Podcasts about majakovskij

Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? / Skicka dynamit!Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

La cultura nasce spontaneamente? Partendo dal ricordo di un annuncio che recitava “cercasi amante della poesia”, nella ventesima puntata ripercorriamo la storia del gruppo barese Dedalus, un'esperienza di gioventù sgangherata e fondativa.Fare un fuoco è il podcast di Lucy che racconta come le storie continuano ad accendere la nostra immaginazione. Ogni venerdì una nuova puntata, scritta e condotta da Nicola Lagioia.Le musiche originali, il montaggio e il sound design sono di Shari DeLorian, la cura editoriale è di Giada Arena e Lorenzo Gramatica. Si ringrazia Spreaker per il supporto tecnico.Segui Lucy - Sulla cultura:https://lucysullacultura.com/https://www.instagram.com/lucy.sullacultura/https://www.tiktok.com/@lucy.sullaculturahttps://www.youtube.com/@lucysullacultura/https://www.facebook.com/sullacultura.lucy/

Melologo/radiodramma tratto dal racconto di Wu Ming 1 Volodja (2011) e realizzato per il primo Festival di letteratura working class, svoltosi dal 31 marzo al 2 aprile 2023 al presidio degli operai ex-GKN in lotta, Campi Bisenzio (FI). Wu Ming 1– Voce e vociferazioni Stefano D'Arcangelo – caverna dell'antimateria «Volodja è tratto dall'omonimo racconto che scrissi nel 2011 per il progetto «I muri di Mirafiori», nell'ambito del laboratorio urbano Situa.to [...] Mi viene l'idea di resuscitare il fantasma di Vladimir Majakovskij. Nel racconto il poeta georgiano appare tra gli operai della Fiat nella primavera del 1969, immemore di tutto quanto gli accadde dopo il 1923, quando tornò in Russia dopo le vacanze trascorse con l'amico Viktor Šklovskij sull'isola di Norderney, nel Mare del Nord. Rinvenuto in forma spettrale, Volodja – diminutivo di Vladimir, così lo chiamavano gli amici – comprende di essere in Italia e si domanda che fare, e decide di fare, ποιεῖν, fare poesia, partecipando a suo modo alle lotte che stanno montando a Mirafiori [...] Stefano utilizza registrazioni originali della vocedi Majakovskij e musica d'avanguardia sovietica degli anni Venti, come la Sinfonia di sirene di Arsenij Avramov e Fonderia di Aleksandr Mosolov [...]» Una produzione Melologos, laboratorio di fonologia narrativa c/o Nassau, via de' Griffoni 5/2a, Bologna

A cura di Daniele Biacchessi  È notte. A Kiev suonano le sirene, la popolazione fugge dalle città oppure cerca di resistere riparandosi nelle ecatombi delle metropolitane, fin dentro bunker improvvisati: la madre che allatta il figlio, il nonno che non prende sonno, la famiglia che mangia panini. E fuori, nella città del coprifuoco, si sentono forti e chiari i rumori assordanti delle bombe che sventrano i palazzi, degli spari intorno ai ministeri. La presa del potere, l'incendio del palazzo, sono sempre preceduti da lampi accesi nella notte ed è sempre il preludio di morte e di distruzione. Il teatro può raccontare la drammaturgia di una notte come questa? Può uno scrittore, con la sola forza del ticchettio della sua tastiera e la potenza delle parole, opporsi ad una guerra? Uno scrittore può solo smuovere le coscienze delle persone, nulla di più. E sarebbe già molto in un mondo smemorato. Uno scrittore può scrivere storie e questa dimostra più di ogni altra il complesso e tormentato rapporto tra teatro, guerra e pace. Dal 2020 lei è stata la direttrice del Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center, il teatro statale di Mosca. Poi l'invasione dell'Ucraina da parte di Vladimir Putin, i bombardamenti contro i civili, l'isolamento del su Paese dalla comunità internazionale ha stravolto tutto. Così Elena Kovalskaya ha annunciato le dimissioni sul suo profilo Facebook, in aperta dissonanza contro quell'atto di guerra, perché lei pensa che l'essenza del teatro si debba misurare con il concetto di pace universale. "Amici, in segno di protesta contro l'invasione russa dell'Ucraina, lascio il mio posto di direttore del Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center di Mosca. È impossibile lavorare per un assassino e ricevere uno stipendio da lui“. Il suo teatro porta il nome del drammaturgo russo Vsevolod Mejerchol'd, condannato a morte nel 1940 perché giudicato rivoluzionario. Ebbene, 82 anni dopo la fine drammatica di Mejerchol'd, la direzione del teatro statale di Mosca poteva isolare Elena Kovalskaya, farla cadere nell'oblio, renderla invisibile, come accaduto tante volte nella storia russa. Invece no. Il Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center ha scritto un documento che difende la scelta della sua direttrice. "L'attacco della Russia è in tragico conflitto con la nostra missione. Non possiamo tacere su questo. Ci resta solo questo da dire: ‘No alla guerra'". Quella di Elena Kovalskaya è una presa di posizione netta e integerrima, lei che ha deciso di rinunciare all'incarico pur di non restare in silenzio di fronte alla tragedia umanitaria e alle violenze che si stanno consumando in questi giorni. A pochi passi, al teatro Majakovskij di Mosca, la direzione proibisce ai suoi attori di esprimere “qualsiasi commento” sull'invasione dell'Ucraina. La Storia si ripete. Credits: Vladimir OKC _________________________________________ "Il Corsivo" a cura di Daniele Biacchessi non è un editoriale, ma un approfondimento sui fatti di maggiore interesse che i quotidiani spesso non raccontano. Un servizio in punta di penna che analizza con un occhio esperto quell'angolo nascosto delle notizie di politica, economia e cronaca. Per i notiziari sempre aggiornati ascoltaci sul sito: https://www.giornaleradio.fm oppure scarica la nostra App gratuita: iOS - App Store - https://apple.co/2uW01yA Android - Google Play - http://bit.ly/2vCjiW3 Resta connesso e segui i canali social di Giornale Radio: Facebook: https://www.facebook.com/giornaleradio.fm/ Instagram: https://www.instagram.com/giornaleradio.tv/?hl=it Twitter: https://twitter.com/giornaleradiofm

A cura di Daniele Biacchessi  È notte. A Kiev suonano le sirene, la popolazione fugge dalle città oppure cerca di resistere riparandosi nelle ecatombi delle metropolitane, fin dentro bunker improvvisati: la madre che allatta il figlio, il nonno che non prende sonno, la famiglia che mangia panini. E fuori, nella città del coprifuoco, si sentono forti e chiari i rumori assordanti delle bombe che sventrano i palazzi, degli spari intorno ai ministeri. La presa del potere, l'incendio del palazzo, sono sempre preceduti da lampi accesi nella notte ed è sempre il preludio di morte e di distruzione. Il teatro può raccontare la drammaturgia di una notte come questa? Può uno scrittore, con la sola forza del ticchettio della sua tastiera e la potenza delle parole, opporsi ad una guerra? Uno scrittore può solo smuovere le coscienze delle persone, nulla di più. E sarebbe già molto in un mondo smemorato. Uno scrittore può scrivere storie e questa dimostra più di ogni altra il complesso e tormentato rapporto tra teatro, guerra e pace. Dal 2020 lei è stata la direttrice del Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center, il teatro statale di Mosca. Poi l'invasione dell'Ucraina da parte di Vladimir Putin, i bombardamenti contro i civili, l'isolamento del su Paese dalla comunità internazionale ha stravolto tutto. Così Elena Kovalskaya ha annunciato le dimissioni sul suo profilo Facebook, in aperta dissonanza contro quell'atto di guerra, perché lei pensa che l'essenza del teatro si debba misurare con il concetto di pace universale. "Amici, in segno di protesta contro l'invasione russa dell'Ucraina, lascio il mio posto di direttore del Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center di Mosca. È impossibile lavorare per un assassino e ricevere uno stipendio da lui“. Il suo teatro porta il nome del drammaturgo russo Vsevolod Mejerchol'd, condannato a morte nel 1940 perché giudicato rivoluzionario. Ebbene, 82 anni dopo la fine drammatica di Mejerchol'd, la direzione del teatro statale di Mosca poteva isolare Elena Kovalskaya, farla cadere nell'oblio, renderla invisibile, come accaduto tante volte nella storia russa. Invece no. Il Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center ha scritto un documento che difende la scelta della sua direttrice. "L'attacco della Russia è in tragico conflitto con la nostra missione. Non possiamo tacere su questo. Ci resta solo questo da dire: ‘No alla guerra'". Quella di Elena Kovalskaya è una presa di posizione netta e integerrima, lei che ha deciso di rinunciare all'incarico pur di non restare in silenzio di fronte alla tragedia umanitaria e alle violenze che si stanno consumando in questi giorni. A pochi passi, al teatro Majakovskij di Mosca, la direzione proibisce ai suoi attori di esprimere “qualsiasi commento” sull'invasione dell'Ucraina. La Storia si ripete. Credits: Vladimir OKC _________________________________________ "Il Corsivo" a cura di Daniele Biacchessi non è un editoriale, ma un approfondimento sui fatti di maggiore interesse che i quotidiani spesso non raccontano. Un servizio in punta di penna che analizza con un occhio esperto quell'angolo nascosto delle notizie di politica, economia e cronaca. Per i notiziari sempre aggiornati ascoltaci sul sito: https://www.giornaleradio.fm oppure scarica la nostra App gratuita: iOS - App Store - https://apple.co/2uW01yA Android - Google Play - http://bit.ly/2vCjiW3 Resta connesso e segui i canali social di Giornale Radio: Facebook: https://www.facebook.com/giornaleradio.fm/ Instagram: https://www.instagram.com/giornaleradio.tv/?hl=it Twitter: https://twitter.com/giornaleradiofm

A cura di Daniele Biacchessi  È notte. A Kiev suonano le sirene, la popolazione fugge dalle città oppure cerca di resistere riparandosi nelle ecatombi delle metropolitane, fin dentro bunker improvvisati: la madre che allatta il figlio, il nonno che non prende sonno, la famiglia che mangia panini. E fuori, nella città del coprifuoco, si sentono forti e chiari i rumori assordanti delle bombe che sventrano i palazzi, degli spari intorno ai ministeri. La presa del potere, l'incendio del palazzo, sono sempre preceduti da lampi accesi nella notte ed è sempre il preludio di morte e di distruzione. Il teatro può raccontare la drammaturgia di una notte come questa? Può uno scrittore, con la sola forza del ticchettio della sua tastiera e la potenza delle parole, opporsi ad una guerra? Uno scrittore può solo smuovere le coscienze delle persone, nulla di più. E sarebbe già molto in un mondo smemorato. Uno scrittore può scrivere storie e questa dimostra più di ogni altra il complesso e tormentato rapporto tra teatro, guerra e pace. Dal 2020 lei è stata la direttrice del Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center, il teatro statale di Mosca. Poi l'invasione dell'Ucraina da parte di Vladimir Putin, i bombardamenti contro i civili, l'isolamento del su Paese dalla comunità internazionale ha stravolto tutto. Così Elena Kovalskaya ha annunciato le dimissioni sul suo profilo Facebook, in aperta dissonanza contro quell'atto di guerra, perché lei pensa che l'essenza del teatro si debba misurare con il concetto di pace universale. "Amici, in segno di protesta contro l'invasione russa dell'Ucraina, lascio il mio posto di direttore del Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center di Mosca. È impossibile lavorare per un assassino e ricevere uno stipendio da lui“. Il suo teatro porta il nome del drammaturgo russo Vsevolod Mejerchol'd, condannato a morte nel 1940 perché giudicato rivoluzionario. Ebbene, 82 anni dopo la fine drammatica di Mejerchol'd, la direzione del teatro statale di Mosca poteva isolare Elena Kovalskaya, farla cadere nell'oblio, renderla invisibile, come accaduto tante volte nella storia russa. Invece no. Il Vsevolod Mejerchol'd State Theater and Cultural Center ha scritto un documento che difende la scelta della sua direttrice. "L'attacco della Russia è in tragico conflitto con la nostra missione. Non possiamo tacere su questo. Ci resta solo questo da dire: ‘No alla guerra'". Quella di Elena Kovalskaya è una presa di posizione netta e integerrima, lei che ha deciso di rinunciare all'incarico pur di non restare in silenzio di fronte alla tragedia umanitaria e alle violenze che si stanno consumando in questi giorni. A pochi passi, al teatro Majakovskij di Mosca, la direzione proibisce ai suoi attori di esprimere “qualsiasi commento” sull'invasione dell'Ucraina. La Storia si ripete. Credits: Vladimir OKC _________________________________________ "Il Corsivo" a cura di Daniele Biacchessi non è un editoriale, ma un approfondimento sui fatti di maggiore interesse che i quotidiani spesso non raccontano. Un servizio in punta di penna che analizza con un occhio esperto quell'angolo nascosto delle notizie di politica, economia e cronaca. Per i notiziari sempre aggiornati ascoltaci sul sito: https://www.giornaleradio.fm oppure scarica la nostra App gratuita: iOS - App Store - https://apple.co/2uW01yA Android - Google Play - http://bit.ly/2vCjiW3 Resta connesso e segui i canali social di Giornale Radio: Facebook: https://www.facebook.com/giornaleradio.fm/ Instagram: https://www.instagram.com/giornaleradio.tv/?hl=it Twitter: https://twitter.com/giornaleradiofm

Vi försöker reda ut begreppet mjuk makt. Vad betyder det och gör det länder till stormakter? Vad beror det på att Ryssland inte satsat så mycket på mjuk makt trots deras litterära giganter? Innebörden i begreppet är lite svävande men det handlar om att länder satsar på mjuka värden som kultur och behagliga omskrivningar för att uppnå det de vill istället för tvång. Vad beror det på att Ryssland inte satsat så mycket på mjuk makt trots litterära giganter som Dostojevskij och Majakovskij? Hur mycket kraft lägger Ryssland på mjuk makt idag? Vi pratar med Fredrik Wadström, tidigare Rysslandskorrespondent och Astrid Nordin, professor i Kinas internationella relationer.Det handlar även om screening av livmoderhalscancer. Vad beror det på att självtester av HPV-virus är en lika effektiv metod som gynekologisk cellprovtagning? Under pandemin har flera regioner satsat på just självtester något som blivit en snackis hos många kvinnor. Kommer man klara av att testa sig själv och hur säkra är testerna egentligen? Vi reder ut det tillsammans med Lovisa Bergengren, överläkare vid Örebro universitetssjukhus.Regeringens beslut om slutförvaringen av kärnavfallet kommer idag. Finns det några frågor av filosofisk karaktär kvar att besvara innan kopparkapslarna ska förseglas?Programledare: Louise EpsteinBisittare: Thomas Nordegren Producent: Jennie Sjöström

Rodák zo Žiliny študoval literatúry a slovenčinu, pracoval, ako redaktor a na vlastnej koži zažil aj dôsledky politických perzekúcií. V 60. rokoch sa stal spisovateľom v slobodnom povolaní, neskôr redaktorom pôvodnej a prekladovej poézie, či dramaturgom divadla Nová scéna. Vo verejnom živote sa prejavil napr. pri protestoch, proti uväzneniu Václava Havla, či vzniku Verejnosti proti násiliu. Ľubomír Feldek je autorsky nesmierne plodný, ako básnik, prozaik i dramatik. Veľa sa venoval aj prekladom svetových autorov, ako Shakespeare, Majakovskij, Puškin, Goethe a ďalší. Nezabudnuteľná je jeho tvorba pre deti a mládež. Je držiteľom Krištáľového krídla, Puškinovej medaily, či Ceny Ivana Kraska. Len v sobotu oslávil 85 narodeniny. S manželkou Oľgou, tiež spisovateľkou, žije striedavo v Prahe aj v Bratislave. Moderuje: Ľudovít Jakubove Tolkšou Nočná pyramída pripravuje RTVS - Slovenský rozhlas, Rádio Slovensko, SRo1.

In questi tempi spaesati, di aereoporti blindati e presi d'assalto, di armi, divise, disperazione e di nuove leggi omicide, la voce di Majakovskij, la sua profonda, disperata voglia di umanità...

Cosa ti viene in mente quando pensi a Majakovskij?La rivoluzione d'ottobre, probabilmente! ricordi magari impolverati di qualche lezione veloce della prof. di italiano, l'anno della maturità; oppure qualcosa altrettanto fumoso, complicato, del prof. di storia, stesso anno...Invece, il Majakowskij che ti racconteranno - suoneranno, leggeranno, reciteranno - Chiara Cappelli e Arlo Bigazzi, insieme con Lorenzo Boscucci è un giovane innamorato della vita, dell'arte, dell'utopia. "La storia di un ragazzo devastatore di banalità e inno a quella ribellione che è congenita nella gioventù", questo è ciò di cui Chiara e Arlo ti parlano in questa intervista - e, anche, di quanto è bello poter pensare di riconquistare futuro e utopia - finalmente, magari da sotto a un platano (ma questa, per capirla, devi ascoltare l'intervista!).

Il 14 Aprile del 1930 un colpo di pistola toglie la vita al padre del futurismo russo: Vladimir Majakovskij. Nel mondo si sparge la voce di un suicidio d'amore, dovuto ad un' impossibile legame con Lili, donna sposata con l'editore Osip Brik. Ma sono in molti a non pensarla cosi', a credere in un caso piu' misterioso. Il suo ultimo spettacolo, molto critico nei confronti del regime sovietico, era stato accolto con molta freddezza dal pubblico e dalle autorita'. Majakovskij, al momento della sua morte, era un uomo rimasto solo.L'autrice e conduttrice del programma, Antonella Ferrera, ospita in studio Carlo Benedetti, giornalista e scrittore autore di una lunga intervista a Lili Brik.

Oggi analizziamo il testo della poesia "All'amato me stesso" di Majakovskij musicata dalla rock band italiana "Il teatro degli orrori". Buon ascolto twitch.tv/stivale_italiano Guarda le live su twitch! --- Send in a voice message: https://anchor.fm/alessandro-ligorio/message

Le condizioni del proletariato e delle classi umili costituiscono la materia di studio del teatro di Maksim Gor’kij e la poetica teatrale rivoluzionaria è il fulcro del lavoro Vladimir Majakovskij. Ce ne parla in professore in questo episodio di STORIA DEL TEATRO con Paolo Bosisio.

Litteraturkritikern Ann Lingebrandt återvänder till 1960- och 1970-talen och utforskar plakatpoesins era. Men hur ideologiskt rättrogna var egentligen poeterna? Och hur ser det ut idag? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 15/1 2019. Plakatpoesi har länge varit ett av de värsta skällsorden i lyrikkritikerns vokabulär. Ofta kombinerat med förolämpningen som på 70-talet. Mer än så behöver inte sägas för att avfärda ett verk. Till och med Göran Greider har sagt att han inte gillar plakatpoesi. Men vad är egentligen en plakatdikt? Är den per definition dålig? Begreppet kan spåras tillbaka till den sovjetiska propagandan och Vladimir Majakovskij, som när han hade svårt att få gehör för sin futuristiska estetik försörjde sig på att måla agitationsaffischer. Han skrev regeringstrogna nyttodikter och reklamverser på rim för statliga produkter som cigaretter och galoscher. Alltså rent bokstavlig plakatpoesi, dikt som klistrades upp på husväggar och nådde en stor publik, även om den inte riktigt rymde den språkliga förnyelse Majakovskij drömt om. Är det så illa med plakatlyrik? frågade sig kritikern och poeten Lars Bäckström i en polemisk artikel 1959. För honom är det ett ord med positiv laddning och han efterlyser svenska poeter som vill ägna sig åt annat än den privata poetiska företagsamheten. Varför inte författa slagord till valaffischer eller nykterhetskampanjer? Att kläcka nyskapande texter till reklamannonser nog kan det vara ett sätt för poeter att nå ut till folket? egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget Nu blev det ju inte riktigt så att poesin florerade på reklamaffischerna. Men det följande årtiondet, det som kallats det politiska uppvaknandets decennium, skulle allt fler poeter lämna sitt privata poetiska företag för att fånga upp tidens vänstervindar. Debattpoesi kallar Björn Håkanson sina dikter redan 1963. Två år senare publiceras den dikt som skulle göra större avtryck än någon annan: Göran Sonnevis Om kriget i Vietnam. Där svingas den plakatmässiga frasen USAs vidriga krig som en örfil i en annars lågmäld dikt, som utgår från tevenyheterna och poetens egen vardag i Lund. Dikten utlöste omedelbart en intensiv debatt: var det här rätta sättet att förhålla sig till omvärldens lidande? Poeten Ann Margret Dahlquist-Ljungberg utropade i Dagens Nyheter: Reagera! Ropa ut med ett språk som pressar, skriker, tvingar, målar, splittrar, stryper, värker, bränner, plågar, hetsar, provocerar protest mot alla vidriga krig. Men egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget. Det här är reportagets tid. Rapportens. Dokumentets. Ja, facklitteraturen får en allt mer dominerande roll på skönlitteraturens bekostnad. Särskilt illa var det för poesin. I slutet av 60-talet minskade utgivningen med trettio procent. Antalet lyrikdebutanter på de stora förlagen nådde en bottennivå. Samtidigt var poesin livligt omdiskuterad. Det ställdes krav på poesin. Den ansågs ha ett ansvar. Dikterna fylldes med Vietnam-krig, Palme och Nixon, kapitalister och tillväxtgangstrar, studentbarrikader, polisbatonger, stridsvagnar och strejkande gruvarbetare. I romanen Off från 1969 berättar Britt Arenander hur hon skickar en dikt om den grekiska frihetskampen till Aftonbladet och blir refuserad av Karl Vennberg. Inte för att dikten var dålig, utan för att han numera rös när han vädrade engagemangsdikter. Det fick inte gå inflation i engagemanget. Det är ett argument som gör henne upprörd: Det skrivs så mycket dålig engagemangspoesi, säjer man också. Dålig poesi som kommer till på världens lidandes bekostnad. Och vad då, då? Det skrivs mycket dålig poesi om allt möjligt, om kärlek, om tunnelbanor och tekoppar och kosmos och hela skiten. Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt På senare år har det kommit flera böcker som velat omvärdera och uppvärdera den förhånade 60- och 70-talslitteraturen. Johan Svedjedal skrev om tidens protestlitteratur i essäsamlingen Ner med allt? 2014 och samma år försvarade Ebba Witt-Brattström kvinnlig bekännelselitteratur i Stå i bredd. Också den finlandssvenska litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius vill nyansera bilden av en schablonmässigt vänstervriden poesi. I avhandlingen Dikt och ideologi, som utkom våren 2018, läser hon Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons dikter från tiden och hittar lekfull och mångtydig poesi som ruckar på invanda synsätt. Marxisten Gösta Ågren kan visserligen utropa: Känslan av vanmakt inför poesins tillstånd / är hybris. / Ta reda på FNL-insamlingens postgironummer! Men hans dikt är också, och blir med tiden alltmer, en plats för eftertanke, och paradoxer av slaget: Den, som har någonting att säga / undviker ofta ord. Lika tvivlande på vad poesin kan åstadkomma är Claes Andersson i en dikt från 1967: Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem vars brist / är av annan art / Poesin är ingen lögndetektor / utan själva lögnen. Men om just de här poeterna inte var så enkelspårigt plakatpoetiska, då var de kanske heller inte särskilt typiska för sin tid? Frågan är vilken dikt som bäst representerar en epok: den där tidens ideal avtecknas så tydligt att de blir schabloner eller den som med hjälp av idealen lyckas göra konst av bestående värde? Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt: Bjud borgarna just vad de inte tål: Kultur / i klasskamp / och kallt stål. (Som Guri Holmsen uttryckte det 1970.) Men mycket är skrivet med humor, och faktiskt också distans. Åtskilliga dikter är ironiska och raljanta, ibland grällt satiriska, ibland lågmält underfundiga, och många ifrågasätter likt Claes Andersson diktens roll. Ju mer man läser, desto mer upplöses generaliseringarna. Det blir uppenbart hur poesin drivs framåt, eller bakåt, av debattens brytningar, att en trend föder en motsatt trend och att estetiska ideal inte tillåts stelna utan att få mothugg. Poesin befinner sig alltid i rörelse. Ett tecken på det är att den politiska dikten på senare tid kommit tillbaka med besked: det skrivs avhandlingar om den aktivistiska lyriken samtidigt som kritiker muttrar om 70-talets återkomst. Men kanske är det inte bara det politiska engagemanget som återfötts i ny skepnad, utan också den poetiska pluralismen. För 70-talsdikten gjordes det i själva verket upp med redan på 70-talet. Redan i början av decenniet fanns en uppfattning om att den politiska poesin var uttömd, att det var dags att kliva ned i människans undermedvetna och återinföra lyriken i lyriken. Poeten i slängkappa gjorde comeback, om än i svarta solglasögon. Upproret förkroppsligades av Bruno K Öijer, som med bildberusade besvärjelser ville bryta upp lyrikens handklovar. Själv tyckte han sig stå för en folkets poesi och inspirerades av Majakovskij om än inte plakat-Majakovskij. Hans antagonister såg däremot en poet som isolerade sig i sitt elfenbenstorn istället för att skriva raka dikter om förtrycket. Det bet knappast på plakatpoesihataren Öijer, som deklarerade att Kapitalet vill att man ska skriva reklamtexter, enkla, som tunnelbanespråket. Man skulle också kunna uttrycka det som Gösta Ågren gör i diktsamlingen Massmöte på jorden från 1972: Gärna skulle jag förenkla min dikt, / men det finns ingen genväg. Det är något som skulle vara värt att skriva på ett plakat. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Anna Möller-Sibelius: Dikt och ideologi Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 196070-talspoesi. Apell förlag, 2018.

Con Vladimir Majakovskij per gridare: “Basta con le verità da un soldo. Ripulisci il cuore dal vecchiume” --- Send in a voice message: https://anchor.fm/giovannigut/message

Den ryske poeten Vladimir Majakovskij bröt mot regler för hur vers skulle se ut, och hans hat mot det repressiva tsarväldet var enormt. Som futurist och kommunist omfamnade han livet och ville skapa något nytt. Fräck och arrogant hånade han ryska titaner som Dostojevskij och Pusjkin. Att vara en revolutionerande och storslagen poet i en Sovjetstat som mördade och deporterade intellektuella var inte lätt. I synnerhet inte om ens liv är kantat av romantiska nederlag.

Den ryske poeten Vladimir Majakovskij bröt mot regler för hur vers skulle se ut, och hans hat mot det repressiva tsarväldet var enormt. Som futurist och kommunist omfamnade han livet och ville skapa något nytt. Fräck och arrogant hånade han ryska titaner som Dostojevskij och Pusjkin. Att vara en revolutionerande och storslagen poet i en Sovjetstat som mördade och deporterade intellektuella var inte lätt. I synnerhet inte om ens liv är kantat av romantiska nederlag.

"Festival delle Colline Torinesi"Sergio Ariotti, direttore artisticoGentili amici, artisti, spettatori, giornalisti, operatori, vi ringrazio per l'attenzione. Proprio in questi giorni nei quali viene diffuso questo intervento avrebbe dovuto svolgersi alla Fondazione Merz di Torino, tradizionale alleato, la presentazione della 25esima edizione del Festival delle Colline Torinesi. L'epidemia ce lo ha impedito ed è giusto che ciascuno di noi sia ancora in casa. Per superare la crisi e tra le altre cose, magari, tornare a teatro. Dalla mia di casa vi parlo per qualche cenno su un programma che non verrà organizzato nelle date previste, cioè dal 4 al 20 giugno, ma in altro periodo che non possiamo ancora precisare. Il Festival nel nuovo periodo difficilmente avrà proprio lo stesso programma, per ragioni evidenti: altri impegni delle compagnie e degli artisti, mutata disponibilità degli spazi. Sarà nostra cura operare perché le differenze siano minime. Il cartellone preparato per giugno, concedetemi la valutazione che spetterebbe ad altri, è infatti di particolare interesse. E non vorremmo perdere nulla. Intanto mi piace sottolineare che 25 - venticinquesima edizione - significa un quarto di secolo di programmazione. Un bel tragitto. Assolutamente da festeggiare insieme al pubblico quando e come sarà possibile. Ma da festeggiare anche con iniziative tipo mostre e incontri in web, su cui stiamo ragionando. Il successo del Festivalè nato in primo luogo da un patto con gli artisti e gli spettatori e chiama in causa la fiducia dei sostenitori pubblici e delle fondazioni private, la collaborazione del Teatro Stabile di Torino, del Circuito Piemonte dal Vivo, di altri partner anche internazionali e da un biennio la condivisione fondamentale della Fondazione Teatro Piemonte Europa diretta da Valter Malosti. Un successo che va assolutamente a onore di uno staff eccezionale che negli anni è anche cambiato. Molti dei collaboratori ora con altri incarichi professionali fuori dal Festival non mancano mai di far sentire il loro appoggio.Vogliamo accennare al lavoro fatto per la venticinquesima edizione. Solo pochi indizi. Il segmento internazionale del Festival sarebbe stato inaugurato cosi come il cartellone complessivo dalla Needcompany di Jan Lauwers, attore, autore, regista belga di formidabile talento e qualità. Lo spettacolo “All the Good” avrebbe portato a Torino, anche grazie al sostegno del Governo delle Fiandre, e crediamo porterà a Torino più avanti, una creazione di sicuro interesse con più linguaggi espressivi rappresentati, prosa, musica, danza, arte contemporanea.Il Festival 2020 si sarebbe concluso con una Trilogia di Licia Lanera: Cechov, Majakovskij, Bulgakov. Poi, in mezzo, vari spettacoli e artisti italiani e europei provenienti da Ungheria, Serbia, Francia, grandi interpreti, giovani autori, registi, attori italiani, spesso segnalatisi con la vittoria di premi, giovani a cui il Festival delle Colline Torinesi ha sempre riservato molta attenzione. Una parola d'ordine per noi è, da sempre, «accompagnare». In tutto: 22 spettacoli, 53 recite e 7 prime nazionali.Il Festival 2020 per quel che riguarda gli argomenti proposticompleta il triennio ministeriale dedicato al viaggio. Motivi di ispirazione non solo il viaggio dei migranti ma anche altri tipi di viaggio, nelle biografie, nella storia e nella memoria ad esempio. Per una volta però, proprio per la venticinquesima edizione,vorremmo considerare pure il viaggio alla riscoperta di taluni motivi ricorrenti del Festival, quali il far spettacolo fuori dai teatri, la contaminazione dei linguaggi, la ricerca di una nuova lingua drammaturgica. Ricordo che nel 1996 e nei tre-quattro anni successivi il Festival volle riflettere sulla cosiddetta «insoddisfazione della lingua» portando in scena autori come Testori, Gadda, Cappuccio, Guerra, Tarantino e poi Spiro Scimone, Emma Dante, Saverio La Ruina che proprio dalla contaminazione tra le lingue e i dialetti erano partiti. Furono gli anni delle prove di grandi artisti come Marisa Fabbri, Galatea Ranzi, Roberto Herlitzska, Massimo Popolizio, Mauro Avogadro, lo stesso Malosti. Poi ci fu la sterzata verso la creazione contemporanea, quella più sperimentale, con Motus, Socìetas, Pippo Delbono, Fanny&Alexander, Ricci/Forte, Teatro delle Albe, Antonio Latella, Anagoor, Marcido, Deflorian/Tagliarini, Cuocolo/Bosetti, Rodrigo Garcia, Hubert Colas, Wajdi Mouawad, Rabih Mroué, Amir Reza Koohestani, Ludovic Lagarde e tanti altri. Si indagarono successivamente vari temi: i rapporti tra le generazioni, il teatro al femminile, l'identità di genere, il viaggio. Negli ultimi anni il Festival si è apparentato a quei festival europei, a partire da Avignon e Kunstenfestivaldesarts che indagano nella sperimentazione e la suggeriscono al pubblico. Dopo lo shock del corona virus credo che le relazioni con l'Europa vadano rilanciate, nonostante tutte le difficoltà. Quelle con altri festival italiani hanno visto il Festival delle Colline Torinesi farsi promotore di una rete estesa.Al pubblico e agli interpreti chiedo di aspettarci con fiducia. Appena sarà possibile. Distanziati o riavvicinati.Sergio Ariottihttps://www.facebook.com/festivalcollinetorinesi/videos/871027703371878/IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.it

BORIS PASTETRNAK - spolu s Majakovským nejvýznamnější meziválečný literát, židovského původu, otec impresionista, matka klavíristka, studium hudby a filologie, 1913 nakladatelství Lyrika, 1921 sestra, rodiče - emigrace do Německa, obec Peredělkino - překlad Shakespeara, po 2. světové válce odmítán ale neemigroval, 1957 Doktor Živago , 1958 Nobelova cena - obdržel syn 1989, SESTRA MÁ - ŽIVOT - 1. vyzrálá sbírka básní, futuristická skupina Centrifuga, ROK DEVATENÁCT SET PĚT - revoluční tematika, V RANNÍCH VLACÍCH, DRUHÉ ZROZENÍ, TÉMATA A VARIACE - tři sbírky básní - filozofická a milostná lyrika, DOKTOR ŽIVAGO - apolitický, snaha pomáhat, neodmítá režim, ale znásilňování a ponižování lidskosti, pohled jedné generace ve 30. letech, otevřené vyjádření názorů na revoluci MICHAIL BULGAKOV - MISTR A MARKÉTKA - metoda magického realismu, nomen omen - Bezprizorný/Bezdomovec, skladatelé - Berlioz, Igor Stravinskij, historické postavy - Ješua Ha-nocri (Kristus), rovina filozofická, ďábel Woland - nepravděpodobné kousky - v realistické Moskvě, BÍLÁ GARDA - osudy liberální inteligence -> DNY TURBÍNOVÝCH - 15x údajně shlédl Stalin, ZÁPISKY MLADÉHO LÉKAŘE - soubor povídek, ŽIVOT PANA MOLIÉRA - autobiografie, satirické novely PSÍ SRDCE - paralela - pokusy vědce na psech a Stalinovo chování k "poddaným", OSUDNÁ VEJCE - prvky sci-fi, DIVADELNÍ ROMÁN - prostředí MCHATu, MAXIM GORKIJ - pseudonym (Alexej Maximovič Pšikov) - od 11 let pracuje, toulá se Ruskem, 1905 opouští Rusko 1913 - amnestie - vrací se zpět , 1921 - opět opouští Rusko, později se vrací - pod oficiálním dohledem, NA DNĚ - drama, chudáci v noclehárně sní o lepší budoucnosti, FOMA GORDĚJEV - mladý hrdina - kupecké prostředí - získání zkušeností a ztráta iluzí, MATKA - agitační politický román, DĚTSTVÍ, DO SVĚTA, MOJE UNIVERZITY - autobiografická trilogie, BOSÁCKÉ POVÍDKY (KRESBY A POVÍDKY) - nový typ postavy - bosáci - bezdomovci, prostitutky, alkoholici, kriminálníci - lidé vyčlenění ze společnosti, nedokážou dosáhnout lepší budoucnosti MICHAIL ŠOLOCHOV - Nobelova cena,kozácké prostředí - TICHÝ DON románová tetralogie za 1., SINCLAIR LEWIS - 1930 Nobelova cena, ARROWSMITH - lékař se rozhodne upřednostnit vědeckou dráhu před kariérou bohatého doktora milionářů - Pulitzerova cena BABBIT - kritika společnosti - absence kladných hrdinů, absence pravých hodnot (srov. Theodor Dreiser) - Babbit - vlastník realitní kanceláře - podléhá očekávání okolí (Josh McDowell - definice pekla), snaha o změnu - nezdar, sklouzává zpět k osvědčeným praktikám zacházení s lidmi (srov. Stepní vlk) ANDRÉ BRETON - teoretik surrealismu (3x Manifest surrealismu, 2x MANIFEST SURREALISMU), SPOJENÉ NÁDOBY - propojení vědomí a nevědomí, snová realita PAUL ÉLUARD - zprvu dadaista, přítel Bretona a Aragona, VEŘEJNÁ RŮŽE - srozumitelnější než u Bretona, každý verš obraz - metonymie, metafory, personifikace, LUIS ARAGON - zpočátku surrealismus - sbírky VĚČNÝ POHYB a RADOSTNÝ OHEŇ, dále s komunistickými intelektuály (srov. Marie Pujmanová) - sociálněkritický román BASILEJSKÉ ZVONY - 4 kapitoly, každá pojmenovaná po jedné postavě, 2 hlavní ženské hrdinky, proletářské hnutí ( děj konec 19. a poč. 20. Století), MAJAKOVSKIJ - kubofuturismus - oficiální autor SSSR - sebevražda, OBLAK V KALHOTÁCH - poema, překvapení čtenáře - milostné románky, radikální sociální názory MARINA CVETAJEVOVÁ - básnické novátorství POEMA HORY - hora - (na hoře, nahoře, hoře ( i jako smutek), hora - symbol ideálu člověka, nutnost překračovat omezení, naplňování ideálů - inspirací smíchovský kopec, hledá příčiny revoluce SERGEJ JESENIN - představitel ruského imažinismu - uvolnění gramatických i metrických norem - PÍSEŇ O VELIKÉM POCHODU - paralela - Rusko za cara Petra I. a za občanské války - stylizace - autor - pěvec ruských bylin IVAN BUNIN - 1933 Nobelova cena - ze šlechtického rodu (srov. Turgeněv) - sympatie s bělogvardějci - emigrace - Francie - vzpomínky na starou Rus - novely VESNICE a SUCHODOL, motiv lásky - MÍŤOVA LÁSKA - tragický závěr

Una poesia che non so commentare ma che mi fa vedere tante belle cose!

Katarina Wikars läser Annie Dillards bok Det skrivande livet "och fastnar så för den amerikanska författarens handfasta råd att hon bestämmer sig för att ta henne till mentor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Det enda jag ville när jag var ung var att skriva. Min mamma hade en gammal svart skrivmaskin med rött färgband, en sån där som ser ut som en insekt där tangenterna hade var sitt smäckert ben. På den skrev jag början på pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil med mord i salonger och långa listor på misstänkta. Sen försökte jag mig på mer socialrealistiska ungdomsromaner men jag hade ju inte hunnit uppleva något än så det var ganska svårt. Vad var det Rilke skrev i Malte Laurids Brigge? Man måste ha suttit med döda på kammaren. Och så ett antal andra saker. Först då kanske man kan skriva tio rader som är bra. När man är ung har man känslor men inga erfarenheter, menade Rilke. Till slut kan det desto värre bli så att man har massor med erfarenheter men inga känslor. När jag växte upp fanns det ännu inte några skrivarskolor. Författarskapet var bara något man skulle kämpa med på egen hand. Och ganska snart insåg jag att man förutom rytm och språk och eventuell handling också behövde komma i samklang med ensamheten. Att den var själva förutsättningen för skrivandet. Jag önskade mig fina bläckpennor och linnepressat papper, baxade tunga skrivbord mellan fönster och vägg. Visserligen hade jag läst att Majakovskij plitade ner sina dikter på papperslappar när han var på fest i Moskva men för det krävdes åtminstone mer intressanta fester än de som gick att uppbringa i industristaden där jag gick på gymnasiet men jag skrev en om en kakadua som spräckte en spegel. Hela livet har jag samlat skrivartips, av typen: Raymond Chandler sa att man ska sitta vid skrivbordet fyra timmar om dagen vare sig man kommer på något eller inte, och man får absolut inte göra något annat, och då blir det till slut så tråkigt att man bara måste skriva lite för att inte ledas ihjäl. Jag önskade mig fina bläckpennor och linnepressat papper, baxade tunga skrivbord mellan fönster och vägg. Fanns det ultimata förutsättningar? Ett hotellrum i Berlin? En röd reseskrivmaskin i Paris? Ett skrivbord mot skogen i Hökmossen?   En pojkvän jag hade när jag var i tjugofemårsåldern och som faktiskt var författare sa: Du måste vara så ensam så att du kräks och sen bara fortsätta att vara ensam. Jag stirrade med fasa på honom. Men jag kunde ju inte sitta stilla. Kanske skulle jag ha haft en sorts fotboja som band mig vid stolsbenet ett visst antal timmar. Hur hade det gått om jag hade fått den amerikanska författaren Annie Dillards bok "Det skrivande livet" i handen redan då. Hon är så tydlig, så konkret och så kärv. Nu kan jag konstatera att jag aldrig blev någon författare men hennes råd är ändå oumbärliga. Jag låtsas att Annie Dillard är min mentor. Hon säger: Du ska skriva i ett rum stort som en redskapsbod avsedd för gräsklippare och spadar. Tilltalande arbetsplatser ska undvikas. Man ska ha ett rum utan utsikt, så att fantasin kan möta minnet i mörkret. Och sen ska vi göra ett skrivarschema, förstår du, för det, säger Annie, skyddar från kaos och nycker. Det är ett nät för att fånga dagarna. Det är en byggnadsställning på vilken en arbetare kan stå och med båda händerna arbeta med sektioner av tid. Det är en livbåt i vilken du årtionden senare upptäcker att du sitter, fortfarande i livet. "Du måste förstöra texten och börja om. Du kan spara en del av meningarna, som tegelstenar." Och hon fortsätter: Du förstår att en författares liv är så färglöst att det närmast liknar perceptuell isolering. Många författare gör inte mycket annat än att sitta i små rum och erinra sig verkligheten. Hon skrattar lite: Det är förklaringen, säger hon, till att så många böcker beskriver författaren barndom. För du vet, en författarens barndom kan mycket väl ha varit skådeplatsen för hans enda förstahandsupplevelse. Annie Dillard, ja, hon är en glesbygdens Joan Didion och har sedan sjuttiotalet skrivit både fiktion och fakta, memoarer och poesi, och hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred för att få tid att koncentrera sig. Jag visar henne en text jag skrivit på i årtionden och som jag inte kan skiljas ifrån. Dillard ser upp över glasögonkanten och suckar: Tyvärr det är en bärande vägg som måste bort, säger hon. Det kan inte hjälpas. Det finns bara en lösning men så är det. Slå ut den. Ducka. Du måste förstöra texten och börja om. Du kan spara en del av meningarna, som tegelstenar. Den del du måste skjuta i sank är inte bara den mest välskrivna: den är, märkligt nog, också den del som skulle vara själva poängen. Dillard är materialitetens mästarinna. Hör här: Ibland reser sig en del av en bok och går sin väg. Författaren kan inte tvinga den tillbaka. Det vandrar iväg för att dö. Emellanåt delar sig en sjöstjärna, och ingen vet varför. En av tentaklerna vrider sig loss och går sin väg. Och när jag sitter där och petar bland orden och försöker tänka på något abstrakt som Duras sa om skrivandet: Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev - då kommer Dillard in från redskapsboden. Och säger strängt: När man ska hugga ved ska man sikta på huggkubben. Det lärde jag mig i en dröm. Man siktar på huggkubben, inte på veden, för då klyver man veden istället för att flisa den. Man kan inte utföra det här jobbet väl om man inte behandlar veden som det transparenta medlet för att nå ett mål, och siktar genom den. Sikta på huggkubben. Om du siktar på veden uppnår du ingenting. Sikta förbi veden, sikta genom veden, sikta på huggkubben. När du ska skriva. "En text under arbete blir snabbt förvildad." Ok! säger jag. Idag, säger Dillard, ska det handla om att veva igång sig. För Dillard vet att man nästan gör vad som helst för att slippa börja skriva. Varför inte adoptera ett barn, utforma en läroplan, ta en segeltur? Snarare än att skriva en bok sitt hos den, säger Dillard, som hos en döende vän. Under besökstid ska du stiga in i dess rum med bävan och medkänsla inför textens många sjukdomar. Hålla dess hand och hoppas att den ska bli bättre. För du förstår, säger hon, om du hoppar över ett besök eller två kommer texten att vända sig mot dig. En text under arbete blir snabbt förvildad. Vad ska jag skriva för något då? frågar jag som fortfarande inte vet om jag vare sig har nog med känslor eller erfarenheter för att skriva tio rader som är bra. Thoreau, säger Dillard. Han satt också ensam i en stuga. Vet du vad han sa: Känn ditt eget ben. Gnag på det, begrav det, gräv upp det och gnag vidare på det. Heter det inte autofiktion numera, säger jag men Dillard är redan igång med fler exempel: Nyligen upptäckte forskare, säger hon, att poeten Walt Whitman sällan lämnade sitt rum. Jaha, säger jag. Tycker du om meningar? frågar Annie Dillard. Jo, svarar jag. Bra, säger hon. Du vet, det är svårt att skriva meningar oavsett ämne. Det är inte lättare att skriva meningar i ett recept än meningar i Moby Dick. Så man kan lika gärna skriva Moby Dick. Ok. Jag kanske bara ska sätta mig ner då. Och börja gnaga på benet? frågar jag. "Och sikta på huggkubben, inte på veden." Nu är Annie Dillard på väg ut genom den imaginära dörren. För hon vet att jag måste träna på att vara ensam. Bara ett enda råd till: En av de få saker jag vet om skrivandet är detta, säger hon, använd allt, skjut det, spela det, förlora det, allt, genast, varje gång. Samla inte på dig något som verkar bra att ha till en senare del av boken eller till en annan bok: Ge det nu. Allt på en gång då, säger jag. Just så, i en enda ström, säger Dillard. Och sikta på huggkubben, inte på veden. Katarina Wikars Det skrivande livet - Annie Dillard i översättning av Niclas Nilsson (Ellerströms 2018) Original: The Writing Life, 1989.

Omaggio a Carmelo Bene, nato il primo settembre del 1937 in provincia di Lecce. Testimonianze di Italo Moscati, Valentina Valentini, Manuela Kustermann. Brani tratti da "Salomé" di Oscar Wilde, Spettacolo-concerto Majakovskij, "In un luogo imprecisato" di Giorgio Manganelli, "Pinocchio" da Carlo Collodi, "Romeo e Giulietta: storia di Shakespeare"

VLADIMIR MAJAKOVSKIJ raccontato da Serena Vitale

Dove si parla di Macachi, di Api, di Rifugio Italia, dei 75 Cani morti, di Eduardo Galeano, con FRANCESCA LEGITTIMO, russista, e ANGELICA BASSI, etologa, di L'Orso Misha e altri animali, gli incontri all'Associazione Italia Russia di Milano, di Gatti, di Cani, di Cavalli, di Bulgakov, di Checov, di Majakovskij e scopriamo che Francesca avrebbe voluto essere un gatto e Angelica un Cane

Dove si parla di Macachi, di Api, di Rifugio Italia, dei 75 Cani morti, di Eduardo Galeano, con FRANCESCA LEGITTIMO, russista, e ANGELICA BASSI, etologa, di L'Orso Misha e altri animali, gli incontri all'Associazione Italia Russia di Milano, di Gatti, di Cani, di Cavalli, di Bulgakov, di Checov, di Majakovskij e scopriamo che Francesca avrebbe voluto essere un gatto e Angelica un Cane

Dove si parla di Macachi, di Api, di Rifugio Italia, dei 75 Cani morti, di Eduardo Galeano, con FRANCESCA LEGITTIMO, russista, e ANGELICA BASSI, etologa, di L'Orso Misha e altri animali, gli incontri all'Associazione Italia Russia di Milano, di Gatti, di Cani, di Cavalli, di Bulgakov, di Checov, di Majakovskij e scopriamo che Francesca avrebbe voluto essere un gatto e Angelica un Cane

NESSUNA NOTA INSERITA DALL'AUTORE

NESSUNA NOTA INSERITA DALL'AUTORE

Il fantasma di Majakovskij a Mirafiori. Racconto di WM1, live alla Casa nel Parco, Mirafiori Sud, Torino, 12 novembre 2011. Testo e info qui.