Podcasts about ironiskt

Sverige efter andra världskriget framställs ofta som ett framgångsland präglad av samförstånd. Men det existerade dissonans i folkhemmet – åren mellan 1948 till 1987 upplevde centrala Stockholm, Göteborg och Malmö upprepade ungdomsupplopp med tusentals deltagare.Världskriget var över och ingen behövde oroa sig för arbetslöshet. Politiker och andra auktoriteter förvånades av ungdomsupploppen – mycket för att upploppen inte formulerade några politiska krav. Trots detta resulterade kravallerna i storsatsningar på ungdomsgårdar och ungdomsfestivaler.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Andrés Brink Pinto, historiker vid Lunds universitet som tillsammans med Martin Ericsson skrivit boken Den bråkiga staden.Efter andra världskriget har flera svenska städer upplevt stora ungdomskravaller som uppkommit tillsynes utan att några politiska krav. I huvudstaden handlade det om oroligheter med tusentals deltagare som kunder pågå i flera dagar och slås ner med stor brutalitet i av polisen.Mellan åren 1940 till 1950 växte Stockholm från 590 000 till 744 000 invånare. Huvudstaden var en segregerad stad där det tättbefolkade Södermalm var en utpräglad arbetarklasstadsdel präglad av trångboddhet. Samtidigt växte distinkta ungdomskulturer fram ofta utifrån populärkulturen.Stockholm tvingades se fem stora ungdomsupplopp mellan åren 1948 och 1987. Det första upploppet påsken 1948 på Södermalm omfattade så mycket som 10 000 personer. Kravaller återkom somrarna 1951 och 1954 i Berzelii park, Nyårskravallerna år 1956, Hötorgskravallerna år 1965, och upploppen i Kungsträdgården år 1987.Vuxenvärldens auktoriteter hade svårt att förstå händelserna, inte minst eftersom deltagarna inte ställde några tydliga krav. Massans psykologi och dålig uppfostrans togs upp som förklaringar. Och ledarskribenter och forskare funderade över varför välfärdsstatens ungdomar, som fick rösta och som slapp arbetslöshet och svält, kunde vara ute på gatorna och slåss med polisen till synes utan något tydligt mål. Politikerna tillsatte utredningar, och Stockholms stad experimenterade fram fritidspolitiska satsningar för att förebygga kravaller. Ironiskt nog fick de ”opolitiska” ungdomsupploppen stora politiska konsekvenser.Bild: Ungdomar springer på Skånegatan under de s.k. påskkravallerna på Södermalm. Svenska Dagbladet Bildnummer: SvD 38694 Stadsmuseet i StockholmMusik: Comedy Background Quirky Jazz med Volodymyr Piddubnyk, Soundblock Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Syfilis var en skambelagd sjukdom men samtidigt så utbredd att den fick genomslag i kulturen. Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelse och vår tilltro till vattnets läkande kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken.Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset.Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade.Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt.På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas.I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig. I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine.Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike – om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet.Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame. Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike.I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten – som inte stärkts av forskning – kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad.Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt.I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas?Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret.Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas.Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig.Anneli Jordahl, författareLitteraturDaudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press).Degerman, Allan, Per Axel Levin – den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34.Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket.Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).

Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde. Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst, bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också en ömklig död.Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp, understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther, kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans bröst som ursinnet brinner.Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser mellan politik och litteratur, språk och liv.Inte heller vetenskapen är ren. Också den består av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem som ska leva med den.Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner föga förvånande också Müntzer.Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende. Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard. ”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur ekvationen.Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?De fattigas krig var de troende fattigas krig. Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar. Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och religionens berättigande av dem.Blasfemi har alltså en innebörd utöver de stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån, som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse. Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat, förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är odödlig.”Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteratur:Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind & Co, 2021.

Vad innebär det att olivolja är "virgin" och hur fuskar man bäst på ett prov?Ha nu en Baila Chiki Chiki-vecka och ställ dina frågor på @thefragaratenkompisofficial på Instagram

Stackars Dickhard, som ger sin syn på saken.. "Under 1600-talet ägnade sig Svenska Afrikakompaniet åt handel med guld, elfenben och socker – och med tiden åt en allt mer omfattande slavhandel. Men innan kompaniet vuxit sig starkt nog drabbades det av en allvarlig kris. Hur viktig var vår afrikanska koloni? Det har vållat uppståndelse i svenska medier, bland annat i Göteborgs-Posten, att SVT:s ”Historien om Sverige” föredrar att skicka Simon J Berger till Ghana istället för till Göteborg. Hur kan man mena att den kortlivade svenska kolonin vid Cabo Corso förtjänar mer utrymme än uppkomsten och utvecklingen av Sveriges andra stad? Det här är inte rätta platsen att utröna vilka förmodat postkoloniala perspektiv som har väglett producenterna, men det finns en annan fråga som antagligen är viktigare att konfrontera för majoriteten av tv-tittarna och tidningsläsarna. Hur viktig var egentligen vår afrikanska koloni? Blev Sverige en stor slavhandelsnation eller inte? Den svenska handels- och koloniverksamheten i Afrika inleddes i mitten av 1640-talet. Initiativtagare var Louis De Geer, som beskyddades av kronan och dessutom investerade ett stort personligt kapital. Den första resan om vilken vi har god information ägde rum 1646 under ledning av kapten Arend Gabbes på fartyget St. Jacob. Skeppet avseglade från Göteborg den 12 maj och nådde Guineakusten i juli. Afrikansk handel intresserade drottningen Dödligheten var hög eftersom dysenteri bröt ut i lastutrymmet redan innan Atlantöverfarten påbörjades, men till slut kom Gabbes fram till Barbados och sålde sin last till engelska plantageägare. Därefter skaffade han sig ny last, främst socker, och återvände till Göteborg på sensommaren 1647. Vinsterna bevisade för svenskarna att afrikansk handel var värd att satsa på. Till skillnad från riksrådet, som var skeptiskt inställt till dylika äventyrligheter, blev drottning Kristina intresserad och understödde Louis De Geers vidare planer. Inom kort hade Carlof byggt upp ett imponerande handelsnät längs kusten i dagens Ghana. Efter att han lämnat tjänsten 1652 fortsatte kompaniet att expandera under ledning av den nye kommendanten Isaac Mivilla från Basel. Det var Mivilla som påbörjade byggandet av ett regelrätt fort i Cabo Corso, vilket fick namnet Carolusburg. Det byggdes av sten med tjocka murar och vette mot havet. I ombyggt skick står fortet ännu kvar vid Ghanas kust och är numera känt som Cape Coast Castle. De varor som kompaniets skepp förde till Carolusburg var de sedvanliga: textilier, järnstavar, smycken, kopparföremål, knivar och speglar, det mesta inhandlat i Amsterdam hos lokala hantverkare och handelshus. Den i särklass viktigaste produkten kompaniet forslade tillbaka till Europa var guld, följt av elfenben och socker. Dessutom ägnade man sig åt en med tiden allt mer omfattande slavhandel, både med den portugisiska kolonin São Tomé och med Västindien. Om Svenska Afrikakompaniet hade fortsatt att bedriva handel i Guineabukten och vidareutvecklat sina kontakter med de västindiska plantagesamhällena hade Sverige mycket väl kunnat utvecklas till en aktiv slavhandelsnation, som fallet blev med Danmark. Men så blev det inte. Kompaniet drabbades av en allvarlig kris innan det hade vuxit sig starkt nog att kunna stå emot attacker. Ironiskt nog bar den man som byggt upp kompaniets verksamhet, Henrich Carlof, huvudansvaret för att det gick som det gick. Carlof kände sig överspelad och lämnade kompaniet 1657, varefter han vände sig till den danske kungen Fredrik III och erbjöd honom sina tjänster. Carlof ville hämnas. Vid denna tid planerade Fredrik krig mot Karl X Gustavs Sverige, vars trupper befann sig långt borta i Polen, och i april samma år gav han Carlof tillåtelse att föra krig mot Svenska Afrikakompaniet i den danska kronans namn. Han anlände till Guldkusten i januari 1658 och intog på kort tid samtliga svenska handelsstationer. Svenska Afrikakompaniet isolerades och även Carolusburg föll. Det danska väldet blev inte långvarigt. I enlighet med statuterna i Roskildefreden 1658 skulle fortet återlämnas till svenskarna, och de inledande svenska framgångarna under kriget 1658–1660 gjorde köpmännen i Afrika nervösa. De trupper Carlof lämnat kvar övermannades av afrikanska krigare som var allierade med Sverige, och i maj 1659 stod Carolusburg åter till Svenska Afrikakompaniets förfogande. Några nya kraftansträngningar för att dra igång verksamheten gjordes emellertid inte. Kapital saknades. Luften hade gått ur projektet och sedan andra afrikanska trupper intagit Carolusburg i april 1663 gjordes inga nya svenska försök att återta ställningarna. Fortet övertogs av nederländarna, som ett år senare miste det till engelsmännen. (Länder skall i detta nog med fördel översättas till företagsintressen...)

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2021-03-09.Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaire's Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99.I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium – vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna.Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: ”Alla hatar varandra här.”Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade ”Urban Disaster”-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om ”gator i himlen” ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen.Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning – illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra.Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord.Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade ”tower blocks” iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering.Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: ”Allt här var kamouflage”, sa hon. ”Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat.”Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

The Brian Jonestown Massacre kommer från San Francisco och blev på nittiotalet lika kända för vilda slagsmål på scen som för sin sinnesutvidgande psykedeliapop. Ironiskt nog var det kaoset som gjorde att en riktigt stor publik fick upp ögonen för dem (i den kritikerhyllade dokumentären "Dig!"). Många upptäckte också gruppen när deras låt "Straight up and down" användes som ledmotiv i tv-serien "Boardwalk empire". Numera bor bandets ledare Anton Newcombe i Berlin. Han har gett ut 20 album och turnerar fortfarande över hela världen. Under ett besök i Stockholm hälsar han på hemma hos Strage för att prata om kärlekssånger med giftiga taggar, om att växa upp bland rika och tokiga människor och om hur man undviker att bli exploaterad av musikindustrin. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Samma dag som den omtalade filmen "The Playlist" släpptes på Netflix släppte en indieartist med namnet "Dr. Sounds" en egen parodi på filmen om sin syn på Spotifys maktposition. En minkdokumentär om livet som oberoende artist på Spotify. Ironiskt nog saknar denna musikdokumentär musik. För att visa konsekvenserna av dagens problematik där musik blir mer av en handelsvara än en kulturvara. alla objektiv i den här filmen är hans egna och ska inte ses som representativt. #spotify #theplaylist --- Send in a voice message: https://anchor.fm/autismpodden/message

I veckans avsnitt pratar vi om att ha bråttom, någonting som präglat båda våra liv sedan tidig ålder. Ironiskt nog har vi nog heller aldrig pratat så snabbt som vi gör i avsnittet, så att "ha bråttom" verkar vara en del av våra liv än idag. Så, varför är det så lätt att fastna i tankar om att alltid sträva efter nästa jobb, nästa uppdrag eller högre lön och vad menar vi med att ha en Netflix-inställning till livet? Gabi delar bland annat fördelarna med att jobba och umgås med seniora personer och Sandy pratar om att vända på konceptet "att misslyckas" till att "lyckas missa".  Vill du hänga med oss på Instagram så hittar du oss på @gabriellakilleens och @sandyerrestad!

Efter flyktingkrisen 2015 har Sveriges migrationspolitik varit historiskt åtstramad sedan blev det krig i Ukraina. Hör om de tvära kasten och de avgörande ögonblicken. Kriget i Ukraina är orsaken till den största flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget och just nu är de som flyr välkomna till Sverige. Alla de svenska riksdagspartierna röstade för det stora masskyddsdirektivet från EU. Det är svårt att säga vart det här tar vägen på lång sikt. Just nu är ju famnen öppen hos både staten och kommunerna, säger Pontus Mattsson, politikreporter på Ekot.En av de som kommit till Göteborg är ukrainska Julia. Min mamma sa till mig att åka, för en av oss måste leva, säger Julia till Sveriges Radio.Flyktingkrisen 2015Under flyktingkrisen 2015 kom 163 000 personer till Sverige. Hör historien om Reinfeldts öppna era hjärtan-tal och Löfvens mitt Europa bygger inga murar.Men pressen på regeringen blev för stor man fattade beslut om id-kontroller vid gränsen. Även Miljöpartiet, det parti som har varit allra mest flyktingvänligt, tvingades gå med på det. Dåvarande språkröret Åsa Romson, som var vice statsminister, kunde inte hålla tårarna tillbaka.Det är stor skillnad mellan hur det gick till 2015 och i dag, menar David Miliband, vd och ordförande för International Rescue Committee. Sverige och Tyskland tog ett stort ansvar 2015. I dag är EU beredda och även om det inte ännu finns på plats ett tydligt direktiv om omfördelning. Ironiskt nog är det de länder, Ungern och Polen, som blockerade i EU, som nu tar ett stort ansvar, säger David Miliband.Ljud från: Filmarkivet, Ekots lördagsintervju, Reuters, SVTMedverkande: Pontus Mattson, reporter på Ekot. David Miliband, International Rescue Committee.Programledare: Marcus NilssonProducent: Dennis Jörnmark och Julia Juhlin Karlsson

Syfilis var en skambelagd sjukdom men samtidigt så utbredd att den fick genomslag i kulturen. Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelse och vår tilltro till vattnets läkande kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken.Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset.Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade.Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt.På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas.I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig.  I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine.Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet.Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame. Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike.I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten som inte stärkts av forskning kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad.Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt.I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas?Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret.Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas.Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig.Anneli Jordahl, författareLitteraturDaudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press).Degerman, Allan, Per Axel Levin den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34.Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket.Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).

Häromdagen skrev jag om klass på Svenska Dagbladets kultursida. I texten skriver jag om hur vi tillåtit en underklass att växa fram längst ned i samhället, och om hur denna tjänar en medelklass som värderar fel saker. I fredags diskuterade jag frågan i P1 morgon ihop med Patrik Lundberg, som hade skrivit att han ville lämna medelklassen. Om jag tolkar honom rätt handlar hans motvilja om ett hyckleri han märkt av. Inom medelklassen, menar han, vill man gärna känna sig finare och bättre, men man gör likt förbannat det man kritiserar att andra gör. Diskussionen med Patrik Lundberg var konstruktiv, men rumphuggen. Ironiskt nog är nästan alla inslag i public service för korta för riktiga samtal, och i regel är konfliktnivån maximalt uppskruvad. Aporna måste få apa sig, verkar en grundtanke vara. Och om man inte vill bråka kanske de plockar in någon annan i stället. Konflikten mellan “höger” och “vänster” måste värnas, och finns ingen tydlig konflikt får man uppfinna den med hjälp av en hetsande programledare. Nåväl, jag ville i alla fall fördjupa samtalet om klass, eftersom jag tycker att det är så intressant. En av de mest intressanta tänkarna på området i dag är Johan Wennström, som numera är en kollega på Svenska Dagbladets kultursida, där han skrivit i flera år. Han disputerade i statsvetenskap 2019 med avhandlingen Interpreting Policy Convergence Between the Left and the Right: Essays on Education and Immigration. Han är aktiv på IFN, där man också kan ta del av hans publikationer. Hans forskning är inriktad mot politiskt beslutsfattande och dess moraliska grunder. Han är särskilt intresserad av skol- och migrationspolitik. Tidigare har han bland annat arbetat som politiskt sakkunnig i Regeringskansliet och som ledarskribent i Svenska Dagbladet. Länkar till texter och böcker vi pratar om:Min text i SvD Kultur (19/1): Hade det inte varit för högskoleprovet hade mitt liv nog sett annorlunda ut. Medelklassen tror på meritokrati, och det är som om medkänslan också är något man gör sig förtjänt av.David Goodhart – Head, Hand, Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century (Penguin 2020)Michael Lind – The New Class War: Saving Democracy from the Managerial Elite (Portfolio 2020)Patrik Lundberg: “Jag vill lämna medelklassen” (DN 23/11 -21)Charles Murray – Coming apart: the state of white america, 1960-2010 (Crown forum 2012)Vesna Prekopic: “Det är inte alls så dumt i medelklassen, men mellanförskapet lämnar jag gärna” (DN 17/1)Michael Sandel - The Tyranny of Merit: What's Become of the Common Good? (Farrar, Straus and Giroux 2020)Johan Wennström: “När ska högern överge Foodora-liberalismen?” (SvD 26/5 -21): Det viktiga, enligt dagens höger, är inte var man kan göra en verklig insats, utan ”vart man är på väg”. Högern har accepterat, ja till och med bejakat, framväxten av ett djupt ovärdigt arbetsliv.Johan Wennström: I väntan på ett konservativt idéprogram (Kvartal 14/12 -20)Johan Wennström: Brev till en lärarstudent (Kvartal 20/2 -19)Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Sverige efter andra världskriget framställs ofta som ett framgångsland präglad av samförstånd. Men det existerade dissonans i folkhemmet – åren mellan 1948 till 1987 upplevde centrala Stockholm, Göteborg och Malmö upprepade ungdomsupplopp med tusentals deltagare.Världskriget var över och ingen behövde oroa sig för arbetslöshet. Politiker och andra auktoriteter förvånades av ungdomsupploppen – mycket för att upploppen inte formulerade några politiska krav. Trots detta resulterade kravallerna i storsatsningar på ungdomsgårdar och ungdomsfestivaler.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Andrés Brink Pinto, historiker vid Lunds universitet som tillsammans med Martin Ericsson skrivit boken Den bråkiga staden.Efter andra världskriget har flera svenska städer upplevt stora ungdomskravaller som uppkommit tillsynes utan att några politiska krav. I huvudstaden handlade det om oroligheter med tusentals deltagare som kunder pågå i flera dagar och slås ner med stor brutalitet i av polisen.Mellan åren 1940 till 1950 växte Stockholm från 590 000 till 744 000 invånare. Huvudstaden var en segregerad stad där det tättbefolkade Södermalm var en utpräglad arbetarklasstadsdel präglad av trångboddhet. Samtidigt växte distinkta ungdomskulturer fram ofta utifrån populärkulturen.Stockholm tvingades se fem stora ungdomsupplopp mellan åren 1948 och 1987. Det första upploppet påsken 1948 på Södermalm omfattade så mycket som 10 000 personer. Kravaller återkom somrarna 1951 och 1954 i Berzelii park, Nyårskravallerna år 1956, Hötorgskravallerna år 1965, och upploppen i Kungsträdgården år 1987.Vuxenvärldens auktoriteter hade svårt att förstå händelserna, inte minst eftersom deltagarna inte ställde några tydliga krav. Massans psykologi och dålig uppfostrans togs upp som förklaringar. Och ledarskribenter och forskare funderade över varför välfärdsstatens ungdomar, som fick rösta och som slapp arbetslöshet och svält, kunde vara ute på gatorna och slåss med polisen till synes utan något tydligt mål. Politikerna tillsatte utredningar, och Stockholms stad experimenterade fram fritidspolitiska satsningar för att förebygga kravaller. Ironiskt nog fick de ”opolitiska” ungdomsupploppen stora politiska konsekvenser.Bild: Ungdomar springer på Skånegatan under de s.k. påskkravallerna på Södermalm. Svenska Dagbladet Bildnummer: SvD 38694 Stadsmuseet i StockholmMusik: Comedy Background Quirky Jazz med Volodymyr Piddubnyk, Soundblock Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Julia fullständigt slaktar Alanis Morissettes dumma låt Ironic genom att påpeka att hon helt missförstått vad ironi är för något. Julia är pga vår dumma regerings värdelösa restriktioner rätt f****d just nu så vill man stötta en helt fantastisk artist så kan man swisha henne på 0721883615. Vill man stötta den här podden blir vi superglada

Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra  fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för övervakningskapitalismen i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva och i synnerhet våra beteenden som är råvaran som får kapitalismen att frodas.Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder på bekostnad av livet i övrigt.Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken How to do nothing. Resisting the Attention Economy utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).Mer drastiskt är att fly fältet en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att göra inget ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: Den första delen av att göra inget är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat.Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi i linje med den som Zuboff varnar för där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.David Jonstad, författareLitteraturShoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.Jenny Odell: How to do nothing resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.

Som alla veneriska sjukdomar var Syfilis belagd med skam - men samtidigt så utbredd att den fick stort genomslag i kulturen. Författaren Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelser och vår tidlösa tilltro till vattnets läkande kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken. Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade. Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt. På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas. Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig.  I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine. Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet. Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame. Hon smittades av sin man Bror Blixen och medan hon blev svårt sjuk och märkt för livet fortsatte han med lejonjakter och kvinnoaffärer. Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad. I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten som inte stärkts av forskning kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad. Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt. I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas? Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret. Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas. Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig. Anneli Jordahl Litteratur Daudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press). Degerman, Allan, Per Axel Levin den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34. Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket. Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).

#36 I Qredcastens trettiosjätte avsnitt har Andrea rört sig ner till sydligare breddgrader, närmare bestämt till Qreds Malmökontor. Här pratar hon försäljning med mannen som kan sälja sand i alla världens öknar; Marcus Johansson. Andrea erkänner att hon tycker det är svårt med försäljning men Marcus försäkrar henne om att alla kan lära sig. Mitt i avsnittet, när Marcus pratar som bäst om att telefonen är hans viktigaste verktyg ringer (o)passande nog hans telefon. Ironiskt? Kanske. Sånt man får räkna med när man poddar med säljare? Absolut. Lyssna på avsnittet och hör hur man går tillväga för att bli ett säljproffs! Trevlig lyssning! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaires Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99. I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna. Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: Alla hatar varandra här. Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade Urban Disaster-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om gator i himlen ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen. Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra. Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord. Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade tower blocks iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering. Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: Allt här var kamouflage, sa hon. Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat. Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg. Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Ironiskt nog blev flytten till Linköpings FC början på slutet på en intensiv men händelserik fotbollskarriär. Resan för Maria Svensson på seniornivå började redan som 12-åring och hon sågs som ett framtidsnamn, när ett stjärnspäckat LFC värvade henne från Saltängen. Vi pratar om skadan som aldrig läkte, varför hon hoppades på mer förståelse från LFC under en tung tid i familjen och hur det var att vara ambassadör under EM 2013 i Sverige.

I romarriket fanns inte kanelbullens dag, men väl en mängd andra högtider. Poeten Ovidius sökte dagarnas mytologiska förklaring i diktverket Fasti, som får Anna Blennow att fundera över tidens gång. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur ser egentligen tiden ut? Hur uppfattar vi tidens själva lopp? Ständigt i rörelse, lättflyktigt, ogripbart. För mig har året alltid haft formen av en rektangel, som i Scoutförbundets almanacka, där man klistrade upp en ny bild för varje månad i fyrkantig omloppsbana. Våren var utförsbacke ned mot sommaren, som vilade lugnt och tungt i botten; hösten var en mörk och brant väg uppåt mot vinter. Tiden får annars ofta formen av en linje, om den skildrar ett historiskt förlopp, eller en cirkel om den betecknar årets återkommande struktur. Den kan vara en ansamling av kvadratiska månader, som i en skrivbordskalender, eller sida efter sida med dagar och veckor i en fickalmanacka. Tidens rörelse orkestreras med blicken, som rör sig längs strukturerna, eller genom fingrarnas bläddrande bland bladen. Tiden går, tiden är i rörelse, tiden har redan gått och gått ut, men precis som dagen, natten och årstiderna återkommer den också ständigt. Tiden är den mänskligaste av strukturer. Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars Tiden är vårt hem, och kanske är det den oundvikliga tiden som egentligen utgör det vi kallar verklighet. Om vi tänker på annat en stund försvinner den, men vi kallas alltid tillbaka genom klockslag, alarm och specifika tidpunkter. Vi är besatta av tiden och dess indelning. Ändå vill vi fly den, precis som den flyr från oss. Fråga inte om när jag eller du ska nå vår levnads gräns, råder den romerske poeten Horatius i ett av sina oden, det som innehåller det nu nästan utslitna citatet fånga dagen, carpe diem. Framtiden är oviss, och bara gudarna vet hur många år som återstår. För antikens romare hade tiden formen av kolumner. En för varje månad, och en rad för varje dag. I dessa tabellsystem fyllde man på under månadernas namn med dagarnas beteckning, indelade efter tre huvuddagar i varje månad: Kalendae (den första dagen i månaden), Nonae (den femte eller sjunde dagen) och Idus (den trettonde eller femtonde). Men romarnas kalender hade fler fixpunkter än så. Dåliga dagar, när det inte var tillåtet att hålla rättegång eller utföra andra offentliga aktiviteter, markerades med ett N för Nefasti, medan gynnsamma dagar hade ett F för Fasti, och Fasti var också det namn som kalendern i sin helhet hade. Under romarrikets allra äldsta tid fanns bara 10 månader, vilket snart ökades till 12, och själve Julius Caesar lät sedan i den så kallade julianska kalendern finjustera månadernas dagar till det antal de har idag. Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi. Men tiden kan också anta formen av en berättelse. Dagarnas skilda signifikans kan fyllas med myter, gestalter och historiskt meningsinnehåll. Vi människor tycks gärna vilja göra den kopplingen: privata och offentliga födelsedagar, årsdagar av såväl förfärliga som fantastiska händelser, och speciella hyllningsdagar till föräldrar, kanelbullar och tulpaner. Runt år 8 i det som skulle bli vår tideräkning påbörjade den romerske poeten Ovidius ett ambitiöst diktprojekt med just detta syfte: att i berättelsens form skildra årets gång. Med Ovidius mått mätt var det förstås inte år 8 efter Kristus, utan år 760 efter Roms grundläggning, eller, enligt romarnas mer vardagliga sätt att datera, året då Camillus och Quinctilianus var konsuler. Verket fick namnet Fasti. Här skulle inte bara festivaler och minnesdagar förankras kronologiskt, utan också förklaras. Ovidius hade redan tidigare grundmurat sin mytologiska kompetens i sin bok Metamorfoser, där gudars och människors förvandlingsmyter flätades in i en obruten följd som inte släpper sin läsare. I Fasti, som 2017 kom i svensk översättning av Ingvar Björkeson, doppar han pennan ännu djupare för att nå myternas själva ursprung. Varför offrades salt och spelt till skördegudinnan Ceres? Vem var Veiovis, den okände guden med ett gammalt tempel på Capitolium? Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars, och berättar för Ovidius vilka de är och varför de helgas med ceremonier. Skaldens noggranna konstruktionsarbete är ständigt synligt i dikten: Noga, tre fyra gånger om, gick jag genom kalendern, men jag fann ingenstans utmärkt Sånadens dag. Dagen bestäms av präster sade en musa som såg mig. Tidpunkten är inte fast, så varför letar du där? Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi. Gudar anropas i början och slutet av varje verk, och poesin vandrar både i gudarnas fotspår och ledband. Även en läsare med normalgod orientering i antikens mytologi tappar snabbt bort sig i en skur av referenser till platser, gudar och epitet. Och inte ens Ovidius själv har alltid säkert svar. Gudinnan Anna Perenna är en doldis i den romerska gudavärlden. Hon firades den 15 mars betydligt mer känd som dagen för mordet på Julius Caesar. Denna dag inleddes ursprungligen det romerska nyåret, och Anna Perenna firades genom vinpicknick i det gröna vid Tiberns strand. Men vem var hon? Ovidius ger flera förslag: drottning Didos syster från Karthago, en flodnymf, månen själv, eller en gammal gumma från en grannby som bakat bröd till belägrade romare. Hur själva festen gick till var säkrare: lika många bägare vin man lyckades dricka, så många år förväntades man ha kvar att leva. Anna Perenna verkar alltså mer än någon annan vara den flyende tidens gudom, och tillflykten för dem som inte lyder Horatius uppmaning om att inte räkna dagar och år. Hennes namn har både med latinets annus, år, och perennis, evig, att göra. Tidens oundvikliga gång och vår längtan att fånga den i kalendrar, scheman och veckoplaneringar är det enda som förblir beständigt Länge var Ovidius berättelse om Anna Perenna den enda kända källan till gudinnan och hennes kult, förutom kortfattade notiser i de bevarade romerska kalenderlistorna. Men bara för några decennier sedan kunde arkeologiska fynd för första gången belägga både gudinnan och hennes kultplats. I ett händelseförlopp typiskt för Rom och värdigt en Fellinifilm grävde man för att anlägga ett garage i en av Roms norra, vardagliga förorter. Av en slump träffade man på en antik fontän, sinnrikt uppmurad med vattenledningar och cisterner. I vattnet fann man offerföremål som mynt och pinjekottar, och i den låga muren framför bassängen fanns latinska votivinskrifter riktade till Anna Perenna. Och vi, som i Ovidius efterföljd återigen försöker rekonstruera Roms religiösa ceremonier, fick plötsligt handfasta bevis att lägga till poetens berättelse i det stora historiska pusslet av text och kontext. Ironiskt nog blev Fasti, verket som skulle skildra tidens lopp och årets gång, bara halvfärdigt. Av skäl som idag inte är helt klarlagda hamnade Ovidius i konflikt med kejsar Augustus, och drevs i exil till Svarta havet, vilket antas ha avbrutit arbetet med dikten. Han återvände aldrig ur exilen, utan i orten Tomis slöts hans livs cirkel. Tiden glider, vi åldras snabbt med de tigande åren, och ingen tygel förmår hejda dagarnas flykt, skriver han på en av de sista sidorna i Fasti. Tidens oundvikliga gång och vår längtan att fånga den i kalendrar, scheman och veckoplaneringar är det enda som förblir beständigt. Kanske ska vi hellre lyda Horatius råd: Fånga din dag tro ej på ännu en. Anna Blennow, latinforskare och skribent

Tony Johansson och Peter Bengtsson, trädgårdssveriges svar på Fred Flinta och Barney Rubble, snackar belysning och ljud i trädgården. Ironiskt nog strular en mick i slutet och bjuder således på lite dåligt ljud, men strunt i det för detta goa vill ni inte missa. Belysning, varmt och kallt, stämning och att det skall vara sobert med effekterna.  Den typen av samtalsämnen rullar runt i detta 50:onde avsnitt av Blommar det?    Festlig lyssning!

Han har inte ens ställt upp än. Men De grönas partiledare Robert Habeck är just nu storfavorit att ta över posten som Tysklands förbundskansler efter kristdemokratiska Angela Merkel. Själv gör han allt för att undvika frågan. Robert Habeck står på scenen, bredvid sin språkrörskollega i kongresshallen i Bielefeld, framför en fondvägg med en enorm bild av jorden, tagen från rymden. Våga mer för att inte riskera allt, står det. Han höjer armarna över huvudet och applåderar taktfast, skjortan är uppknäppt i halsen och nedstoppad i svarta jeans, ärmarna är uppkavlade. De gröna har hållit kongress i tre dagar, de tagit sig igenom över tusen ändringsförslag till sitt nya näringslivsprogram och nu är det dags att åka hem. Trevlig hemresa, ropar den siste talaren, medan utmattade ombud med rödkantade ögon rafsar ihop sina papper och snubblar mot ett tåg som ska visa sig vara försenat. Robert Habeck har tredagarsstubb och rufsigt hår, men det är inte resultatet av en slitsam kongress, det är hans signum, tillsammans med de uppkavlade skjortärmarna. En del av uniformen för en manlig, handlingskraftig politiker av den nya sorten. Nej, Robert Habeck verkar närmast upplyft. Jag har fortfarande mycket adrenalin, men när kommer hem i kväll kommer jag tänka att det var en stor partidag, säger Robert Habeck. På pappret har konventet handlat om en grön omställning av näringslivet i Tyskland och Europa, men under ytan bubblar en helt annan fråga, kanslerfrågan. Den om vem ska leda Tyskland efter att Angela Merkel drar sig tillbaka om senast två år. Och frågan om Robert Habeck har vad som krävs för att göra det. I somras gick De gröna för första gången i partiets historia om Angela Merkels kristdemokrater CDU och blev största parti i Tyskland i opinionsmätningarna. En annan opinionsundersökning visade att om tyskarna fick välja kansler direkt istället för att gå omvägen via förbundsdagen, skulle Robert Habeck vinna. CDU:s relativt nya partisekreterare Annegret Kramp-Karrenbauer skulle inte ha en chans mot den 50-årige författaren och förre miljöministern i delstaten Schleswig-Holstein. Det förvandlade frågan om en miljöpartistiskt förbundskansler från en hypotetisk grön fantasi till en faktisk möjlighet. Eller, som Robert Habeck uttrycker det: på ett år gick det från skämt till en seriös fråga. Det visar på väljarnas tilltro till oss, vi ska ta frågan på allvar. Men först när det är dags, säger Robert Habeck. Han förklarar det mer än dubbelt så starka stödet för partiet nu, jämfört med i valet 2017, inte bara med att klimatfrågan fått massiv uppmärksamhet här i Tyskland, han menar att det också beror på att flera av partiets andra hjärtefrågor har gått från att vara udda till att bli gängse. Att kunna förena familj och arbete, en hållbar livsstil, sund mat på förskolorna, det är inga flumfrågor längre, säger Robert Habeck. Sedan toppnoteringarna i somras har De gröna fallit tillbaka några procentenheter, även om de fortfarande är Tysklands näst största parti, med god marginal till trean Socialdemokraterna. Frågan om huruvida De gröna kommer att lansera en kanslerkandidat och om hen i så fall heter Robert Habeck, den hänger sig lika envist kvar som Robert Habeck själv vägrar svara på om han vill bli kanslerkandidat. Det är ett högexplosivt ämne, inte bara för honom, utan för hela partiet. Det är nämligen inte första gången som De gröna har himmelshöga opinionssiffror som sedan dyker, när väljarna uppfattar partiet som för självsäkert, som att man gapar efter för mycket. Så skedde till exempel 2011, efter kärnkraftsolyckan i Fukushima hade partiet stöd av som högst 28 procent av väljarna, i valet två år senare fick man bara 8 procent av rösterna. Allt det där vet Robert Habeck. Den politiska stämningen kan ändras fort, åt alla håll, säger han. Det politiska läget i Tyskland är helt enkelt inte stabilt, säger Robert Habeck. Det handlar inte bara om att inte förhäva sig inför väljarna, vem som ska vara grön kanslerkandidat, om partiet ska ha en sådan, är sprängstoff också internt. Medan Robert Habeck är partiets klarast lysande stjärna utåt så har det andra, kvinnliga, språkröret, Annalena Baerbock, starkare stöd i partiet. Under partidagarna i Biedefeld sattes det till och med på pränt, när språkrören skulle väljas om. Baerbock bekräftades med de högsta siffror ett språkrör för De gröna fått, 97,1 procent. Habeck fick 7 procent lägre, trots att det inte fanns någon motkandidat. Paula Luise Pichotta är i Bielefeld som ombud för De gröna i staden Leipzig i östra Tyskland, hon är ordförande för partiet där. Hon är tydligen med att hon inte köper bilden av Robert Habeck som partiets givna kanslerkandidat, och menar att särskilt i kvinnor i partiet stör sig på att han lyfts fram så. Jag kan förlika mig med Robert Habeck, men det var Annalena Baerbock som fick applåderna här, säger ombudet Paula Luise Pichotta från Leipzig. Robert Habeck är inte nödvändigtvis gräsrötternas favorit, och som brukligt är hos De gröna, så lär det bli medlemmarna som i slutändan avgör. Här finns grogrund för splittring alltså, om det inte vore för att om det är något De gröna är överens om så är det vikten av att hålla sams. Det var just här i Bielfeld, på partidagarna för precis 20 år sedan, som Joschka Fischer, den dåvarande gröna utrikesministern fick en färgbomb kastad i ansiktet av en av sina egna, när inbördeskriget mellan den pragmatiska och den idealistiska flygeln i partiet stod som värst. Tillbaka till splittringens tid vill ingen, desto mer anledning att skjuta kanslerfrågan framför sig. Ironiskt nog är De gröna det enda större partiet i Tyskland som för tillfället inte hämmas av svåra inre strider. Vi har slutat bråka, säger Robert Habeck. I dag är vi ett sammansvetsat parti, säger språkröret Robert Habeck. Och man är överens om att man vill regera, inte minst vill man påverka Tysklands roll i Europa, att landet ska ta en tydligare ledarroll. Tyskland ska lyssna på kraven från sina europeiska grannar och investera mer i skolor och infrastruktur, säger Robert Habeck, partiet vill fatta den franske presidenten Emmanuel Macrons utsträckta hand och säger ja till gemensamma statsobligationer för euroområdet och en europeisk digital skatt. Inte ens ett gemensamt europeiskt försvar ryggar partiet tillbaka ifrån. Till skillnad från CDU:s nuvarande koalitionspartner i regeringen, Socialdemokraterna, är budskapet otvetydigt: De gröna vill regera, de vill ha makt. Vilket tar oss tillbaka dit vi började, till kanslerfrågan. Så jag ställer den igen. Om du vill veta, och det här säger jag bara för att du kommer från Skandinavien, den där frågan är en jättefälla, säger Robert Habeck. Bara att prata om det, att spekulera om det, det är en fälla för oss. Vi kommer dit när det är dags och det är långt dithän, säger Robert Habeck. Caroline Salzinger, Berlin caroline.salzinger@sveriesradio.se

Kanada står inför ett viktigt val. Antingen fortsätta gynna den oljeindustri som blomstrar i Alberta, eller sluta stödja oljeindustrin och gå en fossilfri ekonomi till mötes. I Kanada rasar den historiskt värsta skogsbranden på mycket länge, och inte bara en. Satellitbilder visar över 1000 bränder i provinsen Alberta kring landets oljemecka Fort McMurray. Torrt i markerna, kraftig vind och höga temperaturer gör släckningsarbetet mycket svårt. Tiotusentals människor har evakuerats, stora arealer gammal skog står i lågor och fortfarande sprider sig elden med stora utsläpp av koldioxid som följd. Ironiskt nog tror forskare att den här typen av skogsbränder kommer bli vanligare på grund av klimatförändringarna som till stor del beror på utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.Den här delen av Alberta beskrivs av många som det gamla Kanada dit lycksökare kommer för att göra snabba pengar på olja utan några tankar på miljön och där samhället ensidigt vilar på en naturresurs, oljan.Samtidigt driver Kanadas regering på för en offensiv miljöpolitik och har som mål att minska koldioxidutsläppen med 30 procent till år 2030. Det nya Kanada visar på en exceptionell vilja att ställa om samhället från fossila bränslen även om utmaningarna är stora. Miljöhistorikern Sverker Sörlin på Kungliga tekniska högskolan menar att Kanada står inför ett elddop. Lyckas de ställa om, är de en förebild för andra nationer, vid ett misslyckande visar det istället att det inte går att lämna fossilregimen frivilligt och i förtid.En längre intervju med Sverker Sörlin finns att ladda ner som specialpodd: Mer eller mindre pengar till oljeindustrin? Sverker Sörlin om Kanadas viktiga valProgramledare Marie-Louise Kristola

I denna veckas avsnitt pratar Nisse och Christopher om att Nisse är lite ledsen, Tomas Ledins överraskningsång i tunnelbanan, FitnessCollection, den stackars busschauffören och Nisses show. Christopher blir upprörd för att Nisse inte tar hand om sig. Ni når oss som vanligt på info@nadda.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Efter mottagen kritik ändrar Crazy Town-gänget vanliga upplägget. En liten stund. Sen tillbaka till normal kränk och hån. Det som präglar podden mest är att det varit sci-fi-mässa samt att ett kuvert har försvunnit. Allt detta rafflande - i ett och samma avsnitt! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Efter mottagen kritik ändrar Crazy Town-gänget vanliga upplägget. En liten stund. Sen tillbaka till normal kränk och hån. Det som präglar podden mest är att det varit sci-fi-mässa samt att ett kuvert har försvunnit. Allt detta rafflande – i ett och samma avsnitt!

Ny tid ny strid i Isabelle och Bianca räddar världen. Bianca blir beroende av grönsakssmoothies och Isabelle fylle-sms:ar. Bianca jämför förföljelsen av Lundsbergselever med andra världskriget och Isabelle hävdar att Greenpeace har infiltrerat NK. Av och med Isabelle Berglund och Bianca Meyer med hjälp av Matilda Kihlberg och Samuel Lindberg. Därefter fortsätter Stubben bjuda på absurditeter och vardagligheter med hjälp av tydliga musikaliska jinglar. Av och med Thomas Eriksson och Ola Aurell.

24/7-13

I veckans podd plockar vi fram vår ironiska sida och kör fler härliga låtar! Luta dig tillbaka, ta ett glas jos och njut! [audio http://k003.kiwi6.com/hotlink/jhr1bsebp1/podcast_12_ironiskt_flyg_p_ing_ng_.mp3]

Vi satte oss vid Thomas & Frejas köksbord, tryckte på rec och pratade. Vi älskar Lindy Hop. Vi älskar jazz. Vi älskar dans. Ironiskt nog kom detta allra första avsnitt att handla om dansens baksidor och fallgropar. Om pinsamheter och dåligt självförtroende. Om snor och fis och tuttstirr. Enjoy!

Privata vårdbolag är nuförtiden populärt. Men vad är deras nackdelar? Profiteringen och det konstanta behovet av att effektivisera tjänsterna så att de kostar så lite så möjligt, antagligen. Ännu en Caremaskandal har uppenbarat sig och man kan ju tycka att Caremaskandal borde bli ett officiellt svenskt ord. I detta avsnitt fortsätter vi att prata om Breivik, eftersom det är på tapeten. - Vi kommer även in på kriminalpolitik där vi behandlar främst USA:s lagar och straff. Vi reflekterar helt enkelt om deras rättsystem och jag som Kriminolog har mycket att säga om det. Vi tar även upp mycket annat. Så detta bör inte missas. Ironiskt nog så blev detta podcastavsnitt längre än "superavnsittet". - På tal om tapet har vi gjort lite renoveringar av podcaststudion. Vi har målat om lite grand med en ny fräsch grön färg. Det var trevligt tyckte vi. Dagen avslutades med ett podcastavsnitt för att inviga den "nya" studion. Egentligen är vi fortfarande samma skit, fast med annorlunda strösel. - Den som vill lyssna på avsnittet klickar här, som vanligt. Vi kanske ses på nätrot '12? - Misär Sverige

Nya Vågen om tanttrenden: Radikal och klimatsmart eller en feministisk backlash? Böcker och bloggar med sticktips och recept på klappgröt, radioprogram som Husmorsskolan - tantvindarna fortsätter att blåsa med oförminskad styrka bland de yngre generationerna. Ironiskt nog handlar dagens tantdrömmar om att omfamna det genuina, när den ursprungliga hemmafrun drömde om ett enklare liv med konserver och maskiner. Och 40-talistkvinnorna, de vill slippa tantstämpeln helt och hållet och vara "tjejer" tills de dör. Men vad handlar hyllandet av det lilla livet och de små kakorna egentligen om? Vill den unga generationen tillbaka till spisen eller är det en reaktion mot slit och släng och ytligt poserande? Och varför vållar klockade kjolar och lagt hår så mycket debatt medan en generation unga tweedklädda män ostört kan sitta med pipan i mungipan? Hör författaren Barbro Hedvall, journalisten Jenny Damberg och supertanten själv: Elin Ek. Dessutom: Var står den svenska poesin? En ny antologi med hela 32 samtidspoeter borde kunna ge ett rättvisande bild - eller? I studion: Åsa Beckman, kritiker på Dagens Nyheter och Petter Lindgren, poet och kritiker på Aftonbladet. Panelen gästas av Jenny Lindh, bibliotekarien vars frågespalt i Dagens Nyheter blivit en succé. Programledare är Jenny Aschenbrenner