Podcasts about osmanska

Nivå: ~A2-B1 Karl XII (den tolfte) är en av de mest omdebatterade och kontroversiella figurerna i svensk historia. Ett av de mest framgångsrika militära genierna men också personen som gjorde att Sverige förlorade sin status som stormakt i Europa. Om du gillar historia måste du lyssna på det här avsnittet! --- Vill du leva ditt liv på svenska i 9 dagar i sommar? Vill du åka på en fantastisk semester till en av de svenskaste platserna som finns? Vill du få en upplevelse du aldrig kommer glömma och få självförtroende i svenska? Då är Language Lock In Boot Camp för dig! Anmälningarna är öppna - anmäl dig nu för att säkra din plats! Klicka här för mer info --- Transkript Tjena tjena! Välkommen till Simple Swedish Podcast. Och idag har vi ett intressant avsnitt. Det är ett avsnitt om svensk historia. Närmare bestämt om Karl XII (den tolfte). Karl XII är absolut en av de mest kända figurerna i svensk historia. Och kanske tillsammans med Gustav Vasa, den mest kända kungen som vi har haft. Så jag tänkte att det skulle vara kul att göra ett avsnitt om honom. För ja, det var en viktig del i svensk historia. Och jag tror att det blir ganska långt, det här avsnittet, så hoppas du uppskattar det. Innan vi börjar ska jag såklart tacka två nya patrons. Det är Hana och Stephanie. Tack för att ni stödjer den här podden. För alla som vill stödja podden och få transkript till alla avsnitt, gå till www.patreon.com/swedishlinguist. Och jag vill också, innan vi börjar, bara prata lite kort om någonting väldigt viktigt. För skulle du vilja leva hela ditt liv på svenska i nio dagar? Skulle du vilja ha ett intensivt språkbad för att bygga ditt självförtroende i svenska? Låter det intressant med en fantastisk semester och en stark upplevelse som du kommer att komma ihåg hela livet? Ja, då är Language Lock-in Boot Camp för dig. Och vi har öppnat för anmälningar så du kan anmäla dig till sommarens Language Lock-in Boot Camp som kommer att vara i augusti. Ja, en riktigt cool, häftig upplevelse att vara i den här villan i Dalarna, den här historiska villan i nio dagar. Så ja, gå till www.languagelockin.com och där hittar du all information och du kan se vad andra människor har sagt, du kan se videor från bootcampet och så vidare. www.languagelockin.com, så anmäl dig nu till det. Vi ska prata om Karl den tolfte. Han var en väldigt ung kung. Han var bara 15 år när han blev kung. Han spenderade större delen av sitt vuxna liv i det stora nordiska kriget. Det stora nordiska kriget var ett stort krig som hände i Norden. Han var huvudfigur i det kriget för Sverige. Han är en av de mest omdebatterade kungarna och en av de mest kontroversiella kungarna i svensk historia. Han är sedd som både en krigshjälte och ett militärt geni men också personen som förstörde stormakten Sverige. För på den här tiden så var Sverige en stormakt i Europa. En stormakt, alltså ett land med väldigt mycket makt. Och han är som sagt en av de viktigaste och mest intressanta personerna i Sveriges historia skulle jag säga. Så innan vi börjar prata om honom så vill jag ge lite historisk bakgrund. För det här hände i början på 1700-talet, alltså för 300 år sedan. Så lite historisk bakgrund på det. Så på 1500-talet, då blev det slut på Kalmarunionen och början på den moderna nationen Sverige, med Gustav Vasa. Och han startade en ny era i svensk historia när Kalmarunionen upplöstes. Och lyssna gärna på avsnitt 193. För där pratar jag om Kalmarunionen. Väldigt intressant också. Så det var på 1500-talet. Och sen då på 1600-talet, det var då som Sverige började bli en stormakt. Och ekonomin blev starkare och starkare och man byggde en stark militär också. För målet var att kontrollera Östersjön. Så Östersjön är ju det här havet mellan Sverige, Finland och Baltikum och ja, i söder, Polen. Så det här havet kallas för Östersjön. Och Sverige ville kontrollera hela Östersjön för att det var väldigt mycket fördelar med det, med handel och så. Och Sverige började erövra nya områden. Alltså innan det här så var Sverige, man kan säga, det som är Sverige nu minus de södra delarna. För att typ Skåne, Halland och Blekinge, det var fortfarande en del av Danmark på den här tiden. Så Sverige var det som är Sverige nu minus de södra delarna plus Finland. För Finland var länge, länge en del av Sverige. Men efter det 30-åriga kriget..det var en väldigt stor händelse i europeisk historia. Och det hände då på 1600-talet. Ett jättejättestort krig i hela Europa. Och Sverige var på den vinnande sidan. Och ja, så man tog de här delarna från Danmark som nu är Skåne, Blekinge, Halland och så. Man tog också Baltikum, och vissa delar av norra Tyskland faktiskt. Så att Sverige blev väldigt stort och Sverige blev faktiskt en så kallad stormakt. Tillsammans med Frankrike, Osmanska riket och England. Så de andra stormakterna i Europa kan man säga var Frankrike, Osmanska riket och England. Och Ryssland var liksom på väg att bli en stormakt. För att nu var det liksom Peter den Store som regerade i Ryssland. Tsaren Peter den store. Och (under) den här tiden så blev det lite som en kraftmätning mellan Sverige och Ryssland. För både Sverige och Ryssland var liksom på väg upp. På väg att bli stormakter. Och på 1600-talet så kan man säga att Sverige lyckades bli en stormakt. Medan Ryssland, ja, de blev det senare, nästa århundrade. Så det var lite historisk bakgrund, 1500 och 1600-talet. Jag har gjort ett avsnitt om Sveriges stormaktstid, avsnitt nummer 227. Så gå och lyssna på det också för att få ännu mer historisk bakgrund. ..för hela transkriptet - klicka här!

Vid förra sekelskiftet var Sverige var ett utvandringsland och invandringen var fri. Sveriges första muslim Ebrahim Umerkajeff flyttade till Stockholm år 1897. Han kom som en fattig äventyrare från Ryssland och blev med tiden en framgångsrik affärsman med familj, våning och butik på Östermalm.Under Ebrahim Umerkajeffs liv i Sverige kom invandrarpolitiken att skifta från helt fri, till starkt reglerad efter rashygieniska principer för att sedan pragmatiskt assimilera hundratusentals flyktingar under kriget. Behovet av arbetskraft ändrade sedan politiken från att alla skulle smälta in till att stödja bevarandet av invandrarnas kultur.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Simon Sorgenfrei är religionsvetare och föreståndare för Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola. Han är aktuell med boken ”De kommer att vara annorlunda svenskar”.Vid förra sekelskiftet var 99,7 procent medlemmar i Svenska kyrkan och av de 35 000 invånare som var födda utomlands kom nästan alla i grannländerna. Idag är tjugo procent av alla människor som bor i Sverige födda någon annanstans, och islam Sveriges näst största religion.Ebrahim Umerkajeff och de första muslimerna är början på berättelsen om hur Sverige blev ett invandrarland. Ebrahim Umerkajeff beskrevs samtidigt stereotypiskt rasistiskt i Stockholms-Tidningen efter att han ville ha upprättelse efter felaktiga skriverier om att han rövade bort unga damer till ett harem, men möttes med respekt av myndigheter.Under 1900-talet utvecklades också Sverige till världens mest sekulariserade land, där religionen kom att betyda allt mindre för människor. Samtidigt har det genom en rad politiska beslut och ideologiska skiften blivit Europas mest mångreligiösa land.Redan Gustav Vasa hade kontakter med muslimer. Kungen träffade tartaren Bissure flera gånger i mitten på 1550-talet. Och Karl XII lierade sig med muslimer under det stora nordiska kriget och till med bodde i Bender som var en del av det Osmanska riket.De flesta av de muslimer som kom till Sverige under första hälften av 1950-talet var tatarer men den första muslimska imamen i landet kom att bli turken Osman Soukkan (1903-1975). Tillsammans med Umerkajeff och Akif Arhan bildade han 1949 landets första muslimska församling och förening, Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och Kultur.Detta är en nymixad repris.Lyssna också på Sultanens sändebuds resa till Sverige år 1733.Bild: Mustafa Arhan och pappa Akif Arhan tillsammans på Stortorget 13, Malmö, ner plan med en vacker persisk Isfahan av utomordentligt god kvalitet. Titta på de persiska mattorna hängande på väggen bakom och på prislapparna. 790 kronor för den ljusa och 680 för den röda. Okänd fotograf. Malmö museum, Some Rights Reserved. Musik: Middle Eastern Arabian Night [ Version 5 | av Volodymyr, Storyblock Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Osmanska riket var en gång ett imperium som sträckte sig från Algeriet till Irak och från Ukraina till Jemen, ett välde som omfattade ungerska grässlätter, arabiska öknar, anatoliska berg och grekiska öar. Idag är detta imperium historia, men i över 600 år var det en realitet som alla grannar i Europa, Asien och Afrika måste förhålla sig till: Osmanska riket.När vi möter imperiet i historiska redogörelser brukar vi slarvigt tala om det som Turkiet och hänvisa till dess sultaner som turkar. Men då gör vi fel. I och för sig är dagens Turkiet en efterträdare till imperiet, rent geografiskt, men Osmanska riket hade föga gemensamt med den republik som idag har Ankara som huvudstad. Osmanerna var ett elitfolk som talade ett eget språk (som vanliga turkar inte förstod) och införskaffade sina medlemmar genom att ta kristna pojkar i skatt, försätta dem i slaveri, göra dem till muslimer, sätta dem i hårdträning, gifta bort dem med prinsessor och utnämna dem till generaler och guvernörer. Det var en regim som prioriterade duglighet och effektivitet och som såg sig som arvtagare till både profeten Muhammed och de romerska kejsarna i Konstantinopel. Genom att tillerkänna underkuvade folk långtgående självstyre och tillämpa religionsfrihet gjorde de sig dessutom populära både bland sjörövarhövdingar i Nordafrika och furstar i Ungern och Rumänien.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Osmanska riket, den muslimska världens mest glänsande stormakt under det senaste millenniet.Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv.17/163),Wikipedia, Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hallojsan skojsan makedojsan! Så hälsar Åsskar välkommen och hoppar rakt in i fakta om makaroner, innan han kommer fram till att Gabriel till största del är en potatis. Därefter tar dom en repetition på månadsnamnen innan dom pratar om 1a längstober som den dag då flest människor på jorden firar sin nationaldag. Det blir ett mini-quiz med sånger om olika länder och massor av historiska berättelser. Det handlar om Osmanska riket, kolonisation, Opiumkrigen, industriella revolutionen, den transatlantiska slavhandelstriangeln, Berlinmuren, Kalla kriget och mycket annat. Självklart blir det även flera skojiga skämt och hoppfulla historier.  Dagens ord: kompensation Produceras av Frälsningsarmén www.kylskåpsradion.se

Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) var den drivande kraften bakom grundandet av den Turkiska republiken år 1923 ur resterna av det Osmanska riket. Han föddes under enkla förhållanden i Thessaloniki i nuvarande Grekland och fick tillnamnet Kemal, 'perfekt', i militärskolan. Hans militära karriär präglades av det Osmanska rikets sönderfall.Efter att ha lett det turkiska frihetskriget (199-23), mot ententen som ockuperade landet efter första världskriget, etablerade han sig som president i den moderna turkiska republiken. Europa var förebilden när han reformerade ett muslimskt kejsardöme till en sekulär modern nation.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med idéhistorikern Klas Grinell som är aktuell med boken Mänskliga rättigheter under attack – Turkiet och autokratin.Mustafa Kemal Atatürk är fortfarande en viktig gestalt i dagens Turkiet. Han föddes 1881 i Thessaloniki, då en blomstrande hamnstad i Osmanska riket. Han var son till en lägre tjänsteman Ali Rıza Efendi och Zübeyde Hanım som kom från en jordbruksfamilj väster om Salonika. Han blev tidigt faderlös och skulle senare studera vid en militärskola där han fick tillnamnet Kemal, den perfekta.Trots sin mors önskan att han skulle få en religiös utbildning tog Mustafa inträdesprov till militärskolan. Efter att ha avslutat sin utbildning vid Monastirs militärskola gick Mustafa Kemal in på Krigshögskolan i Istanbul i mars 1899.Hans militära karriär började med deltagande i italiensk-turkiska kriget 1911, där han frivilligt anmälde sig för att kämpa mot den italienska invasionen i det Osmanska Vilayetet Tripolitanien (nuvarande Libyen). Han deltog också i första och andra balkankrigen. Hans insatser under dessa konflikter stärkte hans rykte som en skicklig militär ledare.Under första världskriget, när Osmanska riket gick in i kriget på centralmakternas sida, fick Atatürk i uppdrag att organisera och leda den 19:e divisionen som var knuten till den femte armén under slaget vid Gallipoli. Han blev frontlinjebefälhavare efter att korrekt ha förutsett var de allierade skulle attackera och höll sin position tills de drog sig tillbaka.Mustafa Kemal Atatürk ledde det turkiska frihetskriget 1919-23 och blev sedan Turkiets första president. Atatürks reformprogram inkluderade statligt stöd till industriella och jordbruksmässiga initiativ för att främja ekonomisk självständighet. Han gjorde grundutbildningen gratis och obligatorisk, införde det latinska alfabetet, vilket ersatte det tidigare arabiska skriftsystemet, och reformerade nationens utbildningssystem för att inkludera sekulära ämnen. Kvinnors status förbättrades avsevärt; de fick rösträtt och rätt att inneha offentliga ämbeten.Lyssna också på Turkiets födelse och folkmordet på armenierna.Bild: Mustafa Kemal (Atatürk) vid skyttegravarna i Gallipoli under första världskriget. Wikipedia, public Domain.Musik: Den turkiska nationalsången "Istiklâl Marsi" av kompositören Osman Zeki ÜNGÖR i sin ursprungliga ton (i g-moll) för kör och symfoniorkester. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Karl XII har beskrivits som en fältherre som vann slagen, men förlorade kriget. Kungens bristande strategiska tänkande slutade i den största militära katastrofen i svensk historia – Slaget vid Poltava. Men frågan är vilka alternativ Karl XII hade?Efter att ha besegrat Sachsen vände sig Karl XII och hans armé mot Ryssland 1707. I stället för att försöka återta de svenska östersjöprovinserna från ryssarna, valde Karl att marschera mot Moskva. De hårda vintrarna i kombination med att ryssarna ödelade svenskarnas underhållsland tog ut oerhört högt pris. Vid avgörandets stund i Poltava i juni 1709 tvingades karolinerna att strida mot en tre gånger större rysk armé.Detta är den tredje delen av en serie om fyra avsnitt om karolinerna och det stora nordiska kriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson som bland annat skrivit böckerna Stormaktens sista strid och Slaget vid Poltava.När Karl XII varit sysselsatt i Polen hade ryssarna erövrat svensk mark i Baltikum och i Ingermanland hade tsaren 1703 låtit anlägga hamnstaden Sankt Petersburg. Peter visade därmed sin avsikt att öppna ett fönster mot väster vid Östersjön.Karl XII:s beslut att invadera Ryssland 1707 blev början på slutet för stormakten. Under denna tid hade Karl XII en total armé av cirka 50 000 män i Sachsen, Polen och Baltikum. De stränga ryska vintrarna, bristen på förnödenheter och ständiga mindre överfall ledde till svåra förluster för den svenska armén. I september 1708 mötte den svenska armén ett stort nederlag mot ryssarna vid Lesna. Efter nederlaget vid Lesna beslutade Karl XII att ändra riktning och marschera mot Ukraina. I Ukraina hoppades han hitta mat och förnödenheter för sina trupper. Han hoppades också på stöd från den ukrainska kosackhetmanen Ivan Mazepa, som planerade att göra uppror mot tsaren.Den 28 juni 1709 utkämpades Slaget vid Poltava. Av de 20 000 svenska soldater som deltog i slaget dog eller allvarligt skadades omkring 8 000. Tre dagar senare, vid Perevolotjna, kapitulerade resten av den svenska armén och blev fångar till ryssarna. Karl XII, som var sårad, lyckades fly till turkiska Bender precis i tid.Efter nederlaget vid Poltava kunde Sveriges fiender ta initiativet. Tsaren erövrade resten av Sveriges baltiska provinser medan August II återfick sitt polska rike. En dansk armé landade i Skåne, men besegrades av Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710 och tvingades lämna landet. Ryssland hade nu blivit den dominerande makten i Östersjöområdet. Karl XII tillbringade de följande åren i exil i det Osmanska riket, innan han återvände till Sverige år 1715.Bild: Ivan Mazepa uppmanar Karl XII att sätta sig i säkerhet på andra sidan av Dnepr. Målningen från 1880-talet föreställer målaren Gustaf Cederströms nationalromantiska tolkning av det historiska förloppet. Wikipedia, Public Domain.Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public DomainLyssna också på Slaget vid Poltava 1709 – Slutet på stormaktstidenKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1912 inledde Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien krig mot Osmanska riket. Framgångarna blev omedelbara. Osmanska rikets områden på det europeiska fastlandet erövrades snabbt av alliansen. Med knapp nöd lyckades turkarna stoppa den bulgariska offensiven strax väster om Istanbul.I freden övergick de före detta osmanska områdena till de fyra balkanstaterna. Bulgarien uppfattade att de inte hade fått de områden de hade rätt till och bestämde sig för att lösa problemet militärt. Sommaren 1913 utkämpades Andra Balkankriget mellan Bulgarien och Grekland, Serbien, Osmanska riket och Rumänien.Resultatet av de båda krigen blev främst att Serbien framstod som den starkaste staten på Balkan. Konflikterna skulle bara ett år senare vara den utlösande faktorn i det som blev första världskriget.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Balkankrigen 1912-13. Krigen är en viktig pusselbit för att förstå första världskrigets utbrott. Konflikterna på Balkan hade en lång historia.Nya nationer med egna nationella ambitioner uppstod på Balkan på allvar från 1830-talet. Det alltmera försvagade Osmanska riket klarade inte längre att fullt ut hävda sin överhöghet över sina europeiska landområden. Stormakterna Ryssland och Österrike hade sina intressen och agerade för att öka sitt inflytande. Inför Balkankrigen 1912 fanns främst fyra stater som ville utöka sina territorier. Deras ambitioner var delvis överlappande. I centrum stod inte minst kontrollen över Makedonien där Serbien, Bulgarien och Grekland uppfattade att de hade rätt till överhögheten.Krigföringen pekade i vissa avseenden mot det som skulle komma under första världskriget. Detta ska trots allt inte överdrivas. De arméer som drabbade samman i Balkankrigen var när allt kommer omkring mycket mindre och sämre utrustade. Det som ändå kan lyftas fram är artilleriets ökade betydelse och svårigheten att besegra en motståndare som hunnit gräva ner sig i vad skulle kunna liknas vid ett enklare skyttegravssystem. Bulgarernas anfall mot turkarna vid Catalca blev blodigt eftersom turkarna hade hunnit förbereda sig och det bulgariska artilleriet förmådde inte slå ut de turkiska ställningarna.Under krigen begicks omfattande övergrepp på motståndarens civilbefolkning. Etnisk rensning förekom på ett sätt som tyvärr pekade fram emot de oförsonliga krigen i Jugoslavien på 1990-talet. Mycket lämnades ouppgjort efter krigen. Österrike-Ungerns och Rysslands intressen fortsatte att kollidera och Serbiens maktambitioner skapade friktioner inför framtiden. Att Balkankrigen 1912-13 inte resulterade i ett världskrig berodde till största delen på att Ryssland inte fullt ut kastade sig in i konflikten. När krisen återigen kom sommaren 1914 blev insatserna från stormakterna mycket högre vilket ledde till att konflikten eskalerade utom allas kontroll.Bild: Grekisk litografi av slaget vid Kilkis (andra Balkankriget), 1913. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Osmanska riket som Roms arvtagare.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anna-Karin har varit på Idébaren på Kulturhuset i Stockholm och pratat om wokeism och extremism på universiteten. Hon noterar en förändring i hur begreppet woke och cancelkultur används. Tidigare förnekade många till vänster att det ens fanns någon cancelkultur, nu säger de sig vara värst drabbade själva. Lika vanligt har varit att förneka existensen av wokeism, men i debatten menade Paulina Sokolow från Flamman att högern är woke som är anti-woke. Ungefär.Vi pratar också om det faktum att Sverige nu är fullvärdig NATO-medlem. Vi pratar också om att den svenska neutraliteten och alliansfriheten aldrig riktigt fanns, men att denna dimridå ändå satte sig i den svenska identiteten. Vi pratar också om att opinionen kring att skicka svenska soldater utomlands, Centerns utspel om att öka försvarsutgifterna till 3 procent av BNP, med mera. Ivar gör en historisk parallell till Svarta legionen i Ungern, som var världens bästa armé under andra halvan av 1400-talet. När kungen, Mattias Corvinus, dog så lade dock adeln ned den, eftersom de vill sänka skattetrycket för sig själva. Några år senare erövrade Osmanska riket Ungern. Så kan det gå. Rak höger expanderar"Rak höger med Ivar Arpi" började som ett soloprojekt, men såhär tre år in har publikationen vuxit rejält. Nästan 21 000 prenumeranter har visat att det finns en efterfrågan på vad vi gör, vilket är otroligt roligt.Sedan ungefär ett år tillbaka har Susanna Birgersson och Anna-Karin Wyndhamnvarit återkommande skribenter, vars texter och granskningar har fått stort genomslag både hos er läsare och i andra sammanhang.I takt med att fler har blivit betalande prenumeranter kan Rak höger fortsätta att bygga ut sin verksamhet. I förra veckan lanserades Per Lindgren och Johan Lundberg, och i morgon lanseras nästa skribent. Utöver det viktigaste, att det ger mer läsning till prenumeranterna, tycker jag personligen att det är kul att få kollegor. Rak höger är inte längre ett soloprojekt, utan en större publikation som samlar allt fler.Jag vill också passa på att påminna vad som gör oss annorlunda. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.Andra betalningsalternativFör den som föredrar att använda Swish, Plusgiro eller Bankgiro så går det också utmärkt. Märk insättningen med “Substack” och din mejladress. I dagsläget är det årsprenumeration och mecenatnivå som är lättast för mig att administrera på det viset.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Det Osmanska rikets mer än 600 år långa historia är tätt sammantvinnat med det kristna Europas historia. De osmanska härskarna betraktade sig själva som de gamla romerska kejsarnas arvtagare. Och både renässansen och reformationen påverkades av osmanernas existens.Det Osmanska riket växte fram ur nomadstammar i Anatolien på 1200-talet. Osmanerna erövrade Bysans år 1453 för att bli ett multietniskt imperium som sträckte sig över flera världsdelar. Riket var som störst när det misslyckades med att erövra Wien 1683. Osmanerna rörde sig från tolerans och integrering av andra folk och religioner till exkludering och folkmord. Från spillrorna ur det Osmanska riket växte dagens Turkiet 1923.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marc David Baer, professor i internationell historia vid London School of Economics and Political Science och en av världens främsta kännare av Osmanska riket. Han är aktuell med boken Osmanska riket.Osmanska riket, även känt som det Ottomanska riket, var ett mäktigt islamiskt imperium som styrde över stora delar av Sydosteuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Mindre Asien. Osmanska riket grundades i västra Anatolien mot slutet av 1200-talet av en stam Oghuz-turkar som skulle bli imperiets aristokrati, kända som Oserna. Dessa förde med sig en stark dynasti, den osmanska dynastin, som var kärnan i den framväxande staten. Osman I, som riket är uppkallat efter, var rikets grundare och första ledare.En av de mest anmärkningsvärda egenskaperna hos Osmanska riket var dess kulturella och religiösa mångfald. Riket omfattade människor från olika etniska och religiösa bakgrunder. Sultanerna var toleranta mot olika religioner och tillät sina undersåtar att utöva sin egen tro. Kristna och judar hade sina egna lagar och institutioner och bildade slutna samhällen inom riket.Osmanska riket hade både fredliga och konfliktfyllda relationer med olika europeiska länder. Å ena sidan var riket en viktig handelspartner och kulturell influens för västeuropeiska länder under renässansen. Å andra sidan var det också ett ständigt militärt hot och orsakade stor oro bland européerna. Rikets expansion och belägringar av europeiska städer som Wien skapade en stark europeisk identitet och en vilja att motstå det osmanska hotet.Rikets absoluta höjdpunkt nåddes under 1500- och 1600-talen under sultanen Suleiman den store. Dess största territoriella utsträckning nåddes dock år 1683 under sultanen Mehmet IV, då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden längst ner på Arabiska halvön, och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota det kristna Europa. Belägringen hävdes av en polsk-tysk armé som kom Österrike till undsättning. Detta satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa.Under 1800-talet och början på 1900-talet tilltog problemen då riket både utsattes för ständiga angrepp från yttre fiender och uppror inom rikets gränser. Stora landområden förlorades dels till nya stormakter som Österrike-Ungern och Ryssland, dels till folk inom Osmanska riket som, i den nya tidens nationalistiska anda, gjorde uppror och bildade självständiga stater.Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv. 17/163), Wikipedia, Public Domain.Musik: Dreaming Of Paradise av MoodMode, Storyblocks Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi behövde bara tjata i 10 år innan SvD av alla jäkla tidningar kom ifatt, detta samtidigt som Tony Blair efterfrågas som humanitär koordinator i Israel-Hamas konflikten och David Cameron blir brittisk utrikesminister... "Efter förra söndagens krönika om antisemitism har frågan kommit upp om rötterna till dagens konfliktscenario mellan israeler och palestinier, inte minst vilken skuld de västerländska kolonialmakterna i allmänhet och britterna i synnerhet har till att det blivit som det blivit. Därav denna krönika. Låt oss börja med första världskriget – som så många andra av nutidens eländen kan den moderna Palestinakonflikten härröras till denna ”urkatastrof”, låt vara att den som så önskar kan spåra rötter ännu längre tillbaka. Den 16 maj 1916 slöts ett av nutidshistoriens mest beryktade fördrag. Det benämndes officiellt Mindre Asien-avtalet men har gått till historien som Sykes-Picot-avtalet, efter den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot. I och med detta kulminerade den uppstyckning av världen i kolonier och intressesfärer som hade eskalerat under andra hälften av 1800-talet och som medförde att engelska och franska i dag är världsspråk. Syftet med 1916 års fördrag var att förebygga framtida gräl kolonialmakterna emellan genom att i förväg stycka upp Osmanska riket, så att man visste vem som skulle ha vad när första världskriget var vunnet. Genom att lova land åt båda folken hade britterna sått ett farligt frö till framtida fejder. Resultatet av överläggningarna, som också Ryssland godkände, gick ut på att Stor­britannien skulle få kontroll över vad som i dag är södra Irak, Jordanien och vissa delar av Palestina, medan fransmännen skulle få Syrien, Libanon, norra Irak och en bra bit av sydöstra Turkiet. Armenien, Konstantinopel och sunden mellan Svarta havet och Medelhavet gick till Ryssland. Man lämnade också utrymme för några internationella zoner, dels i Palestina och dels vid Alexandretta i nuvarande Turkiet. Avtalet låg till grund för uppstyckandet av Mellanöstern i brittiska och franska zoner i början av 1920-talet. Alla berörda utom de europeiska politikerna ignorerades. De sionistiska judarna hade utlovats ett nationellt hem i Palestina som tack för att de stödde Storbritannien i kriget (”Balfour­deklarationen”). Araberna hade också utlovats självständighet som tack för att de gjorde uppror mot turkarna. Genom att lova land åt båda folken hade britterna sått ett farligt frö till framtida fejder, men när avtalet blev offentligt kunde både judar och araber konstatera att de blivit lurade. De europeiska stormaktsledarna hade ingen tanke på att lämna ifrån sig krigsbytet till de människor som bodde i det. Invandringen och bosättningarna resulterade i en växande arabisk vrede, och de båda folken drabbade vid flera tillfällen samman i våldsamma uppgörelser. När Palestina lösgjordes från Osmanska riket blev det alltså varken judiskt eller arabiskt utan brittiskt, men detta hindrade inte de förfördelade från att planera inför framtida självständighet. Under mellankrigstiden immigrerade många sionistiska judar, som drömde om ett nationellt hem i Israel, till området och bosatte sig på marker som man köpt från lokala godsägare. Invandringen och bosättningarna resulterade i en växande arabisk vrede, och de båda folken drabbade vid flera tillfällen samman i våldsamma uppgörelser. Allt detta gjorde britterna – som ju inledningsvis hade godkänt immigrationen till det ”nationella hemmet” – skeptiska gentemot sionisterna, som uppfattades som bråkstakar och potentiella rebeller. Vid tiden för andra världskriget yrkade många brittiska politiker därför på kraftiga begränsningar av judisk invandring. Enligt ett förslag, som vann Londonregeringens gillande, skulle inga få flytta dit efter 1944. Som bekant blev denna politik omöjlig när kriget var slut. Den moraliska indignationen över nazistiska dödsläger som Auschwitz och Treblinka, där sex miljoner judar mist livet, gav sionisterna starkast möjliga vind i seglen, och USA stod på deras sida. Britterna kunde inte stoppa en stor invandringsvåg av statslösa judar som överlevt andra världskriget. Med facit i hand är det lätt att se hur politikerna åtminstone hade kunnat försöka bygga en fredligare framtid. Araberna hade kunnat acceptera 1948 års delning; i så fall hade ett självständigt Palestina med mycket större territorium än den palestinska myndigheten kontrollerar i dag blivit verklighet. Men då glömmer man en gammal latinsk sentens, som för svenskt vidkommande brukar förknippas med Axel Oxenstierna: An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur? – ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”"

För hundra år sedan reste sig det moderna Turkiet ur askan av det sönderfallna Osmanska imperiet. Tobias Svanelid diskuterar händelsen, och vad som finns kvar av osmansk historia i dagens Turkiet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I oktober 1923 utropades det moderna Turkiet. Men landet bar redan på en stolt månghundraårig historia då turkiska sultaner dominerat östra Medelhavet allt sedan medeltiden. Historikern Olof Heilo och turkietkännaren Paul Levin berättar om det Osmanska rikets uppkomst och expansion och hur det multietniska och mångreligiösa riket expanderade ända till Wiens portar. Men också hur det kom att krackelera och efter Första världskriget närmast förintades. I ruinerna av imperiet skulle dock det moderna Turkiet resa sig, ett land som än idag bär på många spår ifrån imperiets dagar.Dessutom svarar Dick Harrison på en lyssnarfråga om de turkiska elitkrigarna - janitsjarerna.

Den osmanske diplomaten Mehmed Sadi Efendi genomför år 1732-33 den långa och strapatsrika resan från Istanbul till Stockholm. Uppdraget är att driva in de enorma skulder som Karl XII och hans män drog på sig till det Osmanska riket under vistelsen i Bender år 1709-13. Samtidigt har Sverige och det Osmanska riket gemensamma intressen i kampen mot Ryssland.Sändebudet Mehmed Sadi Efendi, som är en ledande intellektuell i det Osmanska riket, skriver en rapport om resan till Sverige, som kanske säger mer om honom, hans ambitioner och hans världsbild än om de faktiska förhållandena i Sverige år 1733.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Joachim Östlund, historiker vid Lunds universitet. Aktuell med boken Vid världens ände – Sultanens sändebud och hans berättelse om 1700-talets Sverige.Beskickningen som skickats ut av sultanen Mahmud I består av 44 personer och de påbörjar sin resa i november år 1732 genom ett vintrigt Europa. Hela resan kommer att ta 329 dagar.Sannolikt är Mehmed Sadi Efendi inspirerad av romerska författare när han påstår att det snöar i juni i Sverige. Kylan är något som präglar hans diplomatiska rapport som tar sig en del friheter. En hel del litterära knep av Mehmed Sadi Efendi, som också skrev poesi, får oss att fundera på syftet med rapporten.Han beskriver Sverige och svenskarna i betydligt mer positiv dager än vad som var brukligt vid denna tid då Sverige fortfarande är sargat av det stora nordiska kriget. Saids syfte är att Osmanska riket ska närma sig ett Europa där osmanerna med tiden förlorar allt större territorier.Bild: Mehmed Sadi Efendi som ambassadör i Paris 1742, av Joseph Aved, Musée de Versailles, public domain.Musik: World Beat With Middle Eastern Vocals (Instrumental) av Velimir Andreev, Soundblock Audio Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I resterna av det Osmanska riket mördades över en miljon kristna armenier under perioden 1915 till 1923. Det kallas folkmordet på armenierna, men hundratusentals andra kristna minoriteter som assyrier, syrianer, kaldéer och greker föll offer för en medveten och systematisk utrotningspolitik av kristna inom det Osmanska riket.Folkmordet skedde i skuggan av första världskriget där det Osmanska riket deltog på Tysklands sida. Förövarna var den innersta kretsen av det styrande ungturkiska partiet Kommittén för enhet och framsteg och dess medhjälpare – de flesta morden skedde under några månader från april år 1915 till början av år 1916. Omvärlden var väl informerade om det pågående folkmordet och protesterade hos ungturkarna.I den nymixade reprisen av avsnitt 87 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet och Maria Karlsson, historiker vid Lunds universitet om folkmordet på armenierna.Folkmordet var en central del i processen där det vidsträckta multietniska Osmanska riket under tryck utifrån omvandlades till den betydligt mindre turkiska nationalstaten. Det skedde under ett århundrade som skulle uppleva upprepade folkmord med en vidd som nästan är obegriplig.Folkmordet inleddes med att några hundra ledande armenier i huvudstaden Konstantinopel arresterades och mördades i april 1915. Men våldsaktioner mot armenierna hade startat långt tidigare. Under år 1915 mördades hundratusentals armeniska män och kvinnor och barn. De deporterades till ökenområden där ingen kunde överleva och dog under dödsmarscherna, de brändes i byggnader och dränktes i floder. Kvinnor våldtogs och tvångskonverterades tillsammans med barn till islam. Tiotusentals armeniska kvinnor och barn blev slavar till turkar och kurder.En viktig orsak till folkmordet var det osmanska krigsnederlag och att flera kristna nationer på Balkan frigjorde sig från det osmanska riket. Det skapade en grund för konspirationstänkande. Landstigningen på Gallipolihalvön och ett uppror i den armeniska staden Van var andra viktiga utlösande faktorer.Samtidigt som det multietniska Osmansk riket föll samman växte ett nationellt turkiskt medvetande fram. När det Osmanska riket skulle bli en turkisk nation fanns det inte plats för några kristna minoriteter. Samtidigt började den diskriminerade armeniska medelklassen ställa krav på politiskt inflytande.När det moderna Turkiet bildades med freden 1923 var folkmordet avslutat. Än idag förnekar representanter för den turkiska staten att något folkmord ägt rum.Musik: Armenian medley (inst), Storyblocks AudioBild: En armenisk kvinna knäböjer vid sitt döda barn vid Aleppo, Wikipedia Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid förra sekelskiftet var Sverige var ett utvandringsland och invandringen var fri. Sveriges första muslim Ebrahim Umerkajeff flyttade till Stockholm år 1897. Han kom som en fattig äventyrare från Ryssland och blev med tiden en framgångsrik affärsman med familj, våning och butik på Östermalm.Under Ebrahim Umerkajeffs liv i Sverige kom invandrarpolitiken att skifta från helt fri, till starkt reglerad efter rashygieniska principer för att sedan pragmatiskt assimilera hundratusentals flyktingar under kriget. Behovet av arbetskraft ändrade sedan politiken från att alla skulle smälta in till att stödja bevarandet av invandrarnas kultur.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Simon Sorgenfrei är religionsvetare och föreståndare för Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola. Han är aktuell med boken ”De kommer att vara annorlunda svenskar”.Vid förra sekelskiftet var 99,7 procent medlemmar i Svenska kyrkan och av de 35 000 invånare som var födda utomlands kom nästan alla i grannländerna. Idag är tjugo procent av alla människor som bor i Sverige födda någon annanstans, och islam Sveriges näst största religion.Ebrahim Umerkajeff och de första muslimerna är början på berättelsen om hur Sverige blev ett invandrarland. Ebrahim Umerkajeff beskrevs samtidigt stereotypiskt rasistiskt i Stockholms-Tidningen efter att han ville ha upprättelse efter felaktiga skriverier om att han rövade bort unga damer till ett harem, men möttes med respekt av myndigheter.Under 1900-talet utvecklades också Sverige till världens mest sekulariserade land, där religionen kom att betyda allt mindre för människor. Samtidigt har det genom en rad politiska beslut och ideologiska skiften blivit Europas mest mångreligiösa land.Redan Gustav Vasa hade kontakter med muslimer. Kungen träffade tartaren Bissure flera gånger i mitten på 1550-talet. Och Karl XII lierade sig med muslimer under det stora nordiska kriget och till med bodde i Bender som var en del av det Osmanska riket.De flesta av de muslimer som kom till Sverige under första hälften av 1950-talet var tatarer men den första muslimska imamen i landet kom att bli turken Osman Soukkan (1903-1975). Tillsammans med Umerkajeff och Akif Arhan bildade han 1949 landets första muslimska församling och förening, Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och Kultur.Lyssna också på Sultanens sändebuds resa till Sverige år 1733.Bild: Mustafa Arhan och pappa Akif Arhan tillsammans på Stortorget 13, Malmö, ner plan med en vacker persisk Isfahan av utomordentligt god kvalitet. Titta på de persiska mattorna hängande på väggen bakom och på prislapparna. 790 kronor för den ljusa och 680 för den röda. Okänd fotograf. Malmö museum, Some Rights Reserved.Musik: Middle Eastern Arabian Night [ Version 5 | av Volodymyr, Storyblock Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

En barmhärtig reformator och statsman men också en kallblodig strateg som inte backade för att röja vare sig fiender eller familj ur vägen om så krävdes. Redaktionen för detta avsnitt består av:Cecilia Düringer programledare och manusMårten Andersson producent och manusPablo Leiva Wenger scenuppläsareJulia Öjbrandt ljuddesign och slutmixMedverkar gör också Anders Björnsson, journalist och författare till boken Osmanernas rike - ett försummat europeiskt arv.Vill du veta mer om Süleyman I? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet:Suleiman the Magnificent av André ClotSuleiman the Magnificent, scourge of Heaven av Antony BridgeSuleiman, the magnificent av Roger Bigelow MerrimanOsmanernas rike - ett försummat europeiskt arv av Anders Björnsson  

En barmhärtig reformator och statsman men också en kallblodig strateg som inte backade för att röja vare sig fiender eller familj ur vägen om så krävdes. Nya avsnitt från P3 Historia hittar du först i Sveriges Radio Play. Redaktionen för detta avsnitt består av:Cecilia Düringer – programledare och manusMårten Andersson – producent och manusPablo Leiva Wenger – scenuppläsareJulia Öjbrandt – ljuddesign och slutmixMedverkar gör också Anders Björnsson, journalist och författare till boken Osmanernas rike - ett försummat europeiskt arv.Vill du veta mer om Süleyman I? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet:Suleiman the Magnificent av André ClotSuleiman the Magnificent, scourge of Heaven av Antony BridgeSuleiman, the magnificent av Roger Bigelow MerrimanOsmanernas rike - ett försummat europeiskt arv av Anders Björnsson

En barmhärtig reformator och statsman men också en kallblodig strateg som inte backade för att röja vare sig fiender eller familj ur vägen om så krävdes. Redaktionen för detta avsnitt består av:Cecilia Düringer programledare och manusMårten Andersson producent och manusPablo Leiva Wenger scenuppläsareJulia Öjbrandt ljuddesign och slutmixMedverkar gör också Anders Björnsson, journalist och författare till boken Osmanernas rike - ett försummat europeiskt arv.Vill du veta mer om Süleyman I? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet:Suleiman the Magnificent av André ClotSuleiman the Magnificent, scourge of Heaven av Antony BridgeSuleiman, the magnificent av Roger Bigelow MerrimanOsmanernas rike - ett försummat europeiskt arv av Anders Björnsson  

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Del 1. Efter nederlaget i Poltava 1709 var den svenska stormaktstiden i praktiken slut. På tröstlösa orter i Osmanska rikets provinser fanns åtminstone en som inte ville vidgå faktum: Karl XII. Hur styrde han det avlägsna Sverige från sina nya uppehållsorter? Vilka förhoppningar hade han? Hur förhöll sig sultanen och värdfolket till sin gäst? Hur såg övriga europeiska makter på honom och hans ambitioner? Vilka långsiktiga konsekvenser fick hans utdragna vägran att resa hem? Kring frågor som dessa samtalar Lars Ericson Wolke, professor i historia vid Försvarshögskolan, med historiepratarna Åsa Karlsson, fil dr i historia och huvudredaktör för Svenskt biografiskt lexikon, Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, och Peter Luthersson.

Kalle Berg och Babs Drougge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3. I lördags erkände Joe Biden massmordet på armenier i Osmanska riket 1915 som ett folkmord. Uttalandet har väckt turkisk ilska och satt press på den svenska regeringen, som trots löften undvikit att kalla massakern för folkmord. Sen pratar vi om att hundratals killar i helgen samlades för att slåss om rätten att heta Josh. Josh fight började som ett skämt för ett år sedan, men nu blev det verklighet. Vem vann, och hur har andra hanterat det faktum att de delar namn med många andra?

Det var kärleken till antiken som fick stormakterna att intervenera för grekernas sak i självständighetskriget mot Osmanska riket som drog igång för 200 år sedan. I mars 1821 tändes gnistan till den grekiska frihetskampen mot det Osmanska riket. Och det var vurmen för den grekiska antiken som hjälpte frihetskämparna att vinna segern tio år senare. Tobias Svanelid diskuterar Greklands självständighetskrig med antikvetaren Johannes Siapkas: om hur Europa flockades under den grekiska fanan i syfte att återuppväcka och bevara den europeiska civilisationens vagga. Dessutom om vikingarnas historiesyn. Dick Harrison förklarar varför vikingarna gärna reste sina runstenar och hövdingahallar vid bronsåldershögar.

Det folkmord som ägde rum på bl a armenier under första världskriget i det Osmanska riket är en episod som de flesta historieintresserade i alla fall har hört talas om. Men mindre omtalat är situationen för den armeniska minoriteten i riket under det sena 1800-talet. I denna berättelse tar vi oss an de mycket omfattande s k hamidiska massakrerna riktade mot armenier, pratar om hur det Osmanska riket var indelat samt reder ut hur det gamla systemet höll på att gå itu. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den osmanske diplomaten Mehmed Sadi Efendi genomför år 1732-33 den långa och strapatsrika resan från Istanbul till Stockholm. Uppdraget är att driva in de enorma skulder som Karl XII och hans män drog på sig till det Osmanska riket under vistelsen i Bender år 1709-13. Samtidigt har Sverige och det Osmanska riket gemensamma intressen i kampen mot Ryssland.Sändebudet Mehmed Sadi Efendi, som är en ledande intellektuell i det Osmanska riket, skriver en rapport om resan till Sverige, som kanske säger mer om honom, hans ambitioner och hans världsbild än om de faktiska förhållandena i Sverige år 1733.I avsnitt 139 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Joachim Östlund, historiker vid Lunds universitet. Aktuell med boken Vid världens ände – Sultanens sändebud och hans berättelse om 1700-talets Sverige.Beskickningen som skickats ut av sultanen Mahmud I består av 44 personer och de påbörjar sin resa i november år 1732 genom ett vintrigt Europa. Hela resan kommer att ta 329 dagar.Sannolikt är Mehmed Sadi Efendi inspirerad av romerska författare när han påstår att det snöar i juni i Sverige. Kylan är något som präglar hans diplomatiska rapport som tar sig en del friheter. En hel del litterära knep av Mehmed Sadi Efendi, som också skrev poesi, får oss att fundera på syftet med rapporten.Han beskriver Sverige och svenskarna i betydligt mer positiv dager än vad som var brukligt vid denna tid då Sverige fortfarande är sargat av det stora nordiska kriget. Saids syfte är att Osmanska riket ska närma sig ett Europa där osmanerna med tiden förlorar allt större territorier.Bild: Mehmed Sadi Efendi som ambassadör i Paris 1742, av Joseph Aved, Musée de Versailles, public domain.Musik: World Beat With Middle Eastern Vocals (Instrumental) av Velimir Andreev, Soundblock Audio See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I resterna av det Osmanska riket mördades över en miljon kristna armenier under perioden 1915 till 1923. Det kallas folkmordet på armenierna, men hundratusentals andra kristna minoriteter som assyrier, syrianer, kaldéer och greker föll offer för en medveten och systematisk utrotningspolitik av kristna inom det Osmanska riket.Folkmordet skedde i skuggan av första världskriget där det Osmanska riket deltog på Tysklands sida. Förövarna var den innersta kretsen av det styrande ungturkiska partiet Kommittén för enhet och framsteg och dess medhjälpare – de flesta morden skedde under några månader från april år 1915 till början av år 1916. Omvärlden var väl informerade om det pågående folkmordet och protesterade hos ungturkarna.I avsnitt 87 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet och Maria Karlsson, historiker vid Lunds universitet om folkmordet på armenierna.Folkmordet var en central del i processen där det vidsträckta multietniska Osmanska riket under tryck utifrån omvandlades till den betydligt mindre turkiska nationalstaten. Det skedde under ett århundrande som skulle uppleva upprepade folkmord med en vidd som nästan är obegriplig.Folkmordet inleddes med att några hundra ledande armenier i huvudstaden Konstantinopel arresterades och mördades i april 1915. Men våldsaktioner mot armenierna hade startat långt tidigare. Under år 1915 mördades hundratusentals armeniska män och kvinnor och barn. De deporterades till ökenområden där ingen kunde överleva och dog under dödsmarscherna, de brändes i byggnader och dränktes i floder. Kvinnor våldtogs och tvångskonverterades tillsammans med barn till islam. Tiotusentals armeniska kvinnor och barn blev slavar till turkar och kurder.En viktig orsak till folkmordet var det osmanska krigsnederlag och att flera kristna nationer på Balkan frigjorde sig från det osmanska riket. Det skapade en grund för konspirationstänkande. Landstigningen på Gallipolihalvön och ett uppror i den armeniska staden Van var andra viktiga utlösande faktorer.Samtidigt som det multietniska Osmansk riket föll samman växte ett nationellt turkiskt medvetande fram. När det Osmanska riket skulle bli en turkisk nation fanns det inte plats för några kristna minoriteter. Samtidigt började den diskriminerade armeniska medelklassen ställa krav på politiskt inflytande.När det moderna Turkiet bildades med freden 1923 var folkmordet avslutat. Än idag förnekar representanter för den turkiska staten att något folkmord ägt rum. Musik: Armenian medley (inst), Storyblocks AudioBild: En armenisk kvinna knäböjer vid sitt döda barn vid Aleppo, WikipediaSee acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Pir Sultan Abdal var poet och frihetskämpe under det Osmanska rikets storhetstid i mitten av 1500-talet. Det var en tid då många minoriteter förtrycktes och behandlades som andra klassens invånare. Pir Sultan Abdal tillhörde minoriteten aleviter, men lät sig inte förtryckas. Nästan 500 år efter hans grymma öde lever hans sånger vidare och ger styrka till nya generationer av poeter och frihetskämpar.

Pir Sultan Abdal var poet och frihetskämpe under det Osmanska rikets storhetstid i mitten av 1500-talet. Det var en tid då många minoriteter förtrycktes och behandlades som andra klassens invånare. Pir Sultan Abdal tillhörde minoriteten aleviter, men lät sig inte förtryckas. Nästan 500 år efter hans grymma öde lever hans sånger vidare och ger styrka till nya generationer av poeter och frihetskämpar.

Länder uppstår och försvinner. Men även efteråt kan man ibland förnimma deras närvaro. Per J Andersson reser till ingenstansländer och får en vision av en kosmopolitisk framtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gång besökte jag ett land som inte längre fanns. Ärligt talat var jag osäker på om det någonsin funnits. Men när jag läste på visade det sig att landet visst hade existerat. Många kungar och drottningar hade man haft. Och en ståtlig borg och ett magnifikt palats stod kvar och påminde om den forna prakten och lockade turister från när och fjärran. Poff, så fanns inte längre landet. Jag ville veta mer om landet som en gång tagit upp skatt, haft en regering, en liten armé och tryckt egna frimärken, så jag knackade på hemma hos maharaja Swaroop Singh, bror till den sista regerande kungen av kungadömet Marwar i den indiska Tharöknen. Kungabrodern tog emot i jaktsalongen i sitt palats full av kunglig glans. Det var en bisarr syn. Där satt han i sin orientaliska kostym i ett rum dekorerat med ett bord gjort av ett elefantöra som balanserade på en snabel, ett pennställ tillverkat av en buffelhov, elefantbetar på väggen förstås, och i ett hörn ett uppstoppat lejon stelnad i en rytande pose. Det kändes verkligen som om jag klivit in en försvunnen värld. Det var lite oklart exakt hur länge landet existerat eftersom afghaner, perser, moguler och britter flera gånger knackat på porten till borgen och krävt att få överhöghet. Men själva hävdade man att man funnits sedan 1212 och ända fram till 1947, då de brittiska kolonialherrarna till slut gav sig av, och Marwar tvingades bli en del av det självständiga Indien. Poff, så fanns inte längre landet. Men tack vare att invånarna fick behålla sitt lokala språk och sin särpräglade identitet känner de sig än idag som både som marwarier och indier. Det ena utesluter inte det andra. Bara de senaste 200 åren har det funnits minst tre gånger så många länder på jorden. Besöket i den del av Indien som en gång utgjorde landet Marwar gjorde att jag började fundera på hur många länder det egentligen finns på jorden? Räknar vi antalet medlemmar i FN blir ju svaret 193 länder. Tar man dessutom med Taiwan och Vatikanstaten, som också är självständiga stater men inte är med i FN, då blir det 195. Och gör vi en lista som också innehåller stater med begränsad självständighet och som inte kontrollerar sitt territorium kan man argumentera för att det finns hela 246 länder. Men det är ett ständigt föränderligt antal. Marwar är ju inte ensamt om att ha upphört att existera. Bara de senaste 200 åren har det funnits minst tre gånger så många länder på jorden. Bjørn Berge heter en dansk arkitekt, resenär och frimärkssamlare som gav sig sjutton på att skaffa sig ett frimärke från vartenda ett av de 1 000 länder som utfärdat ett. Resultatet blev inte bara ett imponerande frimärksalbum, utan också boken Nowwherelands, som är en atlas över försvunna nationer. Flera av de 50 länder han berättar om känner jag igen, som Danska Västindien och Bägge Sicilierna, medan många låter som namn från sagans värld. Som Obock som i slutet av 1800-talet var ett självständigt land på Afrikas horn, och Östra Rumelien, som idag är en del av Bulgarien men runt förra sekelskiftet fick uppleva tre decennier av självstyre. Bjørn Berges rumeliska frimärke innehåller i kosmopolitisk anda såväl arabisk, grekisk och bulgarisk som fransk text och är poststämplat i huvudstaden som hette Filippopolis, en av Europas äldsta metropoler. Så läser jag att stan idag heter Plovdiv och är Bulgariens näst största stad. Och då inser jag att jag helt ovetande besökt även det här före detta landet, eftersom jag ifjol gjorde ett kort stopp i staden i samband med en tågresa till Istanbul. Marken gungar till under mina fötter när jag inser att jag har färdats genom ännu ett ingenstansland. i vår historia göms inga bortglömda små 1800-talskungadömen. Det är som om en parallell värld framträder när jag bläddrar i atlasen över försvunna länder. Labuan, Boyaca, Sedang, Perak, Allenstein, Södra Kasai, Övre Yafa Pratar vi om samma planet? Inget av de här länderna nämndes på skolans geografi- och historielektioner. Jag tänker att jag som svensk nog är extra omedveten om alla dessa kortlivade lilleputtländer runt om i världen, van som jag är med en relativt stabil och enhetlig nationell historia. Visst, Finland och Norge har tillhört Sverige och några av våra sydliga landskap har varit danska, men i vår historia göms inga bortglömda små 1800-talskungadömen. I kontinental-Europa ser det ju annorlunda ut med olika furstendömen som ibland bytt nationell tillhörighet både en och två gånger innan de så småningom uppgick i Tyskland, Italien eller något av länderna i sydöstra Europa som bildades efter första världskriget när de Habsburgska och Osmanska rikena föll samman. Atlasen över försvunna länder får mig att tänka på alltings förgänglighet. Världskartan är inte statisk. Nationella identiteter konstrueras och tynar bort. Vilka av dagens nationer kommer någon gång i framtiden att ha försvunnits och glömts bort? Och vilka regioner kommer då att ha brutit sig ur sina moderländer och förklarat sig självständiga? Skottland, Katalonien och irakiska Kurdistan är ju redan på väg, även om deras frigörelseprocesser nyligen har hindrats. Abchazien, Nagorno-Karabach, Nordcypern, Somaliland, Sydossetien och Transnistrien har kommit lite längre, men inte nått ända fram. fler småländer kanske skulle vara bra för världsfreden. Frågan är förstås om det är önskvärt att de lyckas. Nationerna de bryter sig loss från tycker nästan aldrig det, men var landar man i för slutsats om man har ett mer globalt utilitaristiskt perspektiv? Ryggmärgsreflexen säger att fler länder skulle göra världen till en osäkrare plats, eftersom det betyder fler nationella viljor och därmed fler möjliga konfliktytor. Men eftertanken säger mig att de pågående väpnade konflikterna i världen idag inte utkämpas mellan länder, som tidigare i historien, utan praktiskt taget uteslutande inuti i länderna och ofta handlar om etniska och religiösa grupper som slåss för att bli fria från den regim som de mot sin vilja tvingats underordna sig. Som i Syrien, Irak, Afghanistan, Nigeria och Ukraina. Så fler småländer kanske skulle vara bra för världsfreden. Filosofen och lingvisten Julia Kristeva menar att glorifieringen av den nationella identiteten står i vägen för erkännandet av andra former av identitetsskapande. Vi är så fast i nationalismen att vi ser andra gemenskaper som skrämmande och tycker att det är en självklarhet att det är skillnad på folk innanför och folk utanför gränsen. Så fast att vi tycker att det är snudd på en naturlag att det ska finnas människor som inte har samma rättigheter som vi själva. Man skulle kunna säga att världen är på väg åt två olika håll samtidigt. En som sluter sig och en som öppnar sig. Efter andra världskriget har vi, å andra sidan, för första gången någonsin upplevt en emotionernas globalisering, som den tyske sociologen Ulrich Beck uttryckt det. Vad han syftade på var vår tids protester mot avlägsna krig och engagemang för flyktingar från främmande trakter. Tidigare i historien har vi inte brytt oss lika mycket om händelser långt bort. Det är inget tvivel om saken, enligt den tyske sociologen: den kosmopolitiska tanken har växt sig starkare. Men så har vi britternas Brexit, Trumps protektionism, Erdogans Turkiet och Europas alla högerpopulistiska partier. Man skulle kunna säga att världen är på väg åt två olika håll samtidigt. En som sluter sig och en som öppnar sig. När jag bläddrar i boken om ingenstansländerna får jag en vision som kanske kan accepteras i de politiska läger som idag befinner sig på kollisionskurs med varandra. Låt alla världens regioner få blomstra. Plocka upp de vackra idéerna om från kalla krigets slut i början av 90-talet och EU:s utvidgning i början av 00-talet. De idéer som handlade om en på samma gång mer global och mer regional värld. Låt fler folk få mer lokalt självbestämmande, rätt att tala sitt språk och skriva sin egen historia. Men se samtidigt till att finns internationella gemenskaper, som helst är starkare och effektivare än både FN och EU och därför klarar av att hålla chauvinismen och etnocentrismen stången. Hellre tusen nästan självständiga regioner som tyglas av överstatliga gemenskaper än 195 nationalistiska länder med obegränsat självbestämmande som trycker ner minoriteter, rustar sig till tänderna och ängsligt sneglar på varandra. Det låter kanske som en utopi, men samtidigt tror jag att det är den enda möjlighet som finns för kosmopolitismen att träda ut ur sitt filosofiska luftslott. Per J Andersson   Litteraturtips Nowherelands An Atlas of Vanished Countries 18401975 av Bjørn Berge, Thames & Hudson 2017. Mikronationer på besök i hemmagjorda länder av Johan Joelsson & Jonatan Jacobson, Gidlunds förlag, 2017. Den kosmopolitiska blicken eller: Krig är fred av Ulrich Beck, Daidalos 2005. Nations Without Nationalism av Julia Kristeva, Columbia University Press, 1993.

I avsnitt 15 berättar Patrik om sitt möte med den svenska sjukvården och Fredrik konstaterar att allt var bättre förr. I andra delen av programmet pratar herrarna om den oroande utvecklingen i Turkiet efter det senaste valet. This is what winning looks like: https://www.youtube.com/watch?v=Ja5Q75hf6QI

Varför mördades 1,5 miljoner kristna i Osmanska riket vid tiden för första världskriget, och hur lyckas Turkiet ännu hundra år senare förneka folkmordet på armenier och andra kristna grupper? Vetenskapsradion Historia uppmärksammar 100-årsmarkeringen av folkmordet på armenierna 1915. För 100 år sedan dödades omkring 1,5 miljoner armenier och andra kristna grupper i dåvarande Osmanska riket. Vetenskapsradion Historia träffar armeniska och svenska historiker för att reda ut vad som hände och varför, och hur det kan komma sig att Turkiet 100 år senare förnekar att ett folkmord ägde rum. Dessutom berättas historien om Alma Johansson, svenskan som blev vittne till de fruktansvärda grymheter som drabbade armenierna. Ljuset riktas också mot folkmordet på syrianer/assyrier vid samma tid, det mörka år som de drabbade själva kallar för Seyfo – svärdets år. Medverkande är Kevork Hintlian, Maria Småberg, Vahagn Avedian, Göran Gunner och David Gaunt. Programledare är Tobias Svanelid.

En riktig sötsak som har sitt ursprung från Osmanska riket. Henrik och Johan fikar åter igen på varsit håll.

enna gång ger vi er två berättelser om förändring. 1453 faller Konstantinopel, det romerska rikets sista utpost, när Osmanska riket invaderar. Daniel berättar hur belägringen gick till, Robin funderar kring kopplingar till Game of Thrones och vi diskuterar vad Europa egentligen är. 1975 blir Angola fritt från kolonialmakten Portugal. Vi redogör för en brokig historia med en postkolonial twist. Dessutom: historiska lekar, retoriska frågor, Sune Jonsson och mycket mer. Tryck på play! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Under årets olympiska spel i Sotji kommer de tävlande att åka skidor och spela ishockey på 150 år gamla massgravar. Det hävdar representanter från folkgruppen tjerkesser, som på 1800-talet utsattes för Rysslands hårdföra kolonisationspolitik i Kaukasus. - Jag skulle inte kalla det för ett folkmord, men en etnisk rensning, menar Klas-Göran Karlsson, historieprofessor i Lund som tillsammans med Turkietkännaren och ex-diplomaten Ingmar Karlsson diskuterar tjerkessernas historia i Vetenskapsradion Historia. Tjerkesserna själva hävdar att ryssarna utrotade omkring en miljon av deras ättlingar, och deporterade lika många ifrån utskeppningshamnen i Sotji till det Osmanska riket. Idag kräver de upprättelse och ett ryskt erkännande av folkmordet. Dessutom inleds i denna veckas program en serie om vår uråldriga fascination för en döendes människas sista ord på dödsbädden. De sista orden ansågs kunna rena en syndares själ, ge livsvisdomar från världen på andra sidan, och bestämma imperiers öden, och än idag grunnar folk på vad IT-gurun Steve Jobs egentligen menade med sina sista Oh wow, oh wow, oh wow!. Journalisten Åke Persson har skrivit en bok om fenomenet. Programledare är Tobias Svanelid.

För hundra år sedan skördade två blodiga krig på Balkan tusentals dödsoffer. Vetenskapsradion Historia återvänder till 1913 och tiden då Balkans instabila karta formades. - Det här handlar om när de balkanska staterna med nationalistiska argument passar på att anfalla Osmanska riket och sina grannar, berättar historikern Lars Ericson Wolke. Men den stora lärdomen från 1913 borde vara att ingen kan vara nöjd, utan att Balkans situation måste lösas genom kompromisser. Dessutom startar en serie om äldre tiders övernaturliga sexualbrott. Historikern Mikael Häll vid Lunds universitet har kartlagt rättsfallen som vittnar om hur 1600-talets svenskar hade brottsligt sexuellt umgänge med väsen som näcken, skogsrået och bergsfrun. - Man var tvungen att få in de här brotten under samma rättsparagrafer som gällde tidelag, berättar han. Dessutom uppmärksammas Stålmannens 75-årsdag, superhjälten som bytt skepnad många gånger under sitt långa liv, enligt seriehistorikern Claes Reimerthi. Programledare är Tobias Svanelid.

Dra svärd! Vi hoppar i riddarrustningen och doppar fingrarna i Sveriges stormaktstid. Vi pratar om Karl XII:s punanifrossa i Osmanska riket och om hur Gustav II Adolf hade skött sig på Twittter. Lützen och Poltava! Krig och elände! Telefongäst är initierade Manne.

För exakt 150 år sedan inrättades Sveriges första mentalsjukhus. I slutet av november 1861 installerades de första 101 patienterna på Konradsberg i Stockholm, eller Dårarnas slott, som det kom att kallas i folkmun, och Vetenskapsradion Historia besöker platsen för att leta efter spåren av dessa patienter. - Det var en mycket modern anläggning, och jag tror faktiskt att patienterna hade det bättre här än i sina gamla hem, berättar idéhistorikern Roger Qvarsell som guidar runt bland Konradsbergs korridorer, som idag hyser Stockholms Internationella Montessoriskola. I Vetenskapsradion Historia rapporteras också om nya arkivfynd som avslöjar Sveriges inblandning i 1700-talets slavhandel. - Det är första gången vi hittat bevis för att Sverige varit inblandade i handeln med slavar i Medelhavet, berättar historikern Joachim Östlund, som gjort de graverande arkivfynden. - Det rör sig om ett flertal skepp, där jag hittat noteringar som negrer i lasten, som plockat upp afrikanska slavar i Tripoli för att sedan sälja dem i Konstantinopel ellan andra delar av det Osmanska riket, berättar Joachim Östlund. Programledare är Tobias Svanelid.