Podcasts about erfarenheten

Skicka ett meddelande till oss (via sms)Idag delar vi oss av vår upplevelse av ett 48-timmars strömavbrott i det senaste avsnittet av Småbrukarpodden. Vi diskuterar hur en kraftig storm, med vindar som nådde 23 meter per sekund, orsakade avbrottet. Det var inte bara lite blåsigt, det var någonstans mellan hård vind och storm! Vi var tvungna att tänka snabbt för att hålla vårt hus varmt. Vi förlitade oss på ett elverk för att driva vår cirkulationspump så att vi kunde använda vår vedeldade panna. Vi såg också till att lagra vatten, men vi lärde oss att vi borde ha lagrat mer.Erfarenheten lärde oss mycket om att vara förberedd för nödsituationer. Vi upptäckte att våra mobiltelefoner och internet inte fungerade, vilket belyser hur beroende vi är av dessa tekniker. Vi hade olika mobilabonnemang i familjen, och det ena fungerade medan det andra inte gjorde det. Vi diskuterar vikten av att ha en reservplan för kommunikation. Vi lärde oss också att det är viktigt att regelbundet testa nödutrustning som elverk, eftersom vårt inte fungerade i början. Vi var tacksamma för en vän som lånade oss ett elverk, utan det hade vi haft det kallt. Vi diskuterar också vikten av att ha en inverter så att vi kan koppla till bilbatteriet.Vi lärde oss också några andra saker, som vikten av att ha extra bränsle till utrustning och att frysar är ganska bra på att hålla maten kall längre än man tror. Vi insåg också att vi behöver mer vattenlagring för djuren och toaletterna. Våra djur behöver vatten, och det finns inget sätt att komma runt det. Vi reflekterar över tystnaden och lugnet i ett hus utan el, även om elverket var bullrigt. Men bra belysning är viktigt, särskilt om man gillar att spela spel. Vi pratar också om att ha en fungerande vedspis, vilket skulle underlätta livet under ett strömavbrott. Vi diskuterade också hur modern belysning med många ljuskällor är väldigt annorlunda från att bara ha en enda lampa.Häng med när vi delar med oss av våra reflektioner kring det 48 timmar långa strömavbrottet. Vi diskuterar vad vi kunde ha gjort bättre och vilka planer vi har inför nästa gång. Lyssna nu för att lära dig hur du förbereder dig för oväntade strömavbrott och hur du håller dig varm.Faktabox:•Cirkulationspump: En pump som cirkulerar vatten i ett värmesystem för att fördela värme.•Inverter: En enhet som omvandlar likström (som ett bilbatteri) till växelström, som kan driva hushållsapparater.•Självcirkulation: Ett värmesystem som cirkulerar vatten utan pump, med hjälp av gravitation och värme.Bli LilltorpKompis! Gillar du det vi gör? Då skall du bli Lilltorpkompis! För bara 19 kr i månaden kan du bli LilltorpKompis och stötta oss. Småbrukarpoddens snackgrupp är lanserad (på facebook). Du hittar den direkt på https://www.facebook.com/groups/724343842855485.Annars så uppskattar vi om du delar det här avsnittet i sociala medier. Eller om du tar en kompis telefon och subscribar oss i dennes podspelare :)

I juletid kan gemenskapen kännas starkare, men också ensamheten. I ljuset av skilsmässobarnets erfarenheter funderar Malena Forsare kring föräldraskap, vilsenhet och dörrar som öppnas mot det okända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ljuslåga. Risgryn. Ugnslampa, i köksmörkret. Stearinpärla. Trasmattsfrans. De förbipasserande rösterna, på trottoaren. Kryddpeppar. Kopparkittel.Kvällen före julafton var inte som andra. Som skilsmässobarn levde jag i mer eller mindre ständig brist. Det var helt normalt och samtidigt en hemlös situation, som tidigt lärde mig något väsentligt om ensamhet. Det skiftade vem den förlorade föräldern var; oftast var det pappa. Men tidig kväll den tjugotredje december lämnades jag utanför hans port. Jag tog mig uppför de tre trapporna och ringde på hans dörr.Den tjugotredje december var min och pappas kväll. Den var samtidigt lång och kort; en vandring genom fallande ljus och skuggor. Vi brukade inleda i hans lilla vindsförråd, som nåddes inifrån lägenheten. Inte utan högtidlighet öppnades dörren och luften från det trånga utrymmet slog upp ett eget rum av förväntan. Pappa klättrade upp på en stege. Jag stod nedanför och tog emot. Skålen som skulle fyllas med apelsiner. Den äldsta tomten. En annan, hopplöst hängig tomte i pappas egen virkformation. Den sexkantiga stenkrukan med inskription från en psalm, som skulle få nya röda ljus.Det var förstås en rit vi föll tillbaka på – inneslutna i hemmets ateistiska livsåskådning var detta vad som fanns av liturgi: Att lyfta ner föremålen och fördela dem över lägenhetens tre små rum. Jag vill minnas att vi arbetade i tysthet. Vi kanske sa något som vi brukade säga. Men det var föremålen och våra sätt att röra sig runt dem, som spelade roll.“Lämna dörren öppen för det okända, dörren mot mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, därifrån man själv kom och dit man är på väg.” Rebecca Solnit skriver i sin “Att gå vilse. En fälthandbok” om hur hon blev full för första gången under den judiska högtiden pesach. Enligt traditionen ska dörren hållas öppen om profeten Elia bestämmer sig för att komma. Författaren var barn men fick sitta vid vuxenbordet, och när ingen såg råkade hon blanda ihop bägaren som ställts fram till Elia, med sitt eget snapsglas. Så fick det lilla barnets kropp för första gången erfara en annorlunda tyngd i universum.Att barnet invigdes i de vuxnas ritualer och den här gången råkade få för mycket portvin, tillhör förstås slumpens omständigheter. Men jag tänker ändå att det har med den öppna dörren att göra. Ibland slås den upp på ett oväntat sätt, och en råkall vind slår emot oss i vårt eget hem. Det kan vara vackert och förvirrande. Kanske blir vi invigda i mönster som fram till just den stunden legat oupptäckta. Och det är inte alls säkert att vi omedelbart förstår betydelsen av det som sker.Erfarenheten av att gå vilse betyder hos Rebecca Solnit att öppna sig för det okända; att upptäcka det som ännu inte hittats. Konstnärer och vetenskapsmän har i detta samma uppgift: de måste ge sig ut på ett öppet hav och söka sig fram i vågorna för att finna sitt material. Skillnaden i deras arbetsmetoder är att vetenskapsmannen håvar in vad han hittar, medan konstnären tar oss med på sin resa, skriver Solnit. Men för att nå sitt mål måste båda göra sig blinda och samtidigt se: de måste våga gå vilse.En av de julberättelser som jag älskade mest som liten, och som jag fortsatte att läsa upp i vuxen ålder, är skriven av Astrid Lindgren. Madickens lillasyster Lisabet ska vänta utanför en affär, men vill göra som en förbipasserande jäntunge. Alltså tar hon ett språng från sin vaktplats, upp på medarna till en släde som startar med ett ryck. I rusigt huj far Lisabet genom staden utan att den berusade föraren bakom hästarna upptäcker sin passagerare. Han far längre och längre in i skogen, mellan byar av snö och mörka granar, alltmedan flickan på medarna förlorar sitt mod och sin kroppsvärme. Till slut dumpas hon av en okänslig vuxen och blir liggande snorig under himlens kalla valv.Berättelsen om barnet som till slut kommer hem till ett kök och en syster, handlar inte bara om att gå vilse, utan också om det motsatta: att hitta hem. Om betydelsen av att bli hel och varm, i ett kök där den vanliga muggen och nybakade pepparkakor blir till en egen nattvard, som bäst förstås genom närheten mellan två syskon.Ett år skulle pappa och jag medverka i ett julfirande för hemlösa i ortens församlingshem. Vi övade in ett program med dikt och musik. Jag hade mitt instrument, pappa sitt poetiska minne. Av själva händelsen minns jag inte mycket, mer än det osäkra i blickarna som följde oss på scenen i golvets mitt. Jag var inte säker på att de förstod, eller att jag själv begrep. “Stilla natt” är en bön som kan bli särskilt melankolisk på cello, men vad är Nils Ferlins “Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet”? Vad blir ett barfotabarn när det åldras, när det tvärtemot barnet i sagan inte hittar hem? Tanken gjorde ont.Efteråt har jag tänkt på händelsen som en öppen dörr. Inne i den rustade gemenskapen för hemlösa, som just den här kvällen ville slippa känna ekot av sin egen ensamhet, blev julen främmande. Det var en karg och lite klumpig tillställning, med julstjärnor som såg konstgjorda ut och lukten av gamla kläder. Jag tror att jag där och då lärde mig något om ensamhetens villkor.Engelskan har två ord för ensamhet som understryker tillståndets olika innebörd. Loneliness utgår från en känsla man inte valt. Solitude innebär en avskildhet som kan vara självvald. I psykologisk forskning om ensamstående mammor som blivit föräldrar på egen hand, nyttjas ibland den här distinktionen. Mammorna kallas för “solo mothers” – genom modern teknologi och med stöd av lagstiftning har de valt sitt föräldraskap, utan partner. Den anonyma donatorn förblir dold, samtidigt som den förstås i någon bemärkelse är namnlöst närvarande. Barnet har kommit genom en dörr som öppnats mot det okända. Ur ett mytiskt perspektiv är steget inte långt till Maria som födde sitt barn efter att ha blivit gåtfullt befruktad. Eller till Siddhartas mor som blev gravid genom ett möte med en vit elefant i en dröm.I köket hemma hos pappa tändes den rödmålade ljusstaken med tre vita ljus kvällen den tjugotredje december. Det fanns ingen religion som vi kunde luta oss mot, och inte någon närvarande mor. Men vi hade ljusstaken. Vi hade risgrynen, kaffedoften, kopparkitteln, som utformade en besvärjelse mot den ensamhet som vi båda levde med. I cirkeln av ljus som föll ner över köksbordet öppnade sig ett rum, som höll den kalla vinden som drar genom världen borta. Pappa skrev verser, jag provade att hålla lackstången själv. Musikradion stod på, utanför var det mörkt. Där och då var jag hans barn, i natten som är den längsta av nätter.Malena Forsarekulturjournalist och psykologProducent: Ann Lingebrandt

Avsnitt 238. Adam Dahlin blir litterär chef på Norstedts med uppdraget att ge förlaget en tydligare kommersiell prägel. Åtminstone om ni frågar journalisten. Så vi ställer frågorna, Adam Dahlin svarar. Barnboken Det spökar på äventyrsbadet är den första synliga utgåvan på den svenska marknaden där alla illustrationer är AI-genererade. Men den som trodde att det skulle väcka protester, bortom tecknare och illustratörer, får tänka om. Akademibokhandeln tog boken till en av sina kampanjer och boken åkte upp i topp på topplistorna. Och inga ställde några frågor. Så det är affärer som vanligt och det ger oss en  fingervisning om framtiden. Akademibokhandeln köpte nyligen upp den Göteborgsbaserade bokhandelskedjan Bok & Co, som länge ingått i Akademibokhandeln som franchise. Stor sak kan tyckas men journalisten tycker att det leder åt fel håll, mot likriktning i en tid när det behövs mer variation, bättre konkurrens. Kanske något för Konkurrensverket att syna? Mats Ahlström har ett cv som ingen annan bokhandlare i Sverige i modern tid. Här ger han oss ett antal förslag på hur bokhandeln behöver förändras för att kunna  utvecklas byggt på sina samlade erfarenheter och dito kunskap. Visst, det kommer att irritera somliga men det är idéer som bryter upp det traditionella seendet.   00 44         Vad ska Adam Dahlin göra på Norstedts? 13 19         En bok full av AI-genererade bilder gör succé 18 31         Akademibokhandeln köper Bok & Co i Göteborg 25 32         Mats Ahlströms funderingar runt bokhandelns framtid

I Rekonstruktion - Psyket undersöker Odell psykvårdens etik och gråzoner. Möt henne i P1 Kultur. Vi berättar om böckerna som nominerats till Romanpriset och tar reda på hur Gérard Depardieu blev fransk inrikespolitik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De fyra nominerade till Sveriges Radios romanpris 2024 är ”Spindelbjörken” av Pär Hansson, ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri, ”Stacken” av Annika Norlin och ”Tomt bo” av Sofia Stenström. Litteraturredaktör Lina Kalmteg berättar mer om nomineringarna!ANNA ODELL VAR 21 ÅR NÄR HON BLEV GRAVID MED SIN VÅRDAREAnna Odell fick stora rubriker med konstverket ”Okänd kvinna” 2009–349701, där hon iscensatte en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm för att visa hur bältesläggning och psykvård kan fungera. Det blev debatter och rättegång. I veckan är det vernissage för hennes nya videoverk ”Rekonstruktion - Psyket” på Cecilia Hillström Galleri i Stockholm, där hon återvänder till psykvården hon fick som ung. Anna Odell är gäst i dagens P1 Kultur.HUR BLEV GÉRARD DEPARDIEU FRANSK INRIKESPOLITIK?I december sa Frankrikes kulturminister Rima Abdul-Malak att skådespelaren Gérard Depardieu är en skam för landet. Hon ville dra tillbaka en hedersutmärkelse han fått. Därpå gick president Emanuel Macron ut och framhöll istället hur viktig Depardieu varit för Frankrike och hur mycket han älskade honom som skådespelare. Vad är det Depardieu anklagas för? Cecilia Blomberg sammanfattar stormen som blåser genom Frankrikes kulturliv just nu.CARRIE MAE WEEMS BERÄTTAR OM ”THE KITCHEN TABLE SERIES”2023 års Hasselbladpristagare fotografen Carrie Mae Weems ställs just nu ut i Göteborg. Där kan man till exempel se hennes mest kända och spännande verk ”The Kitchen Table Series” från 1990, en serie iscensatta och hyperrealistiska bilder kring ett köksbord. Hur jobbade Carrie Mae Weems med det ikoniska verket? Jenny Teleman intervjuar Carrie Mae Weems.ESSÄ: DAN JÖNSSON OM DEN DELADE FRAMTIDENÄr naturvetenskapens principer objektiva, eller födda ur ett kontrollbehov? Dan Jönsson reflekterar kring åtskillnaden av natur och samhälle i dagens essä från OBS.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Felsökning är något som vi elektriker stöter på förr eller senare. Hur lyckad felsökning blir är något som baseras på erfarenhet, kunskap och självförtroende.I detta avsnittet plockar vi in Mikael Dahlåsen som är en vass felsökare, det är nästan så att Mikael har tröttnat på ”vanliga” elinstallationer och vill bara ta sig an svåra, konstiga problem.Mikael hjälper oss och går igenom grunderna steg för steg för att bli en tryggare elektrikeroch hjälper oss höja självförtroendet.Erfarenheten däremot kommer bara genom att försöka själv, misslyckas och försöka igen

Skådespelarens yrke handlar om förändring. Inför varje roll, inför varje uppsättning prövas skådespelaren på nytt. Samtidigt lagras hos den skådespelare som stannar i yrket en allt större kunskap med tiden. Hur är det att åldras i yrket? Hur blir, på ett personligt plan, arbetet annorlunda med allt fler år av erfarenheter? Och hur ser man som äldre på dem som är nya i yrket? Finns det i vår tid en delvis förändrad syn på vad det är att vara skådespelare? Med skådespelarna Rebecka Hemse och Livia Millhagen Samtalsledare: Anneli Dufva

Kiss i Sverige: Daniel Westman, Stockholm, Stadion 1997 Daniel och vännerna ska äntligen få uppleva Kiss, en kväll vart två för en liten slant. Feststämningen var på topp i hela Sverige, alla visste att Kiss var i landet, de skulle skaka om oss ännu en gång. Erfarenheten av stora spelningar var det ingen som hade i kompisgänget, men det hindrade inte dem från att njuta, av varje minut av dessa två legendariska spelningar i Stockholm. Detta kom att bli avslutningen av Reunion Tour i Sverige, vad skulle hända sen… Som vanligt blir det samtal om annat Kiss relaterat under färden... nu börjar resan! Välkommen till sjuttonde avsnittet i vår serie ”Kiss i Sverige”, en resa som slutar i Dalhalla 2023. Detta har vi pratat om: -

”Det är mindre konflikter i svensk politik än på länge, så nu går det att göra finanspolitiska åtgärder utan att det blir så många tokigheter”. Han har över tre decenniers erfarenhet som prognosmakare, Håkan Frisén, avgående prognoschef på SEB. I Bopolpodden ger han sin syn på lågkonjunkturen, vad som borde hanterats annorlunda när krisen slog till och varför bostadsområdet har så stor påverkan på svensk ekonomi. Stefan Attefall gör sitt sista inlägg som expertkommentator och han menar att mjuka rörelser är vad penningpolitiken borde ägna sig åt. Programledare: Anna Bellman

Sjuksköterskan Anna Blideman gästar Akutläkarpodden för att berätta om sitt arbete och sina utlandsuppdrag i MSF, Läkare utan gränser. Erfarenheten utomlands kommer väl till pass på hemmaplan och vice versa från en akutmottagning. Vi diskuterar problem som white saviourism och man blir ju inte rik på volontärarbete utan måste vara truly committed för att kunna åka långa perioder. Vi tar även upp säkerhetsfrågor och mentalt stöd vid utlandsarbete samt blir alla frustrerade över skev resursfördelning och bristen på ormserum!

Hur lever den florentinske renässansdiplomaten Niccolò Machiavellis tankar om statskonsten vidare i vår demokratiska tid? I allt från westernfilmer till karriärplanering, menar kulturjournalisten Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Mannen utan namn närmar sig byn San Miguel i New Mexico, rider han genom ett mytiskt landskap. Jorden är ofruktbar som om Guds förbannelse vilade på den sedan evigheter. Ett rep hänger från ett torrt träd, som ett "memento mori", en renässansens eller barockens påminnelse om människans dödlighet. En ensam kyrkklocka ringer. Och så möter den ensamme mannen, spelad av Clint Eastwood med en näst intill orörlig min, döden själv i form av ett lik, som i upprätt hållning bundits fast på en häst. På ryggen bär den döde ett papper: "Adios amigos" står på lappen, men alla åskådare vet att vännerna snart kommer att återförenas, förmodligen i sjunde kretsen av en plats som poeten Dante Alighieri kallade för "il inferno", helvetet. Den italienska västernfilmen, som regissören Sergio Leone spelade in år 1964, heter i originalet "Per un pugno di dollari", för en handfull dollar. Den förnyade en ursprungligen amerikansk genre genom sitt avsked från moralen, som hade burit filmerna under mer än femtio år: Här finns det inga goda människor och inget samhälle som kan räddas. Här finns det bara två gäng, lika hänsynslösa, lika giriga, lika mordiska. Och när den ensamme legoknekten efter det sista blodbadet rider vidare, så har han visserligen återförenat den älskade kvinnan med sin make och sitt barn. Men han, Mannen utan namn? Han har fyllt en kyrkogård med korsprydda kistor, av inget annat skäl än för några handfull dollar, som han sedan skänker bort. Hjältar finns det av många slag. Somliga kämpar för sina närmaste, andra kämpar för himmelriket eller äran, återigen andra dör för fäderneslandet. Mannen utan namn - eller Clint Eastwood, så som han uppträdde i de flesta av sina tidiga filmer - dödar för sin egen skull. Han är förlösaren som inte vill befria någon förutom sig själv, men förlösningen inställer sig aldrig. En hjälte är han ändå, bara att hans ärende inte går ihop med ett uppdrag för allmänheten: Han kämpar för sin suveränitet, i absolut bemärkelse. Och eftersom den ensamme är svag, och eftersom de två gängen är starka, med minst tjugo revolvermän på var sin sida, så måste hjälten vara klokare än både gänget Rojo och gänget Baxter: Han måste känna till dem bättre än de känner sig själva, han får inte väja för förräderi, och framför allt måste han spela ut det ena mot det andra. Erfarenheten visar, heter det i en gammal bok, som kunde ha fungerat som en handledning för mannen utan namn, "att just sådana människor åstadkom stora prestationer, som ringaktade trovärdigheten och som förmådde att med lömskhet vilseföra andras huvuden". Denna bok skrevs år 1513, och dess titel är lika berömd som dess innehåll är föga känt. "Il principe" heter verket - fursten. Niccolò Machiavelli, fram till året innan filosof och diplomat i republiken Florens tjänst, skrev boken som en manual för en ny typ av härskare som skulle återvinna makten från de två makterna som under denna tid höll på att underkasta sig Italien, och framför allt de mindre staterna som Mantua, Ferrara eller just Florens. Konungariket Frankrike och huset Habsburg bildade de två gängen, mot vilka de påtagligt svagare italieniska staterna fick hävda sig. Och så börjar "Il principe" med en definition av vad ett furstedöme är, och så behandlas många sätt om hur man kan vinna eller förlora makten, och så slutar avhandlingen med en uppmaning att befria Italien från barbarerna. På vägen ges många goda råd: "Måste en man oskadliggöras, så borde såret bli så allvarligt, att man inte måste frukta hämnden", lär Machiavelli. Eller: "ett löfte var en nödvändighet i det förflutna, det brutna ordet är en nödvändighet i nuet". Eller: "om en erövrare tar en stat i besittning, borde han genast fundera på alla nödvändiga våldsdåd och utföra dem i ett slag". Jag vet inte om Clint Eastwood hade läst Machiavelli, varken innan han kastade ponchon över axlarna eller senare. Men Mannen utan namn känner till paroller som låter som tagna ur Il principe: "You shoot to kill, you better hit the heart", till exempel, eller "I get the wrong idea only when it suits me". Sergio Leone visste förmodligen att de nihilistiska idéerna som han placerade i vilda västern hade någonting med renässansens politiska filosofi att göra. Likaså borde han känt till hur historien slutar, åtminstone för Machiavellis del: Furstarna lyssnade inte på honom. Han dog i exil, fattig och utan politiskt inflytande. Och så fortsatte de främmande gängens herravälde över Italien, åtminstone fram till år 1861, när Viktor Emanuel II utnämndes till det enade Italiens konung. Men det italienska folkets förtroende för staten var lågt, och fortsätter att vara det än idag. Men om mannen utan namn är en italiensk fiktion, djupt rotad i landets historia och besläktad med allehanda desperadon, "briganti" och andra kondottiärer: Hur kommer det sig att en ny filmisk stil som snart kallades för "Spaghetti Western" hittade sin väg över halva Europa, för att göra succé också i Förenta Staterna? Svaret på frågan finns kanske inte inom politiken eller filosofin, utan i ekonomin eller företagslivet. På den anglosaxiska bokmarknaden eller för den delen: den tyska, franska eller italienska bokmarknaden finns det dussintals rådgivare som heter "Machiavelli Leadership Secrets", "Machiavelli für Frauen: Strategie und Taktik im Kampf der Geschlechter" eller "Il metodo Machiavelli". Världen utan moral och hänsyn, där bara den mest durkdrivna aktören överlever, flyttades till kontorslandskapen, som verkar vara lika förbannade som öknen i vilda västern. Quentin Tarantino, den amerikanske regissören som mer än någon annan filmskapare står för spaghettiwesterns bestående inflytande inom filmkonsten, förklarade för några år sedan genrens verkningskraft med att den lyckades foga samman surrealism och våld, i en känd omgivning: Den tog vad som fanns, för att förstora det till mytiska mått, under klangerna av en symfoniorkester. Och är det inte något liknande de här rådgivningsböckerna gör, när de skildrar yrkeslivet som en värld bortom ont och gott, en värld där man inte kan förlita sig på någon, allra minst på bäste vännen, där det gömmer sig en förrädare bakom varje benjaminfikus och där vägen till chefens skrivbord är kantad av utslagna konkurrenter? Kanske det händer varje morgon, klockan nio, i miljontals kontor? Tjänstemannen eller tjänstekvinnan utan namn rider förbi repet och den ringande kyrkklockan, in i ett samhälle som verkar vara en by men som faktiskt är ett helvete. Thomas Steinfeld Thomas Steinfeld är professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef och Italienkorrespondent för Süddeutsche Zeitung.

Välkommen att lyssna till det tjugofemte avsnittet: Emotionell Healing - övning Hej ! Detta avsnitt blir en avslutning på "energipsykologin" och denna övning/detta avsnitt ska förberedas enligt tidigare avsnitt 21-24 samt andningsträning,se gärna min hemsida www.amixe.se I detta avsnitt har jag spelat in ett exempel/en variant på hur emotionell healing/emotionell balansering/bearbetning kan ske om man tillämpar de moment som Garry Craig anser vara viktiga:balans och intoning.  Det finns många varianter på denna typ av övning. I detta avsnitt använder jag mig främst av rytmisk balanserande andning, uppskattning och självacceptans som balanserande del. Intoning sker i flera omgångar under både förberedelserna och under övningen.Erfarenheten blir att man behöver inte vara rädd att möta minne och tankar. I meditationens grunder tränar man också att vara uppmärksam och möta livet. I denna övning går man specifikt in och möter problem/ryggsäck/smärtkropp. Just denna övning har jag vid flertal tillfällen hållit inför större grupper,och även om inte deltagarna kan märka något resultat/förändring direkt, så är det ändå många som i efterhand märkt större och mindre resultat !   Jag fick detta mailet från en deltagare som jag fått lov att dela med mig. Det är ju sådant som gör att det känns X-tra meningsfullt att fortsätta dela med mig av mina erfarenheter,   mailet: "För tre eller fyra år sedan deltog jag i en övning som Lars höll i, emotionell balans tror jag det hette, tillsammans med ca 40 andra personer. Vi skulle tänka på något som plågade oss, bekymrade oss , vad det vara månde. Under ca 20 minuter pågick övningen. Jag visste omedelbart vad jag skulle välja att tänka på, något som nästan dagligen under åratal hade plågat mig. De tjugo minuterna gick ganska snabbt och för min del var det inte så mycket mer. Efter fyra-fem månader stötte jag på Lars på stan, kommer inte ihåg i vilket sammanhang, men jag hade inte träffat honom sedan övningen. Då kommer jag på detta för mig oerhörda! Jag hade inte under dessa månader en enda gång låtit mitt problem bekymra mig! Eller hur det nu gick till! Och så är det fortfarande efter flera år! Det är inte något bekymmer längre! Tack Lars!"   Du får gärna lämna feedback på hur det har gått! Detta avsnittet avslutar även del 1 på alla mina podcast.I fortsättningen under del 2 kommer jag att vilja fokusera mer på...   Mvh Lars

Folkomröstning Det genomförs regelbundet folkomröstningar runt om i svenska kommuner. Ofta i samband med allmänna val. Det rör allt ifrån frågor som etablering av Systembolaget i Mullsjö 1994, Stadsbibliotekets placering i Lidköping 2010 till trängselskatt i Stockholm 2003, 2004 och 2006 samt i Göteborg 2014. I Uppsala genomfördes den senaste folkomröstningen 1998 och gällde Knivstas utbrytning ur Uppsala och bildandet av egen kommun. Omröstningarna har ofta rört beslut i för kommunen stora frågor som medför påtagliga förändringar och som påverkar oss i vår vardag under lång tid framåt. Val av kapacitetsstarkt kollektivtrafiksystem i Uppsala är en extremt stor fråga som kommer att påverka Uppsalabor under många år, både ur ett framkomlighetsperspektiv och ett ekonomiskt perspektiv. Vi kräver en lokal folkomröstning om val av systemlösning innan det slutliga beslutet fattas. I en insändare i UNT den 9/12 2019 klargör docenten i företagsekonomi, Mats Åkerblom, att den kalkylerade kostnaden på 4,5 miljarder kronor för investeringen i spårväg som minoritetsstyret S, MP och L föreslår är en halvsanning. En kostnadsuppskattning på minst 10 miljarder inklusive kostnadsuppräkningar från 2015 för spårläggning, depå, fordon med mera är en betydligt mer realistisk summa. Till detta kommer kostnader i form av arkeologi, tågledningscentral, trafikomläggningar, rör- och ledningsomdragningar., förstärkningsarbeten med mera. Även uppskattningen 10 miljarder kronor är sannolikt i underkant. Erfarenheten visar att många större infrastrukturprojekt i offentlig regi kostnadsmässigt blir mycket dyrare än den planerade eller budgeterade nivån. För att få grepp om storleken på spårvägsinvesteringen kan den jämföras med Uppsala kommuns totala budget för 2019 som var 11,9 miljarder. Vi talar alltså om en kostnad motsvarande cirka 85% av en hel årsbudget. Det här sätter naturligtvis djupa spår i kommunens ekonomi. Redan idag har Uppsalaborna en skuld på 87.000 kronor per person. Ytterligare lån på 10 miljarder kronor innebär att skulden ökar med nära 45.000 kronor per person. För närvarande har vi en reporänta på noll procent. Kommunens räntekänslighet är mycket hög. Vad händer när räntan ökar några procent? Vi kommer sannolikt att tvingas välja mellan skattehöjningar från en redan hög nivå eller neddragningar i skola, vård och omsorg. Bara ur skuldsättningsperspektivet är frågan om kapacitetsstark kollektivtrafik så stor att en folkomröstning är mycket befogad. Vi vill stärka invånarnas inflytande och maximera medborgarnyttan i besluten. Det är ett demokratiskt problem att avståndet mellan medborgarna och de folkvalda idag är för stort, samtidigt som allt färre vill eller har intresse av att engagera sig som politiker. Begreppet demokrati innefattar även möjligheten att andra än politikerna kan vara med och påverka utvecklingen. Att avgöra frågor som har stor inverkan på medborgarna genom att folkomrösta är ett sådant alternativ. Om inte en majoritet inom kommunfullmäktige själva har omdömet att besluta om folkomröstning krävs att 10% av de röstberättigade i en kommun begär det. Det går naturligtvis att invända mot att använda folkomröstningar som metod i en representativ demokrati. Ett argument skulle kunna vara att vi väljer politiker för att de skall ta ansvar och fatta besluten åt oss. Dessvärre är den politiska ansvarsfrågan begränsad till, i bästa fall, några mandatperioder medan konsekvenserna av stora och avgörande beslut för medborgarna kvarstår långt efter att politikerna lämnat sina uppdrag. Därmed blir det ännu viktigare att medborgarna får säga sitt. Vi får inte heller glömma den moraliska/etiska aspekten; I hur stor omfattning anser sig en politiker ha rätt att använda skattebetalarnas pengar och hänvisa till att man valts i demokratisk ordning? Vilka är målen och syftena med besluten? Hur vet vi att medborgarna istället inte används som ett medel för andra syften än att tjäna dem som valt dem? Frågan är relevant eftersom man i kollektivtrafikfrågan vare sig utreder, utvärderar eller presenterar underlagen till alternativa lösningar på ett seriöst och transparent vis. Vi anser att invånarna regelbundet, inte enbart i samband med allmänna val, ska få göra sin röst hörd på ett tydligt, mätbart och säkert sätt. Folkomröstningsinstrumentet bör, för att inte riskera att urvattnas, användas sparsamt och endast tas i anspråk i frågor där konsekvensen av beslutet sträcker sig över många mandatperioder och har stor påverkan på medborgarna. Om Uppsala kommun hade låtit Uppsalaborna rösta om Uppsala energi skulle säljas ut hade den dåliga utförsäljningen sannolikt inte blivit genomförd. När Helsingborgsborna nyligen fick rösta om deras energibolag skulle säljas röstade hela 96,37% NEJ. I frågan om att välja en framtida kollektivtrafiklösning anser vi att den stora frågan ska avgöras genom en folkomröstning senast i samband med valen 2022. Vi kommer därför målmedvetet att verka för en folkomröstning i kollektivtrafikfrågan 2021 eller senast i samband med valet 2022. Stefan Hanna, partiledare Utvecklingspartiet Demokraterna Matts Ytterström, sakområdesledare Utvecklingspartiet Demokraterna Claes Littorin, ordförande Landsbygdspartiet oberoende

Erfarenheten av att skapa 800 destinationer, samlad i ett poddavsnitt.  I detta vårt tionde avsnitt intervjuar vi en av världens, ja alltså stora vida världens, mest erfarna destinationsgurus, Erik Nissen Johansen. Enligt honom själv är han en fiskargubbe fångad i en destinationsdesigners kropp. Erik startade byrån Stylt Trampoli 1991. Sedan dess har han designat och konceptualiserat platser, hotell och restauranger över hela världen och vunnit i stort sett alla priser man kan vinna. I detta avsnitt pratar Erik om hur katolska kyrkan, transvestiter år 1914 och 7000 år gamla gravar får honom att lyckas med sitt jobb. Hur man får axlarna att sjunka ner och besökarna att slappna av. Vikten av att jobba med eskapism. Och sist men inte minst får ni ta del av Eriks bästa och sämsta tips, att tänka på om man ska starta eller vidareutveckla ett besöksnäringsföretag, en destination eller en plats.

Entusiasmen är hög. Det surrar i luften av positivitet och glädje. Eva befinner sig med ett gäng mental tränare på Skandinaviska Ledarhögskolans Världskongress i Gävle. I detta podcatavsnitt ska du få möta en av deltagarna: Håkan Ericsson. Håkan har mångårig erfarenhet av olika positioner inom idrotten mest känd för sina framgångar med U21-landslaget. Han har också varit klubbtränare i över 20 år, bedrivit utbildning och handledning för flertalet av dagen elittränare. Utbildad lärare med undervisning från grundskolan till universitetsnivå. I fem år var han ansvarig för en utbyggnad av Svenska Fotbollsförbundets tränarutbildningar. Han har också hunnit skaffa sig en del erfarenhet från näringslivet, senast som Vice VD på Sturebadet Health AB och analysprogrammet CHR. Idag är han en flitigt anlitad föreläsare med inriktning på ledarskap, grupputveckling och coaching med en stor kunskap om det mentala spelet bakom framgångar. Erfarenheten av att nå resultat med olika lag bestående av nittiotalister är en efterfrågad inriktning inom näringslivet idag. Varmt välkommen på en spännande resa! P.S. Du hittar Håkan på Linkedin. Du kontaktar även honom på hans företag: Ledarskap & Coaching AB här:  hakeric60@gmail.com  

Mikael ”Tellan” Tellqvist är hockeymålvakten som under sin 20-åriga karriär hunnit med både en framgångsrik NHL-karriär och OS-guld. Vi pratar om hur man behåller sitt engagemang i en situation när man käkar frukost med ett lag och middag med ett annat, för att man samma dag fått reda på att man blivit bortbytt? Och hur man skapar teamkänsla i ett lag där man är både kollegor och konkurrenter på samma gång. Idag jobbar Mikael som VD för iOpinion, efter att 2017 avslutat sin hockeykarriär i Djurgården. iOpinion är ett företag som jobbar med hälsoundersökningar och Mikael drivs av missionen att minska ohälsan på våra arbetsplatser. Erfarenheten av att skapa lagkänsla och hur man bygger ett lag och vilka personer man vill ha i olika positioner är något han har stor användning för i näringslivet. Programledare: Beata Wickbom. Avsnittet producerades av 15kstudios.com

Studio DN special: Inför valet till EU-parlamentet den 26 maj intervjuar DN:s Karin Eriksson och Johar Bendjelloul partiernas toppkandidater. I dag Soraya Post (Fi).

Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är centralt i det judiska arvet. Det menar Kenneth Hermele i denna essä om den judiska identiteten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det berättas att när Israel var en nybildad stat frågade en rådgivare statsministern Ben Gurion hur man skulle göra med de judar i landet som inte ville delta i samhällsbygget, inte arbeta, inte försvara landet: Skulle de ultraortodoxas särställning tolereras eller skulle de tvingas bidra som alla andra? Det var ingen lätt fråga. Å ena sidan hade Israel skapats av nya judar med geväret i ena handen och spaden i den andra, de nya israelerna var så långt ifrån Europas gamla gettojudar som det bara gick att komma; alltså tvinga alla att bidra. Å andra sidan utgav sig Israel för att vara alla judars land, en återkomst till det historiska hemlandet, och då hörde också de torastuderande och arbetsovilliga ultraortodoxa hemma där. en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. Ben Gurions svar blev en motfråga: hur många rör det sig om? Ett par hundra. Det har vi väl råd med, avgjorde Ben Gurion. Och så beslöts det att de ultraortodoxa skulle ges ett priviligierat liv i det nya landet. Nu läser jag att detta är en skröna, och att bakom Ben Gurions beslut fanns en oro för att FN:s delningsplan inte skulle gå igenom om judarna i Palestina var splittrade, och för att nå enighet såg han sig tvungen att kompromissa och ge de ultraortodoxa den särställning de sedan dess haft. De fick dessutom makten över en stor del av människors privatliv, frågor som i de flesta demokratiska samhällen inte avgörs av religiösa dogmer eller i religiösa domstolar vilar i Israel i händerna på ett rabbinat som inte ens representerar en majoritet av de judiska israelerna. Det handlar om familjlagstiftningen, giftermål och skilsmässor, om möjligheten att resa på shabbaten, om vem som är jude. Det är förvånande: sionismens urtanke är ju att göra judar till ett folk som alla andra, och då vore väl franska revolutionens princip att tro är en privat angelägenhet lämpligare? Men icke, den politiska nödvändigheten av att visa upp en enad front fällde utslaget. Redan här kan vi se en skillnad mellan judars liv i Israel och utanför. För judar utanför Israel är det naturligt att välkomna en sekulär stat som behandlar alla människor lika, som inte ser till religion eller kultur eller historia när det gäller alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter. Men i Israel härskar en religiös minoritet över viktiga delar av privatlivet. Samtidigt har den politiska utvecklingen i Israel gått i nationalistisk riktning, så att landet mer och mer blivit ett land för judar och mindre och mindre för andra som lever där, jag tänker i första hand på palestinier förstås men också på alla medborgare som inte är judar. Den nationalstatslag som antogs av Knesset 2018 visar detta tydligt: Israel är judars nationalstat och ingen annans. I ett upprop krävde författarna David Grossman, Amos Oz, AB Yehoshua, Etgar Keret och många fler att lagen upphävs då den tillåter diskriminering på religiös och rasistisk grund. Lagen går emot Israels demokratiska karaktär och strider mot landets självständighetsförklaring som talar om alla israelers lika rättigheter.   Det hade inte behövt gå så illa. Redan före Israels tillkomst diskuterades om den blivande staten skulle bli en stat där judar kunde leva i trygghet och säkerhet bland andra, judar och palestinier sida vid sida? Eller skulle det bli en stat endast för judar? Sagt med andra ord: en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. En grupp namnkunniga men tyvärr inte särskilt inflytelserika judar vände sig mot tanken på ett exklusivt judiskt land, ett land på bekostnad av de palestinier som redan levde där. De kallade sig Brith Shalom, Fredsförbundet. Dit hörde filosofen Martin Buber, kabbalans utforskare Gershom Sholem, rabbinen och rektorn vid Hebreiska universitet Judah Magnes, hälsovårdaren Henrietta Szold samt den politiska tänkaren och filosofen Hannah Arendt. Men ett land för två folk var en tanke som aldrig fick fäste, inte bland palestinier heller, det fanns helt enkelt inget gehör då för en enstatslösning på någon sida av skyttegraven. Och efter Förintelsen försvann det lilla stödet som Brith Shalom hade haft bland judar i Palestina helt och hållet, och, skulle jag tro, också bland judar utanför landets gränser. den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar. Det amerikanska Pew Research Center har undersökt värderingar och självsyn hos amerikanska och israeliska judar. Det finns förstås mycket som förenar, som synen på Förintelsen, den judiska religionen, omtanken om staten Israel. Ett folk ser det ut som, judar där som här. Men det finns en skillnad, och jag tror den blivit viktigare med åren. Fråga en amerikansk jude vad det innebär att vara jude och svaret handlar om moral och etik, att en jude arbetar för rättvisa och jämlikhet, att intellektuell nyfikenhet är en viktig beståndsdel i ett judiskt liv. Det tycker många israeliska judar också men inte alls i samma omfattning som bland judar utanför Israel. En skillnad mellan judar i Israel och judar i Förskingringen, alltså. Fast ordet Förskingring är ju ganska missvisande, som om att vara israel var det naturliga tillståndet, när det bara är ursprunget. Jag tänker snarare som Hannah Arendt, som filosofen Judith Butler och sociologen Eva Illouz tre judiska kvinnor som alla formats av sina liv som judinnor utanför Israel men i nära relation till utvecklingen i landet att den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar. Den judiska erfarenheten har formats utan ett eget land, utan en egen stat, utan att tillhöra den dominerande tron eller kulturen, utan en egen armé, en egen polis. Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är kärnan i det judiska arvet. Och det är ett arv, en position att välkomna, särskilt som den i dagens värld har blivit allt vanligare, vi lever ju i folkvandringens epok, mångfald och blandning är det nya normala. Fast i land efter land i Europa kommer det fram nationalistiska partier som utlovar en återgång till ett drömt, rent ursprungstillstånd där alla omkring dig såg likadana ut, talade samma språk och dyrkade samma gudar som du själv. Samtidigt som nationen bara bestod av sådana som var som du. Mot denna reaktionära kraft som vill tvinga oss tillbaka till ett förflutet som aldrig funnits gör den judiska erfarenheten motstånd. Mot främlingsrädslan utgör den judiska erfarenheten en hoppingivande påminnelse om glädjen av att leva tillsammans med och bland andra. Utanför Israel, ja, men inte i Israel. Jag tror det är därför den israeliska erfarenheten inte den judiska vinner anklang hos de främlingsfientliga och nationalistiska krafterna i Europa, de känner igen sig i Israels nationalism och motstånd mot blandning. Det är därför ingen motsägelse att härskarna i Polen och Ungern gärna lierar sig med Israels regering. Orban har förstått att det finns två sorters judar, de i Israels regering som tänker som han, och de i Ungern som han vill hålla nere.   Alla judehatare räds det som är kärnan i det judiska utanför Israel: att vi genom att leva blandat kan erfara inte bara att andra människor är ganska lika varandra, utan också att de är lika oss själva. Kenneth Hermele, ekonom och författare

Urban Edenström stod inför en av sitt livs största affärer när investmentbanken Morgan Stanley plötsligt snuvade honom på 500 miljoner kronor. Erfarenheten blev början på Niam och en av den svenska fastighetsbranschens stora framgångssagor. I den här intervjun berättar han om de första åren i 1980-talets ärkekonservativa marknad, om hur hjulen slutade snurra under finanskrisen, och om hur digitaliseringen nu vänder ut- och in på hela industrin.

Sedan 2015 kan invandrare komplettera sina yrkeserfarenheter från hemlandet i så kallade yrkesintroduktionsanställningar. Erfarenheten visar nu att de nyanlända inte nyttjar möjligheten i samma grad som svenska ungdomar. Nu har initiativet analyserats av den så kallade YA-delegationen, och i det här seminariet från SNS hör vi ordförande Pia Enochsson berätta om deras slutsatser. 

När besättningen på Apollo 8 läste skapelseberättelsen från rymden på julafton blev det protester. Men mer än något visar rymden hur lika vi är i den stora oändligheten, säger Maria Küchen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 12 april 1961 sköts kosmonauten Jurij Gagarin upp från den topphemliga sovjetiska rymdbasen Baikonur i nuvarande Kazakstan i Centralasien och blev den första människan i rymden. Under sin knappt två timmar långa färd stannade han i bana kring vår planet. Så var det också med hans efterföljare de närmaste åren. En knapp månad efter Gagarin blev Alan Shepard USA:s första rymdfarare. 1965 gjorde den sovjetiske kosmonauten Alexej Leonov världens första rymdpromenad. Ett tjugotal astronauter sändes ut i rymden fram till 1966 i USA:s två inledande bemannade rymdprogram, Mercury och Gemini. Alla stannade de i bana kring jorden. Först sju år efter Gagarins bedrift, några dagar före jul 1968, bröt sig en bemannad rymdfarkost loss ur jordbanan. Den ingick i USA:s tredje rymdprogram Apollo och hette Apollo 8. Femtiofem år hade gått sedan bröderna Wright inledde motorflygets historia genom sin flygtur vid Kitty Hawk. Det var ett drygt halvår kvar till Neil Armstrongs och Buzz Aldrins första bemannade månlandning med Apollo 11. Tre decennier senare skulle en permanent rymdstation, International Space Station, ISS, börja cirkla kring jorden. ISS bemannades vid millennieskiftet 2000 och förblev sedan oavbrutet bemannad i åtminstone två decennier. Så småningom fick rymdstationen internetuppkoppling och en kontinuerlig livestreaming inleddes. Flera av ISS-astronauterna började twittra flitigt och uppdatera dagligen på Facebook. Avståndet var kortare mellan jordytan och ISS än mellan Malmö och Stockholm. Gränsen mellan rymd och jord suddades ut. Apollo 8:s månfärd julen 1968 hade varit ett viktigt steg på den vägen. Färden innebar att människan för första gången besökte en plats som var helt främmande och väsensskild från jorden men Apollo 8 fick oss också för första gången att inse att rymden är vårt hem, att vi alla är rymdvarelser. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Ombord på Apollo 8 fanns astronauterna Frank Borman, Jim Lovell och William Anders. Liksom sina föregångare hade deras farkost först lagt sig i bana kring jorden, men efter ett par varv kring vår planet tände Apollo 8 motorerna för en kort stund och gjorde en translunar injection. Manövern innebar att farkosten lämnade jordbanan och satte kurs mot månen, en färd på närmare fyrtiotusen mil att jämföras med de fyrtio mil som skiljer jorden från ISS. På julafton 1968, efter tre dygns färd, lade sig Apollo 8 i bana kring månen. Fyrtiotusen mil bort skimrade jorden som ett ömtåligt blått klot, en oändligt ensam liten himlakropp omgiven av beckmörker. Aldrig tidigare hade människor iakttagit hela vår planet utifrån, från så långt håll. Erfarenheten var existentiellt omvälvande. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Borman, Lovell och Anders blev de första som fick se månens baksida. Medan de passerade den del av månen som aldrig syns från jorden, bröts all radiokontakt. Efter fyrtiofem nervösa tysta minuter kunde markkontrollen i Houston, Texas, till sin lättnad höra astronauternas röster igen. Lovell meddelade: Jag kan nu bekräfta att tomten finns. Men att återvända ur radioskuggan på månens baksida, att se jorden stiga över månhorisonten, stämde också astronauterna till allvar. De ville göra något högtidligt, det var ju dessutom julafton. Burkigt nådde deras röster människorna på jorden över radion: Till alla människor på jorden, sa befälhavaren Bill Anders har Apollo 8:s besättning ett meddelande. Sedan började han läsa inledningen till Bibelns Skapelseberättelse. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: Ljus, bli till! Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Bill Anders kolleger tog över och fortsatte läsningen medan den fjärran blåskimrande jorden steg över månens gråa karga livlösa yta. Vi avslutar, sa till sist Frank Borman, med god natt, lycka till, och Gud välsigne er alla, alla ni på den goda Jorden. Julfirare världen över rördes och värmdes av deras ord. En flyktig känsla uppstod av universell global gemenskap eller nåja, nästan. En ateist i Texas stämde så småningom den amerikanska rymdmyndigheten NASA eftersom hon ansåg att det stred mot USA:s konstitution och religionsfrihet att en statlig myndighet spred ett religiöst budskap från rymden. Alla i hela världen firade dessutom inte jul. Astronauternas avsikt var visserligen knappast att missionera, men de bortsåg från att kristendomen inte är mänsklighetens enda religion. eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön På den internationella rymdstationen ISS, som våren 2018 hade besökts av 146 personer från arton länder och fem världsdelar, har muslimskt böneliv praktiserats av bland annat den malaysiske astronauten Sheikh Muszaphar Shukor. Han fick dock problem med att inta Qibla, riktningen mot Mecka, eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön. Malaysias rymdmyndighet sammankallade en konferens där en guide sammanställdes för gudstjänst i rymden. Den godkändes av Malaysias nationella fatwaråd och slår fast att qibla i rymden ska ta hänsyn till vad som var möjligt för astronauten. I första hand ska den bedjande astronauten rikta sig mot Kaaba i Mecka, i andra hand mot bilden av Kaaba, i tredje hand mot jorden, i fjärde hand vart som helst. Kanske kan vi faktiskt rikta våra böner vart som helst, vi rymdvarelser som kommer till himlen när vi föds till den här jorden. Och kanske kan välgångsönskningarna från rymden julen 1968 fortsätta få omfatta alla på planeten, oavsett deras tro eller inte. Även om 1968 innebar att tiotusentals amerikanska soldater på den sköra blå jorden firade jul i Vietnam, eftersom detta var året när Vietnamkriget rasade som värst. Även om rymden, idag när gränsen har suddats ut mellan rymd och jord, riskerar att bli ännu en spelplats för exploatering och krigföring. Liksom Gagarin beskrev Apollo 8 en cirkel kring jorden. Cirkeln drogs ut till en åtta, tecknet för oändlighet, när farkosten på liknande vis lade sig i bana kring månen. Det evighetstecknet, snarare än inledningsorden i kristendomens heliga skrift, var kanske Apollo 8-astronauternas grundläggande julbudskap till oss. Vi rymdvarelser, som tillbringar våra flyktiga liv på den goda Jorden, är allihop inskrivna i samma ofattbara kosmiska oändlighet. Maria Küchen, författare och kritiker

Hur stor buffert ska man ha? Var och hur ska den placeras? Hur kan man tänka? Vi diskuterar buffert från alla håll och kanter, delar med oss av våra bästa tips, råd samtidigt som forskningen om sparbuffert kommer med en oväntad vändning. Erfarenheten och forskningen är entydig i att man bör ha en buffert för oförutsedda utgifter. De flesta är till och med ense om storleken om ca 3 nettomånadslöner, däremot går forskningen tvärtemot det man säger kring hur den ska placeras. Forskningen visar nämligen att om man kan låna pengar billigare än 15 % per år samtidigt som man kan få en avkastning om i genomsnitt 8 procent per år, då är sparkontot förmodligen inte det bästa stället för buffertpengarna. Läs gärna den kompletterande artikeln på hemsidan: https://rikatillsammans.se/buffert-och-pengar-for-oforutsedda-utgifter/ Hjälp oss att kunna fortsätta göra liknande osponsrade reportage via vår Patreon-sida: https://patreon.com/rikatillsammans Lycka till med ditt sparande! Jan och Caroline

Ja, valet närmar sig med stormsteg - men - vad ska man rösta på? Det är Nicke som ställer frågan, och det blir genast tyst runt bordet. För vilka företräder oss? Vrider han om kniven ytterligare ett snäpp. Och fortsätter: Vilka har den bästa pensionärspolitiken? Och då talar vi om flera miljoner svenskar idag. Micke räcker upp handen. - Men har inte ALLA har dom bästa förslagen för äldre. Frågan är bara om dom kan nåt, för alla är ju så unga. Just det, Studio 64 vill slå ett slag för ERFARENHETEN! Folk som vart med ett tag. Kanske gått “livets hårda skola”, och inte bara drillats i politikens broilerfabriker. Så fram för fler äldre politiker. Kanske rent av några HÖVDINGAR (med fjäderskrudar ända ner till midjan). Och varför inte göra om valprocessen efter “Mello”-konceptet? Där man med valkoder ringer in sin röst….!! Ja, så där eldar man på varandra med valparoller och galashower….både till riksdag och regering….och sen efter bästa Eurovision-förebild - hela EU!! “Votre points, s’il vous-plait?” Följ med på Studio 64:s valupptakt som avslutas med Puti Puti - sen vet du vad du ska rösta på! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fler och fler organisationer misslyckas med att ta hand om de leads som skapas från marknad och via digitala kanaler. Framförallt tas alla leads inte om hand av säljarna på företaget. Varför är det så och hur kan vi motverka detta slöseri? Idag jobbar fortfarande marknads- och säljavdelningarna ute på många företag i silos. Trots att Inbound-metodiken med att attrahera besökare till hemsidan och konvertera dessa till leads som sedan skall kunna bli kunder, så har många företag en utmaning i att få ihop allting. Alldeles för många leads hamnar fel och leder till frustration istället för fler affärer. Erfarenheten visar att genom att sätta en människa mellan processerna och automatiseringen så kan vi möta utmaningarna på ett helt nytt sätt. Med sin början i USA oh hos företag som Salesforce.com och andra SaaS (Software As A Service)-företag har ny marknads- och säljroll vuxit fram. Rollen som SDR (Sales Development Representative) är en av nycklarna till att få Inbound att fungera. I dagens avsnitt går vi igenom hur en SDR bör ser ut och var rollen passar in i en sälj- och marknadsorganisation. Hur utvärderas rollen och vilka resultat kan vi förvänta oss efter en lyckad SDR-implementation? Trevligt lyssnande!

Val är ju demokratins hjärta! Men vilka ska man rösta på? Det är Nicke som ställer frågan, och det blir genast tyst runt bordet. För vilka företräder oss? Vrider han om kniven ytterligare ett snäpp. Och fortsätter: Vilka har den bästa pensionärspolitiken? Och då talar vi om miljoner svenskar idag. Micke räcker upp handen. - Men har inte ALLA har dom bästa förslagen för äldre. Frågan är bara om dom kan nåt, för alla är ju så unga. Just det, Studio 64 vill slå ett slag för ERFARENHETEN! Folk som vart med ett tag.Kanske gått “livets hårda skola”, och inte bara drillats i politikens broilerfabriker. Så fram för fler äldre politiker. Kanske rent av några HÖVDINGAR (med fjäderskrudar ända ner till midjan). Och i stället för dom trista valdagarna i skolor, med kuvert och valsedlar, varför inte göra om dom till “Mello-galor” där man med valkoder ringer in sin röst….!! Ja, så där eldar man på varandra med valparoller och galashower….både till riksdag och regering….och sen efter bästa Eurovision-förebild - hela EU!! “Votre points, s’il vous-plait?” Följ med på Studio 64:s första valmöte som avslutas med Puti Puti - sen vet du vad du ska rösta på! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vill du resa för erfarenheten är studier utomlands ett utmärkt sätt att bokstavligen talat öppna en helt ny värld. I det här avsnittet berättar vi mer om våra personliga erfarenheter från studier i Spanien, Tyskland och Australien. Hur kom det sig att vi reste iväg överhuvudtaget och hur har våra studier utomlands egentligen påverkat oss genom livet? Det och mycket annat på temat att resa för erfarenheten får ni höra mer om idag – trevlig lyssning! Dagens avsnitt sponsras av […] Inlägget 054: Att resa för erfarenheten dök först upp på Att resa-podden.

Både Nord och Francke är en del av #deadline och vi är tagna av alla historier och vittnesmål som väller fram. Dessutom pratar vi om Joan Didion-dokumentären som just nu visas på Netflix och om Martina Haags nya roman "Livet går så fort. Och så långsamt". Och så får humorgruppen "Grotesco" vara med på ett hörn.

Hagstedteffekten med Fredrik Hagstedt. Sextonde avsnittet, inspelat 29 april och 24 maj 2017. Gäst: Calle Flognman. Hur välplanerat vill vi ha det, behövs mer oreda? Musik av Fredrik Hagstedt: Symfoni nr 4, ur sats 1 och 2 (komponerad 2017).

En liten pojke låg i havsbrynet med ansiktet vänt neråt. Och så kom scenerna från tågstationen i Budapest och Ungerns premiärminister Orbans hårda ord om hotet mot Europa. Flyktingfrågan har väckt hela Europa. Samtal med författaren och journalisten Richard Swartz och Tysklandskorrespondenten Daniela Marquardt. Den nyväckta opinionen kommer den att bestå och driva EU:s politiker framför sig. Erfarenheten bland dem som följer flyktingfrågan visar att uthållighet är en bristvara. Kommentar Alice Petrén. Muslimska brödraskapet kämpade i 80 år för att få makten, men Mursi avsattes snart igen och partiet blev åter olagligt. Jesper Lindau, SR:s utsände i Mellanöstern, intervjuar en tidigare Mursi-minister. Dags för ny film om hiphop gruppen NWAs betydelse för musikgenrens utveckling. Reporter Erik Hedtjärn. Krönika Ulrika Knutson om Fredrik Reinfeldts bok Halvvägs om att skriva anonymt. Panelen Carl Rudbeck, kolumnist Sydsvenska Dagbladet, Per Wirtén, Dagens Arena och Karin Pettersson, Af

Är stålindustrin en parentes i svensk historia? Samtidigt som det satsas stort i Sydkorea och på andra ställen i Asien så lägger man ner i Sverige. I veckan har 78 anställda på rörtillverkaren OSTP i Storfors varslats om uppsägning. I en serie i tre delar tittar Kaliber närmare på verksamheter och branscher som är viktiga lokalt runt om Sverige och som samtidigt är beroende av det som sker globalt. I Degerfors är det järnverket som  är motorn i samhället. Runt den har många småindustrier[AL3]  vuxit fram. En stor gammal skylt i stål med orden Degerfors Järnverk lyser stolt i blått. Stora tegelbyggnader vägg i vägg med moderna fabrikslokaler ligger inne på området. Här har det jobbats med järn sedan mitten av 1600-talet och det har med åren växt fram ett stort beroende av den här industrin. Skulle den läggas ner skulle det vara katastrof för kommunen, säger kommunalrådet Roland Halvarsson. Här möter jag Sabina Bergkvist som jobbat på järnverket som ägs av den finländska stålkoncernen Outokumpu. - Ja, man känner alltid en liten oro. Speciellt eftersom man fått gå hem flera gånger. Ända sedan jag började har det varit oroligt. Man är lite rädd för att man skulle kunna få gå hem vilken dag som helst, att det kan läggas ner. Man försöker ju hänga med lite vad som händer runtomkring. I dagens kaliber ska vi titta närmare på stålindustrin. Den som byggde upp stora delar av Sverige men som nu flyttat fokus till Asien. Så vad kommer hända med de gamla svenska bruksorterna när som vi ska se exempelvis Sydkorea satsar enorma resurser på att komma ifatt det svenska yrkeskunnandet.  För jobben är i fara, varnar många och enligt en rapport som kom i fjol från fackförbundet Metall har ungefär 160 000 jobb försvunnit från den svenska industrin sedan år 2000. Det är här sånt Sabina Bergkvist går och tänker på när hon går runt på det smutsiga fabriksgolvet i lilla Degerfors. - Ja, att det är hård konkurrens från andra länder, Kina och överallt. Så det är ju lite svårt. Och så har det ju inte så bra för Outokumpu de senaste åren så det är man lite orolig för, att det måste gå med vinst. För det gör det ju inte, det går ju med förlust hela tiden? - Ja, det går med förlust hela tiden. Så man funderar ju hela tiden hur länge det kan gå med förlust, vad kommer hända i framtiden. Det är man ju lite orolig för, säger Sabina Bergkvist. I Degerfors jobbar var tredje person över 16 år inom industrin. Motsvarande siffra i landet är var sjunde. Det innebär att om järnverket i Degerfors skulle läggas ner så skulle en betydande del av den vuxna befolkningen tvingas ut i arbetslöshet. Tiotusentals jobb har redan försvunnit inom svensk stålindustri och fler lär det bli. För de svenska bruksorterna som en gång i tiden byggdes upp kring järnhanteringen innebär det allt färre och allt äldre invånare. Men det är inte bara i Degerfors som det ser ut så här. Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia pekar på vilket utsatt läge de svenska bruksorterna har. -- Alltså att vara ensidigt beroende av stålindustrin som Degerfors eller Avesta det är att vara känslig. Det är samma verklighet som finns på 50, eller 100, eller 150 andra bruksorter runt om i Sverige. Man kan väl ibland tänka att industrialiseringen så som den blev från sent 1800-tal och som levde upp på 1950 och 60-talet. Sverige var ju så ensamt så då levde Fagersta och Degerfors och allt det där upp. Men du kommer aldrig ifrån att det där var ganska mycket av en parentes, för det byggde ju på att Europa var i splendid isolation. Och det är inte Europa länge, minst av allt alltså, säger Jan Jörnmark.   Industrin försvann från Långshyttan trots stora investeringar För snart ett år sedan upplevde lilla Långshyttan i Hedemora kommun i Dalarna dramatiska dagar. Den 13 februari 2014 presenterar Outokumpus dåvarande Sverigechef Jarmo Tonteri beslutet att Klosterverken i Långshyttan ska läggas ner. - Jag önskar er alla välkomna och vi har idag informerat personalen om att vi kommer starta MBL-förhandlingar och målet är att stänga aktiviteten i Kloster, säger Jarmo Tonteri. Beslutet kommer som en total överraskning. Nermin Basic som är ordförande för fackklubben IF Metall i Långshyttan säger  att det var de värsta dagarna i hans liv. - Det var helt oväntat att man ska lägga ner. Vi hade hela tiden genom koncernfackliga möten varit oroliga för Nybys framtid, men Långshyttan kunde vi aldrig tänka oss. Men när det beskedet kom kunde vi inte tänka klart överhuvud taget. Jag ska tala om för dig, jag fick veta som fackrepresentant tre dagar innan det blev officiellt och det var de tre längsta dagarna i mitt liv. Jag kunde inte tala om för mina arbetskamrater, jag var tvungen att ljuga till och med och tala om att det är lugnt, det kommer gå bra. Så, det kändes åt pipan, säger Nermin Basic. Åtta år tidigare hade Outokumpu investerat en halv miljard kronor i Klosterverken.  Framtidstron var stor och investeringen sågs som en garanti för att verken skulle finnas kvar lång tid framåt. Men idag är allt det där som bortblåst. För nu står anläggningen stilla. När vi går in i lokalen är det bara fläktsystemet och en truck som hörs. Några anställda jobbar kvar för att hålla igång värme och annat. Jag vandrar runt i lokalerna tillsammans med produktionschef Håkan Morelius och fackklubbens Nermin Basic. De visar upp moderna maskiner och reservdelar som ligger staplade prydligt längs väggarna. Maskiner för miljardbelopp står nu oanvända och de 180 personer som jobbade här är idag inte längre kvar. Håkan Morelius funderar mycket kring hur det ska gå för svensk basindustri när en sådan här modern anläggning inte är värd att hålla igång. - Jag blir ganska fundersam över vad som kommer att ske med basindustrin i Sverige, för att min klara bedömning är att fabriken är i ett mycket mycket bra skick. Det är modern maskinutrustning, det är moderna lokaler. Vi har haft ett modernt arbetssätt. Att inte den verksamheten får en ekonomisk bärkraft, då blir jag lite fundersam på hur det ser ut i andra fabriker och vad finns det för omvärldsfaktorer som påverkar möjligheten att bedriva en verksamhet med lönsamhet för det är ju ändå det som måste ske, säger Håkan Morelius. Förutom att 180 personer blir av med sitt jobb innebär nedläggningen att Långshyttans absolut största arbetsgivare inte längre finns kvar.   I Sydkorea satsas det miljardbelopp på nya anläggningar   Men hur ser det ut för stålindustrin i andra delar av världen? För att ta reda på det åker jag till Sydkorea och möts av en helt annan värld. För samtidigt som ett modernt järnverk läggs ner i Dalarna råder nybyggaranda på andra håll i världen. Det är tydligt när jag landar i Sydkorea. Sydkorea är det land i världen som använder mest stål per invånare. I den moderna huvudstaden Seoul kan man förstå varför, här ligger skyskraporna tätt intill varandra. Men det är framförallt bilindustrin som kräver stål. Hyundai Steel grundades helt enkelt för att leverera stål till bilmärket med samma namn. Idag tillverkas även stål till bygg- och varvsindustrin. Jag blir upphämtad i hotellentren i Gangnam i Seoul av två välklädda personer i kostym respektive dräkt från Hyundai Steels informationsavdelning. Vi sätter oss i en ny bil och rullar ut ur Seoul. Det är framtidens stålindustri vi ska åka till och känslan av modernitet är slående. Bilen vi åker i är till stor del byggd av stål från Hyundai steel. Men koncernen växer snabbt och nu ligger man i startgroparna till att ta fram nya produkter, att hitta nya marknader och då kommer man bli ännu en konkurrent till den svenska stålindustrin. När vi efter en dryg timme är framme så möts vi av ytterligare två personer från informationsavdelningen. Vi kliver in i en ny bil och åker runt på anläggningen. Hyundai Steels senaste och största. Totalt rör det sig om 88 miljoner kvadratmeter, vilket gör området lika stort som en medelstor svensk stad. Vi åker runt, från anläggning till anläggning. Vi besöker enorma halvklotsformade lokaler där järnmalm från Australien eller Brasilien förvaras. Vi passerar  skelettet till en ny anläggning som byggs inne på området, en anläggning som enbart ska producera specialstål. Överallt är det rent och prydligt. Hela anläggningen kommer om ett år kunna producera 16 miljoner ton per år vilket är 7 miljoner ton mer än nordens största stålproducent SSAB. Samtidigt är det här alltså bara en av Hyundai Steels anläggningar. Men hur stora Hyundai Steel än är jämfört med de svenska stålproducenterna så är de inte ens med på tio i topplistan över världens största stålproducenter. Hyundai Steel är inte ens störst i Sydkorea. Konkurrenten Posco har ungefär dubbelt så stor kapacitet. Men Hyundai Steel gör en enorm satsning. Hittills har anläggningen i Dangjin kostat 70 miljarder kronor att bygga upp. Koncernen har idag 500 utvecklingsingenjörer och tänker anställa ytterligare 100 som enbart jobbar med produktutveckling. Vi går runt med Hyenongseok Lee som arbetar i stålverket. På hans hjälm sitter ett klistermärke där det står Säkerheten först. Han visar stolt upp valsverken och ugnarna. Inne i ett av kontrollrummen berättar han hur mycket han tror på den sydkoreanska stålindustrin.   Stålindustrin i Sverige kritisk till ökade miljöavgifter Hemma igen i Sverige är känslorna upprörda över flera förslag som den nya rödgröna regeringen lagt i budgeten. Den framtidstro jag mötte i Sydkorea möter jag inte på hemmaplan. Istället rasar stålbranschen mot miljöavgifter som föreslås i regeringsbudgeten. Ett av utspelen kom från Anders Ferbe som efterträdde Stefan Löfvén som förbundsordförande för IF Metall. - Jag tror att alla vill värna miljön, men det blir ju också väldigt svårt om vi i Sverige ska ha en så skarp lagstiftning som gör att de svenska tunga företagen tvingas lägga ner eller minska sin produktion till förmån för andra länder i Europa som inte har den här typen av straffbeskattningar, säger Anders Ferbe. Men när regeringens budget faller så drar stålindustrin en lättnadens suck. Men det finns annat som retar stålindustrin. Ett hittar vi i Oxelösund där SSAB har en av sina stora anläggningar, alldeles vid östersjökusten. Oxelösund har en av Östersjöns djupaste hamnar och härifrån skeppas stål till hela världen. 90 procent av stålet från SSAB:s anläggning går på export via Östersjön. Men Östersjön har samtidigt stora problem med miljögifter och därför har EU skärpt kraven. Det innebär att fartygstrafiken på Östersjön måste använda sig av bränsle med lägre svavelhalt. Bränslet är mycket dyrare och man beräknar att det kommer att fördyra transportkostnaderna för svensk del kraftigt. Men det som ska rädda miljön slår mot industrin, konstaterar PO Stark som är chef för specialstålsdivisionen på SSAB. - Det kommer medföra merkostnader för oss på drygt 100 miljoner kronor per år, så det är en väsentlig konkurrensförsämring. Problemet är som jag sa, stål är en internationell marknad och stål har ett världsmarknadspris. Vi kan inte långsiktigt ha väsentligt högre avgifter än vad våra konkurrenter har. Konsekvensen av det blir egentligen att vi slår ut delar av svensk stålindustri, ersätts av annan. Stålet kommer att tillverkas och säljas någon annanstans och kanske tillverkas i länder eller hos bolag där man inte är lika miljömedveten. Vi har idag i svensk stålindustri en av de mest resurssnåla och miljövänliga tillverkningssätten för stål, säger PO Stark.   Stålindustrin är global, därför måste även miljöavgifterna vara globala, resonerar stålbranschen i Sverige. Annars riskerar fler järnverk att slås ut. Det har hänt förr. På 70-talet drabbades världens stålindustri av kris. De svenska stålbolagen som överlevde gjorde det tack vare att de  började nischa sig, de gick sina egna vägar och slutade mer eller mindre att konkurrera med varandra. Nu satsade man på specialstål. Inte volymproduktion, utan specialproduktion. Svenska järnverk tillverkar till exempel inte armeringsjärn. I Degerfors till exempel görs plåtar till kemtankar eller plåtar till kärnkraftsindustrin. Men även om SSAB och de andra svenska tillverkarna varit framgångsrika inom specialstål så ökar pressen för varje dag. Hyundai steel och många andra satsar som sagt på specialstål och bedömare menar att konkurrensen kommer bli allt tuffare inom området. - Vi konkurrerar med kinesiska stålverk som har byggt ut kapaciteten kraftigt de senaste åren. Korea, Japan, Australien, Nordamerika, Brasilien, Tyskland, Spanien, Frankrike, you name it det finns ståltillverkare nästan överallt, säger PO Stark.   Järnverket i Degerfors går med förlust - Man måste vara med på noterna när man kör genom valsningen här. Du kör ju spakarna här, rullbanan och såna här grejer. Svårt att förklara hur aktiv jag ska va men det ser du ju nu när jag kör här va. Det är på g snart va? - Ja nu är det på g. Nu tar han ut det från ugn där. Just det, man ser det på bildskärmen att nu kommer den snart. - A, stämmer bra det, säger Stefan Örn. Direkt från ugnen kommer en 1200 grader varm plåt farande på valsverket. Det är ett mäktigt skådespel. Oljudet och den intensiva hettan från den rödglödgade plåten. Stefan Örn övervakar det från sin hytt i Outokumpus fabrik i Degerfors. Outokumpu gjort stora investeringar där. Så sent som i maj i fjol satsade den finländska stålkoncernen en miljard som bland annat resulterat i tre nya ugnar och ett helt nytt system som kyler de rostfria plåtarna och samtidigt renar kylvattnet. I Degerfors görs bland annat plåt till kemtankar åt fartyg. Specialiseringen har drivits till sin spets. Men Stefan Örns arbetskamrater har blivit färre. Verket går liksom många andra inte för full styrka. Orderböckerna[AL80]  har blivit tunnare. Och Outokumpu blöder ekonomiskt. Bjarne Rasmussen som är metalls ordförande i Outokumpu med djup och långvarig insyn i koncernen är mycket pessimistisk kring framtiden. Bjarne Rasmussen: - Tredje kvartalet minus 77 miljoner euro. Det innebär att 7,5 år har vi hållit på nu, kvartal efter kvartal och bara förluster så vi är väl uppe i 26, 27 miljarder spänn. Hela koncernen? - Ja, hela koncernen. Hur länge är det här hållbart? - Äh, det är ju inte ens hållbart i ett år tycker jag. Men hur täcker man de här ständigt återkommande förlusterna? - jaa du, det skulle jag också väldigt gärna vilja veta hur man gör men det är olika finansiella transaktioner hela tiden. Vi har sålt pryttlar för ungefär tio miljarder kronor och ändå har vi den här förlusten. Det är aktieemissioner, det är lån och vi lever på kassaflödet, säger Bjarne Rasmussen. Men det är inte bara de ständiga förlusterna som gör Bjarne Rasmussen orolig för framtiden. För Outokumpu har övergivit den modell som fick den svenska stålindustrin att överleva på 70-talet, menar han. I fjol gjordes nämligen en omstrukturering av koncernen. Man tog bort specialstålsdivisionen och Bjarne Rasmussen är rädd att det kommer leda till att koncernens svenska järnverk kommer att tappa i produktutveckling och på sikt kan det leda till ytterligare nedläggningar av järnverk, menar han. Men Outokumpus ledning håller inte med. Koncernen ska fortsätta tillverka specialprodukter, menar ledningen som ser en ljus framtid för de svenska järnverken.   Kinesiska subventioner och dumpning av priserna har lett till handelskrig  Vi vänder blicken till den globala nivån igen. Kina står för hälften av världens stålproduktion. Många av de gigantiska stålverken där är statliga och lassar in kraftiga subventioner. Det här har lett till en överproduktion av standardstål och att Kina börjat exportera billigt stål och dumpat priserna vilket ställt det för i stort sett all världens stålproducenter. 2010 gick USA ut och satte tullar för att minska importen av billigt kinesiskt stål till USA. Och det ledde till ett vakuum som utnyttjades direkt av bland andra Sydkorea. I somras gick USA:s  handelskammare ut igen med att Sydkorea och sju andra länder översvämmat den amerikanska marknaden med alltför billiga stålprodukter till byggindustrin. I somras gick även EU ut med att kinesiskt stål exporteras till Europa till orimligt låga priser och att det påverkar de europeiska producenterna negativt. Eu-kommissionen tillsatte en så kallad antidumpningsutredning som ska pågå till i sommar. I den här konflikten är Sverige en försvinnande liten spelare. Sverige står bara för tre promille av den totala stålproduktionen. En som talar med erfarenhet om handelskrigen och den globala konkurrensen är Johnny Sjöström, som är vd för Uddeholm i värmländska Hagfors. Han jobbade fyra år i Kina, bland annat för SSAB. - Det jag såg när jag jobbade på Scana var när kinesiska regeringen bestämde att valsar bara fick köpas av statligt producerande företag för att gynna de andra statliga stålföretagen så tappade vi halva vår orderbok över en natt. Det slog jättehårt mot oss. Tyvärr ingenting vi kan vara med och påverka, säger Johnny Sjöström. Så vad borde göras då tycker du. I början här pratade vi om så olika villkor för kinesiska stålbolag och svenska? - Ja, det tycker jag var en av de jobbigaste delarna med att flytta hem. När man jobbade i Kina så kunde man se hur den kinesiska stålindustrin fick enorma subventioner, indirekta subventioner i form av minskade kostnader på råmaterial, energikostnader som dras ner, indirekta subventioner på det sättet. Och framför allt fördelaktiga lån där man långar pengar utan amorteringskrav och utan räntekrav, det vill säga att de ger ut pengar till kinesiska stålföretag och då finns inga avskrivningskrav heller. De jobbar helt enkelt med en kostnad som är subventionerad. Så kommer man tillbaks till Sverige. Vi har ju allt annat än subventioner här. Vi har ju verkligen inga subventioner utan vi har jättemånga regler, avgifter, skatter. Så att här i Sverige lägger man på istället en stor kostnad, medan i Kina så drar man av en stor kostnad. Ytterst ansvarig för de här frågorna i Sverige är socialdemokraten och näringsministern Mikael Damberg. Vad säger han om hotet från Kina som stålindustrin upplever? - Det är sant att vi haft anledning att kritisera från Eu:s sida Kina som har använt regelverk på ett sätt som vi kanske inte tycker är förenligt med fri och rättvis konkurrens på den globala marknaden. Men Sverige är en frihandelsnation och vi tycker det är viktigt att man också tittar på hela effekten om man börjar diskutera olika former av motreaktioner mot Kina så måste man titta på vad det innebär för svensk stålindustri, verkstadsindustri i Sverige och se till att små och medelstora företag inte drabbas hårdare av det. Erfarenheten av stora handelskrig mellan EU och Kina är inte de bästa. Det har drabbat europeisk stålindustri när vi haft de väldigt hårda motsättningarna globalt sett så vi förespråkar att man tar tag i de här frågorna internationellt, att man är väldigt tydliga med Kina att de inte kan bete sig på det här sättet. Men att jobba just med  handelspolitiska sanktioner mot Kina har inte historiskt visat sig vara en framgångsrik väg för svensk och europeisk stålindustri. För det kan slå tillbaka mot svensk stålindustri menar du? - Ja, för att det här är några av de marknader som växer mest globalt sett och där vi också vill vara i större utsträckning som litet exportberoende land. Den svenska exporten går ju mycket till Europa idag och det är bra men om man tittar på tillväxtprognoserna de kommande åren framöver så är det ganska svag tillväxt i Europa medans Asien är framförallt den kontinent där det växer hårt och fortsätter att växa mycket framöver så det är viktigt för de svenska globala företagen att finnas tillgängliga på de här tillväxtmarknaderna, säger näringsminister Mikael Damberg.   "Stålindustrin kommer inte tillbaka och det är ingen idé att sörja"  Som Kaliber visat i det här reportaget står mycket på spel för den svenska stålindustrin och bruksorterna som är beroende av den. Tusentals jobb är hotade och för bruksorterna som är uppbyggda kring stålindustrin innebär det arbetslöshet, färre och färre och allt äldre invånare. För som produktionschefen i de nedlagda Klosterverken Håkan Morelius säger. Hur ska svensk basindustri klara sig om det inte går att få lönsamhet ens i en modern anläggning som den i Långshyttan? Därför måste de svenska bruksorterna hitta andra branscher som ortens invånare kan jobba inom. Det menar i alla fall Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia. För jobben inom industrin kommer fortsätta försvinna, säger han. Och det är ingen mening att gråta över det. - Jag brukar alltid säga att det är ingen mening att sörja för de försvinner i alla fall. Och då behöver vi anpassa oss till det. Vi behöver omskola människor. Orter som varit starkt beroende av den typen av industrier behöver antingen minskas i omfattning eller att såna orter hittar en huvudsysselsättning, om det är turism eller någon form av ny-agrar produktion. Jag vet inte vad. Men de behöver i alla fall acceptera att det sker, för stålindustrin, eller svetsindustrin eller vad det kan vara, kommer inte tillbaks, säger Jan Jörnmark. Ytterst handlar det kanske om en fråga om stad och landsbygd. Många som jag mött under min resa har uttryckt en bitterhet kring att de inte räknas. Det är tjänstejobben i de stora städerna som lyfts fram i den allmänna debatten, har jag fått höra många gånger. En av de som säger det är Sabina Bergkvist på järnverket i Degerfors. - Nä, det är ju så tyvärr att det är storstaden som räknas och det är lite finare med tjänstejobben än industrin. Det tror jag väl de flesta tycker det att det är inte lika fina jobb, det är inget man vill lyfta fram. Stå på ett skitigt industrigolv, säger Sabina Bergkvist.    Peter Bjurbo P4 Örebro, reporter Andreas Lindahl, producent kaliber@sverigesradio.se

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i. Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.    – Känner du igen Fredrik här? – Du var i bibilioteket… – ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”… – Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm. Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen. – Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är. – I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska,  – ”vad pratar de om, golar han eller?”.   Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media. Beatrice Ask, justitieministern, inleder: – …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng. Men låt oss backa bandet ännu lite till. I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet. Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen. 5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.   Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola. Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”. Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet. Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom. Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det. Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen: – Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver. Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad. En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen. I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med. Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.   Maria Larsson, barn- och äldreminister: – Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat. Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag: – Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta: – Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta. Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon. I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet. Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids. Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.” Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping. Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång. En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom. Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark. – Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre. Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott. – De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre. ”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen. Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill  hjälp med. – Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med. Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten? – Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad? – Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa. – Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc. Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars? – Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå. Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år. Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna. Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger. Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet. Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss. När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många. När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem. RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut. Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter. Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss. Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa: – Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut. Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade. Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra. En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen. Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de. I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden. Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det. – Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella. Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts. – Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger. Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form. – Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt. Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du? – Ja, men det är ju så. Det är ju politik också… Hur framställdes projektet för henne? – Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra. De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden? – Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.   Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete. Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han. – Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela? Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar. Man har tagit upp Linköping som ett exempel… – Man kan inte dra slutsatser från sifforna. – Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt. Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar. – Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala. Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef? – Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten. Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet? – Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting. Vad har det här gått ut på? – Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem. Det är ganska allvarlig kritik? – Ja. Du tycker att du har belägg för det? – Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts. Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det. – Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt. I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde. Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper. Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så? –Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så. Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena? – Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är. Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort? – Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler. Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också? – Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då. Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt? – Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller. Men han sa ju så? – Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad… Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”. – Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden. Men han kanske ska ha belägg för det han säger då? – Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.  Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat? – Nej. Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden. Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln? – Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.   Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet? – Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet. Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena. – Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna. Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu? – Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid. Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll? – Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.    Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.   Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola. – Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa. – Det ska vara säkerhetsglas det här. Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är. – Träffa dom dig? – Nej, jag klarade mig. – Varför gjorde de så? – Slog de dig? – Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig! Vad kände du då? – En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen. Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland? – Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen. –  Tjenare! – Tja! – Ute och fingår? Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson