Podcasts about Ellen Key

Dans cet extrait, Marion Cuerq, spécialiste des droits de l'enfant, revient sur la transformation profonde du regard porté sur l'enfance en Suède, amorcée bien avant les années 1980.Elle retrace l'émergence d'une nouvelle vision de l'enfant dès le début du XXe siècle, incarnée par des figures clés comme Ellen Key, grande opposante aux punitions corporelles, puis renforcée après la Seconde Guerre mondiale avec une remise en question de l'obéissance aveugle et la valorisation de l'éducation positive. À travers l'exemple emblématique de Fifi Brindacier, héroïne suédoise créée par Astrid Lindgren, Marion montre comment la culture populaire a contribué à installer une image d'enfant puissant, autonome et bienveillant, participant à une dynamique d'égalité et de progrès social.Marion nous permet de comprendre, au prisme de l'expérience suédoise, comment un pays a réussi à faire évoluer durablement sa conception de l'enfance en croisant projets politiques, mouvements sociétaux et changement en profondeur des mentalités. Elle explique notamment l'importance des politiques publiques et de la volonté d'horizontaliser les relations, aussi bien entre enfants et adultes qu'au sein même de la société, tout en soulignant le contraste avec la situation française où ce lien entre avancées sociales et choix politiques reste à construire.L'épisode intégral est à retrouver sur toutes les plateformes d'écoutes de podcast le 07/05/2026.

P1 Kultur gästas av en ny Ellen Key-pjäs, läser Keys Barnets århundrade med samtidens blick, och undersöker barns tillgång till kultur i fängelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Författaren, folkbildaren och rösträttskämpen Ellen Key är kontroversiell – men kanske också evigt aktuell.100 år efter hennes bortgång sätter Catti Brandelius och Anneli Jordahl upp den nyskrivna föreställningen ”Ellen Key måste stoppas!” på Tensta Konsthall i Stockholm.Vem var Ellen Key? Varför är det viktigt att hennes minne lever vidare? Och varför är ett musikperformance ett särskilt bra format för att gestalta henne?EN SAMTIDA LÄSNING AV ELLEN KEYS ”BARNETS ÅRHUNDRADE”Influerad av sin tids utvecklingsidéer tänkte Ellen Key att mänskligheten kunde förädlas – om man börjar med barnen. 1900-talet ska bli barnets århundrade!Bland annat ger hon sig in i förra sekelskiftets politiska debatt om ungdomsbrottslighet, där en diskuterad lösning var att sänka straffbarhetsåldern till 14 år.Hur är det att ta sig an Keys reflektioner från år 1900 idag? P1 Kulturs kritiker Emma Engström har läst Ellen Keys mest kända verk, ”Barnets århundrade”.KULTUR FÖR 13-ÅRIGA INTAGNA PÅ KUMLA-ANSTALTENÄven idag präglas det politiska samtalet av ungdomsbrottslighet. Just nu förbereder sig anstalter, som Kumla, för att till sommaren kunna ta emot barn mellan 13 och 15 år.Hur ska anstaltens höga säkerhetskrav klaffa med allt en kommunal grundskola kan erbjuda? Hur kommer musiklektionerna se ut? Är Kriminalvården redo?Kulturnytts Tanja Ulriksson har varit på Kumla och pratat med rektor och lärare, och besökt de lokaler som kommer bli klassrum för grundskolans estetiska ämnen.ESSÄ: GERTRUDE STEIN SOM INREDNINGRedan på 1950-talet sades det att skrivandet låg femtio år efter måleriet. Det abstrakta och intresset för formen i sig samt för själva skapelseprocessen var sällsynt i litteraturen. Men en som försökte hålla jämna steg var den Parisboende amerikanskan Gertrude Stein.Hennes salong och liv med Alice B Toklas och tidens konstnärliga avantgarde är mytomspunnet. En ny banbrytande biografi berättar om vilken central roll hennes texter hade i detta liv. Mattias Hagberg har läst den.JOJJE WADENIUS VISSTE VAD SOM VAR VIKTIGT I LIVETDen 1 maj 2026 gick musikern Georg ”Jojje” Wadenius bort, bara några dagar innan sin 81-årsdag. Han jobbade med nästan varenda stor musiker under 60-, 70- och 80-talet.Jazzradions och P1 Kulturs Lisa Wall minns honom som en av världens bästa gitarrister, och en man som lärt henne att man är värd att älskas. Förra året intervjuade hon Jojje, och pratade med honom om döden. Nu gästar hon studion och pratar om hans arv.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Sara Ek

Filosofen som stred för kvinnans och barnens rättigheter, men som också retade upp både samtid och eftervärld och fortfarande både provocerar och engagerar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Redaktionen för det här avsnittet är:Cecilia Düringer – programledare och manusMårten Andersson – producent, manus och researchZardasht Rad – scenuppläsareViktor Bergdahl – ljuddesign och slutmixMedverkar gör också Anneli Jordahl, författare till romanen Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).Vill du veta mer om Ellen Key? Här är några av böckerna som ligger till grund för avsnittet:Ellen Key : en europeisk intellektuell av Ronny AmbjörnssonEllen Key 1849-1999, en minnesbok. Redaktör dr Birgit GerhardssonOm kärlek av Claudia LindénFrån upplevelse till tanke 1-4 av Catharina HällströmEllen Keys vänstra öga av Lena Johannesson

Omsorg och moderlighet värderas högt när vi tänker på barn, men hur är det med samhället? Eva-Lotta Hultén hittar radikal potential i skönlitteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under ett krig för länge sedan dödades alla män och när det bergiga området strax därpå skars av från omvärlden av ett jordskred lämnades kvinnorna att ensamma bygga upp nationen igen. Som genom ett mirakel uppstod en mutation hos en av dem, som gjorde att hon kunde föröka sig utan inblandning av någon man. Från henne härstammar nu landets hela befolkning, som uteslutande består av kvinnor förmögna till självbefruktning.Tre unga, amerikanska män får höra talas om det avskilda riket och lyckas ta sig dit med flygplan. Ett för utopigenren typiskt upplägg som ger författaren Charlotte Perkins Gilman chans att i skönlitterär dräkt presentera ett idealsamhälle: ett land där kultur och samhällsstruktur helt skiljer sig från det vi tar för givet.Boken ”Kvinnoland” skrevs 1915 och hör, som många av dåtidens utopiskildringar, hemma i den socialistiska traditionen med sin betoning på gemenskap, solidaritet och jämlikhet. Men den anknyter också till den mindre omfattande feministiska utopitraditionen, och det som gör den verkligt originell är hur den lyfter fram moderskapet som något heligt. Kvinnan ska inte frigöras genom att slippa ta hand om sina barn – och inte heller genom att slippa allt samhällsansvar – utan genom att omsorgen om barnen lyfts fram som samhällets högsta uppgift. Bokens berättarjag Van noterar skillnaden mot hur föräldrarollen gestaltar sig i dåtidens USA. I hans hemland bryr sig varje mor mest bara om sitt eget barn men i det rike han nu hamnat är alla invånare engagerade i alla barn och jobbar tillsammans för deras väl.Perkins Gilman tycks både anknyta till och polemisera mot Ellen Keys idéer om moderlighet. De var samtida med varandra och framhåller båda hur viktigt värnandet om barnet är, för dess egen skull och för att forma ett gott samhälle. Men Key var särartsfeminist. Rösträtt åt alla kvinnor, javisst, men bara barnfria kvinnor eller de vars barn vuxit upp skulle ställa sina speciella kvinnliga krafter till samhällets förfogande. Andra har kallat dessa ståndpunkter för ”samhällsmoderlighet”.Var finns samhällsmoderligheten idag, när unga kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och ”momfluencers” som lever på reklamintäkter för att blotta sig själva och sina familjer för alla som vill titta? Det går sannerligen att ha synpunkter på vad det gör med relationen mellan förälder och barn, och hur exponeringen påverkar de små. Men ta bort kameran ur ekvationen så har företeelsen likheter med det Ellen Key förespråkade för kvinnor som hade yngre barn: ett engagemang helt vigt åt familjelivet. I den tidskrift som Charlotte Perkins Gilman drev och själv skrev alla texter till, kommenterar hon Keys ”Barnets århundrade” i följande ordalag:Kvinnor förändras som människor: de är inte längre bara en sak – kvinnor, mödrar och ingenting annat […], de är också personer av vitt skilda slag, med intressen och förmågor som gör dem lämpade för att delta i samhället på många sätt.”Hennes egen samhällsmoderlighet var radikal. Hon visade fram kvinnor som fullt kapabla att ta ledarroller, driva och utveckla ett samhälle och klara såväl intellektuella uppgifter som hårt kroppsarbete, även som mödrar. Det var en moderlighet som lika gärna kan utövas av män: ett sätt att förhålla sig till vad som är verkligt viktigt.När jag själv var höggravid med mitt första barn fick jag från flera kvinnor höra att jag skulle komma att gå in i en bebisbubbla. Världen därutanför skulle bli mindre viktig. Jag protesterade: omvärlden hade blivit viktigare för mig när jag blev gravid och jag trodde inte att det skulle förändras av att barnet föddes.Både de andra kvinnorna och jag själv fick rätt. Jag blev mer påverkad av alla nyheter som kunde innebära fara för mitt eget och alla andras barn. Men jag fick lägre förmåga att delta i världen under ett antal år. Bubblan var inget jag valde utan en effekt av bristande tid och energi. Det var heller inte bara min egen ork jag fick kämpa med. Starka kommersiella krafter vill få oss att tro att ett gott föräldraskap i första hand är en prylsport som kräver stora inkomster. Det individualistiska idealet säger oss samtidigt att vår främsta plikt är att lägga mycket tid på att våra barn ska bli framgångsrika: ekonomiskt, musikaliskt, idrottsligt. Mina ambitioner fanns emellertid kvar. Jag ville påverka världen och jag ville att mina barn skulle se mig påverka världen – för att förstå att det går och att man bör.Medan barnen i de tre unga männens USA växer upp i relativt slutna familjer där man gör allt för att avskärma dem från en omvärld som ses som farlig, lärs barnen i Kvinnoland redan från början att vara delaktiga och att ta ansvar för samhället. Läraren Somel förklarar att de under sin utbildning lär sig att älska intellektuella utmaningar, vilket förvirrar berättarjaget Van. Vad gör lärandet för nytta om eleverna tycker om att lära? Det blir tydligt att han fostrats i ett inlärningssystem där lydnad och underkastelse är viktiga mål i sig för skolan. Det ska helt enkelt vara tråkigt att lära. I det avskilda landet bland bergen är målet utöver kunskap i stället självständighet, solidaritet och gemenskap och både kropp och intellekt ska stimuleras. Man eftersträvar visdom och en handlingsförmåga som brukas för det gemensamma bästa.”Kvinnoland” kan ses som en stridsskrift för omsorgens centrala roll för ett gott liv. Att ge omsorg betraktas som samhällets viktigaste uppgift och ett privilegium som också ger en stark livstillfredsställelse. Detta är ett exempel på det som filosofen Kate Soper kallar ”alternativ hedonism”: ett begrepp för nya vägar till självförverkligande och lycka. Den alternativa hedonismen handlar om ett skifte bort från destruktiv överkonsumtion och statusjakt, till en strävan efter tillräcklighet och en tillfredsställelse som kan uppnås inom planetens gränser.Jag minns mitt ändlösa vankande runt i huset med en kolikbebis i sele på magen och en frustrerad treåring i hasorna. På samma gång utmattad och färdig att explodera – av frustration och av kärlek. Jag kände mig söndertrasad av den smärta mitt minsta barn upplevde och den längtan som jag inte förmådde svara mot hos mitt äldre barn.Det finns ingen självklar samhällslösning på sådana dilemman. Inte heller något personligt förhållningssätt som på ett enkelt sätt kan ta udden av det känslomässiga kaos det innebär att vara förälder. Det är helt enkelt ofta svårt att njuta av privilegiet att få ge omsorg. Charlotte Perkins Gilman drabbades själv av förlossningsdepression och lämnade senare sin enda dotter hos sin exman och hans nya hustru. Men jag undrar vad som skulle kunna hända om vi lät moderlighet bli den ledande politiska princip som vi inrättade samhället som helhet efter. Eller om vi började se den mänskliga tillväxt som omsorgen syftar till som ens hälften så viktig som den ekonomiska tillväxt som vi ständigt curlar och daltar med.Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturCharlotte Perkins Gilman: Kvinnoland. Översättning Emilia Fjeld, Ovipositor Press 2022Charlotte Perkins Gilman: Families, marriages and children, redaktör Michael R. Hill, Routledge 2017Ellen Key: Barnets århundrade. Skriftserien, Bildningsförlaget 2011Ellen Key: Missbrukad kvinnokraft och naturenliga arbetsområden för kvinnan. Bonniers 1914Kate Soper: ”The Mainstreaming of Counter-Consumerist Concern” i The Politics and Pleasures of Consuming Differently, Palgrave Mcmillan, 2008

Ellen Key (1849–1926) var en av sekelskiftets mest inflytelserika opinionsbildare, vars röst hördes långt utanför Sveriges gränser. När hon gav ut Barnets århundrade (1900) angrep hon den ”själamördande” skolan, den hårda disciplinen och krävde en uppfostran som tog barnets egenart på allvar. Tankar som idag präglar svensk skola och barnuppfostran.Men samma framtidstro som gjorde Key till en pedagogisk profet rymde också en mörkare baksida. I hennes vision om ”det nya seklet” fanns inte bara ett friare barn, utan också en idé om att mänskligheten kunde – och borde – förbättras biologiskt. Pedagogik och eugenik (rashygien/rasbiologi, som det ofta kallades i Sverige) kom hos Key att fungera som två sidor av samma modernitetsprojekt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor emerita Ebba Witt-Brattström i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet om Ellen Key och hennes banbrytande syn på utbildning och barnuppfostran. Podden spelades in inför publik under Ellen Key-veckan i Ödeshögs kommun.Ellen Key växte upp i en miljö präglad av både privilegier och intellektuell frihet. Hon föddes på Sundsholms gård utanför Västervik och växte upp i en familj där politik och litteratur stod i centrum. Redan vid fyra års ålder lärde hon sig läsa, och herrgårdens omfattande bibliotek blev hennes främsta lärosäte. Där tillägnade hon sig kunskaper i flera språk och kom i kontakt med Europas stora tänkare.När familjen drabbades av ekonomiska bakslag omkring 1880 tvingades Key att söka sin egen försörjning. År 1878 startade hon och Anna Whitlock tillsammans Whitlockska samskolan, en progressiv institution där hon fick möjlighet att pröva och utveckla sina idéer om mer barncentrerad undervisning. Under dessa år i huvudstaden etablerade hon sig som en av de starkaste rösterna i tidens radikala kretsar, med särskilt engagemang i frågor om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och social rättvisa.Ellen Key var tidigt ute med att formulera en rättighetsliknande barnsyn. I en idealskola skulle barnaga och kroppsstraff höra till det förgångna: katekesläsning och aga skulle ”bannlysas” och ersättas av en konfessionslös och radikalt individualiserad undervisning – för både flickor och pojkar.Målet var större än att bara byta metod. Skolan skulle sluta producera en ”välartad, lydig massa” och i stället utveckla barns och ungdomars personligheter. Den tanken återkommer i Keys kritik av utbildningsinstitutionerna – från folkskola till universitet – som, enligt henne, riskerade att kväva individualitet, självverksamhet och lust att lära.Nyckeln var ofta hemmet. Key föreslog att små barn (cirka 5–7 år) i högre grad skulle fostras i hemmen, i små ”hemkurser” med 8–10 barn. Uppfostrarens främsta roll var att lämna barnet i fred så att intressen och drivkrafter kunde växa fram naturligt. Samtidigt var hon skeptisk mot vissa samtida barnomsorgsformer – som kindergarten – som hon menade riskerade att forma ”hjordmänniskor”. När den offentliga skolan väl tog vid skulle den vara en verklig samskola, med flickor och pojkar från alla samhällsklasser och med studieplaner som i stor utsträckning individualiserades.Ett typiskt drag hos Key är hur estetiken kopplas till moral och mognad. Skönhet – i hem, skola och vardag – var inte prydnad, utan ett medel för att utveckla människan. I hennes bildningsprojekt skulle människor ”föras till konsten” och konsten ”till folket”, eftersom skönheten ansågs kunna göra livet mer människovärdigt och samtidigt bidra till att bygga ett bättre samhälle.Bild: Författaren och pedagogen Ellen Key (1849–1926), taget 1910. Key var en inflytelserik debattör i samtidens frågor om bildning, kvinnors rättigheter och barnets ställning. Foto: Becker & Maass. Public Domain Mark (PDM), via Nordiska museet.Musik: Piano Outro med Humans Win, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

fWotD Episode 3190: The Ladies' Journal Welcome to featured Wiki of the Day, your daily dose of knowledge from Wikipedia's finest articles.The featured article for Wednesday, 28 January 2026, is The Ladies' Journal.The Ladies' Journal (Chinese: 婦女雜誌; pinyin: Fùnǚ zázhì) was a Chinese monthly women's magazine which ran from 1915 to 1931. Produced by the Shanghai-based Commercial Press, the largest publishing house in Republican China, the journal was the longest-lasting and widest-circulating women's magazine during the period, seeing a circulation of around 10,000 copies by 1921. The magazine began publication under the editorship of Wang Yunzhang, who also edited the Fiction Monthly. Described by later commentators as conservative in its early years, The Ladies' Journal included coverage of domestic issues, women's education, and serialized short stories, mainly of the "Mandarin duck and butterfly" genre of Chinese romantic fiction. Initially written in Classical Chinese, it began publishing short stories in written vernacular Chinese in 1917 and had fully transitioned to vernacular by 1920. Accompanying criticisms for its conservative stances and a cultural shift towards feminism among New Culture journals following the May Fourth Movement in 1919, The Ladies' Journal took a turn towards coverage of social issues and translations of foreign literature, especially after Zhang Xichen became editor-in-chief in 1921. Although Zhang had no prior experience or interest writing about women's issues, he became a dedicated liberal feminist and recruited like-minded contributors to the journal, including his assistant editor Zhou Jianren. As a follower of Swedish feminist Ellen Key, Zhang promoted a more open attitude to sexuality and love marriage over arranged marriages. A 1925 special issue on the "new sexual morality" attracted significant backlash. This, alongside political disagreements with the Commercial Press, led to Zhang and Zhou's removal as editors. Zhang established a competitor journal entitled The New Woman, while The Ladies' Journal returned to a more conservative stance and a focus on domestic topics. Already struggling financially due to decreased advertiser investment during the Great Depression, the journal was cancelled after the press's headquarters were destroyed in a month-long battle between Chinese and Japanese forces.This recording reflects the Wikipedia text as of 00:41 UTC on Wednesday, 28 January 2026.For the full current version of the article, see The Ladies' Journal on Wikipedia.This podcast uses content from Wikipedia under the Creative Commons Attribution-ShareAlike License.Visit our archives at wikioftheday.com and subscribe to stay updated on new episodes.Follow us on Mastodon at @wikioftheday@masto.ai.Also check out Curmudgeon's Corner, a current events podcast.Until next time, I'm neural Kajal.

Ellen Key kallade 1900-talet för Barnets århundrade och hennes idéer har fortsatt att väcka debatt. Det här avsnittet är ett samtal med Kerstin Signert om Keys liv, hennes tankar och beröringspunkterna med Maria Montessori. Vi tipsar också om boken Den som följer en stjärna vänder inte om av Malin Haawind samt Nationalmuseums utställning om Hanna Hirsch Pauli, där flera porträtt av Ellen Key visas fram till den 11 januari.

1868 begåvades landets folkskolebarn med en bok på 564 sidor med läsning i blandade i ämnen: dikter, fabler, vetenskap, geografi också vidare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den var och förblir unik som den första icke-religiösa bok som fick spridning i bredare folklager i Sverige. Tidigare var det katekesen och psalmboken som gällde. Första upplagan var på 25 000 exemplar och inom tre år trycktes ytterligare 75 000 böcker. Som alltså skulle lära landets barn vad som var värt att veta. Det handlar om "Viborgska gatloppet" och "Slaget vid Svolder", och "Göken" och "Hjorten", "Livet vid fäboderna" och "De ätliga svamparna". Här kunde man av George Washington lära sig vikten av att alltid tala sanning, även om man hade sågat ner päronträdet. Men läseboken var förstås begränsad till det som var lämpligt. Läsebok för folkskolan skapades i en tid av nationsbyggande och identitetskapande och den gav oss vår nationalsång, den formade det som länge var en nationell litterär kanon och de många skildringarna av den svenska naturen har nog spelat en avgörande roll för föreställningen om naturkänslan som något mycket svenskt. Och den kom också så småningom att kallas för en "nationalolycka" av Ellen Key. Idag kan den tyckas vara både lite löjlig, bisarrt nationalistisk och en rätt charmerande äldre variant av Bill Brysons populärvetenskapliga succé En kortfattad historik över nästan allting. Måns Hirschfeldt har läst dikter, fabler och landskapsbeskrivningar och talat med fil.dr. Inga-Lisa Petersson om Läsebok för folkskolan.

Welcome to Early Childhood MAYtriarchy 2025, where we celebrate the contributions of women to the work of early childhood. In this episode:Stephanie Goloway shares the accomplishments and contributions of Constance Kamii and Rhonda DeVries.Suzanne Axelsson brings two Swedish women to the conversation: Ellen Key and Alva Myrdal.I love doing this series! Hope you love it to. Support the work of That Early Childhood Nerd with a one time donation or monthly membership here: buymeacoffee.com/heatherf Thanks for listening! Save 10% on professional development from Explorations Early Learning and support the show with the coupon code NERD. Like the show? Consider supporting our work by becoming a Patron, shopping our Amazon Link, or sharing it with someone who might enjoy it. You can leave a comment or ask a question here. Click here for more Heather. For a small fee we can issue self-study certificates for listening to podcasts.

Shownotes zur Sendung 246 Gitta Peyn bei LinkedIn   Gitta Peyn, Website Formwelt   Ellen Key, “The Century of the Child” (1900) Joe Elster, Lars Walløe, Dagfinn Føllesdal (1988) “Grundlagen der Kommunikation und Kognition”   Reinhard Karger bei LinkedIn   Deutsches Forschungszentrum für Künstliche Intelligenz, Reinhard Karger   Klaus Eidenschink bei LinkedIn   Klaus Eidenschink, Website   Roger de Weck, Wikipedia-Eintrag Roger de Weck “Das Prinzip Trotzdem - Warum wir den Journalismus vor den Medien retten müssen” (Suhrkamp, 2024)    COMMUNITY EVENTS Mittwoch, 05. Februar 2025 (18-19 Uhr), WeSession online “Künstliche Intelligenz” mit Reinhard Karger, Unternehmenssprecher des Deutschen Forschungszentrums für Künstliche Intelligenz (DFKI) Mittwoch, 12. Februar 2025 (18-19 Uhr), WeSession “Das Verunsicherungsbuch: Warum das Gute auch schlecht ist” mit Klaus Eidenschink Alle Sessions via Zoom (neuer Link!): MITGLIED WERDEN Expedition Arbeit wünscht sich viele, neue Mitglieder: Denn dann können wir gemeinsam mehr bewirken, außerdem schaffen wir nur ab einer gewissen Größe die gewünschten Netzwerk- und Matching-Effekte. Vor allem aber glauben wir, dass wir nur mit ganz vielen auch ganz viel in Sachen sinnstiftender, selbstbestimmter und wirksamer Arbeit erreichen können.  Mitglied werden ist einfach. Kündigen übrigens auch. Weil es eben kein Abo ist, sondern eine Mitgliedschaft. Alles dazu findet Ihr auf unserer Website oder direkt auf der Crowdfunding-Plattform Steady: https://steadyhq.com/de/expeditionarbeit/about Kommt an Bord, seid dabei, lasst uns etwas bewegen!   ALLGEMEINE LINKS zu Expedition Arbeit Ideen, Anregungen und Kritisches an die Redaktion:    Expedition Arbeit, Website   Mitglied bei Expedition Arbeit werden   Du willst in der Community mitmachen? Dann melde dich bei Der öffentliche Expedition Arbeit-Newsletter   Unsere halböffentliche LinkedIn-Gruppe   Unsere öffentliche LinkedIn-Seite   Expedition Arbeit bei Twitter   Expedition Arbeit, Event-Kalender   Community Management und Host Community Radio: Florian Städtler bei LinkedIn   Redaktionsleitung: Wolfgang Pfeifer   Sprecherin Zwischenmoderationen: Stefanie Mrachacz   Schnitt und Mix: Yannik Mattes   Die Musik und SFX (Sound-Effekte) in allen Sendungen stammen von der Plattform bzw. von Florian Städtler  

In the summer of 1914, a fire broke out at the love bungalow of Frank Lloyd Wright and his mistress Mamah Borthwick. When the smoke cleared, it became clear that a horrible massacre had taken place, leaving seven dead. Who wanted to kill everyone at Taliesin, and why?For Magic Mind's limited offer that gets you up to 48% off your first subscription or 20% off one-time purchases, use code OLDBLOOD20 at checkout.You can claim it at: https://magicmind.com/oldbloodSources:Borthwick, Mark. A Brave and Lovely Woman: Mamah Borthwick and Frank Lloyd Wright (Madison: University of Wisconsin Press, 2023).Drennan, William R. Death in a Prairie House: Frank Lloyd Wright and the Taliesin Murders (Madison: Terrace Books, 2007).Hendrickson, Paul. Plagued By Fire: The Dreams and Furies of Frank Lloyd Wright (New York: Alfred A Knopf, 2019).McCrea, Ron. Building Taliesin: Frank Lloyd Wright's Home of Love and Loss (Wisconsin Historical Society Press, 2012).Secrest, Merle. Frank Lloyd Wright: A Biography (Chicago: University of Chicago Press, 1992).Music: Credits to Holizna, Fesilyan Studios & Virginia ListonFor more information, visit www.oldbloodpodcast.com

Vi söker det trygga hemmets vrå, var detta finns är olika för olika människor. Men runt sekelskiftet 1900 fanns en vurm kring hem och hembygd inte minst i författarkretsar. För sådana som Verner von Heidenstam och Ellen Key var barndomsminnen från hemmet en ständigt återkommande källa till text. Båda hamnade vid Vättern i Östergötland. I det här avsnittet pratar vi om hur de drömde om, levde i och utformade sina hem, vid Övralid och Strand. Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stu Levitan welcomes Mark Borthwick, here to talk about his new biography of his second cousin thrice removed, A Brave and Lovely Woman: Mamah Borthwick and Frank Lloyd Wright, from the good people at the University of Wisconsin Press.Mamah Borthwick was a highly educated, charismatic young woman from Oak Park Illinois at the turn of the 20th century, soon to become the translator of the internationally renowned Swedish feminist Ellen Key. But as Mark Borthwick writes, she lived with a man she didn't love in a house designed by a man she did, and despite her many talents and accomplishments, Borthwick would become one of the most reviled women of her era because she left her husband and young children in 1909 to go to Europe with the architect of that house, Frank Lloyd Wright, and then live with him at the magnificent hillside home he built in Spring Green WI, Taliesin, where she and her children were murdered in 1914.It is quite a tale of forbidden love and devastating loss social change and artistic triumph which Mark Borthwick tells well in this important addition to the literature about the self-proclaimed world's greatest architect.Mark Borthwick's resume is perhaps not quite what you would expect from the author of such a book. A graduate of Northwestern University, he served with the US Army in Vietnam, and later received a PhD in anthropology from the University of Iowa and then two postdoctoral fellowships. After a stint on the staff of the Foreign Relations Committee of the House of Representatives, he became the founding US Executive Director of the US National Committee for Pacific Economic Cooperation, and then the Director of the United States Asia Pacific Council, a project of the East-West Center. His previous book, Pacific Century: The Emergence of Modern Pacific Asia, was the textbook companion to the award-winning, ten-hour PBS television documentary of that name.It's a pleasure to welcome to Madison BookBeat Mark Borthwick

Part of Ukraine's ongoing struggle for independence from Russia is the establishment of a Ukrainian Orthodox church independent from the Moscow Patriarchate. Already before the full-scale Russian invasion of 24 February 2022, this resulted in a fragmented church landscape, which in the wake of the invasion has become ever more politicized. In this episode, historian Yuliya Yurchuk (Södertörn University) will discuss the origins and implications of this complex situation, as well as the role that the different Ukrainian churches have played in the process of nation-building.   Yuliya Yurchuk is a Senior Lecturer of History at Södertörn University, Sweden. She specializes in memory studies, history of religion, history of knowledge, and the study of nationalism in East European countries. She is the author of the book Reordering of Meaningful Worlds: Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in Post-Soviet Ukraine (Acta 2014) and one of the editors of “Memory and Religion from a Postsecular Perspective” (Routledge, 2022, co-edited with Zuzanna Bogumil).  Her articles have appeared in Memory Studies, Nationalities Papers, Europe-Asia Studies, Nordisk Østforum, Baltic Worlds, Ukraina Moderna, etc. In 2022 Yurchuk was granted funding by the Foundation for Baltic and East European Studies for her research project "From Sweden with Love: Circulation and interpretation of Ellen Key's ideas about sexuality, love, motherhood, and education in the late Russian Empire and the early Soviet Union (1890-1930s)". She will be working on the project from 2023 to 2026.

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan.Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna.I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet.I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med historikern Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento. Bland musiken i programmet finns arian "Vissi d'Arte" ur Puccinis opera Tosca i en inspelning från 1901.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan.Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna.I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet.I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med historikern Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento. Bland musiken i programmet finns arian "Vissi d'Arte" ur Puccinis opera Tosca i en inspelning från 1901.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

A Quote from Ellen Key

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.

Både Wilhelmina von Hallwyl och Ellen Key var kritiska till den typiska uppfostran och utbildningen av unga flickor inom borgerskapet, mycket utifrån sina egna erfarenheter. Wilhelmina beskriver som vuxen hur glädjen i barndomen fick ett tvärt slut den dag guvernanten Caroline Pflaum kom in i hennes liv. Ellen Key driver radikalt nya idéer kring skolans utformning, dess syfte, men också vad det är att vara barn. I detta avsnitt ska vi borra i dessa idéer i kontrast till traditionen för att få syn på det nydanande. Det är ett stort ämnesområde, där vi tangerar religion, människosyn, utbildningens värde och dess samhällsomvälvande potential. Medverkande: Hedda Jansson från Stockholms universitet, Gösta Sandell och Emelie Höglund från Hallwylska museet

Für Folge 16 der Frauen von damals fahren wir einmal wieder nach Schweden. Die Frau, um die es heute geht, hatte als erste Frau ihrer Heimatstadt das Abitur abgelegt, ging danach nach Uppsala zum Studieren und wurde schließlich in Stockholm zu einer gefragten Kolumnistin und gefeierten Literaturkritikerin. Sie liebte das Spiel mit den Geschlechterrollen, trug lausbübische Spitznamen wie „Knirps“ und „Strolch“ ebenso stolz wie ihren akademischen Grad – und sie liebte Frauen. Wir begleiten sie durch Studienzeit und erste Verliebtheit und ziehen dann mit ihr nach Stockholm, wo sie sich niederließ. Hier fand sie Arbeit, Freundinnen und die große Liebe ihres Lebens: Ellen Kleman – oder, wie sie sie nannte: „Choice“, die Auserwählte. Natürlich schauen wir ihr auch über die Schulter, während sie Liebesbriefe schrieb. Aber natürlich ist ein Leben nicht vorbei, wenn die Protagonistin in den Hafen der Ehe einläuft. Was passiert, wenn eine temperamentvolle Bildhauerin die Szene betritt? Und warum holt die große Ellen Key, Grande Doyenne der Reformpädagogik, plötzlich zur Backpfeife aus? Die vollständigen Shownotes findet ihr unter https://biancawalther.de/klara-johanson/. Einen Twitter-Thread mit Kurzinfos und Bildern der vielen Frauen in dieser Folge findet ihr hier. Ihr könnt ihn auch sehen, wenn ihr nicht bei Twitter angemeldet seid. Den versprochenen Link zur Aufzeichnung des Panels mit Laura, Jasmin und meiner Wenigkeit gibt es, sobald er verfügbar ist! Quellen und Literatur (Auswahl) Königliche Bibliothek, Stockholm: Nachlass Klara Elisabet Johanson, Signatur SE S-HS L2. Burman, Carina: K.J. En biografi om Klara Johanson, Stockholm 2007. Johanson, Klara, Afzelius, Nils (Hg.): K. J. själv, Stockholm 1952. Johanson, Klara; Afzelius, Nils (Hg.): Brev, Stockholm 1953. Johanson, Klara, Eman, Greger (Hg.): Ur dagböckerna, Lund 1989. Pärletun, Ingrid: Lydia Wahlström, Lund 2018. Wahlström, Lydia: „Personliga erfarenheter av psykoanalys“, in Gösta Nordquist (Hg.): Pastoralpsykologi, Stockholm 1945, S. 41-60. Wahlström, Lydia: Trotsig och försagd. Mitt livs minnen, Stockholm 1949. Das Bild zur Folge ist das Frontispiz der Ausgabe „K.J. själv“ und illustriert den biografischen Artikel im Svenskt biografiskt lexikon. Es zeigt Johanson vermutlich um 1910. Gefällt euch, was ihr hört? Ich freue mich über ein Abo auf Steady oder ein Käffchen über Ko-Fi - vielen Dank! . #frauengeschichte #frauen #lgbtq #lesbengeschichte #schweden #neueregeschichte

Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (18611937) påverkade flera berömda manliga kollegor, men är själv svår att få grepp om. Anneli Jordahl söker svar i hennes noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir aldrig färdig med den rysktyska författaren, kritikern och psykoanalytikern Lou Salomé, född 1861. Hon är en av de motsägelsefulla, traditionell och utmanande fritänkare i samma person. Hon ruskar om en med sina idéer om arbete, kärlek och erotik. Hennes tematik om mäns och kvinnors infantila föreställningar om varandra blir aldrig inaktuella. Jag minns inte om det var med en av Suzanne Brøggers essäer om henne som allting började. Eller om den var ungdomens idoga samlande på Nietzsches verk. Det var alltid detta om, inte av.  De flesta som känner till Lou Salomé har läst någon av de oräkneliga biografierna, men inte hennes egna verk. På svenska finns ett urval med texter, men ingen av de drygt tjugo titlar hon gav ut under sin levnad. Och nycklarna till hennes livsproblematik finns i fiktionen som skrevs på tyska. I novellsamlingen "Menschenkinder" från 1899, som finns i engelsk översättning, möter läsaren kvinnliga resenärer, ofta i tyska alplandskap. De tar in på hotell eller väntar på ett tåg på stationen. En mans fantasier väcks. Kanske är den späda där borta en kärlekslängtande änka? Kanske vill unga flickan bli beskyddad av en fadersfigur? Besvikelsen blir stor när de inleder samtal och han förväxlar blygsel med följsamhet. Det visar sig att kvinnan är läkare, författare eller redaktör för en inflytelserik kulturtidskrift. Jag tänker på resenärer som Fredrika Bremer, eller Ellen Key som flyttade runt i Europa under sex år och för övrigt blev Lou Salomés nära vän. Hur ofta blev de på alla sina resor betraktade som utomjordingar? Ensamhet är en röd tråd, men den oroar inte kvinnorna, de har ju sitt arbete. Männens avbrutna förförelsekonster mynnar ut i anklagelser. En kall självupptagen kvinna. I sin tur är kvinnan besviken över männen som ser ett kön, inte ett intellekt. I ljuset av detta framstår Salomés hållning i kvinnokampen som paradoxal. I slutet av 1800-talet när Den nya kvinnan och Den nya mannen diskuterades, såväl i konsten som i den politiska offentligheten valde hon motrösten. Varför slogs hon inte med dåtidens kända kvinnosakskämpar om rätten till arbete och utbildning? Hon och Ellen Key sågs som antifeminister som menade att kvinnor inte skulle tävla på männens fält. Moderligheten var viktigare. Särskilt intressant med tanke på att de själva inte hade barn och arbetade jämt. I sin essä Der mensch als weib  Människan som kvinna - uppmanade Salomé  kvinnor att framhålla sitt väsens särart. Inte för att underordna sig männen, utan snarare för att upphöja sitt eget väsen, liksom gona sig i att vara just kvinna. Hon såg kvinnan som det första könet, den verkliga människan, bättre lämpad att leva. Det var lätt för henne att odla excentricitet, kan en tänka. Uppvuxen i överklassfamilj i Sankt Petersburg där hennes älskade far var god vän med tsarfamiljen. Efter faderns död 1879 reste Lou och hennes mor till Zürich där kvinnliga studenter var välkomna på universitetet. Hon valde att läsa filosofi, konst och religionshistoria. Under tiden levde hon på sitt apanage från Ryssland och skrev skönlitterärt. I romanen Fenitschka säger den unga studenten Hem, familj, hushållerska och barn det är mig främmande, främmande, främmande Kärlek och äktenskap är inte samma sak. I positionen som ung akademikerkvinna av adlig börd öppnades dörrarna till de burgna och bildade hemmen i Europa. Dåtidens kända feminister blev till en början hennes vänner. En kväll i Rom mötte hon Friedrich Nietzsche. Eftersom hon hade studerat filosofi hade de en del att samtala om. Han blev tagen av hennes skarpa intellekt och bad henne att bli hans lärjunge. Hon blev hon förtörnad. Och det är detta hennes grandiosa NEJ till potenta kulturmän som skapat hennes berömdhet, inte hennes verk. Hon valde att bli först med att ge ut en bok om Nietzsches filosofi i stället. Enligt myten var det hennes nej till giftermål som bidrog till att han hamnade på mentalsjukhus och skrev "Så talade Zarathustra". I sitt liv valde Lou Salomé alltid sitt arbete före kärnfamilj och män som förhindrade henne att leva och arbeta. Fullt logiskt fastnade hon för Henrik Ibsens dramatik och skrev en bok om hans kvinnogestalter. Hon arbetade också som teaterkritiker och det teatrala präglar novellerna i Menschenkinder där författaren är regissören som placerat sina figurer på en scen där de i dialogen intar motstridiga livshållningar. Verklighetens självständiga kvinna utmanar. Männens sårade stolthet förbarnsligar.  Nyckeln finns i titeln Menschenkinder människobarn. Till slut går Lou Salomé med på att gifta sig med den nästan dubbelt så gamla språkforskaren Fred Charles Andreas. Kravet från henne var ett så kallat resonemangsäktenskap som tillät andra erotiska förhållanden. Så blev det. Lous femton år yngre älskare Rainer Maria Rilke gick som son i huset. Då var hon känd författare och han nybörjaren som lade stor vikt vid hennes manusläsning. I biografin Mannen från Prag framhåller Bengt Landgren hur betydelsefull Lou Andreas- Salomés idévärld var för Rilkes diktning, det två resorna i Ryssland satte spår. Det märks också i Rilkes Brev till en ung poet. Han skriver att männens värld är full av brunst rus och rastlöshet och belastad med gamla fördomar och den arrogans som männen vanställt kärleken med. Det skulle kunna stå som baksidestext till novellsamlingen Menschenkinder. Vid femtio plus sadlade Lou Salomé om som yrkeskvinna och började 1912 studera för Sigmund Freud i Wien. De blev kollegor och vänner för livet. I antologin "Erotik och narcissism" som rymmer ett urval av hennes texter och en grundlig introduktion av Ebba-Witt Brattström finns de banbrytande akademiska uppsatserna om det anala och om narcissism.  Det sistnämnda tolkade Salomé uppiggande nog på sitt eget vis som något positivt, inte alls världsfrånvänt, särskilt gällde det för kvinnan. Senare delen av sitt liv tog hon emot analysander i villan Loufried i Göttingen. Hon skrev en bok om Freud och en om Rilke, samt sina memoarer. Tråkiga, ansåg Brøgger med rätta i en essä. Det autofiktiva var inte Lou Salomés kopp te, det är i fiktionen man kommer henne närmast. I novellerna blir kvinnan som väljer sin egen väg genom att skilja sig, avböja uppvaktningar en ständig projektionsyta. Vem är hon? Hysterika. Frigid. Egoistisk. Hennes värsta brott är att hon framstår som attraktiv. Under nazismen stämplades psykoanalysen som ett judiskt påfund och Lou Salomés böcker beslagtogs. Hon dog 1937 i Göttingen, men glömd är hon inte. I Tyskland ges brevväxlingen med Ellen Key ut. 2017 var det premiär för en musikföreställning om hennes liv, skriven av Suzanne Brøgger. En gång när jag intervjuade Brøgger frågade jag om Lou Salomé. Vad tog hon fasta på? När Lous liv ska berättas blir det lite Nietzsche här, lite Rilke där och så Freud. Hon är svår, sa Brøgger. Svår. Hon speglade andra, men aldrig sig själv. Kanske det. Men när jag i mogen ålder åter läser Lou Salomé tycker jag mig få syn på vad som var hennes drivkraft. Det är kärleken till arbetet som är den mest pålitliga passionen. Den varade för livet. Anneli Jordahl, författare Sändes första gången 22-08-2019 Litteratur: Andreas - Salomé, Lou, The Human family, Menschenkinder, University of Nebraska press Andreas Salomé, Lou, Erotik och narcissism, urval: Cia Wedin och Ebba-Witt Brattström Landgren, Bengt, Mannen från Prag, Gidlunds Livingstone, Angela, Lou, biografi med förord af Suzanne Brøgger, översatt från engelska till danska av Gordon Frazer, Rhodos Lou Andreas Salomé 1980, essä i Brygd 1965-1980, av Suzanne Brøgger, översättning Elisabeth Helms, W & W Rilke, Rainer Maria, Brev till en ung poet, Wolf & Theory

I takt med den artificiella intelligensens framväxt kommer de mänskliga förmågorna att bli mer efterfrågade. Så varför värderar vi dem inte högre? Eva-Lotta Hultén slår ett slag för praktisk kunskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den rättrådiga stenhuggarhustrun Gertrud vill inte bara att hennes sju barn ska bli duktiga på att hjälpa till hemma och få bra yrken; hon vill att de ska bli goda människor. Därför lär hon dem att läsa, skriva, räkna och uppöva yrkeskunskaper men också att reflektera och visa medkänsla. De får träna konkret på de kunskaper hon förmedlar. Matematik övas genom att stega upp avstånd i hemmet och jämföra olika väggars längd med varandra. Eftertanke uppmuntras varje lördagskväll när alla redogör för vad de kunde gjort bättre under veckan. Empati praktiseras genom att barnen får fundera över hur de kan hjälpa andra och sedan genomföra de goda gärningarna dagen därpå. De får dessutom lära sig att spinna garn och utövar denna syssla medan de repeterar bibelverser eller tränar stavelser. Learning by doing. Uttrycket har använts för att beskriva en skolundervisning som ger eleverna möjlighet att lära in och tillämpa sina kunskaper genom praktiska övningar. Begreppet förknippas med filosofen och pedagogen John Dewey. Han använde aldrig själv exakt de orden men utvecklade idéer i den andan på sin experimentskola i Chicago kring sekelskiftet 1900. Men andra hade gått före honom. En var Johann Heinrich Pestalozzi som utvecklade sina tankar i slutet av 1700-talet. Det var han som i romanen Lienhard och Gertrud lät bondkvinnan Gertrud visa hur hans idéer om utbildning för yngre barn såg ut i praktiken. Gertruds praktik uppmärksammas i berättelsen av lokala myndighetspersoner som bestämmer att byskolan ska börja arbeta enligt hennes principer, inklusive spinnande på lektionstid. Lienhard och Gertrud handlar inte bara om fostran och utbildning av barn utan om livet i en schweizisk bondby i slutet av 1700-talet och var en populär bok i sin samtid. I den engelska upplaga jag hittar på nätet, och som kom ut 1895, alltså runt 100 år efter att boken först publicerats, konstaterar emellertid översättaren i sitt förord att berättelsen i sitt originalskick bitvis är så tråkig att den är omöjlig att läsa utan att gäspa. Det är inte för sina litterära kvaliteter den fortsatt att vara relevant utan för sina tankar om utbildning. Pestalozzi fortsatte utveckla både idéer och praktik genom att förestå, och själv driva skolor, med blandad framgång. En skola fick läggas ner på grund av bristande ekonomi, från en annan blev han bortkörd men en tredje var under en tid mycket populär bland rika och ansedda i Europa, som skickade sina barn dit. I en senare bok beskriver Pestalozzi sina idéer mer ingående och förklarar varför han anser att barn behöver utvecklas inte bara kunskapsmässigt utan också som medborgare och medmänniskor. Gertrud förekommer inte alls i denna bok, som är en samling brev skrivna till vännen Gessner, men Pestalozzi kapitaliserar med titeln på sin tidigare romans popularitet. Det var säkert klokt för Huru Gertrud fostrar sina barn är rörig och tjatig och sannerligen ingen njutning att läsa. Man får verkligen vara intresserad av Pestalozzis idéer för att ta sig an den. Det var bland andra Otto Salomon, som var en av dem som utvecklade den svenska skolslöjden. Han drev kursverksamhet och slöjdseminarium vid Nääs, utanför Göteborg och lät 1896, 150 år efter Pestalozzis födelse, ge ut boken på svenska, med ett eget, förklarande och upplysande förord. Otto Salomon verkade i Pestalozzis anda. Han hade ett socialt patos, ville höja aktning och status för kroppsligt arbete och utveckla sina elever som hela människor. En annan person som tog intryck var Ellen Key som refererar till Pestalozzi i sin banbrytande bok Barnets århundrade. Hon lyfter främst fram hans betoning av att arbeta med barnets själsliv men det går att se många likheter dem emellan vad gäller exempelvis synen på de praktiska sysslornas betydelse. Barn bör få lära känna verkligheten omkring sig och själva bidra till den. I Sverige har idéer om att göra lärande konkret, stimulera alla sinnen, utbilda individen i sin helhet och främja värderingar och förmågor traditionellt haft en stark ställning men också alltid mött motstånd. Varför lägga tid på att grupparbeta eller teckna när katederundervisning är mer effektivt för faktaförmedling? Det finns nog heller ingen som sanningsenligt skulle kunna hävda att handens kunskap någonsin haft lika hög status som huvudets. Att ha kvar ämnen som slöjd, idrott och bild har allt som oftast motiverats med att de har positiv inverkan också på de mer akademiska ämnena, istället för att hävda deras värde i egen rätt. Något som också slagit mig som egentligen märkligt är hur viktigt många tycker att det är att alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande, alltså ge möjlighet att läsa vidare på högskola; medan ingen propagerar för det omvända: att alla gymnasieprogram ska ge kompetens för att klara ett konkret yrke och bidra till samhället direkt efter gymnasiet. Men varför skulle inte alla som läser exempelvis naturvetenskapligt program också kunna få läsa till en undersköterskebehörighet på köpet, och alla som läser samhällsprogrammet ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri? Vi är uppenbarligen inte särskilt angelägna om att höja statusen för praktiska yrken eller underlätta för alla att få jobb efter gymnasiet, utan nöjer oss med att möjliggöra klassresor. Dock bara åt det håll vi uppfattar som uppåt i hierarkin: från handens till huvudets domäner. Vilket bör tilläggas är en förenkling av hur det ligger till för många mer fysiska yrken kräver naturligtvis också stora doser tankeverksamhet. I tider av artificiell intelligens spås arbetsmarknaden komma att efterfråga framför allt de specifikt mänskliga förmågorna, som omdöme, samarbetsförmåga eller inlevelseförmåga. Men också kvalificerade hantverkskunskaper och omsorgskunskaper anses ha en lysande framtid. Robotar är dåliga på att efterlikna både mänskliga känslor och rörelser. En förskolepedagogs, rörmokares eller renoverande snickares arbetsuppgifter kommer troligen inte kunna tas över ens av den mest intelligenta maskin. Till det kommer att vi också i framtiden kommer ha behov av att känna mening och stå i relation till samhället och till andra människor. Forskaren Martin Lackéus och läraren Maria Wiman är några av de som nu börjat forska kring och arbeta med vad de kallar för värdeskapande lärande. Alltså lärande som ger eleverna möjligheter att konkret bidra och göra något för andra. Det kan handla om att läsa sagor för yngre barn, hjälpa gamla eller nyanlända eller rädda utrotningshotade djur. För den som undrar: ja, det ger också mätbara effekter på elevernas studieresultat, även om det inte är huvudpoängen. Det går att se en båge från Pestalozzis skola till dagens, där samma tankar och praktik stötts och blötts genom århundradena och det är en vacker båge. Den bär utbildningens roll för att utveckla det sant mänskliga hos oss. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Quote of the day. On this day in History, Thank and Frank, 3FoO Song of the day. Tell me how you spent your weekend! Go to facebook.com/kwportal2nowhere to share! --- This episode is sponsored by · Anchor: The easiest way to make a podcast. https://anchor.fm/app --- Send in a voice message: https://anchor.fm/kellie-w/message

Lisbeth Håkansson Petré samtalar med Bo Eriksson om boken »Tisdagar med Tolfterna – Nätverkande kvinnor i sekelskiftets Stockholm«, som handlar om den diskussionsklubb, som startades av Ellen Key och Amalia Fahlstedt, där kvinnor skulle mötas över klassgränserna. Organisationen fick namnet »Tolfterna«, och upplägget var att »inbjudarinnor« skulle ordna tedrickning med samtal och föreläsningar för mindre bemedlade kvinnor.

In this episode, Kristen R. Ghodsee's reads the fifth and final part of her selections from Alexandra Kollontai's 1909 book, The Social Basis of the Woman Question. This manuscript was written while Alexandra Kolllontai was in exile from Tsarist Russia and affiliated with the German Social Democratic party. This is a key text in the history of socialist feminism, and is seen by many as a foundational document in distinguishing the "bourgeois feminists" from the socialists. In this essay, Kollontai is clearly a social democrat and an advocate for reformist social democratic politics, although by the end of the essay she begins to display a more strident allegiance to the total transformation of society demanded by the socialists. This is Part V of a multi episode series, and here Ghodsee discusses the problem of "free love" under capitalism. Here Ghodsee discusses the most interesting questions raised in this part of Kollontai's book: whether or not you can build a collective society on the base of individualistic family relations, or whether the socialization of the family should proceed the socialization of the means of production.Mentioned in this essay is the Swedish writer and feminist, Ellen Key. The intro music is a Russian version of The InternationaleMore info about the host can be found at: www.kristenghodsee.com

Sandra Ilars poddagbok där hon pratar om sin vecka. Jubileumsavsnittet 200 firas med en mysig pratstund med komikern och vännen Carl Stanley! @sandrailar // https://www.patreon.com/ilar Patron: http://patreon.com/ilar  Swish: 076023868  

För 100 år sedan fick kvinnor rösträtt i Sverige. Men varför blev vi sist i Norden? Och vilka var egentligen rösträttskvinnorna med sina intensiva blickar? Del 3: Männen, motståndet och mysteriet. Lyssna på de tidigare delarna via länkarna längst ned i artikeln Ett hemligt rum i historien. Lösningen på mysteriet om varför vi i Sverige blev så sena med kvinnlig rösträtt. Det stora målet - som snart blev mer av ett delmål. En kulturhistorisk klenod till salu. Ett oväntat fynd i en flyttkartong. Den här tredje och sista delen av Anna Tullbergs och Mattias Bergs reportageserie om den kvinnliga rösträttens genomförande i Sverige börjar där vi slutade sist. År 1911, när målet tycktes vara så nära. Sedan kom världskrig och revolution och allting sköts än en gång på framtiden. Vi får följa förloppet fram till rösträttens genomförande i maj 1919 - men också det som hände sedan. I reportrarnas resa genom tid och rum får vi den här gången besöka lägenheten där Karolina Widerström bodde. Hon som var Sveriges första kvinnliga läkare och den sista ordföranden för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Dessutom besöker vi byggnaden där den legendariska kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad huserade, som våren 2019 är till salu. Till sist åker vi till Uppsala för att se vad som fanns längst nere i en flyttkartong. Medverkar gör Christina Florin, Charlotte Signahl, Clara Waller och Simone Falk. Uppläsare är Ana Gil de Melo Nascimento, som läser texter av Frigga Carlberg, Signe Bergman, Ann Margret Holmgren och Ellen Key. Dessutom hör vi som uppläsare Mikael Cohen och Tithi Hahn - samt radiomannen Sven Jerring i ett kort klipp. Musiken är ur "Tosca" av Giacomo Puccini, "World Requiem" av John Foulds och "March of the Women" av Ethel Smythe. För ljudmixen svarade Gardar Hansen.

Välkommen till ett nytt avsnitt Billgren Wood, denna vecka dedikerad ingen mindre än Ellen Key! Key, som trots att hon föddes för 170 år sedan känns idag kusligt relevant med sin lätta, ljusa och luftiga stil, inspiration från Arts & Crafts rörelsen såväl som Carl och Karin Larssons Lilla Hyttnäs i Sundborn. Men Key väver också in större filosofiska begrepp i inredningen som är ack så relevanta idag - för visst är det viktigt hur själen mår i hemmet och att man med inredningens hjälp når den där så välbehövliga återhämtningen, kunskaper Key lyckades formulera och dessutom förpacka i konkreta tips och råd redan då. Så välkommen till ett avsnitt total inspirationskavalkad bland blombord, lampfötter, färgkombinationer och skira gardiner i funkisens vagga! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Har vi alltid tänkt likadant kring barn? Vad har förändras? Hur mycket betyder Barnkonventionen? Barnhälsovårdspsykolog Malin Bergström samtalar med barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson om bland annat barnrättsaktivisterna Ellen Key, Anna Lindhagen, Elsa Laula Renberg. Och om varför Lars H Gustafsson själv blir aktivist ibland. Läs mer här: Barnombudsmannen: Barnkonventionen (https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/barnkonventionen/) Lyssna också på: BVCpodden 102: Våld i familjer: "En jätteviktig folkhälsofråga" (https://bvcpodden.fireside.fm/102) BVCpodden 83: Barn och svåra saker: "Psykiskt våld är också våld” (https://bvcpodden.fireside.fm/83) BVCpodden 67: Lars H Gustafsson (del 1 av 2): "Jag lär mig lika mycket av barnet, som barnet lär av mig" (https://bvcpodden.fireside.fm/67) BVCpodden 77: Barnets rättigheter: "Vi vuxna måste vara närvarande" (https://bvcpodden.fireside.fm/77) BVCpodden 38: Ett barn som far illa - vad gör jag då? (https://bvcpodden.fireside.fm/38) BVCpodden 18: Barn, trauma och "en överdos av omsorg" (https://bvcpodden.fireside.fm/18) Special Guest: Lars H Gustafsson.

How can the dead speak when we’ve deemed them too unimportant to listen? On this episode, we’ll explore what Lena Johamesson calls the “significant insignificances” of history through the lens of two Wisconsin fires: The Great Peshtigo Fire, and the fire and murders at Frank Lloyd Wright’s Taliesin. This week’s questions are: How and why do historical events and figures become significant? Is there a way to reframe the way we think about or approach history to elevate what Johamesson calls “the significant insignificances”? What tiny but crucial details do you care about in your historical subject of interest? Please be sure to get in touch with your answers! Find me on Twitter and Instagram @ladycryptoid and by email at ladycryptoid@gmail.com. Many, many thanks this week to Matt Spireng for permission to read his poem, “The Peshtigo Fire Cemetery,” and for his time and insight. You can find his poetry all over the place, but go ahead and buy his collections What Focus Is and Out of Body. REFERENCES AND FURTHER READING Brown, H. (2004). “The Air Was Fire”: Fire Behavior at Peshtigo in 1871. Fire Management Today, 64 (4), p. 20. Friedman, A.T. (2002). Frank Lloyd Wright and Feminism: Mamah Borthwick’s Letters to Ellen Key. Journal of the Society of Architectural Historians, 61 (2), p. 140-151. Holbrook, S. (1944). The Peshtigo Fire. The American Scholar, 13 (2), p. 201-209. Lyons, C. (2011). Hell on Earth: The Peshtigo Fire. History Magazine (Februrary/March), p. 38-40. Pernin, P. (1971). The Great Peshtigo Fire: An Eyewitness Account. The Wisconsin Magazine of History, 54 (4), p. 246-272. Peters, A. (2012). The House on the Ledge. Southwest Review, 97 (1), p. 89-112. Rosenwald, M.S. (2017). “The night America burned”: The deadliest -- and most overlooked -- fire in U.S. history. The Washington Post, 6 Dec 2017. Schwarz, F. D. (1996). 1871: One hundred and twenty-five years ago -- Two fires. American Heritage, 47 (6), p. 118-120 Spireng, M. J. (1998). The Peshtigo Fire Cemetery. College English, 60 (1), p. 67. Tarshis, L. (2015). The Blood-Red Night. Storyworks, 22 (4), p. 4. MUSIC CREDITS Intro: Ferera and Paaluhi, “The Saint Louis Blues” (W.C. Handy, composer) The Sky Ablaze: Moriz Rosenthal, Etude Nouvelle in A Flat and Etude in C Major, Op. 10, No. 1 (Frederic Chopin, composer) Bellini Ensemble Unique, Piano Sonata No. 14 in C sharp minor, “Moonlight” (Ludwig van Beethoven, composer) Mamah: National Parks Service, “Dawn Soundscape from the Sun Valley Trail” Conclusion: American Quartet, “Moonlight Bay” (Percy Wenrich, composer)

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna. Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor? SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan eller bli ihjälslagen själv! Men Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre." Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter. Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla." Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som   suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?" Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning. I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän. Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor. Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten: "Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. - Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!" Jojo. Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare. Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken. Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen. I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades. Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden. Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar: Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa." I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral. Och så något annat Bergman återkom till gång på gång: "Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv: Vänsterungdomarna tycker att du är för privat? Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet! Arme man. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.   Men jag har också stött på hans berömda intuition som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det inom mig. Då högg Bergman som en kobra: Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i! Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker se in i huvudet på folk På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver! Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt. Ulrika Knutson, journalist och författare

Därför är det inte okej att ta sitt barn hårt i armen. Därför är det inte spännande att vara konservativ. Därför ska vi lyssna på Ellen Key och inte Della Q. Och därför är Martina en av Sveriges främsta PK-kvinnor. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

1868 begåvades landets folkskolebarn med en bok på 564 sidor med läsning i blandade i ämnen: dikter, fabler, vetenskap, geografi också vidare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den var och förblir unik som den första icke-religiösa bok som fick spridning i bredare folklager i Sverige. Tidigare var det katekesen och psalmboken som gällde. Första upplagan var på 25 000 exemplar och inom tre år trycktes ytterligare 75 000 böcker. Som alltså skulle lära landets barn vad som var värt att veta. Det handlar om "Viborgska gatloppet" och "Slaget vid Svolder", och "Göken" och "Hjorten", "Livet vid fäboderna" och "De ätliga svamparna". Här kunde man av George Washington lära sig vikten av att alltid tala sanning, även om man hade sågat ner päronträdet. Men läseboken var förstås begränsad till det som var lämpligt. Läsebok för folkskolan skapades i en tid av nationsbyggande och identitetskapande och den gav oss vår nationalsång, den formade det som länge var en nationell litterär kanon och de många skildringarna av den svenska naturen har nog spelat en avgörande roll för föreställningen om naturkänslan som något mycket svenskt. Och den kom också så småningom att kallas för en "nationalolycka" av Ellen Key. Idag kan den tyckas vara både lite löjlig, bisarrt nationalistisk och en rätt charmerande äldre variant av Bill Brysons populärvetenskapliga succé En kortfattad historik över nästan allting. Måns Hirschfeldt har läst dikter, fabler och landskapsbeskrivningar och talat med fil.dr. Inga-Lisa Petersson om Läsebok för folkskolan.

1868 begåvades landets folkskolebarn med en bok på 564 sidor med läsning i blandade i ämnen: dikter, fabler, vetenskap, geografi också vidare. Den var och förblir unik som den första icke-religiösa bok som fick spridning i bredare folklager i Sverige. Tidigare var det katekesen och psalmboken som gällde. Första upplagan var på 25 000 exemplar och inom tre år trycktes ytterligare 75 000 böcker. Som alltså skulle lära landets barn vad som var värt att veta. Det handlar om "Viborgska gatloppet" och "Slaget vid Svolder", och "Göken" och "Hjorten", "Livet vid fäboderna" och "De ätliga svamparna". Här kunde man av George Washington lära sig vikten av att alltid tala sanning, även om man hade sågat ner päronträdet. Men läseboken var förstås begränsad till det som var lämpligt.  Läsebok för folkskolan skapades i en tid av nationsbyggande och identitetskapande och den gav oss vår nationalsång, den formade det  som länge var en nationell litterär kanon och de många skildringarna av den svenska naturen har nog spelat en avgörande roll för föreställningen om naturkänslan som något mycket svenskt. Och den kom också så småningom att kallas för en "nationalolycka" av Ellen Key. Idag kan den tyckas vara både lite löjlig, bisarrt nationalistisk och en rätt charmerande äldre variant av Bill Brysons populärvetenskapliga succé En kortfattad historik över nästan allting.  Måns Hirschfeldt har läst dikter, fabler och landskapsbeskrivningar och talat med fil.dr. Inga-Lisa Petersson om Läsebok för folkskolan.

Stefan Zweig beskriver i dette afsnit af sine erindringer sine læreår, sin modningstid, hvor han rejser rundt i Europa i begyndelsen af 1900-tallet og suger til sig og møder spændende mennesker: Rudolf Steiner, den belgiske digter Verhaeren, svenske Ellen Key som skrev Barnets Åhundrede og vores egen Georg Brandes. Og kapitlet slutter med hans afsluttende eksamen i filosofi. Så fik han den doktorgrad, som familien ønskede. Karsten Pharao...

Hon var en av sin tids mest radikala tänkare. En feminist, pedagog och folkbildare lika mycket som skarp debattör och esoteriker. ELLEN KEY (1849-1926) växte upp i överklassmiljö på en småländsk herrgård, men ägnade ett liv åt att kämpa för de mindre privilegierade. Hennes radikala syn på barnuppfostran och pedagogik bidrog starkt till att driva igenom förändringar som vi idag tar för givna, som avskaffandet av barnaga, samskola för pojkar och flickor och rättigheter för oäkta barn. Som kvinnosakskämpe argumenterade hon tidigt för rätt till skilsmässa, ogift kvinnas myndighet och deltog aktivt i rösträttskampen. Allt detta bidrog till att hon blev en av 1800-talet internationellt mest kända svenskar. Säsongspremiären av Bildningspodden fördjupar sig i Ellen Keys liv och tänkande. Var hon verkligen en särartsfeminist? Varför ansåg hon att alla arkitekter borde vara kvinnor? Vad var det som fick henne att lämna Sverige i 10 år? Och hur ska vi förhålla oss till Ellen Keys arv idag? Gäster i studion är Claudia Lindén och Hedda Jansson. Claudia Lindén är litteraturvetare vid Södertörns högskola och disputerade 2002 på avhandlingen "Om kärlek. Litteratur sexualitet och politik hos Ellen Key". Hedda Jansson är doktorand i religionshistoria vid Stockholms universitet, på ett projekt om Ellen Keys livsfilosofi, och sedan 15 år tillbaka föreståndare för Ellen Keys Strand. Bildningspodden – en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Inspelningstekniker: Christine Ericsdotter Nordgren.

"Bildning är det som är kvar sedan vi glömt vad vi lärt oss" som Ellen Key sa. Det blir ett avsnitt om nyhetsflödet, utbildning och bildning, men även om sällskapsspel och en härlig intervju med Loa Falkman. Perfekt för dessa lugna sommardagar. 

Runt sekelskiftet 1900 var författaren och pedagogen Ellen Key världsberömd. Hon var feminist i en tid när kvinnor inte fick rösta i allmänna val och gifta kvinnors män var deras förmyndare. Keys idéer handlade bland annat om att kärlek ska vara en fråga för individen och inte för moralen eller kyrkan. För att sann kärlek ska kunna uppstå måste kvinnor och män vara jämställda. Vi träffar kulturjournalisten Ulrika Knutsson, litteraturvetaren Claudia Lindén och idéhistorikern Ronny Ambjörnsson som berättar om Ellen Key.

Runt sekelskiftet 1900 var författaren och pedagogen Ellen Key världsberömd. Hon var feminist i en tid när kvinnor inte fick rösta i allmänna val och gifta kvinnors män var deras förmyndare. Keys idéer handlade bland annat om att kärlek ska vara en fråga för individen och inte för moralen eller kyrkan. För att sann kärlek ska kunna uppstå måste kvinnor och män vara jämställda. Vi träffar kulturjournalisten Ulrika Knutsson, litteraturvetaren Claudia Lindén och idéhistorikern Ronny Ambjörnsson som berättar om Ellen Key.

Ylva Mårtens porträtterar en legendarisk och motsägelsefull debattör inom barnuppfostran - Ellen Key. Hon var tidigt emot barnaga, men tyckte också att kriminella skulle hindras att bli föräldrar. Ellen Key, författare och debattör (1849-1926) var motsägelsefull. Hennes idéer vann både stor beundran och fick skarp kritik. Ellen Key blev banbrytande i sin syn på barnens rättigheter. Hon påverkade skolan och den auktoritära pedagogiken. Ellen Key läste Jean-Jaqcue Rousseau. Hon läste även Rudolf Steiner, pappa till Waldorfpedagogiken. Hennes tankar har inspirerat den italienska pedagogen Maria Montessori, den polskjudiske barnläkaren Janusz Korczak och FN:s barnkonvention.Hon var tidigt emot barnarbete och barnaga. Men ansåg samtidigt att föräldrar kunde ge en tvååring en dask - en kroppslig tillrättavisning. Hon var för kvinnlig rösträtt och att barn till ensamstående mödrar födda utanför äktenskapet skulle få samma rättigheter som barn till gifta föräldrar. Men ansåg att de små barnen skulle få sin skolning hemma och då främst av sina mödrar. Annars skulle barnen bli fyrkantiga tegelstenar, skrev hon. När barnen sedan började skolan skulle klasserna aldrig rymma fler än 12 barn. Läraryrket skulle vara ett kall, och bäst var kvinnor på att ta hand om barnen, även de större eleverna. Hon var socialist och ville att alla barn skulle få en likvärdig skola. Hon stod det socialdemokratiska arbetarpartiet nära men blev aldrig medlem. Hon var för individualismen. Ellen Key var ett barn av sin tid och som många andra på den tiden påverkad av rasbiologin. Hon ansåg att kriminella skulle hindras att bli föräldrar och att spädbarn med svåra missbildningar skulle dö med hjälp av läkare. I programmet medverkar författarna Ingela Bendt och Anneli Jordahl som båda skrivit böcker med utgångspunkt från Ellen Key och Ronny Ambjörnsson, idéhistoriker och Catharina Hällström, barnkulturforskare. Varifrån fick Ellen Key sina idéer? Hur var hennes egen barndom?

Författaren och debattören Ellen Key var ingen okontroversiell person. Hennes tankar om barns och kvinnors rättigheter gav henne många fiender i den kulturelit som fanns vid 1900-talets början. en och annan vän fanns det också, bland annat litteraturkritikern John Landquist som i radion 1964 berättade om Ellen Key. Producent Rigmor Ohlsson.

Nationalismen gror i Sverige, men hur ser den ut här? Satir med Public Service. I spåren av OS i Stockholm - vad finns kvar? Och så om ett nytt mastodontverk om Ellen Key. Om folkomröstningen i Wisconsin kan få betydelse för hela USA. Kåsör Helena von Zweigbergk.

1868 begåvades landets folkskolebarn med en bok på 564 sidor med läsning i blandade i ämnen: dikter, fabler, vetenskap, geografi också vidare. Den var och förblir unik som den första icke-religiösa bok som fick spridning i bredare folklager i Sverige. Tidigare var det katekesen och psalmboken som gällde. Första upplagan var på 25 000 exemplar och inom tre år trycktes ytterligare 75 000 böcker. Som alltså skulle lära landets barn vad som var värt att veta. Det handlar om "Viborgska gatloppet" och "Slaget vid Svolder", och "Göken" och "Hjorten", "Livet vid fäboderna" och "De ätliga svamparna". Här kunde man av George Washington lära sig vikten av att alltid tala sanning, även om man hade sågat ner päronträdet. Men läseboken var förstås begränsad till det som var lämpligt. Läsebok för folkskolan skapades i en tid av nationsbyggande och identitetskapande och den gav oss vår nationalsång, den formade det som länge var en nationell litterär kanon och de många skildringarna av den svenska naturen har nog spelat en avgörande roll för föreställningen om naturkänslan som något mycket svenskt. Och den kom också så småningom att kallas för en "nationalolycka" av Ellen Key. Idag kan den tyckas vara både lite löjlig, bisarrt nationalistisk och en rätt charmerande äldre variant av Bill Brysons populärvetenskapliga succé En kortfattad historik över nästan allting. Måns Hirschfeldt har läst dikter, fabler och landskapsbeskrivningar och talat med fil.dr. Inga-Lisa Petersson om Läsebok för folkskolan.