Podcast appearances and mentions of svetlana aleksijevitj

Den belarusiska författaren och Nobelpristagaren i stor intervju med Fredrik Wadström om sina dokumentärromaner - som är mer aktuella än någonsin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Svetlana Aleksijevitj började arbeta som journalist i Brezjnevs Sovjetunionen. Hon debuterade som författare med ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” i samband med reformerna under Gorbatjov, perestrojkan. Och hon slog igenom stort internationellt efter Sovjetunionens fall med ”Bön för Tjernobyl” när hennes hemland Belarus redan styrdes av diktatorn Lukasjenka. Numera lever hon i exil i Tyskland. P1 Kulturs Fredrik Wadström intervjuade Aleksijevitj första gången 1998 och har sedan dess träffat henne många gånger genom åren, både vid hennes köksbord i Minsk och under Sverigebesöken. Nu ses de igen för första gången efter det att Svetlana Aleksijevitj 2015 fick Nobelpriset i litteratur. Det blir ett samtal hur de krig och den diktatur som beskrivs i hennes böcker återkommit i vår tids verklighet. Dessutom handlar det om hur Sovjetmänniskan bär på ett genetiskt minne av förtryck som när som helst kan aktiveras, något vi ser hända idag i både Belarus och Ryssland. Övriga medverkande:Maria Persson Löfgren och Dmitri PlaxSvetlana Aleskijevitj böcker är översatta till svenska av dels Hans Björkegren, dels Kajsa Öberg Lindsten.

P1:s veckomagasin om Sverige och världen politik, trender och analyser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I första timmen:Demokratin står på spel i Recep Tayyip Erdogans Turkiet efter gripandet av oppositionsledaren Ekrem Imamoglu – och en svensk journalist sitter fängslad i Istanbul. Hör den turkiska exiljournalisten Bülent Kenes och SVT:s Turkietkorrespondent Tomas Thorén.Under veckan har protester skakat både Israel – mot det som kallas Netanyahus försök att underminera demokratin – och Gaza, ovanligt nog mot Hamas. Reportage av Cecilia Uddén.Prinsessan Madeleine har börjat sälja hudvårdsprodukter, brittiska Prins Harrys Megan Markles gör mat- och livsstilsprogram och norska prinsessan Märtha Louise lanserar en ginprodukt inför sitt bröllop. Historikern Dick Harrisson resonerar om varför monarker har börjat ägna sig åt varumärkesbyggande och försäljning.Den så kallade regelbaserade världsordningen är i gungning. Vad går den egentligen ut på, vilka andra världsordningar har funnits – och vad kan vi vara på väg mot? Reportage av Klara von Gegerfelt.Krönika av Amat Levin.Panelen med Kajsa Kettil, Borås Tidning, Göran Greider, Dalademokraten och Tobias Wikström, Dagens Industri.I andra timmen:Tusentals personer befaras ha omkommit i Sydostasien efter den kraftfulla jordbävningen i Myanmar på fredagsmorgonen. Sveriges Radios Axel Kronholm är på plats i Bangkok, en av de städer som drabbats.Intervju med författaren och nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj i samband med hennes Sverigebesök i veckan, av Fredrik Wadström.Den globala uppvärmningen slår hårdast mot nordligaste Sverige och i vinter har länsstyrelserna i norr varnat för vinterturare för snöbrist, blanka isar som är svåra att ta sig över och vattendrag som inte håller för skoteröverfart. Magdalena Martinsson följer med en hundspannsförare som kämpar mot regn och snöbrist.USA:s president Donald Trump har tagit över som ordförande på kulturhuset Kennedy center – som är något av en nationalscen för kulturen i USA – och det ska enligt honom bli mindre "Woke”. Och i torsdags skrev han under ett presidentdekret i Vita huset som ska förändra en hel del kultur, bland annat på Smithsonian – världens största museum. Hör journalisten Karin Henreksson.Tre månader efter bränderna i Los Angeles står många husägare inför beslutet om det är värt att bygga upp det förstörda huset på nytt eller inte. Roger Wilson har träffat husbyggare och husägare i det drabbade området. Drygt 25 år sedan fredsuppgörelsen på Nordirland är delar av Belfast fortfarande delat. Följ Pontus Mattsson i en taxifärd genom staden.Kåseri av Emil Jensen.Programledare: Jesper LindauProducent: Mårten FärlinTekniker: Ludvig Matz

Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj träffar P1 Kulturs Fredrik Wadström inför Belarus frihetsdag. Hur är arbetar man som belarusisk författare, med rötter i Ukraina, i en värld där rädsla och förtryck ökar? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För 26 år sedan åkte Fredrik Wadström till Minsk och följde nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj arbete i två veckor. I dag är samma sak otänkbart. Belarus är en stängd diktatur, och Aleksijevitj har gått i exil.På Belarus frihetsdag, 25 mars, besöker hon Stockholm. Fredrik Wadström träffar henne igen, för att prata om hur växande rädsla i Belarus och Ryssland påverkar hennes bokprojekt. Hur – och varför – intervjuar och skriver man i en värld där de enda alternativen tycks vara att protestera och fängslas, eller fly?”REPORTRAR UTAN GRÄNSER” LARMAR OM EXTREM UTVECKLINGUSA landet stänger medier som levererar journalistik till slutna stater och journalister häktas i Turkiet. Situationen gällande yttrandefrihet och demokrati är den värsta på 25 år, visar flera rapporter.Hur har det blivit så? Erik Larsson, ordförande för Reportrar utan gränser, berättar om dagens största hot och vart utvecklingen är på väg.KONSTNÄREN SHUBIGI RAO HOPPAS BLI IRRELEVANTCensur är huvudämnet när konstnären Shubigi Rao gör sin första separata utställning i Sverige, på Bildmuseet i Umeå. Till stor del handlar utställningen också om människor gjort motstånd. Aktuella ämnen, enligt Rao, men hon hoppas att hennes konst ska bli mindre relevant.Kulturredaktionens Joakim Silverdal träffar henne framför hundra böcker om mänsklig historia och vetenskap, dränkta i svart bläck.HUR BRA ÄR CHIMAMANDA NGOZI ADICHIES NYA BOK?Efter ett tolv år långt romanuppehåll kommer den ständigt nobelpristippade Chimamanda Ngozi Adicie ut med ”Drömräkning”. Men lever boken upp till de skyhöga förväntningarna? Varför har den ett efterord, och är det inte förlegat att låta den utspela sig under pandemin?Är ”Drömräkning” bra?P1 Kulturs litteraturkritiker Lina Kalmteg reder ut.ESSÄ: T. S. ELIOTS HEMLIGA MUSA FICK INTE VARA MÄNNISKAÅr 2020 släpptes ett underligt meddelande från nobelpristagaren T. S. Eliot, som då varit död i 55 år. I det skrev tonar han ner sin relation med sin kärlek Emily Hale. Men breven han skrev till henne visar en helt annan sida.Amanda Svensson reflekterar över att vara någons musa – speciellt T. S. Eliots.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Dmitri Plax berättar om Maria Stuart av Friedrich Schiller, en pjäs som påverkat hans syn på teaterkonsten. Vad handlar den pjäsen egentligen om? Två 1500-tals drottningar eller något helt annat? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Friedrich Schiller skrev Maria Stuart år 1800, om två historiska drottningar: Maria av Skottland och Elisabeth av England. Maria och Elisabeth. Den svarta drottningen och den röda. Ett schackparti med oviss utgång: vem vinner? Vem förlorar? I stunden och i ett historiskt perspektiv? Idag och i evigheten?Bland flera uppsättningar av den pjäsen återfinns en särskild, en som Ingmar Bergman gjorde på Dramaten i Stockholm. I Sveriges Radios arkiv finns inga ljudupptagningar från just den uppsättningen, men flera andra finns med och lyssnaren får höra små klipp från dem som ljudillustrationer, från 50- 70- och 2000-talet. Uppsättningarna i programmet:”Ur Maria Stuart”, från 1956. Översättning: Bertil Malmberg, regi: Eddie Stenberg. Med bl. a.: Gunnel Broström, Karin Kavli”Maria Stuart”, från 1974. Översättning: Bertil Malmberg, regi: Jan Lewin. Med bl.a.: Marianne Hedengrahn, Marianne Wesén”Maria Stuart”, från 2010. Översättning: Magnus Lindman, musik: Rasmus Persson, regi: Melika Melouani Melani. Med bl. a.: Mina Azarian, Thérèse Brunnander ”Tiden second hand” av Svetlana Aleksijevitj, från 2015. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten, musik: Dror Feiler, regi: Dmitri Plax. Med bl.a.: Pernilla August, Lena Endre

Axel Burénius är författare och litteraturvetare. I sin avhandling fördjupar han sig i Svetlana Aleksijevitj författarskap. Hon har lyfts fram som förnyare av den dokumentära litteraturen. Men hur sann är bilden av Nobelpristagaren? Programledare är Catta Neuding och Katarina O'Nils Franke.

Amanda Lind (mp) får svara på provocerande frågor om ayahuasca. Svetlana Aleksijevitj böcker stoppas i Belarus, Kajsa Ekis Ekmans nya jobb(?), och AI-rapparen FN Meka - det senaste offret för cancelkultur. Nanna Olasdotter Hallberg, Moa Wallin och Kristofer Andersson tar sig an den senaste veckans cancellerade kulturpersoner och frågar ut den före detta kulturministern.

Inför valet har vi bett partiledarna berätta om varsitt kulturellt verk som betytt något särskilt för dem. Magdalena Andersson, (S), har valt boken "Never let me go"av Kazuo Ishiguro. "GORBATJOV FÖRÄNDRADE SPELPLANEN FÖR DET RYSKA KULTURLIVET"Sent igår kom nyheten om att Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov dött. Idag analyserar kulturredaktionens Fredrik Wadström vilken kulturhistorisk roll Gorbatjov spelat, och menar att det är svårt att tänka sig att Svetlana Aleksijevitj fått Nobelpriset i litteratur 2015 utan Gorbatjovs betydelse för det ryska kulturlivet."NÄR EN MÄNNISKA BLUNDAR OCH TITTAR UPP KAN HON VARA HELT FÖRÄNDRAD"Det säger den svenske porträttfotografen Hans Gedda. Han har plåtat alla: Nelson Mandela, Olof Palme, Astrid Lindgren, Andy Warhol, Taube, Cornelis Wreesvijk... men nu jobbar han mest med stilleben. Hans Geddas verk kan man se på utställningen "Nära ögat" på Fotografiska muséet i Stockholm, och Mårten Arndtzén har träffat honom för en pratstund."FRIHETEN VAR SOM EN KALLNAD MATRÄTT"Citatet är hämtar ur Lea Ypis bok "Fri. En uppväxt vid historiens slut". En berättelse om en elvaårig albansk flicka vars hela värld rasar när landets kommunistiska regim störtas år 1990. Vår kritiker Katarina Wikars beskriver en omvälvande läsupplevelse."TBC SÅGS SOM SJUKDOMARNAS PILSNERFILM"Det säger Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, om romantiseringen och mytologiseringen av den lungsjukdom som tagit så många människoliv. Nu har han själv skrivit en bok om tbc, med utgångspunkt i hans mammas historia. Hur hon två dagar innan sin sjuårsdag 1942 skrevs in på Norrtulls sjukhus och skildes under lång tid från sina föräldrar. "I en sal på lasarettet" heter boken, och vår reporter Nina Asarnoj stämde träff med Björn Wiman några kvarter från den plats där sjukhuset tidigare låg."VARJE BEGÄR SKA KUNNA TILLFREDSSTÄLLAS MED ETT KLICK"Har vår uppfattning av tiden förvandlats till en erfarenhet av ett ständigt pågående...nu? Hör författaren Helena Granströms essä, den andra delen i OBS serie om klimatet och tiden. Programledare: Mårten Arndtzén Producent: Ulph Nyström

Det är krig i Europa och vi har sökt oss till den ukrainskfödde nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman från 1980-talet, för att försöka förstå ens en bråkdel av det som händer i en människa som är vid fronten. Kriget har inget kvinnligt ansikte ger röst åt ett kalejdoskop av minnesbilder och vittnesmål, i vilka det mest och minst mänskliga är närvarande samtidigt. Vi frågar oss: kan man verkligen tala om något vackert i krig? Vem ser djuren på slagfältet? Hur ska man alls kunna prata om det som sker? Samtal med vänner är en podcast om litteraturen och livet. Med Kaneli Johansson och Hanna Ylöstalo. Tack till Linn för grafik och Ville för mix.

I Vesten diskuterer vi, hvordan der ser ud inde i Vladimir Putins hoved, og om Ruslands leder er skør, i stedet for at sætte os ind i den historiske baggrund for Ruslands adfærd.Vestens forståelse af Ruslands voldsomme angreb på Ukraine hviler på lommepsykologiske analyser af Putins psykologi, mener Flemming Rose, som er gæst i denne uges Bogfolk. Han mener, at Svetlana Aleksijevitjs store Ruslands-værk 'Secondhand-tid' er den bedste bog, der er skrevet om Sovjetunionens opløsning. Bogen var en øjenåbner, og ifølge Rose den bedste forklaring på, hvad der foregår hos Putin. Flemming Rose er chefredaktør på Frihedsbrevet.dk og vært på podcasten 'Fri Ukraine'. Han er tidligere Ruslandskorrespondent for Berlingske Tidende og blev som kulturredaktøren bag Jyllands Postens Muhammedtegninger hvirvlet ind i international politik på voldsomste vis. Lyt med.

I denne udgave af Skønlitteratur på P1 bringer vi et helt eksklusivt interview med verdens vigtigste forfatter lige nu - den belarusiske nobelpristager, Svetlana Aleksijevitj. Hun lever i eksil i Tyskland og arbejder for tiden på en ny bog. Vi løfter sløret for hvilken! Ifølge Aleksijevitj selv er hendes største opgave at formidle vidnesbyrd for den plagede belarusiske befolkning, der bliver undertrykt af regimet. Selv mener hun, at forholdene i Belarus i dag svarer til dem, Aleksandr Solsjenitsyn beskrev i sine bøger fra 1960'erne - altså sovjetiske tilstande med straffelejre, mangel på ytringsfrihed, tortur og overvågning. Gæster i udsendelsen er: Lektor i russisk litteratur og oversætter, Tine Roesen; cand.mag. i moderne kultur og kulturformidling, Nana Kofoed Nielsen og Ph.d.-studerende i russisk litteratur, Peter Bock Nielsen. Vært: Nanna Mogensen.

2 af Ronkedorerne nemlig Egon Clausen og Jens Raahauge omtaler to bøger om Tjernobyl katastrofen, den ene hedder simpelthen 'Tjernobyl' af Adam Higginbotham. Den anden hedder 'Bøn for Tjernobyl' og er af den nobelprisbelønnede forfatter og journalist Svetlana Aleksijevitj. Endnu en bog anbefalet af Ronkedorerne er 'Håbets og handlingens pædagogiske undervisning i verdensmål og bæredygtighed'. Den er skrevet af...

2 af Ronkedorerne nemlig Egon Clausen og Jens Raahauge omtaler to bøger om Tjernobyl katastrofen, den ene hedder simpelthen 'Tjernobyl' af Adam Higginbotham. Den anden hedder 'Bøn for Tjernobyl' og er af den nobelprisbelønnede forfatter og journalist Svetlana Aleksijevitj. Endnu en bog anbefalet af Ronkedorerne er 'Håbets og handlingens pædagogiske undervisning i verdensmål og bæredygtighed'. Den er skrevet af...

Dessutom bokförlagens projekt för ökad mångfald i samarbete med organisationen Gärigheter.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

I september 2020 försöker maskerade män ta sig in till den regimkritiska författaren Svetlana Aleksijevitj i Minsk. Men vem är hon? Fredrik Wadström har på nära håll följt Svetlana Aleksijevitj sedan slutet av 1990-talet. Här är hans porträtt av henne, och hennes författarskap. Följ med till ett köksbord i Minsk, och träffa nobelpristagaren i litteratur 2015. - Mitt öra är alltid bland människor på gatan. Jag hör en annan musik. Så sa Svetlana Aleksijevitj till Fredrik Wadström i en intervju gjord 2006. En beskrivning av en förändring i samhället hon än så länge bara anade, men ville försöka fånga i sitt skrivande. Sju år senare var boken klar, Tiden second hand, den avslutande delen i hennes livsverk Utopins röster. Fem böcker om den sovjetiska människan, om vad som händer med henne när en samhällsideologi rasar samman. - Mitt öra är alltid bland människor på gatan. Jag hör en annan musik. Uttalandet kan också ses som en beskrivning av hennes arbetsmetod. Att under lång tid intervjua många människor. Att våga vänta in deras livsberättelser. Att sedan våga vänta in förmågan att skriva ned dessa berättelser. Att våga vänta in den rätta tonen. Följ med Fredrik Wadström till Minsk, och slå dig ned vid det lilla fyrkantiga köksbordet tillsammans med årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte De sista vittnena: solo för barnröst Bön för Tjernobyl: krönika över framtiden Zinkpojkar Tiden second hand: slutet för den röda människan.

I september 2020 försöker maskerade män ta sig in till den regimkritiska författaren Svetlana Aleksijevitj i Minsk. Men vem är hon? Fredrik Wadström har på nära håll följt Svetlana Aleksijevitj sedan slutet av 1990-talet. Här är hans porträtt av henne, och hennes författarskap. Följ med till ett köksbord i Minsk, och träffa nobelpristagaren i litteratur 2015. - Mitt öra är alltid bland människor på gatan. Jag hör en annan musik. Så sa Svetlana Aleksijevitj till Fredrik Wadström i en intervju gjord 2006. En beskrivning av en förändring i samhället hon än så länge bara anade, men ville försöka fånga i sitt skrivande. Sju år senare var boken klar, Tiden second hand, den avslutande delen i hennes livsverk Utopins röster. Fem böcker om den sovjetiska människan, om vad som händer med henne när en samhällsideologi rasar samman. - Mitt öra är alltid bland människor på gatan. Jag hör en annan musik. Uttalandet kan också ses som en beskrivning av hennes arbetsmetod. Att under lång tid intervjua många människor. Att våga vänta in deras livsberättelser. Att sedan våga vänta in förmågan att skriva ned dessa berättelser. Att våga vänta in den rätta tonen. Följ med Fredrik Wadström till Minsk, och slå dig ned vid det lilla fyrkantiga köksbordet tillsammans med årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte De sista vittnena: solo för barnröst Bön för Tjernobyl: krönika över framtiden Zinkpojkar Tiden second hand: slutet för den röda människan.

Branden på Lesbos i flyktinglägret. Höstens första partiledardebatt. Svetlana Aleksijevitj på väg gripas? Koranbränning och yttrandefrihet. Haverikommissionens rapport efter flygplansolycka klar. Coronahösten i Sörmland. En feminstpastors tro och tvivel.

Dessutom gör Coronapandemin att kulturskolan tappar elever, dataspelsbranschen håller andan i väntan på nya konsoler och Jenny Teleman om Hanna Johanssons debutroman Antiken.

Dessutom litteraturhistorikern och debattören Johan Lundberg om postmodernismens betydelse för den Svenska Akademiens kris.

Bröderna Strugatskijs "En miljard år före världens slut" från 1976 är en absurd, men ändå en besynnerligt vardaglig sci fi-roman med många bottnar. Nu ges den ut på svenska! Kulturredaktionens mångåriga medarbetare och författaren Göran Sommardal gästar dagens P1 Kultur för ett samtal om det sovjetryska brödraparet Arkadij och Boris Strugatskij. De gav ut romaner tillsammans från slutet av 50-talet fram till 80-talet, då Arkadij Strugatskij avled. De skrev "realistisk" science fiction som blev allt mörkare med åren deras roman "Picknick vid vägkanten" hör till världslitteraturens klassiker och låg till grund för Tarkovskijs berömda film "Stalker". BELARUS I DAG Protesterna mot president Lukasjenka, regimen och polisvåldet fortsätter med oförminskad kraft, men vad händer med oppositionsrådet där Nobelpris-författaren Svetlana Aleksijevitj ingår? Kulturredaktionens Fredrik Wadström - för dagen programledare i P1 Kultur - följer upp händelseutvecklingen i Belarus och intervjuar översättaren Nadja Kandrusevitj-Sjidlovskaja. OVANLIG KONSTHALL I DE VÄRMLÄNDSKA SKOGARNA Denna pandemisommar har publiken mer än gärna sökt sig till konstupplevelser som går att hitta bortom allfartsvägarna. Konsthallen "Alma Löv Museum of Unexp. Art" i Östra Ämtevik är en sådan plats. Verksamheten drogs igång 1988 av konstnären Marc Broos, i dag drivs den av dottern Stella Broos. Men, hur är det att ha ett ambitiöst konstcentrum så långt från storstadsregionerna? Hör Lars Hermanssons reportage i dagens P1 Kultur. MÅNDAGENS OBS-ESSÄ I spåren av coronakrisens inställda utlandsresor har det talats mycket om hemester och Svemester i år, som om det naturliga vore att resa långt bort. Men om man tänker efter så är det nog de korta resorna som kännetecknar människan och nya studier av hur folk reste i den romerska antikens Egypten antyder att det varit så länge. Latinforskaren och poeten Anna Blennow reflekterar över resandets betydelse förr och nu. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Maria Götselius

Då och då kommer en bok som får ett liv långt efter recensioner och författarpresentationer. Fredrik Wadström vandrar i spåren av en modern klassiker: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj "När jag undrar varthän jag ska gå, kan jag sätta mig en stund och bläddra i den här boken" säger författaren Cilla Naumann. Lundströms Bokradio gör den här veckan en djupdykning i en modern klassiker: Nobelprisbelönade Svetlana Aleksijevitjs bok Bön för Tjernobyl. Vi hör röster om boken och den dramatiska nutidsberättelse som den kretsar kring. Från Sverige medverkar författarna Cilla Naumann och Maja Hagerman och filmaren och kulturjournalisten Gunnar Bergdahl. Ett program av Fredrik Wadström. Producent: Thella Johnson Programmet sändes första gången i Lundströms Bokradio i november 2019.

2016 gick en man gick in på gayklubben Pulse i Orlando och sköt ihjäl 49 människor. Johan Hiltons bok "Vi är Orlando" är ett lyhört och nyanserat körverk, enligt vår recensent Lars Hermansson. Titel: "Vi är Orlando" Författare: Johan Hilton Det finns massor av intressanta saker att säga om innehållet i den här boken, men först lite grand om hur den är gjord. Förutom ett kort för och efterord finns ingenting skrivet av Johan Hilton själv. Hela textmassan på uppemot 400 sidor består uteslutande av stenhårt och skickligt redigerade repliker ur ett cirka hundra timmar långt intervjumaterial. En kör av röster alltså, lite grand i samma anda som hos Svetlana Aleksijevitj eller för den delen Marit Kaplas i fjol Augustbelönade Osebol. Den stora skillnaden är att alla i Hiltons bok talar likadant, de individuella särdrag som förstås måste ha funnits i de amerikanska originalreplikerna är utslätade till förmån för en väl fungerande svensk journalistprosa. I början kände jag mig irriterad på det där, men eftersom replikerna fogas samman till en nästan oupphörligt intressant berättelse bestämmer jag mig snart för att acceptera körledare Hiltons strategi att underordna individen kollektivet. Boken heter ju också Vi är Orlando. Och det där vi:et var inte svårt att vilja ansluta sig till dagarna efter massakern. Vem vill inte vara god och stå upp för kärlek, öppenhet och demokratiska värderingar, och ta avstånd från terror, hat och intolerans. Uppslutningen var total. Stödfonderna till offren slog alla rekord. Flygbolagen tävlade om att få flyga offrens anhöriga gratis till Orlando för att närvara vid begravningar och andra ceremonier. Obama var där, Joe Biden, Hillary Clinton. Talespersoner från hbtq-rörelser intervjuades non-stop i de stora mediekanalerna. Men de var alla vit medelklass och talade bra engelska, trots att merparten av offren hade latinamerikansk bakgrund, talade dålig om ens någon engelska och försörjde sig som daglönare i bygg- och servicesektorn. Några var till och med hemlösa. Varför skulle de företrädas av vit medelklass bara för att de råkade ha liknande sexuell läggning? Där uppstod en ganska stor spricka i det där vi:et. Och när det sedan visade sig att gärningsmannen inte alls hade varit ute efter att döda hbtq-personer, utan valde nattklubben Pulse främst för att där saknades beväpnade vakter, att han egentligen hade velat massmörda på närbelägna Disney World, ja då var det en del som tyckte att regnbågsflaggorna på minnesplatsen borde ersättas av Musse Pigg figurer. Kören av röster i Hiltons bok skildrar denna identitetskris lyhört och nyanserat. Det känns som att alla får komma till tals. Här finns hjärtskärande vittnesmål om liv fullkomligt demolerade av posttraumatiskt stress, här finns en flerstämmig, gastkramade skildring inifrån ett toalettbås där folk ligger huller om buller ovanpå varandra och förblöder medan gärningsmannen går omkring utanför och talar i telefon med media. Här finns bitterhet och sorg, men också hjältemod och civilkurage. Och detaljer som jag aldrig tänkt på, som till exempel att dödsbesked på ett sjukhus helst inte ska lämnas i foajén, utan i ett särskilt rum, och att vandringen genom korridoren bort till detta rum kan kännas oändligt lång och tung, när båda vet och ändå går där, tysta. Det är sådana detaljer som utgör helheten i Vi är Orlando. Och det är mycket bra.

Från Sápmi skrivs poesi som gör upp med den svenska kolonialmakten, men Elin Grelsson ser liknande metoder användas när den exploaterade och negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad innebär det att skriva på förtryckarens språk? Hur gör du motstånd mot det språket om du samtidigt är fångad i det? Det är återkommande frågor i den postkoloniala litteraturen och dess teoribildning. Frågorna springer både ur erfarenheter av att rent bokstavligt skriva på den forna kolonialmaktens språk, men också utifrån att mer metaforiskt behöva kämpa för sin egen röst och berättelse, utan att se sig själv genom maktens blick. En sådan kamp kan handla om att beskriva verkligheten bortom den ekonomiska och kulturella maktens centrum. Det har länge talats mycket om postkolonialism med exempel från runt om i världen, men den skrivs också inom den svenska litteraturen.Under slutet av 2010-talet stakades det ut en decentraliserad och dekolonial riktning inom svensk poesi, med fokus på Sápmi, glesbygden och exploaterade naturområden i Norrland. Det är en riktning inom poesin där språket inte längre tillhör förtryckaren, utan där språket i stället utgår ifrån det rurala, det koloniserade, där dikten skrivs utifrån den förtrycktas blick eller använder sig av maktens språk för att dekonstruera det.2018 tilldelades Linnea Axelsson det prestigefyllda Augustpriset med diktverket Aednan. I sitt 760 sidor långa poetiska epos berättar hon om två samiska familjer från 1900-talets början fram till idag. Röster från Ristin, Lise, Sandra och andra familjemedlemmar vittnar om hundra år av svensk kolonialpolitik; från den stängda gränsen till Norge vid 1900-talets början fram till den tio år långa nutida processen mellan Girjas sameby och den svenska staten om förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter på samebyns renbetesområde. Blicken i dikterna är ofta riktad mot kolonisatören: svensken och dennes okunskap och ointresse av att lära sig om delar av sitt eget lands historia. Men blicken riktas också inåt. Den berättar om det ituslitna jag som uppstår när du inte tillåtits vara hel, när du lärt dig att skämmas över och dölja ditt modersmål och vad det gör med en människa när ursprunget förtrycks.Hur slår mansönder ett folkett land_Varför har jagalls fått för mig Att allt någon gångvarit ett och lika _ Och inte såhärbrustet som jag självalltid varit _ Ändå vandrar jag härEn annan möjlig väg att inte tala förtryckarens språk är att dekonstruera det, något som poeten David Vikgren arbetar med i sin nionde diktsamling Materialvägensägen (2019). Begreppet ”materialvägen” i titeln syftar till de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen i nordligaste Sverige. Dikterna tar det politiska språket kring den samtida glesbygdens bristande samhällsservice och dess exploaterade naturresurser och vänder och vrider på det, bryter ner det tills bara ett skärskådat nonsens återstår. Eller som juryn skrev när diktsamlingen nominerades till Sveriges radios lyrikpris: ” Regionalpolitisk rappakalja mals ned till sjungande språkslagg i ett explosivt vittnesmål om exploateringen av glesbygden.”Vikgren, uppvuxen i Övertorneå vid riksgränsen mot norra Finland, använder sig av upprepade symboler såsom den avvecklade vårdcentralen och den öde shoppinggallerian i dikterna. Runt dessa rör sig gestalterna Råttan, Krokodilen, Bolagstopparna och Ungkarlen som försöker överleva, exploatera eller flytta som de tre enda möjliga alternativen i de glesbefolkade orterna starka på naturresurser men tömda på samhällsservice.Ett annat alternativ än de tre visar dock David Väyrynen på i sitt debutverk Marken (2017). Med rötterna djupt försjunkna i Malmbergsfältens vardagssamtal och tradition av arbetarrörelsens och laestadianismens tal och predikningar kläs makten – de södra centralorterna – av i sin fåniga nakenhet. Här blir det nordnorrländska glesbygdslivet normen och det önskvärda sättet att leva och stadsbornas jakt efter underhållning, status och nyheter det som kritiskt skärskådas. Dikten Vår ropande röst (i obygden) är exempelvis formad som ett fiktivt brandtal där det exploaterade norr har slagit sig fri från kolonialmakten i söder och tagit makten över de naturresurser som förser städerna med el.för endast som bundna av deras jäktbehöver vi deras maskiner endast som verkligt självförsörjandehåller vi oss levandeoch aldrig ska vi försumma att slå fastatt vi har alltid klarat oss utan domatt dom har aldrig klarat sig utan oss att marken är vår och självständigheten i evighet, jajamenI Väyrynens poesi är subjektet den norrländska arbetaren som inte kräver så förbannat mycket av livet och lärt sig leva i den sortens enkelhet som krävs i klimatkollapsens tid, medan de söderöver fortfarande konsumerar som om människan var oavhängig naturen. Sörlänningen blir här en sorts stereotyp, av samma slag som norrlänningen så många gånger varit.2019, året efter att Aednan tilldelades Augustpriset, mottog författaren och journalisten Marit Kapla samma pris för debutverket Osebol. En journalistisk poesi där författaren återvänt till sin gamla hemby i norra Värmland och lyssnat på de som stannade kvar. Osebol är en utflyttningsbygd där skogsbruket en gång var starkt, men idag förlorats till de moderniserade storbolagsbrukens maskiner och arbeten gått förlorade. Kapla intervjuar så gott som alla byns vuxna invånare och låter sedan deras röster tala i ett över 800 sidor långt verk, en metod som känns igen från exempelvis Svetlana Aleksijevitj. I rösterna framträder både en kärlek till bygden och en ständig dialog med sig själv om varför man stannar kvar på en plats som tiden och centraliseringen har dömt ut.Samtliga nämnda diktverk förhåller sig till makten och till centrum på olika sätt. Rösterna i dikterna är ständigt medvetna om den andreifiering som majoritetssamhället – svensken, sörlänningen eller stadsbon – betraktar dem utifrån. De är en märklig urbefolkning, bakåtsträvande glesbygdsbor och kvarstannande rester från en annan tid. Så måste också texten förhålla sig till detta och på olika sätt använda sig av stereotyperna och blicken utifrån genom att tala till förtryckaren eller slå sönder dennes språk. Samtidigt tar rösterna tillbaka ordet, gör sig själva till subjekt. Det innebär också att makten och dess blick på en blir synlig. Det kan vara svensken som inte känner till sin egen koloniala historia, exploatörerna av naturresurser eller stockholmarens stereotypa syn på norrlänningen. I dikterna är de minst lika synliga som diktjagen. Vad innebär det att det periferas, koloniserades röster själva börjar tala genom poesin också i Sverige? Förtryckaren står plötsligt både naken och ordlös. I stället: ett muller av röster, sånger och ord som strömmar från det vi brukar kalla obygden.Elin Grelsson, författare och kritikerEssän är en omarbetning av en text som tidigare publicerats på engelska på Versopolis under rubriken A Rumbling from the Backwoods.

Från Sápmi skrivs poesi som gör upp med den svenska kolonialmakten, men Elin Grelsson Almestad ser liknande metoder användas när den exploaterade och negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad innebär det att skriva på förtryckarens språk? Hur gör du motstånd mot det språket om du samtidigt är fångad i det? Det är återkommande frågor i den postkoloniala litteraturen och dess teoribildning. Frågorna springer både ur erfarenheter av att rent bokstavligt skriva på den forna kolonialmaktens språk, men också utifrån att mer metaforiskt behöva kämpa för sin egen röst och berättelse, utan att se sig själv genom maktens blick. En sådan kamp kan handla om att beskriva verkligheten bortom den ekonomiska och kulturella maktens centrum. Det har länge talats mycket om postkolonialism med exempel från runt om i världen, men den skrivs också inom den svenska litteraturen. Under slutet av 2010-talet stakades det ut en decentraliserad och dekolonial riktning inom svensk poesi, med fokus på Sápmi, glesbygden och exploaterade naturområden i Norrland. Det är en riktning inom poesin där språket inte längre tillhör förtryckaren, utan där språket i stället utgår ifrån det rurala, det koloniserade, där dikten skrivs utifrån den förtrycktas blick eller använder sig av maktens språk för att dekonstruera det. 2018 tilldelades Linnea Axelsson det prestigefyllda Augustpriset med diktverket Aednan. I sitt 760 sidor långa poetiska epos berättar hon om två samiska familjer från 1900-talets början fram till idag. Röster från Ristin, Lise, Sandra och andra familjemedlemmar vittnar om hundra år av svensk kolonialpolitik; från den stängda gränsen till Norge vid 1900-talets början fram till den tio år långa nutida processen mellan Girjas sameby och den svenska staten om förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter på samebyns renbetesområde. Blicken i dikterna är ofta riktad mot kolonisatören: svensken och dennes okunskap och ointresse av att lära sig om delar av sitt eget lands historia. Men blicken riktas också inåt. Den berättar om det ituslitna jag som uppstår när du inte tillåtits vara hel, när du lärt dig att skämmas över och dölja ditt modersmål och vad det gör med en människa när ursprunget förtrycks. Hur slår man sönder ett folk ett land _ Varför har jag alls fått för mig   Att allt någon gång varit ett och lika   _   Och inte såhär brustet   som jag själv alltid varit   _   Ändå vandrar jag här En annan möjlig väg att inte tala förtryckarens språk är att dekonstruera det, något som poeten David Vikgren arbetar med i sin nionde diktsamling Materialvägensägen (2019). Begreppet materialvägen i titeln syftar till de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen i nordligaste Sverige. Dikterna tar det politiska språket kring den samtida glesbygdens bristande samhällsservice och dess exploaterade naturresurser och vänder och vrider på det, bryter ner det tills bara ett skärskådat nonsens återstår. Eller som juryn skrev när diktsamlingen nominerades till Sveriges radios lyrikpris:  Regionalpolitisk rappakalja mals ned till sjungande språkslagg i ett explosivt vittnesmål om exploateringen av glesbygden. Vikgren, uppvuxen i Övertorneå vid riksgränsen mot norra Finland, använder sig av upprepade symboler såsom den avvecklade vårdcentralen och den öde shoppinggallerian i dikterna. Runt dessa rör sig gestalterna Råttan, Krokodilen, Bolagstopparna och Ungkarlen som försöker överleva, exploatera eller flytta som de tre enda möjliga alternativen i de glesbefolkade orterna starka på naturresurser men tömda på samhällsservice. Ett annat alternativ än de tre visar dock David Väyrynen på i sitt debutverk Marken (2017). Med rötterna djupt försjunkna i Malmbergsfältens vardagssamtal och tradition av arbetarrörelsens och laestadianismens tal och predikningar kläs makten de södra centralorterna av i sin fåniga nakenhet. Här blir det nordnorrländska glesbygdslivet normen och det önskvärda sättet att leva och stadsbornas jakt efter underhållning, status och nyheter det som kritiskt skärskådas. Dikten Vår ropande röst (i obygden) är exempelvis formad som ett fiktivt brandtal där det exploaterade norr har slagit sig fri från kolonialmakten i söder och tagit makten över de naturresurser som förser städerna med el. för endast som bundna av deras jäkt behöver vi deras maskiner endast som verkligt självförsörjande håller vi oss levande och aldrig ska vi försumma att slå fast att vi har alltid klarat oss utan dom att dom har aldrig klarat sig utan oss  att marken är vår och självständigheten  i evighet, jajamen I Väyrynens poesi är subjektet den norrländska arbetaren som inte kräver så förbannat mycket av livet och lärt sig leva i den sortens enkelhet som krävs i klimatkollapsens tid, medan de söderöver fortfarande konsumerar som om människan var oavhängig naturen. Sörlänningen blir här en sorts stereotyp, av samma slag som norrlänningen så många gånger varit. 2019, året efter att Aednan tilldelades Augustpriset, mottog författaren och journalisten Marit Kapla samma pris  för debutverket Osebol. En journalistisk poesi där författaren återvänt till sin gamla hemby i norra Värmland och lyssnat på de som stannade kvar. Osebol är en utflyttningsbygd där skogsbruket en gång var starkt, men idag förlorats till de moderniserade storbolagsbrukens maskiner och arbeten gått förlorade. Kapla intervjuar så gott som alla byns vuxna invånare och låter sedan deras röster tala i ett över 800 sidor långt verk, en metod som känns igen från exempelvis Svetlana Aleksijevitj. I rösterna framträder både en kärlek till bygden och en ständig dialog med sig själv om varför man stannar kvar på en plats som tiden och centraliseringen har dömt ut. Samtliga nämnda diktverk förhåller sig till makten och till centrum på olika sätt. Rösterna i dikterna är ständigt medvetna om den andreifiering som majoritetssamhället svensken, sörlänningen eller stadsbon betraktar dem utifrån. De är en märklig urbefolkning, bakåtsträvande glesbygdsbor och kvarstannande rester från en annan tid. Så måste också texten förhålla sig till detta och på olika sätt använda sig av stereotyperna och blicken utifrån genom att tala till förtryckaren eller slå sönder dennes språk. Samtidigt tar rösterna tillbaka ordet, gör sig själva till subjekt. Det innebär också att makten och dess blick på en blir synlig. Det kan vara svensken som inte känner till sin egen koloniala historia, exploatörerna av naturresurser eller stockholmarens stereotypa syn på norrlänningen. I dikterna är de minst lika synliga som diktjagen. Vad innebär det att det periferas, koloniserades röster själva börjar tala genom poesin också i Sverige? Förtryckaren står plötsligt både naken och ordlös. I stället: ett muller av röster, sånger och ord som strömmar från det vi brukar kalla obygden. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Essän är en omarbetning av en text som tidigare publicerats på engelska på Versopolis under rubriken A Rumbling from the Backwoods.

Hvad sker der, hvis 200 millioner mennesker på en gang får frygtelige traumer forårsaget af en megastor katastrofe? En sådan katastrofe kom til at påvirke så mange mennesker, da folkeslagene i det tidligere Sovjetunionen blev overfaldet af Nazityskland og befandt sig i en hæslig krig mod nazismen frem til 1945. Krigen har ikke et kvindeligt ansigt, handler om krigens gru og hæslighed med en helt speciel vinkel. Det er nemlig kvindelige soldater fra Den Røde Hær, som fortæller om deres oplevelser under Anden Verdenskrig til Svetlana Aleksijevitj, som for denne bog fik Nobelprisen i litteratur i 2015.

Den hviderussiske journalist og forfatter Svetlana Aleksijevitj modtog i 2015 Nobelprisen i litteratur. Hendes hidtidige bøger tager udgangspunkt i begivenheder, som formede det sovjetiske menneskes liv. Men nu forsøger hun sig med et romanprojekt om kærlighed - et projekt som udfordrer både hende selv og hendes informanter. Lektor i russisk og Aleksijevitj-oversætter Tine Roesen er i studiet for at tale om forfatterskabet.I redaktionen: Astrid Rifbjerg, Luna Svarrer og Nana Kofoed Nielsen

Då och då kommer i världen en bok som får ett liv efter recensioner och författarpresentationer. Fredrik Wadström vandrar i spåren efter en modern klassiker: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj "När jag undrar varthän jag ska gå, kan jag sätta mig en stund och bläddra i den här boken" Lundströms Bokradio gör den här veckan en djupdykning i en modern klassiker: Nobelprisbelönade Svetlana Aleksijevitjs bok Bön för Tjernobyl. Vi hör röster om boken och den dramatiska nutidsberättelse som den kretsar kring. Från Sverige medverkar författarna Cilla Naumann och Maja Hagerman och kulturjournalisten Gunnar Bergdahl. Ett program av Fredrik Wadström. Programledare: Marie Lundström Reporter: Fredrik Wadström Producent: Thella Johnson Böcker som tas upp i programmet: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Hur ska man kunna glömma och gå vidare om det inte finns något att glömma? Mattias Hagberg reflekterar över den ryska historiens dimridåer och över litteraturens sätt att försöka skingra dem. Jag minns inte vilken dag jag är född eller ens vilket år Allt som har med mig att göra är ungefärligt. Jag har inte hittat några som helst dokument. Jag finns och jag finns inte. Jag minns ingenting och jag minns allt. Orden tillhör Maria, en av rösterna i nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj bok Tiden second hand. Det är några rader som i ett enda slag naglar fast den ryska kulturens belägenhet, och som pekar på den osäkerhet som råder kring allt som har med dåtiden att göra i det postsovjetiska samhället. I Ryssland är minnet ett gungfly, ett osäkert och farligt territorium, en okänd terräng. Närmast en vit fläck. Kan detta verkligen intressera någon, frågar sig en annan av Svetlana Aleksijevitj informanter. Vårt land är borta och kommer aldrig mer att finnas, men vi är kvar gamla och motbjudande med hemska minnen och jagade blickar Vi finns! Men vad återstår i dag av vårt förflutna? Bara att Stalin vattnade denna jord med blod, att Chrusjtjov planterade majs på den och att alla skrattade åt Brezjnev. Ja, vad återstår egentligen efter alla år av repressiv glömska? Går det ens att minnas när minnesförlusten upphöjts till allmän norm, när regimen, år efter år, arbetat aktivt för att undergräva alla möjligheter att säga något väsentligt om dåtiden? Den sovjetiska enpartistaten berövade inte bara människor deras frihet, utan också deras förmåga att fullt ut förstå vad de blivit bestulna på, och hur. Regimen gick in för att utplåna såväl personliga som kollektiva minnen, liksom alla fria akademiska studier av samhället och dess historia. Vad kan ett land och ett folk egentligen veta om det inte har några tillförlitliga historiker, sociologer och filosofer? Ja, vad kan man egentligen förstå när historien anpassats till ideologin och när människor ständigt försvinner, deporteras och mördas utan någon förklaring? Redan under Chrusjtjovs tid formulerade poeten Anna Achmatova tomhetens erfarenhet i några rader som säger det mesta. Om alla miljontals offer skrev hon: Jag skulle vilja nämna dem alla vid namn, men listan har blivit konfiskerad. Över detta förrädiska territorium denna glömskans topografi, om man så vill rör sig några av den samtida ryska litteraturens intressantaste författare. Likt minnesarkeologer försöker de rekonstruera, reaktivera och restaurera. Med språkets hjälp vill de bygga sina egna, högst personliga, minneskatedraler, smärtsamt medvetna om att den repressiva glömskan måste bekämpas med ord. Främst bland dessa författare befinner sig så klart Svetlana Aleksijevitj. Redan under åttiotalet började hon enträget att spara röster från det sönderfallande imperiet. Smula för smula, korn för korn har hon sedan byggt historien om den vardagliga socialismen, om den inre socialismen, som hon uttrycker det. I Tiden second hand skriver hon att hon dras till det lilla, till den enskilda människan och hennes liv för att det är där allt sker. Hennes metod är enkel. Så här beskriver hon den själv: Jag skyndar mig att säkra dessa spår Mina frågor handlar inte om socialismen utan om kärleken och svartsjukan, om barndomen och ålderdomen. Om musiken, danserna och frisyrerna. Om tusen detaljer i ett liv som nu har försvunnit. Hon är en outtröttlig reporter som samlar på vittnesmål. Men hon binder dem aldrig samman till färdiga narrativ. Nej, istället låter hon dem stå som de är. Resultatet är labyrintiskt och fragmentariskt. Hennes böcker är som polyfona körverk, där toner och röster ofta skär sig mot varandra. För Svetlana Aleksijevitj finns det inte en berättelse om den sovjetiska katastrofen utan oändligt många. Författaren Ljudmila Ulitskaja, en av den ryska samtidslitteraturens stora namn, gör i sin mäktiga roman Jakobs stege ett desperat försök att betvinga amnesin. Nästan allt efter hennes familj är utplånat, förbränt eller glömt. Det enda som återstår är en samling brev som hennes farfar skrev under nittonhundratalets början, samt några dokument från KGB:s arkiv. Runt denna magra kvarlåtenskap spinner hon en fantasi en berättelse om släkten från slutet av artonhundratalet till början av tjugohundratalet. Det är vackert och gripande romanen är en stor rysk familjekrönika med allt vad det innebär men den ger inte någon tröst. Ljudmila Ulitskaja vet att hon enbart fyller tomrummet med fantasi med ingenting annat än inbillning. Storheten i hennes roman ligger därmed i hennes misslyckande. Jakobs stege är en plågsam påminnelse om allt det som inte längre finns, om det som utplånats. Jag skulle vilja nämna dem alla vid namn, men listan har blivit konfiskerad. Även Maria Stepanova, poet och ett nav i ryskt kulturliv, arbetar enträget med spåren efter nittonhundratalet. I boken Minnen efter minnet, som hon jobbat med under stora delar av sitt vuxna liv, har hon samlat alla sina erfarenheter av detta minnesarbete. Men där Ljudmila Ulitskaja låter fantasin fylla ut glömskans territorium går Maria Stepanova en annan väg. Hennes litterära minnesarbete handlar inte om att återskapa eller fylla luckorna utan snarare om att skriva sig bort från historiens trauman. Hennes text är en meditation över minnet som avslutas med orden: Utan glömska inget liv. För Maria Stepanova är minnet alltså en stig hon måste vandra för att till sist lägga det gamla bakom sig. Men även hon misslyckas. Hennes text hackar och bryter samman, boksidorna fylls av sidospår och utvikningar. Det är som om hon egentligen ställer en enda skräckfylld fråga: Hur ska man kunna glömma och gå vidare om det inte finns något att glömma? På ett ställe skriver hon: Ibland är det som om man kan älska det förflutna först då man är säker på att det aldrig kommer tillbaka. En del ryska litteraturvetare talar idag om gotisk realism, om en sorts modern rysk litteratur som bär drag av romantikens skräckberättelser, men som vilar på autentisk grund. Där den västeuropeiska minneskulturen och minneslitteraturen allt mer har stelnat till ett antal fasta och lätt igenkännbara berättelser och monument, kopplade till nittonhundratalets mörka historia, är det postsovjetiska minnesarbetet fortfarande flyktigt, hett och skräckinjagande. Att närma sig det ryska nittonhundratalet genom litteraturen är en färd mot mörkrets hjärta. Eller kanske snarare, mot det fasansfulla tomrum som den repressiva glömskan lämnat efter sig. Ja, kanske är gotisk realism det bästa begreppet för att förstå dagens Ryssland. Dåtiden hemsöker det postsovjetiska samhället. Ett spöke går genom litteraturen och kulturen. Eller, som Maria Stepanova skriver: Ryssland [] har snabbare än andra länder blivit till en plats där minneslagren tydligt rörs samman. En konkret händelse från det senaste århundradet har ofta flera versioner, alla grumlade av oförenlighet, och alla skymmer de ljuset och gör det svårt för oss att se vilken tid vi själva lever i.

Det här är ett minnesprogram med anledning av författaren, professorn och före detta akademieledamoten Sara Danius bortgång. Programmet är sammansatt av Kulturredaktionens Mattias Berg. En torsdagskväll i början av 2013 fick Sara Danius ett telefonsamtal. Det var den dåvarande ständige sekreteraren Peter Englund som frågade om hon ville bli ledamot i Svenska Akademien. Hon svarade ja. På sätt och vis var det kanske väntat att Sara Danius skulle ägna sitt liv åt litteraturen. Hon föddes 5 april, 1962 i Täby, dotter till författaren Anna Wahlgren och militären, författaren och läraren Lars Danius. Till en början var det läsning av böcker som Ture Sventons äventyr och C.S. Lewis Narnia. Senare blev det Honoré de Balzac, Sven Delblanc och Jean-Paul Sartre som gällde. I mitten av 80-talet började hon skriva kritik för Dagens Nyheter, ett uppdrag som hon fortsatte med under resten av sitt liv. Till en början vid sidan av studierna. Först en filosofie kandidat vid Stockholms universitet, en master från Nottinghams universitet och senare disputerade hon vid Duke University och Uppsala universitet. Jag bestämde mig för att fortsätta studera. Det blev tio år. Så här i efterhand tycker jag att jag valde en övermåttan ambitiös väg för att bli en hyfsad dagstidningskritiker! Men jag blev forskare på kuppen, berättade Danius i en intervju med Språktidningen. Karriären inom det akademiska ledde hela vägen till en professur. Först i estetik vid Södertörns högskola, sedan i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Sara Danius forskning riktade in sig på förhållandet mellan litteraturen och samhället med 1800-talsrealism och 1900-talsmodernism som utgångspunkt. Bland annat har hon skrivit om författare som Marcel Proust, Thomas Mann och James Joyce, Honoré de Balzac, Stendhal och Gustave Flaubert. I december 2013 skrev och höll hon sitt inträdestal till Svenska Akademien. Det handlade om hennes företrädare Knut Ahnlund på stol nummer sju. Han hade lämnat akademien redan 2005 efter att Elfride Jelinek valdes till årets mottagare av Nobelpriset i litteratur, men först i och med hans död året innan blev stolen ledig. Då satt man i Svenska Akademien på livstid. Drygt två år senare blev Sara Danius historisk som den första kvinnan på posten som ständig sekreterare. Under hennes tid som ständig sekreterare fick Akademien både beröm och kritik för sina val av Nobelpristagare. Tre gånger klev hon ut framför de väntande reportrarna i Börshuset i Gamla stan i Stockholm och berättade vem som skulle ta emot priset. Först Svetlana Aleksijevitj 2015 som sågs som ett modernt grepp av Akademien att utvidga sin kanon av pristagare med en författare som skriver litterära reportage. Året efter fick Bob Dylan priset, ett val som både välkomnades och kritiserades. En del av kritiken var att en musiker inte borde få ett litteraturpris, men Danius och Akademien framhöll att Dylan verkade för en sjungen poesi i likhet med Homeros och Sapfo. Valet av Kazuo Ishiguro debatterades inte på samma sätt som Dylan året innan, men år 2017 var uppmärksamheten mot Svenska Akademien riktad åt ett annat håll. I Dagens Nyheter gick 18 kvinnor ut och anklagade en man, kallad Kulturprofilen, för sexuella trakasserier och våldtäkt. Denne man hade nära kopplingar till Svenska Akademien och anklagades också för att ha läckt Nobelpristagare innan de hade offentliggjorts. Det var början på vad som i media kallats för krisen i Svenska Akademien. Den ständiga sekreteraren Sara Danius gav advokatbyrån Hammarskiöld & Co i uppdrag att se över läckor i Svenska Akademien, samt institutionens samröre med den så kallade Kulturprofilen som senare dömdes för våldtäkt. När utredningen var färdig ville Sara Danius och några andra ledamöter utesluta Katarina Frostenson, som är gift med Kulturprofilen. Förslaget röstades ner, majoriteten ville inte utesluta och till följd av det lämnade Klas Östergren, Peter Englund och Kjell Espmark sina stolar. Kort efteråt lämnade Sara Danius sin tjänst som ständig sekreterare och sin stol, i utbyte att Katarina Frostenson också tog en paus från Akademien. Krisen i Svenska Akademien fick stor uppmärksamhet i media, och Sara Danius avsked startade en kampanj där de som stöttade Sara Danius klädde sig i knytblus, plagget som många förknippar med henne. Men turerna inom Akademien förändrade även institutionen i grunden. Stadgarna från 1786 fick tillägg som gjorde det möjligt att avsäga sig uppdraget i Svenska Akademien. Lotta Lotass, Kerstin Ekman, Klas Östergren, Sara Stridsberg och Jayne Svenungsson lämnade. Efter förlikningar lämnade även Katarina Frostenson, och Sara Danius. Hennes intresse för estetik och mode utmärkte sig i hennes fascination för detaljer och mode i de litterära verk hon forskade kring, samt i hennes plats i offentligheten. Specialgjorda klänningar till Nobelprisutdelningarna, designade Pär Engsheden, lyste ofta upp banketterna och 2018 gick hon på Stockholm Fashion Weeks catwalk. Tiden i strålkastarljuset har varit tumultartat kring Sara Danius. Men under tiden som ständig sekreterare, kritiker och på senare år även modeikon tog Danius steget från representant för en anrik institution, till folkkär intellektuell. Sebastian Folcker sebastian.folcker@sverigesradio.se

Kalle Lind och medicinhistorikern Nils Hansson diskuterar dem som inte fick Nobelpriset. Namn som nämns: August Strindberg och Håkan Juholt. Namn som inte nämns: Svetlana Aleksijevitj.

Serien Vi så “Chernobyl” på HBO Nordic: https://www.hbo.com/chernobyl   Serien er skrevet og produceret af Craig Mazin, som (overraskende nok) står bag film som "Hangover Part II" og "Scary Movie 3" https://www.imdb.com/name/nm0563301/?ref_=ttfc_fc_wr1   Podcasten fra HBO som ikke er bange for at nørde ud: “Join host Peter Sagal (NPR’s “Wait Wait...Don't Tell Me!”) and series creator, writer and executive producer Craig Mazin after each episode as they discuss the true stories that shaped the scenes, themes and characters. Chernobyl airs Mondays at 9 PM on HBO and Tuesdays at 9 PM on Sky Atlantic. The Chernobyl Podcast is also available to stream on HBO NOW and HBO GO starting Monday, May 6 at 10 PM”. https://podcasts.apple.com/us/podcast/the-chernobyl-podcast/id1459712981   Historiske klip: TV-Avisen dengang: https://www.dr.dk/nyheder/kultur/historie/video-se-eller-gense-tv-avisens-nyhedsdaekning-af-katastrofen-i-tjernobyl   Danmarks Radio har også lavet lavet denne montage med historiske fotos, videoklip, interview m.v.: “Ifølge WHO deltager 240.000 mennesker i arbejdet fra start til slut. På trods af strenge forholdsregler vurderer WHO, at 2.000 arbejdere omkommer eller ender med at dø på grund af strålingsrelaterede sygdomme i løbet af de kommende år”. https://www.dr.dk/nyheder/webfeature/tjernobyl DR: "Katastrofen der varede 30 år" https://www.dr.dk/nyheder/webfeature/tjernobyl   TV2: Nu flytter ukrainerne tilbage til Tjernobyl http://nyheder.tv2.dk/udland/2019-03-31-nu-flytter-ukrainerne-tilbage-til-tjernobyl   DR: Gigantisk stålskelet er sænket ned over Tjernobyl-reaktor "Østbanken - eller den europæiske udviklingsbank EBRD - har været hovedsponsor på projektet, som har taget fem år at færdiggøre. Metalkonstruktionen, som blev færdig i dag, er 108 meter høj, og dermed højere end Frihedsgudinden i New York. Med en vægt på 36.000 ton er den tungere end Eiffeltårnet. Strukturen, som har kostet 1,5 milliarder euro at opføre, er sat ned over en eksisterende og delvis ødelagt struktur, som Sovjetunionen byggede i al hast efter atomkatastrofen 26. april 1986." https://www.dr.dk/nyheder/udland/gigantisk-staalskelet-er-saenket-ned-over-tjernobyl-reaktor BBC. Burying Chernobyl: https://www.bbc.co.uk/sounds/play/p03fb1t8 https://www.bbc.co.uk/programmes/p03fz0lf   Netflix-afsnit af Our Planet om skovenes tilbagekomst. https://www.netflix.com/watch/80094029?trackId=200257859 Nobelprisen: Den hviderussiske journalist Svetlana Aleksijevitj modtog en nobelpris for sin bog "Stemmer fra Tjernobyl" https://www.berlingske.dk/boeger/mette-hoeeg-nobelpristagers-vidnesbyrd-fra-tjernobyl-er-noget-af-det-mest Adam Higginbotham. Midnight in Chernobyl. The Untold Story of the World’s Greatest Nuclear Disaster. Bantam Press, 2019.   Leif Davidsen: https://politiken.dk/kultur/boger/art7069724/Det-var-ulykken-der-lagde-et-imperium-i-graven   Reaktor 4 var af RBMK-1000, som du kan læse mere om her: https://en.wikipedia.org/wiki/RBMK Og lidt mere her : http://www.world-nuclear.org/information-library/nuclear-fuel-cycle/nuclear-power-reactors/appendices/rbmk-reactors.aspx Og så er det forresten løgn, at det japanske Fukushima Daiichi-værk er nyere end Charnobyl. Faktisk blev det taget i anvendelse i 1971. https://en.wikipedia.org/wiki/Fukushima_Daiichi_Nuclear_Power_Plant   Norge og jodtabletter: Direktoratet for strålevern og atomtryggleik (tidlegare Statens strålevern) skriver: "Europas kjernekraftverk eldes og risikoen for alvorlige ulykker øker. Ferdselen med reaktordrevne fartøy langs norskekysten er sterkt økende og en ulykke med et slikt fartøy kan gi radioaktive utslipp som rammer Norge. Sannsynligheten for terroraksjoner har også økt. Dersom det blir et utslipp av radioaktivt jod, kan jodtabletter være ett av de beskyttende tiltak som myndighetene anbefaler. https://www.dsa.no/nyheter/94417/du-boer-ha-jodtabletter-hjemme Klip Vi brugte klip fra ekstra TV-Avis om atomulykken i Tjernobyl - 28. april 1986. ABC News Nightline: Chernobyl Accident - 28. april 1986. Musik: (CC) Følg os:Christian på Twitter @channibalDKJanus på Twitter @isdn Tech i TV på FacebookTech i TV på TwitterTech i TV på YouTubeTech i TV på SpotifyTech i TV på iTunes / Apple Podcast Mail techitv@hotmail.com  

Marit Kaplas debutbok är en riktig tegelsten till bok. 800 sidor med livspoesi från den lilla byn Osebol vid Klarälven i norra Värmland. Boken bygger på intervjuer med de cirka fyrtio vuxna personer som bor där.  Osebol är en vittnesskildring från byn Osebol vid Klarälvens strand i norra Värmland. Marit Kapla har intervjuat de flesta av byns vuxna invånare och gett deras livs historier en lyrisk form. Resultatet är ett slags dokumentär poesi, inspirerad av Svetlana Aleksijevitjs sätt att arbeta. Marit Kapla kommer till Lundströms studio i sällskap med musikern Martin Hederos. Marit Kapla har ett förflutet som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival och är nu den ena av två redaktörer för tidskriften Ord&Bild. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Idag den 18 oktober 2018 har Göteborgs Dramatiska Teater nypremiär på pjäsen "Kriget har inget kvinnligt ansikte".Fronten intervjuade dramatikern Malin Lindroth som bearbetat Svetlana Aleksijevitj bok "Kriget har inget kvinnligt ansikte" för scenen. (Repris från februari 2017)

I dag blir det rykande aktuell rapport från Minsk, nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs hemstad, där en svensk dokumentärfilm om henne premiärvisas ikväll. Direktrapport från Minsk  Eftermiddagens talkshow i P1 leds av Fredrik Wadström tillsammans med bisittare Ülkü Holago, och i dag blir det rykande aktuell rapport från Minsk, nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs hemstad, där en svensk dokumentärfilm om henne premiärvisas ikväll. Filmregissören Staffan Julén medverkar från Minsk.  Mellanösternkonst i Norrköping Vi får också höra om hur det är driva galleri med inriktning på konst från Mellanöstern i Norrköping. Vi pratar med galleristen och konstnären Sahar Burhan.  Komedi om Eurovision Och så blir det fria spekulationer om vad Will Ferrells nya komedi om Eurovision Song Contest kommer handla om. Vad får han inte missa att ha med i storyn? Sveriges Radios Eurovisionsexpert Carolina Norén förklarar.   Programledare: Fredrik Wadström Bisittare: Ülkü Holago Producent: Ulrika Lindqvist 

Under 2. Verdenskrig meldte ca. en million ofte helt unge kvinder sig til Den Røde Hær for at bidrage til fædrelandets forsvar efter, at Nazityskland havde overfaldet Sovjetunionen netop den 22. Juli 1941. De havde ingen anelse om, hvad der ventede dem af rædsler. Alligevel bidrog de som snigskytter, piloter, mekanikere, chauffører, sygelejesker, sanitetssoldater og meget andet. I mange år tav de om deres oplevelser ind til at den ukrainsk-hviderussiske dokumentarist Svetlana Aleksijevitj i 1978 begyndte at opsøge disse kvinder for at interviewe dem. Med bogen ”Kvinden har ikke et kvindeligt ansigt”, som forfatteren i 2015 blandt andet fik Nobelprisen i litteratur for, så fik disse kvinders oplevelser igen værdi og de fik en stemme, som de indtil da havde savnet. Bogen er udkommet på dansk og oversat af Ruslandskenderen Tine Roesen, lektor ved Det Humanistiske Fakultets Institut for Tværkulturelle og Regionale Studier på Københavns Universitet, som er med i studiet. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Malin Lindroth är dramatiker och har bearbetat Svetlana Aleksijevitj bok "Kriget har inget kvinnligt ansikte" för scenen. Den 22 februari har pjäsen premiär på Göteborgs Dramatiska Teater.

»Der sidder en lille dame i en latterlig hytte i Hviderusland, som lever af kartofler. Og så får hun Nobelprisen og 10.0000 kr. En aktivistagtig, stærk lille kvinde, der har kæmpet imod alle mulige tosser«. I Ugens Bogfolk fortæller Jes Stein Pedersen om den energiske og modige dokumentarist Svetlana Aleksijevitj, hvis sidste bog »Secondhand -tid« for nyligt er udkommet på dansk. Aleksijevitj var et ukendt navn herhjemme, da hun i 2015 fik Nobelprisen for sine dokumentariske værker om helt almindelige menneskers erfaringer med krig, mod og lidelse i den gamle Sovjetunion. Aleksijevitj skriver med øret, hun rejser rundt med sin båndoptager og indsamler menneskers beretninger, iagtagelser og minder og gør det til litteratur. En slags vidnesbyrdlitteratur, som hun selv kalder det. Vært: Jes Stein Pedersen I redaktionen: Jes Stein Pedersen, Silke Fensman, Katrine Hornstrup Yde og Hanne Budtz-Jørgensen.

I detta rafflande 49:e avsnittet av Bokbanditerna går vi igenom de största litterärapriserna, Augustpriset och Nobelpriset i litteratur. Apropå en av nomineringarna berättar Tom om det klantiga mordförsöket på Lars Vilks och som toppen på moset hinner vi med en hätsk debatt om årets nobelpristagare. Avslutningsvis recenseras förra årets vinnare Svetlana Aleksijevitjs bok "Tiden second hand". Detta är med andra ord ingenting som du vill missa. 

Regissören Jenny Andreassons specialitet är att hitta fantastiska manus och pjäser, bortglömda och sällan spelade. Gemensam nämnare - de är skrivna av kvinnor ! Jenny Andreasson är född 1973 och utbildade sig i teaterregi vid Dramatiska institutet i Stockholm 1998-2002. Hon regisserar ofta pjäser skrivna av kvinnliga dramatiker och var konstnärlig ledare för det så kallade Spetsprojektet 2006-2009, ett samarbete mellan Riksteatern, Östgötateatern och Örebro länsteater, med målsättningen att föra fram dramatik skriven av just kvinnor. (Inom projektet regisserade hon själv Räddad av Alfhild Agrell, Syskonbädd av Stina Aronson, som också gjordes för Radioteatern, och Nära livet av Ulla Isaksson.) Jenny Andreasson är anställd som regissör på Dramaten sedan 2010. Där har hon bland annat satt upp Slott i Sverige av Francoise Sagan, Tjuvar av Dea Loher, Chéri av Colette, De oskyldiga av Lillian Hellman och Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Flera gånger har hon samarbetat med dramatikern Mirja Unge och regisserat hennes pjäser Var är alla på Riks drama, Klaras resa och Mariella på Göteborgs Stadsteater samt Johanna på Dramaten. Och nu i januari skulle hon haft premiär på stora scenen på Dramaten med Hamlet av Shakespeare, men den uppsättningen lades ner bara åtta dagar före premiären.     Som sitt klipp från Radioteaterbiblioteket valde Jenny Andreasson Ett ohört spel av Inger Christensen i regi av Staffan Olzon. Föreställningen finns tyvärr inte tillgänglig av upphovsrättsliga skäl.

”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”, med den motiveringen tilldelades Svetlana Aleksijevitj nobelpriset år 2015. Joel och Patrik diskuterar "Tiden second hand - slutet för den röda människan" och samtalar om kommunism, kapitalism och drömmen om frihet.

I Storytelpodden pratar vi om böcker och allt som har med böcker att göra. Vi lyfter upp nyheter, plockar fram gamla godingar och ger våra bästa tips! Vi passar dessutom på att bjuda in författare, inläsare och andra spännande personer för intervjuer och diskussioner. I det här programmet pratar vi om följande böcker: Sekten på Dimön, av Mariette Lindstein, inläst av Gunilla Leining & Björn Wahlberg Väktare av Dean Koontz, inläst av Eric Ericson Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie, inläst av Katarina Wennstam Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj inläst av Gunilla Leining Intervju: Lars Kjedegaard, författare till serien En ärlig man som kommer ut exklusivt på Storytel i januari. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hviderusseren Svetlana Aleksijevitj vandt Nobelprisen i litteratur i 2016. Her fortæller hendes danske oversætter Tine Roesen om hendes bog: ”Krigen har ikke et kvindeligt ansigt”. Bogen er dokumentarisk og bygger på hundredevis af interviews, foretaget af Svetlana Aleksijevitj i 70’erne og starten af 80’erne, hvor kvinder fortæller om da de som sovjetiske soldater deltog i Den Røde Hærs kamp mod de tyske soldater under Anden Verdenskrig.

Vetenskapsradions och Kulturradions Nobelsändning handlar om inspiration och korsbefruktning mellan konsten och vetenskapen och mellan vetenskap, sport och helt andra områden. Många framgångsrika forskare lever nästan för sina experiment, medan andra  hämtar inspiration från ovetenskapliga fält. Men handlar det om korsbefruktning och kan det ena ge det andra. Den kanadensiske fysikpristagaren Arthur McDonald har exempelvis Mats Sundin och Börje Salming som idoler.En av gästerna är den svenske Nobelpristagaren i kemi, Tomas Lindahl. Han älskar exempelvis den brittiska komikergruppen Monty Python. För mig är inspiration från andra källor mycket viktigt, där musiken kanske är det viktigaste, både klassisk musik och jazz. Jag läser också litteratur och uppskattar ett gott glas vin, säger Tomas Lindahl i ett samtal med reporter Gustaf Klarin på Grand Hotell.Han tycker också att litteratur är mycket inspirerande. Jag läser ganska brett men gärna fransk surrealistisk litteratur, fortsätter han innan han beger sig till Konserthuset för Nobelceremonin. I programmet medverkar också artisten Özz Nujen, konstnären Olafur Eliasson, historikern Marika Hedin och paret som träffades på CERN: konstnären Monica Sand och fysikern Sten Hellman. Andra gäster är fysikern Gunnar Björk, matjournalisten Per Styregård och Johan Lundström, forskare i experimentell psykologi och Elin Röös, som forskar om matens miljöpåverkan, dansaren Denny Hultén och forskaren Maria Osbeck. Dessutom läser skådepelerskan Lena Endre ur en roman av Svetlana Aleksijevitj. I programmet berättar också reportar från Vetenskapsradion om sina möten med årets Npbelpristagare. Programmet sänds från Kulturhuset i Stockholm. Programledare är vetenskapsradions Lena Nordlund och Kulturradions Karsten Thurfjell som programledare.

Följ med till ett köksbord i Minsk, och träffa nobelpristagaren. Fredrik Wadström har på nära håll följt Svetlana Aleksijevitj i sexton år. Här är hans porträtt av henne, och hennes författarskap. - Mitt öra är alltid bland människor på gatan. Jag hör en annan musik.Så sa Svetlana Aleksijevitj till Fredrik Wadström i en intervju gjord 2006. En beskrivning av en förändring i samhället hon än så länge bara anade, men ville försöka fånga i sitt skrivande. Sju år senare var boken klar, Tiden second hand, den avslutande delen i hennes livsverk Utopins röster. Fem böcker om den sovjetiska människan, om vad som händer med henne när en samhällsideologi rasar samman.- Mitt öra är alltid bland människor på gatan. Jag hör en annan musik.Uttalandet kan också ses som en beskrivning av hennes arbetsmetod. Att under lång tid intervjua många människor. Att våga vänta in deras livsberättelser. Att sedan våga vänta in förmågan att skriva ned dessa berättelser. Att våga vänta in den rätta tonen.Fälj med Fredrik Wadström till Minsk, och slå dig ned vid det lilla fyrkantiga köksbordet tillsammans med årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj.Utopins röster:Kriget har inget kvinnligt ansikteDe sista vittnena: solo för barnröstBön för Tjernobyl: krönika över framtidenZinkpojkarTiden second hand: slutet för den röda människan.

Möt Ingela Olsson, skådespelare som ibland regisserar och som började i fria teatergrupper men som nu har sin hemmabas på Dramaten i Stockholm. Under sin karriär har Ingela Olsson spelat allt från prästfru i filmen Såsom i himmelen till Drottning Kristina på scenen.  Hör om Ingela Olssons arbete med bland annat den prisbelönta Joan Didion-monologen Ett år av magiskt tänkande och varför hon ibland känner sig besläktad med Margaretha Krook. Och hör henne berätta om varför hon föredrar nyskriven dramatik framför klassikerna; de innehåller få intressanta kvinnoroller. I Teaterprogrammet berättar Ingela Olsson också om hur en föreställning i en fabrikslokal i Paris förändrade hennes liv.Just nu spelar hon i Konsten att falla av Sara Stridsberg på Teater Galeasen. Den 12 december är Ingela Olsson med i Dramatens hyllning av årets nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj när Kulturredaktionens Fredrik Wadström samtalar med pristagaren på scenen och skådespelare ur Dramatens ensemble framför valda delar av hennes verk. Och sen ska Ingela Olsson regissera American Hotel, också av Sara Stridsberg, på Stadsteatern i Stockholm med premiär den 5 mars.

Fredrik Wadström berättar historien om den dramatik som funnits kring de sex litterära Nobelprisen, en dramatik förstärkt av det kalla kriget och av synen på kultur i Sovjetunionen. Nobelprisets 115 år har sex ryskspråkiga författare tilldelats litteraturpriset, den senaste 2015 när Svetlana Aleksijevitj från Belarus får priset. De sex författarna har inte särskilt mycket gemensamt annat än att deras författar- och levnadsöden präglats av den politiska utvecklingen i Sovjetunionen. Flera av de sovjetiska litteraturprisen har också orsakat några av de största bråken i Nobelprisets historia. Den första ryskspråkiga pristagaren Ivan Bunin levde i exil i Frankrike när han mottog priset 1933. Boris Pasternak förföljdes i hemlandet och tvingades avstå Nobelpriset 1958. 1965 års pristagare Michail Sjolochov var de sovjetiska myndigheternas favorit. Aleksander Solzjenitsyn hindrades från att åka till Stockholm 1970 och utvisades till väst fyra år senare. Joseph Brodsky levde sedan många år tillbaka i USA när han mitt under perestrojkan fick ta emot nobelchecken 1987. Svetlana Aleksijevitj föddes i Sovjetunionen men blev känd för den stora publiken först i samband med den nya öppenheten på 1980-talet. Hon fick sitt stora internationella genombrott först efter sovjetimperiets sammanbrott.I programmet medverkar översättaren Hans Björkegren, ledamoten i Svenska Akademien Kjell Espmark och författaren Svetlana Aleksijevitj. Uppläsare: Anna Pettersson

Idag offentliggjordes att den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj får Nobelpriset i litteratur 2015. Hon lever i Minsk i Belarus* men skriver på ryska, kallad ”Den sista sovjetiska författaren.” Omedelbart blev det politik av det. När ett så stort pris som Nobelpriset sätter strålkastarljuset på ett författarskap så är det svårt att det inte blir så. […]

Vi ropar ÄNTLIGEN! Nu finns Nobelpriset i journalistik, eller var det i litteratur? Var går gränsen mellan fakta och fiktion; journalistik och litteratur?Efter Snowden, EU-domstolen skrotar avtalet som ger Facebook rätt till våra personliga uppgifter. Också om nya metoder av statligt förtryck mot allt mer pressade journalister.Snaran dras åt inför höstens nyval i ett för Europa allt viktigare Turkiet. Första Nobelpriset till journalistik - eller? Veckans program börjar i börssalen i Stockholm, där Nobelpriset i litteratur traditionsenligt ska tillkännages. Vi brukar inte uppmärksamma det här. Men i år gör vi ett undantag. För Svetlana Aleksijevitj började som lokalreporter i en vitrysk liten stad under sovjetdiktaturen. Och hon har fortsatt skriva journalistik. Eller har hon det? Kan journalistik bli stor och prisad litteratur? Eller behöver sanningen offras för att journalistiken ska få komma in i litteraturens finrum? Vi ställde oss i kön för att fråga Svenska akademiens ständige sekreterare. Och så har vi träffat några som korkade skumpan som en uppmuntran för fri vitrysk journalistik och litteratur. Reporter var Lasse Truedson. Kampen om att få första nobelintervjun Vi stannar kvar i Nobelyran, för det här är ju den vecka på året som är julafton för Sveriges kultur- och vetenskapsjournalister. För redaktionerna runt om i landet gäller det att på pressad tid leverera en initierad analys, helst tillsammans med en sömndrucken intervju med en överväldigad vinnare. Vår reporter Jonna Westin åkte till Vetenskapsradions redaktion i Uppsala för att höra hur dom förbereder sig för den livesändning dom ska ha i etern bara minuter efter priset annonserats. Och från studion följde hon också med i jakten på vinnarintervjun; som den här gången inte riktigt gick som smort. Turkiet behåller trycket mot medier - men har bytt metoder Det har nu gått tre år sen vi sände ett reportage om att Turkiet hade flest fängslade journalister i världen. Idag har det antalet minskat, men förtrycket har inte fått något slut. Turkiet står nu inför nyval. Ett val som i ljuset av regionens osäkra läge även för Sverige och Europa blir mer betydelsefullt än på länge. Förra veckan kunde vi höra om hur journalisten Ahmet Hakan blivit attackerad och nedslagen på öppen gata. Några dagar senare riktade turkisk polis pistol mot huvudet på några journalister i Silvan i sydöstra Turkiet. Frilansjournalisten Tomas Thorén har ägnat veckan åt att höra om hur nya metoder används för att kväsa landets kritiska röster. Vi får bland annat träffa chefredaktören Bülent Kenes som bara timmar efter intervjun på nytt blev inkallad till domstol. Första stora skillnaden efter Snowdens avslöjanden Vi är vana med att stora journalistiska avslöjanden leder till att någon tar på sig skulden, erkänner och – kanske till och med avgår. Felaktigheter rättas till, ordningen återställs. Men ibland är det inte så enkelt. 2000-talets hittills största scoop, om hur amerikanska underrättelsetjänsten NSA massövervakar allt du, jag och alla andra gör på nätet har hittills fått förvånande små konsekvenser. Men i veckan kom från EU-domstolen ett besked som ger avslöjandets hittills största förändring, det menar Daniel Westman, som forskar om IT och yttrandefrihetsjuridik vid Stockholms Universitet. Det handlar om att EU-domstolen förklarat att NSA:s avlyssning av nätet gör att USA inte är ett säkert land att överföra känsliga uppgifter.

Dokumentären om och med nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. En unik inblick i hur hon arbetar när hon samlar in sitt material. Sommaren 1999 fick Sveriges Radios Fredrik Wadström möjlighet att följa årets Nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj när hon interjvuade människor i hemstaden Minsk för ett kommande bokprojekt. Med bandspelaren påslagen satt Wadström med i kök och vardagsrum i olika delar av den vitryska huvudstaden under tio dagar. Boken Svetlana Aleksijevitj arbetade med handlar om kärlek men har ännu inte färdigställts eftersom andra projekt kommit emellan. Svetlana Aleksievitj är en av de absolut främsta dokumentära berättarna. Redan 1998 gjorde Britt Edwall en dramadokumentär på hennes intervjubok om de överlevande efter Tjenobylolyckan, Bön för Tjernobyl.

Det blåser starka vindar på Muminfamiljens ö. Mumintrollet har flyttat hemifrån, men hur mår han egentligen? Vad är den mystiske fiskarens hemlighet? Och kommer Muminmammans och Muminpappans äktenskap att hålla? Nu läser vi ut Tove Janssons Pappan och havet, tillsammans med författarna Lena Andersson och Philip Teir. En inlevelseförmåga utöver det vanliga - det har den tjeckiska författaren Petra Hulova. I fjol kom hennes bok Allt detta tillhör mig på svenska, där hon ger kött och blod och liv till fem mongoliska kvinnor som hade hon själv genomlevt deras öden. Nu är Petra Hulova aktuell med För medborgarnas bästa, där hon skildrar sammetsrevolutionen 1989 genom en romanfigur med ett renlärigt, kommunistiskt öga. Jenny Aschenbrenner åkte till Prag för att träffa författaren. Ingen har kommit så nära de människor som på nära håll upplevde kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 som Svetlana Aleksijevitj. Hennes möten med de som för alltid lever med följderna av katastrofen samlades i boken Bön för Tjernobyl. Nu har det kommit en ny utbyggd version av boken på svenska, och Fredrik Wadström har träffat Svetlana Aleksijevitj. Och om Muminfamiljen har det lite kämpigt, utkastade på en ö i havet, kanske de kan trösta sig med en rad från den ryska sångaren Vladimir Vysotskij: "...ur skummet från den svarta, salta strömmen, kröp kärleken försiktigt upp på land..." Till alla er ute på öar av något slag - lyssna när Sofia Berg-Böhm och Stefan Ringbom besöker Lundströms och sjunger "Balladen om kärleken."

En ny Bokcirkel startar på lördag kl 8.05! Författarna Rose Lagercrantz och Fredrik Sjöberg tar sig med friska krafter an klassikernas klassiker: Processen av Franz Kafka. Är den lika svår som det sägs? Eller är den egentligen mer av en humoristisk buskis? Det blir också reportage om reportagens mästare, Svetlana Aleksijevitj, vars böcker nu kommer ut på svenska - frågan är vad som får denna inlevelsefulla människoskildrare att börja argumentera om Stalin med en taxichaufför? Vi möter också Samar Yazbek som får pris för att med risk för sitt eget liv ha skildrat det pågående upproret i Syrien. Som romanförfattare har hon sedan tidigare attackerat sociala tabun och militärens makt i sina böcker. Diskutera programmet! Hos Tips! Böcker med koppling till veckans program: Franz Kafka - Processen - i översättning av Karl Vennberg Franz Kafka - Processen - i översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren Rose Lagercrantz - Om man ännu finns: en familjekrönika (2012) Fredrik Sjöberg - Varför håller man på? och andra essäer. (2012) William Butler Yeats - Tornet - översättning Thomas Sjösvärd (2012) Svetlana Aleksijevitj - Kriget har inget kvinnligt ansikte - övers: Kajsa Öberg Lindsten; Svetlana Aleksijevitj- Bön för Tjernobyl - i översättning av Hans Björkegren (1998) Samar Yazbek - A woman in the crossfire - Cinnamon (2012)