Podcasts about intill

Njärd borde hennes namn varit i våra trakter. Tacitus kallar henne Nerthus i den enda källan som nämner hennes kult. Nils Markus Karlsson beger sig ut på jakt efter gudinnan i vetandets tassemarker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det här ska handla om den för oss nordbor enskilt viktigaste guden genom historien. Och här kunde man ta en paus och låta en lyssnare grubbla i tystnaden, och gissa... Vem talar han om? Är det Oden, gudarnas konung? Eller Tor, dundraren? Eller den där Marias son? Nej, nej, nej.Det finns ämnen som ligger i Kunskapens gränsland – som vetter åt det stora okända. Där finns saker att uträtta för den äregirige. Man kan skumma igenom allt som är känt på en förmiddag. Därpå tar ett vilt sökande vid, och tolkningar, gissningar och öppningar framträder, kanske... Det är eggande. Gudomen som är ämnet för denna essä är känd som Nerthus. Och ja, det är tveksamt att kalla henne den viktigaste genom historien. Det är spekulativt – för att uttrycka sig milt. Men det är ändå en möjlighet. En enda källa skvallrar om henne: Tacitus, romaren som skrev sin Germania år 98 efter Kristus – och som lämnade ovärderliga uppgifter om nordeuropa vid den här tiden. Om vi räknar med ortsnamn blir dock indicierna fler. Bland dessa fåstaviga länkar med rötter djupt ner i en förflutenhet bortom skriftliga källor finns Mjärdevi, Nalavi, Nälsta, Närtuna, Närlunda. Ortsnamnsforskare menar att dessa platser minner om henne. Alltså om Nerthus – eller Njärd som hon bör ha kallats av folket här.Men så, vem var hon?I Germania radar Tacitus upp ett antal nordgermanska stammar som har en sak gemensam: kulten av en jordgudinna vid namn Nerthus. Han skriver: ”På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täckes av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor.” Tacitus säger att dit gudinnan kommer infaller fest och högtid. Då får ingen dra ut i krig, inga vapen bäras, allt järn är inlåst. Denna heliga fred råder tills prästen för gudomen tillbaka till dennes ö. Vid resans slut tvättas vagnen, förhängena och gudinnan själv i en enslig och undangömd sjö. Tjänarna som utför denna tvagning uppslukas efteråt av sjön. De dränks alltså – för ingen levande får se henne.Detta är allt som finns i skrift. Magert, men lockande. Frågan som inställer sig hos den obotligt nyfikne är: Vad ska man göra av det här? Kan man komma närmare Njärd? Detta är vad jag försökt en tid.Religioner utvecklas enligt vissa mönster. Om ett nytt inflytande kommer nånstans ifrån så finns alltid spår av det gamla kvar, inunder, i någon form. Så när kristendomen blev religionen runt Medelhavet överlevde sedvänjor och ritualer från en äldre tid och inkorporerades i den nya tron. Helgonen, exempelvis, blev ett sätt att ersätta den mångfald av gudar som tidigare funnits och svarade mot folks invanda ömhet inför en lokal gudom. Så har alla städer ett eget skyddshelgon, liksom vissa helgon är knutna till vissa yrken.Då den nya religionen helt saknade kvinnliga inslag medgavs på 400-talet en Maria-kult som lugnade dem som tidigare haft Afrodite eller Artemis eller Astarte eller Venus eller någon tung jordgudinna i centrum för sina riter och sin världsbild. Helgonen och Maria har knuffat bort gamla gudomar från sina positioner – men själva positionerna finns kvar, eller går att spåra om man bara förstår hur.Även i Norden fanns en utbredd Maria-kult under tidig kristendom. Dess nödvändighet (för att folket skulle acceptera den nya religionen) har antagits bero på den förutvarande djupa Freja-kulten. Någon måste ersätta Freja, och det kunde bara bli Maria.Men förstås: Även Freja hade föregångare... Det är här det börjar brännas.För den som likt undertecknad hyser en gammal lustfylld fascination för de fornnordiska myterna öppnas hela det fältet, det kastas om som efter ett väldigt ragnarök och vad som varit nedfruset i fimbulvinter tinar upp och under de gamla välkända dragen hos Freja och Frej framträder något helt annat. I detaljer och märkligheter syns spår. Jag tror det. Men då är jag ute på djupt vatten.För den som är obekant med asatron kan nämnas förekomsten av flera gudasläkten. De två mest prominenta är asarna och vanerna. Bland asarna finns Oden, Tor och Balder med flera. Intill dem står de likvärdiga men underordnade vanerna. I en tidig fejd släktena emellan tycks vanerna ha dragit det kortaste strået, men inte värre än att de överlever. Vissa flyttar till och med till Asgård. De mest kända är syskonen Frej och Freja samt deras far Njord. Och Njord – ja – låter inte det väldigt mycket som Njärd? Tacitus kallar Njärd, eller Nerthus, för Terra Mater, en jordens moder, och ”Nerthus”, själva namnet, kan kopplas till engelskans ”earth”; liksom ”Njord” ligger nära ”jord”. Så Njärd och Njord tycks intimt sammankopplade. Jag stirrar ner i mörkret och ser virvlar av korrespondenser och antydningar. Hos Snorre kallas Njord för ”vagna-gud” – vilket är svårt att förstå. Men tänk då att Nerthus drogs i en vagn! Och tänk på att enligt ett rykte ska Njord ha fått barnen Frej och Freja med sin syster. Vad kan denna syster ha hetat?Det vet jag inte. Ingen vet. Men det har formulerats gissningar, som pekar åt ett visst håll.För den som skärskådar och närläser de norröna myterna med Njärd i åtanke kan hon anas som ett rudiment. Där finns skärvor av uråldriga ting – från en världsbild och mytologi före det att Oden och hans asar satte sig i högsätet. I början av Völuspa, i den äldre Eddan, finns några mystiska rader om vad som fanns före asarna – och tar man dessa brottsstycken och kombinerar med nyare dna-forskning och äldre arkeologi verkar det som att det i Norden en gång fanns en kultur i vilken jordbruk, fruktbarhet och livets spirande stod i centrum. I denna var vanernas gudasläkte dominerande och mitt i detta fanns Njärd. Och här måste jag stilla mig och tillägga: Måhända! Men vänder man åter till ortsnamnen kan man konstatera att de vanligaste gudanamnen i svenska orter bredvid Tor är Frej och Freja, eller Frö, och fröet sår man i jorden... Idag finns många blommor med namnet Maria i sig. För tusen år sedan hette de andra saker – något med Freja.Jag vet ingenting, och ingenting går heller att veta säkert, men ett vet jag, och det är att när jag anar att inunder Maria finns Freja och inunder henne finns Njärd – den gudinna som Tacitus menar att flera germanska stammar dyrkade – då ryser jag av ett alldeles särskilt välbehag. Det må vara förbjudet att röra gudinnan, att se henne, men min blick förlorar sig ner i och genom det gränssnitt mot mörkret som okunskapen och det förflutna höljt henne i.Och jag känner ett lock för öronen. Jag är under vatten.Nils Markus KarlssonkulturarbetareLitteraturCornelius Tacitus: Germania. Latinska originalets text med svensk tolkning jämte inledning och kommentar av Alf Önnerfors, Natur och kultur, 1960.Webbsida med olika översättningar av Germania med fotnoter: http://cornelius.tacitus.nu/rom/germania/01.htmJohanna Maria Kure: Relationen mellan asar och vaner : förkristna myter i norrön litteratur. Avhandling på Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Oslo, 2010.Britt-Mari Näsström: Nordiska gudinnor : nytolkningar av den förkristna mytologin, Scandbook, 2009.Göta Johansson: Den nordiska gudinnan Nerthus' ursprung: En fördjupad resumé utifrån bronsålderns globaliserade värld. I boken Afrodite, en gudinna blir till: historia, kult och konst, Lotten Peterson (redaktör), Palmkrons förlag, 2010.

Josephine Bornebusch är aktuell med familjedramat Släpp taget på Netflix, som hon skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i. P1 Kulturs Björn Jansson har träffat henne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. JOSEPHINE BORNEBUSCH OM ”SLÄPP TAGET”Den nya långfilmen ”Släpp taget” beskrivs som ett drama om en familj i kris, där tvåbarnsmamman Stella försöker hantera plötslig sjukdom, ett trasigt äktenskap och de – på olika sätt – krävande barnen. Josephine Bornebusch har även tidigare gjort vardagsskildringar som ”Älska mig” och ”Orca”, varför är den så lockande för henne? Kulturredaktionens Björn Jansson har träffat Josephine Bornebusch inför premiären.MATTIAS BERG OM ROMANHÖSTENS UTROPSTECKENDen danska författaren Kirsten Thorups nya roman ”Mörkret bakom dig” handlar om romangestalten Harriets öde under andra världskriget, som också var huvudperson i hyllade ”Intill vanvett, intill döden” som kom på svenska 2022. P1 Kulturs Mattias Berg, som golvades av den första boken, är lika gripen av den nya och menar att det till och med ”luktar nobel”. Varför är den så bra?KONSTNÄREN GUNNEL WÅHLSTRAND PÅ WALDEMARSUDDEDen hittills största presentationen av Gunnel Wåhlstrands mycket uppmärksammade konst öppnade nyligen på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Hennes stora fotorealistiska tuschlaveringar är ofta oerhört exakta återgivningar av familjealbumets fotografier, men i de senare konstverken skildrar hon också andra motiv – vad får det för betydelse för upplevelsen av hennes konst? Kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzen har sett den nya utställningen.BARBROS OSHER OM KONSTFINANSIERING OCH DONATORNS ROLL I USABarbro Osher och maken Bernard tillhör San Franciscos stora filantroper, och ger stora donatorer till bland annat muséer och operan. Barbros egna fond ger också pengar till den svenska kulturvärlden, där ibland till exempel konstinstitutioner Waldemarsudde och Moderna muséet. Sveriges Radios USA-korrespondent stämde träff med Barbro för att prata om filantropi, kulturfinansiering och donatorers roll i det amerikanska samhället.KLASSIKERN: DRACULA – VÄRLDENS MEST KÄNDA VAMPYRBram Stokers roman Dracula kom ut 1897 och har haft ett gigantiskt inflytande på våra föreställningar om vampyren. Hans historiska namne, 1400-talsfursten, satte med pålspetsning som specialitet skräck i såväl fiender som undersåtar, även om ingenting tyder på att härskaren Vlad Tepes Dracula, någonsin livnärde sig som vampyr. Ludvig Josephson, producent för skräckprogrammet Creepypodden i P3, reder ut begreppen. BARNRADIONS BOKPRIS 2024 – JURYN DISKUTERAR ”FAKE” AV ASTRID MOHLINDet är läslov och P1 Kultur sänder traditionsenligt Barnradions Bokpris i P1 Kultur! De fem barnen i juryn - som i år kommer från sjätte klass på Eklandaskolan i Mölndal - diskuterar och läser de fem nominerade böckerna, för att till sist utse årets vinnare! De här böckerna är nominerade:Brinn alla hästar av Helena HedlundDrakar och Demoner: Uppvaknandet av E.P. UgglaVärldens sämsta syster av Elin LindellTrådar av Emma AnderssonOch, till sist idag – ”Fake” av Astrid Mohlin. I morgon lördag avslöjas vilken bok som bokjuyryn väljer till årets vinnare av Barnradions Bokpris 2024! Lyssna kl 12.03 i P4!Programledare: Karsten ThurfjellProducent: Maria Götselius

Nära intill Herren Jesus del 2 - Svante Hektor - 20240707 by Pingst Karlstad

Vad innebär det att stå bredvid och se någon lida? Marguerite Duras roman De små hästarna i Tarquinia utspelar sig bland uttråkade semesterfirare vid italienska kusten några år efter andra världskriget. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hur skriver man om det allra svåraste, det man kanske själv inte förstår? Och hur kommer det sig att känslor som sorg och förtvivlan, åtrå och glädje kan finnas inuti en människa på en och samma gång? Några svar finns i Marguerite Duras lilla och samtidigt mycket stora roman "De små hästarna i Tarquinia" från 1953. Berättelsen kretsar kring en handfull sommarlediga vänner vid kusten i Italien vars dagar flyter ihop i hettan över för många Campari bitter. I bergen intill har en minröjare just sprängts till döds. Minröjarens föräldrar dröjer sig kvar, vägrar skriva på dödsattesten och samlar sonens söndersprängda kropp i en tvållåda de fått av specerihandlaren i byn.Vad innebär det egentligen att semestra i närvaron av djup sorg och förtvivlan, och för vilka är en sådan semester möjlig? Det frågar sig författaren Balsam Karam i Klassikern.Uppläsare: Christina HöglundÖversättare: Suzanne Palme

Nära intill Herren Jesus - Svante Hektor - 20240630 by Pingst Karlstad

UPPLÄSNING: Ida Börjel Första rad: Med gran vid bäck Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Intill Hill” av Ida BörjelDIKTSAMLING: Omsorgslabyrinten (Albert Bonniers förlag, 2023)MUSIK: Felix Mendelssohn: Lied ohne Worte fiss-moll op 67:2EXEKUTÖR: Denis Kozjuchin, piano

Flera personer är misstänkta för att ha orsakat skredet vid E6 i september 2023. Kaliber om SVT Nyheter Västs granskning om turerna före och efter vägraset, bland annat om kartor som inte stämmer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Robin Moti och hans vän kör på E6:an från Göteborg mot Uddevalla, klockan är halv två på natten den 23 september 2023. Regnet slår hårt mot vindrutan och Robin saktar ner på grund av den dåliga sikten.När de närmar sig Stenungsund försvinner plötsligt vägen framför dem. Robin tvärbromsar, men bilen hinner inte stanna. De kör rakt ner i hålet.E6:an ligger som ett utkastat pussel av asfaltsbitar bland stora gropar som uppstått. Flera myndigheter varnade för rasriskVägen bröts av på flera ställen, på en sträcka av E6:an där runt 20.000 fordon kör dagligen. Istället får bilar, bussar och lastbilar ta andra eller mindre vägar.Intill skredområdet finns en anlagd slänt – som snabbt få uppmärksamhet riktad mot sig.Byggprojektet som skulle bli en företagspark med industri, kontor och lager fick kritik från SGI, Statens Geotekniska Institut, redan tre år tidigare.Även Länsstyrelsen varnade att de kunde komma att stoppa byggplanerna. De anser att det bland annat finns risk för erosion. Planerna ändrades, och bygget fortsatte.Skredet hade kunnat förhindrasElin Schwartz, reporter på SVT Nyheter Väst, har granskat händelserna före och efter skredet i Stenungsund. Bland annat undersökningarna av marken som gjordes inför bygget.– Det gjorde man på flera ställen men inte vid den aktuella slänten som sedan rasade i skredet, säger hon.Ingen visste om vad slänten bestod av, om det fanns bärande berg eller inte. Nu är tre personer misstänka för att ha orsakat skredet, och en undersökning av var marken egentligen bestod av hade kunnat förhindra skredet menar experter.– Skredet hade ju inte uppstått, om man hade vetat det, tror jag, säger Mats Karlsson, forskare i geoteknik på Chalmers.Reporter: Elin Schwartz, SVT Nyheter VästProducent: Johan SundströmSlutmix: Oscar LindholmProgramledare: Annika H Eriksson

Stefan Zweigs sista år utspelade sig i Förintelsens skugga, tillsammans med hustrun Lotte. Men vem var hon? Elin Grelsson söker ett svar och reflekterar över felet med bilden av den passiva musan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är februari 1942 och eftermiddag i den brasilianska staden Petrópolis när hushållerskan, som inte sett till paret i huset under hela dagen, slutligen öppnar dörren till sovrummet. I sängen ligger två avlidna kroppar. Den ena tillhör Stefan Zweig, en av mellankrigstidens mest lästa, produktiva och hyllade författare som sedan drygt två år lever i exil. Intill honom är hustrun Lotte. Hon är 33 år, han är 60.Dagen innan har Stefan postat memoarboken ”Världen av igår” till sin förläggare. Den utkommer senare samma år via ett förlag i Stockholm och är i våra dagar fortfarande en vida läst och omdiskuterad bok. Den i exilen nedtecknade berättelsen om uppväxten i det habsburgska imperiet, ungdomsår under första världskriget och ett liv i Hitlers alltmer hotande skugga räknas av många som Zweigs största verk. Bakom sig lämnar han också ett avskedsbrev, som blivit närmast ikoniskt i sitt melodramatiska avslut.”Jag hälsar alla mina vänner. Måtte de få se gryningen efter den långa natten. Jag, alltför otålig, går före dem”, skriver han.Från den unga hustrun som ligger vid hans sida, och som tillsammans med honom tagit en dödlig dos sömnmedel, finns däremot inga efterlämnade anteckningar, memoarer eller någon sista hälsning. Om Stefan Zweig har det skrivits mängder av biografier och artiklar, men hustrun Lotte förblir än idag rätt okänd. I de biografier där hon omnämns beskrivs hon som en blek, melankolisk och tystlåten flicka, som därtill lider av en svår astma som tidvis tvingade henne till sjukhus- och sanatorievistelser. Men kring hennes bevekelsegrunder, inre tankar och vad som ledde henne till en tidig död i Brasilien är det svårt att få fatt i något.Det vi vet är att Lotte Altmann föds 1908 som yngsta barnet med tre äldre bröder i en judisk företagarfamilj och studerar franska, engelska och nationalekonomi på universitetet i Frankfurt. Efter nationalsocialisternas maktövertagande får hon sommaren 1933 veta att hon inte längre är välkommen tillbaka till universitetet. Hennes bror Manfred, vars läkarpraktik några månader tidigare tvingats upphöra, har flytt Tyskland för London och Lotte följer snart efter. Hon läser språkkurser och söker arbete genom en organisation för judiska flyktingar. Det är genom den som Friderike Zweig hittar en ny sekreterare åt sin man.Han har nyligen lämnat hemlandet Österrike, efter att antisemitism och förföljelse har ökat och deras hem i Salzburg utsatts för en godtycklig husrannsakan av polisen. Nu bestämmer han och hustrun att hon och hennes döttrar från ett tidigare äktenskap ska stanna kvar och han vara baserad i London på obestämd framtid. Men då behövs en sekreterare, som kan sköta praktikaliteter och korrespondens på samma sätt som Friderike brukar göra.Det dröjer inte länge innan Stefan och Lotte inleder en kärleksrelation, inte heller innan den upptäcks av Friderike. 1938 är skilsmässan ett faktum och året därpå gifter han om sig med Lotte. Han skriver till vännen, författaren Joseph Roth, och berättar lyckligt om sin nyförälskelse:”Jag känner mig återigen oviss och full av nyfikenhet. Nu, som 53-åring, njuter jag av en ung kvinnas kärlek.”Det är en klassisk, ja stereotyp historia som utspelar sig; den äldre kulturmannen och den unga sekreteraren som förlöser honom ur svårmodet och får honom att leva igen. Lottes ungdom verkar för Zweig också bli ett sätt att försöka återuppleva den tid han senare i ”Världen av igår” beskriver som den lyckliga: de fria ungdomsåren, innan krig och förföljelse. I brevet till Joseph Roth är det också tydligt hur Zweigs politiska pessimism och oro för ett andra världskrig spelar in i hans begär för Lotte:”Jag tror på ett kommande krig på det sätt som andra tror på Gud. Men därför lever jag också mer intensivt nu. Jag vill se den här världen en vända till innan den brinner.”Här anas något om hans bevekelsegrunder. Det mörknar över Europa, Zweigs judiska identitet har redan gjort hans författarskap omöjligt inom det språkområde som han räknar som sitt eget. Han har alltid betraktat sig mer som österrikare och europé än judisk, ändå är det som det sistnämnda han nu utestängs från en gemenskap. Och där är hon; den unga, judiska kvinnan som beundrar hans författarskap och nedtecknar hans tankar.Men kanske förhåller det sig på ett liknande sätt för Lotte? Hon har just flytt sitt hemland och blivit avskuren från den framtid som hon trodde sig ha. Nu befinner hon sig plötsligt i ett sammanhang med PEN-konferenser, litterära salonger, fullsatta föreläsningar och researchresor. Precis som hon erbjuder Stefan Zweig en värld när den han haft håller på att gå förlorad erbjuder också han en ny värld då hon har behövt lämna sin.Lottes egen röst är frånvarande i merparten av all efterlämnad dokumentation om och av Stefan Zweig. Ett undantag är den samling brev som skickades från henne och Stefan i exilens Sydamerika. De flesta är skrivna till Lottes bror Manfred och svägerskan Hanna, som stannat kvar i England. Det allra sista brevet från Lotte till Hanna är förmodligen så nära ett självmordsbrev som det går att komma.”När vi nu lämnar såhär är min enda önskan att du tror mig när jag säger att det här är det bästa för Stefan, i det lidande som pågått för honom ända sedan nazismens maktövertagande, och för mig, i min kroniska astma […] Tro mig när jag säger att det här är det bästa för oss.”När brevet poststämplas är parets död redan en världsnyhet. Exhustrun Friderike Zweig har då, med visumhjälp av Stefan, bosatt sig i USA. Ett år efter krigsslutet utkommer hennes självbiografiska bok ”Married to Stefan Zweig”. Hon, som påbörjade en karriär som skribent men övergick till att arbeta som fransklärare för att kunna försörja sig, kan nu äntligen titulera sig författare. Boken är en blandning av saklig biografi över Zweigs författargärning ihop med en personlig berättelse om deras äktenskap. Här tonar Friderike genomgående ner Stefans och Lottes relation och gestaltar den snarare som en ömkan om den unga, astmatiska kvinnan än äkta kärlek från hans sida. Samtidigt är delarna kring Zweigs författarskap mer djupgående än i många andra biografier. Friderike var själv i allra högsta grad delaktig i hans arbete fram tills att Lotte tog över som både sekreterare och fru, och hon hade goda insikter i allt från skrivprocesser och redigeringar till depressioner och tvivel.Om den unga musan Lotte i slutet av Zweigs liv förblir en gåta är Friderike, den bedragna hustrun, den som själv skriver till slut. Det ligger förstås nära till hands att se hur denna kärlekshistoria i Förintelsens skugga slutade där i Petrópolis, med makarna Zweigs självmord. Men man kan också se det som att den fortsätter här: Med att den övergivna musan fattar pennan, med den döde poeten som musa.Elin Grelsson, författare och kritiker.

UPPLÄSNING: Ida Börjel Första rad: Släckt skog. I mörk flods ström Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Intill Hill” av Ida BörjelDIKTSAMLING: Omsorgslabyrinten (Albert Bonniers förlag, 2023)MUSIK: Carsten Dahl: #11EXEKUTÖR: Carsten Dahl, piano

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

Predikaren eller Kohelet ses ibland som Bibelns dysterkvist. Men Natalie Lantz hör en radikal filosof som slungar ur sig glödande provokationer i en tillvaro präglad av fåfänglighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.הֲבֵ֤ל הֲבָלִים֙ אָמַ֣ר קֹהֶ֔לֶת הֲבֵ֥ל הֲבָלִ֖ים הַכֹּ֥ל הָֽבֶל׃מַה־יִּתְרֹ֖ון לָֽאָדָ֑ם בְּכָל־עֲמָלֹ֔ו שֶֽׁיַּעֲמֹ֖ל תַּ֥חַת הַשָּֽׁמֶשׁ׃דֹּ֤ור הֹלֵךְ֙ וְדֹ֣ור בָּ֔א וְהָאָ֖רֶץ לְעֹולָ֥ם עֹמָֽדֶת׃וְזָרַ֥ח הַשֶּׁ֖מֶשׁ וּבָ֣א הַשָּׁ֑מֶשׁ וְאֶ֨ל־מְקֹומֹ֔ו שֹׁואֵ֛ף זֹורֵ֥חַֽ ה֖וּא שָֽׁם׃הֹולֵךְ֙ אֶל־דָּרֹ֔ום וְסֹובֵ֖ב אֶל־צָפֹ֑ון סֹובֵ֤ב סֹבֵב֙ הֹולֵ֣ךְ הָר֔וּחַ וְעַל־סְבִיבֹתָ֖יו שָׁ֥ב הָרֽוּחַ׃ Tomhet, idel tomhet,Säger Kohelet,tomhet, idel tomhet,allt är tomhet.Släkte går och släkte kommer,jorden är evigt densamma.Solen går upp och solen går ner,så skyndar den tillbakatill platsen för sin uppgång.Vinden blåser åt söder,så slår den om mot norr,ständigt slår vinden om,slår om och vänder igen. Kohelets ord ljungar svavelosande över Stockholms silhuett. I min hand håller jag ett litet visitkort av alabasterfärgat papper, texten har jag valt med stor omsorg. På kortet står ett citat med kolsvarta hebreiska bokstäver: ”Sovev sovev holech ha-ruach, ständigt slår vinden om”, och under, på svenska: Natalie Lantz, filolog och samtidsuttolkare. Som existentiell konsult skulle jag genom min nystartade firma Exegetic Entertainment minsann påminna stadens pampar om deras brist på originalitet. Jag skulle träda in i styrelserummen och förkunna: ”'Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: 'Det här är nytt!' så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.'”Jag tittar ut över civilisationens landvinningar: konferenspalatsen, tunnelbanorna, gatunäten. Lyftkranar böjer sig som betande urtidsdjur över staden. Människorna rinner ut ur hissar, mötesrum, korridorer. I city hålls en prisceremoni; en poet och en partikelfysiker ska få medalj ur kungens hand. Intill mig fräser en espressomaskin. I det oupphörliga flödet bekänner ännu en kulturskribent sin tro, det kallas för en ny våg; nu vill alla vara med och återförtrolla världen. ”Allt är fåfänglighet!” skallar Kohelet genom 1917 års bibelöversättning.Predikaren heter den i svensk översättning, Kohelet på hebreiska, och den är min bok genom livet. När jag går vilse i tidsandans upphetsning söker jag tröst i ifrågasättandet av den rådande ordningen. Kohelet är den som förstör festen, som förmörkar stämningen genom avslöjanden som ingen står ut med att höra när vinet flödar och samhällsmaskineriet snurrar på.Kohelet ingår i Hebreiska bibelns vishetstexter och kan liknas vid en filosofisk betraktelse över livets villkor. Den som talar är självutnämnd kung av Jerusalem. Han har experimenterat med livsvillkoren och vill lägga fram sina slutsatser, rentav ge råd för hur man ska kunna stå ut med det vidunderliga: att allt är ett jagande efter vind och att döden tillslut sliter av mödans silvertråd. ”Nåväl”, säger han, ”då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda.” Han dricker vin, griper sig an med stora företag, bygger hus och anlägger trädgårdar. Allt vad hans ögon begär låter han dem få, kvinnor och åter kvinnor. Men så vänder han blicken mot allt han har utfört, och ser att det inte finns någon vinst under solen. Inte ens visheten lönar sig, eftersom den vise och dåren går samma öde till mötes.Förbittring, pessimism och uppgivenhet brukar tillskrivas Kohelet, men jag hör en radikal filosof som med glödande hån slungar ur sig poetiska provokationer mot tanken om den gudomliga lagbundenheten. ”Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång.” Genom den egyptiska mytologin rullar skarabén sitt dyngklot, såsom gryningssolen rullas över himlavalvet; om dagen stretar den turkosskimrande skalbaggen med klotet, om natten vänder den åter till sin jordhåla. Dygnets himlaspel är för Kohelet en meningslös upprepning. Ändå slår han fast att människan kan finna glädje i arbetet och i all sin möda. Det är en radikal ansats. För att vilja upprepningen krävs mod, skriver Kirkegaard. Kohelet stiger upp ännu en gryning och färdas närmare sin död under den blinda, brutala solen.Tanken på förgänglighetens cirkulära skådespel skiljer sig radikalt från idén om tidens goda förlopp i Första Mosebok, där himlaljusen som tänds och släcks är en omistlig del av skapelseberättelsens progression mot de sju dagarnas fullbordande. Även om Kohelet använder samma gudsnamn som i skapelseberättelsen, Elohim, är det inte en reflektion av samma gudsbild. I första kapitlet av skapelseberättelsen frambringar Elohim allt som är till och kröner sitt verk med skapandet av människan, som han sätter som härskare över jorden. Men Kohelets Elohim förefaller vara en sadistisk kosmisk kraft som pålagt människan att ägna sig åt ett ont, lönlöst arbete helt utan förmåga att begripa eller styra de naturlagar som hela tiden upprepar sin meningslösa cykel.En evig vind sveper genom samhällsbyggena. Redan i inledningsverserna känns ett drag av luft i rörelse. Havel havalim översattes i Bibel 2000 till ”tomhet, idel tomhet”, men uttrycket kan hellre översättas till ”flyktighet, idel flyktighet.” Ordet hevel indikerar en hastigt försvinnande utandning som den rykande andedräkten en kall vinterdag. Ett livstecken eteriskt som hastigt skingrande ånga. Hevel är som en zeitgeist: förgänglig, undanglidande, flyktig men ändå helt avgörande för historieförloppet – den är susningen som retar och oroar strukturerna. Min hand sluter sig om visitkortet: ”Sovev sovev holech ha-ruach, ständigt slår vinden om.” Någonting rör sig i atmosfären, visserligen osynligt, men med substans och verkningskraft: ruach, betyder ”vind” eller ”ande” i bemärkelsen livgivande andedräkt. I skapelseberättelsen är det ruach elohim, gudsvinden som sveper fram över vattnet strax innan ljuset blir till. Även om Kohelets vind ständigt slår om, utgör den motsatsen till den undflyende utandningen hevel. Den turbulenta ruach kan sägas beteckna de ständigt växlande livsvillkoren, de okontrollerbara naturkrafterna, det kosmiska skådespelet. Mitt i det eviga kretsloppet dånar en virvelvind, på samma gång livgivande som utplånande.Det finns något nietzscheanskt över Kohelets erkännande och därmed bejakande av livsvillkorens grymhet. I den Glada vetenskapen skriver Nietzsche: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet!””Män och kvinnor av idag!” påbörjar jag mejlet som ska marknadsföra mig som samtidsuttolkare. ”'Ingen har makt över vinden, ingen kan hejda vinden' För er som tror att er egen samtid är historiens höjdpunkt, låt mig nu avslöja: seklernas pendel är blytung och molande som en förnekad gud och den kommer att krossa er alla. Ingenting kommer att bli kvar åt evigheten att skriva hem om.'”Men trots vackert visitkort och det här oemotståndliga marknadsföringsbudskapet, tvingades jag att lägga ner verksamheten omgående på grund av grav missbedömning av kundunderlagets mottaglighet för mitt budskap om att vinden ständigt slår om och att också den insikten – är förgänglig.Natalie Lantz, doktor i hebreiska bibeln och kulturskribent

Kaliber granskar vad som hände spädbarnsmamman Anna. Om olyckan som fråntar henne det viktigaste i livet, och hur hon sedan blir alltmer isolerad. Del 1/3. Anna var väldigt lätt att prata med. Hon pratar gärna, men hon är väldigt bra på att lyssna också. Man älskar att lyssna på henne, hon har alltid historier att berätta och hon berättar dem bra, en person som är rolig att lyssna på när hon berättar.Det här berättar Maja. Hon och Anna lär känna varandra när de är barn, de umgås under gymnasietiden. Sen tappar de kontakten ett tag men börjar umgås igen när de precis har passerat 30 och båda bor i Malmö. De träffas och planerar för framtiden: Tre dagar innan olyckan så var vi och fikade på Möllevångstorget. Hon berättade bland annat om att hon funderade på att ta upp att skriva masteruppsats och på vad hon skulle skriva om. Och att hon då hade någon idé.Det blir 11 februari 2015Den 11 februari 2015 hämtar Anna sin vän Ingrid, som bor i Estland, på tågstationen. Ingrid kommer för att se Annas barn för första gången. De kramar om varandra och promenerar genom stan med sonen i barnvagnen. De turas om att köra vagnen. Den här onsdagen är Anna lycklig säger Ingrid, för att en dröm har blivit verklig: She was so happy that she has found someone with whom they can actually live a nice, you know, family life together, säger Ingrid.De går på trottoaren, längs Amiralsgatan. Nära ett beigefärgat tegelhus. We heard a big noise, like brakes or something. She was with the trolley next to her. I was just starting to look around what happened. Like, what is there? And I didn't see anything. But in the next second I was laying down and next to my head was a big stone. Ingrid hör ett kraftigt ljud. Hon vänder sig om, ser ingenting. I nästa ögonblick ligger hon på trottoaren. Intill hennes huvud är en stor sten.Anna får en bil över sigStrax innan har polismannen Alen Tinjak i Malmö precis börjat prata med sin kollega om att ta en lunchpaus när de får se en bil framför polisbilen som de av olika skäl vill stanna. Men när poliserna markerar för bilen att stanna, gasar den istället. En biljakt inleds. Vi ligger efter och kollegan som kör bilen är en erfaren instruktör som utbildar poliser i utryckningskörning. Så det är en väldig bra förare och han förstår, eller båda två förstår: Vi ska inte hetsa dem. Kollegan väljer att ge dem lite avstånd så att vi är cirka 200 meter bakom dem () Det är då jag ser ett vitt moln och jag meddelade, de har krockat. De har krockat, berättar Alen Tinjak.Anna, som gått bredvid Ingrid, skadas svårt i olyckan. Hon får en bil över sig och svävar mellan liv och död. Hon överlever men förlorar det liv hon lever. Hon blir av med sitt hem, vårdnaden om sonen, sina vänner och förmågan att gå - och att tala.Bit för bit blir Anna alltmer isolerad och ensam, kommer allt längre från det liv hon en gång levde, då hon var 33 och lyckligt nybliven mamma.

Vad innebär det att stå bredvid och se någon lida? "De små hästarna i Tarquinia" av Duras utspelas bland uttråkade semesterfirare vid italienska kusten några år efter andra världskriget. Balsam Karam fördjupar sig i katastrofen som samtidigt utspelar sig i bergen intill. Hur skriver man om det allra svåraste, det man kanske själv inte förstår? Och hur kommer det sig att känslor som sorg och förtvivlan, åtrå och glädje kan finnas inuti en människa, på en och samma gång? Ett av klassikerns kännetecken är att den helt eller delvis svarar på de här och många fler aktuella och ur flera perspektiv livsviktiga frågor. Några svar finns i Marguerite Duras lilla och samtidigt mycket stora roman "De små hästarna i Tarquinia" från 1953. Berättelsen kretsar kring en handfull sommarlediga vänner vid kusten i Italien vars dagar flyter ihop i hettan över för många campari bitter. I bergen intill har en minröjare just sprängts till döds. Minröjarens föräldrar dröjer sig kvar, vägrar skriva på dödsattesten och samlar sonens söndersprängda kropp i en tvållåda de fått av specerihandlaren i byn. Vad innebär det egentligen att semestra i närvaron av djup sorg och förtvivlan, och för vilka är en sådan semester möjlig? frågar sig författaren Balsam Karam i Klassikern. Uppläsare: Christina Höglund Översättare: Suzanne Palme

Vad innebär det att stå bredvid och se någon lida? "De små hästarna i Tarquinia" av Duras utspelas bland uttråkade semesterfirare vid italienska kusten några år efter andra världskriget. Balsam Karam fördjupar sig i katastrofen som samtidigt utspelar sig i bergen intill. Hur skriver man om det allra svåraste, det man kanske själv inte förstår? Och hur kommer det sig att känslor som sorg och förtvivlan, åtrå och glädje kan finnas inuti en människa, på en och samma gång? Ett av klassikerns kännetecken är att den helt eller delvis svarar på de här och många fler aktuella och ur flera perspektiv livsviktiga frågor. Några svar finns i Marguerite Duras lilla och samtidigt mycket stora roman "De små hästarna i Tarquinia" från 1953. Berättelsen kretsar kring en handfull sommarlediga vänner vid kusten i Italien vars dagar flyter ihop i hettan över för många campari bitter. I bergen intill har en minröjare just sprängts till döds. Minröjarens föräldrar dröjer sig kvar, vägrar skriva på dödsattesten och samlar sonens söndersprängda kropp i en tvållåda de fått av specerihandlaren i byn. Vad innebär det egentligen att semestra i närvaron av djup sorg och förtvivlan, och för vilka är en sådan semester möjlig? frågar sig författaren Balsam Karam i Klassikern. Uppläsare: Christina Höglund Översättare: Suzanne Palme

Emmot önskar sig ett hus där de kan bo allihop. Vilken bra idé tycker Radioapan och Tassa! Det blir ett högt torn med massor av rum. Men vad bygger Ljudmonstret i källaren? Del 5 av 5. PysseltipsTill det här avsnittet kan ni pyssla en rymdraket av papper!I varje avsnitt tipsar Emmot om ett roligt pyssel som går att göra hemma eller på förskolan/fritids. Alla pyssel finns som pdf:er med beskrivningar, länkat i avsnitten på Barnradions hemsida. Om Radioapan byggerRadioapan bygger är en serie där Radioapan och hans djurvänner i Sagoskogen snickrar, sjunger och har kul tillsammans. Fokus är på idéer, samarbete och skaparglädje.Det börjar ofta med att Radioapan vill bygga något storslaget. Vännerna Emmot, Tassa och Ljudmonstret hjälper till. Och så får vi vara med när de testar sitt bygge!SignaturenSå här går texten till signaturen - om ni vill sjunga med:Nu ska vi bygga och borra och banka Bygga - ja! Borra - bra! Banka - ho ha!I avsnittet spelas Radioapans ordsånger Intill och I egen takt samt Radioapans sång om 10.Till serien finns även sången Radioapans bygglåt.MedverkandeText: Jesper Lundqvist Musik: Jakob Munck, Karin Strand och David Silva Regi: Lina Svanberg Tack till: Hanna Scheja, Sonja Lif, Axel Adelöw, Allan Söderström, Jakob Munck, Karin Strand. Ljudproduktion: Frida Claeson Johansson Ljudmix vinjett: Magnus Lindberg Illustrationer: Patrik Lindvall Pysselillustrationer: Ingrid Flygare Producent: Lina Svanberg, Munck Studios Exekutiv producent: Kristina Pérez, Barnradion

Både bland läkare och i olika gravidgrupper är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. Frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess undrar varför det har blivit så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 700-talet f Kr lät den romerske kejsaren Numa Pompilius stifta en mycket egendomlig lag. Gravida kvinnor som avled innan nedkomsten skulle få sina foster skurna ur moderlivet. Lagens syfte har fallit i glömska. Tidens läkekonst var långt ifrån tillräcklig för att rädda de ofödda barnen, och någon annan rent medicinsk anledning är svår att föreställa sig. Kanske var det dödgrävarna som döpte ingreppet till sectio caesarea, kejsarsnittet som ett uttryck för deras drastiska humor och som en drift med den man som givit dem den tillsynes meningslösa uppgiften. Exakt hur begreppet uppstod är omöjligt att veta.  Millenier senare regleras kejsarsnittet av andra lagar än dem Pompilius lät stifta. På sätt och vis har ingreppet förvandlats till sin motsats. Istället för vid livets slut, utförs det nu vid dess början:Den gravida kvinnan lägger sig på sidan. Narkosläkaren för in en nål i hennes rygg, och bedövningsmedlet administreras genom en plastslang. Kvinnan tappar känseln i nedre delen av kroppen, men förblir vaken. Hon lägger sig på rygg. Ett skynke spänns upp i brösthöjd, så att personalen kan få arbeta ostört. Bakom duken lägger förlossningsläkaren ett snitt strax under naveln. Barnet lyfts ut med huvudet först, får navelsträngen avklippt och överlämnas till barnmorskan som torkar av det och vyssjar det till dess det tagit sitt första andetag. Sedan avlägsnas moderkakan. Såret försluts. Och barnet lyfts upp över duken så att det blir synligt för modern. Proceduren tar inte mer än en halvtimme.För många kvinnor framstår kejsarsnittet som ett bra alternativ till en konventionell förlossning. Det går snabbare, man kan välja tillfälle på förhand och man slipper förlossningssmärtorna nästan helt och hållet. Visst finns det risker med ingreppet, men detsamma gäller för vaginala förlossningar. Den ena metoden är inte objektivt säkrare än den andra.Ändå tycks många människor känna en stark aversion mot kejsarsnittet, inte bara för egen del utan även för andras. Det är inte utan att man ibland får känslan av att det rör sig om någonting annat än enbart omtanke om de gravida kvinnorna. Faktumet att ingreppet är vanligare bland andra- och tredjegångsföderskor, och lika efterfrågat i alla samhällsklasser, tycks inte hindra människor från att föreställa sig den typiska patienten som en ung och bortskämd förstföderska. Mellan skål och vägg kan saken framställas ungefär som att kvinnorna försöker undkomma sin plikt. Inte sällan tycker man sig ana en implicit föreställning om förlossningen som en form av arbete, där det nyfödda barnet är en välförtjänt belöning. De som genomgår snittet blir enligt detta synsätt en form av fripassagerare, som får belöningen men slipper arbetet.Synen på barnalstrandet som en form av arbete har urgamla anor. Dessutom gäller den inte enbart förlossningen, utan varje steg av processen. Att avla, föda och uppfostra barnen har ofta setts som den kvinnliga motsvarigheten till männens plikt att försörja sin familj. Hemmets angelägenheter är därför inte helt och hållet privata, utan ingår i ett större värdesystem. Endast genom samarbetet mellan man och kvinna kan civilisationen upprätthållas. Inför sin bröllopsnatt lär kvinnorna i det viktorianska England ha fått rådet att slappna av och tänka på imperiet.Kopplingen mellan barnafödande och arbete är tydlig redan i vår kulturs äldsta litterära urkunder. Den första gången förlossningen omnämns i skrift är i första Mosebokens tredje kapitel. För de flesta är berättelsen välbekant.På Guds befallning framträder Eva ur sin mans revben för att göra honom sällskap i paradiset. Mer eller mindre omedelbart gör hon sig skyldig till överträdelser. Hon låter sig lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten, och som om det inte vore illa nog drar hon med sig Adam i fallet. När det skymmer över trädgården hör hon sin gud vandra i den svala kvällsvinden, eller som det heter i King James översättning: in the cool of the day.Hans hämnd blir fruktansvärd. Människorna blir bannlysta ur paradiset, och Adam tvingas arbeta i sitt anletes svett. Intill sin död ska han slita på åkrarna, som trots hans idoga ansträngningar ska bära endast törne och tistel. Det är med nöd och näppe han ska hämta sin näring ur den obarmhärtiga jorden.Men inte heller Eva kommer undan. Åt henne har skaparen något särskilt i åtanke. Hennes havandeskap ska vara mödosamma, säger han, och hennes barn ska födas under smärta.De gammaltestamentliga verserna säger något om vårt samhälles ambivalenta syn på uppoffringen som på samma gång en plikt och en bestraffning. Uppfattningen om lidandet som ett nödvändigt ont för att uppnå något mat, pengar, lycka, framgång är djupt rotad i vår kultur. Det gäller de traditionellt manliga sysslorna som att försörja sin familj, där fripassagerare alltid har betraktats med särskilt oblida ögon. Men det gäller också den kvinnliga motsvarigheten alstrandet av barn.Arbetsfördelningen var nämligen avgjord på förhand. Kvinnan skulle föda barnen och mannen skulle försörja dem. Men medan mannens uppgifter har underlättats har förlossningen trots tillgången till epiduralbedövning förblivit mer eller mindre densamma. De flesta verkar inte ens betrakta smärtorna som ett problem. De framstår som lika naturliga för oss som himlakropparnas rörelser eller timmarnas flykt. Solen ska stiga i öster, natten ska följa på dagen och kvinnan ska lida i barnsäng.Den som ifrågasätter dessa självklarheter kan inte hoppas på att övertyga någon. Man kan stapla sina teorier till skyarna, men allt man uppnår är att människor blir lite illa till mods.Föreställningen om förlossningssmärtorna som en plikt är naturligtvis bisarr, och i våra dagar skulle få personer förmodligen skriva under på den. Men kanske kommer den ändå till uttryck i en undermedveten inställning, som gör människor skeptiska till ingrepp som kejsarsnittet utan att helt och hållet kunna redogöra för varför. Kanske rör det sig, kort sagt, om en dålig magkänsla.Numa Pompilius lämnade knappt några avbildningar till eftervärlden, och de tidigaste berättelserna om honom är skrivna hundratals år efter hans död. I själva verket är det oklart om de över huvud taget har något att göra med den verkliga förlagan. Pompilius regerade under legendernas tid, långt innan de romerska kullarna tilldrog sig världens blickar. Det är därför omöjligt att avgöra vad som rörde sig i kejsarens huvud när tanken på snittet för första gången slog ut i hans medvetande. Vissa indicier pekar emellertid mot att Pompilius betraktade ingreppet med samma dåliga magkänsla som dagens människor:Ett järnmynt på Louvren är präglat med kejsarens ansikte i profil. Hans haka är inskjuten i en min av olust.Vincent Flink Amble-Naess, skribent och läkarstudent

Med utgångspunkt i dikten Ansiktena, av den polske poeten Adam Zagajewski, vrider och vänder Marie Lundqvist på vad ett ansikte är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2011. Att se en dikt i ögonen och avläsa den kan vara en alltför överväldigande upplevelse. Att nalkas en människa kan på samma sätt vara förödande. Ens eget jag kan sugas in i en annans kropp och försvinna. Som om man aldrig hade funnits. Det är därför blyghet, hur kamouflerad den än är, är en överlevnadsstrategi. Adam Zagajewskis dikt Ansiktena är inte blyg. I alla fall inte till en början. Det finns ett jag i den, ett jag med lysten blick. En erövrarblick. Alla dessa ansikten. Hur ska de bli mina? Så här låter första strofen i dikten: Om kvällen på torget lyste ansiktena på människor jag inte kände. Jag tittade lystet på människoansiktena: de var alla olika, vart och ett sade någonting, förfäktade, skrattade, led. Så långt Adam Zagajewski. Att nudda vid någons ansikte med sin blick är en vardaglig handling som man gör utan att reflektera. Ändå är det sällan man verkligen ser på en annan människa, också sig själv, avsöker anletsdragen som om man trevade sig fram i ett okänt landskap. Om jag rör vid detta landskap med min öppna hand är det antingen en provokation, eller så är det en mycket intim handling, förbehållen älskande och blinda.  Det finns ett ansikte i dikten som vi inte ser. Jagets ansikte. Det som så begärligt betraktar alla dessa andra. Hur ser det ut? Det vet vi inte. Det enda vi vet är att det är ensamt. Därför att ensamheten är en förutsättning för betraktandet. För att se måste man ibland bli ingen. Också för att skriva om det man ser.  Stå där ensam på torget och låta världen filtreras genom en, vara genomsläpplig, inte försöka fånga de bilder som strömmar förbi, men ändå anamma dem, förvandla dem till språk, utan att deras egenart går förlorad. Ibland måste man också blunda för att höra vad som sägs. Alla dessa ansikten i dikten talar. En kakofoni av röster, alla olika. Vart och ett sade någonting, säger dikten. Gör de verkligen det?  Kanske är det den dubbeltydigheten i ordet säger, som svenska språket tillåter, som ger mig det intrycket.  Ett ansikte kan säga mig något också utan att tala.  Ett ansikte kan tala till mig fast det tiger. Ansikte. Jag lyfter upp det välbekanta, nästan triviala ordet ur dikten och smakar på det. Plockar isär dess olika delar. Lägger helt enkelt an siktet in mot det. I Elof Hellquists etymologiska ordbok hittar jag ordet mellan Ansgarius och Ansjovis. Ser att det stammar från lågtyskans ansichte och att det sinne som utgör grunden för det är synen. Påseende och åsyn är besläktade ord.  Ansiktet uppenbarar och avslöjar: känslor, identitet, släktskap. Kanske är det därför vi så ofta döljer det.  Bakom en ansiktsmask kan man råna banker eller leka att man är en annan. Starka sinnesrörelser, det gäller gråt såväl som skratt, medför gärna att man slår händerna för ansiktet.  Bara ljuden tränger ut mellan fingrarna och avslöjar vad som pågår där innanför. Ansikte mot ansikte är ett uttryck som i vår kultur har något rättframt och liksom hederligt över sig.  Men det finns också andra sätt att nalkas en människa. Själv har jag alltid varit lika fascinerad av nackar som av ansikten. Av att betrakta människor bakifrån.  En av mina egna dikter börjar Länge har vi begått misstaget att tro att ingången till en människa sitter på framsidan av ansiktet. Det är nacken som inte blivit öppnad på länge och vars gångjärn nästan rostat sönder som är den verkliga porten (slut på citat) . Blicken bakifrån har ett perspektiv som tillåter ett långsammare närmande.  Inte detta överrumplande nakna ansikte som så beredvilligt ställer sig öppet för omedelbar tolkning. Istället ges utrymme för gissningslekar och oförutsägbarheten får fritt spelrum när föreställningen om en människas fram och baksida inte går ihop. Det långa utsläppta hår som man trodde tillhörde en ung flickas bakhuvud visar sig ha ett ålderstiget rynkat ansikte och det tar en stund tills de båda bilderna flyter ihop till en och samma människa. Ett av ansiktets mest framträdande drag är tidlösheten. När liket av Tollundsmannen, det som så mirakulöst bevarats i den jylländska mossan, blev funnet i maj 1950, trodde man att det rörde sig om ett nyligen begånget mord. Ingenting i mannens välbevarade anletsdrag skvallrade om att det i själva verket handlade om en kropp som dödats genom hängning omkring 300 år före Kristus. Också med slutna ögon och med varje erfaren och knivskarp rynka talar detta ansikte till oss idag, som om det  tillhörde någon av dem som med Tranströmers ord har spända anletsdrag / som om de låg i hård träning för evigheten. Häromåret i Paris köade jag länge i duggregnet för att komma in och se på en utställning med Tizians porträtt. Jag minns att det var mycket mörkt där inne i salarna, och kallt från den utomhusliga fukten som lagt sig över mitt hår och mina axlar.  När mina ögon vande sig vid mörkret var det som om porträtten börjar lysa av sig själva: huden, ögonen, det blanka håret, sammetskläderna, allt det där som skapats av hårfina penseldrag kom mig till mötes med en ljusstyrka som bländade mig. Hur kunde ett målat ansikte från 1500-talet förefalla så mycket mer levande än de verkligt levande ansikten hos besökarna som omgav mig i dessa salar? En annan gång i den lilla bokhandeln The Corner Bookshop,  högt upp på Madison Avenue i New York, hittade jag en bok jag inte kunde låta bli att bläddra i: Fair face av den nederländske fotografen Koos Breukel.  Omslaget, en bild tagen år 2004, visade en ung pojke, Maarten med hög panna,  smala ögon, fylliga läppar, luggen klippt alldeles intill hårfästet. Nästa dag besökte jag en utställning med renässansmålningar.  Stannade framför en florentinsk konstnär Agnolo di Cosimo,  som vid 1500-talets mitt målade ett porträtt av en ung man, klädd i svart väst med trådklädda knappar. Intill målningen stod det att hans namn var Ludovico Capponi.  Jag visste inte vad jag skulle tro. Han var till förblandning lik Maarten, den unge man jag nyss hade sett på det nutida fotografiet. Samma höga panna, samma amorbåge, samma veka haka och en smula undflyende blick.  Kan ett ansikte gå igen, upprepa sig genom seklen, överbrygga tid och rum genom sin nästan retfulla spegling? Tillbaka till Adam Zagajewskis dikt: Jag tänkte att en stad byggs inte av hus, inte av torg, boulevarder, parker, breda gator, utan av ansikten flammande som lyktor, som brännare i händerna på svetsare, vilka på natten i moln av gnistor reparerar järn. I diktens andra strof har ansiktena tagit över. Också så fasta, orubbliga och bestående värden som hus, torg, boulevarder och gator har förvandlats, lösts upp i sina beståndsdelar och består nu av dessa ansikten. En stad, byggd av mänsklig materia där speglingarna skapar oräkneliga facetter. De ansikten som lyste i första strofen har nu börjat flamma. Som om språkets vindil gett dem syre. En flammande låga kan lätt slockna. Eller så kan den sätta eld på allting. I diktens två sista rader går det plötsligt mycket fort. Dikten antar den förtärande hastighet som är eldens. Ansiktets flamma, ännu instängd och kontrollerad bakom lyktans glas, förvandlas till ett verktyg, eller ett vapen om man så vill: en brännare, i händerna på en svetsare och jag minns plötsligt hur jag som barn alltid stod som fastfrusen på gatan när jag gick förbi en byggarbetsplats och såg en svetsare i arbete. Lika vettskrämd som fascinerad stod jag där.  Stirrade på mannen med det sotiga visiret nedfällt framför ansiktet och armarna förlängda till en eldstråle. Den som i mötet med materien förvandlades till en gnistrande stjärnhimmel som föll ner framför mina fötter och slocknade. All denna eldkraft som krävdes för att löda samman eller skära isär. Vilka är då dessa diktens svetsare som i moln av gnistor reparerar järn? De som har makten att omvandla ansikten till eld. Det säger inte dikten. Men kanske säger den något om den barnsliga hänförelsen inför ett gnistregn och om kraften hos ett ansikte, som också sönderbränt och splittrat, kan brukas för att reparera järn. Marie Lundquist, poet och översättare

Det omtalade lågmälda arkeologidramat "The dig" sätter fingret på britternas dubbla identitet. Författaren Ulrika Kärnborg gräver vidare i frågan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Arkeologerna med sina hackor och spadar liknar myror, utspridda som de är i det soldränkta, vidsträckta landskapet. Högt ovanför dem jagar stridsflygplanen, men de gräver oberört vidare, besatta av uppgiften att avtäcka det förflutna. Netflixfilmen The dig med Ralph Fiennes och Carey Mulligan huvudrollerna, utspelar sig vid en arkeologisk fyndplats alldeles innan utbrottet av andra världskriget. Orten heter Sutton Hoo och ligger nära Ipswich på Suffolks kust, nordost om London. Det är en lågmäld, nästan utstuderat odramatisk film. Den lilla spänning som finns byggs upp genom att Ralph Fiennes rollfigur, den fåordige amatörarkeologen Basil Brown, fantiserar om vikingar samtidigt som Royal Air Forces bombplan visslar förbi mot solnedgången. Den är i sin tur blodröd, som en påminnelse om lågorna från den brand som snart ska rasa i världen. Det förestående kriget gör sig ständigt påmint, men de lokalbor och de utsända från British Museum som med liv och lust går upp i utgrävningen, försöker med all kraft förtränga det. Det är en mänsklig, gripande och ofta tragisk historia om en nation, ett imperium, som famlar efter sina rötter, samtidigt som den står inför hot om utplåning. I all sin lokala anspråkslöshet påminner The dig också om biograffilmens dubbla historia som statlig och regional kulturpolitisk angelägenhet. På 1990-talet blev det en trend att olika regioner runt om i Europa oberoende av och utan kännedom om varandra tog initiativ till att starta filmproduktionscentrum utan nationalstaternas välsignelse. Filmpolitiken i hela Europa bytte fokus. Filmindustrin kom att ses som en viktig ekonomisk näringsgren med stora potentiella möjligheter att skapa tillväxt och ökad sysselsättning. Särskilt i Storbritannien började argument framföras för att stödja framväxten av kulturföretag i städer och regioner som på grund av den traditionella industrins avveckling, hade drabbats av ekonomisk kris. Fram tills dess att förövningarna till brexit kom igång på allvar, knöt regissörer till internationellt inriktade storfilmer ofta an till Storbritanniens roll på den världspolitiska arenan, inte minst som grym kolonialmakt. Men efter den kulturpolitiska förskjutningen började lokala och regionala berättelser hamna mer i fokus. I sin bok Cinema and Brexit: The politics of popular English film skiljer filmforskaren Neil Archer mellan en brittisk och en engelsk identitet, där det förstnämnda begreppet syftar på det globala och universella, och det sistnämnda på det lokala och specifika; allt det som i takt med att de brittiska öarna mentalt och kulturellt hållit på att frigöra sig från EU och Europa blivit allt viktigare. Filmer av den karaktären utmärker sig för att de ofta har tillkommit med specifika, smala marknader både hemma och utomlands i tanke. De filmer som mer traditionellt talar till den brittiska identiteten, utgår i stället från de globalt spridda, mer stereotypa föreställningar som sprids genom populärkulturella verk som Harry Potter-serien eller filmatiseringar av händelser från de båda världskrigen, där Christopher Nolans episka drama Dunkirk tillhör paradnumren. Ibland kan båda dessa hållningar, som verkar svårförenliga, samsas i en och samma film. Framgången för Bondfilmen Skyfall från 2012, som lyckades slå både internationellt och på hemmaplan, kan förklaras av att den anknöt till hotet från en terrorism med globala förtecken, samtidigt som den hakade i det då fortfarande pågående lokala sorgearbetet efter de bombdåd som skakade London 2005. The dig kan vid första anblicken te sig som en rakt igenom engelsk film. Först när man tar till sig den föga publikfriande arkeologiska diskussionen som förs, öppnar den sig för vidare tolkning. För vad arkeologerna vid Sutton Hoo slutligen finner, är ett tjugofyra meter långt klinkbyggt fartyg, som till formen påminner om en båt från skandinavisk vikingatid. Intill båten ligger många fantasieggande föremål: en vapensamling hjälm, svärd, flera spjut och filar och annan personlig utrustning som bälten av guld, smycken och olika kärl för mat och dryck. En tanke dyker upp: Är det en vikingahövding som fått sin sista vila här? Mysteriet tätnar under den märkliga rättegång som följer på fyndet. Enligt en i England på 1930-talet gällande lag, hade kronan viss rätt till inlösen av forntida skatter. Men domstolen gick en annan väg. Eftersom skatten hade begravts i full offentlighet med avsikten att den aldrig ska hämtas upp igen, borde den tillfalla markägaren, resonerade man. Alltså fick Edith Pretty, som också tog initiativet till utgrävningen, full dispositionsrätt, som hon utnyttjade på ett storslaget vis. Några dagar senare donerarade hon hela fyndet till British Museum. Men ännu märkligare än själva domslutet i sig är den bevisföring som användes. För att beskriva fyndets karaktär användes nämligen citat ur det litterära fornengelska Beowulfkvädet, som utspelar sig i södra Skandinavien under folkvandringstiden. De överdådiga berättelserna i vad som nu anses vara det enda överlevande anglosaxiska hjälteeposet, handlar om hur danerna lade kung Scylds kropp tillsammans med värdefulla föremål i ett skepp, som sköts ut i havet, och om hur geaterna i den minneshög, som uppförts på platsen för Beowulfs bål, sänkte kostbara ting hämtade ur en drakes håla. När ett merovingermynt av guld hittas på fyndplatsen, går dessvärre alla förhoppningar om kopplingar till Skandinavien upp i rök. Merovingerna expanderade sitt rike redan på 500-talet och lade under sig ett område som i stort sett motsvaras av dagens Frankrike. Den person som vilar vid Sutton Hoo är därför troligtvis av anglosaxisk börd, även om gravskicket har stora likheter med fynd i likartade gravar från Vendel och Valsgärde i Uppsala. Vi påminns än en gång om hur många och avgörande kontakterna mellan England, Sverige och resten av Europa var under Vendeltiden. Det lokala blir det kontinentala. The dig är i flera bemärkelser en beredskapsfilm, men hemfaller aldrig till chauvinism. När den hade premiär i början av 2021 hade Storbritanniens befolkning levt ett knappt år med ryckiga lockdowns till följd av coronapandemin, samtidigt som de förberedde sig för en annan sorts isolering till följd av den mjukare brexit som Boris Johnsons till slut lyckades förhandla fram. The dig blev en påminnelse om hur nära de trots allt befinner sig Europas bultande hjärta. Och så blir också gravsättningen i Sutton Hoo en referenspunkt för både drömmar och förankring: en sagans gyllne skepp som bär påminnelse om det dubbla medborgarskap som varje britt tilldelats: på platsen och i den historiska europeiska gemenskapen. Ulrika Kärnborg, författare

Inspirerande och uttömmande nördsnack med en av bodybuildingsportens allra främsta. Barndomsminnen, hästsvansande återblickar och massor av roliga dietepisoder. 0:17:11 - Johnny in 1:45:06 - Johnny ut

Innan jag knappt förstår vad som händer står vi halvnakna mot en vägg och hans läppar tar sig från min hals, till min bröstkorg och slutligen till min midja.

Carl-Henning Wijkmarks (19342020) författarskap var mångförslaget. "Dressinen" från 1983 är en äventyrlig idéroman med tre apor i centrum. Helena Granström ser hur vår mänsklighet sätts under lupp. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det börjar som tre par ögon bara, tre par ögon som skymtar i dunklet inne i den täta grönskan. Den lätt uppgivne belgiske jesuitprästen Henri Moulin befinner sig på tjänstgöring vid ett järnvägsbygge djupt inne i den kongolesiska djungeln när han och hans kollega, baningenjör Jean Dittel, får syn på vad som tycks vara tre apor som närmar sig lägret. Deras ögon uppfångar och återkastar skenet från manskapets eldar, bakom dem griper de höga trädens rötter kring flodbanken, en mörkgrön best av växtlighet som slagit sina klor i jorden. Är de apor? Med jämna mellanrum lämnar Dittel lägret på sin dressin, en pumpbar järnvägsvagn som han genom sin ingenjörskonst upphöjt till en rälsens fregatt med kajuta och mast, för att överse arbetet med banans fortsatta sträckning. Och en dag kommer han tillbaka något senare än vanligt, med hela sin gestalt glödande av pojkaktig triumf: Intill honom står, helt upprätta och med en vaket granskande uppsyn, de tre aporna. Är de apor? När författaren Carl Henning Wijkmark i sin roman Dressinen från 1983 låter prästen Moulin ställas inför deras nästan-mänskliga ansikten, deras blickar som växlar mellan djurisk instängdhet och mer-än-djuriskt medvetande, är de frågor han ställer inte bara de som upptar hans huvudperson: Är dessa varelser, som varken liknar schimpanser eller gorillor, apor eller är de en sorts människor? Utgör de ett för vetenskapen okänt steg på hominidernas utvecklingstrappa, eller är de tvärtom våra ättlingar, en hybridform med vårt eget blod i ådrorna? Är de tysta för att de är att oförmögna att tala, eller har de en gång kunnat tala men bara glömt hur? Nej, den verkligt brännande fråga som stiger ur Wijkmarks skröna i vilken apor och präst i Dittels ombyggda dressin snart är i färd med att genomföra en vansinnesseglats över oceanen, allt medan första världskriget brakar loss omkring dem är en annan, nämligen: Under vilka omständigheter kan en människa, eller för den delen en apa, förmås att uppvisa någon grad av mänsklighet? Utgör det civilisatoriska projektet som under den tid då boken utspelar sig inte minst förkroppsligas av den belgiska kolonialmakten en förlösning av det i djupaste mening mänskliga, eller ett slutgiltigt dråpslag mot det? I Sigmund Freuds allegoriska genesisberättelse för den mänskliga kulturen, börjar civilisationen med ett mord: Freud föreställer sig i Darwins anda en urhord styrd av en dominant och svartsjuk fadersgestalt som underkuvar sina uppväxande söner för att behålla alla kvinnor för sig själv. Den freudianska mytens vändning består i att sönerna en dag sluter sig samman och dräper fadern, för att sedan äta hans kött. De förtryckta sönernas kollektiva hämnd är, menar Freud, den ursprungliga offerrit som ekar i den mänskliga kulturen: detta minnesvärda brottsliga dåd med vilket så mycket tog sin början, de sociala organisationsformerna, de moraliska restriktionerna och religionen. I begynnelsen var dådet, alltså, för att likt Freud citera Goethes Faust. Och så även hos Wijkmark: De tre aporna av sina mänskliga ledsagare kallade Mathilde, Jakob och Paul påbörjar sin rälsburna resa mot civilisation genom att ta livet av dressinkonstruktören Dittel. Dråpet är med andra ord inte ett uttryck för deras djuriska natur, utan för motsatsen: det var, resonerar Moulin, ingalunda framsprunget ur killerinstinkter och djuriskt raseri. Det var ett behärskat dåd. Långt senare ska en liknande iakttagelse tas till intäkt för samma sak, när den av Mathilde framfödde lille Bertrand, den mest människolika av gruppens medlemmar, visar sig med stor precision ha skurit köttstycken ur en döende, men ännu levande griskropp, kallt och ondskefullt: Det var hans första riktigt mänskliga handling, och den var bestialisk. Moulin ger sig i kast med uppdraget att studera aporna, men mer än så: Han vill frambringa deras mänsklighet, den mänsklighet som han då och då tycker sig ske skymta som genom en spricka i masken av djuriskhet. Det blir en strävan präglad av växelspelet mellan grusade och hela tiden återvunna förhoppningar, men också av den tolkningens ambivalens som i någon grad kännetecknar varje möte med ett annat subjekt: Vad pågår i dem, egentligen? När de fängslas av dressinens mekanik, är det ett tecken på mänsklig innovationslusta? Eller är det ett tecken på motsatsen, en tom ritual bara, en djuriskt upprepningstvång? Kanske är det en närmast existentiell praktik; genom hävarmens regelbundna upp-ned-upp-ned sätter de sig i förbindelse med en för dem dittills okänd dimension: tiden. Den outsagda frågan i alla dessa motstridiga tolkningsförslag är förstås: Hur ska vår egen tekniska upptagenhet och med den vår egen kultiverade version av mänsklighet beskrivas? Om människan är ett slagfält mellan natur och kultur, hur säkra kan vi vara på att vi känner de stridandes verkliga identitet? I sin isolering med aporna upplever Moulin ett hot om att falla ut ur civilisationen; ett starkt sug. Men samtidigt finns den lika hotfulla risken, både för aporna och honom själv, för ett fall in i det framskridna industrisamhällets vegetativa liknöjdhet. Apornas blick den blick som inte är vår egen, men som icke desto mindre härrör från ett annat medvetande tvingar oss på ett obehagligt vis att bli varse oss själva. De där ögonen som betraktar oss ur dunklet, vad är det de ser? Wijkmarks apor uppvisar, liksom många av verklighetens djur, tydliga tecken på empati, planeringsförmåga och abstrakt tänkande. Och vad mer är: De uppvisar förmågan att luras och dupera. Så snart de blir betraktade överger de sin naturliga, upprätta gång och börjar lunka fram på alla fyra, som apor. Samtidigt som vi gör oss en föreställning om dem, gör de sig en föreställning om vilken föreställning vi gör oss om dem: De spelar, hinner ingenjören Dittel konstatera före sin död, teater. Något som för övrigt också det tycks gälla en hel del av de verkliga icke-mänskliga varelser vi har omkring oss ytterligare en likhet mellan oss och dem. Vad gäller språket, den förmåga till symbolisk kommunikation som länge tagits för den främsta skiljelinjen mellan oss och vår omvärld, är det en bastion på väg att falla: Forskning har visat att de färgsignaler med vars hjälp vissa bläckfiskar meddelar sig med varandra har en utvecklad grammatik, och såväl schimpanser som kråkor använder sig av ljud och åtbörder som alla har en mycket specifik betydelse. Men språket det vi själva uppfattar som språk förblir hos Wijkmark, och i samhället i stort, emblematiskt för människans särart. Där vanliga apors tjatter och rop i viss mening negerar deras mänsklighet, tycks stumheten hos de märkliga halvaporna i Dressinen utgöra ett löfte om den. Aporna blir barn i bemärkelsen av latinets infans: den som ännu inte talar. Men när detta tal ändå uteblir vänder vi oss, likt Moulin, bort: Naturen förblir på sin sida av skranket, och vi på vår. Vilket väl i sig är ett tecken så gott som något på att det vi kallar mänsklig civilisation verkligen förutsätter ett mord: om inte på en fantiserad urfader, så i alla fall på vår naturliga omgivning, våra icke-mänskliga släktingar och, i överförd bemärkelse, även på centrala delar av oss själva inte minst de som skulle kunna vara förmögna att uppfatta en grund för mänsklig empati också i en apas icke-mänsklighet. Helena Granström, författare

There is a need for the judiciary to play a pro-active role to end past laws which continue to instil patriarchal attitudes in gender based violent crimes. That's according to Acting Deputy Chief Justice Sisi Khampepe. She was addressing a Women's Parliament on the role of the judiciary in fighting the prevalence of GBV crimes. Justice Khampepe says despite the constitutional protection of women against domestic violence including sexual offences, the dignity of women during court proceedings is being violated. Udo Carelse speaks to Rosie Motene, Pan African queer and feminist and Co-executive director of Sonke Gender Justice Reverend Bafana Khumalo...

Vänskap är ett begrepp som har sysselsatt tänkare i åtminstone 2400 år. Mikael Timm ansluter sig till grubblarna och tar hjälp av Martin Scorsese. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ordet vän behöver ingen förklaring, men det behöver ordet vänskap. Grunden för systematiskt tänkande om begreppet ger Aristoteles som definierar tre olika sorter: sådan vänskap man har nytta av, sådan man har nöje av och så en tredje sorts perfekt vänskap när vännerna delar allt utan egennyttiga intressen. De flesta skulle kanske invända att de tre kan flyta ihop, men låt oss ta det i Aristoteles ordning. Sociologen Pierre Bourdieu slog igenom drygt 2000 år efter Aristoteles med sina studier av vänskap som baseras på utbyte av tjänster, alltså Aristoteles första art av vänskap. Verkligen inget nytt men det som väckte uppmärksamhet var att Bourdieu hävdade att systemet också gällde inom det kulturella fältet. Vänskap, som vi uppfattar som något mycket individuellt, skulle alltså följa samma mönster överallt. Att det är bra med vänner som kan hjälpa en är självklart men Aristoteles framhåller att det inte gäller att ha för många vänner för vem hinner med att utföra alla dessa gentjänster? Man bör alltså skaffa sig just så många vänner som man har behov av. Denna första sorts vänskap kräver beräkningar. Den andra sortens vänskap, den som man har nöje av, låter trevligare. Men Aristoteles ser förstås problem. Dels är det svårt att dela känslor och tid med en massa människor, dels bör ju ens vänner också vara vänner sinsemellan. Kan bli krångligt om man också tar hänsyn till den första sortens vänskap med tjänster och gentjänster. Och är det inte något skumt med den som har en massa vänner? Har hen en enda sann vän, är inte vännerna egentligen beundrare, snyltare eller bara festande affärsbekanta? Skummisarna i Martin Scorseses film The Irishman funderar inte på detta. Sheeran, (spelad av Robert de Niro) en lite grovhuggen chaufför som är torped och hans mentor Russell Buffalino (spelad av Joe Pesci) mördar sig igenom decennierna och blir allt bättre vänner. Deras vänskap är visserligen från början nyttoinriktad, alltså kategori ett hos Aristoteles. Men den övergår till nästa nivå de har roligt tillsammans i pauserna mellan morden. Och mot slutet är de verkligen vänner utan utbyte av tjänster. De befinner sig i den oegennyttiga och framtidslösa - vänskapens sista stadium som för dem också är livets sista stadium. "The Irishmans" storhet är inte intrigen, skildringen av brottlighetens koppling till politiken utan vänskapen som just därför att den omges av grymhet är gripande och öm. Ja, Aristoteles tredje kategori av vänskap ligger inte så långt från kärleken. Så vad skiljer dem åt: Det har sagts att berättelser om kärlek visar hur man kan knyta an till en specifik individ, medan berättelser om vänskap visar hur man kan knyta an till livet självt. Jag vet inte om vi får de vänner vi förtjänar eller får vi kanske de vänner vi inte förtjänar. HmmEller så får vi inga alls. Enligt en undersökning 2014  är en och en halv miljon svenskar socialt ensamma, vilket innebär att de inte har någon vän  som de kan lita på för att få hjälp och uppmuntran.  Brist på vänskap kan sålunda ses som ett samhälleligt problem. När Jacques Derrida på 80-talet gav en serie föreläsningar om vänskap var det helt i tidens anda. Han var den store dekonstruktören som öppnade välbekanta begrepp som man öppnar konservburkar och tömde ut innehållet på laboratoriebänken. Föreläsningarna blev en bok som Derrida inleder med Aristoteles ord Åh vänner, ingen vän. Eller talspråkligt: Oh, mina vänner, det finns ingen vän Vad menar Aristoteles finns det ingen verklig vänskap? Eller fanns det inga vänner bland lyssnarna? Derrida utgick från en felöversättning. Aristoteles menade nog helt enkelt att den som har många vänner inte har någon. Men felöversättningen var en bra utgångspunkt för Derrida som var ute efter något annat än att förstå vänskapens psykologi. Han såg vänskap som ett politiskt fenomen och försökte via vänskapen förstå individens plats i kollektivet. Men Derrida var ofta lika mystisk som klarläggande. Texten glimrar vackrast när han belyser hemligheternas betydelse för vänskap något som varje barn som varit medlem i ett hemligt sällskap känner till och som protagonisterna i The Irishman erfar. De som delar en hemlighet delar sina själar. Derrida påpekar att man ser sig själv i sin vän. Möjligen är det förutsättningen för både hemligheter och vänskap. Men finns där redan från början en önskan om att överleva den andre? Ser vi vännens död i samma ögonblick vi delar något med vännen? Liksom ett barn kan föreställa sig hur de orättvisa föräldrarna gråter vid barnets grav föreställer sig Derrida vännernas mumlande vid graven. Men det räcker inte att sörja den döde vännen. Derrida menar att man måste kunna se framtiden i vänskapen, alltså en framtid utan vännen. Hans bok är skriven i klyftan låt mig säga avgrunden mellan samhälle och individ. Då blir den självklara frågan: Kan vänskap vara en modell för hur politiken bör fungera? I så fall bör vi betänka att Aristoteles menade att för att vänskap ska existera måste vännerna vara jämställda. Vänskap mellan människor med alltför olika tillgångar fungerar inte. Den italienske sociologen Francesco Alberoni publicerade i början av 80-talet en bok om Vänskap. Man skulle kunna tro att han som sociolog skulle närma sig ämnet realpolitiskt men begreppet vänskap låter sig inte trivialiseras. Det är med vänskap som med renhet: det behövs bara en liten dos förorening för att en substans inte längre ska vara ren menar Alberoni som också säger att det inte går att rädda en förlorad vänskap. När tilltron är förlorad är den förlorad för alltid. Han menar i likhet med Aristoteles att vanskap bygger pa jamlikhet. Men Alberoni går längre än Aristoteles och beskriver vänskapen som en ideal form av kärlek eftersom parterna är jämställda vilket de inte är i en kärleksrelation. Undrar just om de italiensktalande gangstrarna i The Irishman hörde talas om Alberoni. Förmodligen inte, de läste nog mest om mord i tidningen. Men de kunde ha instämt i den italienske sociologens synpunkt. Vännerna är viktigare än makarna i filmen. När deras familjer är borta når deras vänskap perfekt balans. När Frank och Russell är gamla, utslagna och maktlösa behöver de inte balansera känslor mot nytta. En som skulle förstått svårigheterna i denna balansakt är Cicero, antikens bäste talare. Cicero såg vänskap inte som psykologi, inte som utbyte av tjänster utan som en form av godhet, nästan en ideologi: goda senatorer skulle tillsammans sträva efter goda mål. Dygden skulle sprida sig och man skulle kunna lita på varandra. Vänskap var alltså för Cicero ett idealtillstånd. Och sann vänskap skulle utmärkas av uppriktighet  Ja, vi kan se var svårigheterna börjar. Inte långt efter att Cicero hade avslutat boken om vänskap blir han mördad. De blir också de flesta i The Irishmans cirkel av vänner. Filmen slutar och börjar på ett ålderdomshem där torpeden minns sitt liv. I Montaignes berömda essä om vänskapen till Etienne de la Boétie minns essäisten sin vän i ett förklarat ljus. Det gör inte Frank Sheeran. Han minns det förflutna med obarmhärtig klarhet. Ingen försoning är möjlig, det goda fanns bara i gemenskapen med Russel Buffalino trots att det var denne som gjorde Frank Sheeran till mördare. Jimmy Hoffa, deras gemensamma vän, en officiell makthavare, var i grunden solospelare och måste därför mördas av vännerna. Som Cicero. De två maktpelarna förstod inte den grundläggande regeln: Utan vänskap inget liv. Mikael Timm, kulturjournalist och författare

Anna Lindberg föll nästan samtidigt för sina två kärlekar. Först den unge mannen som nu är hennes man och far till barnen. Kärleken fick henne att följa med den unge mannen till en journalistutbildning. Där blev hon störtkär i Internet. "Jag är lika kär i båda två fortfarande", säger Anna Lindberg som redan 1998 fick arbete som webbredaktör på NT i Norrköping. Intill alldeles nyss var hon chef och ansvarig utgivare på Östmedia; ett bolag där också Folkbladet ingår.  Nu är hon på väg mot något annat. Oklart vad. "Framförallt är jag just nu inne på en inre resa", säger hon i samtalet i Widar möter. Det talas vidare om förtroendet för media, om saklighet, om hur media hanterar sådant som invandring och Corona och om medierna tar sig på lite för pompöst allvar ibland?

In this special episode, Robert Holm and Christopher Stålhammar from Feed Me To The Waves join the boys to talk about music and the premiere of their 40-minute live session! In this video, they perform the live set they prepared for the now-canceled dunk!festival, and display the sonic ambiance their music brings inside an art museum located in their hometown of Sweden, the Västerås Art Museum.Join us as we discuss the preparation and challenges they encountered and eventually overcame in producing this live session. Then stick around as Robert and Christopher join us in a good ol’ music discussion! We talk Swedish artists Dungen and September Malevolence. We also get into music by Beach House, Of the Vine, This Will Destroy You, Belong, and The Echelon Effect. We top off this special episode with the title track off of Feed Me To Waves’ album, “Intill.”Watch the Feed Me To The Waves live set.Feed Me To The Waves on InstagramFeed Me To The Waves on BandcampEpisode Playlist:Broken Social Scene - Looks Just Like The SunDungen - Sätt Att SeBeach House - IreneOf the Vine - Left AloneThis Will Destroy You - ArenaBelong - Never Came CloseSeptember Malevolence - Details of Detours甜梅號 - 月娘總是照著我們 | Sugar Plum Ferry - Luna Keeps An Eye On Every SoulThe Echelon Effect - Goodbye My FriendFeed Me To The Waves - Intill

Intill alldeles nyss var Linköping en framgångsrik regionalflygplats där holländska KLM sedan många år drev en lönsam linje till och från Amsterdam. Nu står planen på marken. Men SAAB startar och landar från och till med sina JAS Gripen maskiner. – Även om jag får hålla mig i skrivbordet när de startar så är det så härligt att se flygplan lyfta och landa, säger Camilla Lejon i podden. Coronan har lagt en våt filt över världens flygbolag och flygplatser. Själva sinnebilden för rörlighet och snabbhet står stilla. – Vi siktar framåt och kommer att vara på tå den dagen det blir tillåtet att flyga ut och in ur länderna igen, säger Camilla  Lejon. Hon utstrålar kraft och distans. Och humor. Hänger det bara på henne så vinner Linköping lätt över Coronan.

Andakt (del 3) med Bo-Göran Leckström (pastor i Huskvarna pingst)

Christopher and Lance interview Feed Me To The Waves from Västerås, Sweden! The discussion starts with brief introductions and a history of the band - how they started, and a thrilling story full of twists and turns of how they got to their current lineup and recording their most recent album, Intill. They talk about how and why they decided to record Intill themselves, and how natural it was creating the new record. The band touches on the meaning behind Intill, their writing process, and constructive jamming. They discuss what it’s like working with and becoming part of the Dunk! Records family and the announcement of playing Dunk! Festival for the first time in 2020! This jam-packed episode ends with the featured song “Within Reach.”You can visit https://feedmetothewaves.bandcamp.com/ for music and merch, as well as https://dunkrecords.com/products/feed-me-to-the-waves-intill-2xlp for a limited vinyl of Intill!Episode Playlist:Antarctic - Friendly Insectspg.lost - CrystallineMogwai - CodyTortoise - SenecaRadiohead - Everything In Its Right PlaceBig Thief - NotSebastian Plano - Éxta Billie Eilish - bury a friendKanye West - Follow GodThis Will Destroy You - ClubsFeed Me To The Waves - Within Reach

Anders Wasserman har under lång tid studerat Maurizio Sarris olika lag, och framför allt har Wasserman gjort en djupdykning i Sarris sätt att coacha Napoli mellan 2015–2018. Så vad har han hittat? Bland annat att spelarna behöver positionera sig diagonalt gentemot bollhållaren för att undvika att krocka och att anfallarna då och då tar löpningar bakåt i planen för att förvirra backlinjen. Vi kommer in på Sarris influenser på svensk fotboll och varför Messi misslyckas i landslaget. Nu har vi dragit igång Taktikpoddens VLogg där John Wall visuellt förklarar olika taktiska moment. Här kan ni kolla på den: https://www.youtube.com/channel/UCO2eLQsqjlk68_u6Yc_x2hQ Taktikpodden leds av Josef Carstensen och Hasse Carstensen i samarbete med John Wall. Josef och Hasse gjorde under två år, mellan april 2017 och april 2019, Geflepodden. John Wall driver fotbollsajten.se och gameinsightsoccer.com tillsammans med Lars Lagerbäck och Hasse Backe.? Hålltider:? 00:00 Hasse hälsar välkommen? 01:50 Anders Wasserman berättar om sina studier av Maurizio Sarris Napoli mellan 2015–2018 22:35 Josef och Hasse pratar om Anders Wassermans analyser och funderar vad man lärt sig? Vi gratulerar Mattias Hansson som vann en prenumeration på gameinsightsoocer!  ?Mejla oss gärna på? taktikpodden@gmail.com? Följ oss på Twitter på @taktikpodden

Anders Wasserman har under lång tid studerat Maurizio Sarris olika lag, och framför allt har Wasserman gjort en djupdykning i Sarris sätt att coacha Napoli mellan 2015–2018. Så vad har han hittat? Bland annat att spelarna behöver positionera sig diagonalt gentemot bollhållaren för att undvika att krocka och att anfallarna då och då tar löpningar bakåt i planen för att förvirra backlinjen. Vi kommer in på Sarris influenser på svensk fotboll och varför Messi misslyckas i landslaget. Nu har vi dragit igång Taktikpoddens VLogg där John Wall visuellt förklarar olika taktiska moment. Här kan ni kolla på den: https://www.youtube.com/channel/UCO2eLQsqjlk68_u6Yc_x2hQ Taktikpodden leds av Josef Carstensen och Hasse Carstensen i samarbete med John Wall. Josef och Hasse gjorde under två år, mellan april 2017 och april 2019, Geflepodden. John Wall driver fotbollsajten.se och gameinsightsoccer.com tillsammans med Lars Lagerbäck och Hasse Backe.? Hålltider:? 00:00 Hasse hälsar välkommen? 01:50 Anders Wasserman berättar om sina studier av Maurizio Sarris Napoli mellan 2015–2018 22:35 Josef och Hasse pratar om Anders Wassermans analyser och funderar vad man lärt sig? Vi gratulerar Mattias Hansson som vann en prenumeration på gameinsightsoocer!  ?Mejla oss gärna på? taktikpodden@gmail.com? Följ oss på Twitter på @taktikpodden

Intill helt nyligen var vår hemplanet jorden den enda planeten i universum där vi med säkerhet vet att det finns vatten i flytande form. Men häromdagen bekräftades upptäckten av en exoplanet i ett fjärran solsystem, som har vattenånga i sin atmosfär. Och som vi vet: där det finns vatten kan det också finnas liv. Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: marcus.rosenlund@yle.fi

Snabbköpet fyller 103 år. Stormarknaderna backar och lokalbutiken går framåt. Så uppfanns kundvagnen! Om matbutikernas historia och om framtiden. "Upplevelserna måste förstärkas", säger ICAs spanare. Vi berättar om matbutikernas utveckling. Om det första snabbköpet i USA för 103 år sen, där kunderna själva plockade varorna från hyllorna. Om den första stormarknaden med stora parkeringar för 89 år sen. Om den första kundvagnen för 83 år sen. Som kunderna inte alls var intresserade av... Och vi berättar om utvecklingen i Sverige. Första snabbköpet 1941 i Stockholm, och första stormarknaden 1962 utanför Malmö. Förr kom nyheterna från USA. Nu händer det framför allt mycket i Asien, t ex i Kina och städer som Shanghai. - Butikerna går mot att bli mer en mötesplats, mer en upplevelseplats med inspiration, säger Ann-Katrin Tottie, framtidsanalytiker på ICA. - Om bulkköpen hamnar i e-handeln, behöver vi nya anledningar att gå till butiken. I butiken möter du expertis och får hjälp med att lösa middagen, men du kanske också passar på och gör en tatuering eller lagar din cykel. Eller så sätter du dig ner och hänger lite. Eller träffar en lokal bonde. Vi besöker en stormarknad, en av de största och mest lönsamma i landet. En stor fyrkantig köplada som byggts på gammal åkerjord. Intill ligger faktiskt en fallfärdig bondgård. Här har precis öppnats en fiskrestaurang. Är det ett ställe att hänga på? - Svensken lagar mindre mat, äter mer ute, säger Ann-Katrin Tottie. Och när man lagar mat så blir det mer och mer amerikansk matlagning, där det mesta redan är gjort och man i princip steker eller värmer och blandar ihop.

Bostadsområdet Ålidhem i Umeå är inbäddat i snö när Handgjorts reporter Peter Gropman besöker området. Intill stela bostadshus tornar gymmet upp sig. Inget konstigt med ett utegym, men det är slöjdat och handgjort. Och dessutom byggt och utvecklat med boende i området. I avsnittet hör vi projektledare Felix Wink berätta om den tvärkulturella tanken bakom projektet, slöjdkonstnären Jögge Sundqvist om byggprocessen och Jenny Forslund från projektet Ålidhem äger. I studion följer vi upp reportaget från Umeå med att prata med slöjdjournalisten Frida Arnqvist Engström. Hon har skrivit boken Gerillaslöjd och samtalet kommer in på slöjd i det offentliga rummet, vad gör det med oss människor? Det slöjdade utegymmet är ett av dem projekt som Nämnden för hemslöjdsfrågor gett bidrag till. Läs mer här.   Läs mer om byggprocessen på Jögge Sundqvist blogg  Podden Handgjort produceras av Peter Gropman på Iris media, på uppdrag av Nämnden för hemslöjdsfrågor. Maila redaktionen på handgjort@irismedia.se  Nästa avsnitt av Handgjort kommer måndag 11 mars kl 09:00

- Vi föstes framåt som djur. Vi gick en hel natt i riktning mot Zombor. Vi kom förbi byn Gakovo och stannade i Kruschiwel en liten by med en huvudgata. Intill kyrkan låg partisanernas högkvarter. När vi kom till lägret fick vi ställa upp oss och tömma våra fickor på pengar och smycken i stora korgar. En kvinna försökte gömma sina smycken, men upptäcktes av vakterna. Hon sköts och fick ligga bredvid korgarna med ett hål i pannan. - Jag kommer från en tysktalande familj. Vi bodde i Apatin i Jugoslavien. Först ockuperades vi av tyskarna och ungrarna. 1944 kom ryssarna och Titos partisaner. Alla tysktalande betraktades som kollaboratörer och vi deporterade till ett läger i Kruschiwel. Förhållandena var förfärliga. Min lillasyster Anna svalt ihjäl där, säger Toni Gass. Foto: Cato Lein

"Intill vårt hus fanns en stor synagoga. Där eldade nazisterna upp unga, gamla, hela familjer, bara för att de var judar, bland annat min skolkompis Rena. Jag kunde höra deras skrik." Ruth Weiner, född 1927. Inspelat 21 september 2017. Foto: Cato Lein

Vi möter även en fiktiv kvinna, Jezebel, som en av Suzanne Brøggers sånger handlar om. Möjligtvis är det denna mytomspunna kvinna, Jezebel, som jazzmusiken är uppkallad efter. Den danska författaren och ikonen Suzanne Brøgger debuterade som blues- och jazzsångerska med egna texter på plattan Blå Biografi. Med CDn medföljer en 80-sidig essä skriven av Brøgger, som föddes i slutet av andra världskriget och är uppvuxen med jazzen. Hennes pappa spelade jazzpiano och lilla Suzanne, endast några år gammal, satt ofta i hans knä vid pianot. Bluesen och jazzen har blivit hennes livsnerv och livsledsagare. Varje dag spelar hon jazzpiano. - Men fruktansvärt dåligt, säger hon själv. Hon påverkades starkt av bluesens äkthet och de svarta slavarnas musik, vilken tycktes kunna omvandla olycka till glädje och förtryck till livsbekräftelse. -Länge avskydde jag Billie Holiday, bekänner Suzanne Brøgger. Jag tyckte att Billie sjöng trista, sentimentala sånger om glädjen att förstöra sig själv och lida under mannens förräderi och svek. Billie Holiday gladdes åt att bli dåligt behandlad. Jag stod inte ut med det, säger Brøgger. -Men Billie Holiday är en suverän konstnär, speciellt tillsammans med Lester Young och Teddy Wilson. Jag märker en stor livskraft. En av Suzanne Brøgger sånger handlar om den mytomspunna kvinnan Jezebel. I Bibeln är Jezebel en ond drottning av norra Israel. I vår kultur ansågs svarta kvinnor länge vara Jezebels, alltså prostituerade, tillgängliga för alla män. En fantasi, helt motsatt bilden av den vita, trogna kvinnan. I 30-talets USA tvångssteriliserades svarta kvinnor då de ansågs styrda av sina drifter. -En hypotes är att ordet Jazz är en förkortning av namnet Jezebel. Jez. Hordistriktet i New Orleans, The Red Light District, hade namn efter Jezebel, berättar Brøgger som själv reste dit. Varför användes Jezebel för att benämna prosituerade, undrade hon? I Gamla Testamentet, innan judendomen och den patriarkala religionen uppstod, existerade det flera kvinnokulturer, fruktbarhetskulturer, vilka man med alla medel försökte bekämpa. Syftet var att installera den faderlige guden Jahve. -Men befolkningen återgick ständigt till att dyrka dessa gudinnor. En av de starkaste gudinnorna hette Jezebel, säger Suzanne Brøgger. I Gamla Testamentet kan man läsa om hur hon satt till bords med hundratals kvinnliga profeter och lärljungar, vilka alla dyrkade Jezebel. -Precis som Maria Magdalena utgjorde Jezebel ett hot mot den faderliga ordningen. Hur skulle man då hålla nere dessa kvinnor, frågar sig Suzanne Brøgger och ger själv svaret: Genom att kalla dem horor, luder, prostituerade. Genom att projicera den icke rumsrena sidan av sexualiteten, vilken samhället inte vill kännas vid, över på Jezebel. Och Jez blev till Jazz som spelades på horhusen i New Orleans. -Jazzscenen är ett ett maskulint broderskap en kult till Jezebels ära och man dyrkar henne genom att hålla henne nere. Jazzen är en manlig domän, som kvinnor har fått lov eller gett sig själva lov att tränga in i, anser Suzanne Brøgger. Vi hör sångerskan Suzanne Brøgger och några av de otal artister som sjungit in sånger om myten Jezebel.   Musiklista: Morning Tea Suzanne Brøgger/Jan Kaspersen Suzanne Brøgger Blå Biografi Exlibris EXLCD 30116 Jezebel Shanklin, W. - Charles Aznavour Edith Piaf 30th Anniversaire (Disc 1) EMI 827 0972 Weirdo Suzanne Brøgger/Jan Kaspersen Suzanne Brøgger Blå Biografi Exlibris EXLCD 30116 Vodoo Sugar Suzanne Brøgger/Jan Kaspersen Suzanne Brøgger Blå Biografi Exlibris EXLCD 30116 Su-Zen Shoes Suzanne Brøgger/Horace Parlan Suzanne Brøgger Blå Biografi Exlibris EXLCD 30116 Serenity Suzanne Brøgger/Jan Kaspersen Suzanne Brøgger. Christina von Bülow, Christina Dahl m fl. Blå Biografi Exlibris EXLCD 30116 Lowland Blues Suzanne Brøgger/Uffe Steen Suzanne Brøgger Blå Biografi Exlibris EXLCD 30116 Jezebel Suzanne Brøgger, Butch Lacy Suzanne Brøgger Blå Biografi Exlibris EXLCD 30116 Jezebel / Waltz Steiner, Max Hollywood Bowl Orchestra John Mauceri, Conductor The Great Waltz PHILIPS 438 685-2 Jezebel Willie Johnson The Golden Gate Quartet The Golden Gate Quartet Columbia Jazzworks COL 491245 2 Jezebel Wayne Shanklin Frankie Laine 16 Most Requested Songs CBS Records CK 45029 Jezebel Wayne Shanklin Gene Vincent And His Blue Caps Blue Jean Bop! Capitol Records 72435-2-2 Jezebel Boy Frank Zappa Frank Zappa Broadway The Hard Way Zappa Records CDZAPPA 14 The Magdalene Laundries Joni Mitchell 1943- born Roberta Joan Anderson Joni Mitchell Misses Reprise 9362-46358-2 Tip Drill Nelly Nelly Da Derrty Versions: The Reinvention [EXPLICIT LYRICS] Umvd Labels

Tack för att du lyssnar!

Möt en ung fotograf, en dansare, en klubbarrangör och en musiker som berättar om skapande, kulturlivet i Kigali och vikten av att berätta sin egen historia. Intill ett litet vitt hus som fungerar som konstcenter står en skara barn och dansar till takten av två stora trummor. Dom skrattar och busar, så som barn gör när dom dansar tillsammans. Vänder man bort blicken från barnen ser man Kigalis stadssiluett. Kigali är Rwandas huvudstad.  En stad som för drygt 20 år sedan var spelrum för inbördeskrig och ett massivt folkmord. Idag lever människorna tillsammans, utan att göra skillnad mellan de olika stammarna. Barnen dansar sida vid sida, oberörda av platsens blodiga historia. Hur ser kulturlivet ut i Kigali idag? Har landet hunnit repa sig tillräckligt för att kunna skapa plats åt konstnärliga uttryck? Möt en ung fotograf, en dansare, en klubbarrangör och en musiker som berättar om skapande, kulturlivet i Kigali och vikten av att berätta sin egen historia. Medverkande: Fotografen Jack Yakubu Nkinzingabo, dansaren Hirwa Chris Ashton, musikern Ibrahim Tamfum, rapparen Gael Faye, klubbarrangören Erik Soul, dj:n Andre och klubbesökaren Louise. Reporter: Amie Bramme Sey Producent: Fredrik Wadström  

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

David predikar utifrån brevet till Smyrna (Upp 2). "Var trogen intill döden så ska jag ge dej livets krona"