Podcasts about samtida

På Dramaten i Stockholm pågår sedan två år tillbaka satsningen Dramaten.Doc, en konstnärlig gestaltning med texter som på olika sätt tar upp vår konfliktfyllda samtid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den här veckan framfördes texter av den ukrainska författaren Iryna Serebriakova på Dramatens scen, detta samtidigt som publiken fick pushnotiser om president Trumps senaste uttalanden om Ukrainas president Zelenskyj.Dramaten.Docs uttalade ambition är att ligga nära det som händer i vår oroliga samtid – hur bidrar den konstnärliga gestaltningen till försöken att förstå och greppa det som sker?Dramaten.Docs konstnärliga ledare Dmitri Plax och skådespelaren Sofia Pekkari medverkade i P1 Kultur.Programledare: Thella Johnson.

Österrike-Ungerns tre invasionsförsök av Serbien under 1914 misslyckades och först 1915, med tyskt understöd, skulle Serbien besegras. Den österrikisk-ungerska armén var långt ifrån mogen att hantera ett anfallskrig i svår terräng mot en krigserfaren och beslutsam motståndare.Den österrikiske stabschefen Conrad von Hötzendorf och hans underlydande befälhavare på serbienfronten, generalen Oskar Potiorek, var skrivbordsgeneraler utan egentlig krigserfarenhet. Konsekvensen blev ett svidande nederlag och nästan 230 000 stupade, sårade och tillfångatagna. Österrike-Ungerns krig mot Serbien 1914 är några av de mest misskötta och dåligt ledda militäroperationerna i den moderna krigshistorien.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den påbörjade serien om första världskriget. Skotten i Sarajevo var ett resultat av motsättningarna mellan serbisk nationalism och österrikiska maktsträvanden på Balkan. På papperet såg det ut att bli en enkel invasion av Serbien ur österrikisk synvinkel. I verkligheten var förutsättningarna för kriget på många sätt på serbernas sida.Den österrikisk-ungerska krigsplanen för ett krig i Europa innehöll två huvudsakliga alternativ. Det första handlade om att möta en rysk invasion av Galicien i norr i samverkan med tyska armén. Det andra var en invasion av Serbien. Resurserna räckte egentligen bara till för det ena alternativet. Trots det skickade Conrad den österrikisk-ungerska armén i två riktningar i tron att Serbien snabbt skulle besegras. Resultatet blev katastrofalt.Ryssland mobiliserade snabbare än både den österrikiska och tyska generalstaben hade trott. Anfallet mot Serbien genomfördes därför med en alltför liten del av den österrisk-ungerska armén. En hel armé, den andra armén, lämnade serbienfronten och förflyttades norrut redan några dagar efter det att anfallet på Serbien hade inletts den 12 augusti. De österrikiskt-ungerska förbanden körde fast. Serberna ledda av den erfarna Rodomir Putnik kunde möta anfallet från skyttegravar med artilleri och kulsprutor. De österrikiskt-ungerska anfallen i slutna formeringar med fällda bajonetter utan eldunderstöd kollapsade omgående.Bild: Österrikiska trupper korsar floden Sava under sin invasion av Serbien 1914. Samtida vykort. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

i Sommarsoffan denna vecka pratar vi om: * Att heta Bebis. * Socialdemokratiska sardinburkar. * Huruvida Stockholms kulturliv blivit en gaggig inavelsprovins? * Sprit kontra vatten. * Om att ligga i frysen i 25 år och vad det gör med en människa. * Sällskapslekar. * Julio Iglesias bravader.* Och så Quiz förstås: ”Tävlingen med det krångliga namnet”. Hela Morgansoffan-podden kommer ut en gång i veckan, och vill du ha tillgång till varje avsnitt, gå in på underproduktion.se/morgansoffan Där kan du enkelt logga in och skaffa en prenumeration. Den kostar 39 kronor i månaden och då får man 4 REKLAMFRIA avsnitt per månad, (inte bara två gratisavsnitt). Gratisavsnitten släpps varannan vecka. Det är enkelt att skaffa prenumerationen, men skulle du ändå undra något, mejla support@underproduktion.se för snabb hjälp. Eller kontakta Morgansoffan på Facebook, Instagram eller morgansoffan@gmail.com Lyssnar du via poddapp kan du lätt lägga in podden i appen och lyssna som du brukar. Eller så kan du lyssna från underproduktion.se/morgansoffan. Morgan Larsson: https://www.instagram.com/den_morgan_larsson/ Petra Revenue: https://petrarevenue.n.nu/ David Urwitz: https://davidurwitz.se/ Morgansoffan på Sociala medier: https://www.instagram.com/morgansoffan/https:// www.facebook.com/morgansoffan Morgansoffan spelas in på Svenska Grammofonstudion i Göteborg och är en del av Underproduktion. Ha det bäst! Stort Tack för att du lyssnar! / Morgan och hela soffgruppen

Vad är egentligen en skog? Ett virkesförråd? En rekreationsplats? Ett ekosystem? Just nu dyker skogen upp som tema på en rad olika utställningar och föreställningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. P1 Kultur har besökt utställningen ”Skogen” på Tekniska museet i Stockholm, pratat med Lena Ylipää som är en av konstnärerna på Bildmuseet i Umeås utställning ”Åtta grader/Samtida konst om skogen” och ringt upp scenkonstkollektivet Oscen, aktuella med ljudvandringen ”Skogens berättelser” i Sundsvall.Programledare: Lisa WallReportrar: Katarina Wikars och Johanna OlofssonProducent: Eskil Krogh Larsson

Dolda inspelningar, wallraffande och mullvadar på senaste tiden har flera journalistiska granskningar gjorda med dolda metoder fått stor uppmärksamhet, nu senast serien Den svarta svanen. Blir behovet av undercover-journalistik större i ett hårdare samhälle? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den danska dokumentärserien ”Den svarta svanen” har skakat om både politiker, näringslivstoppar och kriminella i Danmark, när den med hjälp av dold kamera kunnat visa banden mellan den svarta och den vita ekonomin. Under våren har Kalla faktas avslöjanden inifrån Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning präglat nyhetsrapporteringen. Vad motiverar journalistik med dolda metoder? Och blir behovet större i en värld som styrs mer av å ena sidan dolda makthavare med stort våldskapital och å andra sidan organisationer och myndigheter som sluter sig allt mer? Samtal med de granskande journalisterna Jenny Strindlöv, Expressen och Sanna Klinghoffer, Svt.SKOGEN – EN ARENA FÖR KAMP MELLAN KOLLIDERANDE INTRESSENVad är egentligen en skog? Ett virkesförråd? En rekreationsplats? Ett ekosystem? Just nu dyker skogen upp som tema på en rad olika utställningar och föreställningar. Vi har besökt Tekniska museet i Stockholms utställning ”Skogen”; pratat med Lena Ylipää som är en av konstnärerna på Bildmuseet i Umeås utställning ”Åtta grader/Samtida konst om skogen” och vi har ringt upp scenkonstkollektivet Oscen, aktuella med ljudvandringen ”Skogens berättelser”. DUBBELT SVIKNA MUJAHEDIN-BARN I NY DOKUMENTÄRFolkets Mujahedin var den iranska frihetsrörelsen som störtade Shahen men som sedan hamnade i opposition mot mullorna och allt mer kom att bli en sekt. I en ny dokumentär berättar om barnen till frihetskämparna – många hamnade i Sverige, efter att föräldrarna valt kampen före föräldraskapet, där barnen i flera fall sveks en gång till – av det svenska samhället. Vi har träffat regissör Sara Moin.HANTVERKET: MÖT KOSTYMÖREN EMMA GAUFFIN”Hantverket” är reportageserien där du får möta yrkesmänniskorna i kulturens kulisser. Hur lyssnar pianostämmaren? Hur spikar rammakaren? Idag möter du kostymören Emma Gauffin i hennes ateljé på Östermalm i Stockholm. Reporter: Tove LindellProgramledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Textilkonstnären Vega Määttä Siltberg från den uppmärksammade vävgruppen Studio Supersju berättar om ryorna hon skapat med främlingar i Stockholm och Haninge. Och hur du kan göra din första! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Samtida vävning på plattan och handenTillsammans med förbipasserande har Vega vävt ryor på Sergels Torg och en pendelstation i Haninge, allt som gick att göra en knut med kunde man prova. För POPULA berättar hon om workshop:sen, hur hon fick folk att våga sig på ryaknuten och hur du kan ta del av resultaten!Dessa är inte de enda publika verk hon har skapat med andra i år: vävgruppen Studio Supersju som hon är en del av skapade en 5 meter lång väv till Stockholms stadshus, som placeras i trappan i De Hundrades valv där den kommer möta brudpar och nobelpristagare som ett permanent verk i Stockholmarnas gemensamma hus.Att skapa värde av oönskade föremål — ett svar på konsumtionspressenVegas vävar kan vara gjorda tyg från begagnade kläder som bara använts under en säsong innan de kasserats, vass som växer som ogräs i varje sjö - allt som kan upplevas vara utan värde är en inbjudan till att skapa och källa till inspiration.Kalle har fattat tycke för en udda filt som delat ”textil-TikTok” i två läger, och Sanna är rädd för att slå knut på sig själv om hon skulle försöka sig på att göra en finsk ryujy.Ryan tillbaka på tapetenDe tidigaste dokumenterade uppgifterna om ryor härstammar från medeltiden, då de betraktades som värdefulla ägodelar inom både slott och herrgårdar. Ursprunget till hantverket äldre och kan spåras tillbaka till vikingarna. De har kommit och gått, men nu är de tillbaka igen.. varför och hur gör man en egen? -Det är ganska enkelt! Vega förklarar hur du kan gå tillväga!Kalle Kinnunen & Sanna Laaksopopula@sverigesradio.se

I slutet av maj 1879 gick tusentals sågverksarbetare i Sundsvall ut i strejk. Det var den första stora konflikten mellan arbete och kapital i Sverige, och en startpunkt i historien om arbetarrörelsen.Programledare och manus: Kent Werne. Podden produceras av Straydog studios på uppdrag av LO, och i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.Medverkande i detta avsnitt: Vibeke Olsson, författare. Några av de böcker som ligger till grund för avsnittet: ”Sundsvallsstrejken 1879. Samtida dokument och historisk belysning”, utgiven av Sundsvalls Museum. Och ”Vi bygger landet”, av Yvonne Hirdman, utgiven av Tiden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Författaren Torbjörn Elensky berättar zombiens fascinerande och grymma historia och analyserar deras mångfacetterade betydelse idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. Ursprunget på HaitiDen 24 oktober 1936 vandrade en äldre kvinna av svårbestämd ålder in i byn Ennery i Haiti. Hon var lam i vänstra benet, hade inga ögonfransar och bar en smutsig gammal tygtrasa virad runt huvudet, men i övrigt var hon naken. Hon identifierades efter ett tag som Felicia Felix-Mentor. Problemet var bara att Felicia Felix-Mentor hade dött och begravits redan 29 år tidigare, 1907. Det fanns bara en förklaring till att hon återvände hem igen efter så många år: Byborna och hennes egen familj kom fram till att hon gjorts till en zombie, och det var som ett bevis på att sådana existerade som hon blev känd för världen.Författaren Zora Neale Hurston mötte Felicia Felix-Mentor och tog en bild av henne. Den publicerades i Life magazine den 13 december 1937 i anslutning till Hurstons artikel Black Haiti: Africa, America, Voodooism. Vid denna tid hade zombier varit kända ett tag, de hade börjat erövra sin plats i filmvärlden och därmed i den vidare populärkulturen. Men till skillnad från de flesta tog Hurston den haitiska folktron på fullt allvar. Fotot av Felicia och bybornas vittnesbörd togs till intäkt för att zombier var ett reellt faktum, och inte någon myt till skillnad från de traditionella berättelserna om varulvar, vampyrer och gengångare, väsen som hade inspirerat 1930-talets stora våg av skräckfilmer och som alla kunde avfärdas som fantasifoster. Hurstons förklaring av zombiefenomenet var tidstypiskt rationell: det var givetvis inte magi som gjorde en till zombie, utan någon form av drog, en kemikalie som stängde av ens medvetande, samtidigt som man kunde fortsätta att röra sig, arbeta, göra allt en levande människa gör, men utan medvetande om det, utan egen vilja och utan ett levande själv. Troligen fanns det gammal kunskap om vilka växter och djur som kunde användas, och som förts över från Afrika på slavskeppen.Det sägs ibland att zombien är det unikt amerikanska bidraget till världens stora monsterkatalog. Men det är alltså inte från USA, utan från Haiti, som den ursprungligen härstammar. Sina rötter har den i afrikanska föreställningar och den västafrikanska religionen voudun som kom att blandas upp med katolicismens riter och helgon i den synkretistiska religion som utvecklades av slavarna i den franska kolonin Saint Domingue till voodoo. Saint Domingue var ett av världens mest vinstbringande företag, tack vare den intensiva odlingen av sockerrör, som bidrog substantiellt till den franska statskassan under lång tid. Men det var också ett av de allra hårdaste slavregementena under ett par hundra år, tills slavarna år 1791 gjorde uppror mot de franska herrarna och skapade den självständiga staten Haiti. Namnet var en hyllning till Taíno, den karibiska ursprungsbefolkning som i princip helt utrotats av kolonisatörerna under 1500-talet. Haiti betyder land av berg på deras språk.Haiti var faktiskt det andra landet i Amerika, efter USA, som vann sin självständighet. Men att det var huvudsakligen svarta slavar som gjort uppror i namn av den franska revolutionens universella ideal var svårt att svälja för de förment upplysta människor som inte riktigt kunde acceptera de svartas förmåga till självständigt tänkande. Säkert har den oro slavrevolutionen väckt också bidragit till den starka exotiseringen i de flesta skildringarna av Haiti - och inte minst av voodoo, som alltså inte är någon form av magi, utan en religion.Zora Neale Hurston var en av de drivande krafterna i the Harlem renaissance, Harlemrenässansen, den väldiga blomstringen av svart kultur i 1930-talets New York. Hon var intellektuell, författare, disputerad och när hon ville åka till Haiti för att studera traditionerna på ön fick hon 2000 dollar av Guggenheims stiftelse, för att täcka alla sina omkostnader. En summa som motsvarade en anständig årslön, så hon kunde genomföra sin expedition i lugn och ro. Syftet var att fortsätta sina studier av de svartas magi. I tidigare böcker hade hon bland annat skildrat hur hon själv deltagit i hoodoo-ceremonier i trakterna kring New Orleans, en folktro som har mycket gemensamt med voodoo. Hon var närmast antropolog, och hennes ideal var att delta som likvärdig i de ceremonier och föreställningar som hon kom i kontakt med. Det betyder inte att hon nödvändigtvis själv måste tro på dem, men hon menade att man för att förstå en annan människas föreställningsvärld måste begripa hur den själv faktiskt anser att världen är ordnad.I Haiti deltog hon i ceremonier, mötte flera av landets främsta houngans, voodoopräster och såg med egna ögon hur deltagare i riterna blev besatta av andar, loa, som red dem som om de vore hästar. Det som är så speciellt med Hurstons syn på dessa upplevelser är alltså att hon satte sig i sinnet att se dem som helt naturliga, utslag av mänsklig aktivitet, möjligen en sorts psykologiska gåtor, men inte konstigare än tungomålstal och religiös extas i någon baptistkyrka i USA. Och hon insåg också att medan man i USA och övriga Västvärlden betraktade en människa som antingen levande eller död, så fanns det här i Haiti fler andra grader av existens, mellan död och liv, av vilka zombiens är den mest fruktansvärda. Hon hörde zombiehistorier överallt, vart hon än reste berättades det om döda som kommit tillbaka, om hur zombier utnyttjades i arbetet på sockerfält och på sockerbruken. Men den enda hon själv träffade var den arma Felicia. Zora Neale Hurstons foto av henne är det första av en person som faktiskt påstås ha varit en zombie.Hurston deltog visserligen i de religiösa ceremonierna, men hon var en modern kvinna och hennes slutsats var densamma som läkarnas: Felicia hade drogats för att utnyttjas som arbetskraft. Hon hade alltså aldrig dött på riktigt. Hennes egen bror identifierade henne, liksom hennes tidigare make. Denne var sedan länge omgift och hade en ny familj - han ville inte ha tillbaka sin första hustru. Felicia hade således ingenting att återvända till, den enda lösningen för dem alla var att stänga in henne på mentalsjukhus. Och det var där Hurston mötte henne: en oönskad kvinna, utstött ur sin familj och samhället. Kanske hade hon råkat äta något giftigt, kanske hade hon avsiktligt förgiftats, kanske hade hon hållits fången mot sin vilja, kanske hade hon på något märkligt sätt faktiskt levt som en zombie, men vaknat upp igen och återvänt hem. Hurston ville veta vad det var för gift hon fått i sig, men det skulle dröja många år innan någon på allvar började analysera möjligheterna på den fronten. Nu blev Felicia Felix-Mentor istället passiviserad av psykofarmaka. Om hon inte varit en zombie tidigare förvandlades hon till det nu, av den moderna läkarvetenskapen. 2. Zombien på skärmenMitt första intryck av de tre förmenta zombier, som stumma fortsatte med sitt arbete, var, att det låg något onaturligt och besynnerligt över dem. De slavade som djur, som automater. Deras ansikten, som uttryckslösa voro böjda över arbetet, kunde jag inte tydligt se utan att böja mig ned. Polynice rörde en av dem vid axeln och gav honom tecken att resa sig. Lydigt som ett djur ställde han sig långsamt upprätt och vad jag då såg, gav mig, på grund av eller trots vad jag förut hört, en chock, som gjorde mig riktigt illamående. Ögonen var det värsta. Det var inte inbillning av mig. De voro verkligen som ögonen på en död människa, inte blinda, utan stirrande; de saknade brännpunkt och sågo ingenting.Citatet är hämtat ur The magic island, äventyraren William Seabrooks Haiti-skildring från 1929. Boken kom på svenska redan samma år, under titeln Mysteriernas ö, och gjorde stor skandal. Seabrook beskrev hur han själv deltagit i ceremonier och druckit getblod och skulle senare göra ännu större skandal med sina skildringar av kannibalism i Västafrika. Mycket av det han skrev var lögn och överdrifter. Men det är alltså genom denna bok den ursprungligen lokala företeelsen zombier blir känd i världen.Strax därefter når de Hollywood. I White zombie, från 1932, som bygger på Seabrooks beskrivning, är zombier själlösa arbetare som drar runt sockerbrukets maskineri långsamt, viljelöst och ostoppbart. Inte ens då någon av dem ramlar ner i anläggningen och krossas till döds rör de en min. Men själva skräckhistorien centreras kring den vita societetskvinnan Madeline Short Parker, spelad av stumfilmsstjärnan Madge Bellamy, i en av sina få talroller. På sin resa mot Haiti stöter Parker och hennes fästman på plantageägaren Charles Beaumont, som bjuder dem till sin egendom. Han är förstås förälskad i Madeline, men avvisas och vänder sig då till en voodoomästare spelad av Bela Lugosi, sedermera mera känd i rollen som Dracula. Denne onde magiker ja, för här är voodoo likställt med svart magi gör Madeline till en zombie som går att styra rakt in i Beaumonts famn. Denne upptäcker emellertid att det är helt värdelöst att äga hennes viljelösa kropp. Det var hennes själ, hennes personlighet han förälskat sig i. Nå, till slut dör voodoomästaren såväl som plantageägaren, Madeline frias från sin förtrollning, återförenas med sin fästman och så levde de lyckliga i alla sina dar.Som antyds redan i titeln präglas filmen av en tydlig dikotomi mellan svart och vitt. Ljudet av de svartas trummor som genljuder i den tropiska natten spelar en central roll. De symboliserar något primitivt, ursprungligt, men också sex och hotfull magi.I Jacques Torneurs sevärda I walked with a zombie, från 1943, fungerar de svarta personerna i filmen inte bara som anonym bakgrund, de deltar i handlingen, framställs som hyggliga människor, voodoo framhävs som religion, inte svart magi och i en nyckelscen alldeles i början sägs det rent ut att landet är vuxet ur slaveriet och revolutionen mot slavägarna. Varför denna förändring i tilltalet? Jo, mellan White zombie och I walked with a zombie hade Zora Neale Hurstons nyfikna och mindre exotiserande voodoo-reportage publicerats i Life magazine. Det är uppenbart att de gjorde skillnad i synen på haitierna.När zombier senare återvänder till populärkulturen är det först via skräckserietidningar under 1950-talet. Sådana som regissören George A Romero läste under sin uppväxt. Men den moderna zombiefilmen är helt och hållet hans skapelse. De här vandrande liken vars enda mål är att äta de levande föds i hans film Night of the living dead, från 1968. I den etableras grundpremissen för i stort sett alla kommande zombiefilmer: en grupp människor barrikaderar sig i en byggnad, vilken anfalls i våg efter våg av långsamt men ostoppbart vandrande zombier. I Romeros första film i en bondgård. Och i den andra, Dawn of the dead, från 1978, i ett stort köpcentrum.Om man i de tidiga filmatiseringarna kunde läsa in en medveten eller omedveten kritik mot omänskliga arbetsförhållanden och slaveri, så är det lockande att se hur den kritiska blicken nu istället vänts mot konsumismen och dess slavar, som levande döda håglöst vandrar mot the mall. Men Romero vänder slutligen också upp och ner på den svartvita dynamiken i White zombie. Huvudrollen i Night of the living dead spelas av Duane Jones och hans rollfigur Ben är en både handlingskraftig och samlad svart protagonist i en värld av kaos. Något som vid denna tid i praktiken inte existerade i amerikansk film.Under lång tid dominerade Romero zombiefilmvärlden, även om inte minst de italienska spagettizombiefilmerna öppnade för nya skikt av ohöljt blodig våldsamhet. Men hur kom vi därifrån till 2000-talets explosion, där zombier blev vardagsmat? Naturligtvis var det inte längre serietidningar, film eller tv som satte agendan och därmed inte heller längre USA. Det japanska tv-spelet Resident evil tog världen med storm när det började säljas 1996. Och här finns flera av de motiv som utvecklat genren, som att zombierna uppstår på ett stort företag som sysslar med hemlig forskning. Det finns zombiedjur och muterade monster. Det handlar inte längre om vanliga människor som barrikaderar sig tillsammans, utan det är elitfighters som slåss med allt mer spektakulära vapen. Spelet har lett till en lång filmserie och för varje ny film blir zombierna allt mer groteska och kampen mot dem allt mer bombastisk. Ska man förklara varför just zombier blivit så extremt populära under 2000-talet så är nog det en av de enklaste förklaringarna: de funkar så bra som spel man får springa, man får skjuta, man får under tidspress hitta kreativa lösningar på livshotande utmaningar. Allt i en trygg miljö och utan att behöva resa sig ur soffan.Men med detta var också alla gränser sprängda. Vi fick zombiekomedin Shaun of the dead, den globala zombiekollapsen World war Z. Samtidigt vändes blicken mot det mer jordnära, det sociala samspelet mellan dem som barrikaderar sig tillsammans. Det gäller inte minst den tv-serie som för en tid skulle bli störst av alla och få zombiegenren att nå ut till den riktigt breda allmänheten. The walking dead började sändas 2010 och gav upphov till spin off-serien Fear the walking dead, båda riktiga långkörare. Här var mediegången den omvända. Först kom Robert Kirkmans och Tony Moores tecknade serie, sedan tv-serien och sist kom spelet. The Walking dead utspelar sig i hög grad i sydstaterna, vars stora svarta befolkning speglas i antalet viktiga roller med svarta skådespelare. I och med slaveriets forna utbredning i detta område, knyter serien också an till zombiens ursprung på Haiti, nationen som byggdes av revolterande slavar och där zombien blev en hotfull påminnelse om denna historia.3. Den första ateistiska mytologinI zombiefilmen Dawn of the dead från 1978 tar Robert A Romero tillvara på alla de satiriska möjligheter som ges av att den lilla gruppen överlevande barrikaderat sig i ett stort köpcentrum. This was an important place in their lives, detta var en viktig plats i deras liv, anges som förklaring till varför de odöda söker sig just till the mall.Om zombiens föddes som en mardrömsversion av slavens liv på Haiti en viljelös, levande död som arbetade utan ett uns av mening har den här blivit en spegelbild av den konsumerande västerländska samtidsmänniskan. De överlevande frossar då de plötsligt har fri tillgång till allt, medan zombier åker rulltrappa och vandrar mållöst mellan skyltfönster, lika uttryckslösa som skyltdockorna de passerar.Sedan 1978 har konsumismen förstås expanderat över alla bräddar. Det finns knappast något fredat område. Vi konsumerar vila och vi konsumerar sex. Vi gör rentav varor av våra personligheter, bygger upp vår image som om vi vore produkter, för att vi inte längre orkar göra arbetet att utveckla oss själva som människor. Zombielivet är en utmärkt symbol för denna den absoluta materialismens triumf.Andra klassiska monster har alltid något individuellt drag. En vampyr är både offer och förövare, den har personlighet. Dessutom sex appeal, vilket knappast är något zombier kan anklagas för att ha. Till och med varulvar är monster som lider och reflekterar över sin situation, också de erotiskt laddade, vilket framhävts inte minst av den engelska författaren Angela Carter. Frankensteins monster, modernitetens ursymbol, är på sätt och vis också en zombie en odöd som stapplar fram genom tillvaron men som reflekterar över sin roll, vill förstå vem han är och varför Dr Frankenstein skapat honom till ett liv av lidande. Zombien däremot vill bara äta människokött. Den har ingen personlighet, inget öde, inget djup. Den tänker inte, kommunicerar inte, har inte ens insektssamhällets kollektiva intelligens och förmåga till samhällsbyggande. Den är ruttnande kött bara, som sakta men obönhörligt närmar sig för att äta upp dig eller göra dig till en i zombiehorden. Vilket öde som är värst är upp till var och en, men ingen kan i längden undgå det ena eller det andra.Zombier är nihilistiska monster som gestaltar ett liv helt utan värde. Det är därför de passar så bra i skjutspel också. När du skjuter sönder en av de vandrande odöda utför du en ren hygienåtgärd, de är inte längre människor och absolut inte några personer. Till och med när det kommer till att skjuta nazister finns det en liten moralisk spärr, men inte om de förvandlats till zombier först vilket sker i allt fler filmer och spel. De absolut onda förvandlas till absolut främmande. Men frågan ställs faktiskt i en del filmer och naturligtvis även i tv-serierna, om det verkligen är rätt att döda dem urskillningslöst. Tänk om någon skulle hitta ett botemedel? Upprepade skräckeffekter bygger på att det är en närstående som kommer fram till en, någon man älskar, men som blivit en zombie och då måste man välja: döda den eller låta sig själv dödas av den. I dessa scener stegras obehaget, men de kan även laddas av en viss sorg, som då centrala huvudpersoner efter att ha varit med oss flera säsonger, dör även de, i armarna på vänner och familj, vilka tvingas krossa deras skallar för att förhindra att de omvandlas. Det obönhörliga hos zombien, att det är totalt omöjligt att resonera med den, speglar väl den växande känslan som många känner inför samtidens hot, inte minst klimatförändringarna.Hellre än att tala om nihilism kan det formuleras som att zombier befinner sig bortom ont och gott. Eftersom de är utan vilja har de heller inte ansvar för sina handlingar. De personifierar, ironiskt nog helt utan att längre vara personer, naturens absoluta likgiltighet inför oss och våra behov vilken i vår tid ersatt Guds tystnad som källa till existentiell fasa.Ja, zombievärlden kan betraktas som den första rent ateistiska mytologin. I de flesta sammanhang ges inte ens någon egentlig förklaring till varför de här själlösa vandrarna plötsligt uppträder ibland oss. De är en miasma bara, en massa som växer och växer av odifferentierade, avindividualiserade konsumerande, dödande, ätande kroppar. Inte ens onda, utan alla lika mycket offer som vi själva. Och detta påpekas gärna i filmerna: de är vi. Lite som i devisen som sitter över den groteska samlingen av skelett i kapucinerklostrets krypta i Rom: Ni är det vi var, vi är det ni blir.Och någonstans där, i dödens oförklarliga väldighet och oundviklighet ligger naturligtvis också skräcken för zombier. När de väller fram i ostoppbara massor åskådliggör de en dödens barock. Estetiken har rötter långt tillbaka, till exempel i den katolska kyrkans kult kring helgonens kroppar, som inte sällan går att se mumifierade i glaskistor i de stora katedralerna. Den för också tankarna till de döda som kan beskådas i Palermo, mumifierade och iklädda sina bästa finkläder. Tydligare än så kan inte döden göras. I en tid då teknologin, vården, hygienen avlägsnat oss så mycket det bara går från döden, är denna typ av fysiskt närvarande döda kroppar mera skrämmande än under den tid då det ännu var vanligt att ta avsked på dödsbädden, vaka vid liket och kanske även fotografera sig tillsammans med det, som på 1800-talet.Den ursprungliga, haitiska zombien släpar med fötterna för att den är en slav. Slavens enda form av protest är att maska, att sabotera eller i värsta fall att stympa sig själv för att inte längre kunna jobba. Det är dess motvilligt mekaniska rörelsemönster som överförts till zombier. Men det finns andra fasor som går igen i zombieestetiken och de två mest uppenbara, som ligger mellan 1930-talets blonda kvinnozombier och vår tids sönderfallande döda kroppar, är andra världskrigets fasor. För den som slentrianmässigt skrattar åt zombier som massakreras i populärkulturen är denna tanke smått hotfull. Den förvandlar den avslappnade känslan till ångest, men det måste sägas: Vad i sinnevärlden liknar zombier mest om inte lägerfångar i Auschwitz eller de irrande överlevande strax efter atombombsexplosionerna i Hiroshima och Nagasaki? Dessa tomma, själlösa, mekaniserade före detta levande människor är också en bearbetning av människans djupaste mörker och det moderna krigets yttersta fasor: dödslägret och atombomben.En modern mytologi alltså, men samtidigt en förening av närmast eviga motiv. Grekernas dödsrike där de döda svävar runt utan att riktigt veta vilka de är. Och dödsdansen, där hög och låg, rik och fattig dansar tillsammans mot det oundvikliga slutet, i kyrkomålningar från pestens 1300-tal. Helvetesskildringar i ord och bild från många århundraden av religiösa försök att skrämma oss till ordning. Frågan är bara om vi förmår att lyssna på vad den vill säga oss idag, den jämrande uttryckslösa folkhopen, som släpar sig fram mot köpcentret medan världen står i brand. 4. Monster i livets tjänstDet finns något glädjande, nästan rörande, i hur vi människor kan ta det vi fruktar mest, kondensera det till någon sorts fungerande symboler och ritualer, och göra det till ett sätt att vara tillsammans, fira och njuta av livet, samtidigt som vi besvärjer faran.Som att ta på oss sönderrivna kläder, groteskt smink och vandra tillsammans längs gatorna som en hord av odöda. Så kallade zombie walks, zombiepromenader, är en av de mest fascinerande utlöparna av zombiekulturen, och tog form kring millennieskiftet. En av de första, som hölls som ett pr-jippo för en skräckfilmsfestival i Kalifornien 2001, blev en årlig tradition och promenaderna har sedan dess blivit en global företeelse. En folkfest i likdelarnas tecken, som det hette om en parad i Stockholm. När zombiepromenaderna nådde Brasilien blev det naturligtvis en folkfest med tiotusentals deltagare. För detta är förstås i grunden en ny sorts karneval, som riktigt gottar sig i det motbjudande och groteska, vilket som sagt alltid har varit ett av mänsklighetens sätt att fira livet och besvärja de verkliga farorna.Det är naturligtvis inte zombier vi egentligen fruktar. Men som vår tids monster lyckas de åskådliggöra alla våra rädslor för krig och utrotning, atomvintern, det konsumerande livets meningslöshet, och såklart döden i sig. De kan uppfattas som symboler för både pandemier och klimathotet. Samtida, som sagt. Och på ett sätt sträcker sig zombiekulturen rakt in två skarpt åtskilda men ändå besläktade rörelser i vår tid. Du behöver inte pengar eller avancerad teknik för att klä ut dig till en zombie och delta i rörelsen, med tid och tålamod kan du fixa det själv och bli en del av gemenskapen. DIY, do it yourself, som devisen lyder på engelska. Men zombieran påminner också om en helt annan gör-det-självkultur, där det gemensamma brutit ihop och varje man måste klara sig själv.I filmer och tv-serier om zombier är det naturligtvis denna överlevnad som är det centrala temat: hur klarar man av att samhället kollapsar runt en, hur kan man överleva utan att själv smittas av zombier, då varken polis och sjukvård, militär eller elförsörjning och vatten och avlopp längre fungerar? Det är inte så konstigt att zombier ofta används som fiktivt hot i diskussioner kring preppning, om att förbereda sig för det allra värsta: ett krig, en väldig naturkatastrof, en samhällskollaps av något slag. Litteraturen som lär ut hur man bör göra är stor och växande. Redan 2003 kom Max Brooks The zombie survival guide, som är en komplett handbok om hur man skyddar sig från de levande döda. Den börjar i beskrivningar av vilka vapen man kan använda och hur man bäst tar kål på attackerande zombier, om de kommer enskilda eller i stora grupper. Men också om vilken sorts byggnad det är bäst att barrikadera sig i, vilka fordon som är lämpligast i olika typer av terräng och den ger rådet att man ska organisera sig, samarbeta och läs på, läs på, läs på!. Även om få fruktar en verklig zombiekollaps så kan man lära sig en hel del, dessutom med fiktionens lite avdramatiserande fernissa. Herman Geijer är en svensk ledstjärna i undergångsförberedelsen, han har skrivit böcker och hållit kurser i Zombieöverlevnad. I både dessa praktiska guider med fiktiva förtecken och i de rena fantasierna är det lätt att se hur zombiegenren förnyar och utvecklar två klassiska koloniala genrer: Vilda västern och Robinson Kruse-berättelsen. Kampen för att erövra och försvara nytt territorium mot ett hotfullt folkslag, samt försöken att överleva med det lilla som står till buds. Precis som under karnevaler och zombiepromenader används monstren för att tjäna livet och överlevnaden.Med alla dessa bottnar i människans grundläggande instinkter och fasor, såväl som i samtidens specifika bekymmer, är det lätt att förstå zombiens starka roll i dag. Ändå är det inte utan fascination jag scrollar genom de långa zombietrådarna på Mumsnet, ett brittiskt nätforum i stil med svenska Familjeliv, där föräldrar vanligen diskuterar recept, nappavvänjning och annat fredligt. Nu för tiden blandas det med diskussioner om hur zombier troligen attackerar, var de biter, vilka vapen som är lämpligast, och vad man bör ha i skafferiet om man ska klara en längre belägring.Det verkar onekligen som att distinktionen mellan fiktion och verklighet blivit suddig för flera personer. De kanske inte tror att det finns zombier här och nu, men kan mycket väl tänka sig att de kan uppstå. Ett virus eller någon drog skulle kanske på riktigt kunna göra så att de döda vaknar. Eller för all del en förbannelse av något slag. Den ursprungliga verkliga zombien från Haiti, har möjligen sina lokala anhängare. Men den är numera alltmer olik populärkulturens samtida dito. När William Seabrook och Zora Neale Hurston reste runt Haiti och skrev sina zombieskildringar på 1920- och 30-talen, var berättelserna om levande döda som slavade på fälten vitt spridda. Och så sent som 1983 tog antropologen och etnobotanisten Wade Davis Hurstons berättelse om sitt möte med zombien Felicia Felix-Mentor på största allvar. Han satte sig i sinnet att undersöka hur en zombie hade kunnat skapas med någon drog, och presenterade olika förslag på receptet i en numera klassisk uppsats: The ethnobiology of the Haitian zombi. Han rapporterade om nya zombiefynd på Haiti och fick med sig olika misstänkta blandningar, som vid laboratoriestudier alla visade sig innehålla gift från blåsfisken. Den är världens näst giftigaste ryggradsdjur, men även känd som en japansk delikatess. Sushi gjord på blåsfisken fugu lär döda omkring 50 personer per år i Japan. Ingen har emellertid rapporterats bli en zombie.Troligen har zombier på Haiti alltid varit en myt, ett sätt att möta och hantera slaveriets fasor. Precis som vår tids levande döda främst är ett sätt att bearbeta vår tids fruktan. Men vem vet säkert? Seabrook såväl som Hurston och Davis, rapporterar alla om Haitis lagbok, Code pénal, från 1883, i vilken det uttryckligen förbjuds att göra någon till en zombie med hjälp av droger. Kanske användes faktiskt gift för att göra slavarna fogliga. Och kanske kommer det en dag ett virus som verkligen förvandlar oss till zombier. Prepparna har nog rätt. Det är säkrast att vara förberedd på allt.Torbjörn Elensky, författare

I veckans podd gästar Gustav Söderström, produktchef på Spotify, för ett samtal om AI-forskningens utveckling och framtid. Vilka möjligheter bjuder de stora språkmodellerna som nu skapar stor uppmärksamhet? Riskerar AI-tekniken att endast hamna i händerna på storföretagen? Och vad innebär den artificiella intelligensen för mänskligheten i ett större perspektiv? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pete Davidson är en av USA:s mest uppmärksammade komiker tack vare sin självdistans och tillbakalutade stil, som i mångt och mycket är baserad på hans egen. I veckans Stil ska vi ta titta närmare på komikern Pete Davidson, vars stil, både professionellt och privat, har uppmärksammats mer än någonsin under senare tid.Nyligen hamnade den 28 år gamle komikern och skådespelaren på tidningen Times årliga lista över världens hundra mest inflytelserika personer. Han hyllades där inte bara för sin sitt sinne för humor, utan också för sin autenticitet. Han försöker inte låtas vara någon han inte är, vilket är ett klassiskt recept för att framgångsrikt knyta an till en publik, som de skriver.Och knutit an till en publik har Pete Davidson sannerligen gjort i USA där han sedan hösten 2014 blev en av de fasta medlemmarna i det populära tv-programmet Saturday Night Live, bara 20 år gammal. Men Pete Davidson har också fått en hel del uppmärksamhet för kvinnorna han dejtat. Sin nuvarande flickvän, Kim Kardashian, träffade han för övrigt genom Saturday Night Live.I programmet pratar vi med Jon Schneider, som står bakom podden "The SNL Network" om vad det är som gör tv-programmet Saturday Night Live så speciellt. Vi träffar också den svenska komikern Christoffer Nyqvist för att prata om självbiografisk humor. Och så tittar vi närmare på tatueringar. Hur permanenta är de egentligen?Veckans gäst är Michelle Hallström, nöjesjournalist.

Den arabiska litteraturen skapar förväntan. Samtida romanförfattare som Hassan Blasim, Ahmed Saadawi och Adania Shibli har hittat fram till en svensk läsekrets med stark lyskraft, liksom Adonis, Etel Adnans och Rasha Alqasims poesi. Men dessa är bara några droppar i havet av all den litteratur som förblir oöversatt och svåröverblickbar. Översättarna Kholod Saghir och Jonathan Morén som betytt mycket för den arabiska litteraturen i Sverige fortsätter trots framgångarna att kämpa motströms. I samtal med Översättarcentrums Roza Ghaleh Dar diskuterar de hantverkets och branschens utmaningar samt hur detta världsspråks sprängande ramar blir allt påtagligare inom litteraturen.

Den franska modeskaparen Christian Lacroix blev förknippad med 1980-talets excesser tack vare sina färgsprakande och dyra extra-allt-kläder. Nu har han varit i Sverige och Stil har träffat honom. Under 1980-talet var ingen modeskapare mer hyllad, hajpad och omskriven än Christian Lacroix. Han gjorde sig känd för att frossa i färger och blanda material och mönster och influenser från olika historiska epoker men också för sin sömnadskonst, på högsta nivå.Men numera skapar Christian Lacroix framför allt kostym för teater, opera och dans. Det har han faktiskt gjort under hela sin karriär, men idag är det hans främsta sysselsättning. Nuförtiden kommer min couture-sida till uttryck på scenen, som han säger.Under våren har Christian Lacroix varit på besök i Stockholm. Han har nämligen designat kostymerna till balettuppsättningen av Askungen, som har premiär på Kungliga Operan, i slutet av maj. Vi träffar honom mitt i förberedelserna inför premiären. Det blir ett samtal om vad som lockade honom till Stockholm, Askungen, tv-serien Absolutley Fabulous, Jackie Onassis och 1980-talets modevärld.

Bäverfrossa! Peters livssorger, medeltida diet och pung - är bara några ämnen som avhandlas! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

“Existerar Gud? Thomas av Aquinos gudsbevis i samtida belysning” Dr. Mats Wahlberg (Umeå University)

Gäst i veckans podd är den amerikanske författaren och fysikern Brian Greene. Hans bok Till tidens slut, som nyligen utkommit på Fri Tanke, är en svindlande exposé över den moderna kosmologins upptäckter och människans sökande efter mening, givet vetskapen om hennes försumbara plats i universum.  Kommer vi någonsin få en intuitivt förståelig förklaring av kvantfysikens förunderliga rön? Är det möjligt att finna en fundamental och entydig beskrivning av världens struktur? Och hur står sig panpsykismen som förklaring till medvetandets problem?

När det nynazistiska partiet NDP fick hela två procent av rösterna i valet till förbundsdagen 1965 gick en chockvåg genom stora delar av det tyska samhället. Ett par år senare håller den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno ett berömt föredrag på Wiens universitet. Författaren Lars Hermansson har läst föredraget, och letar i den här essän efter likheter och skillnader med dagens högerradikalism. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag går in köket där min dotter står och tömmer diskmaskinen, och jag säger, som den stundom docerande far jag är: Vet du vad som är fascismens främsta utmärkande drag? Anledningen till att jag fått lust att föreläsa just den här dagen är att jag läst klart den tysk-judiske filosofen Theodor Adornos föredrag, som han håller på Wiens universitet 1967. Nej, vad är fascismens främsta, utmärkande drag, säger dottern. Och jag: att ingjuta skräck för framtiden i den stora massan. Men, säger dottern: det är ju också ett utmärkande drag för miljörörelsen. Det ligger något i det. Frågan är: kan ett utmärkande drag vara som en tom form som fylls med innehåll av den som tillämpar den? Fascister lika väl som miljöaktivister. Nästa utmärkande drag hos högerextremismen är enligt Adorno att propagandan är målet. Det viktigaste är att höras och synas så ofta och mycket som möjligt genom att ständig förfina den masspsykologiska maktapparaten, inte att ha något att förmedla. Tvärtom, ju mindre du har att förmedla desto bättre, eftersom ett tankeinnehåll kan få folk att tänka, och det är, enligt Adorno, fascismens tredje utmärkande drag: att få folk att sluta tänka, att inte bry sig om sakförhållanden och rationella argument, utan helt enkelt tro på den som hörs och syns mest. Samtida exempel på en sådan strategi saknas som bekant inte. Det där att propagandan är målet påminner en del om Marschall McLuhans idé om att mediet är budskapet The medium is the messege som han utvecklar i boken Understanding media från 1964. McLuhan menar i sin ryktbara bok att ett meddelandes innehåll inte har samma djupgående verkan på våra samhällen och medvetanden, som själva det medium genom vilket det uttrycks. I det perspektivet är det ingen större skillnad mellan Hitlers Mein Kampf och t. ex Lina Wolffs senaste roman. Bägge är böcker, tryckta medier, beståndsdelar i det McLuhan i en annan bok benämnde Guthenberg-galaxen. McLuhans teorier är kanske inte till någon större hjälp om man vill förstå fascismens väsen. Fascismen är ju inget medium. Däremot är det intressant att undersöka huruvida dess idéinnehåll passar bättre eller sämre i det medium som dagens fascismer frodas i: internet. På Berkeley Center for Right Wing Studies gör man just det; sedan 2009 har ett tvärvetenskapligt studium givit upphov till en mängd rapporter och texter om cyberfascism och bredbandsterrorism. Den organisatoriska utspriddhet och nyckfullhet som tycks gälla alla internetbaserade rörelser, från vänster till höger, svär förstås mot den klassiska fascismens vurm för militär disciplin och tydlig beslutsordning, men den tycks inte ha ändrat innehållet i fascismernas minsta gemensamma nämnare, som de tyska sociologerna Holger Marcksoch Maik Fielitzi essän Digital Fascism: Challenges for the Open Society in Times of Social Media formulerar så här: föreställningen om en hotad gemenskap som behöver återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder. Kanske kan man säga att det är radikaliteten i de extraordinära åtgärderna som avgör om en rörelse bör kallas fascistisk eller inte. Att Sverigedemokraterna bygger sin politik kring bilden av en hotad svensk gemenskap är svårt att förneka. Däremot är kanske deras extraordinära åtgärder inte lika radikala som Trumps försök att rasera grunderna för det offentliga samtalet genom införandet av kategorin alternativa fakta och det ständiga tjatet om fake news eller Victor Orbans nedmontering av rättsstaten genom censur och anti-demokratiska ingrepp i rättssystemet. Dessutom kan man förstås hävda att även andra partier i Sveriges riksdag ibland längtar tillbaka till 1974, även om förtecknen då inte handlar om svenskhet. All nostalgi är ju inte fascistisk. Däremot är all fascism, tror jag, nostalgisk. Det tycks alltid finnas ett mytiskt förflutet då män var män, kvinnor kvinnor, folket stod enat mot fienden och den lilla människans strävsamhet byggde landet  det senare en viktig beståndsdel också i den tillbakablickande delen av socialdemokratin, och kanske i all nationalism. Adorno säger i sitt föredrag att fascismen inte förtjänar beteckningen ideologi, eftersom den är för irrationell och ointresserad av andra frågor än att erövra och behålla den politiska makten. Den har ingen teoretisk överbyggnad värd namnet. Kan så vara, men visst finns det en del välkända innehållsliga drag som förenar Trumps, Putins och Orbans rörelser med historiens fascismer, som till exempel nationalism, misogyni, rasism, förakt för svaghet, allt inbäddat i den där idén om en hotad gemenskap som måste återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder. Men hur var det med den där tomma formen som kan fyllas med innehåll av såväl fascistisk som miljöaktivist art? Är jag och min dotter helt fel ute om vi antyder att Fridays for future till exempel delar utmärkande drag med fascismen? Vad är ens ett utmärkande drag? Adorno går inte närmare in på saken i sitt föredrag, men låt säga att ett utmärkande drag inte kan vara något man delar med nästan alla. För en individ kan det till exempel inte vara att ha armar och ben, för en politisk rörelse kan det inte vara att vilja förändra samhället. Men att skrämma folk till lydnad är hyfsat specifikt, och borde kunna kvala in under beteckningen. Man kan hävda att miljörörelsen inte alls vill skrämma utan bara informera. Det kan å andra sidan en fascist också hävda. Om informationen är skrämmande så är den det. Vad det kokar ned till är alltså vad du som politisk varelse finner mest skrämmande: mänsklighetens undergång eller nationens. Men mer oroande än de strukturella likheterna mellan miljörörelsens skrämselpropaganda och fascismens, är det Adorno urskiljer som fascismens enda egentliga tanke: att till varje pris erövra och behålla makten. Där riskerar hela den representativa demokratin av idag att framstå som fascistisk genom dess ständiga oheliga allianser och kovändningar från helvetet. Adorno varnade redan 1967 för en disproportion mellan rationella makttekniker och irrationell eller frånvarande ideologi. Han säger: Jag tror att just denna kombination av rationella medel och irrationella syften motsvarar en tendens hos hela civilisationen, som ju till stora delar går ut på perfektion hos teknik och medel, allt under det att samhällets hela syfte lämnas därhän. Just där, i frånvaron av ett genomtänkt syfte med samhällsbygget, frodas, tror jag, fascismen. Lars Hermansson

Nu är det sommar, nu är det sol.. men sagorna, dem är ju oftast då. Hur skulle det vara om sagor utspelade sig i nutid? Det har Jack funderat på och ”översatt” två sagor som redan finns till modern tid. Häng på! Sagor i detta avsnitt: Askungen 2021 Rumpelstilskin 2021

Gud och det gudomliga har skildrats i musiken i årtusenden. I allt från sufiska flöjter och judisk bönesång till Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Men idén om hur gud ska gestaltas skiljer sig åt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hur låter gud i musiken? Vi närmar oss frågan genom personliga berättelser och historiska exempel på försök att gestalta guds väsen. Samtida musiker och konstnärer berättar om sina erfarenheter och inspirationskällor. Musik gjord av vind eller guds andedräkt, noisemusik gjord av alla frekvenser och aftonbön klädd i popdräkt. Hör Malin Stenberg som regisserade Folkoperans uppsättning av kör- och orkesterverket ”Förklädd gud”, oudvirtuosen och musikvetaren Ahmad al Khatib, tonsättaren, musikern och konstnären Dror Feiler, samt folkmusikern och tonsättaren Sara Parkman. En dokumentär från 2020 av Marie Wennersten. I programmet hörs utdrag ur Folkoperans uppsättning av Förklädd gud med Folkoperans Vokalensemble. Arrangemang av Jonas Forssell. Recitation av Hjalmar Gullbergs text på romani: Nathalie Merchant.

Gud och det gudomliga har skildrats i musiken i årtusenden. I allt från sufiska flöjter och judisk bönesång till Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Men idén om hur gud ska gestaltas skiljer sig åt. Hur låter gud i musiken? Vi närmar oss frågan genom personliga berättelser och historiska exempel på försök att gestalta guds väsen. Samtida musiker och konstnärer berättar om sina erfarenheter och inspirationskällor. Musik gjord av vind eller guds andedräkt, noisemusik gjord av alla frekvenser och aftonbön klädd i popdräkt. Hör Malin Stenberg som regisserade Folkoperans uppsättning av kör- och orkesterverket Förklädd gud, oudvirtuosen och musikvetaren Ahmad al Khatib, tonsättaren, musikern och konstnären Dror Feiler, samt folkmusikern och tonsättaren Sara Parkman. En dokumentär från 2020 av Marie Wennersten. I programmet hörs utdrag ur Folkoperans uppsättning av Förklädd gud med Folkoperans Vokalensemble. Arrangemang av Jonas Forssell. Recitation av Hjalmar Gullbergs text på romani: Nathalie Merchant.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Samtida teoretiker: Angela Davis Vilket förhållningssätt ska vi ha till samhällets orättvisor? Hur ska aktivism bedrivas? Föreläsningen 21/1 kommer att handla om Angela Davis – liv, aktivism och filosofi. Som svart kvinna blev hon förtryckt, som kommunist blev hon förföljd och som aktivist blev hon fängslad. Tillsammans ska vi försöka förstå och lära oss av … Fortsätt läsa Basic 4 Samtida teoretiker – Angela Davis →

För jul- och nyårsstilen är det lite annorlunda regler som gäller. Under nyår är skimrande glitterexplosioner till plagg helt normalt. Under jul har en knasigt ful tröja blivit allt mer populär. Veckans Stil dyker in i en värld av blinkande elektriska lampor, rödnosade renar och söta små tomtar. Under jul och nyår blir helt enkelt normen att ge extra allt i både pynt av hus och hem såväl som av oss själva. Vad sägs som en tröja med en enorm snögubbe eller varför inte ett diadem med skimrande renhorn - helt rimligt i jultider. Vill du klä dig som en mänsklig discokula till nyår? Du kommer inte vara den enda paljett-gnistrande vid tolvslaget. Att kollektivt klä upp sig för speciella tillfällen är något som människan har gjort under tusentals år, på olika sätt. Men för att summera jul- och nyårsstilen 2019 kan man säga - desto mer, desto bättre. I veckans Stil tittar vi närmare på den fula jultröjan som blivit enormt populär på senare år. Från att tidigare varit närmast osäljbara i vintagebutikerna är de nu närmast kultförklarade. Vi ringer upp författaren Brian Miller som varit med och skrivit boken Ugly Christmas Sweater Party Book. Vi träffar också paret som julpyntar sitt hem till den grad att det spekulerats kring om deras lägenhet är den mest pyntade i Sverige. Pehr och Richard Hante lägger all ledig tid i närmare tre månader för att få allt pynt på plats och har av lokaltidningen förärats titeln "Julkungarna av Kungsholmen". Vi närmar oss också den av våra svenska celebriteter som kanske glittrat allra mest; revystjärnan Git Gay. När hon gick bort 2007 var det många som menade att Sverige hade förlorat sin sista stora primadonna. Veckans gäst är Jonas Engman, etnolog vid Nordiska Museet i Stockholm.

Hur skriver man om drakar när andra redan gjort det tusen gånger? Veckans podd handlar om lockelsen och utmaningarna med att skriva fantasy och dystopiska berättelser. Podden är inspelad på Litteratur och Retur i Vasa, där Förlagets författare Maria Turtschaninoff och Hannele Mikaela Taivassalo diskuterade med Julia Sandström i ett samtal modererat av Tommy Bildström. Läs mer om Litteratur och Retur här:https://www.facebook.com/litteraturochretur/

Med inspiration från tidig renässans och medeltid, skapade prerafaeliterna konst som var motsägelsefull på många sätt. Hur kunde den rymma religiositet, radikala idéer, sex och natur på samma gång? På Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm har det i helgen öppnat en ny utställning, "Edward Burne-Jones Prerafaeliterna och Norden". Det är den första utställningen i Skandinavien med konst och design av konstnären Edward Burne-Jones, som var elev till en av en förgrundsgestalterna bland prerafaeliterna, Dante Gabriel Rossetti. Burne-Jones fick inflytande i Norden, både med sin konst och den roll han hade inom Arts and crafts-rörelsen. Konstnären Helena Blomqvist, som inspirerats av Prerafaeliterna, kommer till studion tillsammans med P1 Kulturs konstkritiker Cecilia Blomberg för ett samtal om en tämligen udda, men fantasieggande konstströmning. Det har varit stor premiärhelg på de svenska teaterscenerna och P1 Kultur har varit på Göteborgs stadsteater, där vår kritiker Mia Gerdin har sett Eugene ONeills familjedrama "Långdags färd mot natt" i regi av Emil Graffman. Dessutom har teaterkritikern Jenny Teleman varit på Dramaten - hela två nya uppsättningar: Arthur Millers Häxjakten med Alexander Mørk-Eidem som regissör, samt Nadja Weiss som satt upp Jon Fosses version av Euripides tragedi Ifigenia i Aulis. Inga nya kulturreservat och mindre än hälften så många nya byggnadsminnen som tidigare. Det kan vår reporter Joakim Silverdal berätta om i dagens reportage om läget när det gäller bevarandet av landets kulturmiljö. I exempelvis Västerbottens län får vi backa tre år i tiden för att hitta det senaste byggnadsminnet ett gammalt bönhus i byn Missenträsk. Och så till sist en OBS-essä och är det latinisten och skribenten Martina Björk som läst Ingvar Björkesons Ovidius-tolkningar och reflekterar över skaldens ytterst medvetna jämrande, hans klagande exilpoesi har ekat genom dessa millennier och funnit nya läsare runt om världen. Men finns det inget ände på hans bitterhet? Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Bödeln kan läsas som en antifascistisk kamproman, som belyser massans våldsdyrkan och flockmentaliteten. Men har den något att säga oss idag? Ulla Strängberg har läst om Pär Lagerkvists roman från 1933. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Håkan Möller, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som skrivit om Lagerkvist i ”Ögonblicket och marknaden” menar att den i högsta grad är en röst i samtiden. Kanske har tiden hunnit ifatt Lagerkvist, som aldrig fick något större gensvar för romanen om den sorglige figuren som vandrar genom århundradena och bär människornas behov av att döda som ett kors.

Samtida fiktion. Skriven av Johannes Nilsson. Inläst av Johannes Nilsson. Swish 0709502758

Just nu glider tvålen fram i full fart som en sorts stilmarkör som skvallrar om både ägarens mode- och miljömedvetenhet. Och i viss mån även strävan efter status. Men, tvål är inte bara tvål. Den har en lång historia, och har inte alltid varit lika självklar som idag. Och, i likhet med klädmodet, har även tvålen (och inte minst dess marknadsföring) anpassats till tidens trender. Inte minst har den hårda tvålen fått en renässans. Det vill säga den tvål som, för inte så länge sedan, bespottades för att kleta fast i tvålskålen och skyddes av känsliga individer som var rädda för baciller då den kunde ha använts av någon annan. En popularitet på bekostnad av pumpflaskan av plast, som börjar betraktas som förlegad, och fel för naturen. I veckans program tittat vi en närmare på fenomenet med tvålen som statusmarkör i mäklarfirmornas lägenhetsprospekt. Vi tittar också på gamla svenska reklamfilmer för tvål (där Ingmar Bergman något oväntat dyker upp). Och så berättar vi om tvålar från staden Allepo i Syrien. Där finns en imponerande tvålhistoria som sträcker sig flera tusen år bakåt i tiden. Veckans gäst är Caroline Hainer, författare och frilansjournalist med fokus på skönhet.

Avsnitt 39: Våren 2018 gjordes en ovanligt djuplodande läsarundersökning i Tyskland men förläggaren och journalisten är inte riktigt överens om att det är något att prata om. Mer av det vanliga enligt förläggaren. Tvärtom, den djupaste och ärligaste undersökningen som gjorts, enligt journalisten. Förläggaren lyfter med förtjusning fram Astrid Lindgrens kritik mot politiserade barnböcker. ”För mig är det musik”. Men när det gäller Bibliotekstjänst recensioner av ett par barnböcker som förläggaren gett ut så hörs ingen musik. Ingen alls. Journalisten är förtjust, förläggaren mindre så, över ett par nyutgivna kokböcker i tiden.   Innehåll: 00 22 – En sexig läsarundersökning 12 18 – Bokhandlarfest och en historisk lektion 19 18 – En kritisk Astrid Lindgren 30 15 – Kokböcker i tiden 37 11 – Ett mejl från Frankfurt   Omnämnda böcker: Kjell Bohlund – Den okända Astrid Lindgren Saviour Pirotta – Stora boken med klassiska sagor Richard Byrne – Jag vill gå först Stephanie Schneider och Astrid Henn – Elefanter i huset Jack Monroe – Cooking on A Bootstrap Julia Turshen – Feed the Resistance The Hubb Community Kitchen – Together: Our Community Cookbook

I veckans Stil Special ska vi ta en titt på fem samtida fenomen, som alla utspelar sig på Instagram denna digitala spegelsal där vår fåfänga och lust att betrakta varandra har fått fritt spelrum. Det var i oktober 2010 som denna mobilapp och sociala nätverk, som möjliggör delning av foton och filmer, lanserades. Idag, åtta år senare, används den av mer än 800 miljoner människor över hela världen, varje månad. Appen har med andra ord blivit en självklar del av mångas vardag och inte minst, en del av vår populärkultur, vår politiska debatt och vårt sätt att relatera till varandra. I dagens program ska vi få höra om fem fenomen, som utvecklats under appens livstid. Vi tar en titt på censurerade bilder, fotovänliga bakverk, smygfotat konsultmode och hur en livskris kan ta sig uttryck på sociala medier. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Moderna Museet i Stockholm satsar under de närmaste åren stort på Öyvind Fahlström. P1 Kultur tar ett grepp på konstnären och utställningarna. Utställningen Manipulera världen. Aktivera Öyvind Fahlström öppnade i helgen på Moderna museet i Stockholm. Där visas viktiga pusselbitar i Fahlströms konstnärskap tillsammans med verk av 28 samtidskonstnär från hela världen och utställningen är kulmen på flera års arbete, forskning och utställningar om, kring och med Fahlströms verk på Moderna Museet. P1 Kulturs programledare Måns Hirschfeldt bjöd in konstkritikerna Maryam Fanni och Ingela Lind till ett samtal. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Gunnar Bolin

Fuckup har haft en nästan felfri helg och K tål inte längre kraftig mat eller så är han bara stressad. I veckans avsnitt avhandlas brasilianska författares själv- och Sverigebild, bokmässan, genmälen och journalistkårens obefolkade paradisstrand Joakim Thåström. Della Arte sponsras av Resurs Bank. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Samtida Fall För Svensk Förvaltning by Markus och Malcom

I veckans Stil ska vi ägna oss åt ett material som än en gång är tillbaka i modet, sammet. Det finns knappt någon designer som inte har använt sig av detta mjuka och lena tyg de senaste säsongerna i synnerhet denna höst och vinter 2016 och det gäller alla sorters produkter, inte bara kläder. Sammet syns på väskor, skärp, skor och stövlar. Det har även smugit sig in bland möbler, igen. Inredningstidningar trumpetar ut att sammet är grejen.Och det trots att sammet är långt ifrån det mest praktiska av material. Sammet är som en magnet för damm, och katthår. Men det har förstås många andra egenskaper som gör att det väcker begär, på olika sätt. För sammet kan också leda tankarna till svunna tider, som i backspegeln betraktas som så mycket bättre, och elegantare. Och inte sällan, tryggare.En del trendanalytiker menar att sammet därför ligger helt rätt i en allt kyligare samtid, där de rikaste blir allt rikare och där framtiden ter sig alltmer oviss. Att bära, eller att inreda med, sammet kan då vara ett sätt att bokstavligen få ta del av en sorts ombonad lyx och rikedom, av den gamla skolan.Sammet var länge ett dyrbart material att tillverka, och var därför en symbol för stort välstånd. Snurrar man riktigt långt bak i tiden var det till en början bara förunnat kyrkans män, och kungligheter att bära sammet. Därefter de mycket rika, som köpte sina sammetstyger från Italien och Spanien, där den allra bästa och lyxigaste sammeten vävdes under tygets guldålder, en period mellan 1400- och 1600-talet.Idag är det förstås få som associerar sammet med forna kungligheter. Om man inte heter Alessandro Michele och jobbar som chefsdesigner på det italienska märket Gucci, vill säga. I höstens och vinterns kollektion för detta idag tokhajpade märke så har han slagit ihop renässansens överdåd med 1970-talets glamrockstil, och slängt in paljetter och broderier från helt andra delar av världen. Det är en samtida och lite mer lättillgänglig version av renässansens snofsiga sammet.I veckans program berättar vi mer om sammetstygets trådar. Vi pratar också med konstnärer Sara Vide Ericson om en alldeles speciell klänning av grön sammet. Vi undersöker om det finns en koppling mellan sammet och parfym. Och så träffar vi textilkonstnären Margareta Hallek, just nu aktuell i utställningen Textila undertexter på Marabouparken i Sundbyberg.Veckans gäst är Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek.

Anna Persson, konstchef på Bukowskis ger en historielektion om hur konsten utvecklats under 1900-talet och landar i samtiden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dropbox kovänder och lägger ner Carousel och Mailbox medan Adobe vill avliva sitt svarta får - Flash. Vi introducerar lite försiktigt en sparsamt återkommande programpunkt vi kallar "Då och nu" där vi den här veckan under lediga former tittar lite på hur mobilens utveckling sett ut de senaste 20 åren. Johan brinner vidare för öppen källkod och Jezpers cliffhanger med bomben på bussen får äntligen sin upplösning! Detta och mycket annat i veckans avsnitt. En podd om teknik stöder Musikhjälpen 2015. Hjälp till du också! http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/en-podd-om-teknik Q, Johans nya hårförebild http://img3.wikia.nocookie.net/__cb20130509190321/jamesbond/images/thumb/4/42/Q_(Ben_Whishaw)_-_Profile.jpg/500px-Q_(Ben_Whishaw)_-_Profile.jpg Nya sedlarna http://www.riksbank.se/sv/Sedlar--mynt/Sedlar/Nya-sedlar/ Mailbox https://www.mailboxapp.com/ Dropbox https://dropbox.com Carousel https://carousel.dropbox.com/ Boxer http://www.getboxer.com/ Surface säljer mer än iPad http://uk.businessinsider.com/microsoft-makes-progress-against-ipad-2015-12?r=US&IR=T Spotify Year in Music https://yearinmusic.spotify.com/sv-SE Kan nya MBP ersätta din iPad Pro http://www.speirs.org/blog/2015/11/30/can-the-macbook-pro-replace-your-ipad Acer Iconia http://www.clickbd.com/global/classified/item_img/813289_2_original.jpg Swift blir open source https://swift.org/ Open Office http://www.openoffice.org/ LibreOffice http://libreoffice.org Node.js + IO.js https://nodejs.org/en/blog/announcements/foundation-v4-announce/ Jickelsens Nintendo Gameboy-kamerabild http://enpoddomteknik.se/wp-content/uploads/2015/12/SlashatMeetupGBCamera.jpg Magnus galet många mobiltelefoner https://magnusjonasson.com/2015/07/33-mobiler-pa-20-ar/ Flash går hädan http://blogs.adobe.com/flashpro/welcome-adobe-animate-cc-a-new-era-for-flash-professional/ EFF anklagar Google i integritetsfrågor https://www.eff.org/sv/press/releases/google-deceptively-tracks-students-internet-browsing-eff-says-complaint-federal-trade Google for education https://www.google.com/edu/ En podd om teknik Hemsida Skicka feedback En chatt om teknik Donera Om oss Social media En podd om teknik på Twitter En podd om teknik på Facebook Jezper på Twitter Johan på Twitter Magnus på Twitter Tommie på Twitter  

Webb-Aleks reagerar på rapporteringen om den inställda U2-konserten. Rasmus reagerar över samtidens dieter. Jens har något på dejtingsidor. Och Hanna pratar om 17-åringen som dömts för sexbrott.

I P3 SOUL i höst och vinter möter du artisterna och kollektiven vid framkanten; Kelela, Soulection, Nguzunguzu, FKA Twigs, Shlohmo, Future med flera. Ikväll Underachievers som ser hiphop genom ett drog/hippie-filter. Samtida flowerpower kommer till oss som cloudrap. Framför allt representerar Brooklynduon en inte särskilt hiphopintresserad generations tolkning av genren. Issa Gold och AK har minimal koll på raphistorien. Kan bara räkna upp en handfull album, men gör levande modern hiphop som e lika nostalgisk som nu. Underachievers fångar samtidigt en generation som rör sig på en annan våglängd, möjligen med förmågan att välta ett förstenat samhälle. Det kallas indigoism. I timme två smärta och lust med topphunden och Tennesseepoeten Isaiah Rashad.

Att lägga en bok tryckt av John Baskerville bredvid en samtida bok från 1700-talet var som att lägga en digital läsplatta bredvid en tjocktv från femtiotalet idag. John Baskerville revolutionerade tryckkonsten. Genom att använda nya papper, nytt tryckbläck och nya bokstäver blev hans böcker finare än alla andra. Men det är svårt att vara hjälte i sin samtid. Samtida tryckare menade att böckerna var förkastliga och att hans bokstäver var så skarpa så att man kunde skada sin syn. Det var dessutom dyrt att trycka så fina verk och John Baskerville glömdes efter sin död bort. Långt senare plockade hans typsnitt upp igen och typsnittet Baskerville räknas idag som ett klassiskt typsnitt för brödtext. Producent: Simon Moser Typo görs av produktionsbolaget FILT för Sveriges radio P1.

Elsa Schiaparelli (1890-1973) var en av det tidiga 1900-talets mest moderna designer, hypermodern, till och med. Det mesta hon gjorde då, görs idag, och alldeles självklart - samarbeta med konstnärer, resa för att inspireras, axelvaddar, synliga blixtlås, konstnärligt utformade knappar, syntetmaterial, knalliga färger och plagg med priser som gjorde dem tillgängliga för många. Trots det är hon inte alls lika känd som sin samtida kollega och konkurrent, Coco Chanel. Men snart kommer hennes namn att snurra runt igen, och hennes gärning att lyftas fram. Tillsammans med modedesignern Miuccia Prada är hon nämligen föremål för den kommande stora modeutställningen Schiaparelli and Prada: Impossible Conversations på The Metropolitan Museum of Art i New York (den börjar den 10 maj). I programmet berättar vi mer om Elsa Schiaparellis liv och karriär. I modehistorien beskrivs ofta Elsa Schiaparelli som en excentriker, och det var hon också. Men hon var även enormt ekonomiskt framgångsrik. Inte minst tack vare bra relationer med den amerikanska marknaden. I USA sålde hon som smör, och hennes namn var där välkänt ända in på 50-talet. När hon besökte huvudkontoret för det amerikanska varuhuset Neiman Marcus i Dallas, Texas, arrangerade de ett cocktailparty för 3000 gäster och hade dekorerat lokalen med ett jättelikt Eiffeltorn och tusentals nejlikor – allt i hennes signaturfärg ”Shocking Pink”. Hon var deras bäst säljande designer.  Elsa Schiaparelli var även mycket framgångsrik med sina parfymer. Hon gjorde flera och de flesta började på bokstaven ”S” – Salut, Soucis, Sleeping, Success Fou och så förstås Shocking, vars flaska i form av en kvinnotorso – eller provdocka, runt halsen hänger ett måttband– var inspirerad av den kurviga skådespelerskan Mae West, som var en av Elsas kunder.  Egentligen hade Elsa Schiaparelli inte alls tänkt sig att bli någon modedesigner. Hon föddes i en välbärgad aristokratisk familj i Rom. På besök i London blev hon blixtförälskad i en stilig polsk greve som hon omgående gifte sig med. Tillsammans bosatte de sig i USA där Elsa födde en dotter, Gogo. Men snart tog kärleken slut, liksom Elsas pengar. Hon blev ensamstående mor. I Paris halkade hon som en slump in modevärlden, som tog emot henne med öppna armar. Utom Chanel. Hon fräste ilsket ”den där italienska konstnären som gör kläder”. ”Den där trista lilla borgerliga kvinnan”, fräste Schiaparelli tillbaka.  Elsa Schiaparelli tog inte mode med en klackspark, men hon hade sinne för det humoristiska och absurda. Hon blev, inte helt oväntat, god vän med många av dåtidens konstnärer inom fauvisterna, kubisterna, futuristerna och surrealisterna. Hon samarbetade med flera av dem, bland annat Jean Cocteau vars teckningar blev broderier på hennes plagg. Salvador Dali hjälpte henne att skapa hattar i form av en telefon, lammkotletter och en sko. Och det var han som gjorde mönstret till den berömda hummerklänningen som Hertiginnan av Windsor bar. Han uppges ha blivit besviken över att inte ha fått smeta äkta majonnäs på klänningen när den var klar. Elsa Schiaparellis var den första att själv påpeka att hon inte kunde det minsta om hur man sydde kläder. Hon tecknade istället ned sina idéer som hon kläckte medan hon körde bil, eller promenerade. Hon tänkte illa mellan fyra väggar, som hon sade. Sedan förklarade hon exakt hur hon ville ha det, för dem som kunde konstruera mönster och sy. Flera kända modeskapare började sin bana hos henne, bland annat Hubert de Givenchy. Men hon ansåg att bristen på sömnadskunskap inte var någon nackdel. Det gav frihet. I programmet träffar vi den svenska modeskaparen Diana Orving som inte heller har någon formell modeutbildning – utan att det har hindrat hennes karriär det minsta. Hon har till exempel gjort kostymerna till baletten Kom ni döttrar (som ingår i föreställningen Triple Excellence) som denna helg har premiär på Operan i Stockholm. Men till skillnad från Chanel – och många andra modenamn och modehus – så har Elsa Schiaparellis namn inte återuppväckts med hjälp av nya pengar som i gamla modemärken ser en potential till ännu mer pengar genom att hamra ut deras historier till allmänheten. Det är förstås bara en tidsfråga. Namnet och märket Schiaparelli ägs sedan 2007 av det italienska modeföretaget Tod's, ett av Italiens allra mest framgångsrika. Men hennes namn har hållits levande av hennes barnbarn, Berry och Marisa Berenson. Marisa var tidigare en av världens mest berömda fotomodeller. Yves Saint Laurent kallade henne för 1970-talets it girl, modeskaparen Halston var som en bror för henne och Diana Vreeland var ett av hennes största fans. Just nu är hon aktuell med boken My Life in Pictures. En fotobok med bilder från hennes extraordinära liv, och karriär. Det berättar vi mer om. Vi har även pratat med Linda Spjut, konstnär och musiker, samt Erik Haal, musiker, som båda har samarbetat med modeskapare när det gäller att skapa musik till visningar. Veckans gäst är Anna Sara Dåvik, modeskapare.

Mitt i kungayran och allt tal om sagobröllop så tittar Kino närmre på hur kungligheter egentligen skildras på film och tv. Vi hittade en ganska grå och realistisk värld. Kronan, bakelserna och tyllklänningarna har efter franska revolutionen och två världskrig bytts ut mot tweeddräkt, oljerock och foträta skor. Följ med på en resa från Tage Danielssons Sopor till Stephen Frears The Queen. En prinsessa som faktiskt tog paus från presskonferenser och internationella uppdrag för att istället roa sig på Roms gator är Prinsessan Ann, spelad av Audrey Hepburn i En prinsessa på vift. Filmen från 1953 är veckans klassiker . Hedebyborna är många lyssnares favorit i omröstningen om vilken som är den bästa svenska tv-serien genom tiderna. Vi har sett om filmatiseringen av Sven Delblancs böcker för att se vad som utmärker en svensk tv-klassiker. Programledare: Roger Wilson

Thomas Nordegren presenterar stolt - Nordegren i P1:s samtidia teaterfestival 2009. Flera lyssnare har hört av sig efter vår diskussion om bristen på bra samtidsdramatik. Så vi ställer till med en improviserad minifestival av aktuell samhällstillvänd teater i studion. Medverkande teatergrupper är Dramalabbet med pjäsen "Alla älskar Bernie Madoff". Teater Barbara spelar upp en scen ur sin klimatfars Frossa, och så pratar vi med Bertil Goldberg som är aktuell med musikalen "Fett" Sedan kan redakionen inte låta bli att fundera över fördelar och nackdelar att ta tempen i rumpan. Bisittare är Maja Aase.