Podcasts about paradoxalt

Trendkunniga Nicklas Hermansson ser ett paradigmskifte i hur vi kommunicerar och konsumerar innehåll. Enligt honom går vi mot en framtid där digital teknologi integreras med våra kroppar och att sociala medier dör ut. Niklas Hermansson har under fem år byggt ett personligt varumärke genom sitt nyhetsbrev och föreläsningar om teknik, kommunikation och framtid. Efter en karriär som chef inom mediebranschen valde han en egen väg som har fokus på trendspaning. En av Hermanssons mest kontroversiella spaningar är att sociala medier nu dör. – De sociala medierna har ju aldrig varit sociala. De var asociala nästan från början. Algoritmerna har skruvats för hårt. Det blev hot och hat. Nu har vi delat upp oss, och de tappar relevans eftersom vi inte längre kan prata med de som tycker annorlunda, säger han. Den växande trenden att människor "detoxar" från sociala plattformar beror enligt Hermansson på hur de får oss att känna. – Det är som när du äter dålig mat. Du blir sugen på det, men känner dig dålig efteråt. Forskningen säger inte att hjärnan skadas av att konsumera snabba klipp av låg kvalitet, men vi upptäcker andra nackdelar – svårt att somna, depressioner, och att ingenting annat blir kul längre. Tankestyrd kommunikation Blickar vi framåt ser Hermansson en värld där AI utvecklas extremt snabbt. – Vi kommer att ha hjärnchip som gör att vi kan kommunicera genom tanken. Vi kommer att ha implantat i ögonen som visar digital information i vår verklighet. Det kommer inte finnas några skärmar kvar, utan vi styr allting med tanken.   Paradoxalt nog tror han att AI-utvecklingen faktiskt kommer att gynna mänsklig kreativitet. – Det är kreativiteten som kommer att skilja människor åt, inte förmågan att göra saker. AI ger oss tid som vi kan lägga på kreativitet. Det blir en kreativ revolution, inte för att AI gör det utan för att vi får tid att komma tillbaka till det mänskliga, avslutar han. Nicklas Hermansson har tidigare arbetat med digitalt berättande på Expressen, Aftonbladet, Bonnier News och Mittmedia. Lyssna på hela intervjun i dagens avsnitt av kommunikationspodden 

Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Ekström Lindbäck går ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2021-09-14.Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån ”det rena tyckandet”, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik?Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att ”estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument.” Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: ”och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken.” Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik.I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän ”Mot tolkning” att ” tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten.” I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess ”innebörd”, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva.I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld – inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning.Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro.Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst.Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar Pepsi eller Cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden!Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister.Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken.Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och kritiker

Den 23 oktober 1956 utbröt ett uppror mot den av Sovjet insatta kommunistregimen i Ungern. Liberaliseringarna efter Stalins död, som hade öppnat för revolter både i Östtyskland och Polen, kom att inspirera studenter och arbetare i Ungern att protestera mot regimen.Upproret hade inledningsvis vissa framgångar innan det krossades brutalt av sovjetiska trupper när det sovjetiska ledarskapet bestämde sig för att agera. Paradoxalt kom upproret att leda till att Ungern blev det land i Östeuropa med störst ekonomisk frihet – den s.k. gulaschkommunismen.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Artur Szulc, författare aktuell med boken Ungernrevolten.Upproret inleddes den 23 oktober, då studenter och intellektuella demonstrerade i Budapest för att kräva en mer demokratisk och fri politisk och ekonomisk miljö. Protesterna spred sig snabbt över hela landet och började utvecklas till en allmän strejk. Till slut gick hela landet ut i strejk, och regeringen tvingades avgå.Den nya regeringen som tog över efter att den gamla hade avgått, under ledning av Imre Nagy, utropade Ungern som en fri och självständig stat. Denna utveckling var emellertid inte populär hos Sovjetunionen, som ockuperade landet den 4 november 1956. Under de följande veckorna utkämpades hårda strider mellan de sovjetiska styrkorna och de ungerska rebellerna.Upproret varade i 13 dagar och ledde till att tusentals människor dödades och ännu fler skadades. Det var en blodig tid i Ungerns historia, men det ledde också till att landet förändrades på många sätt. Upproret var en signal om att det fanns en stor längtan efter frihet och demokrati bland det ungerska folket, och det inspirerade senare generationer av ungerska reformister och politiker.Efter Sovjetunionens ockupation följde en period av återuppbyggnad och återhämtning för Ungern. Landet förblev dock under sovjetiskt inflytande fram till 1989, då det kommunistiska styret slutligen föll.Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – önsketänkande och hjältemod.Bild: Ungerska civila vid en förstörd sovjetisk stridsvagn i Budapest. Fotograf: okänd, Wikipedia, Public Domain,Musik: Beethoven no 3, Egmont overturen. The Silverstar Band, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera, funderar arkitekten Rasmus Waern. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2021-09-30.Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar – glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande.Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt.Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg. I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext.Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar.Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur.Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om.Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare.Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog.Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara.Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade ”konstens egen aristokrati”. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. ”Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk”, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken ”Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt”. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter.Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte.Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade.Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig.Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel.Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin?Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner.Rasmus Wærn

Makro är fokus i veckans avsnitt av Investera & Agera. Henrik von Sydow, Carnegies omvärldsstrateg, ger en analys av denna händelserika vecka med ett amerikanskt fokus. Finansstress, börsfall och höga räntehöjningar torde reflektera det globala sentimentet framöver. Dramat fortsätter då det federala skuldtaket står inför beslut och representerar ännu ett orosmoln som kan skapa svallvågor. Paradoxalt nog ser vi överlag starka rapporter på den svenska marknaden dock med tämligen restriktiva kursreaktionerna givet det osäkra konjunkturläget. Denna podcast är utgiven av Carnegie Private Banking inom Carnegie Investment Bank AB (publ). Risker Investeringar i finansiella instrument är förknippade med risk och en investering kan både öka och minska i värde eller komma att bli värdelös. Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. Ingen del av podcasten skall uppfattas som en uppmaning eller rekommendation att utföra eller disponera över någon typ av investering eller att ingå några andra transaktioner. De uppfattningar som redogjorts för i podcasten återspeglar de medverkandes uppfattning för tillfället och kan således komma att ändras. Informationen i podcasten tar inte hänsyn till någon specifik mottagares särskilda investeringsmål, ekonomiska situation eller behov. Informationen är inte att betrakta som en personlig rekommendation eller ett investeringsråd. Adekvat och professionell rådgivning skall alltid inhämtas innan några investeringsbeslut fattas och varje sådant investeringsbeslut fattas självständigt av kunden och på dennes eget ansvar. Carnegie frånsäger sig allt ansvar för direkt eller indirekt förlust eller skada som grundar sig på användandet av information i podcasten.

I dagens evangelium (Joh 3:22-33) får Johannes Döparen och Förelöparen predika för oss vari den andliga träningens grund består. Tvärtom vår tids fokus på självförhärligande pekar Johannes på Kristus och säger: "Han måste bli större och jag mindre". Paradoxalt nog innebar det inte att Johannes försvann, utan förhärligades. Samma sak gäller oss!

Det hemsökta huset är en vanlig kuliss för berättelser om sorg och tragedier. Men vad händer med det hemsökta huset i en tid av öppna planlösningar och glasväggar? Det undrar Petter Lindblad Ehnborg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Säg hemsökt hus och de flesta ser nog samma kråkslott i fritt förfall, med eller utan sommarjobbande tonåringar. Samma damm och spindelväv. Samma dystra sniderier och vittrande stenansikten. Samma övermått av historia. Det är en bild med anor, för alltsedan den gotiska litteraturens startskott, Horace Walpoles Borgen i Otranto från 1764, har ord och arkitektur varit nära förbundna. Många senare verk har namngivits efter den byggnad i vilken de utspelas: medeltida slott eller herresäten bebodda av urartad adel. Efterhand syns ett allt större amerikanskt inslag med kolonialvillor i New England, sydstatspalats byggda på slavarbete, eller herrgårdar uppförda av den förgyllda ålderns rövarbaroner.Med tiden skiftar den gotiska litteraturens hus skepnad. Från att ha varit sublima kulisser tar de rollen som medspelare, samtidigt som de formar sig till speglar av invånarnas oroliga inre liv. I Edgar Allan Poes novell Huset Ushers undergång tar sig avgrunden mellan ett godsägande syskonpar fysisk gestalt i form av sprickan som öppnar sig i fasaden i deras gemensamma hem. Huset görs omänskligt mänskligt genom de tomma, ögonlika fönster till vilka Poe genom novellen återvänder. Byggnadens betraktande blick ska bli en stapelvara inom genren: drygt ett århundrade senare gestaltar Shirley Jackson det hemsökta Hill House som ett ansikte, med tomma vaksamma fönster under taklisters skadeglada ögonbryn. Mången kioskroman har också prytts av samma omslag: en skräckslagen människa med ryggen mot en hotfull fasad på vilken ett eller två ensamma fönsterögon lyser. Den gotiska litteraturen vet att utnyttja människans tendens till pareidoli: det vill säga att se mönster och mening i vaga intryck, ansikten där inga ansikten finns.Kanske kan ögon rentav skönjas på fasader av glas och stål? Arkitekturteoretikern Anthony Vidler anar en kuslig potential i det sena 1900-talets seende väggar, vilket särskilt filmmakare tagit fasta på i kriminaldramat, tonårsslashern eller den samtidsnära science fiction-dystopin. Ändå fortsätter 1800-talets arkitektur vara ohotad också bland sentida litterära skildrare av hemsökta hus. En möjlig förklaring ges i Anne Rivers Siddons roman The House Next Door, där en modernistisk villa tycks trasa sönder såväl innehavarnas liv som grannskapsandan i en välbärgad villaförort i den djupa amerikanska södern. Kan en ondsint intelligens verkligen leva i ett hus som är mindre än ett år gammalt, frågar sig grannen Walter vantroget. I horisontella hus med öppen planlösning finns ju varken källare eller vind där kedjor kan rasslas. Den modernistiska estetikens strävan att göra rent hus med historien tycks ha haft en antiseptisk verkan också mot spöken.Men som så ofta inom den gotiska traditionen finns det andra hemsökelser än gengångare. Essäisten Brian Dillon minns hur hans mor då han var barn insisterade på att radhuset där han växte upp bar på en förbannelse, och han brukade föreställa sig att en tidigare invånare möjligen avlidit under oklara former. Som vuxen såg han något annat: hur husets tragedi inte strömmade ur dess dolda historia så mycket som ur livet mellan väggarna: en familj som likt hos en viktoriansk studiofotograf frusit fast i smärtsamma poser, ett gemensamt liv invecklat i smärta, under tyngden av moderns långsamt förtärande sjukdom.Kanske bor den största fasan i det mellanmänskliga? Så är åtminstone fallet i Tove Janssons novell Svart-vitt. Novellen är dedikerad illustratören Edward Gorey och delvis inspirerad av hans traditionella spökhus i bilderboken Västra flygeln. Även om Jansson ersatt spökena med scener ur ett äktenskap visar hon sig väl förtrogen med den gotiska litteraturens grammatik. Stella är inredningsarkitekt och har ritat den modernistiska mästervilla i vilken hon lever samman med sin make illustratören. Huset beskrivs som en väldig öppenhet av glas och omålat trä och man förstår att stor omsorg har givits åt detaljerna. Enorma fönster speglar natten men håller den på avstånd, och i trädgården suddar strålkastare ut det vackra folkets skuggor medan de minglar genom sommarnatten.Det är fulländat. Ingenting kan förändras. Så beskriver illustratören sitt hem, och man förstår att detta skrämmer honom behövs han, kan han verkligen tillföra något? Kanske omöjliggör huset andra rörelser än de som redan är inskrivna i ritningarnas underförstådda scenanvisning? Han vill gräva in ansiktet i det svarta skinnet på golvet och rulla sig som en hund men vågar inte, för i ett hus utan dörrar finns ingenstans att gömma sig från hustruns blick, i hemmet hon ritat till sin avbild, öppet inför världen men omgärdat av murar. Huset var som [Stella], tänker han, det hade vidöppna ögon.Hemlivet ställs på sin spets då mannen får i uppdrag att bildsätta en skräckantologi. I Stellas ljusa hus är det omöjligt att arbeta, för allt blir bara grått, ingenstans finns den svärta som uppdraget kräver. Först då han för en tid flyttar till ett hus av traditionellt gotiskt snitt lättar skaparvåndan. Paradoxalt nog tar tryggheten här gestalt av en fallfärdig, lutande kåk med svart vatten i källaren och baksidan täckt av en vall av bråte, liksom utspydd av huset självt. I ett hus med dörrar kan man iallafall stänga om sig, och därmed slippa oron att bli sedd. Men kanske undflyr han inte hustruns öga så mycket som sitt eget, möjligheten att bli synlig inför sig själv, insikten om att avståndet också till den närmaste är svårt att överbrygga. Han dröjer i veckor med att illustrera antologins enda verkligt kusliga berättelse, den där författaren har utsatt dagsljuset för sin rädsla och mot alla regler stängt in den i ett vanligt, vackert rum. Det fruktansvärda han till slut ser framför sig är Stellas vardagsrum, det fulländade rummet där de levde med varandra, och med insikten kollapsar såväl text som byggnad: en klyfta ekande av släkten Ushers hus öppnar sig i golvet, alltmedan fönsterväggens väldiga glasskiva tycks sprängas av trycket inifrån.Låt oss dröja vid glasrutan en stund: kanske är det just i denna som den gotiska litteraturens sammansmältning av hus och människa, av oroliga yttre och inre rum oväntat nog når sin fulländning? Om natten förvandlas fönstret till en spegel och utsikten därmed till insyn och insikt. Genom rutan kan man betraktas utifrån, samtidigt som det enda man själv ser är det egna ansiktets skuggor, de otyglade känslornas spel, en gryende oro.Man behöver ej vara en kammare för att vara hemsökt man behöver ej vara ett hus, diktar Emily Dickinson. Vad är väl midnattsmöten med spöken, kusliga kloster eller lönnmördare gömda i vår lägenhet, vill hon säga, jämfört med att möta det som göms i hjärnans vindlande korridorer, att på en ensam plats oväntat överraskas av det egna inre livet, Självet bakom självet, dolt?Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Per Naroskin: Paradoxalt nog. Jessika Gedin: Praktisk lyx. Göran Everdahl: Bygg på besvikelse! Veckans panel i Spanarna: Per Naroskin, Jessika Gedin & Göran EverdahlI spanarpanelen 29 april hör vi psykologen Per Naroskin, TV-programledaren Jessika Gedin och kulturjournalisten Göran Everdahl sia om framtiden i Spanarna. Programledare och dirigent: Ingvar Storm.Spanarna smart och underhållande framtidsspaning med humor och eftertankeVälkommen till Spanarna ett radioprogram och en podd med fredagskänsla för dig som vill bli både underhållen och utmanad i sinnet. Exakt vad det ska handla om är det bara respektive spanare som vet om och de får absolut inte avslöja sina ämnen vare sig för varandra eller programledaren Ingvar Storm. Varje vecka är det en ny mix spanare som tar sig an uppdraget att på cirka tio minuter var försöka förutspå framtiden utifrån att med egen och personlig blick försöka tolka tidens tecken. Varmt välkommen att hänga med på resan!Spanarna sänds varje fredag strax efter klockan tre i Sveriges Radio P1! Repris lördag klockan tio och så går det så klart lika bra att lyssna precis när du vill i vår app - Sveriges Radio Play.Här kan du lyssna på samtliga spaningar i vårt arkiv!Spanarnas officiella sida på FacebookPå Spanarnas officiella sida på Facebook kan du diskutera med andra spanarlyssnare.Undrar du något annat? Varmt välkommen att skriva ett mejl till oss!spanarna@sverigesradio.se

Nu inleds Musikhjälpen, som i år samlar pengar för att motverka barnarbete. Men varför ger vi, och vem ger - på vilka villkor? Maria Küchen reflekterar över givandets ideal och praktik i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det påstås felaktigt att det japanska uttrycket ki no doku, denna förgiftade känsla, är specifikt knutet till känslan inför en gåva man aldrig kan återgälda. Ki no doku skulle vara ett av många sätt att säga tack tacksamheten har liksom försurats av oförmågan att ge något lika stort tillbaka. Men ki no doku är inte specifikt förknippat med tacksamhetsskuld. Det är ett sätt att säga mer i allmänhet: Vad sorgligt, vad svårt..Feltolkningen av ki no doku kopplas till föreställningar om just japaner som extra benägna till skuldkänslor när en gåva inte kan återgäldas. Men människor överallt i världen känner igen det svåra med att få utan att kunna ge.Mottagarens underläge ger givaren en överordnad status, som givaren faktiskt ofta eftersträvar. Gåvor kommer ofta hand i hand med makt och skuld.  Att köpa lojalitet genom gåvor, att ge rikligt för att kunna härska och behärska, är en uråldrig maktstrategi. Och människor som tar emot gåvor kan känna med djupt obehag att skuldsätter sig.Genom att ge överordnar vi oss.Gåvan, skrev författaren Lewis Hyde, måste alltid befinna sig i rörelse. I sin bok The gift: imagination and the erotic life of property", definierade Hyde på 1980-talet två typer av ekonomier. I en varuekonomi har du högre status ju mer du äger. I en gåvoekonomi har du högre status ju mer du ger. Den sunda gåvoekonomin innebär ett att alla både får och ger var och en efter behov och förmåga, för att associera till marxismen. Att ge och ta emot behöver vara ett omlopp.Tanken det finns inget omlopp, återkommer gång på gång när jag läser studien En svindlande uppgift - Sverige och biståndet 1945-1975 av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén. Det finns inget omlopp dunkar det i mig, genom hela deras sjuhundra sidor tjocka akademiska genomlysning av svenskt bistånd under tre decennier.De fattigas underläge är ett axiom, en statisk förutsättning. Genom att ge, överordnar vi oss. Glamourösa välgörenhetsgalor innebär att kändisar ger åt de stackars fattiga, men bara om de själva får glittra. Välgörenhetsgalor bekräftar och befäster rikedom som ett permanent tillstånd. Och det är de rika som ger åt de fattiga, aldrig tvärtom.Att den som inget har skulle kunna ge den rika något, lära henne något, ses som uteslutet.Men biståndet kommer ändå med en förväntan. Progressiv utveckling, demokrati, ett rättvist fördelat välstånd det är vad utvecklingsländerna förväntats ge tillbaka. Därför, förmodar jag, blir besvikelsen desto större när förhoppningar inte infrias, när biståndsmedel rinner ut i sanden i ohållbara projekt eller hamnar i fel fickor. Det handlar inte bara om besvikelse över bortslösade pengar, utan också om moralisk och känslomässig besvikelse.Någonstans inom oss skimrar ändå kärlek.Den rena villkorslösa gåvan finns den ens? Jag vill så gärna tro det. Därför reagerar jag mot ordet gåvoekonomi. Det låter som en oxymoron, en självmotsägelse. Om jag ger eller tar emot en gåva, då borde det ju snarast vara motsatsen till ekonomiskt utbyte. Men så kanske människan inte riktigt fungerar. Kanske är vi mera homo economicus, en mer ekonomisk art, än jag vill förstå.När vi talar om den villkorslösa gåvan talar vi om hur det borde vara, inte om hur det är. Men ändå. Någonstans inom oss skimrar ändå kärlek. Det är den Paulus skriver om korintierbrevet i bibeln, om kärleken som en osjälvisk kraft: allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.. Att ge hänger inte bara ihop med makt och skuld, utan också med kärlek.Idén om en kärlek som inte söker sitt, är ofta en vacker tanke snarare än vacker praktik, men det är en idé som vi behöver. För att orientera oss i världen sådan den är, behöver vi berättelser om världen sådan den borde vara. Det ger oss riktmärken när vi tar ut kursen, politiskt och socialt och etiskt. Men det är svårt att ens på idéstadiet uppfatta västerländskt bistånd till tredje världen som en kärlekshandling.Det är så min gåva skulle behöva se ut. Slut på min överkonsumtion.Att älska innebär aldrig att försöka förändra och förbättra någon, och bistånd vill definitionsmässigt bådadera. Precis som kolonialismen, har också bistånd motiverats med föreställningen om den vite mannens börda att försöka få påstått underutvecklade människor långt borta att göra rätt, det vill säga, att göra som vi. Så blev kanske exempelvis det svenska biståndet under nittonhundratalet en förlängning av kolonialismen snarare än en brytning med den, eller ett gottgörande för den.Kolonialismens rovdrift behöver återgäldas men den innebar inte att Afrika och Asien gav något till oss. Vi stal det. Det är något annat.Vi har gett pengar, fältarbete, expertis. I gengäld måste de som bistås acceptera våra normer som de rätta. Men det har inte alltid stannat där. Bistånd kan urarta till övergrepp. Indiens tvångssteriliseringar på 60- och 70-talet är ett smärtsamt exempel. Hälsoprojekt i internationell regi erbjöd kvinnor möjlighet att föda barn under tryggare omständigheter om de lät sterilisera sig läser jag i boken En svindlande uppgift. WHO hade finansierat medicinsk forskning på kvinnor i U-länder som gick ut på att sterilisera dem genom att tillföra kemiska ämnen genom bukväggen.Idén om en värld där gåvor är kravlösa och kärlek inte söker sitt, är en utopi. Paradoxalt nog är det en kärlekslös utopi, eftersom innebär att mänskligheten måste förändras och förbättras. Det går inte i praktiken, med mindre än att de påstått oförbätterliga tas bort.Historien ger många exempel på utrotningar i syfte att förbättra människan. Men ändå. Kanske kan gåvan sättas i rörelse oavsett våra brister. Kanske kan det exempelvis uppstå ett omlopp av gåvor mellan den rika och den fattiga delen av världen, men då skulle det krävas att den rika delen av världen ger upp privilegier, det vill säga att även just jag gör det. Eftersom det är väl känt att den rika delen av världen överkonsumerar på de fattigas bekostnad. Det är så min gåva skulle behöva se ut. Slut på min överkonsumtion. Ki no doku. Vad svårt.Maria Küchen

Berättelsen om 1900-talet handlar till stor del om hur automatisering och tekniska landvinningar gjort det möjligt att befria människor i stora delar av världen från tungt och mödosamt arbete. Men i hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför arkitekten Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera. Det funderar arkitekten Rasmus Waern på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande. Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt. Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg.  I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext. Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar. Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur. Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om. Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare. Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog. Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara. Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade konstens egen aristokrati. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter. Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte. Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade. Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig. Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel. Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin? Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner. Rasmus Wærn

Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Koli går i den här essän ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån det rena tyckandet, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik? Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument. Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken. Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik. I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän Mot tolkning att tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten. I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess innebörd, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva. I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning. Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro. Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst. Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar pepsi eller cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden! Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister. Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken. Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit. Lyra Koli

Kontakt: ivajuntan@gmail.com       Musik: Blind Love Dub by Jeris (c) copyright 2017 Licensed under a Creative Commons Attribution (3.0) license. http://dig.ccmixter.org/files/VJ_Memes/55416 Ft: Kara Square (mindmapthat) Länk till UNICEFs stoppa COVID-19-paket     Dagens artikel:  Marini & Gattinoni (2021) Improving lung compliance by external compression of the chest wall Om du gillar du det vi gör - stöd Life Support Foundation! www.lifesupportfoundation.org     Bli månadsgivare eller använd Swish: 1234610804 Länk till Critical Care Reviews: https://criticalcarereviews.com See omnystudio.com/listener for privacy information.

Varje vecka väljer Kulturredaktionen ett ord i tiden. Veckans ord är Fall. Det var visserligen Biden som vann amerikanska presidentvalet men Trumps förlust dominerar nyhetsflödet. Han sparkar ministrar på Twitter, inleder en myriad juridiska processer, försöker mobilisera folkmassor mitt i värsta Coronan, och frågan kvarstår: vem som ska våga berätta för honom att han snart inte är president längre? Det spekuleras om han ska lämna landet, starta tevekanal, benåda sig själv. Det hela påminner i sin absurditet om nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez sjuttiotalsroman "Patriarkens höst" där en latinamerikansk diktator uråldrig och på övertid hasar genom sina salar som en elefant i snö omgiven av smickrare medan han mumlar, vilken skittidning, för helvete. De redan fallna landsfäderna från grannländerna sitter i galauniformer som de satt på sig bak och fram ovanpå pyjamasen och drömmer om den illusoriska båt som ska ge dem ett andra tillfälle. Är Danmark det nya Wuhan frågas det i en rubrik. De 17 miljoner Coronamuterade danska minkarnas öde avgörs i Folketinget och avlivningen pausas tills vidare. Ett antal redan döda minkar har dock redan fallit  ur en lastbil med dålig förankring och legat i drivor på motorväg E45 i kvällningen. Som en scen i en katastroffilm. Det är plötsligt svårt att minnas hur det var innan. Andra vågen. Kurvorna brant upp igen. Överallt. När man känner sig falla men inte vet vart. Det finns en kort text av surrealisten Jean Ferry från 50-talet om ett egendomligt land där allt är som när man i mörkret försöker sätta foten på det sista trappsteget, det som inte finns. Här är all materia som det obefintliga steget på er trappa skriver han. Man vänjer sig inte vid det, och ni ska inte komma hit. F kan vara Fallet. Som i Katarina Frostensons nya prosabok "F". Hennes hårdnackade vägran att se någon annan aspekt av verkligheten än den hon redan bestämt sig för. Sverige är en trång stövel, de som anklagat hennes fladdrande fjäril för övergrepp är megäror. När Arnaults fall inte prövas i Högsta domstolen utan han döms till fängelse och hon utesluts ur Akademien faller hon handlöst ner från sin upphöjda position, och samtidigt mer handgripligt från ett loft i Paris och bryter armen mot stengolvet. Om detta skriver hon insiktsfullt innan ältandet av oförrätterna åter tar överhanden. Att godta fallet. Att godta världen. Fallet som svävande. Känslan av att ge efter. Fallet för att känna sin tyngd. Och på ett stängt Moderna Museet i Stockholm står de fortfarande, Giacomettis skrovliga och sköra bronsskulpturer, så spröda att de skälver när någon går förbi. De har fått sina stora fötter förankrade som för att inte falla omkull. Han visar vad som finns kvar av människan när skenet är borta, skrev författaren Jean Genet. Och kanske är det så vi ser ut, tänker jag, när allt det yttre har fallit av. Det ändras timme för timme nu. Säger någon inne i Vita huset om Trumps humör eller processande. Tryggheten en illusion. Trappan ett hål. Allt kommer att gå över. Det måste bli bättre. Göras bättre. En morgon kommer vi att vakna och Trump inte vara överst i nyhetsflödet mer. Ett vaccin här. Vi kan gå hem till varandra. Paradoxalt nog fick hoppet om ett vaccin denna vecka ett videokommunikationsföretags värde att störtdyka. Och här snackar vi ett fall på si så där 15 miljarder dollar.

Författaren bakom Hitchcocks succéfilmer Fåglarna och Rebecca är en mästare på att skildra det obehagliga starkt och realistiskt. Ludvig Josephson slår ett slag för Daphne du Maurier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 25/5 2017. Det är något drömlikt och tablåaktigt med Daphne du Mauriers skildringar av lyckliga tillfällen, av någorlunda normalitet och vardagstrivsel då katastrofen ännu inte inträffat. De liknar snarare idéer om lycka, normalitet och trivsel. Allteftersom det hos du Maurier ständigt lurande obehaget tränger sig på blir ljuden, bilderna och till och med dofterna mer påtagliga, inlevelsen starkare och stilen personligare. Modernista förlag har gett ut två böcker med äldre översättningar av du Mauriers verk: Fåglarna och andra noveller samt romanen Rebecca från 1938. Och det finns alla skäl att än en gång upptäcka den engelska författaren och dramatikern, som levde 1907 till 1989 och gärna lät sig inspireras av den trakt i Cornwall där hon bodde stora delar av sitt liv. I novellen Äppelträdet blir en nyligen pensionerad tjänsteman änkling, då hustrun efter en kort tids sjukdom avlidit. Äktenskapet har varit olyckligt. Utan att någonsin gräla eller höja rösten har hustrun ideligen låtit maken förstå hur mycket hon vantrivs med tillvaron. De mest triviala vardagsbestyr har blivit till bördor som bokstavligen böjt och krökt henne. Onödiga och självpåtagna uppgifter, städmanier, inköpsrundor och andra plikter har utförts med ständigt antydda förebråelser mot maken och alla hans försök att avlasta hustrun har bestämt avvisats med ännu mer skuldbeläggande. När hustrun dör kommer maken snart över det. Pensionerad från sitt kontorsslaveri och med ordnad ekonomi ska han nu ägna sig åt att äta ute, gå på bio och göra en ordentlig semesterresa i det efter Andra Världskriget nu någorlunda återuppbyggda Europa. Men det dröjer inte länge innan han lägger märke till att ett av äppelträden i trädgården faktiskt påminner om den avlidna hustrun. Det avviker från de andra friska träden med sin knotighet och brist på frukt. Och istället för att njuta av tillvaron så som han tänkt, ger sig änklingen in i en allt mer besatt kamp mot äppelträdet som inte lämnar honom någon som helst ro. Och, än en gång, det är något ytligt och klichéartat i skildringarna av hur änklingen turistar i Italien och vågar sig på att bjuda upp unga flickor till dans på en piazza. Interiörerna från det lokala värdshuset, med sitt trivsamma småprat och lugna fryntlighet känns mer som hämtat från en turistbroschyr än en verklig upplevelse. Medan den utförliga beskrivningen av hur hustrun, medan hon ännu är i livet, nästan driver honom från vettet med sina ständiga demonstrativa gäspningar är nästan obscen i sin realism och tydlighet. Som om allt det vackra och roliga i livet ligger oåtkomligt som i ett sånt där påskägg med titthål. Mera ett önsketänkande än något verkligt. Föraningen, obehaget, den brutala fasan är det verkliga, då varenda detalj plötsligt blir synlig och minsta ljud hörbart. Lukterna blir kväljande och sticker i näsan. Paradoxalt nog är det ofta när händelseförloppet hos Daphne du Maurier övergår i det orimliga eller rent hallucinatoriska, som den där känslan av verklighet börjar inträda. I novellen Titta inte nu möter vi det gifta paret som försöker få lite andrum från sorgen efter ett förlorat barn med en semester i Venedig. De solbelysta piazzorna och de pittoreska kanalerna med sina gondoler flimrar distanserat, som om det bländande ljuset skymmer detaljseendet. Först när det skymmer och paret går vilse blir staden synlig och påtaglig. Mycket av händelserna kommer att kretsa kring en syn som mannen får, ett varsel som det ska visa sig. Illusionen är så verklig i sin detaljrikedom att den förleder mannen att ställa till med en ordentlig oreda, där han drar in polis, hotellpersonal och ett par excentriska gamla tvillingsystrar. I den avslutande berättelsen, titelnovellen Fåglarna, går vi från de oroande aningarna och förebuden rakt in i den slutliga katastrofen. Och här är den inte privat och personlig, även om vi följer händelseförloppet genom den heroiskt kämpande familjen Hocken. Nu är det hela samhället och kanske resten av världen som drabbas, då fåglar av alla sorter gemensamt bestämt sig för att invadera hus och hem och attackera allt i sin väg. Från det första olycksbådande knackandet av en näbb på familjen Hockens sovrumsfönster skenar händelseförloppet mot undantagstillstånd och samhällskollaps. Annars trivsamma småfågelarter som kvittrar anspråkslöst i häckar och på åkrar, rasslar nu i flaxande pickande drivor över takets tegelpannor och svärmar in genom fönster och rökgångar i kollektivt ursinne. Liken efter starar och gärdsmygar som störtat in väggar och fönsterrutor ligger travade ända in i familjens förstuga. Och tolkningsmöjligheterna står nästan på kö. Det mer än antyds att de invaderande fågelsvärmarna kan uppfattas som en effekt av såväl rubbningar i det arktiska klimatet som av det hotande tredje världskriget. Precis som Fåglarna blev även romanen Rebecca förlaga till en av Hitchcocks mest kända filmer. Här är det inte bara olyckorna och mardrömmarna som gör berättelsen alltmer synlig och tydlig allteftersom de hopar sig. Själva huvudpersonen Rebecca, som vi aldrig möter men som är ständigt närvarande, är till en början osynlig just genom att alla som känt henne, med den demoniska hushållerskan fru Danvers i spetsen, prisar och lovsjunger henne så till den grad att läsaren inte får något som helst grepp om vem hon kan ha varit. Sikten grumlas ännu mer av den änklingens alla tvångsmässiga tabun kring den döda, som han också tvingar på sin nyblivna flickhustru. Nya tabun byggs kring de gamla och Rebecca blir än mer otydlig, tills hon mera är en idé än en tidigare levande person. Först när sanningen om hennes verkliga karaktär uppenbaras får vi syn på människan bakom legenden. Hon får plötsligt ett utseende och en personlighet. På samma sätt som det idylliska slottet Manderley med sina ägor får någon sorts påtaglighet först när dimman tätnar och trädgården bara tillfälligt lyses upp i skenet från nödraketerna från det grundstötta skeppet i havsviken, den kväll som är början till slutet för alla de lögner och illusioner som försänkt godset i ett slags tvingande halvslummer. Att läsa du Maurier är lite som att ställa sig frågan Om du och jag bytte sinnen med varandra, skulle vi känna igen världen då? Vistas vi i samma verklighet? Kan vi lita på våra intryck? Det enda rimliga sättet att förhålla sig till den tanken utan att bli galen, är att till slut, som kvinnan i novellen De blå linserna, ödmjukt böja sig för att det är så här världen ser ut för mig. Oavsett hur den upplevs av alla andra får man finna sig tillrätta i sin egen illusion, acceptera den och leva i den så gott det går.  För vad var egentligen en illusion? Så som världen såg ut innan en oförutsedd händelse, eller så som den efter denna händelse plötsligt framstår? Ludvig Josephson, producent på Sveriges radio Litteratur Daphne du Maurier: Fåglarna och andra noveller. Översättning Gerd Lilliehöök, Lisa Rothstein och Gösta Sellin. Förord av Johan Theorin. Modernista förlag, 2017. Rebecca. Översättning Dagny Henschen och Hilda Holmberg. Förord Mattias Fyhr. Modernista förlag, 2017.

I veckans episod funderar jag lite grann kring techbolagens dominans och det faktum att de driver börsen än mer norrut. Techsektorn bjöd på en avkastning på +17,3% CAGR förra årtiondet jmf S&P 500 på +13,5%. Men har tåget gått? Eller kan det faktiskt vara så att vi bara är i början av digitaliseringen fortfarande? Många jämför denna nedgång med depressionen på 1930-talet eller finanskrisen men dagens sammansättning på börsen är dramatiskt annorlunda. Man kan fundera kring hur sammansättningen såg ut vid de förra kriserna och om den frågan inte har lämnats lite obesvarad, trots att den är kritisk för diskussionen. Paradoxalt nog så har ju techbolagen fått en enorm skjuts iom det dramatiska digitala språnget vi nu ser när många isolerar sig hemma och/eller jobbar hemifrån. Därefter ett nyhetssvep. Delikat lyssning, Nicklas

Octavio Paz tilldelades Nobelpriset i litteratur 1990 för sin diktning. Men frågan är om hans essäer inte haft ännu större betydelse. Dan Jönsson förklarar varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Människan har återfunnit sin enhet, skriver Octavio Paz i Ensamhetens labyrint. Efter en vindlande historisk tankeresa anar han äntligen en utväg ur de kulturella irrgångar som han försöker kartlägga i sin essä. Mexikanskhetens fördömelse och välsignelse: att ständigt tvingas se sitt främlingskap i ögonen, detta främlingskap inför den egna historien, kulturen och identiteten som det innebär att vara en del av en koloniserad nation, ett folk definierat genom sin underkastelse men ett främlingskap som också, visar det sig, delas av en överväldigande majoritet av jordens folk och nationer. Paradoxalt nog har den moderna civilisationen just genom sitt världsherravälde skapat en underkastelsens och främlingskapets världsgemenskap. Som Paz skriver: Alla civilisationer mynnar ut i den västerländska, som har assimilerat eller förintat sina rivaler. Det vill säga: Världshistorien har blivit en gemensam uppgift. Vår labyrint är alla människors. I inget annat land blev den postkoloniala belägenheten föremål för en så tidig, och så genomgripande analys som i Mexiko. Och ingenstans formulerades den analysen med sådan briljans och klarhet som i Ensamhetens labyrint. Octavio Paz skrev sin berömda essä strax efter andra världskriget, när många av Europas kolonier knappt hade börjat sin kamp för oberoende. I Latinamerika däremot var självständighetsprocessen genomförd sedan mer än ett sekel, och just Mexiko hade dessutom gått igenom en revolutionär omvälvning som väckt en intensiv debatt om kulturell identitet och frigörelse. Ensamhetens labyrint, med sina subversiva idéer om mexikanskheten la mexicanidad som något universellt, fick enorm betydelse inte bara för yngre mexikanska författare, som Carlos Fuentes, utan för hela den moderna latinamerikanska kulturen. Den ekar i titeln till García Marquez Hundra år av ensamhet, och i chilenaren Roberto Bolanos kultroman De vilda detektiverna, som utspelar sig i Mexico City, finns formuleringar om en absolut mexikanskhet som bottnar i insikten att livet i grunden styrs av en kvävande slumpmässighet. Det är en tanke djupt förbunden med Octavio Paz förståelse av den mexikanska ensamheten som, med hans egna ord: en form av föräldralöshet, en mörk visshet om att ha ryckts ur Helheten, ett intensivt sökande [för] att återfinna banden som förenade oss med allt skapat. Men Paz hämtade förstås inte sina idéer ur tomma intet. I själva verket kan man läsa hans essä som en, onekligen konstfull, sammanfattning av en filosofisk diskussion som vid det laget hade pågått i flera decennier. Den mexikanska revolutionen 1910, när diktatorn Porfirio Díaz störtades av en allians av bonderörelser och radikala oppositionella, blev alltså också början på ett sökande efter en ny kulturell identitet, som fick sitt ståtligaste uttryck hos tjugotalets muralmålare som Diego Rivera och José Clemente Orozco. I filosofin motsvarades det av en uppgörelse med artonhundratalets positivistiska framstegstro som ledde vidare i ett sökande efter de avskurna kulturella rötterna, till frågan om själva grunden för den nationella identiteten, la mexicanidad. Den text som mer än någon annan satte tonen i den diskussionen var Samuel Ramos essä El perfíl del hombre y la cultura en México (på svenska: Människans och kulturens profil i Mexiko). Publicerad 1934 blev den själva urkällan för den tankeströmning som med tiden ledde fram till Octavio Paz labyrint. Ramos ofta citerade resonemang bygger på den tyske psykologen Alfred Adlers teorier och går ut på att den mexikanska karaktären bär på ett kulturellt mindervärdeskomplex, som visar sig i diverse kompenserande attityder som till exempel tävlingsinstinkt, våldsfetischism och en uppblåst självhävdelse. Enligt Adlers teori uppstår mindervärdeskomplexet hos det lilla barnet när det jämför sig med sina föräldrar, och i Ramos nationalpsykologiska analys var det precis det som skedde för Mexikos del i samband med den spanska erövringen. Nationen föddes som den oäkta avkomman till en redan mogen civilisation, och historien har sedan dess mest stått för en bekräftelse på detta eviga underläge. Samuel Ramos kollektivpsykologi träffade en känslig nerv i det postrevolutionära Mexiko, och i flera decennier sysslade den mexikanska idédebatten knappast med annat än att utveckla, fördjupa och vederlägga hans analys. Där Adler inte räckte till hämtades den teoretiska amunitionen så småningom från Freud och, framför allt, Sartre. Mexikanskhetens grundstämning av existentiell utsatthet koncentrerades för filosofen Emilio Uranga i begreppet zozobra ett ord som på svenska betyder ungefär oro eller obehag eller allmän dysterhet, men som för Uranga har att göra med den ständiga medvetenhet om slumpens och tillfälligheternas spel som genomsyrar den mexikanska erfarenheten och tar sig uttryck i obeslutsamhet eller rentav handlingsförlamning. Zozobran, förklarar Uranga, leder till melankoli, till känslor av sårbarhet och en benägenhet för indignation. Men också till den upplevelse av att vara utlämnad åt andras godtycke som utgör själva botten i det mexikanska mindervärdeskomplexet. För mig låter det här närmast som någon form av posttraumatiskt tillstånd och själva traumat, tycks alla överens om, består förstås i den spanska erövringen och koloniseringen. Octavio Paz ägnar ett helt kapitel i Ensamhetens labyrint åt att spåra den fysiska roten till denna kollektiva neuros, och landar för sin del i begreppet chingada ännu ett mångtydigt och dunkelt mexikanskt ord som kan betyda allt från att bli bedragen eller misslyckas till att bli våldtagen. Den folkliga stridsropet ¡Viva México, hijos de la chingada! (alltså: leve Mexiko, söner till la chingada!) avslöjar för Paz vad det handlar om: la chingada, förklarar han med ett intrikat freudianskt, etymologiskt och historiskt resonemang, är ingen mindre än erövraren Hernán Cortés aztekiska hustru, La Malinche den våldtagna som i symbolisk mening hela den mexikanska nationen är ättlingar till. Och just i detta paradoxala bejakande av underordningen blir den mexikanska erfarenheten universell och subversiv. När Octavio Paz fick Nobelpriset i litteratur 1990 var det i första hand för sin poesi. Med all rätt. Men jag undrar om inte hans essäer har haft minst lika stor, rentav större betydelse för den spanskamerikanska kulturella självbilden. I en senare essä utvecklar han sin syn på mexikanskhetens befriande potential till en tolkning av den latinamerikanska belägenheten som helhet. Latinamerikanen, skriver han, kan förverkliga en kosmopolitisk hållning som är omöjlig att uppnå i de dominerande kulturerna: Eftersom han befinner sig på en gång innanför och utanför den europeiska traditionen kan latinamerikanen se västerlandet som en totalitet till skillnad från en fransman, en tysk, en engelsman eller en italienare med deras oundvikligen provinsiella synsätt. I det ljuset framstår vår europeiska överordning som en fattigdom, en brist på perspektiv. Vi är alla främlingar, alla barn till La Chingada. En del av oss vet bara än så länge inte om det. Dan Jönsson, författare och essäist Litteratur Octavio Paz: Ensamhetens labyrint. Övers Irmgard Pingel/Lasse Söderberg. Brombergs, 1984. Octavio Paz: Till analogins lov. Övers Lasse Söderberg. Ellerströms, 2020. Carlos Alberto Sanchez och Robert Eli Sanchez (red): Mexican Philosophy in the 20th Century. Oxford New Histories of Philosophy 2017.

I detta program utforskar vi kopplingen mellan filosofi och liv, vad filosofiska erfarenheter är, om relationen mellan det meningsfulla och det mätbara, tillsammans med filosofen Jonna Bornemark, vars sommarprogram kan höras här. Jonna Bornemark är lektor och docent i filosofi vid Södertörns högskola och har på senare tid intresserat sig för vad hon kallar för ”mätbarhetssamhället” – att vi i vår tid har ett stort fokus på att dokumentera och reglera allt fler offentliga och privata verksamheter. Detta har flera effekter, varav en är det kan bli så att själva aktiviteten blir sekundär och dokumentationen blir primär. Istället för att vara ett hjälpmedel för verksamheten blir verksamheten centrerad kring det som dokumenten stadgar; det sker en ”förpappring” av dynamiska verksamheter. Bornemark närmar sig denna problematik med hjälp av 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus och dennes förståelse av begreppen ”ratio” och ”intellectus” – som vi talade om i förra podden. Bornemark har tillämpat dessa begrepp i en analys av New Public Management och den typ av dokumentation och regel-styrning som kännetecknar många vårdande yrken i offentlig sektor, men också förekommer en hel del inom högskola och universitet. Kärnan i NPM är ett fokus på det mätbara som man kan dokumentera att man gör. Men problemet med detta fokus på dokumentation och mätbarhet är att det kan frånta uppmärksamhet från den faktiska verksamheten och de konkreta behoven i den specifika, enskilda, unika situationen. Ett exempel som Jonna Bornemark tar upp är ett äldreboende där en av de anställda uppfattar att en av de boende har ganska svår ångest. Men istället för att försöka prata med denne och ta reda på vad som skulle kunna göra det bättre, drar personalen igång en omgång fia med knuff, eftersom det innebär att man kan klicka för en ruta som kommer bidra till målet att ”höja aktivitetsnivån” på boendet. Det konkreta, individuella, kallar Cusanus för ”minima” och det största, oändliga, kallar Cusanus för ”maxima”. Dessa når vi inte genom ”ratio” – genom det kalkylerande, räknande förnuftet – utan genom ”intellectus” som har en sensibilitet och känslighet för det som inte låter sig mätas, vägas och objektifieras. Konflikten mellan denna lyhördhet för de konkreta behoven i en specifik situation och att följa en mall har stora likheter med skillnaden mellan dygdetik och regeletik. Den dygdige människan har en inre hållning som gör henne disponerad att respondera empatiskt, men det förutsätter en empatisk känslighet som gör henne förmögen att läsa av andra människor och deras behov. Det går ju såklart inte att reglera varje enskilt möte: istället är det, menar Jonna Bornemark, genom att ge utrymme för det personliga och det individuella i varje möte som vi kan bli bra på det vårdande mötet. Det handlar alltså snarare om att bli ett ansvarsfullt och lyhört subjekt i mötet med andra, än att styras av standardiserade manualer. Men intellectus är inte bara en känslighet för det ”partikulära” det är också en känslighet för det största (maxima). Denna sensibilitet för maxima öppnar oss för tillvarons grundvillkor och grundfrågor. Men precis som vår känslighet för ”minima” har minskat i moderniteten genom ett förlitande på generella, ”objektiva” regler, har vår känslighet för ”maxima” – tillvarons yttersta karaktär – minskat, genom att vi har en common sense-artad förståelse av att den ”objektiva verkligheten” är utan egentligt värde eller mening – den utgörs ju endast av materiens minsta byggstenar. Det kan göra att vi tänker att det vi erfar i djupa personliga, existentiella erfarenheter endast är ”subjektiva” attityder som inte har något med verkligheten att göra. Verkligheten kan inte avslöja sig för intellectus, utan enbart för ratio, tänker vi oss. Paradoxalt nog kan man alltså konstatera att moderniteten, som på många sätt sägs vara den period då individen träder fram, har inneburit ett tillbakaträdande av individen eller personen, både i den byråkratiska organisationen (som gäller nästan alla organisationer där vi är verksamma) och i det att vår filosofiska sensibilitet har tonats ner. Men att filosofera är i grunden att konfronteras och engageras personligen i mötet med andra människor och tillvaron i stort. Att våga bli ett subjekt inför den andre – och inför tillvaron.

Beatrice Janzon (Paris), Cecilia Uddén (Kairo), Katja Magnusson (Istanbul) och Richard Myrenberg (Nairobi) deltar i seminerium om flykten över Medelhavet, vid Radiokorrespondenternas turnépremiär i Stockholm 2015. Moderator: Helena Groll, Studio ett i P1 Över 2 000 människor har bara det här året förlorat sina liv på sin väg till Europa. Flera av Sveriges Radios korrespondenter och utrikesreportrar bevakar situationen, och ofta innebär det möten med tunga människoöden och berättelser. – Det är oerhört starkt och märkligt, surrealistiskt att vara på plats och se de första staplande stegen som människor tar på Europeisk mark, berättar Beatrice Janzon, korrespondent i Paris. Vad har varit svårast att möta? – Det är människoödena, och tragiken. Många är kvar i den svåra upplevelsen av flera dagar till havs, med ibland flera års svår flykt bakom sig. När de fortfarande är inne i den upplevelsen är det svårt att avgöra vilka man ska våga sig på att intervjua. – Absolut så finns en stor lättnad och glädje hos många. Det är otroligt att se barn som suttit på en båt och kanske inte fått röra sig på sex-sju dagar kan leka precis som våra barn när de kommer in till en hamn. Det är precis så många italienare resonerar – de träffar dem som klarat resan och överlevt, det finns en glädje i det också, säger Beatrice Janzon. Cecilia Uddén, korrespondent i Kairo, känner igen bilderna av tragik. -– De jag träffar, på andra sidan Medelhavet, är de som misslyckats med att fly. De har suttit på båtar som sjunkit, för att sedan hamna på fängelse eller i häkte i Egypten. Det är människoöden som är svåra att beskriva. Hur närmar du dig det här? – Paradoxalt nog är det så att människor ofta vill prata. Journalister som kommer blir en sorts terapeuter, man vill prata med någon som inte är med om samma sak. – När man vet att andra inte överlevt drabbas man av en förfärlig skuldkänsla över att ha överlevt. Då kan man inte prata med de som är i samma situation, för de lider lika mycket. Då kommer vi journalister och suger i oss deras berättelser, förmedlar dem till världen, och sedan känner man sig ganska rutten. – Vi tar deras berättelser och åker vidare till nästa konflikt eller katastrof, för att suga ur fler berättelser. Sättet att hantera detta är att veta att många av er som sitter här har hört dessa berättelser – och gör något för någon annan i framtiden, säger Cecilia Uddén. Katja Magnusson har träffat många som inte tagit sig så långt att de satt sig i en båt, utan snarare hamnat i flyktingläger. Där finns ibland en uppgivenhet inför journalister som kommer dit. – De säger att det varit många journalister där, men ingenting blir bättre. Vad spelar det för roll om människor i Sverige lyssnar på våra berättelser, ”vi sitter ändå kvar i de här tälten och våra barn har inga vinterskor i snön”. Man kan förstå hur svårt det är, men det finns alltid de som hoppas att journalister ska kunna hjälpa till. – Det är svårt som journalist, när människor är desperata. Vad ska man göra när någon hellre vill ha pengar till en symaskin än att prata med en journalist? Många av de som tar beslutet att ge sig ut i små rangliga båtar på ett farligt hav kommer från Afrikanska länder. Afrikakorrespondent Richard Myrenberg tycker det är slående att de som flyr över Medelhavet inte kommer från de mest utsatta länderna på kontinenten. – De kommer inte från de fattigaste och mest miserabla länderna. Skulle det vara så hade vi haft flyktingar från Centralafrikanska republiken eller Sydsudan. De finns i stället i flyktingläger i Afrika där det i många fall är hemska förhållanden. – De som flyr kommer i stället från Västafrika, som Guinea, Elfenbenskusten. Eritrea är det land som bidrar med den största flyktingströmen efter Syrien. Jag tror att det handlar om folk som har tillräckligt med medel för att våga hoppas på någonting bättre. – Man flyr ifrån en mental tryckkokare. Eritrea beskrivs av flera organisationer som ett land där medborgarna kontrolleras mer än i Nordkorea, säger Richard Myrenberg. Texten är ett utdrag ur seminariet, som du hör i sin helhet i podden. Nils Lindström, Ekot nils.lindstrom@sverigesradio.se

Jag kunde inte hjälpa som jag ville. Arbetstrycket var inte av denna värld. Hela tiden en känsla av att aldrig hinna jobba igenom någonting. Konstant dåligt samvete för att man bryter mot lagen. När Kaliber skildrat socialtjänstens kris har reaktionerna inte låtit vänta på sig, i det tredje och avslutande programmet i serien summerar vi och blickar framåt. Hur ska krisen lösas? ”På Socialkontor barn och ungdom har vi haft flera utredningar och anmälningar som inte kunnat handläggas för att det varit kort om folk, vilket så klart drabbar de utsatta barn och ungdomar som det handlar om.”  ”Vissa morgnar har vi både dubbelt och tredubbelt mot vad vi haft föregående år.” "Framtidsmässigt är det oro, det är det.”    Det här är tredje delen i Kalibers granskning av socialtjänsten. I fotspåren av vad vi beskrivit i de två tidigare programmen har en stor debatt väckts. Många runt om i Sverige har vittnat om hur arbetet med att stödja utsatta barn och unga inte fungerar. Philip är en av dem som upplevt brister i de socialtjänstkontakter som han har haft. Han har berättat om hur han som barn placerades på familjehem på grund av att hans mamma i perioder var inne i svårt missbruk. Han säger att han saknade det stöd och den kontinuitet som han hade behövt. - Det som hände, de flesta av de gånger som jag var i kontakt med socialtjänsten, var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och i mitt liv och i min framtid, säger Philip. - Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som hänt, dels det som hade hänt innan och sen den situationen som var där. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnen som jag har och de situationer jag har behövt uppleva. Vår undersökning visar att personalbristen är akut. Erfarna socialsekreterare flyr yrket och det är vanligt att helt nyutexaminerade socionomer arbetar på socialtjänstens barn- och ungdomsvårdsenheter och där måste ta tag i riktigt tunga ärenden.   Elin Franzén, socialsekreterare i Hultsfreds kommun, berättar hur svårt det kan vara att som ny hantera sådana. – Det kan ju vara barn som vill ta livet av sig eller utsatts för sexuella övergrepp. Hur bemöter man det? Jag har ingen aning. Jag har inte fått någon utbildning i hur man i ett samtal kan svara på det. Efter bara tre år i yrket började Elin att jobba med barnutredningar inom socialtjänsten i Hultsfreds kommun. - Det är en väldigt stor utmaning att sitta i ett rum med en familj och ha svåra samtal med barn, det har vi ju ingen förberedelse alls för. Vi ska, lite senare, återvända till Elin och det där om hur de nya, ”framtidens socialsekreterare”, rustas för sitt uppdrag. Personalbristen är stor över hela landet Att läget för utsatta barn och unga i Sverige är allvarligt, det visar Kalibers undersökning.  Vi skickade ut en enkät till landets kommuner i höstas. Frågorna handlade om hur personalsituationen ser ut när det gäller socialsekreterare på kommunernas barn- och ungdomsvårdsenheter. 222 kommuner svarade på enkäten. Hälften av dem saknade tillräckligt med personal, de hade vakanta tjänster och obesatta vikariat. Och så många som 70 procent av kommunerna rapporterade att de har svårigheter att rekrytera socialsekreterare med rätt kompetens. – Det har varit svårt, vi har haft annonser ute sen i somras men det är svårt att hitta erfaren personal, det är många nyutexaminerade som söker, men vi kan inte bara anställa nyutexaminerade utan vi måste också ha erfaren personal, säger Ann Törnqvist, chef för ungdomsenheten i Kungsbacka. – Framtidsmässigt är det oro. Det är klart att man är orolig också för att den erfarna och kompetenta personalen, som vi har idag, försvinner till andra jobb för att de inte orkar med det här trycket, säger Eva-Lena Odeling, ansvarig för kommunens individ- och familjeomsorg i Surahammar. Men det är inte bara tomma stolar som är bekymmersamt för socialkontoren runt om i landet. Bland de 85 Lex Sarah-anmälningar, som vi begärt ut från Inspektionen för vård och omsorg, hittade vi tolv fall där socialtjänsten helt missat en eller flera orosanmälningar om barn som riskerar att fara illa. Att situationen är så här kritisk har uppmärksammats även tidigare i år. När nyheten om Yara nådde oss, då blev det tydligt vad socialtjänstens – som många kallar det – orimliga arbetsförhållanden kan leda till. Denna 8-åriga flicka hittades död i sitt hem, utsatt för kraftigt våld. Socialkontoret hade fått in flera orosanmälningar om henne, så hur kunde det ske? Larmet om att den nu misstänkt mördade åttaåriga flickan i Karlskrona for illa blev liggande i ett postfack hos socialförvaltningen i över en vecka. Men att handläggare på socialförvaltningen inte hinner med är ingen hemlighet. I Socialförvaltningens bokslut för 2013 står det klart och tydligt att förhandsbedömningar och utredningar inte hinner göras inom de lagstadgade tiderna – Nej, det hinner vi inte med, säger Annette Hansson, 1:e socialsekreterare för utredningsgruppen vid familje- och ungdomssektionen i Karlskrona kommun. I den efterföljande externa utredningen, av hur kommunen agerat i samband med att Yara misshandlats till döds, konstaterades att 11 olika handläggare på socialförvaltningen hade varit inblandade i ärenden som rörde henne, under tiden före hennes död. Kalibers granskning har rivit upp många känslor Flera av de fall som vi skildrat här i Kaliber har också rört upp starka känslor. Vi har berättat om ett socialkontor i landet som inte fick sin post levererad på minst fyra dagar på grund av att en postbox fått nytt lås, om mejllådan på Västerås barn- och ungdomsvårdskontor som inte öppnats på nästan ett år.  I den fanns flera orosanmälningar om barn som misstänkts bli misshandlade. Och vi har hört en polis i Sundsvall tala om hur han letade stöldgods i en lägenhet och istället fann han en smutsig, hungrig, apatisk ettåring övergiven i en spjälsäng, med surrande spyflugor som enda sällskap. Efter programmen har vi nåtts av många lyssnarmejl och i den stora högen av e-post från människor, som på olika vis arbetat i eller haft kontakt med socialtjänsten, har vi plockat ut några. Flera av dem från numer före detta socialsekreterare. Vi citerar några av dem här. ”Det är skört – det räcker med att några slutar så gungar det till. Det finns inga marginaler. Kan räcka med att någon blir sjuk. En kille som vi hade hand om – om vi haft mer tid och ork hade vi kunnat hjälpa bättre. Han dog.” ”Många familjer har ett superlågt förtroende för socialtjänsten och då blir det svårt att hjälpa. Så det blir också en ond cirkel.”  ”Äntligen! Det betyder så oerhört mycket att ni tar upp krisen i socialtjänsten. Programmen har för mig blivit ett sorts vittne för den verklighet jag jobbar i. I och med ert program får jag och många av mina kollegor en upprättelse.”  ”Helt sant hela programmet. Jag har själv varit involverad i socialtjänsten med min dotter för 6 år sedan och precis så här som ni beskriver var det! Nya unga nyutexaminerade handläggare som slutade och nya tog över. Jättedåligt!”  ”Det var helt insane. Trycket som var där var inte av denna värld. Tunga ärenden och hela tiden en känsla av att man aldrig hann jobba igenom någonting. En kollegas ord har etsat sig fast; 'Jag gör såhär, sa han, jag väljer ett eller två fall där jag jobbar på hela vägen igenom. Resten försöker jag mest hantera. Det är en strategi för att klara jobbet.”   ”Om jag hade känt att det var möjligt att stanna, då hade jag säkert kunnat bli en jättebra socialsekreterare.”  Självfallet fungerar många socialförvaltningar runt om i landet väl men flertalet har stora problem, visar Kalibers undersökning. Och det är inte bara ett ständigt underskott på personal som många menar försvårar arbetet. Även skärpta lagar och skärpta krav på dokumentation nämns ofta som en orsak till att jobbet blir tyngre. För att förbättra skyddet för utsatta barn har ytterligare skärpningar av socialtjänstlagen gjorts. Bland andra att de som på olika sätt jobbar med barn och unga är skyldiga att lämna in en orosanmälan till socialnämnden om de får minsta lilla misstanke om att ett barn kan fara illa. Paradoxalt nog kan de här nya lagarna bidra till att många barn som är i behov av hjälp och skydd inte får det stödet. Det säger flera av de socialsekreterare som vi pratat med under arbetet med programmen. För i och med det har mängden ärenden som socialtjänsten måste hantera tilltagit rejält. Dessutom måste fallen dokumenteras på ett betydligt mer detaljrikt sätt nu jämfört med tidigare. Och det är en tidskrävande uppgift.  Pia Tham är filosofie doktor i socialt arbete och forskare vid högskolan i Gävle och hon har gjort två stora enkätundersökningar bland socialsekreterare som gör utredningar och tar emot anmälningar som gäller barn och ungdomar. Den ena genomfördes alldeles nyss och den andra för 11 år sedan. 349 socialsekreterare i Stockholms län deltog. - Enkäten innehåller drygt 180 olika frågor, de handlar om arbetsmängd, om vilket stöd man får från chefer och kollegor och om vilken andel utredningar som man är ansvarig för, säger hon. På de dryga tio år som gått mellan de bägge studierna, har socialsekreterarna fått se sitt yrke förändras. Inte minst när det handlar om hur många och långa stunder som de får sitta ner och prata med sina klienter, öga mot öga. Pia har i enkäten ställt en fråga som handlar om hur stor del av arbetstiden, på ett ungefär, som socialsekreterarna i studien använder till direktkontakt med sina klienter. - Nu har jag tyvärr inte siffrorna med mig, men det hade minskat väldigt mycket sen den förra undersökningen. Man har inte tid att ägna den tid man vill till klientsamtal. Och att dokumentationskraven ökat väldigt mycket, det berättar även cheferna. Och att det ibland kan bli absurt att man idag får ägna tid åt att skriva sådant som egentligen är ganska onödigt att skriva ner. Som bara tar extra tid. - Och det är ju egentligen det som man vill göra när man arbetar som socialsekreterare. Man vill ju ha tid för klientkontakter och tid att hjälpa människor vidare i sina liv.  Nyutexaminerade får ofta de tyngsta jobben  Pia Tham har även tittat på ålderssammansättningen bland dem som arbetade med barn- och ungdomsärenden. En tredjedel av enkätens 349 socialsekreterare var mellan 20 och 30 år, dvs relativt nybakade. - Jag har en fråga om hur länge man har jobbat på arbetsplatsen och hur länge man har jobbat i yrket sedan man examinerades och då såg jag att det var väldigt många som var nyexaminerade och som arbetade med den här typen av frågor – som ju är bland det svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Pia berättar att de nyutexaminerade ofta jobbade på arbetsplatser med många obemannade tjänster och inte sällan saknade de någon att fråga om. - Det kan ju vara väldigt allvarliga problem som anmäls, där man behöver gå in och fatta beslut, till exempel om omhändertaganden, säger hon. Ibland kan det vara akuta omhändertaganden. Det krävs ganska mycket kunskap, livserfarenhet och erfarenhet av yrket för att fatta de besluten. Det är verkligen inte lätt och det kan få stora konsekvenser för en familj eller för ett barn eller för en ungdom. Vi lämnar Pia Tham i Gävle och återvänder till Elin Franzén i Hultsfred. Hon tog sin socionomexamen för tre år sedan och har erfarenhet av att - som nyutexaminerad - redan tidigt få ta sig an även svåra ärenden, där barn och unga hamnat i allvarliga missförhållanden och har ett stort behov av hjälp. -När jag var klar med min utbildning kände jag mig inte förberedd för att börja jobba med socialtjänsten för att utbildningen inte är inriktad på det, säger Elin. Och de flesta som är nyutbildade hamnar ju faktiskt inom socialtjänsten. - Jag skulle önska att utbildningen var mer inriktad dels på själva samtalsmetodiken såklart, att lagarna får mer utrymme. Men det vore bra om den även tog upp det här med handläggning och dokumentation lite mer. Som det är nu, så är det ett väldigt stort fokus på det vetenskapliga och akademiska på utbildningen.  Blivande socionomer känner oro inför framtiden Vi rör oss vidare, till Socialhögskolan i Stockholm, och där hittar vi tre blivande socionomer - Saara Fahmy är 28 år och går termin tre av sju på socionomprogrammet. 23-åriga Ida Söderin är inne på termin fem och Lena Johansson på termin sex. De berättar att de redan under utbildningen får höra att det är en bister verklighet som de utbildar sig för.  - Det är inte kul att tänka att okej, jag tar examen och sen kanske jag inte pallar att jobba. Kommer jag att gå i väggen inom ett år? Å ena sidan känns det mörkt, å andra sidan tänker jag att det självklart finns ljusglimtar, ställen som fungerar bra. Alla som går programmet gör det för att de tror att det måste gå att göra skillnad, annars skulle man inte gå här. - I stunder av negativ inställning på utbildningen, funderar man över om det är någon som vill jobba med det här, men samtidigt är inte allt hopp släckt. Det finns en bild av att det går att få till en förändring och – helt ärligt – så tänker jag att jag kan jobba på andra platser än socialtjänsten. - Precis! Jag tror att det är många som tänker så, att finns så mycket annat som man kan arbeta med om man är socionom. Jag tror att många tänker att man jobbar ett tag inom socialtjänsten, bara för att lära sig systemet, men det är ingen plats där man tänker sig att man stannar. Det tror jag är ganska vanligt bland studenterna.  Socionomstudenter av idag får inte längre lika lång praktik som tidigare, men Saara, Ida och Lena menar att de – under utbildningen – ändå får en inblick i vilka villkor som socialsekreterare ofta arbetar under. Till exempel att de måste ägna mycket mer tid åt att dokumentera vad de gjort i varje enskilt fall. - Många av våra lärare pratar väldigt mycket om att allt utvärderas och att det tar väldigt mycket tid av arbetet, man får mycket mindre tid för utredning, man anställer allt färre, det blir allt fler ärenden. - Det här är något som vi fått höra genomgående under hela utbildningen, man läser det i forskningsrapporter och tidigare verksamma lärare berättar att det kan se ut så här. Det är helt sjukt att inget satsas på välfärden.  Ida Söderin, som för tillfället är ute på praktik på ett boende för ensamkommande barn, berättar att de där jobbar på uppdrag av socialtjänsten. Och de som arbetar där för kontinuerliga samtal med dem. Så i det arbetet finns inga direkta problem, men när hon gjort studiebesök på andra platser så har hon fått höra sådant som att socialtjänstemän ofta byts ut och hon menar att där stämmer bilden väldigt bra med den som Kaliber skildrar. - Men det är en blandad bild. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte, men det ska ju fungera jämt! I Sundsvall blir man av med underskott, lönerna höjs och ny personal anställs Att det inte jämt fungerar har Kalibers granskning tydliggjort. Men det finns också exempel på att man från politiskt håll nu försöker – och vill – göra något åt detta. Vi ska strax möta Cecilia Grefve, som för inte fullt en månad sedan tillträdde en helt nyinrättad post. Hon har fått regeringsuppdraget att arbeta som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Men först återvänder vi till Sundsvall där de haft stora problem inom socialtjänsten. Sedan dessa uppmärksammats nu under hösten har saker börjat hända i kommunen.  - Jag vill börja med att säga att det här barnet som hittades övergivet i en lägenhet, nu – tillsammans med sitt syskon – sen den dagen är i tryggt förvar i ett lugnt och fint familjehem. Det Torbjörn Stark, socialdirektör i Sundsvall, refererar till är ett litet barn som en polis fann – helt ensamt i en spjälsäng i en lägenhet. Vi berättade om det här i Kaliber, i det första programmet i serien. Efter den händelsen har kommunen nu vidtaget en rad åtgärder - Exempel på några åtgärder som redan är genomförda nu, för att förbättra situationen, det är att vi rekryterat en till enhetschef som börjar vid årsskiftet och som kan lasta av nuvarande enhetschefer och stötta medarbetarna på ett annat sätt, mer än vad de kan idag, säger Torbjörn Stark. Sedan detta meddelades på en presskonferens i förra veckan har Sundsvalls kommun även ”nollat” socialnämndens stora underskott så att de går in i 2015 helt skuldfria - och därmed slipper att strama åt budgeten för nästa års arbete inom socialtjänsten.  Vi lämnar Sundsvall och tar oss till Stockholm. På Socialdepartementet tar Cecilia Grefve emot i Socialdepartementets, för tillfället, ekande ödsliga entré. Cecilia är nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården och helt ny på en också helt ny post.  Den nya nationella samordnaren har fått bråttom Socialdepartementet ligger i centrala Stockholm, ett stenkast från regeringshuset Rosenbad. Där har statsminister Stefan Löfven just utlyst extraval. Cecilia Grefve berättar att regeringskrisen och nyvalet inte kommer att påverka hennes arbete. - Nej, mitt uppdrag är konfirmerat av både den dåvarande och den nuvarande regeringen, säger hon. Så det är dubbel säkerhet i det uppdraget, vilket jag är väldigt glad för. Och alla utsatta barn. Det är regeringen som beslutat sig för att tillsätta en nationell samordnare inom det här området för att på så vis ”stärka och stödja socialtjänsten i deras arbete med den sociala barn- och ungdomsvården”, som det står på regeringskansliets hemsida. Cecilia Grefve har jobbat med hälso- och sjukvård, familjeomsorg, äldreomsorg med mera i trettio år, de senaste som socialdirektör i Jönköpings kommun, med ansvar för bland annat socialtjänsten. Cecila säger att det som Kaliber berättat om - hur situationen inom socialtjänsten ser ut - är igenkännbar. - Tyvärr, så är det, säger hon. Jag kan bara bejaka att det stämmer och att det är alldeles precis därför som vi måste göra en kraftsamling kring den sociala barn- och ungdomsvården och lyfta upp den på olika sätt. Och jag måste säga att jag känner att det är det vi gör, socialdepartementet gör det och SKL gör det och fackföreningarna kraftsamlar också och ställer krav på åtgärder. Det känns som att det här är en väg för oss att gå framåt gemensamt. Kraftsamla för de barn vi är till för. I sitt regeringsuppdrag kommer Cecilia Grefve att besöka femtio av landets kommuner, vid två tillfällen. Där ska hon prata med socialsekreterare, chefer, politiker, barn med flera, för att samla in erfarenheter och ta reda på vilka svårigheter som socialtjänsten har att tampas med i respektive kommun. - Det är ett rätt omfattande besöksarbete, säger hon.        Cecilia Grefve kommer till det nya jobbet direkt från den sociala barn- och ungdomsvården i Jönköpings kommun och därifrån har hon konkreta upplevelser av krisen inom socialtjänsten. - Jag har direkt erfarenhet av personalrörligheten och att man söker sig ifrån den direkta myndighetsutövningen, till andra uppdrag i socialtjänsten. Jag har precis också fått anlita bemanningsföretag för att lösa situationerna. Det som Cecila Grefve talar om nu – att hyra in personal från bemanningsföretag för att försöka få socialtjänsten för barn och unga fungera – har blivit allt vanligare.  ”Stafettsocionomer” kallas de ibland. Akademikerförbundet SSR är oroade över utvecklingen. De har gjort en enkät bland landets kommuner. Alla deltog inte men utifrån resultatet gör SSR själva bedömningen att sju av tio kommuner i landet har använt sig av bemanningsföretag för barn- och ungdomsvård. Åsikterna om lösningen med inhyrd personal tycks gå isär. En del ser det som positivt, att det avlastar den ordinarie personalen. Andra menar att det är dyrt och tär på kommunernas ofta redan strama budgetar. Akademikerförbundet varnar för bristande kontinuitet. Att ärenden inte följs upp som de ska när de hela tiden överlämnas till nya personer. Det för oss tillbaka till det här med dokumentation – det som många inom socialtjänsten ofta återkommer till. De upplever pappersarbetet som ett stort hinder för att kunna ge utsatta barn och unga den tid och hjälp som de behöver. - När gäller administration då är det så att det administreras och dokumenteras jättemycket, berättar Cecilia Grefve. Det florerar siffror om att mellan 75-80 procent av socialsekreterarnas arbetstid går åt till dokumentation. - Det är också spännande att se om man inom ramen för det här uppdraget kan göra en mätning av dokumentationen. Men också se när är det gott nog med dokumentation. Om siffrorna stämmer, att 75-80 procent av socialsekreterarnas tid går åt till att dokumentera, då är frågan om Cecilia Grefves arbete - som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården - faktiskt skulle kunna leda till att man omformulerar socialtjänstens uppdrag så att socialsekreterarna inte behöver dokumentera lika mycket som nu. - Ibland sätter man detta mot det sociala arbetet, alltså hantverket, säger hon. Att mötet med de som vi är till för får stå tillbaka. Jag tänker att vi måste att lyfta upp den här frågeställningen inom ramen för det här uppdraget. - Men det finns också en rädsla, man vill ha ryggen fri och dokumenterar därför mer. Även det vill vi lyfta upp, den här rädslan för att göra fel. Telefonen ringer hos Cecilia Grefve. Det är dags att återgå till arbetet och ta tag i alla högar av handlingar som hon raskt behöver sätta sig in i nu, i och med jobbet som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Hon har fått lite mer bråttom nämligen. På grund av att krisen i socialtjänsten uppmärksammats och väckt så starka känslor, har även det politiska trycket ökat och hennes uppdragsgivare vill nu få en tätare inblick i vad kommunerna i landet berättar om. - Detta uppdrag ska redovisas i sin slutform i april 2017. Men eftersom läget är som det är, har ansvarig minister bett att få återkoppling var tredje månad. Just med tanke på om det finns något som man kan göra omgående från nationellt håll och på så sätt stödja kommunerna. Det är en hög ambition och stort intresse av att kunna ge stöd. Inte bara granska, utan ge stöd. Producent: Helene Almqvist Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

Stormen är det första programmet av två i Sten Björnulfsons nya serie om det stora mötet mellan persisk och indisk musik och kultur, mellan hinduism och islam i Nordindien. Programmet är en berättelse i musik och ord om ett stort och dramatiskt skeende i Indisk historia. Här hör vi musik av Indiens stora mästare, Nikhil Banerjee, Bhimsen Joshi, Sulochana Brahaspati, Kumar Gandharva och många andra. Norra Indien utsattes från 1100 talet och framåt för återkommande invasioner av muslimer och mongoler. Det var en tid fylld av förödande krig och härjningar men som också förde med sig starka positiva impulser. Med muslimernas intåg från Persien och Afghanistan uppstod nya musikaliska former på den norra delen av den Indiska subkontinenten. Khayal, Thumri, Ghazel och Qawali är några andra av de musikaliska former som föddes ur den oerhört kreativa mylla som mötet mellan de två kulturerna skapade. Gemensamt för alla dessa musikformer och stilar är att de tillsammans bildar den klassiska och halvklassiska nordindiska musiken som utövas idag. Det är en tradition som på inget sätt är stillastående, utan har under de senaste hundra åren befunnit sig i en stark konstnärlig utveckling. De muslimska invasionerna kom att styra det indiska samhället, kultur och historia i en ny riktning.  De tidigare hinduiska och buddhistiska trosriktningarna var inte längre de ensamt dominerande. Islam hade kommit för att stanna. Det vi idag skulle kalla klassisk indisk musik utövades i det gamla hindusamhället i de hinduiska templen som en andlig tillbedjan. För muslimerna var detta helt främmande eftersom musik i moskén är förbjuden i islam. Med tiden växte i Indien en hovmusik fram vid de muslimska härskarnas herresäten. Musikern, poeten och den mångbegåvade renässansmänniskan Amir Khusro var på tolvhundratalet en tidig exponent för det fruktbara mötet mellan persisk och indisk kultur. Han komponerade kvällsragan Yaman som är en av de mest spelade ragorna idag. Han konstruerade även föregångaren till sitaren. Paradoxalt nog kom den stora konstnärliga blomningen i den klassiska nordindiska musiken att följa med Timur Lenks ättling Baburs invasion från Persien och Afghanistan. Efter att till slut ha besegrat sultanen av Delhi 1526 grundade Babur Stormogulriket norra Indien, ett av dåtidens största och mest lysande välden. Mogulkejsarna var stora mecenater av musik, litteratur, konst och kultur. Här möttes två konstarter med starka rötter i två olika traditioner varandra, Den klassiska persiska poesin och den klassiska nordindiska musiken. Man kan säga att om perserna gick segrande fram på slagfältet och i poesin så vann indierna det stora slaget om musiken. (Repris från april 2012) Två P2 Dokumentärer om nord-indisk musik av Sten Björnulfson

Om Gaza-kriget, som alla vann. Hamas, Netanyahu och de arabiska grannarna har stärkt sina positioner. Men hur gick det för freden? Följ med till Gaza, och hör ansjovisfiskare, jordbrukare och barnfamiljer om livet i ett land där kriget blivit vardag. Hör också röster från Jerusalem, Doha och Washington om den nya ordningen i Mellanöstern - en ordning där en långsiktig fred är mer avlägsen än någonsin. Det råder segerstämning bland Gazas islamister. I fredags var ytterligare en triumfens dag för Hamas, när den terrorstämplade organisationens ledare, Khaled Mashaal återvände till palestinsk mark för första gången sedan 1967. Syftet med hans återvändande är Hamas 25-årsjubiléeum, som firas med massmöten och militärparader i helgen. Anledningen att han kunde besöka Gaza var kriget i november, förklarade Mashaal i ett tal strax efter ankomsten. Han förklarade stolt att Hamas vunnit det åtta dagar långa kriget, trots att det ju faktiskt aldrig blev någon fred utan bara en fragil vapenvila. Men att både Hamas och andra militanta grupper i Gaza ser kriget som en propagandaseger, det stod klart för Kristian Åström när han i veckan besökte Gaza. Stora delar av Hamas ledarskap lever idag i exil utanför Gaza. Många av ledarna bor i Kairo, och Khaled Mashaal själv bor i Doha, i den lilla gulfstaten Qatar. Och trots att Gaza lite slentrianmässigt brukar kallas för världens största utomhusfängelse - invånarna kommer ju inte därifrån - så är omvärlden idag väldigt närvarande inne i Gaza. Här syns tydliga spår av de dramatiska politiska omvälvningar som hänt i Mellanöstern under den arabiska våren. När Gazaborna firade vapenvilan den 22 november så kunde man se plakat, skyltar och banderoller som tackade den gamla vapendragaren Iran, men också betonade stödet från nyfunna vänner, som president Morsi i Egypten å Emiren av Qatar. Och just Qatar är väldigt närvarande i Gaza. Den lilla gulfstaten i persiska viken har plöjt ner miljoner dollar till skolor, fiskeutrustning och infrastruktur i Gaza. Emiren, hamad bin Khalifa al-Thani, var det första statsöverhuvudet som besökte ett hamaskontrollerat Gaza, när han kom dit i oktober, strax innan kriget mellan Israel å Hamas. Qatar är definitivt ett av de länder som vunnit på det senaste kriget i Gaza. Det konstaterar Mehran Kamrava, professor i statsvetenskap vid Georgetownuniversitetet i Qatars huvudstad Doha, där Konflikts Lotten Collin nådde honom. Paradoxalt nog så upplever sig även Israel som vinnare i kriget. Premiärminister Netanyahu har precis som Egyptens Morsi, Emiren av Qatar och inte minst Hamas ledarskikt kunnat plocka poäng på kriget och den efterföljande vapenvilan. Det hävdar Yossi Klein Hallevi, forskare på tankesmedjan Hartman Institute en framträdande röst inom den konservativa falangen som står nära det i Israel styrande Likudpartiet. Kristian Åström träffade honom i Jerusalem. Det verkar, trots att Israel och Hamas faktiskt förhandlat indirekt med varandra i samband med den senaste vapenvilan, inte vara någon som idag tror att en fredsprocess i dagsläget är möjlig. Så vad skulle egentligen krävas för att få till stånd en mer varaktig fredsuppgörelse? De flesta brukar hävda att ett land mer än andra har svaret på den frågan i sin hand: Israels viktigaste allierade, USA. USA ger varje år flera miljarder dollar i militärt bistånd till Israel, men också till Morsi i Egypten. Faktum är att det finns amerikanska militärinstallationer kors och tvärs över hela Mellanöstern, bland annat i just Qatar, och USA har nära samarbete med så gott som alla viktiga länder i regionen, med det uppenbara undantaget Iran. Med så många allianser, kontakter och påtryckningsmedel vore det väl bara naturligt att om någon ska kunna pressa Israeler och palestinier att sluta fred, så är det USA. För att förstå hur Washington utvärderat det senaste kriget så ringde Konflikts Ivar Ekman upp Aaron Miller på Woodrow Wilson-centret i Washington. Miller var länge var en central rådgivare åt amerikanska regeringar i just Mellanösternkonflikten, och har förhandlat med såväl israeler som palestinier under både Bill Clinton och George W Bush. Men när fokus i omvärlden hamnar på storpolitiska vinster och förluster, och vilka nya allianser som bildats eller förstärkts under det senaste kriget, är det lätt att glömma att Gaza samtidigt är en plats som 1,7 miljoner Gaza-bor kallar sitt hem - en plats där vanliga människor försöker leva vanliga liv så gott det går, även om kriget hela tiden finns närvarande. Det berättade bönder, fiskare och barnfamiljer för Kristian Åström. Programledare: Ivar Ekman Producent: Lotten Collin

Under efterkrigstiden växte det svenska folkhemmet fram, ett folkhem som byggde på kollektivism och solidaritet. Paradoxalt nog skedde det samtidigt som Sverige blev ett bilsamhälle, vars främsta transportsätt ju är bilen, individualismens ikon. Än idag trängs bilarna i innerstäderna trots att det ofta går både snabbare och lättare att åka buss eller spårvagn. David Jansson är kulturgeograf vid Uppsala universitet och i ett nytt forskningsprojekt undersöker han vilken roll bilen spelat för svenskarna och i skapandet av det moderna Sverige. Han funderar på om svenskarna kanske har haft ett extra stort behov av en fredad, privat zon, om bilen är den plats där vi sluppit undan kollektivet och staten. Dessutom har det blivit dags för den tredje och sista delen i serien om den svenska visan med musikvetaren Marita Rhedin vid Göteborgs universitet. I veckans avsnitt handlar det om sextiotalet, ett årtionde då visan blev både populär och politisk, med kända namn som Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. Programledare är Urban Björstadius.