Podcasts about napoleonkrigen

Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man trupper ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget och infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71. Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Eylau den 8 februari 1807 blev intensiv och fördes mer än vanligt med bajonetter i handgemäng. Snöfallet minskade sikten. Musköterna misstände. Fingrarna stelnade i kölden. Att överhuvudtaget ladda vapnen var mycket svårt. Ett franskt regemente, det 14:e regementet, som desperat formerade kvadrat för att försvara sig mejades ner fullständigt.Slaget vid Eylau kunde ha slutat i ett franskt nederlag, Napoleons första, om inte ett hänsynslöst kavallerianfall som kostade 1 500 stupade inom några minuter räddade situationen och tryckte tillbaka ryssarna. Förlusterna i döda översteg vad som var rimligt. En tredjedel av den franska armén stupade eller sårades. En av de franska befälhavarna, Ney, utbrast: ”Vilken massaker. Och utan resultat”.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden beskriver och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest katastrofala slagen under Napoleonkrigen – vinterslaget vid Eylau. Den ryska armén överraskade fransmännen i norra Tyskland mitt i vintern när Napoleon slagit sig till ro och gått i vinterkvarter. Napoleon beslutade att anfalla den ryska armén under generalen Bennigsen trots att han var numerärt underlägsen.Slaget är inte bara intressant på grund av sin brutalitet och speciella karaktär till följd av de mycket svåra vinterförhållandena. Det är även exempel på Napoleons propaganda och till och med förnekelse. I de kommunikéer som gick ut efter slaget återgavs förlustsiffror som angav förluster som var nästan tio gånger mindre än de verkliga förlusterna. Napoleon var skicklig på att kontrollera den information som sändes ut till omvärlden, men i detta fall handlade det om någonting mer. Det finns anledning att tror att han medvetet försökte förtränga det faktum att slaget var en katastrof och att det var hans beslut att anfalla som var orsaken till denna katastrof. Den franske kejsaren trodde på sina egna lögner.Bild: Napoleon på fältet Eylauav Antoine-Jean Gros, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Varför hoppar vi som grodor vid midsommar till tonerna av en fransk kampsång från Napoleonkrigen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dick Harrison tar sats för årets lyssnarfrågemarathon där han reder ut bland portugisiska upptäcktsfärder och vikingatåg, om slaget vid Hastings och hur man ristar blodörn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hur kommer det sig att vi hoppar runt som små grodor till tonerna av en fransk kampsång från Napoleonkrigen? Och vad hade hänt om Vilhelm Erövraren inte vunnit slaget vid Hastings? Mängder av frågor strömmar in till Sveriges Radios egen historiska lyssnarfrågeguru och i dagens program springer historieprofessorn Dick Harrison ett långlopp från vikingatida avrättningsmetoder via Mora stenar till den gamla portugisiska kolonin São Tomé och Principe.

Unionsupplösningen år 1905 mellan Sverige och Norge genomfördes fredligt trots att det fanns grupper som förespråkade att unionen skulle hållas samman med våld. En viss bitterheten på den svenska sidan handlade mer om hur norrmännen frigjort sig än självständigheten i sig.Den åldrande svenska monarken Oscar II, som pratade norska, tog mycket illa vid sig av hur norrmännen frigjorde sig från unionen, som skapades av hans farfar Karl XIV Johan 1814 som kompensation för det förlorade Finland.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola om unionen mellan Sverige och Norge som varade i nästan ett sekel.Unionen mellan Norge och Sverige fick aldrig den betydelse om Karl XIV Johan hoppades på när han med stormakternas godkännande tog Norge från Danmark i sluttampen av Napoleonkrigen. Norrmännen hade redan skapat en egen grundlag den 17 maj 1814 när Sverige med vapenmakt tvingade Norge att gå i union med Sverige i det som är Sveriges senaste krig.Unionen var en personalunion där Norge och Sverige fortsatte som två länder med egna lagar och gränser, men samma kung. Men ganska snart kom det att börja gnissla i relationerna mellan norrmännen och svenskarna. En rad politiska kriser kom att leda fram till att det norska parlamentet ensidigt sade upp unionen den 7 juni 1905, något som svenskarna inte accepterade. Men efter utdragna förhandlingar i Karlstad kunde länderna skiljas åt utan våld.Lyssna också på Napoleons marskalk som räddade Sverige.Bild: Folksamling vid Rosendals slott med anledning av Unionskrisen 1905 för att visa sitt stöd för den svenska kungen Oscar II. FOTOGRAF: Okänd. BILDNUMMER: Fa 50736 Stadsmuseet i Stockholm.Musik: ”Folkevise” av Edvard Grieg, inspelad av Constantin Stephan, piano, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sveriges sista krig inleddes den 26 juli 1814 när den svenska örlogsflottan och skärgårdsflottan avseglade mot Norge. Fyra dagar senare gick den svenska armén över den norska gränsen med Fredriksten som ett första mål.Kronprinsen Karl Johan ledde operationen med syftet att kuva norrmännen som inte accepterade att Norge blev en del av Sverige i enlighet med Kieltraktatet mellan Sverige och Danmark. Det är nu det moderna Norden tar sin form.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt som är professor i historia vid Umeå universitet.Reaktionerna i Norge på Kielfreden den 14 januari 1814 var starka och omedelbara. Norska nationalister, främst företrädda av ämbetsmän och officerare, vägrade att bli en del av Sverige. Denna motståndsrörelse kulminerade i antagandet av den norska konstitutionen, Eidsvollförfattningen, den 17 maj 1814 och valet av den danska kronprinsen Christian Fredrik till norsk kung. Eidsvollförfattningen var vid tiden den mest radikala konstitution i världen, inspirerad av den amerikanska och franska revolutionen.Men den svenska kronprinsen Karl Johan, född Jean Baptiste Bernadotte, accepterade inte att hans byte från Napoleonkrigen skulle gå förlorat. Under ledning av Karl Johan svarade Sverige genom att anfalla Norge. Den svenska armén var överlägsen i antal, utrustning och träning, och ledningen av Karl Johan var avgörande.Fälttåget mot Norge 1814 bestod av en serie strider där svenska styrkor var numerärt överlägsna, bättre utrustade och mer vältränade än de norska. Svenskarna genomförde en serie attacker från havet, vilket inkluderade ockupationen av Hvaleröarna följt av en framgångsrik belägring av Fredriksten fästning nära Halden.Antalet döda slutade med runt 400 man på varje sida. Karl Johan insåg att han inte kunde dränka Norge i blod om han senare skulle kunna regera över de frihetstörstande norrmännen.Den 3 augusti 1814 utspelade sig Slaget vid Fredrikstad, en av de mest avgörande drabbningarna under det svensk-norska kriget. Under belägringen hade garnisonen i Fredrikstens fästning en styrka på mellan 1,400 och 1,800 man. Dessa var väl medvetna om att vägen till Oslo skulle öppnas om fästningen föll. Den strategiska betydelsen av fästningen var enorm, inte bara för krigets utfall utan även för kontrollen över regionen.Svenska styrkor hade etablerat kontroll över ön Kråkerøy och upprättat en artilleriposition på dess norra del, vilket gav dem strategisk överlägsenhet mot Fredrikstad. Denna operation involverade landstigning av 4 000 soldater och 500 sjömän, vilket markerade en intensiv fas i konflikten.En annan betydande händelse var Slaget vid Kjölbergs bro, som ägde rum den 14 augusti 1814. Denna strid representerade den sista krigsdagen i svensk militärhistoria och slutade med en svensk seger. Detta ledde till vapenvila och påbörjade de förhandlingar som föregick Mosskonventionen.Mosskonventionen, undertecknad den 14 augusti 1814, avslutade formellt det militära engagemanget och ledde till att Norge tvingades in i en union med Sverige, men fick behålla sin konstitution och sina egna institutioner, inklusive Stortinget, med undantag för de delar som berörde utrikespolitiken. Bild: Eidsvoll riksraad 1814 målad av Oscar Wergeland 1885Musik: Passacaille Passacaglia Bwv 582 Abstract Orchestral Version av bzur, Storyblocks Audio.Lyssna också på Napoleonkrigen I 1803-1809: Imperiebygget.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anders Gustav Klosterberg följde med den svenska armén som battaljonspredikant under Napoleonkrigen. I sin dagbok beskriver han krigets vardag – långa marscher, stora fältslag och fruktlösa försök att hitta mat och dryck. Nu har dagboken givits ut. Vad kan vi lära oss idag av Klosterbergs vittnesmål från fälttåget? Henrik Höjer intervjuar Åsa Karlsson.

Dags för en miniserie om kriget 1812 mot Storbritannien. Det kommer att handla om Napoleonkrigen, neutralitet, handel, kidnappning av sjömän, handelsblockader, Kvasikriget med Frankrike, Jays fördrag, att behärska hav och land, Orders-in-council och Berlin- och Milandekreten. Prenumerera: Glöm inte att prenumerera på podcasten! Betyg: Ge gärna podden betyg på iTunes!Följ podden: Facebook (facebook.com/stjarnbaneret), twitter (@stjarnbaneret), Instagram (@stjarnbaneret)Kontakt: stjarnbaneret@gmail.comBild: En målning som föreställer hur det amerikanska skeppet USS Constellation strider mot det franska skeppet L´Insurgente under det så kallade Kvasikriget mot Frankrike i feb 1799. Källa: WikipediaLitteratur:- Empire of Liberty, Gordon Wood- 1812 The war that forged a nation, Walter Borneman- The war of 1812: Conflict for a continent, J.C.A Stagg- The war of 1812: A forgotten conflict, Donald Hickey- Unshackling America: How the war of 1812 truly ended the American revolution, Willard Randall Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jane Austens romaner rymmer långt mer än baler och lantlig idyll. Inte minst den sista, oavslutade romanen "Sanditon" speglar kolonialism, slavarbete och kapitalism, konstaterar Anna Lundvik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter en tids sjukdom känner sig författaren Jane Austen bättre. Så pass bra att hon den 27 januari 1817 inleder en ny roman. Med vass penna arbetar hon på det som ska bli "Sanditon", en satir över ängsliga hypokondriker och ett England i oåterkallelig förvandling.I ett brev några år tidigare hade hon förklarat att det man behöver för en bra roman är tre eller fyra familjer på landet. Många förknippar också hennes verk med en pittoresk, lantlig överklassidyll med baler, vackra klänningar och nybadade friare.Vilket också är vad som gjort hennes fiktion till en så lyckad filmisk tillflyktsort. Mer som konsumenter än läsare kan vi idag försvinna in i ett ändlöst strömmande förflutet. Vi får just det vi vill ha: sagor som är frånkopplade världens oro, eller fyllda av feministisk och antirasistisk kraft.Men i själva verket tar sig den oroliga omvärlden, politiken och de ekonomiska realiteterna in även i den avlägsna landsbygd Austen porträtterar. För hon lever under en tid av krig och oroligheter. Två år tidigare, den 18 juni 1815, hade britterna triumferat i slaget vid Waterloo. Efter år av strider om maktbalansen i Europa var Napoleon äntligen besegrad och världens nionde största ö tog stolt på sig rollen som en ledande världsmakt.Många hade trott att freden med Frankrike skulle ge ökat välstånd, men istället väntade en ekonomisk depression. Skördarna slog fel och när den internationella handeln tog fart igen föll priset på grödor. Många bönder hade tagit lån för att investera i ny teknik, nu gick de i konkurs. Bankerna de hade lånat av följde strax deras exempel. Och året därpå blev ännu värre: ett vulkanutbrott i Indonesien gjorde att himlen förmörkades och sommaren uteblev. Människor dog i svält. De fattiga gjorde uppror.England befann sig i en identitetskris. Man var på väg från en lantbruksekonomi till en spekulations- och serviceekonomi. Samtidigt kom en stor del av landets inkomster från kolonierna, och de omänskliga förhållandena där väckte missnöje. Slavhandeln hade förbjudits 1807, men slavarbete pågick fortfarande. Allt detta avspeglas i "Sanditon". Och den begynnande kapitalismen framställs som både komisk och oroande. När berättelsen börjar har den optimistiska Mr Parker hyrt ut sitt vackert belägna lantgods som ägts i generationer. Med sin familj har han flyttat till kusten och hoppas kunna förvandla ett gammalt fiskeläge till en fashionabel kurort. Men det är ont om gäster.Det första som händer är att Mr och Mrs Parker letar efter en läkare att anställa, när deras vagn välter och Mr Parker stukar foten. Till deras undsättning kommer då den bakåtsträvande lantbrukaren Mr Heywood, som vänligt tar emot paret i sitt hem. Stukningen visar sig kunna lösas med hemgjort förband och vila.De två männens sinnelag framträder här som symboler för det gamla och det nya. Vid den stukade Mr Parkers sida verkar Mr Heywood rådig, och han varnar illavarslande för att det inte finns tillräckligt med förmögna gäster för nya kurorter. Men Mr Parker är lika ihärdigt, nästan rörande, förhoppningsfull i sin entreprenörsanda. För att locka turister vill han bygga ett trendigt halvmåneformat byggnadskomplex och ge det namnet Waterloo Crescent. För honom är fältslaget ett fenomen han kan sälja. Ja, Mr Parker är beredd att kapitalisera på precis allt: historien; naturen; havet; den friska havsluften; inte minst människors förhoppningar om att allt det här ska göra dem friska från sina mer eller mindre påhittade åkommor. Och Mr Parkers stilige bror, om han bara behagade komma dit, skulle kunna locka till sig familjer med ”söta döttrar” som är på jakt efter friare.Mr Parker och hans kompanjon Lady Denham väntar också på resenärer från ett annat håll: Västindien. För Mr Parker och Lady Denham, en kassastadd men snål änka som investerat i kurorten, är ”Västindien” en symbol för en enorm förmögenhet, som bara underförstått har tjänats ihop genom att exploatera slavarbetare. Lady Denham befarar att västindierna kommer att driva upp priserna. Men Mr Parker invänder: om det skulle hända kommer det vara de som tjänar på det.Jane Austen berör imperialismen i flera romaner, där en stor kärlek kan vara hjälte i Napoleonkrigen eller ett lantgods vara beroende av inkomster från plantager. Det är som en antydan om att alla, genom ekonomins kretslopp, är beroende av kolonierna, oavsett om man har en direkt koppling till dem eller inte.Så dyker resenären från andra sidan Atlanten upp och visar sig vara bara en ensam flicka, en sjuttonårig arvtagerska med klen hälsa vid namn Miss Lambe. Austen låter läsaren förstå att hon stammar från både kolonisatörer och slavar. Denna dubbelhet är viktig. Miss Lambe är på samma gång engelsk och främmande. Hon påminner om samhällets allra mest utsatta, samtidigt som hon befinner sig i det ekonomiska toppskiktet.Miss Lambe ger kropp åt både det gamla och det nya England, precis som flera av de andra personerna. För de kan inte placeras in i avgränsade kategorier. Bonden Mr Heywood åker exempelvis till London för att hämta ut vinsten på sina investeringar, medan entreprenören Mr Parker härstammar från ett lantgods. Och Lady Denham, vars bakgrund är ytterst komplex, intar en maktposition som kvinnor sällan hade. Nu ser hon Miss Lambe som ett lätt byte för den fattige unge man som ärvt hennes makes titel.Vad ville Jane Austen säga med detta? Var hon på väg mot en djupare kritik av slaveriet? Strax efter att Miss Lambe dykt upp i "Sanditon" och innan hon hunnit yttra ett ord tar romanfragmentet slut. Halvvägs in i kapitel tolv, den 18 mars 1817, var hon tvungen att avbryta arbetet. Hon dog den 18 juli, 41 år gammal. Många har ändå läst den kvarlämnade romaninledningen som ett förespråkande för den gamla tidens sätt. Mr Heywood framstår ju som en idealfigur vid sidan om den överilade Mr Parker. Men frågan är om det stämmer. Bönderna hade trots allt en avgörande roll i den ekonomiska krisen. Och Austen tycks ju noga med att inte skapa motsatser, utan tvärtom framhäva ambivalensen i romangestalternas positioner. I hennes föregående roman "Övertalning" blir hjältinnan dessutom lycklig just genom att ta avstånd från det förflutna.Jane Austen befinner sig på en ö, placerar handlingen vid dess rand, och vänder blicken utåt. Nationen, det vet hon, är inte isolerad. Och oavsett hur man tror eller önskar att romanen skulle ha slutat, tycks Miss Lambe vara Austens bevis på att idén om ett gammalt enkelt England inte längre är möjlig. Det brittiska imperiets brott är oåterkalleligt. Ett nytt England söker sin form – då som nu.Anna Lundvik, litteraturkritiker och redaktör för Lyrikvännen LitteraturJane Austen. Lady Susan, The Watsons and Sanditon. Oxford World's Classics. 2021.Emma J. Clery. ”Conversation on Political Economy in Sanditon”. Persuasions Vol. 38 No. 2. 2018. James M. Morris. ”Austen's Cosmopolitanism: Women and the World in Austen's Fiction” Women's Writing 27. 2020 p. 234-252. Nancy Marck Cantwell. ”Fleecing Miss Lambe: Exploitation, Tourism and the New National Narrative in Sanditon” Persuasions Vol 41 No 2. 2021. Sarah Salih. ”The Silence of Miss Lambe: Sanditon and Contextual Fictions of ”Race” in the Abolition Era” Eighteenth Century Fiction Vol 18 No 3. 2006. pp 329-353.

I vårt mest teabooiga avsnitt hittills går vi – på vår arbetsgivare Tobias Rattfälts begäran – igenom Nelsons insatser under slaget vid Trafalgar. Vi säger alltså någonting positivt om britterna (insert: shocked pikachu face).Per håller i rodret (höhö) när han beger sig ut på djupt vatten (fniss) och beskriver ett sjöslag (det gör vi ogärna) under Napoleonkrigen (en era som vi behandlar styvmoderligt). Hans slutsats är att britterna räddade världen från obeskrivlig ondska OCH att Trafalgar är ett sjuihelvete till bra filmmanus. Mattis brummar med och lär sig saker om båtar av trä med pangar av gjutjärn.Stort tack till Tobias! Detta är hans personliga expressavsnitt.Vill du också ha ett personligt expressavsnitt? Bli då vår patreon på tier Gustav II Adolfs livvaktstyrka. Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Trots detta möttes den franska ockupationen av hårt motstånd i Spanien och på vissa håll i Italien och Sydtyskland. Det var främst på landsbygden och bland bondebefolkningen som motståndet var störst. Man gillade inte de franska försöken att förändra samhället. Medelklassen i italienska städer var däremot mer positivt inställda till fransmännen.Sakta gick utvecklingen mot en slutlig konfrontation mellan Alexanders Ryssland och Napoleons Frankrike. År 1812 bröt en stor fransk armé in i Ryssland. Inte mindre än 400 000 man marscherade mot Moskva för att en gång för alla tvinga Ryssland till underkastelse.Detta är det andra avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Napoleonkrigen.Vid Borodino i september bjöd ryssarna hårt motstånd, men fransmännen tog slutligen Moskva. Men Napoleon kunde inte komma åt den ryska armén. Ryssarna backade undan och lät kylan och den brända jordens taktik slita ner den franska armén. Fälttåget blev en katastrof för Napoleon. I början på 1813 linkade de sista resterna av hans Grand Armée tillbaka in i Ostpreussen.Omgående samlades en ny allians mot Napoleon. En av de ledande krafterna var den före detta franske marskalken Bernadotte – sedan 1810 svensk kronprins. Tre arméer ringade in Napoleon vid Leipzig och besegrade honom i det största slaget under kriget som pågick fyra dagar i oktober 1813. Napoleon undslapp med en del av armén till Frankrike men tvingades i april 1814 abdikera och förvisades till den lilla ön Elba.De allierade inledde den stora fredskonferensen – Wienkongressen. Knappt hade gränserna reglerats och ordningen efter årtionden återställts innan budet om Napoleons återkomst nådde de församlade ledarna i Wien. Napoleon hade i mars 1815 undkommit från Elba och inledde hundra nya dagar vid makten. Den nya franska armén som i all hast stampades fram besegrades slutligen av brittiska och preussiska styrkor som i ilmarsch sattes in mot den franske kejsaren vid Waterloo den 18 juni 1815. Detta blev det definitiva slutet för Napoleon. Han fångades och sattes på ön St Helena i Atlanten.Slutligen fick Europa fred. Alla förändringar kunde inte återställas av Wienkongressen även om det fanns ett tydligt antirevolutionärt budskap i fredens slutdokument. De gamla kungadynastierna återinsattes på tronerna med ett egentligt undantag: Bernadotte fick behålla sin ställning som kronprins av Sverige. För Norden innebar Napoleonkrigens slut att embryot till fyra självständiga nationella identiteter skapades. Sverige och Danmark var stympade, men Norge hade fått en egen författning även om man befann sig i en påtvingad union med Sverige. Finland nådde en viss autonomi som storfurstendöme inom det ryska imperiet. Hundra år senare vann Norge 1905 och Finland 1917 sin självständighet, men det hade andra förklaringar.Bild: Napoleon och resterna av la grande armée på reträtt efter det ryska fälttåget. Målning av Adolph Northen ca 1850, Public Domain.Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.Lyssna också på Jacob Walter och katastrofen i Ryssland 1812.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbade 400 000 soldater samman i det stora folkslaget vid Leipzig. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.Fyra arméer med soldater från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige anföll från tre håll. I norr attackerade Nordarmén under den svenske kronprinsen Karl Johan. Slaget blev ett katastrofalt franskt nederlag och ledde till Napoleons abdikation i april 1814.I denna nymixade repris tar sig Militärhistoriepodden denna gång an det som måste betraktas som Napoleonkrigens avgörande strid. Historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved tar lyssnarna med i utvecklingen från Napoleons nederlag i Ryssland 1812 till den slutliga katastrofen för den franske kejsaren vid Leipzig. Detta var det avgörande momentet i Napoleonkrigen. Waterloo-slaget två år senare bekräftade bara det som stod klart i Leipzig i oktober 1813: Napoleon och Frankrike var besegrat efter årtionden av krig.I berättelsen om slaget vid Leipzig spelar den svenske kronprinsen Karl Johan en framträdande roll. Eftersom han var före detta fransk fältmarskalk och väl förtrogen med hur Napoleon tänkte fick han ett stort inflytande över den operationsplan som ledde till inringningen av de franska styrkorna vid Leipzig. Men Karl Johan var inte nödvändigtvis populär bland alla på den allierade sidan. Han sparade slugt de svenska trupperna för att ha dem till hands för kommande insatser. Mindre delar av den svenska armén deltog aktivt i slaget inte minst det svenska beridna artilleriet under Cardell.Varför Karl Johan hade sparat de svenska trupperna blev uppenbart senare på hösten 1813. Den svenska armén marscherade norrut mot Danmark och hotade att besegra och erövra största delen av det danska kungariket. Den danske kungen tvingades i och med freden i Kiel i januari 1814 att avstå från Norge. Operationerna i Tyskland var sista gången svenska trupper deltog i ett krig på kontinenten. Karl Johans ställning som en av de allierades befälhavare var på många sätt kulmen på aktiv svensk krigspolitik i Europa.Den som vill läsa mer om slaget kan med fördel leta rätt på boken Svenska slagfält (2003) som innehåller ett kort och kärnfullt kapitel om slaget. Två böcker på engelsk som är värdefulla är Peter Hofschroers Leipzig 1813: The Battle of Nations (1993) och Frederic Nautsch Maudes The Leipzig Campagne 1813 (2013). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Napoleonkrigen 1803 till 1815 tillhör de mest omvälvande skeendena i historien. Napoleons försök att skapa ett imperium ledde till ett förödande krig som berörde stora delar av världen. Sverige förlorade också Finland till Ryssland med Napoleons goda minne.Mellan 1805 och 1807 besegrade de franska arméerna allt motstånd på kontinenten. Österrikare, ryssar och preussare fick se sig besegrade. I en serie spektakulära fälttåg och slag krossade Napoleon och hans soldater allt motstånd. Det enda Napoleon misslyckades med var att besegra den brittiska flottan.Detta är första avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Napoleonkrigen.Britterna lyckades under amiralen Nelson förgöra den förenade fransk-spanska flottan vid Trafalgar 1805. Trots denna framgång var det Napoleon som dikterade villkoren på kontinenten. År 1806 infördes blockad av brittiska varor och det tysk-romerska riket upplöstes. Sommaren 1807 träffades tsar Alexander och Napoleon i den lilla ostpreussiska gränsstaden Tilsit och förhandlade fram en fred som även innebar en uppdelning av Europa i två intressesfärer.Det franska militära systemet innebar en utveckling av krigföringen. Arméerna var indelade i självständiga divisioner och kårer. På slagfältet innebar det mindre sårbarhet. Om en division slogs ut av fienden påverkade det mindre den övriga delen av armén. Under förflyttning marscherade kårerna enskilt och kunde spridas över ett större område vilket innebar att det var enklare att hitta förnödenheter. Dessutom marscherade de franska soldaterna med minimal packning och sov i bivack eller under bar himmel. Napoleon var en mästare på att koncentrera sina trupper i rätt stund och de franska soldaterna anföll i kolonn eldade av patriotism och understödda av ett kraftfullt artilleri och kavalleri.Sverige och Danmark utsattes från 1807 för ett hårt tryck. Danmark föll för de franska hoten inte minst efter det brittiska anfallet på Köpenhamn. Sverige vägrade underordna sig och fortsatte hårdnackat att understödja britterna. I februari 1808 anföll Ryssland sydöstra Finland. Kriget blev en katastrof och innebar förlusten av Finland i freden i september 1809.Spanien ockuperades av fransmännen, som trots allt inte kunde kontrollera hela den iberiska halvön. Spanska gerillakrigare gjorde hårt motstånd understödda av brittiska soldater under hertigen av Wellington.Österrikes gjorde under intryck av de franska motgångarna i Spanien ett nytt försök att gå i krig med Napoleons Frankrike. Inledningsvis vann de österrikiska arméerna vissa framgångar, men slutligen besegrades österrikarna återigen och tvingades acceptera en ännu hårdare freden än 1805.Bild: Slaget vid Austerlitz den 2 december 1805 av François Gérard digital version producerad av Réunion des Musées Nationaux Photographic Agency, Wikipedia, Public Domain.Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.Lyssna också på Napoleons uppgång och fall i det revolutionära Frankrike.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1899 utmanade de två små boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det stora mäktiga brittiska imperiet. Det som på förhand föreföll vara avgjort blev en mycket mer utdragen och jämn kamp än vad någon hade kunnat föreställa sig.Britterna var påtagligt dåligt förberedda för att möta en motståndare med effektiva vapen och en kreativitet som det tog tre år för britterna att komma underfund med. När freden slutligen kom 1902 hade britterna mer än 200 000 man i Sydafrika och deras förluster kunde räknas till mer än 40 000 stupade och skadade.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika i imperialismens tidevarv. Boerna som utvandrat från inte minst Holland till den brittiskdominerade kapkolonin skulle under 1800-talets första årtionden kolonisera områden norr om den brittiska kolonin och grunda två Boerrepubliker.Boerna hölls samman av viljan att få bestämma över sig själv, religiös tro och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet över svarta människor. I kampen med naturen och inte minst zulunationen stärktes deras sammanhållning. Om det inte hade varit för den brittiska imperialismen och upptäckten av först diamantfyndigheter och senare guld hade boerrepublikerna nog fått vara ifred.I Kapkolonin arbetade brittiska imperialister som Cecil Rhodes för att annektera boerrepublikerna och få kontroll över diamantfyndigheterna och guldet. Boerna accepterade inte britterna som fullvärdiga medborgare. De ville till varje pris motarbeta brittiskt inflytande. Friktionerna och motsättningarna ledde 1881 till väpnade konfrontationer som boerna faktiskt vann. När saken återigen ställdes på sin spets 1899 förklarade boerna ledda av presidenten i Transvaal Paul Kruger krig och inledde anfall in på Kapkolonins territorium för att krossa den brittiska ställningen i Sydafrika.Inledningsvis kunde 30 000 boer framgångsrikt inleda belägring av brittiska städer: Kimberley, Ladysmith och Mafeking. Britterna satte direkt igång en styrkeuppbyggnad av trupper från Europa. Men de inledande försöken att snabbt krossa boerna och undsätta de belägrade städerna blev blodiga misslyckanden. En stridstaktik med täta formeringar på öppna ytor som knappast hade förändrats sedan Napoleonkrigen fick katastrofala konsekvenser. Britternas yrkesarmé led blodiga nederlag. Boerna var visserligen militärt dåligt utbildade, men vana att hantera vapen och goda ryttare. De rörliga boerkrigarna med sina högklassiga mausergevär och Kruppkanoner från Tyskland sköt bort britterna på avstånd innan de kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet och effektivitet i närstrid.I slutänden kunde boerna trots allt inte vinna kriget. Britterna tryckte in hundratusentals soldater och lärde sig sakta att hantera boernas stridstaktik. De stora slätterna och järnvägslinjerna skyddades av blockhus och taggtråd. Civilbefolkningen stängdes in i koncentrationsläger. Snart var Boerrepublikerna ockuperade och belägringarna av de brittiska städerna hävda. Boerna övergick till gerillakrigföring, men det hela var en hopplös uppgift. 1902 kom freden och boerna fick acceptera brittisk överhöghet.En bra bok på engelska är Thomas Pakenhams The Boer War som ger en hel del nya infallsvinklar. Churchill har gett ut My Early life (finns översatta till svenska) i vilken han berättar om sina upplevelser under Boerkriget.Bild: Döda britter efter slaget vid Spion Kop år 1900. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.Dessa förutsättningar, å ena sidan västerländska imperiesträvanden, å andra sidan kinesisk och japansk isolationism är grunden för de två konflikter som detta nymixade avsnitt av Militärhistoriepodden handlar om.I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I Kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.Bild: Det 98:e fotregementet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.Kriget till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.I den nymixade reprisen av avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005).Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade, inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget, infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71.Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.I den nymixade reprisen av avsnitt 26 av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Har vi äntligen hittat det perfekta ämnet? Robin får i detta avsnitt chansen att prata om Västerbotten och gamla lumparminnen från Umeå universitet samtidigt som Daniel Hermansson får ställa upp svenska och ryska soldater i formationer. Vi ska prata om sista gången (eller senast?) det var krig inom det svenska rikets gränser.Detta är den sista episoden av de händelserika finska krigen som i sin tur är en liten del av de massiva Napoleonkrigen. En liten skärva av någonting mycket större alltså. Mycket nöje!--LäslistaHårdstedt, Martin, Finska kriget 1808-1809, Prisma, Stockholm, 2006Bergström, K-G, Nöd och död: den ryska ockupationen i norr 1809, Historiska media, Lund, 2020Ericson Wolke, Lars, Svenska slagfält, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2003Hadenius, Stig, Nilsson, Torbjörn & Åselius, Gunnar, Guide till Sveriges historia, [Ny utg.], Kunskapsförl./Norstedt, Stockholm, 2000 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Unionsupplösningen år 1905 mellan Sverige och Norge genomfördes fredligt trots att det fanns grupper som förespråkade att unionen skulle hållas samman med våld. En viss bitterheten på den svenska sidan handlade mer om hur norrmännen frigjort sig än självständigheten i sig.Den åldrande svenska monarken Oscar II, som pratade norska, tog mycket illa vid sig av hur norrmännen frigjorde sig från unionen, som skapades av hans farfar Karl XIV Johan 1814 som kompensation för det förlorade Finland.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola om unionen mellan Sverige och Norge som varade i nästan ett sekel.Unionen mellan Norge och Sverige fick aldrig den betydelse om Karl XIV Johan hoppades på när han med stormakternas godkännande tog Norge från Danmark i sluttampen av Napoleonkrigen. Norrmännen hade redan skapat en egen grundlag den 17 maj 1814 när Sverige med vapenmakt tvingade Norge att gå i union med Sverige i det som är Sveriges senaste krig.Unionen var en personalunion där Norge och Sverige fortsatte som två länder med egna lagar och gränser, men samma kung. Men ganska snart kom det att börja gnissla i relationerna mellan norrmännen och svenskarna. En rad politiska kriser kom att leda fram till att det norska parlamentet ensidigt sade upp unionen den 7 juni 1905, något som svenskarna inte accepterade. Men efter utdragna förhandlingar i Karlstad kunde länderna skiljas åt utan våld.Lyssna också på Napoleons marskalk som räddade Sverige.Bild: Folksamling vid Rosendals slott med anledning av Unionskrisen 1905 för att visa sitt stöd för den svenska kungen Oscar II. FOTOGRAF: Okänd. BILDNUMMER: Fa 50736 Stadsmuseet i Stockholm.Musik: ”Folkevise” av Edvard Grieg, inspelad av Constantin Stephan, piano, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Napoleon Bonaparte är en av de mest framgångsrika härförarna i historien. Men Napoleon blev sina tidiga framgångars fånge – hans fåfänga klarade inte av att förhandla fram fred ur ett underläge. Och i längden kunde hans Grand Armée inte stå emot trycket från Europas förenade stormakter.Den franska revolutionen gjorde det möjligt för den lågadlige ynglingen från Korsika att bli general som 30-åring och två år senare chef för inrikesarmén.I reprisen av det nymixade avsnitt 75 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet och författare till boken Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen.Napoleon var på många sätt briljant med ett stort intresse för vetenskap och matematik. Han förändrade krigsföringen med sina värnpliktsarméer och snabba truppförflyttningar. Han kunde arbeta dygnet runt och förberedde sina fälttåg minutiöst.Till sin hjälp hade han den första värnpliktsarmén som kunde skriva ut hundratusentals män som många var antända av den revolutionära gnistan. Samtidigt förstod Napoleon betydelsen av att höja moralen bland sina män genom tal, belöningar och straff. När Napoleon tog den politiska makten gjorde han med den armé i ryggen som han själv skapat.Napoleons arméer kom att dominera den europeiska kontinenten under 1800-talets första decennium med Storbritannien som den främsta fienden. Under Napoleons regim, först som förste konsul och senare som kejsare, befanns sig Frankrike i ständigt krig mot växlade stormaktskoalitioner. I Revolutionskrigen från år 1792 till freden i Amiens 1802 och under Napoleonkrigen från 1803 till år 1815 stod i princip Frankrike ensamt mot resten av Europas stormakter.Det katastrofala fälttåget i Ryssland år 1812 vände på krigslyckan. Dessutom lärde sig motståndarna av Napoleon. Det mänskliga priset för Napoleons omätliga maktambitioner har uppskattats till 1,7 miljoner sårade och döda bara i Napoleons arméer. Själv slutade han sina dagar förvisad till ön St Helene i Sydatlanten.Bild: Bonaparte vid pont d'Arcole, av Antoine-Jean Gros (ca. 1801), Louvren, Paris.Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

De engelska långbågarna och deras pilregn brukar ofta tillskrivas de engelska segrarna vid Crécy, Poitiers och Azincourt under hundraårskriget 1337-1453. Hundraårskriget utkämpades av riddarhärar förstärkta med bågskyttar och lätt utrustat fotfolk. Långbågarnas pilar tog knäcken på de franska tungt beväpnade riddarnas kavallerianfall.Ibland beskrivs segrarna som massakrer förorsakade av välriktade salvor av pilar. Men stämmer det? Vad är verklighet och myt bakom långbågarnas framgångar och betydelse?I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an historien om de engelska långbågarna. Det visar sig att Peter har egna erfarenheter av bågskytte och därför blir det en del diskussion om olika bågar. Och vad var egentligen mest effektivt: långbågen eller armborstet? Under medeltiden och tiden för hundraårskriget valde engelsmännen att satsa på att utrusta sina skyttar med långbågar medan fransmännen i större utsträckning valde armborstet. Det fanns för och nackdelar med de olika vapnen.Men det handlar inte bara om långbågar. Medeltidens krigföring hade sina särskilda kännetecken och hundraårskriget var Europas mest utdragna konflikt där feodala intressen krockade och skapade ett lågintensivt med förödande krig utkämpat i dåtidens största västeuropeiska rike Frankrike.Arméerna var relativt små och kärnan utgjordes av det tungt utrustade riddarkavalleriet. Kriget fördes århundradena efter korstågstiden då riddarhärar i omgångar försökte återta och etablera ett rike i Palestina.Långbågarna är en del av historien om krigföringens utveckling i Västeuropa som innebar inte bara nytt uppträdandet på slagfältet och nya vapen utan även en förändring av krigets förutsättningar. Europa var under medeltiden styrt av furstar med begränsad makt och resurser. Krigföring var i många avseenden tämligen outvecklad om man jämför med antiken och vad som komma skulle under århundradena fram till Napoleonkrigen.Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sveaborgs kapitulation i maj 1808 mitt under kriget mot Ryssland är ett av de mest kända historiemoraliska problemen i svensk historia. Kommendanten Cronstedts kapitulation är ett mysterium ända in i modern tid. I enlighet med den svenska krigsplanen sattes en stark garnison in på Sveaborg utanför Helsingfors och fältarmén retirerade mot norr. Tanken var att när våren kom inleda ett motanfall med Sveaborg som brohuvud i södra Finland. Det blev aldrig så. Fästningen kapitulerade i maj 1808. Ansvarig för beslutet var kommendanten Carl Olof Cronstedt som genom kapitulation kom att gå till historien som förrädaren på Sveaborg. I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved Sveaborgs tillkomst och betydelse som fästning i det svenska riket. Finska krigets utbrott i februari 1808 var en konsekvens av de snabba och i många fall oförutsägbara omkastningarna i det storpolitiska spelet under Napoleonkrigen. Fransmännens kejsare Napoleon och den ryske tsaren Alexanders uppgörelse i Tilsit sommaren 1807 bäddade för det ryska anfallet på Sverige som kom vårvintern 1808. Fästningen Sveaborg var på många sätt en unik skapelse med sitt havsnära läge och koppling till skärgårdsflottan som utvecklades vid samma tid. Självklart står kapitulationen och Cronstedt som person i centrum för avsnittet. Varför gav han upp? Var han köpt av ryssarna? Vilka misstag gjorde han? Var situationen hopplös? Hur ska vi bedöma hans val i efterhand? Var kapitulationen ett psykologiskt drama? Fanns det separatister på fästningen som verkade för en finsk anslutning till Ryssland? Frågorna är många. En viktig fråga är vilka konsekvenser fästningens kapitulation egentligen fick. Det går att argumentera för att kriget inte alls var avgjort på grund av fästningens kapitulation. Det fanns goda möjligheter för den svenska krigsmakten att trots förlusten av fästningen vända kriget och tvinga ut ryssarna ur Finland. I efterhand har historikerna sett lite olika på händelsen. En del har betonat att det handlade om ett förräderi. Andra har varit mer förlåtande och till och med uppfattat Cronstedts beslut som klokt och insiktsfullt. För en generation av fennomaner och finsk nationella blev kapitulationen och det svenska nederlaget 1809 som resulterade i att Finland blev ryskt någonting positivt. En början på vägen mot finsk nationell självständighet. Men det synsätt kan ifrågasättas som en grov efterkonstruktion. Lyssna också på Finska Kriget – När Sverige förlorade sin östra rikshalva och Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21 Bild: Utsikt över Sveaborg av Augustin Ehrensvärd, public domain See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbade 400 000 soldater samman i det stora folkslaget vid Leipzig. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.Fyra arméer med soldater från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige anföll från tre håll. I norr attackerade Nordarmén under den svenske kronprinsen Karl Johan. Slaget blev ett katastrofalt franskt nederlag och ledde till Napoleons abdikation i april 1814.Militärhistoriepodden tar sig denna gång an det som måste betraktas som Napoleonkrigens avgörande strid. Historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved tar lyssnarna med i utvecklingen från Napoleons nederlag i Ryssland 1812 till den slutliga katastrofen för den franske kejsaren vid Leipzig. Detta var det avgörande momentet i Napoleonkrigen. Waterloo-slaget två år senare bekräftade bara det som stod klart i Leipzig i oktober 1813: Napoleon och Frankrike var besegrat efter årtionden av krig.I berättelsen om slaget vid Leipzig spelar den svenske kronprinsen Karl Johan en framträdande roll. Eftersom han var före detta fransk fältmarskalk och väl förtrogen med hur Napoleon tänkte fick han ett stort inflytande över den operationsplan som ledde till inringningen av de franska styrkorna vid Leipzig. Men Karl Johan var inte nödvändigtvis populär bland alla på den allierade sidan. Han sparade slugt de svenska trupperna för att ha dem till hands för kommande insatser. Mindre delar av den svenska armén deltog aktivt i slaget inte minst det svenska beridna artilleriet under Cardell.Varför Karl Johan hade sparat de svenska trupperna blev uppenbart senare på hösten 1813. Den svenska armén marscherade norrut mot Danmark och hotade att besegra och erövra största delen av det danska kungariket. Den danske kungen tvingades i och med freden i Kiel i januari 1814 att avstå från Norge. Operationerna i Tyskland var sista gången svenska trupper deltog i ett krig på kontinenten. Karl Johans ställning som en av de allierades befälhavare var på många sätt kulmen på aktiv svensk krigspolitik i Europa.Den som vill läsa mer om slaget kan med fördel leta rätt på boken Svenska slagfält (2003) som innehåller ett kort och kärnfullt kapitel om slaget. Två böcker på engelsk som är värdefulla är Peter Hofschroers Leipzig 1813: The Battle of Nations (1993) och Frederic Nautsch Maudes The Leipzig Campagne 1813 (2013). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I oktober 1899 utmanade de två små boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det stora mäktiga brittiska imperiet. Det som på förhand föreföll vara avgjort blev en mycket mer utdragen och jämn kamp än vad någon hade kunnat föreställa sig.Britterna var påtagligt dåligt förberedda för att möta en motståndare med effektiva vapen och en kreativitet som det tog tre år för britterna att komma underfund med. När freden slutligen kom 1902 hade britterna mer än 200 000 man i Sydafrika och deras förluster kunde räknas till mer än 40 000 stupade och skadade.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika i imperialismens tidevarv. Boerna som utvandrat från inte minst Holland till den brittiskdominerade kapkolonin skulle under 1800-talets första årtionden kolonisera områden norr om den brittiska kolonin och grunda två Boerrepubliker.Boerna hölls samman av viljan att få bestämma över sig själv, religiös tro och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet över svarta människor. I kampen med naturen och inte minst zulunationen stärktes deras sammanhållning. Om det inte hade varit för den brittiska imperialismen och upptäckten av först diamantfyndigheter och senare guld hade boerrepublikerna nog fått vara ifred.I Kapkolonin arbetade brittiska imperialister som Cecil Rhodes för att annektera boerrepublikerna och få kontroll över diamantfyndigheterna och guldet. Boerna accepterade inte britterna som fullvärdiga medborgare. De ville till varje pris motarbeta brittiskt inflytande. Friktionerna och motsättningarna ledde 1881 till väpnade konfrontationer som boerna faktiskt vann. När saken återigen ställdes på sin spets 1899 förklarade boerna ledda av presidenten i Transvaal Paul Kruger krig och inledde anfall in på Kapkolonins territorium för att krossa den brittiska ställningen i Sydafrika.Inledningsvis kunde 30 000 boer framgångsrikt inleda belägring av brittiska städer: Kimberley, Ladysmith och Mafeking. Britterna satte direkt igång en styrkeuppbyggnad av trupper från Europa. Men de inledande försöken att snabbt krossa boerna och undsätta de belägrade städerna blev blodiga misslyckanden. En stridstaktik med täta formeringar på öppna ytor som knappast hade förändrats sedan Napoleonkrigen fick katastrofala konsekvenser. Britternas yrkesarmé led blodiga nederlag. Boerna var visserligen militärt dåligt utbildade, men vana att hantera vapen och goda ryttare. De rörliga boerkrigarna med sina högklassiga mausergevär och Kruppkanoner från Tyskland sköt bort britterna på avstånd innan de kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet och effektivitet i närstrid.I slutänden kunde boerna trots allt inte vinna kriget. Britterna tryckte in hundratusentals soldater och lärde sig sakta att hantera boernas stridstaktik. De stora slätterna och järnvägslinjerna skyddades av blockhus och taggtråd. Civilbefolkningen stängdes in i koncentrationsläger. Snart var Boerrepublikerna ockuperade och belägringarna av de brittiska städerna hävda. Boerna övergick till gerillakrigföring, men det hela var en hopplös uppgift. 1902 kom freden och boerna fick acceptera brittisk överhöghet.En bra bok på engelska är Thomas Pakenhams The Boer War som ger en hel del nya infallsvinklar. Churchill har gett ut My Early life (finns översatta till svenska) i vilken han berättar om sina upplevelser under Boerkriget.Bild: Döda britter efter slaget vid Spion Kop år 1900. Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.Dessa förutsättningar, å ena sidan västerländska imperiesträvanden, å andra sidan kinesisk och japansk isolationism är grunden för de två konflikter som detta avsnitt av Militärhistoriepodden handlar om.I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.Bild: Det 98:e fotregimentet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.Krigets till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005).Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den 4 juni 1621 fick Göteborg sina permanenta stadsprivilegier, avfattade på svenska och tyska i 37 paragrafer. Men Göteborg hade flera föregångare.Göteborgs historia är berättelsen om ett Sverige som ville öppna upp sig västerut. En väl befäst stad i stormaktens västligaste utpost blev en livsnödvändig för landet med stormaktsambitioner. Göteborg blev också en stad präglad av sina utländska invånare och rikedom skapad på handel.Detta är en nymixad version av avsnitt 27 av podcasten Historia Nu där Urban Lindstedt samtalar med journalisten och författaren Peter Sandberg & ekonomhistorikern och författaren Tomas Andersson som är aktuella med boken Göteborgs historia – Porten mot väst.En rad olika städer har anlagts längs Göta älv som Kungahälla, Lödöse och Nya Lödöse. Det första Göteborg som byggdes för en grupp nederländare fick stadsprivilegier 1607, men staden på Hisingen förstördes redan 1611 under Kalmarkriget. På kungen Gustav II Adolfs order började därför nutidens Göteborg att anläggas 1619 och fick stadsprivilegier 1621.Nederländare kom att prägla staden under hela 1600-talet. Och redan på 1690-talet fick staden klädestillverkning och blev en ledande stad under frihetstiden. Under 1700-talet dominerade den brittiska marknaden stadens export. Det var också i Göteborg som det extremt lönsamma Ostindiska kompaniet grundades 1731 som bedrev handel med Kina.Kontinentalblockaden under Napoleonkrigen medförde en intensiv men kort blomstring för Göteborg, som blev transithamn för den brittiska handeln på Europa. Men efter att Napoleon besegrats vid Waterloo så tömdes Göteborgs hamn från den ena till den andra dagen. Ett nytt kapitel inleddes för staden vid Göta älv. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den franska revolutionen gjorde medborgaren till ett politiskt subjekt. Och den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Det var utifrån detta krav på samtycke som pacifismen växte fram.Under alla tider har det funnits människor som bekänt sig till någon form av icke-vålds princip av moraliska skäl. Ibland kallas denna hållning för ”anti-war” eller ”non-violence”. Inte sällan grundas dessa uppfattningar i religiösa eller moraliska och filosofiska argument, och det finns gott om exempel på tänkare från alla tider som försökt ta avstånd från alla former av krig. Bland de äldsta, och kanske mest kända finns personer som Siddartha Gautama och Jesus från Nasaret.I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om ”Pacifism” och vi frågar oss: Vad är egentligen den politiska pacifismen, och vilken roll har den spelat för militärhistorien?Till skillnad från den mer personligt orienterade livsåskådningen är Icke-våld som politisk rörelse ett ganska nytt fenomen. De första sammanslutningarna för fred växer fram i London, Paris och USA under åren efter Napoleonkrigen och är således inte äldre än 200 år. Ett krigstrött Europa försökte då resa sig ur askan, samtidigt som upplysningsmän framhävde samhällsvetenskapliga skäl till varför freden, diplomatin och multi-lateralt samarbete var så mycket bättre än krig för att driva samhället framåt.Samtidigt hade den franska revolutionen gjort medborgaren till ett politiskt subjekt på ett helt nytt sätt under den här perioden. Den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Men detta hade ju också en baksida. Om kriget hänger på medborgarens medverkan och samtycke, vad händer om han eller hon inte längre vill?Det var ur denna politiska möjlighet som den politiska pacifismen föddes. Så småningom växte ambitionerna till en politisk källa som skulle bland annat leda till nedrustningstraktat, internationella domstolar, men även hjälpa till att ge rösträtt för kvinnor under ett känsligt skede för demokratin. Ordet ”pacifism” myntas för första gången strax efter sekelskiftet, och begreppet kan delvis ses som en spegling av den allmänna militarisering som också skedde samtidigt. Trots detta måste man också fundera på hur lyckad den politiska pacifismen blev. Fick den några konsekvenser i det långa loppet? Och på vilket sätt lever den kvar idag?Bild: Skulpturen "Ickevåld" av Carl Fredrik Reuterswärd, Wikipedia, Creative Commons See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.I detta det 26:e avsnittet av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

De engelska långbågarna och deras pilregn brukar ofta tillskrivas de engelska segrarna vid Crécy, Poitiers och Azincourt under hundraårskriget 1337-1453. Hundraårskriget utkämpades av riddarhärar förstärkta med bågskyttar och lätt utrustat fotfolk. Långbågarnas pilar tog knäcken på de franska tungt beväpnade riddarnas kavallerianfall. Ibland beskrivs segrarna som massakrer förorsakade av välriktade salvor av pilar. Men stämmer det? Vad är verklighet och myt bakom långbågarnas framgångar och betydelse? I avsnitt sju av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an historien om de engelska långbågarna. Det visar sig att Peter har egna erfarenheter av bågskytte och därför blir det en del diskussion om olika bågar. Och vad var egentligen mest effektivt: långbågen eller armborstet? Under medeltiden och tiden för hundraårskriget valde engelsmännen att satsa på att utrusta sina skyttar med långbågar medan fransmännen i större utsträckning valde armborstet. Det fanns för och nackdelar med de olika vapnen.Men det handlar inte bara om långbågar. Medeltidens krigföring hade sina särskilda kännetecken och hundraårskriget var Europas mest utdragna konflikt där feodala intressen krockade och skapade ett lågintensivt med förödande krig utkämpat i dåtidens största västeuropeiska rike Frankrike. Arméerna var relativt små och kärnan utgjordes av det tungt utrustade riddarkavalleriet. Kriget fördes århundradena efter korstågstiden då riddarhärar i omgångar försökte återta och etablera ett rike i Palestina. Långbågarna är en del av historien om krigföringens utveckling i Västeuropa som innebar inte bara nytt uppträdandet på slagfältet och nya vapen utan även en förändring av krigets förutsättningar. Europa var under medeltiden styrt av furstar med begränsad makt och resurser. Krigföring var i många avseenden tämligen outvecklad om man jämför med antiken och vad som komma skulle under århundradena fram till Napoleonkrigen.Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sveaborgs kapitulation i maj 1808 mitt under kriget mot Ryssland är ett av de mest kända historiemoraliska problemen i svensk historia. Kommendanten Cronstedts kapitulation är ett mysterium ända in i modern tid.I enlighet med den svenska krigsplanen sattes en stark garnison in på Sveaborg utanför Helsingfors och fältarmén retirerade mot norr. Tanken var att när våren kom inleda ett motanfall med Sveaborg som brohuvud i södra Finland. Det blev aldrig så. Fästningen kapitulerade i maj 1808. Ansvarig för beslutet var kommendanten Carl Olof Cronstedt som genom kapitulation kom att gå till historien som förrädaren på Sveaborg.I avsnitt fem av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved Sveaborgs tillkomst och betydelse som fästning i det svenska riket.Finska krigets utbrott i februari 1808 var en konsekvens av de snabba och i många fall oförutsägbara omkastningarna i det storpolitiska spelet under Napoleonkrigen. Fransmännens kejsare Napoleon och den ryske tsaren Alexanders uppgörelse i Tilsit sommaren 1807 bäddade för det ryska anfallet på Sverige som kom vårvintern 1808. Fästningen Sveaborg var på många sätt en unik skapelse med sitt havsnära läge och koppling till skärgårdsflottan som utvecklades vid samma tid. Självklart står kapitulationen och Cronstedt som person i centrum för avsnittet. Varför gav han upp? Var han köpt av ryssarna? Vilka misstag gjorde han? Var situationen hopplös? Hur ska vi bedöma hans val i efterhand? Var kapitulationen ett psykologiskt drama? Fanns det separatister på fästningen som verkade för en finsk anslutning till Ryssland? Frågorna är många.En viktig fråga är vilka konsekvenser fästningens kapitulation egentligen fick. Det går att argumentera för att kriget inte alls var avgjort på grund av fästningens kapitulation. Det fanns goda möjligheter för den svenska krigsmakten att trots förlusten av fästningen vända kriget och tvinga ut ryssarna ur Finland. I efterhand har historikerna sett lite olika på händelsen. En del har betonat att det handlade om ett förräderi. Andra har varit mer förlåtande och till och med uppfattat Cronstedts beslut som klokt och insiktsfullt. För en generation av fennomaner och finsk nationella blev kapitulationen och det svenska nederlaget 1809 som resulterade i att Finland blev ryskt någonting positivt. En början på vägen mot finsk nationell självständighet. Men det synsätt kan ifrågasättas som en grov efterkonstruktion. Bild: Utsikt över Sveaborg av Augustin Ehrensvärd, public domainSee acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Napoleon Bonaparte är en av de mest framgångsrika härförarna i historien. Men Napoleon blev sina tidiga framgångars fånge – hans fåfänga klarade inte av att förhandla fram fred ur ett underläge. Och i längden kunde hans Grand Armée inte stå emot trycket från Europas förenade stormakter. Den franska revolutionen gjorde det möjligt för den lågadlige ynglingen från Korsika att bli general som 30-åring och två år senare chef för inrikesarmén. Stöd podden Historia Nu –säkra 20 nya avsnitt - skänk från 100 kr till vår Kickstarter-kampanj. https://historia.nu/kickstarterI avsnitt 75 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet och författare till boken Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen.Napoleon var på många sätt briljant med ett stort intresse för vetenskap och matematik. Han förändrade krigsföringen med sina värnpliktsarméer och snabba truppförflyttningar. Han kunde arbeta dygnet runt och förberedde sina fälttåg minutiöst. Till sin hjälp hade han den första värnpliktsarmén som kunde skriva ut hundratusentals män som många var antända av den revolutionära gnistan. Samtidigt förstod Napoleon betydelsen av att höja moralen bland sina män genom tal, belöningar och straff. När Napoleon tog den politiska makten gjorde han med den armé i ryggen som han själv skapat.Napoleons arméer kom att dominera den europeiska kontinenten under 1800-talets första decennium med Storbritannien som den främsta fienden. Under Napoleons regim, först som förste konsul och senare som kejsare, befanns sig Frankrike i ständigt krig mot växlade stormaktskoalitioner. I Revolutionskrigen från år 1792 till freden i Amiens 1802 och under Napoleonkrigen från 1803 till år 1815 stod i princip Frankrike ensamt mot resten av Europas stormakter. Det katastrofala fälttåget i Ryssland år 1812 vände på krigslyckan. Dessutom lärde sig motståndarna av Napoleon. Det mänskliga priset för Napoleons omätliga maktambitioner har uppskattats till 1,7 miljoner sårade och döda bara i Napoleons arméer. Själv slutade han sina dagar förvisad till ön St Helene i Sydatlanten.Bild: Bonaparte vid pont d'Arcole, av Antoine-Jean Gros (ca. 1801), Louvren, Paris.Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det handlar om Paraguays 1800-tal och en irländsk kurtisan som kommer dit – du kan aldrig ana vad som hände sen! Allt börjar med franska revolutionen, de idéer som sprids därifrån och Napoleonkrigen som världen dras in i. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den så kallade alt right-högern använder antiken för att sprida misogyna idéer. Latinforskaren Anna Blennow berättar om akademikerna som tar striden och om vikten av att hålla historien levande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ser antikens människor utan att böja knä för dem. De är stora, det är sant, men de är människor som vi. Raderna ingår i en dikt som författaren Charles Perrault läste upp vid en sammankomst i Franska Akademien år 1687. Den skulle ge upphov till ett kulturbråk som kom att kallas La Querelle des Anciens et des Modernes striden mellan de gamla och de moderna. Den grekiska och romerska antiken har långt in i modern tid haft ett så totalt dominerande inflytande på Västerlandets litteratur, kultur och samhälle att det ter sig närmast obegripligt. Vid tiden för Perraults omstörtande diktuppläsning hade idén om antikens kulturella överlägsenhet knappast utmanats under de mer än tusen år som förflutit efter Västroms fall. Men nu ifrågasattes på allvar den förhärskande litterära praktiken av imitatio och aemulatio, att försöka efterhärma, och i bästa fall mäta sig med, de stora grekiska och romerska förebilderna. Vår tid är nu, i solkungen Ludvig XIV:s moderna tidevarv, menade Perrault. Två läger bildades: Les Modernes, som slöt upp kring Perrault, och antagonisterna Les Anciens där bland annat fabelförfattaren Jean de la Fontaine och dramatikern Jean Racine ingick. Debatten gällde framför allt litteraturen. Fick man till exempel redigera eller förkorta ett antikt verk för att göra det mer tillgängligt för en samtida publik? Nej, menade filologen Anne Dacier, som översatt både Iliaden och Odysséen till franska runt år 1700. Det skulle vara en total korruption av den goda smaken om man frångick en så texttrogen översättning som möjligt, ansåg hon. Antikens texter var helgade och god smak var synonym med den klassiska traditionen. Den franska striden rann så småningom ut i sanden, men antiken som ideal och modell fortsatte att spela huvudrollen i europeisk kulturdebatt. Och nu flyttades fokus gradvis från litteraturen till konsten och till identiteten, medan kompassnålen alltmer entydigt pekade mot Grekland. I den tyska nyhumanismens 1800-tal blev antiken, särskilt den grekiska, projektionsyta för idéer om en idealiserad folksjäl, Volksgeist. Arvtagarna till den grekiska folksjälen ansågs vara främst fransmän och tyskar särskilt tyskar. Arma Hellas! Sörj inte bekymrat! Lyft glad ditt gudagenomströmmade sinne! Bara du sjöng i musernas gudaskaror, Bara du härskar i människornas bröst! De tröstande verserna är författade av den tyske nyhumanisten Wilhelm von Humboldt, och anspelar på hur grekerna, trots att de besegrats av Rom, ändå behöll sitt eviga världsherravälde genom ordet och anden. 1800-talets första decennium präglades av Napoleonkrigen, något som bidrog till att man från tyskt håll identifierade sig såväl med Greklands nederlag som med dess ande. Tyskarna skulle som grekerna regera genom sin kultur, och övervinna de riken som likt Rom vilade på vapenmakt. Men under det sekel som passerat sedan den franska akademistriden hade någonting hänt. Det var inte längre någon tvekan om att den moderna tiden faktiskt var inne. Att återvända till antiken och att bli greker var inte ett alternativ, trots poeten Shelleys citat Vi är alla greker ur det lyriska dramat Hellas, inspirerat av 1820-talets grekiska befrielsekrig. Det var in i en ny tid man ville föra med sig de antika idealen. Ger hon dig inga [kyssar], så ta! Möjligen spjärnar hon emot till en början och ropar: Du stygge! men att besegras hon själv önskar i striden ändå. Det går en tämligen obruten linje från dessa rader ur Ovidius Konsten att älska till Donald Trumps mera prosaiska yttrande Jag attraheras automatiskt av vackra kvinnor jag börjar bara kyssa dem. Jag väntar inte ens. (I am automatically attracted to beautiful women I just start kissing them. I dont even wait). Tillbaka till antiken, alltså, även om Trump inte uttryckligen anspelat på de historiska rötterna till sin utsaga. Det gör däremot representanterna för flera nätbaserade amerikanska mansrörelser, med namn som Red Pill och the Manosphere, knutna till de politiska grupperingar långt ut på högerkanten som brukar kallas Alt-Right, och som fått stor spridning bland annat via sociala medier som Facebook. Klassicisten Donna Zuckerberg kartlägger deras antikbruk i boken Not all dead white men (Inte alla döda vita män) från 2018. Gemensamt för dessa grupper är att de uppfattar feminism och jämlikhetstankar som ett akut hot mot den biologiskt betingade manlighet som är väsensskild från standardiserad kvinnlighet. Den moderna tiden har gått för långt och motmedlet blir att ställa tillbaka klockan till antiken. Framför allt från stoisk filosofi hämtas utsagor om hur förnuft och rationalitet är det som skapar världen. Därifrån är steget inte långt till nästa slutsats: män är mer lämpade att leda och regera än känslostyrda kvinnor, och patriarkal kontroll såsom den utövades under antiken är nödvändig såväl offentligt som privat för allas bästa. Men Alt-Right-männens tolkning motsäger till viss del den antika stoicismens idé. Även kvinnor ansågs i teorin kunna nå vishet, och ha del i logos, förnuft. Stoicismen ses därför ibland som proto-feministisk, men som Zuckerberg visar hittar man likväl hos antika stoiska författare som Seneca och Cicero idéer om att kvinnor är svagare och har mindre självkontroll än män. Alt-Right-männen bidrar alltså indirekt, genom Zuckerbergs analys, till att sätta antikens texter i ett nytt och avslöjande ljus. Även den ny-manliga gruppen pick-up artists, vars game är att förföra så många kvinnor så snabbt och effektivt som möjligt, hämtar sina kärnvärden från antiken. Ovidius kärlekshandbok ses av dem som en perfekt manual, även om den ofta råder till handlingar som idag skulle betraktas som sexuella övergrepp. Brist på samtycke är bara ett hinder till för att forceras. Genom ett utbrett bruk av krigsmetaforer blir kvinnor fienden som ska besegras. Månen såg det hända men vände bort sin blick Bortom skydd från stjärnor Jag vet, jag vet stjärnorna skiter väl i mig Nattens sista timme Jag andas knappt, jag ligger still, men jag längtar bort Texten kommer från Jenny Wilsons skiva Trauma, som tillkommit just i traumat efter en våldtäkt. Raderna drabbar mig med dubbel kraft när jag ser det tematiska släktskapet över nästan tretusen år med ett av Sapfos diktfragment: Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam. Jag har alltid läst Sapfos rader som fridfulla, om än i ensamhetens smärtsamma skugga. Vi vet ingenting om bakgrunden till dikten, och det kommer vi aldrig att få veta. Men Jenny Wilsons ord öppnar ett bråddjup under diktens fötter och får de båda ögonblicken, då:ets och nuets, att lysa än starkare och skoningslösare. Det är inte från antiken vi kan få svar på vad som är rätt och fel. Men händelser i modern tid kan öppna för nya historiska perspektiv. När Alt-Right-rörelsens ensidiga antiksyn snabbt sprids via nätet är det viktigare än någonsin att läsa de antika källorna för att fördjupa diskussioner om genus och identitet istället för att förenkla eller förvränga. Nättidskriften Eidolon, som Donna Zuckerberg ger ut, verkar för precis detta. En motrörelse som komplicerar och analyserar istället för att oreflekterat sprida myter, till skillnad mot vad som sker på exempelvis Facebook som för övrigt grundats av hennes bror. Anna Blennow, latinforskare  Litteratur: Charles Perrault, Le siècle de Louis le Grand, 1687. Anne Dacier, Des causes de la corruption du goût, 1714. Wilhelm von Humboldt, Rom ur Gesammelte Schriften band IX, Berlin 1912. Percy Bysshe Shelley, Hellas, 1822. Publius Ovidius Naso, Konsten att älska, översättning Elias Janzon, 1977. Donna Zuckerberg, Not all dead white men. Classics and misogyny in the digital age, 2018. Jenny Wilson, Trauma, 2019. Sapfo, diktfragment 168 B.

Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten. När vi idag ser gamla torparstugor från 1800-talet kan vi förledas och tro att livet i dem var pittoreskt och vackert. Men de som levde där i gamla tider slet med dragiga väggar och stampade jordgolv, trängsel och svårigheter att hålla rent. Torparna låg långt ner på samhällets klasstrappa och det var ingen lätt sak att ta sig upp därifrån. Men de som gjorde det var framförallt pojkar som hade lätt för sig i skolan och som fick hjälp att studera vidare, till präst. En av dom var Kristian Torin från Snöstorp utanför Halmstad. På äldre dar skrev han ner sina barndomsminnen, dels i dagböcker och dels i en bok som han skrev för sin enda dotter. Kritians anteckningar utgör unika dokument över det livet fattiga människor levde i mitten av 1800-talet- om hur husen såg ut, vilken mat som ställdes på bordet och hur det var med kläderna på kroppen. Kristians sonson son Göran Torin som bor i Skattungbyn i Dalarna tillsammans med sina labradorer och har samlat ihop alla anteckningar från sin farfars-fars i en bok. Kristian Torins barndom   - Han föddes i en ryggåsstuga utanför Halmstad på ett litet torp som löd under ett större gods som hette Arlösa, berättar Göran Torin. En ryggåsstuga, det är beteckningen på de väldigt enkla torpstugor som inte hade några innertak. Oftast bestod stugan av ett enda rum och i riktigt gamla tider hade den sällan några ljusinsläpp i form av fönster. - Den som Kristian föddes i hade bara ett fönster på taket, så det måste ha varit väldigt mörkt därinne. Det enda ljus de hade det var elden och en stickekäring, en ställning som man satte en trästicka i som man antände när man behövde lite extraljus om man till exempel skulle sy nåt. Golvet var bara ett stampat jordgolv. Kristian föddes 1837 och var den yngste sonen till torparen Johannes Torin och hans andra fru Anna.  Johannes hade två flickor från sitt första äktenskap, och med Anna fick han ytterligare fem barn. Två av dem dog i späd ålder.  Torparfamiljen skulle leva av vad den lilla jordlotten gav och det var inte mycket. Kristian berättar själv så här: Det var fattigt för mina föräldrar. Torpet var nämligen stort, men det bestod af oländig mark med tufvor, kärr och enebuskar. Grässlåttern var mycket fattig, så att på somliga ställen blef ej ett lass hö efter en flitig slåtterkarls dags arbete, fast det började klockan 3 eller 3.30 på morgonen. Under torra somrar förtorkades grödan, så att icke en enda kärfve kunde bindas av vårsäden, utan den måste räfsas ihop som gräs. Då blef det magert för både folk och kreatur. - Men de åt ju sovel också, mest fisk, säger Göran Torin. Kristian har berättat hur han och bröderna gick till en bäck och fångade laxöring, hur de satte ner fötterna för att hålla fast fisken och ibland var tvungna att dyka på huvudet för att hålla fast den. - Det kunde vara november och svinkallt och man kom hem dyblöt, men vad gjorde det när man kom hem med fisk! Då och då fick familjen också rester från herrgården, det kunde vara köttben eller fiskhuvuden. I sina nedtecknade minnen berättar Kristian Torin om livet som torparunge under tidigt artonhundratal, och mycket handlar om maten inte så konstigt i en familj där varje dag innebar en kamp för överlevnad: Det var smått om matbitarna. Lite hafrebröd och potatis doppad i salt eller saltadt vatten utgjorde den vanliga frukosten. Bröd vankades dock icke alltid. Soppa af en näfve gryn, vatten, salt. Potatis och därtill ibland ett köttben eller ett sillhufvud  - sådana finge vi stundom på Herrgården -  detta var ofta middagsmålet, väl ofta med en bit hafrebröd. På sommaren kokades stundom kål af potatisblad, vatten, några gryn och salt. Och detta fick utgöra middag. Gröt af hafremjöl med litet mjölk utspädd med svag, svag, oftast sur dricka eller vatten utgjorde den vanliga kvällsmaten. Det var icke alltid som vi fingo alldeles så mycket av denna kost, som vi ville ha. En gång då jag bad mor om en bit bröd och fick till svar att jag icke kunde få, pekade jag på lillfingern och sade: Bara så pass som min lilla nagel. Då vände mor bort ansiktet. Hon ville nog icke att jag skulle se tårana i hennes ögon. I den halländska karga jorden var havre det vanligaste sädesslaget bland småbruk och torpare. Här var det svårt att få skördar av korn eller råg. Så när Kristian får smaka rågbröd någon enstaka gång är det fest - Då blev han lyrisk rågbröd som är så gott! Pappan hade prövat att så råg på en liten jordplätt och hade faktiskt lyckats, och då lovade han sin familj att de i fortsättningen skulle få rågbröd det lovar jag! Rågbröd var en sällsynt gäst i vårt hem, det bestods egentligen blott om jul. Stundom bara under de själfva högtidsdagarne och emellan dem blandbröd av hafremjöl och något rågbröd. Ack, vad rågbrödet var godt! En gång, det var 1845, hade jag vid ett ärende till herregården fått ett stycke rågbröd. Det nändes jag icke äta för hastigt. Nej, jag afbet blott små bitar och tuggade länge på hvar. Ack om en finge äta så mycket sådant bröd som en ville*Och så uppoffrade jag en bit och planterade den vid en tufva. Så talade jag om för sven, min bror, att jag så gjort, och snart skulle där växa rågbröd. Och han grusade obarmhärtigt mina förhoppningar. Han sade Din dumming, inte växer bröd, om aldrig så mycket sattes. - Han höll reda på platsen där han hade planterat sitt rågbröd, han har till och satt ut det på den karta han ritade över var olika hus låg står det på ett ställe: Här planterade jag rågbröd. I sina nedtecknade minnen beskriver Kristian Torin också annat ur vardagen, som när han mot uttryckliga förbud snattar äpplen och körsbär, de som pappan annars plockar och säljer för att få en liten inkomst. Också kläderna på kroppen berättar han om. På fötterna nyttjades aldrig något så länge marken var bar för snö. Ja, vid barfrost under själva vintern hade vi naturligtvis något på fötterna. Men så snart marken i slutet av mars började bli bar, så bort med håsor och träskor, och så var det att gå barfött äfven om en och annan snödrifva låg i ens väg. Skjorta hade jag en tid icke mer än en. Därför måste jag vackert hålla mig i sängen när den skulle tvättas. På sängkläder var det icke heller överflöd. Sängarna voro väggfasta lådor utmed väggen. I den lades halm. Därpå en trasmatta. Och till att breda på sig en dyna. Nå, men lakan? Lakan! Nej, sådant överflöd kom väl aldrig i fråga. Kristian var duktig i skolan, han briljerade under husförhören och visste tidigt att han ville bli präst. Han fick hjälp att komma till Latinskolan Halmstad. Ett sätt att hjälpa fattiga studenter var att då och då ge dem ett ordentligt mål mat. - Han fick ju matdagar i Halmstad då han fick gå hem till folk och äta mat hos dem, berättar Göran Torin. Kristian var ju van att sitta ihop med pigor och drängar där han kände sig hemma. Men rektorn tyckte att Kristian behövde veta hur man för sig bland finare folk, där man åt med kniv och gaffel. - Det var en pärs faktiskt. Ack, om jag då fått vara utan mat hela dagen istället för att äta middag där. Jag hade aldrig förr ätit vid herrskapsbord. Där var mycken främmad. Gaffel hade jag knappast begagnat. Visst hade jag några år förut, då jag i sällskap med far sålt körsbär, lockat honom att köpa tre par knifvar och gafflar för att ha när främmadt kom men intet hade jag gjort bruk av sådant där.Och nu sitter jag mellan ett par fina fruar eller mamsell och ska äta med knif och gaffel. Till på köpet är jag vänsterhändt. Och til ytterligare råga är potatisen oskalad. Hvad jag är glad när middagen är öfver! För att försörja sig under studietiden tog han massor med extrajobb. Han bar vatten och ved, och eldade i alla skolrummen. Han sopade och han gick med skolans tiggarbössa. Lite längre fram blev han privatlärare i fina familjer. Där blev han förskräckt över hur fint folk kunde slösa med tiden. En eftermiddag se´n gossen slutat sin läsning, kom han upp med en roman med hälsning från sin mamma, att den var mycket intressangt. Jag blef smått otålig men tittade på första sidan. "Nå, jag får och kasta en blick på andra sidan sidan, sedan så Kvällsmaten är färdig! Förvånad ser jag upp. Tre á fyra timmar hafva mig ovetande försvunnit medan jag bara tittat på några ord på nästa sida, pigan har varit inne och bäddat min säng, och jag har icke sett henne. Jag var alldeles förvirrad och förskräckt. Jag slängde romanen under sängen, och där fanns hon väl när jag flyttat. Så började och slutade min romanläsning. Jag har intet minne af dess innehåll, men det var rusande. Gud vare tack att jag märkte det! Detta var min första och sista romanläsning. Under tiden som lärare hittade han också på ett fiffigt sätt att halvsula sina skor. Han hade stora hål i sulorna på sina skor, och vid något tillfälle stod han bredvid en väderkvarn som det droppade fett och smörja ifrån. Kristian märkte att den där röran bildade ett lager under skorna som tillsammans med smågrus bildade nya sulor. - Han gick dit då och då för att halvsula skorna, berättar Göran Torin. Kristian klarade sina studier, han hade ingen enkel väg till prästvigning men till sist så blev han ändå präst. Han hade två fasta arbeten i sitt liv, dels som präst och skollärare i Jonsered utanför Göteborg, och senare som kyrkoherde i Östad i nuvarande Lerums kommun. Kanske var det hans tuffa barndom som spelade roll, hans prästgärning kantades av en för tiden oerhört modern syn på både barnuppfostran och kvinnors roll i kyrkan. - Han gillade inte det här med aga, han slutade slå skolbarnen när han upptäckte att det inte ledde någonstans. På två prästmöten argumenterade också Kristian för att kvinnor visst kunde få läsa ur bibeln och andra texter. - Men det gillade inte de andra prästerna på mötet, de stampade i golvet för att visa sitt missnöje med detta. Men Kristian Torin stod på sig. Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916 och på olika vägar har den till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet. Torp och fastigheter i arkiven Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916. På olika vägar har hans minnen till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet.  Det är många som idag vill veta hur det såg ut i de stugor som deras anfäder en gång bodde i och ibland vill man också veta var de låg. Men ju enklare husen var desto mindre chans är det idag att finna något om dom i arkiven. På landsarkivet i Lund träffar vi Marcus Broberg som är arkivarie och tar emot många frågor om gamla fastigheter från allmänheten och Göran Kristiansson som är landsarkivarie. - Ja det gäller att hitta en bra ingång och då är det fastighetens beteckning som visar var fastigheten legat någonstans, berättar Göran Kristiansson. Då är det fastighetsböcker och inskrivningshandlingar som finns att tillgå.  Marcus Broberg som ju arbetar med ärenden från allmänheten personer berättar att många utgår från fastighetens nuvarande uppgifter, det vill säga nuvarande fastighetsbeteckning. Men fastighetens beteckning kan ha förändrats under årens lopp när den till exempel slagits samman med andra fastigheter eller avstyckats. Och för att ytterligare komplicera det hela skedde en stor förändring 1908 då man gick från ett gammalt fastighetsbeteckningssystem till det system vi har idag med siffra kolon siffra. Till exempel Berghem 1:2. Göran Kristiansson har plockat fram en ekonomisk karta det vill säga en karta där det finns tydliga indelningar som visar gränserna mellan olika fastigheter. - Här är ett exempel från Lundsgården 10. Här kan man se hur stor fastigheten var och vem som ägde den i början av 1900-talet. Och sen kan man följa fastigheten bakåt till äldre kartmaterial. Göran tar fram en äldre karta som visar ett skifte som gjordes på gården 1779. Kartorna finns på Lantmäteriets webbsida över historiska kartor. (Länk finns längre ner på sidan.) Där kan man få fram skifteskartor, ekonomiska kartor osv. - I beskrivningen till kartan kan man bland annat se vem som bodde där, berättar Göran Kristiansson. När det gäller Skåne finns en Rekognosceringskartan 1812-1820 som gjordes i samband med Napoleonkrigen som visar hur landskapen såg ut innan skiftena.  Hela södra Skåne är karterade och där finns åkermark, skog, kärr, väderkvarnar, broar och så vidare utmärkta.  - Detta är ju för militärt bruk så att man skulle veta hur man skulle ta sig fram.  Rekognosceringskartan finns i Riksarkivets digitala läsesal. (Länk längre ner på sidan.) Vilken är då den vanligaste frågan från allmänheten?  - Många gånger nöjer man sig med att veta vilka som bodde i fastigheten, berättar Marcus Broberg. Och det är lättare att följa vilka som bott på gården än att ta reda på hur det såg ut. Då behöver man kanske gå in i Brandförsäkringsbrev och leta efter äldre ritningar och kartor. - Har man tur och hittar Brandförsäkringsbrev kan man se hur en gård eller ett torp var byggt, men oftast var de tidiga brandförsäkringsbreven utfärdade till de större gårdarna.    Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar var byggda men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och ibland faktiskt omöjligt. Göran Kristiansson tar fram en annan källa som kan vara användbar, nämligen husesyner. Han har plockat fram en husesyn från den 27 maj 1774 över ett överstelöjtnantboställe i Källna socken.    - När det gäller militära hemman och prästgårdar så gjorde man syner på dem med jämna mellanrum. Och här går man igenom varje del av huset och ser vad som finns och vad som är bristfälligt. - Här beskrivs bland annat när huset var byggt och hur lång byggnaden är. Mangården är 21 och tre fjärdedels alnar lång, tio alnar bred och fyra och en halv alnar hög. På stolpar. Det står också hur många väggar det finns, dörr med gångjärn och lås, lergolv som är brädlagt. Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar såg ut. Men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och  ibland faktiskt omöjligt. - Det som finns då är torpkontrakt som upprättades med gårdsägaren och där kan man få beskrivet vad torparen skulle betala osv. Men det finns sällan beskrivet hur torpen såg ut, men soldattorp finns det ritningar på och då var de oftast standardiserade, berättar Göran Kristiansson.  - Det är först i början av 1900-talet, runt 1930-40 som vi kan få en mer ordentlig bild av hur mindre hus eller gårdar såg ut, avslutar Marcus Broberg.   Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Göteborgs historia är berättelsen om ett Sverige som ville öppna upp sig västerut. En väl befäst stad i stormaktens västligaste utpost blev en livsnödvändig för landet med stormaktsambitioner. Göteborg blev också en stad präglad av sina utländska invånare och rikedom skapad på handel.En rad olika städer har anlagts längs Göta älv som Kungahälla, Lödöse och Nya Lödöse. Det första Göteborg som byggdes för en grupp nederländare fick stadsprivilegier 1607, men staden på Hisingen förstördes redan 1611 under Kalmarkriget. På kungen Gustav II Adolfs order började därför nutidens Göteborg att anläggas 1619 och fick stadsprivilegier 1621.Nederländare kom att prägla staden under hela 1600-talet. Och redan på 1690-talet fick staden klädestillverkning och blev en ledande stad under frihetstiden. Under 1700-talet dominerade den brittiska marknaden stadens export. Det var också i Göteborg som det extremt lönsamma Ostindiska kompaniet grundades 1731 som bedrev handel med Kina.Kontinentalblockaden under Napoleonkrigen medförde en intensiv men kort blomstring för Göteborg, som blev transithamn för den brittiska handeln på Europa. Men efter att Napoleon besegrats vid Waterloo så tömdes Göteborgs hamn från den ena till den andra dagen. Ett nytt kapitel inleddes för staden vid Göta älv.I avsnitt 27 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Peter Sandberg & ekonomhistorikern och författaren Tomas Andersson som är aktuella med boken Göteborgs historia – Porten mot väst.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En Kvart i Veckan firar 200 år! Året var 1818. Det hade gått tre år sedan Napoleonkrigen tagit slut. Tomas, Nadine, Johan och Thomas hade alla stridit på den franska sidan och följaktligen förlorat. De fyra drev omkring på Paris gator och var ledsna när plötsligt Thomas sken upp och sa: –  Et si on … Fortsätt läsa 200. Avsnitt 200 Inlägget 200. Avsnitt 200 dök först upp på En Kvart i Veckan.

Alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande Vårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt. Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, The Retreat of Western Liberalism: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Västerlandets undergång handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något Nej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller ja, ni förstår. Västerlandets undergång handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation. Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg. det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk Spengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas de stridande staterna, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av caesarism, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion. Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Oswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.

Fulkultur-podden rivstartar hösten med ett spännande snack om världens bästa krigsskildringar i spel, film, tv och litteratur. Från Napoleonkrigen och Gettysburg till D-dagen och Gulfkriget! Länklista Call of Duty: Modern Warfare 2, flygplatsmassaker (spel, 2009) https://www.youtube.com/watch?v=2UadzYIwors Call of Duty (spel, 2003) https://en.wikipedia.org/wiki/Call_of_Duty_(video_game) Rädda menige Ryan (film, 1998) http://www.imdb.com/title/tt0120815 Medal of Honor: Allied Assault (spel, 2002) https://en.wikipedia.org/wiki/Medal_of_Honor:_Allied_Assault Inglorious Basterds (film, 2009) http://www.imdb.com/title/tt0361748/ Svarte Orm - Black Adder goes Forth (tv-serie, 1989) http://www.imdb.com/title/tt0096548/?ref_=fn_al_tt_2 Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (film, 1964) http://www.imdb.com/title/tt0057012 Band of Brothers (tv-serie, 2001) http://www.imdb.com/title/tt0185906 The Pacific (tv-serie, 2010) http://www.imdb.com/title/tt0374463 Letters from Iwo Jima (film, 2006) http://www.imdb.com/title/tt0498380 Das Boot (film, 1981) http://www.imdb.com/title/tt0082096 U571 (film, 2000) http://www.imdb.com/title/tt0141926/?ref_=fn_al_tt_1 Thomas Kretschmann (skådespelare) https://youtu.be/FBQy5hy8u2s Stalingrad (film, 1993) http://www.imdb.com/title/tt0108211/ Allå, allå, emliga armén (tv-serie, 1982 – 1992) http://www.imdb.com/title/tt0086659 Secret Army (tv-serie, 1977-1979) http://www.imdb.com/title/tt0075579/ Memphis Belle (film, 1990) http://www.imdb.com/title/tt0100133 Tunna röda linjen (film, 1998) http://www.imdb.com/title/tt0120863 Jarhead (film, 2005) http://www.imdb.com/title/tt0418763/ Krig och Fred (film, 1966) http://www.imdb.com/title/tt0063794/?ref_=fn_al_tt_5 Gettysburg (film, 1993) http://www.imdb.com/title/tt0107007/?ref_=fn_al_tt_1 Pegasus Bridge (film, 2017) http://www.imdb.com/title/tt5349998/?ref_=nv_sr_1 Bron över floden Kwai (film, 1957 http://www.imdb.com/title/tt0050212/?ref_=nv_sr_2 Undergången (film, 2004) http://www.imdb.com/title/tt0363163/?ref_=nv_sr_1 Glory (film, 1989) http://www.imdb.com/title/tt0097441/?ref_=nv_sr_2 Underground (film, 1995) http://www.imdb.com/title/tt0114787 Full Metal Jacket (film, 1987) http://www.imdb.com/title/tt0093058/?ref_=fn_al_tt_1 Apocalypse Now (film, 1979) http://www.imdb.com/title/tt0078788 Plutonen (film, 1986) http://www.imdb.com/title/tt0091763 Rescue Dawn (film, 2006) http://www.imdb.com/title/tt0462504/ Barry Lyndon (film, 1975) http://www.imdb.com/title/tt0072684/?ref_=nv_sr_1 Slakthus 5 (bok, 1969, Kurt Vonnegut) https://en.wikipedia.org/wiki/Slaughterhouse-Five Dan Carlin’s Hardcore History (pod, 2006-) http://www.dancarlin.com/hardcore-history-series/ Monty Python: Mr Hilter https://www.youtube.com/watch?v=8VSTzGwkMiM Zulu (film, 1964) http://www.imdb.com/title/tt0058777/?ref_=fn_al_tt_2 The Eagle Has Landed (film, 1976) http://www.imdb.com/title/tt0074452/ Kelly’s Heroes (film, 1970) http://www.imdb.com/title/tt0065938/ Valiant Hearts - The Great War (spel, 2014) https://en.wikipedia.org/wiki/Valiant_Hearts:_The_Great_War Rescue Dawn (film, 2006) http://www.imdb.com/title/tt0462504/ Livet är underbart (film, 1997) http://www.imdb.com/title/tt0118799 Where Eagles Dare (film, 1968) http://www.imdb.com/title/tt0065207/ The Great Escape (film, 1963) http://www.imdb.com/title/tt0057115/ MASH (film, 1970) http://www.imdb.com/title/tt0066026 MASH (tv-serie, 1972 – 1983) http://www.imdb.com/title/tt0068098 Vinterkriget (film, 1989) http://www.imdb.com/title/tt0098437/?ref_=fn_al_tt_1 Schindler's List (film, 1993) http://www.imdb.com/title/tt0108052 The Imitation Game (film, 2014) http://www.imdb.com/title/tt2084970/?ref_=nv_sr_1 The Civil War (bok) https://www.amazon.com/Civil-War-bestselling-War--based-celebrated/dp/0679755438/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1472549201&sr=1-1&keywords=The+Civil+War The Civil War (dokumentär-serie, 1990) http://www.imdb.com/title/tt0098769/?ref_=nv_sr_1 Generation Kill (tv-serie, 2008) http://www.imdb.com/title/tt0995832/?ref_=fn_al_tt_1 Dunkirke (film, 2017) http://www.imdb.com/title/tt5013056/?ref_=nv_sr_1 Den siste mohikanen (film, 1992) http://www.imdb.com/title/tt0104691/?ref_=fn_al_tt_1

I dagarna högtidlighålls 200-årsminnet av slaget vid Waterloo: ett av världshistoriens mest kända fältslag. Det blev slutpunkten för ett knappt kvartssekel av revolutions- och Napoleonkrig, och det blev startskottet för Storbritannien som ny europeisk stormakt. Napoleonkrigen fick stora konsekvenser även för Norden: Finland kommer under rysk överhöghet, Sverige gick i union med Norge och ätten Bernadotte tog plats på Sveriges tron. Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, och programledaren PJ Anders Linder diskuterar slaget vid Waterloo, dess förhistoria och följder. Producerat av Svenska Filmbolaget 2015.

I Norge kallas det för miraklens år. I Sverige innebar det början på en 200-årig fred och i Danmark förvandlades landet från stormakt till lilleputtnation. Vetenskapsradion Historia uppmärksammar freden i Kiel 1814 och vad den historien betyder för de nordiska länderna idag. - Här skapades det moderna Norden, menar Torbjörn Nilsson, historiker vid Södertörns högskola. Få år var så tumultartade i Skandinaviens historia som de mellan 1809 och 1814. Sverige förlorade Finland, bytte kung och regeringsform och drev igenom en oönskad union med Norge. Norge å sin sida upplevde några korta ögonblick av självständighet, röstade igenom en älskad grundlag och gick i krig mot Sverige. Danmark stod på fel sida i Napoleonkrigen och förlorade merparten av sitt territorium, för att komma ut med en helt ny nationell identitet efter freden i Kiel. Tobias Svanelid träffar danske historikern Rasmus Glenthöj, norske historikern Ruth Hemstad och svenske historikern Torbjörn Nilsson för att reda ut vad som hände 1814, och vad historien betyder för oss idag.

Musik och musiker har alltid behövts vid hälsokällor. Bath 15 mil väster om London är ett tidigt och väldokumenterat exempel. Musicerandet kring hälsobrunnen i Bath   De badande - och vattendrickande - gästerna måste ju "underhållas" också. Då var bl.a. musik ett måste. Det här programmet hålls mest i 1700-talet då Bath växte hastigt eftersom restiden till London minskade för Fina Folket - och musikanterna.  Sedan kom Napoleonkrigen, som ju ställde allt på huvudet. Och den nya idén att man borde bada vid havet i stället. Källforskare och ciceron är Ingemar von Heijne.

I vår historia finns otaliga exempel på sjömän av alla nationer som hoppat av sina skepp och levt sina liv långt borta från hemmet. I Släktband hör vi berättelsen om den engelske sjömannen Thomas Johnson som under stor dramatik lyckades fly från sitt örlogsskepp till det svenska fastlandet. Än i dag har han ättlingar i Sverige. Thomas Johnson flydde 1810 och vid den tiden var det ingen som krävde att han skulle skaffa svenskt medborgarskap. Så länge han inte han låg något till last fick han stanna. Gunvor Gustafsson i Falun och hennes kusin Margareta Thomasson från Hjärup har länge funderat över sin anfader Tomas Johnsson. Det mesta har hon fått berättat för sig av hembygdsforskare i Asarum. För det var där han slog sig ner sedan han rymt från skeppet. Han var inte den ende som försökte rymma från den många engelska fartyg som låg vid blekingekusten under några år i början av 1800 talet. Och det fanns en förklaring till att de låg där. I början av 1800-talet pågick Napoleonkrigen som bäst i Europa. England var Napoleons värste motståndare, och han hade varit ytterst framgångsrik till lands. Men på havet var England de obestridliga herrarna. Napoleon gjorde vad han kunde för att försvåra Englands möjligheter till framgång. Den så kallade Kontinentalblockaden, ett slags handelskrig, blev ett viktigt medel i den kampen. Alla Europeiska länder förbjöds att handla med England. Att lasta eller lossa engelska skepp skulle ses som en krigshandling av Frankrike. Sverige försökte i det längsta att hålla sig utanför. Engelska fartyg trafikerade regelbundet svenska hamnar och inte minst Göteborg fick i början av 1800-talet ett enormt uppsving tack vara det här. Men till slut fick Napoleon nog. Sverige tvingades förklara England krig, ett krig där det dock aldrig utväxlades ett enda skott och där bägge sidor var lika ointresserade av att strida inbördes. Under den här kontinentalblockaden la sig stora delar av den engelska flottan utanför Blekinges kust. Det gjorde de för att låsa och säkra infarten till Östersjön och de varor i form av skeppsbyggartimmer och tjära som var livsviktiga för att hålla sig med en stark flotta. Under nästan två år kunde de boende på blekingekusten se silhuetterna av de engelska fartygen. Och de syntes inte bara på avstånd - engelsmännen hämtade färskvatten och mat till sina sjömän, uppemot 15.000 lär de ha varit. De engelska sjömännen betalade oftast för sig, de var väl sedda av folket i trakten som ofta gjorde goda affärer med dem. Men de vanliga sjömännen hade ett hårt liv. Skeppsdagböckerna från de engelska fartygen vittnar om ständiga rymningsförsök med svåra bestraffningar som följd. Skeppet St George 22 juni 1810 Bestraffat Slate, Togard och Fischer med 36 spöslag var för desertering. Mason med 36 för olydnad och uppvigling. Lewis och Lewis med 24 för dito. William Wield dito för fylleri, George Ceolas med 24 för att han stuckit en av besättningen med en märlspik. Skeppsdagböckerna berättar om hur nästan alla förrymda sjömän infångades. Men det var alltså en som klarade sig. Johnson blev med två prickar Jönsson Gunvor Gustafsson berättar att när det gick upp för henne att världshistorien och hennes anfader Thomas Johnson strålade samman blev hon fashinerad. - Jag gick och fundrade på Thomas i flera år, och tänkte att det kanske var ett Handelsfartyg han kom till Sverige med. I själva verket var det ett örlogsfartyg, berättar Gunvor Gustafsson. Gunvor fick ingen ro och åkte därför till Asarums hembygdsförening, för det var till Asarums socken, drygt tre mil från skeppet, som Thomas Johnson så småningom slog sig ner. Och på Hembygdsföreningen i Asarum lever minnet av Thomas Johnson fortfarande kvar. Där berättas det om Thomas finurliga flykt från fartyget. Om hur han kröp under de stora vida kjolarna på en kvinna vid torget och hur vaktmanskapet förgäves letade efter honom. Hur han sen smet iväg från Hanöbukten till Asarum är det ingen som vet idag. Men i Gungvala finns lämningarna av hans bostad. När Gunvor besökte Asarums hembygdsförening träffade hon Nils Magnusson som sedan barnsben fått höra om engelsmannen Tomas. Han blev lycklig att få träffa den ditresta Thomasättlingen. I dag finns endast en ruin kvar efter Thomasalyckan som gården benämndes. Men det är inte bara Gunvor som faschinerats av Thomas historia. Även hennes kusin Margaretat Thomasson som är ättling i rakt nedstigande led på fädernas sida har sökt efter dokument och annat som kan berätta mer om hans liv. Thomas som föddes 1785 var bara 25 år när han rymde. Kanske blev han tvångsrekryterad och såg sin chans att fly när han skulle hämta vatten och proviant på land funderar Margareta som också rest till England för att söka efter hans historia i arkiven. - Vi åkte till Hartford norr om London, men där kunde de inte hjälpa oss. Thomas har berört mig mycket, säger Margareta Thomasson. Så småningom träffade Thomas en piga som hette Kjerstin Olsdotter som han gifte sig med. Kjerstin Olsdotter hade hade sedan tidigare en utomäktenskaplig dotter som hon tog med sig i den nya familjen.Med Thomas fick hon fem söner Jöns, Ola, Fredrik, Johannes och Henrik. När sedan Kjerstin dör vid 74 års ålder bor redan i hushållet en annan kvinna, Sara Lisa Johansdotter som står noterad som krympling i kyrkboken. - Han var 75 och hon 36 när de gifte sig, berättar Gunvor och tänker att hon hon nog av nog mycket stöd till honom på ålderns höst efter ett hårt och slitsamt liv. Hur blev man svensk? Det kan kanske för oss idag verka konstigt att en person från utlandet så lätt kunde glida in i det svenska samhället. Men det var alls inget ovanligt säger historikern Elisabeth Reuterswärd. -Thomas Johnson kunde bli svensk när han bosatte sig här och blev accepterad av lokalbefolkningen. Kunde han bara klara sin försörjning så fanns det ingen anledning för honom att speciellt ansöka om att bli svensk – den möjligheten kom för övrigt inte förrän senare, på 1840-talet, berättar Elisabeth Reuterswärd som i många år var arkivarie vid Landsarkivet i Lund, och som särskilt studerat utländska influenser i det gamla Sverige. Den första författningen om svensk medborgarrätt kom 1858, och bara två år senare avskaffades passtvånget mellan Sverige och stora delar av omvärlden. -Från 1840 så kan man se i de bevarade ansökningshandlingarna hur allt fler börjar ansöka om att bli svenska medborgare, säger Reuterswärd. Hon tror att det hänger ihop med det ökande resandet, som innebar att man kunde behöva papper på att man hörde hemma i Sverige, även om man alltså kunde ha annat ursprung. Nationaliteten spelade mycket mindre roll än idag, utom möjligen i orostider då man ville ha kontroll på utlänningar. -Men när det lugnade ner sig då brydde sig ingen längre om ifall man var utlänning eller inte. Det finns massor med exempel på utlänningar som kommit hit till Sverige, de bodde här, kanske blev näringsidkare av något slag, men aldrig kom frågan upp om att söka medborgarskap. Så när det gäller sjömannen Thomas Johnson som blev Jönsson, så tvivlar jag starkt på att han någonsin tänkte ens tanken på att söka svenskt medborgarskap, säger hon. Och så länge han kunde försörja sig var allting lugnt. Men om han låg samhället till last, då kastades han ut, tillägger hon. Religionen var på många sätt viktigare än nationaliteten. Den som kom från ett annat land till Sverige på 16- och 1700-talet hade oftast inga problem så länge han eller hon tillhörde den lutherska läran. Fortfarande på 1800-talet spelade religionstillhörigheten stor roll. -Det kunde vara knepigare för den som var katolik, men det fungerade sannolikt så länge man inte missionerade eller på annat sätt lockade andra till sin tro. Det fanns en katolsk kyrka i Stockholm där katoliker tilläts fira mässa, men i övriga landet fick man hålla sin tro ytterst privat. På samma sätt hade judar som kom till Sverige anledning att ligga mycket lågt med sina religiösa uttryck. Det fanns gränskontroller, berättar Elisabeth Reuterswärd, men inte av det slag som finns idag. -Mycket av den kontrollen gick ut på att hindra svenskar från att ge sig iväg utomlands, förklarar hon. Ändå fanns det grupper man var angelägen om att hålla hård kontroll över. Givetvis fanns rädslan för spioner men också för judar och zigenare som man uppfattade som främmande element.  -Och cirkusfolk, tillägger hon. De ansågs inte försörja sig på ett ”ärligt” sätt. -Det var ju inte vilka utlänningar som helst som kom till Sverige. Många var värvade krigsfolk, därutöver var det mycket handlare och företagare. De sökte och fick burskap, dvs borgerskap i städerna, vilket gav alla rättigheter, fortsätter Reuterswärd. 16- och 1700- talsmänniskan förväntades inte i första hand ha sin lojalitet med sitt land, sin nation, utan mer med sin härskare. Redan innan det fanns en möjlighet för utlänningar att bli formella svenska medborgare så hade de möjligheten att byta sin lydnadsed, från en utländsk herre till den svenske kungen. -Det kallades neutralisation och det handlade om att man avsvor sin trohet till en annan furste. Man ska ju visa tro och huld gentemot sin nya kung, berättar Reuterswärd. På 1840-talet blev till slut möjligt att söka och få svenskt medborgarskap om man kom från ett annat land. Men Elisabeth Reuterswärd har sett i arkiven att det var väldigt få personer som ansökte om detta de första åren. -I början är det kanske ett 40-tal personer om året, och det fanns ju långt, långt fler utlänningar i Sverige precis som idag, tillägger hon. Det var alltså formellt sätt lätt att vara utlänning i Sverige väldigt länge. Detta får ett abrupt slut 1914 då första världskriget bryter ut. Då avskaffas passfriheten som hade rått i sedan 1860, och kontrollen av utlänningar blir viktig. -Nu gjorde man listor över alla utlänningar, var de bodde, var de kom ifrån, och under hela kriget höll man stenhård kontroll på dem, en kontroll som delvis fortsatte också senare. Det blev tydligt hur ointressant det varit tidigare med medborgarskap, för plötsligt visade det sig att det fanns många svenskar som inte var medborgare eftersom deras föräldrar kommit från andra länder. Elisabeth Reuterswärd har stött på dem. -Det var människor som alltid bara levt i Sverige och talade svenska och som inte hade en aning om något annat, som fick order om att regelbundet anmäla sig till myndigheterna eftersom de plötsligt var att betrakta som utlänningar. De flesta i den här gruppen ansökte om svenskt medborgarskap, och fick det. Men det fanns de som fick avslag – det var de som hade brutit mot någon regel eller lag. Många svenska släktforskare har hört berättelser i sin släkt, om hur släkten stammade från en ilandfluten sjöman långt tillbaka i tiden. Säkerligen är många av dessa berättelser skrönor, men rent skulle i alla fall vara möjligt rent tekniskt att en sjöman från främmande land blir anfader till en helt ny släkt, precis som  fallet med Thomas Johnson som blev Jönsson, tror Elisabeth Reuterswärd. Historikerbesök i Släktband Under den här säsongen har Släktband bett två av våra mest lästa historiker att ge sina råd och tips och tankar om släktforskning och annat letande i arkiven. Häromveckan hörde ett första avsnitt med Peter Englund. Idag är det historieprofessorn och författaren Dick Harrisons tur. - Jag brukar säga att om du inte själv känner till vad du kan fråga om, är steg ett att skaffa en ganska sent utgiven litteratur om epoken. På så sätt får du veta vad man gjorde i Sverige just då och vad man kan förväntas hitta. Pågår det till exempel krig? Ja, då är en viktig fråga att ställa: var någon av mina förfäder soldat? Eller pågick det i den bygden intensiv sjöfart, sillfiske eller något annat? Då bör man ställa frågor relaterade till det. - Den översiktliga forskningen hjälper på så sätt till att veta vad som är intressant att leta efter, berättar Dick Harrison. Det är mycket ovanligt att ha en familj som inte lämnat spår och som levt ett liv utan att ha gjort något dumt, säger Dick Harrison. Det finns nästan alltid något att hitta OM källorna är bevarade. - Även till synes helt vanliga bönder har historier, som i min egen familj berättar Dick Harrison och ger exempel på en kvinna på 1800- talet som var piga och blev gravid utanför äktenskapet. Sonen emigrerade till Amerika och blev där boskapsbaron och deltog i inbördeskriget. Historien har inte berättats i famljen utan tystats ner genom åren. - Men i våra suveräna arkiv har historier likt denna överlevt berättar Dick Harrison. Rättsliga dokument och tidningar är suveräna källor till kusligt många skvallerdetaljer. 1800- talet hade en stor blomstrande tidningspress som är alldeles för underutnyttjat av släktforskare. Hur ska man då förhålla sig till arkivhandlingar? Formella källor är de bästa eftersom de oftast varit korrekta och därför att möjligheten att ljuga varit liten. Misstänksam ska man vara när man läser historiker från förr. De kan ha haft en uppdragsgivare och diktat ihop historier. - Fram till 1900- talet kunde historieskrivandet ibland ha tjänat kyrkan, statsmaktens eller den egna lokalpatriotismens intressen.  En tumregel kan vara att så fort det kommer in en berättarröst, när det inte är ett tråkigt protokoll, skattelängd eller likanande, då ska man vara skeptisk, avslutar Dick Harrison som återkommer i kommande program.