenskapsradion Klotet. Sveriges Radios första klimatkorrespondent grips av farorna med även en liten uppvärmning av klimatet, men ser samtidigt att mer och mer händer för att vända utvecklingen. marie-louise.kristola@sverigesradio.se Programledare: Camilla Widebeck camilla.widebeck@sverigesradio.se

Under coronapandemin har mycket hamnat i skymundan. Klimatfrågan är en av dem, även om vi ser att utsläppen minskat de senaste månaderna. Men för att kunna nå det nollutsläpps-mål som Sverige har till 2045 så måste vi börja agera redan nu. Om vi inte gör det är risken att vi förbrukar vår koldioxidbudget tidigare än så.Vad är ens koldioxidbudget, vad händer om vi inte agerar nu och vilka investeringar måste göras? Det här och lite till tar vi upp i det här avsnittet av Aftonbladet Daily.Gäst: Mikael Malmaeus, forskare på IVL Svenska MiljöinstitutetProgramledare: Jenny Ågren

Parisavtal, koldioxidutsläpp, global uppvärmning, tvågradersmål, klimatförändring och förmodligen några till. Vad dessa begrepp har gemensamt är att alla används dagligen i klimatdebatten. Klimatfrågan är en av vår tids allra största utmaningar men det är inte alltid helt lätt att hänga med i nyhetsrapporteringen. Snarlika ord som har helt olika innebörd, argument som inte är helt enkla att faktakolla, konsekvenser av olika scenarion, uppenbara fakenews - eller är det verkligen uppenbart för det kan ju kanske vara sant? En del av er känner säkert igen er. Pär Holmgren är både extremt kunnig och väl insatt i klimatfrågan och som ni kommer märka i avsnittet så är han även fantastiskt bra på att berätta och förklara. Mer om Nima Assadi: Hemsida: www.nimaassadi.se Linkedin: www.linkedin.com/in/nima-assadi-942a5227/ Mer om podden: Hemsida: www.hela-kedjan.se Instagram: www.instagram.com/helakedjan/ Linkedin: www.linkedin.com/company/hela-kedjan/ Facebook: www.facebook.com/helakedjan

Miljön är en kärnfråga för oss Demokrater och i den här podden är det tydligt att vi också står för Göteborgs mest sammanhängande och kunskapsbaserade klimat- och miljöpolitik. Samtalet tar upp en mängd viktiga ämnen och klargör D:s inställning till Energiverket, bilism, kollektivtrafik, klimatarbete i stort och mycket annat. ​

Emilia Arvidsson har haft köpstopp sedan 2016. Hon tipsar om hur vi kan byta klimatångest mot klimatglädje genom att tänka till och göra det vi kan: på jobbet och hemma. Klimatfrågan är vår tids största och viktigaste problem. Ensamma kan vi alla göra något och tillsammans kan vi göra mycket. I år ser vi fram emot att låta frågan ta större plats i podden. Vi har intervjuat Emilia Arvidsson som är författare till boken Klimatglädje - åtta utmaningar för ett hållbart liv. Emilia som är skribent och moderator har haft köpstopp sen 2016. Hon har fått ta till flera kreativa grepp för att lösa diverse utmaningar. En köpfri livsstil handlar inte om att inte konsumera något alls. Vi behöver alla el, vatten, mat, försäkringar till exempel. Köpfritt handlar om att sätta sina egna ramar för vilken konsumtion man vill ägna sig åt och vad som är hållbart och inte. Se över konsumtionsvanor Emilia tipsar om att titta på sitt bankkontoutdrag den senaste månaden och se över vad man lägger sina pengar på. Vad är hållbart och vad inte? Köp återtillverkad teknik Enligt Emilia drivs vi lätt in i konsumtionsbeteenden vi inte valt utan där marknaden styr åt oss. Som att många telefoniabonnemang bygger på att vi ska byta telefon varannat år. Istället kan man köpa en återtillverkad telefon med lite längre cykler. Det här är ett bra tips för den som är ansvarig för elektroniinköp på företag. Man få de (nästan) senaste modellerna av datorer och telefoner i ypperligt skick. Vilken konsumtion skapar värde?Reklam vill gärna få oss att tro att vi blir lyckliga av snabb konsumtion av varor. Men Emilia, som har läst på, säger att det framför allt är tre konsumtionstyper som ger oss lycka: Upplevelsekonsumtion: gärna med hänsyn till klimatet. Att träffa andra och göra saker tillsammans. Att ge saker till andra. Mat att må bra och njuta av. Emilia går inte i själv i affärer numera men hon menar det är okej att tycka saker är fina och snygga och vilja ha dem. Men vi behöver inte gå igång på alla impulser vi får. Konsumtionen löser inte alla våra behov, och det vet vi egentligen redan. Vi behöver bara lära oss att förstå och hantera både marknadens krafter och vad vi själva känner. Ofta döljer sig egentligen andra behov bakom viljan att köpa något. Klimatsmart allt mer trendigt Att vara klimatsmart blir gradvis allt mer trendigt och inne och det hjälper oss att ställa om. Det kan ge organisationen där du jobbar konkurrensfördelar och vara en del i hur ni attraherar nya medarbetare. Emilia tipsar om Breakit Impact Challenge som är en 30 dagars utmaning som hjälper företag att bli mer klimatsmarta. Boken Emilia har skrivit handlar om de åtta utmaningar hon antog för att minska sitt klimatavryck. Bland annat handlade det om att inte slänga mat, minska energianvändning, se över avfall, ställa bilen och faktiskt testa att bo kollektivt. Hon har lärt sig otroligt mycket och skickar med att ta sig an klimatutmaningarna med intresse och nyfikenhet. Det här är några frågor vi alla kan ställa oss på jobbet: vad använder vi ytorna på vårt kontor till? hur värmer vi upp arbetsplatsen och med vilken el? hur reser vi och hur kan vi minska flyg- och bilresor? hur köper vi vår elektronik och vad kan vi behålla eller köpa återtillverkat? hur hanterar vi avfall? vilken mat serverar vi i matsalar och på konferenser? En framgångsfaktor för att lyckas är att inte skambelägga beteenden vi vill se mindre av utan hylla de beteenden vi vill se mer av. Är vi kreativa och hjälper varandra blir det lättare och roligare. Vi samarbetar med motivation.se, Sveriges ledarskapssajt som här vill lyfta en artikel som handlar om FN's 17 Globala mål och hur de är relevanta för arbetsgivare och hur alla företag kan bidra till att nå dem. Vår samarbetspartner Twitch Health arbetar med mindfulness och gör det på ett sätt som faktiskt fungerar. Med rätt insatser kan mindfulness hjälpa oss att hantera det som kan kännas som en röra i huvudet och mer vetenskapligt beskrivs som "kognitiv overload". Som med det mesta behöver en satsning få ta tid. Ledare behöver delta och leda arbetet. Twitch kan hjälpa er arbetsplats arbeta effektivt med mindfulness och du kan läsa mer här. Och apropå att vi nämner den i avsnittet, här är Health for wealths första - och hittills enda - film!

Jag fortsätter tjata om att framåt är den enda vägen, och att vi inte kan bromsa oss ur den kris mänskligheten befinner sig mitt i. Klimatfrågan är viktig på riktigt, men plakatpolitik är inte räddningen. Tipsar igen om ”The Wizard and the Prophet: Two Remarkable Scientists and Their Dueling Visions to Shape Tomorrow's World” - och i den här videon berättar jag om några av de initiativ som jag tror kommer skapa vår hållbara och fantastiska framtid. #ensakidag #greta #klimatkris #science --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Om nattens explosioner i Stockholm och Uppsala. Direkt från Folk & försvar med överbefälhavare Micael Bydén. Klimatfrågan och dess politisering. Intervju med försvarsminister Peter Hultqvist direkt från Folk & försvar. Har språkanpassningen gått för långt? Hotade oaser i Tunisien ett av världens största miljöhot. Spanien har efter ett år fått en regering.

Dessutom krönika av Göran Rosenberg, Panelen, satir med Utkantssverige och kåseri av Lotta Erikson. Timme ett: Dramatisk vecka i relationen mellan USA och Iran med vedergällning och flygplansnedskjutning. Taiwan tillflyktsort för Hongkongs aktivister Tinders vinnare och förlorare Australien efter de svåra bränderna Krönika av Göran Rosenberg Panelen Timme två:  Klimatfrågan och de politiska ideologierna Fler lastfartyg i Arktis känsliga natur Satir med Utkantssverige Zlatanstatyn får ny symbolik efter vandalismen Konsten att leda en filmgala Kåseri av Lotta Erikson programledare Lasse Johansson producent Nina Benner tekniker Stina Fagerberg

Klimatfrågor, finanspolitik, valuta, banker, skattepolitik och tips om vad du ska kolla på under ledigheten. Det är dags för den årliga mellandagstraditionen LYSSNARFRÅGESPECIAL!

I avsnitt #6 av podden Människobyn samtalar Lisen Schultz, Stockholm Resilience Centre, Anna Högberg, Futerra, och Mats Hederos, AMF Fastigheter, om klimatet och om städernas och företagens möjligheter att bidra till en mer hållbar utveckling.

Klimatkrisen dyker just nu ofta upp som ett tema i konsten. Vid sidan av några bra exempel inte sällan med pekpinnar och reklamliknande budskap. Dessutom: Möt Helene Billgren, aktuell med stor utställning i höst. Klimatfrågan dyker  inte oväntat  ofta upp i konsten just nu. Härom veckan öppnade två utställningar med människans relation till naturen som centralt tema  Sensing nature from within på Moderna museet i Malmö och The Nonhuman animal på Uppsala konstmuseum. Men vad blir konstens uppgift i klimatkrisen? Och hur bra konst blir det? Allt för ofta pekpinnar och propaganda, snarare än bra konst, menar vår konstkritiker Mårten Arndtzén. Från och med fredag fyller konstnären Helene Billgren hela Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm med teckningar och målningar från 80-talet och fram till idag, i en sammanfattande utställning med titeln faran är över. Reportage av Katarina Wikars som fick följa med till Helene Billgrens ateljé. I dagens essä från OBS reflekterar Dan Jönsson över våra djupa koppling till jorden. Och likt Dante, på sin resa genom underjorden, tar han den romerske diktaren Vergilius till hjälp. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Gudrun Schyman är inte längre partiledare utan är numera klimataktivist och har startat nätverket Fria Pensionärer för att öka medvetenheten om huruvida våra pensionspengar är placerade i bolag som tar hänsyn till klimatet. Idag gästar Gudrun Martina och berättar mer om Fria Pensionärer och vad hon egentligen tycker om Greta Thunberg.

I veckan var FN:s klimattoppmöte och många tror nog att klimatfrågan verkligen tas på allvar. Men nu har det visat sig att vi tog klimathotet mer på allvar för 30 år sedan än idag. Martin Hultman är projektledare för "Varför tas inte klimatvetenskapen på allvar? Studier av klimatförnekelse" på Chalmers Tekniska Högskola. Martina ringer upp honom för att få höra mer om projektet.

Studio DN special: EU-valet blev en besvikelse för vänstern i Europa, och det svenska Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt tror att klimatfrågan låg bakom bakslaget. Han har tagit intryck av bensinupproret på landsbygden och vill driva krav på omställning som gör att hela landet kan leva.

Vi borde äta mindre kött och köra mindre bil - men helst är det någon annan som borde göra det. Klimatfrågan engagerar och polariserar - varför reagerar vi som vi gör och finns det en vettig väg framåt? I Slaget efter tolv diskuterar lokalpolitikerna Laura Ala-Kokko (grön, Vasa), Leena Nikkari-Östman (sfp, Vörå) och Thomas Wallgren (sdp, Helsingfors) under Filip Sténs lednin E-post: slaget@yle.fi

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.   Vår planet sedd utifrån Det var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt. Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi. Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans? När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel. det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat Som Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion. Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut. Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968. Tiden rinner ut Man brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik. Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop. I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur. Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten. Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp. Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel? Demokrati på paus? Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens. Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv? Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka. Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val? Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid. En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa. Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare. Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna. Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare. Dan Jönsson, författare och essäist

I pilotavsnittet av Primaternas Planet diskuterar Belinda och Jocke hopp och hopplöshet i klimatfrågan. Är det kört, när är det kört och vad händer om det är kört? Är miljörörelsen ute och cyklar? Och vad är egentligen ett framgångsrikt liv?  Saker som nämns:Resfria bondeveganer, binärt tänkande, domedagen, Deep Adaptation av Jem Bendell, folkhemmet, veganmissionärer i SvD, krigsekonomi, Pentti Linkola, valfrihet, kolkraftverket i Värtan, Greta Thunberg, slaväpplen och kollektivavtalsäpplen, Det cyniska tillståndet av Sven Anders Johansson, bensinskatt, autopilot, Max slutar med sugrör och den globala överlevnadsinstinkten. Kontakt:Instagram @primaternasplanet @bellisochframtiden @joakimkroksson

Hur påverkar grön omställning ekonomisk politik och ekonomiskt prognosmakeri? SEB:s prognoschef Håkan Frisén diskuterar bland mycket annat om det behövs ett förändrat BNP-mått med makroekonomen Elisabeth Kopelman och hållbarhetsexperten Karl-Oskar Olming.

Kommer kärnkraften att bli nästa stora politiska strid och hur gynnsamt är det för partiledare att synas på influencers sociala medier-konton? Moderaterna syns allt mindre i både traditionella och sociala medier, samtidigt rider KD:s partiledare Ebba Busch Thor just nu på en framgångsvåg. I veckans avsnitt av "Det politiska spelet" djupdyker vi i Ekots mediemätare och tar reda på vilka partiledare som har det kämpigast i medias strålkastarljus och vilka som är så populära att de får agera vigselförrättare åt influencers.  Dessutom så fördjupar vi oss i frågan som vi felaktigt trodde försvann med folkomröstningen 1980 kärnkraften. Efter KD:s och M:s utspel lever den blocköverskridande energiöverenskommelsen farligt. Men kan man verkligen vara emot kärnkraft om det samtidigt innebär räddningen för klimatet?   Medverkande: Tomas Ramberg, Fredrik Furtenbach och My Rohwedder Programledare: Henrik Torehammar Producent: Björn Barr

Vi diskuterar bl.a klimatångest och flygshaming samt vad vi tycker om anonyma konton på nätet som uppmuntrar sina följare till att skämma ut/förödmjuka (mestadels) kvinnliga profiler/kändisar som flyger i jobbet.

Klimatfrågorna är mycket känsliga, och oavsett var man står i sakfrågan angående vilken typ av åtgärder som är lämpligast, utgör de därför en mycket intressant temperaturmätare på tidsandan. Jag vill med detta som utgångspunkt föra en diskussion om klimat, känslor och konsekvenser. YouTube-versionen av detta avsnitt hittar du här: https://youtu.be/hvAGFQ5-VTA

Klimatfrågan har blivit viktigare för väljarna inför valet men vad vill de olika partierna? Och vet ens forskarna själva vilka åtgärder som är effektiva? I det första av tre specialavsnitt av podden "Det politiska spelet" fördjupar sig Ekots politikreporter Maggie Strömberg och Ekots inrikespolitiska kommentator Fredrik Furtenbach i klimatfrågan tillsammans med Ekots klimat- och miljöreporter Annika Digréus.  Hur ska man bäst förstå riksdagspartiernas inställning till klimatfrågan? Har klimatfrågan blivit en vänster-högerfråga? Och hur mycket klimatångest ska man behöva känna? Programledare: Henrik Torehammar Producent: Björn Barr

Osäkra framtidsvägar för Europa - vad betyder skiftena i internationell politik för våra europeiska intressen? Europadagen 2018 kommer att firas mot en mörkare bakgrund än mången majhimmel. Står verkligen de värden som EU grundats på – liberala, demokratiska och sociala – under hot? Förmår Europas länder möta utmaningarna i världen? Vilka bör Sveriges intressen vara? Europa utsätts idag för disintegrerande krafter. Avgörande Brexit-frågor står fortfarande obesvarade. Nationalistisk populism skapar osäkerhet. Kan axeln Merkel-Macron betyda något avgörande? Och vad betyder det då för EU27? Från omvärlden kommer utmaningar av kraftfullt slag. Rysslands aggressiva utrikespolitik, konflikterna i Mellanöstern och USA:s oklara transatlantiska hållning har gett EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska, även försvarspolitiska, samarbete ny vikt. Hur hanterar Europa Kinas ambitioner? De växande handelspolitiska konflikterna? Klimatfrågorna? Kan Europa skydda sina intressen i den globala ekonomin? Om drygt ett år äger val till Europaparlamentet rum. En ny kommission tillträder hösten 2019. En ny femårsbudget ska antas. Olika europeiska länder och olika europeiska politiska krafter har intressen att skydda och främja. Vad betyder det för Europas styrka i världen? Vad bör Sverige tänka på när framtidsvägarna för Europa framstår som mer osäkra än på lång tid? Ledande experter i ett samtal om EU och världen på UI. Björn Fägersten, Europa Jan Hallenberg, USA Bitte Hammargren, Mellanöstern Björn Jerdén, Asien Gunilla Reischl, klimat och miljö Helena Rietz, Afrika, UD Carolina Vendil Pallin, Ryssland, FOI UI:s direktör Mats Karlsson modererade samtalet. Välkommen!

Klimatfrågan är inte bara en sak för naturvetare. Ekonomerna måste nu räkna annorlunda, både vad det gäller risk och tillgångar. Samhällsplanerarna har fullt upp att planera för hållbara städer och miljöer. Alla påverkas vi av klimatet, inte bara i vardagslivet, utan också i professionen. Samhällsvetarpodden tar pulsen på vart vi är på väg vad det gäller energibranschen. Vetenskapsjournalisten Jens Ergon som både har gjort dokumentärer för SVT och skrivit boken ”Omställningen” guidar oss från förtvivlan till hopp vad det gäller klimatet och energin. Lyssna på podden som tar upp vår tids stora ödesfråga och säger det vi så gärna vill höra – att det finns hopp. Programledare: Ursula Berge. Producent: Ylva Mossing.

Journalisterna Annika Digérus och Jenny Stiernstedt bevakar klimatfrågan, Annika i Dagens Eko och Jenny i Svenska Dagbladet. Vi träffades på Stockholm Environment Institute den 14 juni för att prata om journalistiken och klimatförändringarna. Varför har de valt att bevaka just klimatfrågan och vad gör klimatfrågan så speciell att rapportera om? På vilket sätt skiljer den sig från andra områden och hur gör man för att nå ut med nyheterna? Ska man fokusera på hoten eller möjligheterna? Och hur kan det komma sig att media inte bevakar frågan ännu mer?

Sveriges klimat och biståndsminister berättar om vad som fick henne att bli engagerad i klimatfrågan, varför hon lämnade journalistiken, om ett besök på öriket Kiribati mitt ute i Stilla havet, om utmaningarna när man är ett väldigt litet parti och hur det kan komma sig att så få röstar på miljöpartiet trots att klimatförändringarna ligger i topp över det som oroar oss svenskar. Och varför politiska journalister verkar vara så ointresserade av klimatfrågan.

Splittringen inom EU i klimatfrågan är stor. Tillsammans med alla andra problem i unionen får man därför knappt ens upp styrfart på klimatarbetet. Nya och oväntade länder kliver fram i stället. Vi får en rapport från det stora klimattoppmötet i Marrakech och exempel från Polen och Finland.Medverkande: Annika Digréus, miljöreporter Björn-Ola Linnér, professor vid centrum för klimatpolitisk forskning i Linköping Thella Johnson, korrepondent Helsingfors Ci Holmgren, programledare

Sjöfartsindustrin ska reducera sina svavelutsläpp, stadens parkeringsplatser är i skottlinjen och svenskarnas ekologiska fotavtryck fortsätter att växa. Dessutom är det den första november och startskottet har gått för Ellens månadslånga plastuppehåll i kampanjen Plastfri November.