Podcasts about i australien

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Novo Nordisk-aktien er det seneste lille år gået ned og ned. Vi taler om, hvad der sker, når en så populær og vigtig aktie falder og falder. I Australien er en kvinde anklaget for at have dræbt tre personer ved at forgifte dem med svampe. Vi taler om sagen og med en svampeekspert. Det populære, tyske parti AfD er blevet erklæret ekstremistisk af den tyske efterretningstjeneste. Hvad betyder det for partiet, der lige har fået et historisk godt valg? Vært: Amalie Schroll Munk. Medvirkende: Mikael Olai Milhøj, økonom og chefstrateg i Sterna Capital Partners. Thomas Læssøe, mykolog ved Københavns Universitet.

Viktor Hovland fattede det næsten ikke selv, men han endte som vinder af Valspar Championship efter halvandet års sejrstørke. Rasmus Neergaard blev igen bedste dansker, og nu er spørgsmålet hvor Neergaard skal lægge sit fokus resten af 2025. Vi taler med Victor Sidal, der gik 67-66 i weekenden i Indien på HotelPlanner Touren og tog sin karrieres bedste resultat. Hele ti danskere spillede med i Indien, og i Singapore tog Jeff Winther som eneste dansker point med hjem til ranglisten. I Australien klarede alle tre danskere igen cuttet på Ladies European Tour, og så ser vi frem mod endnu en uge med danskere på arbejde på PGA Tour, LPGA, DPWT og flere andre steder. Golf Showet er produceret af Qvortrup Media i samarbejde med https://www.golfexperten.dk og https://dmgreenkeeping.dk.

Flera asiatiska börsindex handlas uppåt i tisdagshandeln. I Australien har Centralbanken sänkt räntan för första gången på 4 år. Dessutom har Trump kommit med nya tullbesked.

Han skyder som en hest sparker og kan blive en stor udfordring for det danske forsvar. Men er supertalentet Monte da Silva god nok til at kunne drille Danmark i VM-kvartfinalen? Det svarer håndboldekspert Lotte Griegel på i dagens program, hvor vi også ser nærmere på Danmarks mulige semifinalemodstandere. (2:00) Jacob Friis har taget et stort skridt op ad karrierestigen. Han er blevet ansat som landstræner for det finske fodboldlandshold. Nordjyden skal nu håndtere presset fra en hel nation, men har den fordel, at han ikke forstår et ord af, hvad de siger. (13.45) I Australien er årets første grand slam slut. Her diskuterer vi, om arrangørernes forsøg på at engagere publikum er godt for sporten, eller om de fulde fans nærmere ødelægger kampene. (24.45) Vært: Emil Schiønning Medvært: Tobias Hansen Gæster: Lotte Griegel, Jacob Friis og Kresten Mosbæk

VM i håndbold begynder tirsdag, og de danske herrer er endnu engang storfavoritter. I dagens program kigger vi frem mod en slutrunde, hvor Danmark starter nemt, møder en outsider tidligt og kan spille for propfyldte tribuner i Boxen i Herning. Håndboldkommentator Frederik Lindved klæder os på til tre uger med fortryllende tophåndbold. Simon Kjær har valgt at stoppe karrieren. Fodboldkommentator Andreas Kraul gæster programmet og er med til at sætte punktum for Simon Kjærs karriere. En karriere, der har bragt ham vidt omkring, givet ham næstflest kampe af alle på det danske landshold og også budt på noget af et image-skifte. I Australien går det fremragende. Clara Tauson spiller god tennis og er videre til anden runde med sit helt nye våben - en rigtig god baghånd! Sammen med vores udsendte reporter gennemgår vi Tausons forvandling og kigger frem mod Holger Runes førsterundekamp mod en besværlig kineser. Vært: Emil Schiønning Medvært: Tobias Hansen Gæster: Frederik Lindved, Andreas Kraul og Kresten Mosbæk

Nyheter från den engelskspråkiga världen på avancerad engelska. Nigeria har en av de största populationerna av unga människor i världen. Många av dem väljer att lämna landet för att söka utbildning och arbete utomlands. I Australien införs förbud mot import av “vapes” i ett försök att hejda nikotinberoende bland unga. Världens största isberg är på drift nära Antarktis. Vår reporter i Kenya möter Chester Nyamosi, en 25-årig konstnär från ett eftersatt område i Nairobi. Hans konst går ut på att stärka den afrikanska identiteten.

Rörelseträning, stärka musklerna kring bålen, pilates, akupunktur, massage eller behandling av en kiropraktor. Det finns en uppsjö av behandlingar kring ryggont. Hör vad som är effektivt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Australien har forskare tillsammans med Helena Brisby, professorn i ortopedi vid Göteborgs universitet, tittat på alla studier som finns kring långvarig ländryggssmärta för att se vilka behandlingar som är effektiva. Resultaten är enligt henne övertygande om vad som inte hjälper i längden.”Bättre rygg” vetenskapligt testatI Linköping har Birgitta Öberg, professor i fysioterapi vid Linköpingsuniversitet, tillsammans med andra forskare testat vad som händer när 300 deltagare har fått följa övningarna enligt programmet ”Bättre rygg”.Medverkar gör professorn i ortopedi med inriktning mot ryggkirurgi, Helena Brisby, vid Göteborgs universitet och Birgitta Öberg, professor i fysioterapi vid Linköpingsuniversitet samt Iben Axén, kiropraktor och docent i muskel - och skeletalhälsa vid Karolinska institutetProgramledare: Annika ÖstmanProducent: Magnus Gylje

Kan ikke kun et, to eller tre, men hele fire børn fra samme familie dø tilfældigt? I Australien var domstolenes svar et rungende nej, da Kathleen Folbigg for over 20 år siden blev dømt for at have dræbt sine børn.Men i dag er den nu 55-årige kvinde på fri fod. Ikke mindst takket være omfattende genforskning, som blandt andre Mette Nyegaard og Michael Toft Overgaard fra Aalborg Universitet står bag.Mette Nyegaard fortæller i denne episode, hvordan dansk forskning kunne ændre et helt lands syn på en kvinde, som alle sagde er et monster.Vært: Peer KaaeMedvært: Heine JørgensenRedaktion: Katrine Møller Rasmussen og Patrick E. Nielsen Teknik: Heine Jørgensen Musik: Frederik Magle Redaktør: Niels Pinborg Har du en god historie, ros eller ris. Skriv til heine@sh.dk.

Det är 25 år sedan som överenskommelsen "Good Friday Agreement" fick ett slut på en lång och blodig konflikt i Nordirland. En majoritet av unga personer i Pakistan vill lämna landet för att söka bättre möjligheter utomlands. I Australien stal en man ett så kallat näbbdjur från sitt vilda habitat. Den afrikanska kontinenten jobbar för att få återvinningen av avfall att stiga. Musik av Evan Redsky.

I Australien inför universiteten krav på att studenter skriver prov med papper och penna för att motverka fusk med AI-program. En politiker i Kenya blev tvingad att lämna ett möte i senaten då hennes klädsel ansetts strida mot klädkoden. I Indien får anställda vid ett tech-företag meddelanden när arbetsdagen är slut i ett försök i att främja en sundare arbetskultur. I Skottland minskar nattklubbar sina öppettider på grund av de ökade levnadskostnaderna. Musik av Eunice Peters.

I Nigeria är det snart dags för riksdagsval. John Iwodi rapporterar. I Australien jobbar ett företag för att minska kossors utsläpp av metangas genom att utveckla nytt foder. En kvinnlig domare som bland annat dömt matcher i VM i herrfotboll 2022 har blivit trakasserad och hotad. I Indien syns en förändring i musikscenen där allt fler artister jobbar självständigt utan stora musikbolag. Ayushi Shah rapporterar. Musik av Ndlovu Youth Choir.

Afsnittet er sponseret af måltidskasser fra Hellofresh https://www.hellofresh.dk/ Brug koden HELLOVIN og få 30% rabat på de to første kasser og 10% rabat på kasse tre og fire. ………………. Vi skal et smut til Bourgogne og Victoria i Australien og høre om to danskere, der laver vin i det store udland. Vi smager på pinot noir og shiraz. Hvordan hænger det sammen med appelationer i Bourgogne? Der findes regionale, denominationer, kommuner, village, premier cru og grand cru. Og så er der endda også climaer. Men hvad er op og ned i disse betegnelser? Der foregår lumske handler og snyd i Bourgogne - hvad handler det mon om? I Australien har Peder Rosdal lavet vin i mange år og laver blandt andet en elegant og forholdsvis let udgave af shiraz. Vi dukker lidt ned i området Victoria og selvfølgelig også Peder Rosdals vej ind i vinens verden. Vi skal også en tur under jorden og snakke om jordbundsforhold i Australien. Til slut snakker vi om smage-erfaring kontra pris på vine. Hvad giver mening - kan man lave en form for skala? Vi smager på   Thomas Dam Les Essard 2020 https://handsoffwineco.dk/ Tlf. 22404521   Peder Rosdal Heathcoat II https://heathcote2.com/ https://vinoble.dk/Webshop/Bordvin/r%C3%B8dvin/2017-HEATHCOTE-ll,-SHIRAZ-Heathcote,-Rosdal---Flutto ....................... KØB BOGEN HER http://vinforbegyndere.com/ Besøg os på Facebook og Instagram, hvor man kan se billeder af vinene og få tips til vin og mad sammensætning. https://www.facebook.com/vinforbegyndere https://www.instagram.com/vinforbegyndere Web: https://www.radioteket.dk/ Kontakt: radioteket@radioteket.dk Musik: Jonas Landin

Martin Leth Simonsen var godt med fremme i Sydafrika og endte som bedste dansker i turneringen, der fik en lokal vinder i Thriston Lawrence, en skadet dansker, to danskere der klarede cuttet og to der ikke gjorde. I Australien klarede begge Højgaard-brødrene sig videre til weekenden, men det var kun Nicolai, der kom hele vejen til søndagens finalerunde. Vi ser på hvordan det gik i både mændenes, kvindernes og paragolfernes turneringer i Australien, og så kigger vi på Viktor Hovlands sejr i Tiger Woods' turnering på Bahamas. Vi kigger desuden frem mod tourskolen på Ladies European Tour, der starter i denne uge, og så er der anekdoter fra Hartøs ture til Sydafrika! Golf Showet er produceret af Qvortrup Media i samarbejde med https://www.golfexperten.dk og https://shapingnewtomorrow.dk. Husk også tilbuddet fra https://www.hellofresh.dk. Brug koden "FRESHGOLF" og få op til 765 kroner i rabat på dine fire første måltidskasser.

Sportpodden tuffar på med nya anekdoter och tankarna kring både inhemska och utländska sporthändelser. Vad tycker panelen om planstormarna I Australien och USA? Varför är Olle arg på SVT? Mats ger också nummer 3 på bästa matcher-listan och riktar samtidigt en väntad känga åt det svenska etablissemanget med en anledning som gör hela studion stum.Jesper har också grävt upp skit kring grabbarna, varför finns det tygkassar med ”Avgå Olle!”?Allt i podden! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter från den engelskspråkiga världen på medelsvår engelska. I Indien sprids anti-muslimsk hatmusik inte bara online: musiken, ibland kallad "saffran-pop", sammankopplas även med våldsamma situationer där flertalet personer skadats. Ayushi Shah rapporterar. En grupp entreprenörer i Nigeria försöker bevara minoritetsspråket ekpeye genom att erbjuda språkundervisning online. Lucky Usamah rapporterar. I Australien har data blivit stulen från regeringen och journalister. Hackarna bakom attacken misstänkts spionera för den kinesiska regeringen. Musik av Tia Wood.

Dagens poddgäst Mia Odabas har en lång journalistisk karriär på CV:t, med flera år på SVT:s Aktuellt, Svenska Dagbladet, med mera. De senaste åren har hon ägnat sig åt att vara moderator på heltid. Eftersom hennes efternamn betyder “rummets härskare” på turkiska kan man väl säga att Odabas därmed har blivit en aptonym.I ett viralt inlägg i sociala medier, både på Linkedin och Facebook, skriver Odabas, om covidjournalistiken under omikronfasen: Jag har under julhelgen lyssnat till vänner och familj som är förbannade. På oss som jobbar med journalistik. Vi är på väg att tappa deras förtroende. Låt mig ge deras ord eko här på FB:Det blir allt mer tydligt att omikron visserligen är mer smittsam än tidigare varianter, men att folk i gemen inte blir särskilt sjuka. Därmed blir vår gamla vanliga måttstock - smittspridningen - allt mindre relevant.Många av mina vänner tittar nu enbart på sjukhus-IVA-inläggningar och dödstal. Och dessa siffror ökar visserligen, men inte i närheten av hur det såg ut när det begav sig. Därför undrar vän av ordning varför vi nu i rask takt trappar upp restriktionerna igen. I Australien sa premiärministern nyligen att vi måste lära oss att leva med covid - därför drar de ner på restriktionerna trots att smittan ökar. Kanske inte så kokobello som man först tror?Så till mullrandet mot oss journalister. Mina vänner menar att vi är med och skrämmer upp folk. Våra krigsrubriker om "rekordökning i smittspridningen” höjer larmnivån i hela samhället. De menar att vårt uppdrag är att kritiskt granska och balansera. Att inte bara trycka alla larmsiffror rakt ut, utan att stanna upp, fundera, analysera, ställa rätt frågor. Ta ner tempot och larmnivån. Särskilt vi som jobbar i gammel-media har ett ansvar, tycker mina vänner. I sociala medier är tonläget redan ”bortom räddning”, men om vi i mer traditionella medier hakar på så förlorar vi snart deras förtroende.Det vilar helt klart ett tungt ansvar på oss som fortfarande jobbar i trad-medier. Vi bör alla tänka till innan vi trycker ut den där larmande rubben. Många gör ett bra jobb - nedan graf är från svtnyheter.se, där man enkelt kan följa antalet inlagda på IVA i landet och per region varje dag.Grafen hon länkade till ser ut såhär:Jag är själv dubbelvaccinerad, och har bokat tid för en tredje dos. Men jag har med stigande oro sett hur man bemöter de som av olika skäl är ovaccinerade. I sociala medier har det blivit något av en folksport att markera hårt mot vaccinskeptiker. Detta sker samtidigt som det blir alltmer tydligt att den här covidvågen är annorlunda än de tidigare. Dessutom tycks vaccinet framför allt skydda en själv från allvarlig sjukdom, snarare än skydda andra från att smittas. Argumentet om att man är osolidarisk om man inte vaccinerar sig haltar alltså betänkligt. Därför är vaccinpassen redan passé, eftersom alla av allt att döma sprider smittan oavsett vaccinationsgrad. Men jag är som sagt vaccinerad för egen del. Jag tycker att det viktigaste här är att inte diskussionen stängs ned när den behöver föras som mest. Det misstaget gjorde vi i början av pandemin, och bör inte upprepa.Mia Odabas hemsida, för den som vill anlita henne som moderator: http://www.miaodabas.com/Mia Odabas inlägg på Facebook: https://www.facebook.com/mia.odabas/posts/4946334225399717 Anna Björklunds krönika i Fokus: https://www.fokus.se/kronika/jag-ar-ovaccinerad-for-jag-ar-en-jobbig-typ/ Anna Björklund i gårdagens Studio Ett: https://sverigesradio.se/artikel/manga-fortsatt-skeptiska-till-covidvaccinRak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Nyheter på engelska från den engelskspråkiga delen av världen. Kanadas president, Justin Trudeau, kallar till nyval. Men till vilken nytta? Och vad tycker unga kanadensare om landets politik. Afrikanska Champions League i fotboll kommer att äga rum i Egypten i år. Nio kvinnliga afghaner som bygger robotar flyttar till Quatar. I Australien finns mer än 700 minoritetsspråk - men många av dem är på väg att dö ut. Musik från nigerianska Wizkid.

I Australien har till exempel agapaddan ställt till det enormt i naturen, och det finns många andra skräckexempel. Det är nästan alltid människan som ligger bakom när nya arter kommer in och slår ut många andra. Invasiva arter är ett av de största hoten mot biologisk mångfald. Ett av de värsta exemplen på när vi människor har förstört naturen på det här sättet är när nilabborren planterades in i Victoriasjön. Inte nog med att de naturliga fiskarna försvann, sjukdom och död ökade också bland människor på land, förutom att deras födkrok försvann. Agapaddan som hämtades till Australien från Sydamerika är ett annat av de värsta exemplen som visat sig hopplöst att bli av med. Ibland kommer de nya farliga inkräktarna från växt- och blomälskare som bara vill ha en ny vacker växt i trädgården. Ibland kommer de, som mårdhunden, själva vandrande över gränsen. Ulla de Verdier, från Odla med P1, som länge följt och rapporterat om vad invasiva arter ställer till med i och utanför trädgårdar i Sverige, medverkar i Vetenskapspodden, där vi fördjupar oss i de främmande invasiva arterna, som ses som ett av världens största hot mot artrikedomen. Medverkande: Ulla de Verdier, Odla med P1 och Björn Gunér, Vetenskapspoddens producent Programledare: Lena Nordlund Ljudtekniker: Nisse Lundin

Nyheter på engelska från den engelskspråkiga världen. I Ghana har kampen mot homofobi åkt på ett bakslag. Klimatkrisen slår olika på olika ställen runt världen. I Australien kämpar befolkningen på en grupp öar både för sina hem och för sin kulturs överlevnad. I Kapstaden kämpar teatrar för att kunna finnas kvar i coronakrisens spår. Vår reporter Carissa Cupido rapporterar på plats i Sydafrika. Vi träffar Shina Novalinga och hennes mamma, vars video har mer än 67 miljoner visningar på TikTok. Shina Novalinga är inuit från norra Kanada. Urbefolkningens traditionella sångstil länge var förbjuden, men väcker nu både nyfikenhet och framgång på sociala medier.

Masseskyderierne i USA er vendt tilbage, efter at der har været markant færre under coronapandemien. Vi får en rapport fra en dansker, der befandt sig tæt på et af sidste uges masseskyderier i USA. Det strandede skib i Suez-kanalen får tilsat et soundtrack, mens vi også hører om en mexicansk selvtægts ""batman"" og om 26 algeriere, som nu har overnattet i Paris lufthavn i over en måned på grund af corona-restriktioner. I Storbritannien er der voldsomme demonstrationer under sloganet ""Kill The Bill"" - et lovforslag som demonstranter mener giver politiet alt for vide beføjelser. I Australien slikker de sårene efter de voldsommeste oversvømmelser i moderne tid. Vi får en rapport fra en dansker i Sydney. I USA er de midt i en enorm vandkrise, hvor op mod 25 millioner mennesker ikke har adgang til rent og sikkert drikkevand. Et af de værste steder er byen Denmark i South Carolina. Vi får en statusmelding fra byen Denmark. Franskmændene har tilsyneladende spist sig igennem coronapandemien - deres osteforbrug rammer nemlig nu skyhøje tal.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Nyheter från olika hörn av den engelskspråkiga världen. Studenterna på irländska universitet får i år nöja sig med en virtuell avslutning på studierna. Snöpligt, tycker många, trots att just studentfester angavs som ett av skälen till digital undervisning. I Australien har landets version av Gift vid första ögonkastet blivit en stor succé. MMA-kämpen och världsmästaren Israel Adesanya bär två landsflaggor på tävlingarna. Både Nigerias flagga, där han föddes, och Nya Zealands, dit han flyttade som tioåring. Och så får vi följa med programledaren Alanna Leslie till en skatepark i hennes hemland Jamaica. Förhoppningen är at satsningen både ska hjälpa ungdomar som hamnat snett, och skapa nya stjärnor. Programmet görs i den engelskspråkiga världens informella huvudstad London, och är på engelska.

Det går bra för flera stora medier i Sverige. TV4, DN, DI och Aller media har kommunicerat ekonomiska toppresultat för pandemiåret 2020. Ändå vill TV4 skära ner personalstyrkan med 100 personer. Hur ser strategin ut bakom beslutet? Programdirektören Viveka Hansson gästar podden. Vi medias publisher Unn Edberg är också gäst och berättar bland annat om Vi:s ljudsatsning och den digitala affärsmodellen. Sedan blir det Clubhouseprat, mediepolitik och hur det fungerar med medier som länk mellan investerare och företag. Ämnen i podden: ✅TV4 visar 750 miljoner i vinst och vill säga upp 100 personer - hur ser strategin ut? ✅Läget på Vi Media med ljudsatsningar och en mix av intäktsströmmar ✅Första intrycken av Clubhouse - den nya sociala appen som är helt ljudbaserad. Hur kommer medier förhålla sig till tjänsten? ✅I Australien hotar Google med att stänga av sin tjänst om landet sätter hårt mot hårt med hänvisning till konkurrenslagarna. Vad får det för konsekvenser i Sverige och inom EU? ✅Breakit har startat initativet Shift med syfte att länka investerare och kapital med entreprenörer i förorten. Nygammal roll för ett mediebolag? Medverkar gör som vanligt också Thomas Mattsson, senior advisor på Bonnier News och programleder gör Fredrik Wass, omvärldsbevakare på Sveriges Tidskrifter. Klippningen står Gabreialla Lahti för. Frågor eller synpunkter? Kontakta fredrik.wass@sverigestidskrifter.se.

Bränder I Australien, Black Lives Matter, inbördeskrig i Etiopien, protester i Belarus, val i USA - och så corona förstås! Att 2020 var ett händelserikt år är ett understatement av rang, det finns verkligen mycket att prata om. I den här podden blickar vi tillbaka och utvärderar, vårt bokslut helt enkelt. Vi försöker även ta ett grepp på hur det har gått från ett missionsperspektiv. Och vi utser Årets Världsförbättrare 2020!

Coronaanpassad tävling på Huddingeleden +50 miles, med seger av unga fransyskan Magali Mellon (på herrsidan vann Conny Svahn). Manne Forssberg från podden Spring snyggt med Jesus och Manne gjorde ultradebut. I Australien vann Morgan Lindqvist Coast to Kosciuzko, hans första ultratävling på 1,5 år. Dessutom ännu ett världsrekordförsök på 24-timmars och starkt virtuellt 100-kilometerslopp av Johan Ingemarsson i Norge. 0:30 Världsrekordförsök i Desert Solstice 24-timmars 3:36 Morgan Lindqvist vann Coast to Kosziusko i Australien 3:51 Intervju med Morgan Lindqvist 11:50 Eftersnack Morgan 12:18 Johan Ingemarsson sprang snabbt i virtuellt 100-kilometerslopp i Norge 13:50 Conny och Magali vann Huddingeleden +50 miles 17:59 Magali Mellon vann och satte FKT 18:16 Intervju med Magali Mellon 22:55 Eftersnack Magali 25:03 Manne Forssberg gjorde ultradebut 25:59 Intervju med Manne Forssberg 37:29 Eftersnack Manne ultramarathon.se

Vissa vill ha dem hemma, några åker landet runt för att hitta dem, andra vill inte veta av dem alls. I Karlavagnen söndag vill vi höra berättelser om fåglar som fascinerat eller förskräckt dig. Nu flyttar ormvråkar, finkar, duvor, sparvhökar och många andra fåglar söderut. Långa fågelsträck syns på himlen och tranor samlas i tusentals på åkrar, något som lockar åskådare för att säga farväl till våra bevingade vänner. I Karlavagnen söndag hör vi om fascinationen kring fåglar och vad som väckte ditt intresse. Du kanske är en av dem som hittade fågelintresset under den pågående pandemin? Är du nybliven fågelskådare och precis har lärt dig härma de vanligaste fåglarna? Fler har dessutom fått upp ögonen för att skaffa höns, är du kanske en av de? Hur kommer det sig att det blev så? Har du kanske en annan fågel som sällskapsdjur? En undulat eller pratande papegoja? Hur är det? Vi vill också höra om de mindre smickrande fågelberättelserna. I Australien exempelvis, pågår nu "magpie-säsongen", då den så kallade flöjtkråkan gör attacker mot förbipasserande. Varje dag kommer flera rapporter om människor som blivit attackerade. Har du varit med om något liknande? Har fåglar satt skräck i dig? Eller har fåglar alltid skapat obehag? Kanske sen du såg Hitchcock-filmen "Fåglarna" eller sen en fågel kom in och vände upp och ned på ditt hem? Oavsett om du fascineras av eller förfasas av fåglar, är du välkommen till Karlavagnen söndag kväll. Ring in på 020-22 10 30 och berätta om din fågelupplevelse. Programmet börjar 21.40 och slussen öppnar kl. 21.00. Du kan redan nu mejla in dina fågelhistorier på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriva till oss på våra sociala medier. Programledare: Mona Wahlund. Karlavagnen i sociala medier:  Facebook Instagram

Ekonomiska intressen krockar med urfolks rättigheter i jakten på vindkraft, järn och odlingar. I Australien sprängs en helig plats och en ny dom ger en sambeby rätt att bestämma över jakten. Vem har rätt till marken? Medverkande: Tina Manne, ordförande för AAA, Australian Archaeological Association, Kado Muir, antropolog, aktivist i frågor som rör aboriginernas markrättigheter, Marie Hagsgård, jurist i Europarådets expertkommitté för skydd av nationella minoriteter, Matti Blind Berg, ordförande i Girjas sameby, Tomas Hedqvist, jägare, Birgitta Isaksson jägareförbundet i Norrbotten, Göran Färm styrelseordförande Kallak-projektet Beowolfe Mining, Sigrid Sagka Stångberg, Vapstens sameförening, Birgitta Andersson, ledamot i Sametinget, från Tärnaby. Programledare: Robin Olin robin.olin@sr.se Producent och reporter: Katja Magnusson och Ulrika Bergqvist katja.magnusson@sr.se, ulrika.bergqvist@sr.se

I dagens program leder vi efter en dansker, der er blevet hæmmet af en sygdom, som de fejlagtigt har troet, de har haft, og en der er kommet i problemer pga. Siri. Vi runder også lige en dyrefortælling fra den græske mytologi, som Dan Jørgensen ville misbillige, og finder en dansker, der er kommet i store problemer pga. en gave, de har givet. Til slut skal vi selvfølgelig lige dyste i nyhedsinspireret bingo og spille omvendt bingo med lytterne. I Aarhus forstår mellem 10-20 procent af befolkningen ikke forskellen på positiv og negativ, når de får svar på en coronatest. Derfor vil vi gerne finde nogen, der er blevet hæmmet af en sygdom, som de fejlagtigt troede, at de havde. Stefans ven blev pumpet op på morfin på en ski-ferie, alt sammen pga. et ben, der ikke var brækket. Og Jasmins læge sendte hende fejlagtigt til lysterapi, fordi han antog, at hun på M.J style var ved at skifte hudfarve. Og så vil Bjørne Corydon have os til at snakke med Keith og høre om, hvordan Siri fik ham i problemer, da hun ringede op til hans far midt i et for sjov skænderi med kæresten. Jacobs overraskelse til Andreas er en fortælling fra den græske mytologi om en meget smuk tyr, der blev givet i gave til Kong Minos, som hans kone endte med at være utro med. Klassiker! Derfor skal vi lede efter nogen, der gav en gave, som skabte ret mange problemer for dem. Her får vi fat i Benno, der gav sin søn et hammer-legetøjssæt i gave på det helt forkerte tidspunkt. Han havde nemlig selv lige fået nogle kirugiske skruer i fingeren, der til forveksling lignede legetøjsskruerne. Av av av. I Australien er der fundet en del nye fluearter, og de er blevet opkaldt efter Marvel-karakterer, og i den anledning snakker vi med Marie og Tonny, der begge har opkaldt deres børn efter superhelte. Rune Stürup er klar som dommer i dagens nyhedsinspirerede bingo-dyst. Utroligt nok løber Andreas med sejren, og vi skal lede efter en dansker, der ville have ønsket at baren havde lukket 2 timer tidligere. Her får vi fat i Paw, der faldt i søvn på klubbens toilet efter lukketid, og Jannik, der gerne ville have undgået at få knækket penissen. Til slut tester vi igen lytternes opmærksomhed i vores nye og måske forbedrede koncept omvendt Bingo. Vi leder efter det modsatte af en, der lige præcis overlevede, og vi får fat i en lytter, der ikke rigtig lyttede efter. Værter: Andreas Kousholt og Jacob Weil.

Australske AC/DC udgav i starten af karrieren flere albums med forskellige titler - og næsten identisk indhold - alt afhængigt af, om det var et album, som udkom i hjemlandet eller i resten af verden. Det er netop sådan et album, der er omdrejningspunktet i denne episode. I Australien hed det "T.N.T." - mens det i resten af verden hed "High Voltage" (som var titlen på et tidligere australsk album - bare for at gøre forvirringen total). Indholdet var dog næsten identisk - men der var et par undtagelser. Sammen med australske Joel O'Keefe, der til daglig spiller i det meget AC/DC-inspirerede band, Airbourne, tager Niclas og Darren dig i dag igennem "T.N.T." - Oi! Værter: Darren Edwards og Niclas Müller

Brist på vatten är ett akut problem i många av världens stora städer, och i ett varmare klimat med mer torka ökar kampen om vattenresurserna. I Australien har man haft tre år av svår torka, som är en av orsakerna till de omfattande skogsbränder som härjat landet sedan före jul, och i den lilla staden Armidale riskerar vattnet att ta helt slut om något år. Men vattnet har redan tagit helt slut på andra håll tidigare. I indiska Chennai kom det plötsligt inget vatten ur kranarna i somras, och även i Kapstaden i Sydafrika har befolkningen tidigare levt med svår vattenbrist. Stora städer värst drabbade. Sveriges Radios latinamerikakorrespondent Lotten Collin har besökt den brasilianska megastaden Sao Paolo, med 21 miljoner invånare, där man nu letar nya vattenkällor många mil från staden, efter att de naturliga vattenkällorna i området asfalterats och byggts över. Inom några år finns det en risk för att vattnet ska ta slut helt här befarar Sao Paolo-bon Adriano Sampaio, som sa upp sig från sitt jobb för att leta efter dolda vattenkällor på heltid. Med ett ökat tryck på vattenresurserna ökar också risken för konflikter mellan länder. Ett sådant exempel rör floden Nilen i Afrika, där Etiopien bygger en gigantisk damm för vattenkraft, som gör att Egypten nedströms ser ett hot mot den egna vattenförsörjningen. Redan idag bor flera miljarder människor i områden som riskerar att drabbas av torka, och siffran kommer att öka kraftigt till år 2050. Så vad är lösningen? Avsaltning av havsvatten och återanvändning av avloppsvatten är några tekniska metoder som kan användas, men i grunden måste vi människor ändra vår användning av vatten, och helt enkelt bli mer sparsamma, enligt många experter. Gäster i programmet är Jenny Grönwall, vattenexpert från Siwi, Stockholm International Water Institute, och Peter Dahlqvist från Sveriges Geologiska Undersökning SGU. Programledare: Marie-Louise Kristola

Bananerna hotas av en svampsjukdom och det kan slå hårt mot såväl enskilda människor som mot världshandeln. Men det finns forskare som tar sig an utmaningen att få fram en ny och bättre banansort. Svampsjukdomen dödar bananplantorna hos den gula exportbananen som säljs över hela världen, bland annat i Sverige. Under 2019 har sjukdomen hittats i Latinamerika för första gången och den anses vara ett hot mot matsäkerheten i världen. I Australien försöker professor James Dale och hans kollegor vid Queenslands tekniska universitet nu att ändra i DNA:t på bananerna med den så kallade CRISPR-gentekniken. På så sätt hoppas de att den ska bli resistent mot sjukdomen. Men sådana bananer skulle inte vara tillåtna i EU idag. På forskaren Jean-Pierre Horrys labb i Frankrike arbetar man därför med mer traditionell växtförädling, även om bananen är svår att jobba med eftersom den i så hög grad är steril.   I programmet hörs Jonathan Yuen, professor emeritus i växtpatologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, James Dale, professor vid Queenslands tekniska universitet, Jean-Pierre Horry, forskare vid CIRAD, ett centrum för lantbruksforskning i Frankrike, Louis Bäckström, Frukt- och gröntansvarig på en mataffär i Uppsala. Programmet är en repris från 4 november i år. Programledare Sara Sällström Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

Bananerna hotas av en svampsjukdom och det kan slå hårt mot såväl enskilda människor som mot världshandeln. Men det finns forskare som tar sig an utmaningen att få fram en ny och bättre banansort. Svampsjukdomen dödar bananplantorna hos den gula exportbananen som säljs över hela världen, bland annat i Sverige. Under 2019 har sjukdomen hittats i Latinamerika för första gången och den anses vara ett hot mot matsäkerheten i världen. I Australien försöker professor James Dale och hans kollegor vid Queenslands tekniska universitet nu att ändra i DNA:t på bananerna med den så kallade CRISPR-gentekniken. På så sätt hoppas de att den ska bli resistent mot sjukdomen. Men sådana bananer skulle inte vara tillåtna i EU idag. På forskaren Jean-Pierre Horrys labb i Frankrike arbetar man därför med mer traditionell växtförädling, även om bananen är svår att jobba med eftersom den i så hög grad är steril. Programledare Sara Sällström sara.sallstrom@sverigesradio.se Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

Vært: Henrik Heide Medvirkende: Mie Stage, Adam Fribo, Mette Vindfeld Rosendahl og Trine Reitz Bjerregaard I denne uges Transformator handler det først om de tonsvis af opløsningsmidler, syrer og baser, som industrien hvert år sender til forbrænding, selvom meget af det sagtens kunne genanvendes. En projektgruppe støtte af Miljø- og Fødevareministeriet arbejder med, hvordan det skal ske. Dernæst bladrer vi lidt i datavirksomhedernes forbryderalbum og kigger på en række af skandaler, hvor brugere af sociale medier og andre tjenester er blevet franarret deres data. For brugerdata er dyrebare, både for dig og virksomhederne. I Teknologiens Mediehus er vi også interesseret i at kende brugerne rigtigt godt, så vi kan give dem indhold, der passer til netop dem. Men i modsætning til klassens slemme drenge har mediehuset et mål om at være Danmarks mest transparente, når det gælder brugerdata. Ugens holdning handler om ytringsfrihed for klimaskeptikere og andre debattører, der vedblivende betvivler almindeligt vedtagne fakta. I Australien har et forskningsmedie lukket debatspalterne for dem, men det er en forkert vej at gå, mener Ingeniørens chefredaktør. Links Råstoffer behandles som affald: Tonsvis af nyttig kemi går op i røg Kemivirksomhed: Genbrugskemikalier gav en duft af brunede kartofler Kemikaliedistributører om unødvendig destruktion: »Vi skal væk fra den lineære tankegang« Nyt login, mere transparens i data Leder: Derfor holder vi debatten åben for klimaskeptikerne Endelig: Opfinderne af lithium-ion-batteriet får deres Nobelpris Lyt selv: Støj fra sorte huller støtter Einsteins relativitetsteori Nobelpris i fysik belønner indsigt om universets udvikling og vores egen plads i kosmos Nobelpris i medicin: Sådan holder celler sig kørende under varierende iltmængder

I Australien 2001, på gården Whispering Wind ses 22-åriga Amy strålas ut genom fönstret, till en farkost. Senare hittas Amy, smutsig, uttorkad och förvirrad. Blev hon bortförd av utomjordingar?  Med: Molly Nutley, Marie Richardsson, Jakob Eklund, David Rangborg, Sandra Medina, Ulph Nyström, Magnus Strandberg. Berättare: Moa Gammel Manus: Lena Ollmark Regi: Manuel Cubas Ljuddesign: Eduardo Rodriguez Vinjett: Kleerup Producent: Emelie Rosenqvist och Sara Lundin  En produktion av Sveriges Radio Drama 

Regnet är på väg. Det ligger precis vid horisonten, gömt inom de mörka molnen och vi hör det långt innan vi känner de våta dropparna först mot de nakna armarna, sen munnen, kinden. Och det bär med sig förändring. Regn i P1 är en berättande, poetiskt, musikaliskt kulturprogram om människan och dess relation till naturen och hur det kan förändra våra liv. I det oväntade regnet möter vi Ulla som vid 77 års ålder plötsligt fann sig hemlös. Regn kan föra med sig de mest oväntade ting. Genom historien har mystiska föremål fallit från himlen. Grodor, köttbitar, golfbollar. I Australien, mitt i öknen, i den lilla staden Lajamanu föll det 2010 något från himlen som invånarna aldrig kunnat förvänta sig. Världen som de kände den förändrades plötsligt. Precis som när  Ulla Ekander var 77 år gammal och tvingades lära sig att leva på ett helt nytt sätt  Hon blev hastigt hemlös och började leva under bar himmel. Med sig hade hon bara en väska med de mest nödvändiga sakerna. 

2003 fick vi ett nytt pensionssystem. men redan sitter en ny utredning för att förändra systemet. Var femte invånare i Sverige är pensionär. Hälften av dem lever under mycket knappa förhållanden medan de flesta av de andra har det relativt bra, ekonomiskt. Det skiljer mycket och det ställer också till det och gör att systemet ses som orättvist av många. Idag beskattas landets pensionärer mer än vi som jobbar. Så är det inte i ett enda av västvärldens övriga länder. De medborgare som idag är över 73 år och har kvar de gamla ATP-pensionerna har förlorat mycket de senaste åren. Deras pensioner har urholkats. Landets kanske störste expert på pensioner är den idag 90-årige Berthel Nordström som under många år arbetat för att förbättra de ekonomiska förhållandena för alla äldre och han ser extrema skillnader mellan de fattigaste och de rikaste pensionärerna. Berthel Nordström har daglig kontakt med de flesta toppolitiker men han är trött på att få verkligen vet vad de pratar om när de pratar om pensionerna. Märta Lundh är 85 år. Hon blev änka då hennes man Sven dog 1988. Märta tillhör inte de fattigaste pensionärerna utan hon har runt 11 000 kronor kvar när skatten är dragen varje månad men hon är sparsam och unnar sig inte mycket. När jag hälsar på i Märthas kök ser där ut som det alltid har gjort. Hon är inte mycket för nya prylar. Landets viktigaste ekonomiske makthavare och beslutsfattare, finansminister Anders Borg vill prioritera de som har jobb men det kommer sänkningar av skatterna för pensionärer antingen 2013 eller 2014, hävdar han. FAKTA: Sverige är idag det enda land i västvärlden som beskattar pensionärer mer än oss som arbetar. Här beskattas pensionärerna nästan fem procent mer än de arbetande. I Spanien är beskattningen helt lika. I Norge beskattas pensionärer mellan 6 och 11 procent lägre. I Danmark sju procent lägre. I Australien tio procent lägre. I Holland 15 procent lägre och i Tyskland hela 18 procent lägre. Regeringen brukar skryta med att "vi är den enda regering som sänkt skatten för pensionärer". Kanske är det enklare om vi från början har rekordhög beskattning. Den som är pensionär när landet hamnar i en ekonomisk kris och drar åt svångremmen får då bidra med sänkt pension. Efter en kris tar det i genomsnitt två år så har de som arbetar kompenserats för indragningarna och tjänar lika mycket eller mer än tidigare. Pensionärerna får aldrig tillbaka det de bidrog med under krisen. Utan att ha några synpunkter på om detta är rätt eller fel kan vi bara konstatera att pensionerna urholkas hela tiden och detta gäller alltså framförallt dom som fortfarande finns med i det gamla ATP-systemet.