Podcasts about promenaden

Ofrivilligt lång, överraskande intryck eller är du ute i detta nu? Vi efterlyser lyssnarnas historier från promenaden! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.Charlotte trodde att hon och sambon skulle gå en runda på 3 km, men en siffra hade trillat bort på informationstavlan och när de kom tillbaka hade de gått 37 km. Annette hade precis flyttat från ena sidan av stan till den andra, och efter en utekväll råkade hon gå till sin gamla lägenhet! Det blev en ordentlig promenad hem den natten.I extramaterialet hör vi om promenad som slutade i orm-panik och så får vi äntligen en detaljerad beskrivning av hur man kokar det perfekta ägget.

Annette Lund leder Promenaden Management, som eier og driver butikker og kontorer i Oslos mest eksklusive handlegater. Hun forteller om julehandelen, luksusmarkedet, merkevareutvikling, ydmykhet og lidenskap. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt av "Vandra med Henrik" tar Henrik Ståhl med sig komikern och YouTubern Fabian Svorono på en promenad från Lasse i Parken vid Hornstull till en hemlig badplats på Långholmen i Stockholm. Under vandringen diskuterar de två allt från körkort och sommarplaner till Fabians YouTube-projekt och ett märkligt försäkringstillägg för hole-in-ones i golf.Fabian delar med sig av sina erfarenheter som egenföretagare och berättar om sitt senaste projekt där han skickar upp kontroversiell merchandise i stratosfären. Henrik reflekterar över sin egen roll som poddare och de samtalar om konflikträdsla och hur man hanterar kritik.Promenaden avslutas med en klättring ner till Fabians hemliga badställe, där de blickar ut över Stockholms stadshus och diskuterar stadens symboler. Fabian berättar också om sin dramatiska elsparkcykelresa från Göteborg till Stockholm, där han bröt båda armbågarna.Om Fabian Svorono:Fabian Svorono är innehållsskapare, regissör komiker och influencer som snabbt har gjort sig ett namn inom sociala medier och filmskapande. Med sin blandning av humor, kreativitet och teknisk skicklighet har han etablerat sig som en rising star inom svenskt digitalt innehållsskapande och influencer-sfären.Mer om Henrik: https://linktr.ee/Henrikstahl Vill du slippa reklamen? Bli plusmedlem: https://plus.acast.com/s/vandra-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Henrik vandrar denna gång tillsammans med Charlotta Björck runt Möllevången i Malmö. Samtalet tar sin början i Charlottas minne av en brand i huset där hon tidigare bodde, för att sedan övergå i en diskussion om ångesten över världsläget och Rysslands invasion av Ukraina. Charlotta berättar hur hon hanterar detta genom att stänga av nyhetsflödet för att kunna fokusera på sina barn.Promenaden fortsätter in på mer personliga ämnen när Charlotta öppnar upp om sin nyligen avslutade 10-åriga relation. Hon delar med sig av både sorgen och lättnaden över beslutet, samtidigt som hon ifrågasätter tvåsamheten som koncept. Charlotta föredrar tanken på ett mer kollektivt familjeliv framför kärnfamiljen.Henrik och Charlotta reflekterar över utmaningen i att ofta behöva lämna sina barn på grund av jobb som kräver mycket resande. Samtalet avrundas med en kort genomgång av några av Charlottas kommande kreativa projekt, inklusive ett solo-gig, improvisationsteater och en revy senare i höst.Mer om Henrik Ståhl: https://linktr.ee/Henrikstahl.OM CHARLOTTA BJÖRCK:Charlotta Björck är komiker och skådespelare, känd sen länge på Instagram men slog igenom för en bredare publik med den egna tv-serien "Charlotta x 8" på SVT 2021. Hon är känd för sina improvisationstalanger, röstskådespeleri och komiska uttryck. I våras var hon med i "Bäst i test" i TV4 och medverkar i höst i "Den tunna blåa linjen".Mer från Charlotta: https://www.instagram.com/charlottabjorck/ Vill du slippa reklamen? Bli plusmedlem: https://plus.acast.com/s/vandra-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Han skrev oläsligt små texter i blyerts och influerade både Kafka och Musil. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av den schweiziske författaren Robert Walser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 11 september 2019. I Robert Walsers allra första roman från 1907 – ”Syskonen Tanner” hade den hetat om den översatts till svenska – finns en scen som ett knappt halvsekel senare skulle ges en spöklik relief i juldagssnön i utkanten av den schweiziska staden Herisau. Det av syskonen Tanner som påminner mest om författaren, den unge dagdrivaren och daglönaren Simon, är ute på en spatsertur i ett av de eviga vinterlandskap som gång på gång återkommer hos Walser – som blanksidor där läsarens tankar kan sjunka in och nästan lämna synliga små avtryck. På väg uppför en bergssluttning får Simon syn på en man som ligger utsträckt bland tallarna i snön. En alltför tunt klädd man, med hatten snett över ansiktet som om han låg och tog igen sig en varm sommardag. Inga spår i snön avslöjar hur han har kommit dit, och vandraren inser att mannen är död och legat där länge. Han lyfter bort hatten och känner genast igen den döde. Det är den unge diktaren Sebastian, som drömt om att dra sig tillbaka från världen för att leva ”som en japansk munk”. Också Robert Walser skulle komma att dra sig tillbaka från den offentlighet där han gästspelat under nittonhundratalets första decennier: som författare till en rad romaner och novellsamlingar som ignorerades av den läsande allmänheten och de litterära institutionerna. Från och med 1929 drog han sig tillbaka från världen i stort, och tillbringade de sista tjugoåtta åren av sitt liv på mentalsjukhus. ”Vår tids kloster”, som en av Walsers mest passionerade beundrare, Nobelpristagaren Elias Canetti, kallade dem. Canettis beundran var så stor att han ska ha fantiserat om att BLI den schweiziske författaren från Biel – vars målsättning för egen del med tiden verkar ha sammanfallit med den hos huvudpersonen i hans mest berömda roman, ”Jacob von Gunten” från 1909. Den inleds med orden: ”Man lär sig mycket litet här, det saknas lärare, och vi pojkar på Benjamentainstitutet kommer inte att bli någonting, det vill säga vi kommer alla att bli något mycket litet och underordnat senare i livet.” Benjamentainstitutet är en litterärt tillspetsad variant av den betjäntskola Walser gått på i Berlin 1905. En kort tid senare tog han plats som betjänt på slottet Danbrau i Oberschlesien, där han i lackskor och guldglänsande frack gick under namnet ”Monsieur Robert”. Precis som för Simon Tanner, som hittade den döde diktaren i snön, blev de korta anställningarna därefter många. Ofta fick de bidra med miljöer till små förabsurdistiska dramer i prosaform som i synnerhet Kafka skulle stå i uttalad skuld till. Men från och med 1933 är allt en enda stor snövit blanksida. I och med att den 55-årige författaren, med den diskutabla diagnosen schizofreni, förflyttades från en öppnare anstalt i Bern till en mer sluten i Herisau lade han ner pennan för gott. Blyertspennan. Att skriva rent i bläck, för insändande av manuskript till de förlag som tröttnat på att hålla hans osålda böcker i lager eller de tidningar han inte längre kunde verka i efter att nazisterna jagat redaktörerna på flykten, hade han vid det laget redan slutat med. Åt läkarna som ställt skrivdon till hans förfogande fräser han: ”Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för att vara galen!” Åren dessförinnan hade han förfinat vad han kallade sin ”blyertsmetod”. Han tog första bästa papperslapp – ett reklamblad, en teaterbiljett eller baksidan av ett telegram – och fyllde de vita områdena med knappt millimeterhöga bokstäver i en snirklig frakturliknande handstil. Efter sig lämnade han inte mycket mer än en skokartong. Den innehöll 526 fullklottrade blad. Länge togs de som ett utslag av den galenskap han blivit inlagd för. Pyttesmå svårtydbara tecken, upprepade i prydliga rader eller slingrande mönster till synes för sin egen skull – en monoman syssla som inte är ovanlig bland en del schizofrena. Det var först under åttiotalet, när litteraturvetarna Werner Morlang och Bernhard Echte påbörjade sitt arbete med att dechiffrera texterna, som de visade sig utgöra fullt begripliga och därtill fullkomligt utsökta prosastycken, dikter och minidramer – skrivna i Walsers omisskännliga, på en gång artiga och drastiska stil. När de båda kryptograferna var färdiga i slutet av nittiotalet resulterade deras mödor i över 1800 boksidor av dessa så kallade mikroskrifter. Walser har kallats den ultimata försvinningskonstnären. Lika gåtfull och pytteliten som sina blyertsbokstäver. Man måste använda förstoringsglas för att han ska träda fram. Och det är svårt att inte se en parallell mellan mikroskrifterna och Walsers roll i litteraturhistorien. Sedd från långt håll verkar den närmast obefintlig, men vid närmare granskning framträder han som den hemliga ingrediensen i flera av de långt mer berömda författarskap han influerat – inte bara Kafkas, utan även Robert Musils och Hermann Hesses för att bara nämna några. Mikroskrifterna har i två olika omgångar givits ut på svenska, översatta av den outtröttlige Peter Handberg. Först i den ena av två volymer som bokförlaget Symposion gav ut 2001, under den odiskutabla titeln ”Att vi lever i en ond värld”. Därefter, våren 2019, på det lika filosofiskt inriktade förlaget Faethon, under en titel som i få ord sammanfattar så mycket av Walsers humor och livshållning: ”Betydande människor kallar mig ett barn”. Samtidigt gav förlaget ut Handbergs översättningar av kortromanen ”Promenaden” från 1917 – och ”Vandringar med Robert Walser” från 1957 av vännen och sedermera förmyndaren Carl Seelig. Walser älskade att röra sig. Gå. Spatsera. Promenera. Vandra. I ur och skur. Mil efter mil. Gärna i snö, med en trådsliten hatt som Seelig inte vågar anmärka på av risk att fördärva hans morgonhumör – sedan de 1936 börjat vandra tillsammans, så ofta de får tillåtelse av sjukhusledningen och åtminstone varje söndag. De äter och dricker gott på den ditreste välgörarens bekostnad, och Robert Walser strör citatvänliga omdömen om litteratur och livet och till och med politik omkring sig. På andra sidan Bodensjön rasar snart kriget. Den tystnade författaren viker kuvert och klistrar påsar mellan utflykterna. Kriget tar slut. Så på juldagen 1956 snör han på sig kängorna efter en rikt tilltagen lunch för att bege sig ut på vandring. Carl Seelig har fått förhinder. Hans dalmatiner Ajax är sjuk. Han vill inte lämna hunden ensam och har skjutit upp nästa besök från jul till nyår. Men ingenting kan stå emellan den 78-årige patienten och hans enda egentliga källa till glädje, och snart är han omgiven av nyfallen snö. ”Detta snölandskap önskar jag mig vackert”, står det i en av hans mikroskrifter. Den fortsätter: ”Förhoppningsvis utfaller det också så. Det var alldeles färskt, med en viss mjukhet var snön fortfarande av tillräcklig hårdhet. Inom mig ser det nu dygdesamt ut.” Ute på samma fält där han långfredagen året före vandrat med Carl Seelig faller han ihop. Läkarna ska senare konstatera att han drabbats av en dödlig hjärtinfarkt. På polisfotografierna kan man se spåren i snön som lett honom fram till hans sista fotsteg. Den trådslitna hatten vilar visserligen inte över ansiktet som på diktaren Sebastian i hans första roman; den ligger en halvmeter från kroppen. Vänsterarmen är utsträckt. Det ser ut som om han börjat göra en snöängel, redo att lätta från marken. Dygdesamt. Niklas Qvarnström/författare och kritiker

Wo kann man mit Gauchos und ihren Pferden querfeldein durch die Pampa galoppieren, die Entstehung der Raketen- und Raumfahrttechnik erleben und auf den Spuren von Kaisern und Schriftstellern historische Strandbäder erkunden? In Mecklenburg- Vorpommern. In dem dünn besiedelten deutschen Bundesland hat der Argentinier Amancio Mendiondo südlich von Rostock eine zweite Heimat gefunden. Die Einsamkeit und Schönheit der Mecklenburgischen Schweiz faszinieren ihn. Auf seiner Farm "Cavalan" hält er Polo-Pferde, mit denen er und seine Gäste in Gaucho-Manier den wilden Osten erkunden - mit Asado und Pena. Fast wie in Patagonien. Weiter östlich auf der Insel Usedom liegt versteckt hinter Mietshäusern, Frühstückspensionen und Minigolf-Anlagen die monumentale Anlage der einstigen Heeresversuchsanstalt Peenemünde. Von hier aus startete die erste Rakete ins All – und mit der V-2 eine von den Nazis ersehnte Wunderwaffe auf ihren Vernichtungskurs Richtung London und Brüssel. Das monumentale Kraftwerk mit Maschinenhalle sind heute Museum und Gedenkstätte und zeugen von einer janusköpfigen Vergangenheit. Auf der Insel nur ein paar Kilometer weiter südlich trafen sich einst Aristokratie und Berliner Geld-Adel zum Flanieren auf gepflegten Promenaden entlang säulen- und stuckverzierter Villen. Später entdeckten Schriftsteller und Maler die Vorzüge der Kaiserbäder: Bansin, Heringsdorf und Ahlbeck. Anja Steinbuch und Michael Marek waren für ‚Zwischen Hamburg und Haiti‘ unterwegs.

In Niedersachsen gibt es Unruhe in den Hundelagern. Ein Schreiben der Obersten Jagdbehörde an die Landesjägerschaft gibt deutliche Anweisungen für Brauchbarkeitsprüfungen. Einige Hundezüchter sehen darin den Untergang des Jagdgebrauchshundewesens. Zu Recht? Christian und Bene diskutieren über das aktuelle Geschehen.

Det er igjen tid for å planlegge vårens vakreste eventyr for oss hundeeiere - Agria Hundepromenade. Promenaden skjer i mai og i år går vi for Norges redningshunder. Nå i første omgang går oppfordringen ut til klubber, vennegjenger eller andre "flokker" for å arrangere en tur - Go Local. Vi har med oss Ida Nisja fra Agria Dyreforsikring denne uken som gir oss mer informasjon om hva dette er. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Promenaden till jobbet räcker för att uppnå optimala hälsovinster. Peter Schantz från Gymnastik- och idrottshögskolan har bland annat mätt lungkapacitet hos folk som promenerar till jobbet och slagit hål på myten om 10 000 steg om dagen. Genom att bland annat slå följe med ett antal människor på promenaden till jobbet och mäta deras lungkapacitet med avancerad teknik har Peter Schantz och hans kollegor lyckats svara på frågor som forskning inte svarat på förut exakt hur många steg krävs för att maxa promenadens hälsovinster och när planar kurvan ut? Och det verkar vara redan vid 6000 transportsteg som vi får ut maximalt av hälsovinster som minskad risk att dö i förtid och minskad risk att drabbas av diabetes typ II.Häng med Vetenskapsradion och Peter Schantz ut i promenadspåret och hör mer om stegräknarreklamen som skapade myten om 10 000 steg, potentialen i vardagsmotion och vad vi på en samhällsnivå kan göra för att röra på oss mer.  Programmet sändes första gången den 10 november 2022.Reporter: Emelie Bredmar emelie.bredmar@sverigesradio.se Producent: Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Promenaden till jobbet räcker för att uppnå optimala hälsovinster. Peter Schantz från Gymnastik- och idrottshögskolan har bland annat mätt lungkapacitet hos folk som promenerar till jobbet och slagit hål på myten om 10 000 steg om dagen. Genom att bland annat slå följe med ett antal människor på promenaden till jobbet och mäta deras lungkapacitet med avancerad teknik har Peter Schantz och hans kollegor lyckats svara på frågor som forskning inte svarat på förut exakt hur många steg krävs för att maxa promenadens hälsovinster och när planar kurvan ut? Och det verkar vara redan vid 6000 transportsteg som vi får ut maximalt av hälsovinster som minskad risk att dö i förtid och minskad risk att drabbas av diabetes typ II.Häng med Vetenskapsradion och Peter Schantz ut i promenadspåret och hör mer om stegräknarreklamen som skapade myten om 10 000 steg, potentialen i vardagsmotion och vad vi på en samhällsnivå kan göra för att röra på oss mer.  Reporter: Emelie Bredmar emelie.bredmar@sverigesradio.se Producent: Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Ayahuasca, kulturforskjeller på promenaden og hormonbehandling av 6-åringer See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Um dem Problem der vermüllten Wiesen und Promenaden zu begegnen, hat sich die Stadt Zürich dieses Jahr etwas Neues einfallen lassen: zusätzliche, spezielle Abfalleimer. Eine erste Zwischenbilanz nach gut einem Monat fällt positiv aus. Weitere Themen: * Schaffhauser Kantonalbank steigert Gewinn im ersten Halbjahr. * Brand in Männedorf.

Es gibt sie noch überall in Bayern: Uferpromenaden, Kurpromenaden, Promenadeplätze. Aber gibt es die dazugehörige Tätigkeit noch, das Promenieren? Sind Sonntagsspaziergang, Schaufensterbummel, allfällige Autokorsos adäquater Ersatz? Hat sich das "Sehen-und-Gesehen-werden" nicht längst auf virtuelle Promenaden in sozialen Medien verlagert?

Der Tappeinerweg gehört zu den schönsten Höhenpromenaden Europas und bietet einen Mix aus alpiner und mediterraner Vegetation in Kombination mit einem herrlichen Panoramablick. Alle Infos findest du hier: Website Instagram  Facebook Pinterest --- Send in a voice message: https://anchor.fm/agitschinkartitsch/message

Huiuiui, die letzte Woche war eine wilde Fahrt, deswegen kommen wir in dieser Folge erstmal ein bisschen runter und lesen wie es weiter geht bei Prinzen und seiner Auserwählten. Außerdem finden wir klare Worte gegen Promenaden, Plätze und Familien-Gruppen Humor. Denn ganz erle, Promenaden BRAUCH ICH NIX. Hier findet ihr ein paar Info-Links zum Impfen: von der Bundesregierung von der Deutschen Welle und von der Tagesschau Und hier könnt ihr in unsere Briefkästen sliden: Mail: mitschmackespodcast@gmail.com Instagram: @linerschnitzel & @lea_dako

2021-09-26 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-09-19 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

#026 - Heute möchten wir Sie wieder mitnehmen zum Wandern nach Mallorca. Nachdem wir Ihnen in unserer letzten Folge ein paar allgemeine Tipps zum Wandern auf Mallorca gegeben haben, stellen wir Ihnen heute drei wunderschöne Wanderrouten für Einsteiger vor. Die Via Verde zwischen Artá und Manacor, eine kurze Route zwischen Port de Sóller und Sóller an der Westküste, sowie die 8 km lange Küstenroute von Cala Rajada zur Cala Mesquida. Außerdem haben wir noch einen Tipp für Wanderungen entlang der vielen palmengesäumten Promenaden auf Mallorca. Lassen Sie sich für Ihren nächsten Urlaub auf Mallorca inspirieren. Viel Vergnügen beim Zuhören.

#026 - Heute möchten wir Sie wieder mitnehmen zum Wandern nach Mallorca. Nachdem wir Ihnen in unserer letzten Folge ein paar allgemeine Tipps zum Wandern auf Mallorca gegeben haben, stellen wir Ihnen heute drei wunderschöne Wanderrouten für Einsteiger vor. Die Via Verde zwischen Artá und Manacor, eine kurze Route zwischen Port de Sóller und Sóller an der Westküste, sowie die 8 km lange Küstenroute von Cala Rajada zur Cala Mesquida. Außerdem haben wir noch einen Tipp für Wanderungen entlang der vielen palmengesäumten Promenaden auf Mallorca. Lassen Sie sich für Ihren nächsten Urlaub auf Mallorca inspirieren. Viel Vergnügen beim Zuhören.

Mon, 01 Mar 2021 08:20:43 +0000 https://wolfgang-picken.podigee.io/252-neue-episode cee8cf2814e417f4c7c4176e0399c593 Eine Gefahr im Kampf gegen die Pandemie Ein Wochenende liegt hinter uns, das zwar sonnig aber weniger warm war als das vorherige. Die Straßen und noch mehr die Flaniermeilen und Spazierwege waren entsprechend nicht so von Menschen überfüllt. Samstags und sonntags zuvor sahen hier in Bonn die Promenaden am Rhein so ähnlich aus, wie nach dem Ende eines großen Konzertes. Man konnte vor Gewimmel kaum die Wege sehen. Auffällig war dabei, dass fast niemand einen Schutzmaske vor Mund und Nase trug. Vergleichbare Bilder wurden von vielen anderen Städten gezeigt, verbunden mit besorgten Kommentaren von Virologen und Inkektologen. Seit langem weiß man von den gefährlichen Mutationen des Covir19-Virus und der um ein vielfaches erhöhten Ansteckungsgefahr. Ob in Großbritannien oder Portugal, oder aber in den Nachbarländern Tschechien und Österreich, die Inzidenzwerte sind dort drastisch angestiegen mit den entsprechenden Folgen für das Gesundheitswesen. Wer die Entwicklung ernsthaft verfolgt, wird erkennen können, dass die Warnung vor einer dritten Welle nicht aus der Luft gegriffen ist, sondern bereits in vielen Ländern Europas brutale Wirklichkeit ist. Das ist keine gute Nachricht mitten im Lockdown. 252 full Eine Gefahr im Kampf gegen die Pandemie no Dr. Wolfgang Picken

Han skrev oläsligt små texter i blyerts och influerade både Kafka och Musil. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av den schweiziske författaren Robert Walser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 11 september 2019. I Robert Walsers allra första roman från 1907 Syskonen Tanner hade den hetat om den översatts till svenska finns en scen som ett knappt halvsekel senare skulle ges en spöklik relief i juldagssnön i utkanten av den schweiziska staden Herisau. Det av syskonen Tanner som påminner mest om författaren, den unge dagdrivaren och daglönaren Simon, är ute på en spatsertur i ett av de eviga vinterlandskap som gång på gång återkommer hos Walser som blanksidor där läsarens tankar kan sjunka in och nästan lämna synliga små avtryck. På väg uppför en bergssluttning får Simon syn på en man som ligger utsträckt bland tallarna i snön. En alltför tunt klädd man, med hatten snett över ansiktet som om han låg och tog igen sig en varm sommardag. Inga spår i snön avslöjar hur han har kommit dit, och vandraren inser att mannen är död och legat där länge. Han lyfter bort hatten och känner genast igen den döde. Det är den unge diktaren Sebastian, som drömt om att dra sig tillbaka från världen för att leva som en japansk munk. Också Robert Walser skulle komma att dra sig tillbaka från den offentlighet där han gästspelat under nittonhundratalets första decennier: som författare till en rad romaner och novellsamlingar som ignorerades av den läsande allmänheten och de litterära institutionerna. Från och med 1929 drog han sig tillbaka från världen i stort, och tillbringade de sista tjugoåtta åren av sitt liv på mentalsjukhus. Vår tids kloster, som en av Walsers mest passionerade beundrare, Nobelpristagaren Elias Canetti, kallade dem. Canettis beundran var så stor att han ska ha fantiserat om att BLI den schweiziske författaren från Biel vars målsättning för egen del med tiden verkar ha sammanfallit med den hos huvudpersonen i hans mest berömda roman, Jacob von Gunten från 1909. Den inleds med orden: Man lär sig mycket litet här, det saknas lärare, och vi pojkar på Benjamentainstitutet kommer inte att bli någonting, det vill säga vi kommer alla att bli något mycket litet och underordnat senare i livet. Benjamentainstitutet är en litterärt tillspetsad variant av den betjäntskola Walser gått på i Berlin 1905. En kort tid senare tog han plats som betjänt på slottet Danbrau i Oberschlesien, där han i lackskor och guldglänsande frack gick under namnet Monsieur Robert. Precis som för Simon Tanner, som hittade den döde diktaren i snön, blev de korta anställningarna därefter många. Ofta fick de bidra med miljöer till små förabsurdistiska dramer i prosaform som i synnerhet Kafka skulle stå i uttalad skuld till. Men från och med 1933 är allt en enda stor snövit blanksida. I och med att den 55-årige författaren, med den diskutabla diagnosen schizofreni, förflyttades från en öppnare anstalt i Bern till en mer sluten i Herisau lade han ner pennan för gott. Blyertspennan. Att skriva rent i bläck, för insändande av manuskript till de förlag som tröttnat på att hålla hans osålda böcker i lager eller de tidningar han inte längre kunde verka i efter att nazisterna jagat redaktörerna på flykten, hade han vid det laget redan slutat med. Åt läkarna som ställt skrivdon till hans förfogande fräser han: Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för att vara galen! Åren dessförinnan hade han förfinat vad han kallade sin blyertsmetod. Han tog första bästa papperslapp ett reklamblad, en teaterbiljett eller baksidan av ett telegram och fyllde de vita områdena med knappt millimeterhöga bokstäver i en snirklig frakturliknande handstil. Efter sig lämnade han inte mycket mer än en skokartong. Den innehöll 526 fullklottrade blad. Länge togs de som ett utslag av den galenskap han blivit inlagd för. Pyttesmå svårtydbara tecken, upprepade i prydliga rader eller slingrande mönster till synes för sin egen skull en monoman syssla som inte är ovanlig bland en del schizofrena. Det var först under åttiotalet, när litteraturvetarna Werner Morlang och Bernhard Echte påbörjade sitt arbete med att dechiffrera texterna, som de visade sig utgöra fullt begripliga och därtill fullkomligt utsökta prosastycken, dikter och minidramer skrivna i Walsers omisskännliga, på en gång artiga och drastiska stil. När de båda kryptograferna var färdiga i slutet av nittiotalet resulterade deras mödor i över 1800 boksidor av dessa så kallade mikroskrifter. Walser har kallats den ultimata försvinningskonstnären. Lika gåtfull och pytteliten som sina blyertsbokstäver. Man måste använda förstoringsglas för att han ska träda fram. Och det är svårt att inte se en parallell mellan mikroskrifterna och Walsers roll i litteraturhistorien. Sedd från långt håll verkar den närmast obefintlig, men vid närmare granskning framträder han som den hemliga ingrediensen i flera av de långt mer berömda författarskap han influerat inte bara Kafkas, utan även Robert Musils och Hermann Hesses för att bara nämna några. Mikroskrifterna har i två olika omgångar givits ut på svenska, översatta av den outtröttlige Peter Handberg. Först i den ena av två volymer som bokförlaget Symposion gav ut 2001, under den odiskutabla titeln Att vi lever i en ond värld. Därefter, våren 2019, på det lika filosofiskt inriktade förlaget Faethon, under en titel som i få ord sammanfattar så mycket av Walsers humor och livshållning: Betydande människor kallar mig ett barn. Samtidigt gav förlaget ut Handbergs översättningar av kortromanen Promenaden från 1917 och Vandringar med Robert Walser från 1957 av vännen och sedermera förmyndaren Carl Seelig. Walser älskade att röra sig. Gå. Spatsera. Promenera. Vandra. I ur och skur. Mil efter mil. Gärna i snö, med en trådsliten hatt som Seelig inte vågar anmärka på av risk att fördärva hans morgonhumör sedan de 1936 börjat vandra tillsammans, så ofta de får tillåtelse av sjukhusledningen och åtminstone varje söndag. De äter och dricker gott på den ditreste välgörarens bekostnad, och Robert Walser strör citatvänliga omdömen om litteratur och livet och till och med politik omkring sig. På andra sidan Bodensjön rasar snart kriget. Den tystnade författaren viker kuvert och klistrar påsar mellan utflykterna. Kriget tar slut. Så på juldagen 1956 snör han på sig kängorna efter en rikt tilltagen lunch för att bege sig ut på vandring. Carl Seelig har fått förhinder. Hans dalmatiner Ajax är sjuk. Han vill inte lämna hunden ensam och har skjutit upp nästa besök från jul till nyår. Men ingenting kan stå emellan den 78-årige patienten och hans enda egentliga källa till glädje, och snart är han omgiven av nyfallen snö. Detta snölandskap önskar jag mig vackert, står det i en av hans mikroskrifter. Den fortsätter: Förhoppningsvis utfaller det också så. Det var alldeles färskt, med en viss mjukhet var snön fortfarande av tillräcklig hårdhet. Inom mig ser det nu dygdesamt ut. Ute på samma fält där han långfredagen året före vandrat med Carl Seelig faller han ihop. Läkarna ska senare konstatera att han drabbats av en dödlig hjärtinfarkt. På polisfotografierna kan man se spåren i snön som lett honom fram till hans sista fotsteg. Den trådslitna hatten vilar visserligen inte över ansiktet som på diktaren Sebastian i hans första roman; den ligger en halvmeter från kroppen. Vänsterarmen är utsträckt. Det ser ut som om han börjat göra en snöängel, redo att lätta från marken. Dygdesamt. Niklas Qvarnström/författare och kritiker

Promenaden sind überflutet, Bäume stehen im Wasser: Seit Tagen steigt der Wasserpegel des Rheins. Nicht unbedingt schlecht: "Aus ökologischer Sicht ist das Hochwasser sehr willkommen und notwendig", sagt Klaus Markgraf Maué vom Nabu Niederrhein.

Promenaden längs minnenas allé fortsätter, och vi har nu kommit till 1986. Detta var ett år då flera stora händelser inträffade, vilket vi förstås uppmärksammar. Dessutom skapades mycket bra musik även detta år. Gamla minnen återupplevs i detta avsnitt för oss som var med, och för övriga kan alltid en historielektion från svunna tider vara till glädje. 

Nike, 12, skulle bara gå ut med familjens hund Gucci. Promenaden slutade med övernattning i en grop i skogen. – […]

Matthias Ganter ist Vollblut-Gastronom, Multiunternehmer und besitzt gleich mehrere Hotels, wobei das mehrfach ausgezeichnete Romantik- & Jugendstilhotel Bellevue (www.bellevue-hotel.de) sein Herzstück ist. Ein Gebäude mit einer unglaublichen Geschichte und mit damaligen Gästen, die heute immer noch in aller Munde sind. Unter anderem residierten im Bellevue der Baron von Richthofen, der Graf von Anhalt, der Baron von Thyssen und viele viele mehr. Ein Hotel, mitten in Traben-Trarbach, direkt an einer der schönsten Promenaden der Mosel.

2020-03-22 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-03-22 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

På ett bibliotek i Lissabon får Henrik Nilsson syn på Peter Handkes långdikt "Dikt till varaktigheten". Det blir ett avgörande möte i denna essä om det beständiga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är från 2014. På konstmuseet Davids Samling i Köpenhamn finns en indisk miniatyrmålning från mitten av 1700-talet. Den tillskrivs Faiz Allah, en av de många talangfulla konstnärer som arbetade vid provinshoven på den tiden. Målningen, som föreställer haremsträdgårdar omgivna av palatsbyggnader, myllrar av detaljer fontäner och terrasser, sirligt utformade pelare och fåglar av olika slag. Konkubinerna fördriver tiden med att röka vattenpipa och plocka blommor medan de väntar på den furste som färdas på en elefant längre bort. Mörka vinterdagar då alla färger tycks ha sköljts bort från gatorna tycker jag om att gå upp på den översta våningen på museet vid Kongens Have och låta ögonen fyllas av den här bildens färger de karminröda mattorna, den saffransgula klädesdräkten på kvinnan som ligger utsträckt på en divan, och de smaragdgröna kullarna på andra sidan den brusande floden. Varje gång jag betraktar målningen upptäcker jag något nytt. Allting är gjort med en sådan omsorg att den skulle kunna vara ett helt livsverk. Pärlorna på konkubinernas smycken, påfåglarnas fjädrar ja i förgrunden kan man till och med urskilja de fina linjerna i kvinnornas hårfästen. Det är som om konstnärens noggrannhet återspeglade en livshållning, en millimetrarnas revolt mot döden och glömskan. Det finns en scen som mer än något annat brukar fånga min uppmärksamhet. Till vänster på bilden står två kvinnor ute på en terrass. Den främsta av dem sträcker ut sin arm och är just på väg att släppa iväg en duva. Fågeln har redan sträckt ut vingarna; när som helst tar den till flykt. Därför är den här bilden inte bara en bild för mig den är också ett ögonblick. Ögonblicket då en kvinna släpper en duva från sin hand. Ögonblicket alldeles före det första vingslaget i den fria luften. Genom åren har jag återvänt till Faiz Allahs miniatyrmålning trots att den saknar uppenbara kopplingar till mitt eget liv och till min egen tid. Ändå är jag övertygad om att bilden kan lära mig något viktigt. Vad? Det kommer jag bara få veta om jag fortsätter att återvända till den, om jag fortsätter att hålla fast vid den. Det finns något bland dessa färger, bland dessa människor och trädgårdar, som jag bara kan upptäcka i det långa loppet. Något som har med uthållighet och varaktighet att göra. Kanske en sorts kärlek, men inte vid första ögonkastet utan efter många ögonkast; en långsamt stigande förståelse. För att förklara vad jag menar måste jag färdas bakåt i tiden, tvärs över Europa till en annan av kontinentens huvudstäder Lissabon. Där brukade jag för ungefär tio år sedan gå till det lilla biblioteket i stadsdelen Penha da França för att läsa och skriva. En dag fick jag syn på en tunn bok. Det var en tvåspråkig utgåva på portugisiska och tyska av den österrikiske författaren Peter Handkes långdikt Gedicht an die Dauer  Dikt till varaktigheten. Denna första läsning av Handkes dikt på biblioteket i Lissabon blev en stark upplevelse, men av någon anledning stannade bara en enda fras kvar i mitt minne; den Schauder der Dauer  varaktighetens rysning. Under många år var jag avskuren från Handkes dikt. Men under ett nytt besök i Lissabon får jag syn på boken i en monter på bokmässan. Jag promenerar nerför stadens sluttande gator och när jag nästan kommit ända ner till floden går jag in på British Bar, ett av de ställen jag allra helst återvänder till i den portugisiska huvudstaden. Allting är sig likt: bilden av oceanångaren i fönstret, den magre, vessleliknande mannen bakom disken, de dammiga portvinsflaskorna på översta hyllan som ser ut att ha bärgats från ett skeppsvrak för flera hundra år sedan. Jag slår mig ner vid ett bord nedanför klockan som går baklänges och börjar läsa. Dikt till varaktigheten publicerades på tyska 1986 och är en av de mindre kända böckerna i Handkes produktion. Det är en resonerande dikt med såväl berättande som filosofiska inslag. Redan de första raderna ger en ledtråd om vad det är poeten vill åt: Under lång tid har jag tänkt skriva om varaktigheten, / inte en essä, ett teaterstycke eller en berättelse / varaktigheten kräver poesi. Det handlar om att försöka ringa in vad känslan av varaktighet i tillvaron kan bestå av och under vilka omständigheter den kan uppstå. Det är inget lätt företag. För enligt Handke är varaktigheten paradoxalt nog den mest flyktiga av alla känslor, som ofta försvinner på ett ögonblick. Den är också oförutsägbar, omöjlig att styra över, ogripbar och omätbar. Det räcker enligt poeten inte med att ha en fast adress eller regelbundna vanor för att uppnå den. Det är inte så enkelt som att återvända till sina favoritplatser eller att lyssna på den musik som man tycker allra bäst om. Varaktighetens platser är inte utsatta på några kartor och ändå finns de där punkterna och ögonblicken då vi känner en sorts djup kontinuitet i våra liv. För resten av omgivningen behöver de inte ens vara särskilt spektakulära eller iögonfallande. Snarare menar Handke att varaktigheten kan uppstå i mötet med de mest oansenliga detaljer. Han nämner till exempel den där skeden / som följt mig genom alla flyttar, / den där handduken som hängs upp i de mest skilda badrum. På samma sätt är det oftast inte heller i närheten av de mest berömda landmärkena eller sevärdheterna han själv känner den. Utan vid en liten sjö i hans österrikiska födelsetrakter, så okänd att inte ens alla lokalbor känner till den. Och i närheten av den ganska oansenliga Sainte-Marie-fontänen i skogarna utanför Paris, som författaren brukade stanna och vila sig vid när han var på väg att hämta sin dotter från skolan. Jag tänker mig att vi alla har en sådan egen geografi, som består av platser där vi känner oss levande inte bara för stunden utan på ett mer ihållande sätt. För min egen del: under kastanjeträden på Södra Promenaden i Malmö. Vid de rostiga jordbruksredskapen på ängarna utanför Södra Rörum. På British Bar i Lissabon. Och framför miniatyrmålningen i Köpenhamn av kvinnan som släpper en duva ur sin hand. Men även om upplevelsen av varaktighet kan vara svår att förutse och kontrollera, kan man enligt Peter Handke ändå försätta sig i ett tillstånd som gör en mer mottaglig för den. Det handlar, som han uttrycker det, om att inte avlägsna sig från sitt ärende. Men det räcker inte att passivt stanna hemma; det gäller att trots allt gå varaktigheten försiktigt till mötes. Den är inte förstening, utan rörelse. Till slut blir varaktigheten Handkes lösen  den som låter mig gå och vara. Även om den i grunden inte är en kollektiv erfarenhet, kan den då också växa till en hemlighetsfull gemenskap. I varaktighetens ögonblick blir han också de andra som varit vid den österrikiska sjön före honom och de som i framtiden kommer att befinna sig vid Sainte-Marie-fontänen. Så kan det sår sluta sig, skriver han som jag först blir medveten om när det börjar läkas. För varaktighetens dikt, säger den österrikiske poeten, är en kärleksdikt. Jag slår igen Peter Handkes bok på British Bar den som jag börjat läsa för tio år sedan och tänker att det nog inte var någon tillfällighet att han valt just långdiktens form för att närma sig ämnet. Den ger poeten möjlighet att vara både ögonblicklig och utförlig. Dessutom inser jag att mitt eget förhållande till boken nu också ger uttryck för en sorts varaktighet. För när mina fingrar vänder sida under läsningens gång känner jag själv den varaktighetens rysning som Handke talar om. Jag lyfter blicken och tittar upp på klockan som går baklänges på väggen. Under ett ögonblick blir jag alla de andra människor som suttit vid samma bord och tittat upp på samma klocka, och de som ska komma efter mig de som ska ta min plats efter att jag rest mig från den. Jag tänker att jag alltid kommer att återvända till British Bar i Lissabon, att jag ska komma tillbaka till och med när jag inte längre är i livet som en vålnad ska jag glida in genom dörrarna utan att gångjärnen rör sig, beställa ett glas vid disken utan att ett ord kommer över mina läppar. Jag ska sätta mig ner, slå upp Peter Handkes bok där alla sidorna är vita, långsamt läsa alla orden som inte finns och sedan titta ut över det lilla torget vid floden där en flock duvor precis lyfter, och just då ska spårvagnen komma runt hörnet, den ska vara full av människor som är på väg till andra människor och andra platser och bland alla dessa människor ska det finnas en som på just den här spårvagnen, i just det här ljuset och på just det här torget vid floden känner rysningen, den som jag själv känt för längesedan och då ska såret sluta sig för henne och det ska vara som om hon lämnar en hand, en hand som hållit henne under lång tid, och hon ska känna den fria luften strömma till från alla håll och kanter: utan mig. Henrik Nilsson, författare Litteratur Peter Handke Poema à duração (Assírio & Alvim, 2002).

Yokohama Promenaden den 6. til 7. oktober 2018 (#1)præsenteres af Radio Jazz studievært Claus Westh. Udsendelsen giver et indtryk af festivalens første dag, den 6. oktober 2018. Du vil møde Orchesta LIbre, Shinpei Ruike, Toshihiro Akamatsu og Suga Dairo er blandt navnene. Sendt i Radio Jazz i 2019 Der er mere jazz på www.radiojazz.dk

Jag vandrar runt med min hund, det ger mig andningspauser i arbetet och jag ser så mycket, mest sådant som gör mig förundrad och glad. Mitt namn är Christina Herrström Schildt. Jag är författare och dramatiker. Varför jag är det vet jag inte. Det är tillfälligheternas spel. Om det är bra eller dåligt vet jag inte heller. Och det är så våra liv ser ut, en blandning av slump och vilja. Men vilket liv man än har försöker man orientera sig i vad det är att vara människa. Ibland är det lätt, ibland är det nästan omöjligt att skapa mening, men vi envisas med att skapa den. Den kraft, de tvivel och den kärlek som dessa komplicerade varelser som är vi besitter, inspirerar mig att skriva. Hur vi hanterar vårt människoskap, tolkar, begränsar och växer. Ibland går det bra, ibland går det dåligt, men en sak är säker, allt är i rörelse. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Alla utredningar hyllar läsningen, som gör barn till goda människor. Men hur får man alla att läsa? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic saknar klass- och genusperspektiv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vägen går genom en ekdunge. Träden är klädda i vit väv. De en gång ståtliga ekarna står som tysta skrämmande spöken. Här bor nog både troll och häxor, tänker Mia oroligt när mamman följer henne till skolan. Det är dags för inskrivning igen. Hur ska det bli när jag måste gå här alldeles ensam, fortsätter hon, spöken är ju speciellt ute efter barn. Vill mamma bli av med mig? Scenen är hämtad från Moa Martinsons Kyrkbröllop. Den publicerades 1938 som den andra delen i författarens självbiografiska romansvit om arbetarflickan Mia Stenman i Norrköping. Den inledande romanen Mor gifter sig gavs ut 1936. Kungens rosor avslutade trilogin 1939. Promenaden genom ekdungen kan läsas som en gestaltning av ett barns, en blivande författares, fantasi och tidigt utvecklade litterära blick. Där andra bara ser träd klädda i tusentals larvers väv tänker sig Mia en hel värld full av skrämmande krafter som är ute efter barn. En sådan tolkning motiveras av att det är en författares uppväxt som skildras, hennes väg mot författarskapet. Samtidigt uttrycker den skrämmande promenaden mycket mer än ett enskilt exempel. Den illustrerar en i arbetarlitteraturen vanlig tematik om klassresans pris. Promenaden gestaltar den smärta det innebär att bli någon annan än den man var, något annat än det föräldrarna är. Bortom ekarna finns skolan. Det är en helt annan värld än den modern lever i, än den Mia föddes in i. Ekdungen kan därför tolkas som en skiljeväg i deras liv. Och när hon några år senare lyckligt konstaterar att ingen skolväg någonsin skulle kunna bli för lång att gå, förstår läsaren att dungen nog också var en skiljeväg inom henne. Den rädsla som skolan tidigare förknippades med är då borta. Vid det laget har hon börjat i en skola där det finns en varm och medmänsklig lärare som inte gör skillnad på fattig eller rik. Det är en skola och en lärare bortom klassamhället. Och som hon läser där, överallt och alltid. Mias resa från obildad underklass till att bli en ivrig läsare skulle nog kunna få vilken utbildningsminister som helst att darra av entusiasm. Men hon är långt ifrån ensam. I svensk arbetarlitteratur vimlar det av personer som vår tids läsfrämjare skulle kunna lära sig väldigt mycket av. Autodidakternas romaner om tiden kring förra sekelskiftet är nämligen påfallande ofta gestaltningar av hur de mot alla odds blev läsare. Fast utan det naivt läsningsromantiserande klass- och genusblinda perspektiv som tyvärr ofta präglar läsfrämjarnas beslutsunderlag. I skönlitteraturen finns det värdefull kunskap. Därför ska fler bli bättre på att läsa. Det är en återkommande tanke i de flesta utredningar om läsandets betydelse. Exempelvis slår Läsdelegationens betänkande Barns och ungas läsning från 2018 fast den saken. Där listas även läsningens fördelar, att det är nyttigt och utvecklande för både individen och samhället. Det är naturligtvis svårt att påstå något annat. Av betänkandet framgår även att förbättringspotentialen främst gäller barn i socioekonomiskt svaga familjer, alltså barn som Mia, och barn med annat modersmål än svenska samt pojkar mer generellt. I Eyvind Johnsons Romanen om Olof, som gavs ut mellan 1934 och 1937, tänker sig Olof ofta livet i det riktiga Sverige som något helt väsensskilt från hans egen fattiga tillvaro i Norrbotten. För honom är landet Sverige en avlägsen plats där man har det bra och talar stadssvenska. Och Olofs dialekt kontrasteras ofta effektfullt mot stadssvenskan för att betona hans utanförskap i ett land som han rent geografiskt visserligen lever i men inte tillhör. Parallellen i vår tids utanförskapsområden är uppenbar, där gångtunneln under vägen mellan hyreslägenheterna och villorna utgör en minst lika skarp gräns som den Eyvind Johnson upplevde för drygt 100 år sedan. Det är länge sedan barn uppmanades att gå ut och göra något vettigt istället för att hänga med näsan i en bok. Så inleds Kulturrådets rapport Främja läsning från 2019. Tyvärr speglar det mer Kulturrådets egna värderingar än verkligheten. Föreställ dig hyreshuspojken som förklarar för kompisarna att han hellre läser en bok än hänger med dem. Eller hur han, patriarkalt fostrad, säger samma sak till sin far. Då förstår du att Kulturrådets formulering inte stämmer. Läsningens pris är fortfarande högt i en icke-läsande miljö. Olof betraktar det som ett slags förräderi då han genom läsning gör de andras språk till sitt, deras värld till sin. Och det gör honom till en främling bland dem han tillhörde. Han blir, liksom Mia, ett undantag. Vilhelm Moberg är ytterligare ett undantag som skickligt har gestaltat läsningens pris. I Sänkt sedebetyg från 1935 skildras Knut Torings väg från en småländsk bondekultur in i litteraturens värld. Den följdes 1937 av Sömnlös och Giv oss jorden! 1939. I berättelsens början finns den djupt olycklige vuxne Knut. Han är en intellektuell stadsbo, men minnet av ett tidigare liv ekar inom honom. Den vuxne Knut sitter fast i ett mellanförskap. Han är en halvhet, varken bonde eller stadsbo, varken det ena eller det andra. Det är den oförklarliga, ofta plågsamma, driften att läsa som har fört honom dit. I barnet Knuts liv finns två sorters läsning. Å ena sidan en nyttig läx- och bibelläsning som uppmuntras av föräldrar och skola, i lagom mängd. De vill att han ska lära det som finns att lära i skolan och att han ska bli en god kristen. Sedan får det räcka. För mycket litteratur är inte bra, resonerar föräldrarna. Å andra sidan finns den läsning som Knut vill ägna sig åt, förströelseläsningen, och jakten på den tydliggör läsandets höga pris. För den gör honom, liksom Mia och Olof, annorlunda. Han blir någon som inte passar in i sitt eget liv. Föräldrarna tycker att Knuts läsande är sjukligt och gör allt för att hindra det. När han ber om en tvåkrona till böcker så blir svaret blankt nej. Pengarna i sig är inget problem, förklarar fadern, Knut kan visst få dem, bara han lovar att inte köpa böcker. Sonen förbannar föräldrarna för grymheten att neka honom böckerna och sig själv för driften att läsa. De andra kunde vara glada för att de inte var som han, tänker Knut desperat och därmed synliggörs gränsen mellan honom och hans allra närmaste. Han är ensam. Det är priset han betalar för sin läsning. Så hur gör vi barn till avvikare? Hur får vi Mia att hitta skiljevägen, Olof att förråda sin krets och Knut att välja ensamheten? Frågorna borde vara centrala i varje utredning om hur icke-läsare ska bli läsare. För det är i princip vad barnen ombeds göra varje gång en läsfrämjare räcker dem en bok. Men svaren står att finna någon helt annanstans än i hur pass skickligt enskilda lärare och bibliotekarier utför sina jobb. Arbetarlitteraturen lär oss att avståndet till det riktiga Sverige påverkar hur många som vill och vågar resa dit. Med Mia, Olof och Knut ser vi hur undantag kan skapas. Dessutom ger de en viktig förståelse för att somligas läsning alltid är förknippad med både vinst och förlust, med både njutning och existentiell smärta. Jimmy Vulovic, forskare och journalist

2018-11-18 - 11:00–13:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2018-11-18 - 11:00–13:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

Varför inte passa på och träna lite när du ändå är ute på promenad med din hund. Följ gärna podden på Facebook. Där kan du också ställa frågor eller så ställer du din fråga direkt till Cilla. Vill du gå hundkurser eller yrkesutbildningar så gå in på Hundens Hus.

Mångsysslaren Mikael Sörling om Filled With Anger, Profitblaskan, Rövsvett, Skottkärrans Ande och Bergslagen. Vidare till Close-Up, dödshot, sågningar, Hellshit, Mörder, Area Turns Red, Tranås & Disfornicate. Snack om Sörlings Svinstia, Södra Promenaden, Turist i Tillvaron, livspusslet, IFK Norrköping, Laddat Lugn, Banka Bäver, K2, punk-paraplyet, Big-Jimpa & Crash-Mange, Sika Äpärä & Finn Records, Raggare & Inge Ansvar.

Promenaden från Grand till mordplatsen och mördarens flykt över åsen See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2 dagar innan julafton ger sig Filip Nice ut på en promenad full med tankar...

2021-11-28 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2022-01-09 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-12-26 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-12-05 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-03-01 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-11-21 - 11:00–13:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-11-14 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-02-09 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-02-23 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-03-15 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-09-11 - 15:00–17:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-09-12 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-10-03 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-10-31 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-10-10 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-10-24 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-10-17 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-03-08 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2021-11-07 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-03-08 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-02-23 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-03-15 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-02-09 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping

2020-03-01 - 10:00–12:00 Immanuelskyrkan Södra Promenaden 106 Norrköping