Podcasts about prousts

"Auf der Suche nach der verlorenen Zeit" ist Marcels Proust große Erzählung über das Leben in der Belle Epoque. Der sieben Romane umfassende Zyklus beginnt mit "In Swanns Welt". Der Erzähler Marcel verliebt sich hier in Gilberte Swann, die Tochter eines Freundes seiner Eltern namens Charles Swann. Dann springt der Roman in der Zeit zurück und erzählt von seiner Liebe zu Odette, einer Frau, die ihre geheimen Affairen mit anderen Männern zu haben scheint. Der gesamte Roman ist eine Ouvertüre für Prousts großes erzählerisches Lebenswerk.

Livesändning från 1/11 2024 Denna vecka går Kontentan igenom Ghosts förbud mot mobiltelefoner på konserter, kopplingen mellan Andy Warhol och Trump, Linus svettas sig igenom Prousts questionaire, Linus Litteraturlya, och ett litet nyhetsquiz Låtar som spelades under programmet: Sekunderna - Du är besviken Ghost - Square Hammer David Ferguson - The Housebuilding Song Kaiser Cheifs - I Predict A Riot Fools Garden - Lemon Tree Geroge Harrison - My Sweet Lord Medverkande: Jonathan Ärfström och Linus Olofsson

Für manche ist Marcel Prousts berühmter Fragebogen nicht mehr als ein Gesellschaftsspiel, für andere offenbart er das wahre Wesen derer, die ihn beantworten. Wir haben Prousts Fragenkatalog auf unsere Japan-Erfahrungen umgemünzt und einfach mal gecheckt, wie unterschiedlich unsere Antworten ausfallen und was sie über uns verraten!

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O'Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d'un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-18.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa Ulysses, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots Det öde landet utkom samma år, liksom Virgina Woolfs Jacobs room och fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första och enda möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska horsdeuvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i På spaning efter den tid som flytt. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer lamericaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok A night at the Majestic citeras inte mindre än sex olika versioner men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: Nej. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst Ulysses och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst På spaning efter den tid som flytt.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night": https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

In aflevering 43 vieren we met letterkundige Annelies Schulte Nordholt het leven en werk van Marcel Proust. Op 18 november 2022 is het 100 jaar geleden dat Proust overleed. De bekendste passage uit zijn omvangrijke roman Op zoek naar de verloren tijd is misschien wel 'het madeleinemoment'. De Verteller nuttigt een brokje van een madeleine cakeje, gedoopt in een lepeltje lindebloesemthee, en beschrijft hoe deze smaaksensatie een herinnering oproept aan een moment dat hij vergeten was, maar dat nu weer tot hem komt omdat hij toen iets zeer vergelijkbaars proefde. De onwillekeurige herinnering, waar het madeleinemoment een voorbeeld van is, vormt een rode draad in Prousts verhaal. Maar Op zoek naar de verloren tijd gaat over nog veel meer: het is ook een verkenning van alle facetten van de liefde, een beschouwend, filosofisch werk over esthetiek en het komen tot het kunstenaarschap, en een scherpe karakterschets van de Franse samenleving in het fin de siècle. In deze aflevering neemt Annelies ons mee in Prousts leven en werk, en bespreekt zij ook twee knappe verfilmingen van (gedeelten van) de drieduizend pagina's tellende roman. 02:36-07:50 Annelies' eigen eerste kennismaking met Proust 07:50-14:30 Wie was Marcel Proust? 14:30-19:22 Is Op zoek naar de verloren tijd een roman, een autobiografie, of een filosofisch essay? 19:22-24:39 Of misschien een bildungsroman, of een esthetische studie? 24:39-31:04 Een knappe visualisering van zelfreflectie: Schlöndorffs verfilming van Een liefde van Swann 31:04-36:00 Le souvenir involontaire: het madeleinemoment en meer 36:00-41:07 Wat bedoelt Proust nu precies met ‘de verloren tijd'? 41:07-48:20 Kunst als remedie tegen de vergankelijkheid: Proust en Vermeers Gezicht op Delft 48:20-59:06 De onwillekeurige herinnering verbeeld: Raul Ruiz' film Le Temps Retrouvé 59:06-1:03:52 Vieringen tijdens het Proustjaar: Studium Generale lezingen en een bijzondere dag in de Muziekhaven te Zaandam met Leo Samama en Maria en Nathalia Milstein.

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur Sodom och Gomorra, den fjärde delen i Prousts romanverk På spaning efter den tid som flytt. I dagboken antecknar han: Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla. Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga han istället för hon. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin OBrian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i På spaning, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade transponeringsteorin var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar På spaning. I gaylitteraturen omtalas den som Albertinestrategin och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i Albertineutredningen (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok Nöjen och dagar (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust skrev av sig i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites, 2019). I det oavslutade prosastycket En kaptens minne (Souvenir dun capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen Den mystiske brevvännen går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste botas ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i Nöjen och dagar, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen En flickas bekännelser, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något sanningsbrott i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i Den mystiske brevvännen är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i Nöjen och dagar. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950. Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa Ulysses, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots Det öde landet utkom samma år, liksom Virgina Woolfs Jacobs room och fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första och enda möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska horsdeuvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i På spaning efter den tid som flytt. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer lamericaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok A night at the Majestic citeras inte mindre än sex olika versioner men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: Nej. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst Ulysses och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst På spaning efter den tid som flytt.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night": https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

Lär känna oss bättre: Vi besvarar bekväma – och mindre bekväma – frågor ur det berömda frågeformulär som Proust två gånger besvarade och som allt sedan dess kommit att förknippas med honom!Bild:Musik: Fjärde satsen ur Violinsonata i A med Stefano Ligoratti och ur Pianokvintett med Isabella Stewart Gardner Museum av César Franck. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Essay von Uta Felten

Omskriven i pressen, inte minst för sina teatrala outfits, var grevinnan Greffulhue med sin enorma klädbudget en av Paris främsta it-girls under slutet av 1800-talet. "Hon är mycket bestämd  allt hon bär måste vara unikt. Hon väljer hellre att se bisarr ut än att likna någon annan. Hon är en enastående kvinna, en grande mondaine". Det var bara en av många beundrande texter som skrevs om grevinnan Greffulhue, en kvinna som själv skapade sig en image som kom att leva länge, inte minst tack vare Marcel Proust som med henne i åtanke skapade sin fiktiva karaktär Oriane, grevinnan av Guermantes. I veckans program besöker vi utställningen Nordens Paris på Nordiska Museet i Stockholm, fördjupar oss i självaste Marcel Prousts klädstil, samt reder ut hur man bäst svarar på det så kallade Proust-frågeformuläret. Gäst i studion är Ingrid Svensson, tidigare ordförande i Marcel Proust sällskapet och författare till boken Ett magiskt rum: salonger i 1920-talets Paris.

Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: Till mig själv. När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa lantliga rum i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska det som var min väns modersmål genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.Henrik Nilsson, författare och essäist

Autor: Krumbholz, Martin Sendung: Büchermarkt Hören bis: 19.01.2038 04:14

Marcel Proust föddes för 150 år sedan. "På spaning efter den tid som flytt" på nära 4 000 sidor är ett av modernismens viktigaste verk. Med hjälp av Magnus Florin och Maja Salomonsson gör vi ett försök att hejda tiden och nå fram till Prousts romansvit. VAD GÖR PROUST MED LÄSAREN OCH HUR GÖR MAN FÖR ATT LÄSA PROUST? Litteraturens viktigaste uppgift är att minnas. Genom att återskapa det förflutna, kan den befria oss från tiden. Det menade Marcel Proust och de mest centrala verben i hans väldiga romansvit som omfattar nära 1,4 miljoner ord är just kopplade tid tidsupplevelsen: förlora, glömma, minnas och återfinna. Hur gör man för att ta sig an detta katedralbygge, denna klänning av ord, minne och tid och vad döljer sig under kjolen? Gäster är regissörerna och författarna Maja Salomonsson och Magnus Florin, som både dramatiserat och därmed destillerat Marcel Prousts väldiga romansvit till teaterföreställningar, på Orionteatern i Stockholm respektive Radioteatern. ANNE CARSON OM ATT ÄLSKA PROUST KAN EN LÄSARE ÄGA HONOM? Den kanadensiska poeten Anne Carson läste Prousts romansvit 20 minuter om dagen i sju år. Sedan skrev hon en hel bok om Albertine, den kvinna som romanens författarjag har det mest ingående och komplicerade förhållandet med. P1 Kultur har brevväxlat med Anne Carson och intervjuar Mara Lee, som översatt "Albertineutredningen" till svenska. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Anna Tullberg

Purer Service in dieser Folge: Wer diese Ausgabe gehört hat, kriegt die Madeleine-Szene von Marcel Proust gratis als Mini-Hörbuch mit oben drauf. Darüber hinaus war "A Quiet Place 2" kein guter Film. Mit im Paket: ASMR-Kaffeeschlürfen, weil es einfach mal wieder zu spät ist. Typische Hitzefrei-Ausgabe halt. Tschüsseng!

Där finns den kända scenen med madeleinekakan doppad i lindblomste som aktiverar barndomen och bortglömda minnen - en metafor lika känd som boken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust är ett av litteraturhistoriens mest kända verk. Få har tagit sig igenom alla delarna men kanske har man läst den första - "Swanns värld". Ulla Strängberg har också tittat på Prousts säng av koppar på Musée Carnavalet i Paris. Det var i den sängen han skrev den berömda romansviten under sina sömnlösa nätter. Uppläsare är Staffan Göthe. Denna Klassiker sändes första gången 2013.

Morgen, am 10. Juli, jährt sich zum 150. Mal der Geburtstag von Marcel Proust. Zur kulturellen Distinktion taugt er noch immer, allein die Anspielung auf die Tee-Szene mit der eingetunkten Madeleine schmückt unzählige Feuilleton-Artikel… Und doch haben wohl die meisten Literaturbegeisterten die Lektüre von Prousts "Recherche" nie ganz geschafft.

Där finns den kända scenen med madeleinekakan doppad i lindblomste som aktiverar barndomen och bortglömda minnen - en metafor lika känd som boken. "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust är ett av litteraturhistoriens mest kända verk. Få har tagit sig igenom alla delarna men kanske har man läst den första - "Swanns värld". Ulla Strängberg har också tittat på Prousts säng av koppar på Musée Carnavalet i Paris. Det var i den sängen han skrev den berömda romansviten under sina sömnlösa nätter. Uppläsare är Staffan Göthe. Denna Klassiker sändes första gången 2013.

Kulturredaktionens filmreportrar Emma Engström och Björn Jansson rapporterar det senaste från filmfestivalen i Cannes. NATHALIE ÀLVAREZ MESÈN OM SVENSKA BIDRAGET TILL CANNES Ikväll får du följa med till den pågående filmfestivalen i Cannes där våra reportrar Emma Engström och Björn Jansson befinner sig. Vi hör bland annat en intervju med Nathalie Álvarez Mesén, svenska regissören som långfilmsdebuterar med filmen "Clara Sola". JAN TROELL FYLLER SNART 90 ÅR I en intervju från 2012 träffar Saman Bakhtiari regissören Jan Troell - och hans katt Anders, som familjen fick i samband med filmen "Maria Larssons eviga ögonblick". En film som nu aktualiseras med en nypremiär på bio, i samband med regissörens födelsedag. MINNET I CENTRUM Den här veckan har temat för Obs- essäerna varit just minnet, och det på grund av att det på lördag är 150 år sedan författaren Marcel Proust föddes. I dagens essä berättar kulturskribenten Vincent Flink Amble-Naess historien om en man som lade hela Prousts väldiga romansvit på minnet. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Esfar Ahmad

Vor 150 Jahren, am 10. Juli 1871, kam in Paris Marcel Proust zur Welt. Kontext liest bisher unveröffentlichte Erzählungen, belauscht Proust im Bett und macht sich auf Entdeckungsreise in sein vielseitiges Werk. Vor 150 Jahren, am 10. Juli 1871, kam in Paris Marcel Proust zur Welt. Mit seinem Roman-Zyklus «Auf der Suche nach der verlorenen Zeit» hat er eine literarische Ikone geschaffen, für viele ist es der wichtigste Roman des 20. Jahrhunderts. Soeben sind lange verschollene frühe Erzählungen Prousts auf deutsch herausgekommen, in denen er bemerkenswert offen auch Homosexualität thematisiert. Wie klang Proust, wenn er aus seinem entstehenden Werk vorlas, wie war er im Umgang mit seinen Freunden? Und was für eine Rolle spielen die Künste, namentlich die Musik, für sein Werk? Kontext macht sich auf Entdeckungsreise. Weitere Themen: - Jean Cocteau über Proust - Neues aus Prousts Giftschrank - Proust und die Musik

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över liitteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur Sodom och Gomorra, den fjärde delen i Prousts romanverk På spaning efter den tid som flytt. I dagboken antecknar han: Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla. Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga han istället för hon. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin OBrian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i På spaning, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade transponeringsteorin var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar På spaning. I gaylitteraturen omtalas den som Albertinestrategin och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i Albertineutredningen (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok Nöjen och dagar (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust skrev av sig i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites, 2019). I det oavslutade prosastycket En kaptens minne (Souvenir dun capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen Den mystiske brevvännen går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste botas ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i Nöjen och dagar, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen En flickas bekännelser, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något sanningsbrott i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i Den mystiske brevvännen är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i Nöjen och dagar. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950. Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Marcel Proust föddes för 150 år sedan. "På spaning efter den tid som flytt" på nära 4 000 sidor är ett av modernismens viktigaste verk. Med hjälp av Magnus Florin och Maja Salomonsson gör vi ett försök att hejda tiden och nå fram till Prousts romansvit. VAD GÖR PROUST MED LÄSAREN OCH HUR GÖR MAN FÖR ATT LÄSA PROUST? Litteraturens viktigaste uppgift är att minnas. Genom att återskapa det förflutna, kan den befria oss från tiden. Det menade Marcel Proust och de mest centrala verben i hans väldiga romansvit som omfattar nära 1,4 miljoner ord är just kopplade tid tidsupplevelsen: förlora, glömma, minnas och återfinna. Hur gör man för att ta sig an detta katedralbygge, denna klänning av ord, minne och tid och vad döljer sig under kjolen? Gäster är regissörerna och författarna Maja Salomonsson och Magnus Florin, som både dramatiserat och därmed destillerat Marcel Prousts väldiga romansvit till teaterföreställningar, på Orionteatern i Stockholm respektive Radioteatern. ANNE CARSON OM ATT ÄLSKA PROUST KAN EN LÄSARE ÄGA HONOM? Den kanadensiska poeten Anne Carson läste Prousts romansvit 20 minuter om dagen i sju år. Sedan skrev hon en hel bok om Albertine, den kvinna som romanens författarjag har det mest ingående och komplicerade förhållandet med. P1 Kultur har brevväxlat med Anne Carson och intervjuar Mara Lee, som översatt "Albertineutredningen" till svenska. ESSÄ: PROUSTS HEMLIGHETER Trots att många i hans närhet vittnade om hans homosexualitet vägrade Marcel Proust att bekänna den i sin litteratur. Utifrån några av hans opublicerade noveller funderar litteraturkritikern och översättaren Emi-Simone Zawall i sin OBS-essä över all den möda som lagts ned på att försöka visa att han skriver något annat än det han faktiskt skriver. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Anna Tullberg

Propaganda på det store lærred: Den nationale filmadministration i Kina har beordret alle landets biografer til at vise de "enestående" film, der fejrer kommunistpartiets 100 års jubilæum. Kinaforsker Mette Thunø er med om de kinesiske propagandafilm. Klub 27 genoplives: I går var det 27 år siden, at en 27-årig Kurt Cobain forlod verden. På trods af det udkom der tidligere i år et nyt Nirvana-nummer ved hjælp af kunstig intelligens. Vi genopliver Klub 27 med Mads Gundersen, radiovært på P6 Beat. Valg i Grønland: Sammenlignet med mineprojektet ved Kvanefjeld og kampen for selvstændighed, så har kulturen og kunstnerne ikke fyldt det store i den grønlandske valgkamp. Derfor ser vi nærmere på, hvordan det står til med begge dele på dagen hvor 41.000 stemmeberettigede grønlændere skal afgøre, hvem der skal lede landet de næste fire år. Andet: Vi fejrer de moderne olympiske lege, som i dag fylder 125 år, og så bruger vi Prousts selskabs-spørgsmål til at komme lidt tættere på Peter Aalbæk. Værter: Karen Secher og Tore Leifer.

I år er det 150 år siden, at den franske forfatter Marcel Proust blev født. Proust har på trods af sin tidlige død som 51-årig i 1922 udødeliggjort sig med sin berømmede romanserie På sporet af den tabte tid, der er en af verdenslitteraturens længste værker og et hovedværk i det 20. århundredes litteratur. I 2019 talte Master Fatman og Neal Ashley Conrad om deres begejstring for den franske forfatter og om den store oplevelse, der gemmer sig i Prousts værk - når man vel og mærke ikke giver op undervejs. 

Andra klistrade etiketter, själv var han poet och dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Ulf Peter Hallberg minns Lawrence Ferlinghetti, beatsymbolen som inte ville kallas beat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lawrence Ferlinghetti. Namnet har klang av cirkusartist, förmodligen lindansare. Någon som varje kväll högst uppe i cirkuskupolen sätter den ena foten framför den andra och får det riskfyllt livsfarliga att verka enkelt. Vardagsmat! Namnet Ferlinghetti klangen slår blå dunster i ögonen på oss. Hans poesi handlar om vardagen och hans ansats får gator, städer, stämningar och vardagssituationer att verka självklara. Dikterna är sprungna ur en epok när man trodde på drömmar och på inlevelse. Det äkta! Man kämpade mot kriget, samhället, normaliteten, den kapitalistiska bluffen, ja, mot all styrning. Man ville inte ge sig. Man ville genomskåda allt. Beatgenerationen inledde hippie-eran, utlevelsens epok i Vietnamkrigets skugga. Ferlinghettis kompis Jack Kerouac skrev romanen På drift så tidigt som 1955. Skrivandet var beat, rytm, poetisk prosa, drömmen om att förstå tillvaron. Kerouac och Ferlinghetti träffades i San Francisco, där den senare 1953 hade börjat bygga sitt livsverk, bokhandeln och förlaget City Lights Books. Hans bakgrund var brokig och han trevade sig fram genom tillvaron som poet. Lawrence Ferlinghetti föddes i New York 1919 som femte barnet till en ensamstående mor som led av psykiska problem. När han var i treårsåldern lades hon in och Ferlinghetti följa med sin faster Emelie till Frankrike. Han kom tillbaks efter några år med ett annat skönt språk i kroppen, la langue française, och Frankrike skulle för alltid vara hans andra hemland. Han var med vid den amerikanska flottans landstigning i Normandie den 6 juni 1944 och deltog i befriandet av Paris undan den nazistiska förbannelsen. 1947 är han tillbaka i Paris, bor till 1951 i två små rum i källaren på 89 rue Vaugirard, skriver på en doktorsavhandling på Sorbonne, går omkring på gatorna, sitter och skriver på kaféerna. Blir vän för livet med George Whitman, han med bokhandeln Shakespeare & Co, beatpoeternas främsta tillhåll. Paris är löftet som ska infrias och hans dikter är som staden själv, de existerar som möjligheter till något annat, vänskap eller generositet kanske. Som lindansare har han hela tiden svajat på linan, lite på avstånd, betraktande från ovan men inte von oben. Medkänslan är självlärd. Utanförskapet och självständigheten befästes tidigt. När han som barn återvände från Frankrike placerades han i en rätt fin fosterfamilj i Bronxville, Upstate New York. När han var sex år kom några främlingar förbi, det visade sig vara hans biologiska mor och två av hans bröder. De frågade vem han ville vara med familjen därinne som tagit hand om honom eller med dem, hans mor och hans bröder? Tiden stod stilla för Little Boy, som han kallar sig i den biografiska romanen med samma namn. En lång tystnad. Ferlinghetti skruvade på sig, sex år gammal. Stay here, muttrade han till slut, han ville bli kvar och la så grunden till ett självständigt liv. Nästa fosterfamilj var fattigare. Han bar ut tidningar från fem på morgonen innan han gick till skolan och började skriva om allt han såg, dag och natt, han kände sig som Huckleberry Finn. Ferlinghetti fortsatte att stå på egna ben, han ville absolut inte kallas beatpoet. Andra klistrar etiketter; han är poet, dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Han arbetar på sin frihet. Hans verk ställer framför allt en fråga till oss: Vad har hänt med våra drömmar? Beatgenerationens förlorade drömmar avtecknade sig mot den amerikanska mardrömmen: the Neat, the Order, det prydliga, ordningen, det sterila. Poeterna, romanförfattarna och livsnjutarna var rebeller mot den stora ordningen. Det gick åt helvete för nästan alla. Ferlinghetti blev en av de få överlevarna, kanske för att han tog hand om sina egna barn. Det är så man lär sig nåt av livet. Big Boy hade inte glömt Little Boy. Beatpoeterna hade många fel, men de ljög inte om sina fel. Och Ferlinghetti gav sig själv ett uppdrag. Inte att förklara, utan att uppenbara. Han skriver: Världen är en underbar plats                                     att vara född på om du bortser från att lyckan                                          inte alltid är                                                          särskilt trevlig om du inte har något emot att helvetet öppnar sig                                                              då och då      precis när allt är som bäst                                               för inte ens i himlen                        sjunger de                                     hela tiden Hans mest kända diktsamling lär ha sålts i en miljon exemplar A Coney Island of the Mind som fick bli Själens cirkus när den gavs ut på Bo Cavefors förlag i översättning av Thomas Kjellgren lyssna här! Ständigt utsatt för det absurda                                           och döden när han uppträder                             ovanför publikens                                                huvud klättrar poeten likt                          akrobaten på rim                               till den finaste tråden i sin egen skapelse och balanserar på ögonbryn                                      ovanför ett hav av ansikten            stegar sin väg                              till dagens andra sida Vår poet, Ferlinghetti, står på sina lilla avsats i cirkustältets kupol, spanande uppåt, han ska strax ta steget ut på linan Vi ser honom i skarp relief mot himlens hela oändlighet. Cirkusdirektören äskar tystnad. Där, precis under taket, säger Ferlinghetti: I den jordiska natten återvänder världens oresonliga tystnad. Det säger han däruppe från sin lina. Vill han skrämma oss? Natten är ett slags barbarisk sfinx, deklamerar han. Inga svar där inte! Vad snackar han om? Han som överlevde alla och såg så mycket; han borde han väl veta vad som är det viktiga? Plötsligt inser vi: Inte ens en poet kan förklara existensen. Kanske är undret, för den som har lyckan att bli riktigt gammal, ja, mer än hundra år, att förstå hur lite vi vet och se det som en möjlighet. Där börjar det stora äventyret. Sökandet efter kunskap, förståelse. Hans resedagböcker 1960-2010 Writing Across the Landskape befäster insikten: Poeten äter Prousts madeleinekakor och sköljer munnen med sång. I en tom rymd. Ordet dröm är precis som hos Kerouac besvärjelse. Målet är kärlek, inlevelse, extas. Ferlinghetti säger: Drömmen är att försöka förstå. Vi är alla här under de drömmande träden, ansikte mot ansikte med oss själva. Hans sista ord från linan däruppe är: Min kompis Allen Ginsberg sa: Det viktiga när man ska dö är att fokusera, att man koncentrerar sig på det. Detsamma gäller livet. Döda inte alla drömmar! Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Kulturaktier - Det er blevet voldsomt populært, og forholdsvis nemt, for småsparer og menigmand at investere i aktier. Men hvor investerer man dem så bedst, hvis man er interesseret i kultur, og gerne vil sætte pengene der? Vi undersøger markedet. Minkbure i hjemmet - nogle vil måske kalde det verdens dyrest betalte overskudslager, men under alle omstændigheder er det evident, at der i Danmark nu er et kæmpe lager af minkbure, der ikke mere skal bruges til deres oprindelige formål. Men så kan man jo heldigvis finde på noget andet. I dag ser vi på, hvordan minkbure kan bruges i vores indretning af hjemmet. Proust med nyt manuskript... og gode, gamle spørgsmål - Et nyt manuskript af afdøde Marcel Proust er fundet! Fans venter i åndeløs spænding på, hvad manuskriptets 75 sider kan rumme, men det skulle efter sigende være en slags synopsis til hovedværket 'På sporet af den tabte tid'. Vi tapper ind i spændingen på en dag, hvor vi også benytter Prousts gode, gamle selskabs-spørgsmål til at komme lidt tættere på billedkunstneren Jesper Christiansen. Værter: Tore Leifer og Jesper Dein.

An der Lektüre von Marcel Prousts mehr als 4000 Seiten langen Roman "Auf der Suche nach der verlorenen Zeit" sind schon viele gescheitert. Der französische Werbegrafiker Stéphane Heuet hat aus seiner Not eine Tugend gemacht: 20 Jahre nach dem ersten gescheiterten Leseversuch – damals war er Marinesoldat und hatte eigentlich viel Zeit auf langen Seereisen – war er so begeistert von dem Roman, dass er "Auf der Suche nach der verlorenen Zeit" als Comic adaptiert hat – oder eigentlich immer noch adaptiert. Seit 1998 arbeitet Heuet daran – bald hat er den 2. Band von Prousts 7-bändigem Roman abgeschlossen. Andrea Heinze stellt die Reihe vor.

Der französische Romancier Marcel Proust wird allseits geschätzt für sein Romanwerk "Auf der Suche nach der verlorenen Zeit". Was aber sagt es aus über die Identität Prousts als Jude und als Homosexueller? Der israelische Historiker und Holocaust-Überlebende Saul Friedländer geht dieser Spur nach. Von Ruthard Stäblein www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

I det tionde avsnittet (som höll på att bli bildningsresans slutstation eftersom det tog Lydia två månader att ta sig igenom de första tvåhundra sidorna av ”Swanns värld”) är i alla fall Hedvig kapabel att uppskatta Prousts omsorgsfulla skildring av barndomens intryck och stämningar. Lydia lever upp inför ytterligare en komplicerad kärlekshistoria med omöjligheten som främsta kännetecken. Bortom lindblomsteet och madeleinekakan finns ständigt aktuella frågor: hur ska man förstå svartsjukan? Eller det faktum att folk lägger åratal på att uppvakta någon som är måttligt intresserad? Vad blir konsekvenserna av att vara alltför bunden till sin mor? Dessutom dyker Olof Lagercrantz upp igen, till allmän glädje.  Litteratur: Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt - Swanns värld Olof Lagercrantz: Att läsa Proust Musik av Linus Lahti

I samband med höstens nypremiär av På spaning efter den tid som flytt äger en samtalsserie rum på Orionteatern som på olika sätt knyter an till Proust och föreställningen. I detta första samtal berättar skådespelaren/regissören Nina Jeppsson, regissören Maja Salomonsson och kompositören Kent Olofsson om sin process att skapa föreställningen, med fokus på musiken och ljudets möte med skådespeleriet. Innan Kent startade arbetet att tonsätta Prousts värld hade han nyligen doktorerat på Musikhögskolan i Stockholm med avhandlingen Composing the Performance. Hur kan konstnärlig forskning påverka det praktiska arbetet? Hur kan musiken vara skådespelarens medspelare på scen?   Medverkande Kent Olofsson – kompositör Maja Salomonsson – regissör Nina Jeppsson – regissör och skådespelare Moderator: Gita Mallik    

Neal Ashley Conrad er en af Danmarks førende Proust eksperter. Igennem det meste af sit voksenliv har han både privat og professionelt beskæftiget sig indgående med Prousts forfatterskab. Neal har skrevet sin Ph.d. om Proust, skrevet flere bøger om Proust, lavet radio om Proust, læsekredse og foredrag om Proust, og meget meget mere.   Nu er Neal snart aktuel med en ny bog om Proust og hans hovedværk, På sporet af den tabte tid. Denne gang er der tale om en encyklopædi, der har fået titlen, Sandhed og intet andet end sandhed, der udkommer på forlaget Peoples Press til november. Jeg har inviteret Neal et smut forbi biblioteket for, at han kan fortælle os om sin kommende udgivelse. 

I dessa pandemitider blir det Ring Kulturradion Special i P1. Mejla till ringkulturradion@sverigesradio.se. Eller ring till telefonslussen (08-241500) på onsdagar kl 12-14. I panelen: Anna Tullberg, Sveriges Radios kulturredaktion. Litteratur, populärmusik, stadsplanering och arkitektur är några av Annas områden. Fredrik Wadström, Sveriges Radios kulturredaktion. Har Ryssland och länderna i det forna Sovjetunionen som sitt bevakningsområde. Populärmusik går också bra Jenny Teleman, Sveriges Radios kulturredaktion. Skriver och recenserar teater, film och litteratur. Fenomenalt kunnig på serier och grafiska romaner. Magnus Lindman,  Sveriges Radio Drama. Frågor om framförallt teater och klassisk musik. Programledare: Gunnar Bolin I telefonslussen: Nina Asarnoj och Mattias Berg Tekniker: Matilda Eriksson Producent: Cecilia Blomberg Mejl är mycket välkomna dygnet runt och sänds till ringkulturradion@sverigesradio.se

I dessa pandemitider blir det Ring Kulturradion Special i P1 onsdagen den 10 juni och den 17 juni. Mejla till ringkulturradion@sverigesradio.se. Eller ring till telefonslussen (08-241500) på onsdagar kl 12-14. I PANELEN: Anna Tullberg, Sveriges Radios kulturredaktion. Litteratur, populärmusik, stadsplanering och arkitektur är några av Annas områden. Fredrik Wadström, Sveriges Radios kulturredaktion. Har Ryssland och länderna i det forna Sovjetunionen som sitt bevakningsområde. Populärmusik går också bra Jenny Teleman, Sveriges Radios kulturredaktion. Skriver och recenserar teater, film och litteratur. Fenomenalt kunnig på serier och grafiska romaner. Magnus Lindman,  Sveriges Radio Drama. Frågor om framförallt teater och klassisk musik. Programledare: Gunnar Bolin I telefonslussen: Nina Asarnoj och Mattias Berg Tekniker: Matilda Eriksson Producent: Cecilia Blomberg Mejl är mycket välkomna dygnet runt och sänds till ringkulturradion@sverigesradio.se

Måste satserna i en symfoni följa symfonins tonart undrar Herdis. Och om konsten tar över titeln kurator, vad ska en skolkurator kallas undrar skolkurator Wilhelmsson. Finns det manliga harpister? Karsten Thurfjell, Jenny Maria Nilsson, Ulrika Knutson, Sven Hugo Persson och Mattias Lundberg svarar på lyssnarnas frågor! I panelen: Jenny Maria Nilsson, författare, kulturjournalist och tidigare fotograf. Försöker avslöja människan genom kulturen. Vet något om konst, fotografi, filosofi och vårt skolväsende. Har skrivit en prisbelönt bok om Albert Camus och en annan om porträttfotografi mellan 1840-2017. Kan läsas i HD-Sydsvenskan, SvD och Arbetsvärlden, hörs ofta i Filosofiska rummet. Mattias Lundberg,  professor i musikvetenskap vid Uppsala Universitet. För P2-publiken är han sedan tidigare känd från Fråga Musikprofessorn och podden Den svenska musikhistorien. Ulrika Knutson, kulturjournalist med filosofie kandidatexamen i litteraturvetenskap, estetik, nordiska språk, filmvetenskap och engelska, tidigare gästprofessor vid journalistik- och medieutbildningen vid Göteborgs universitet. Krönikör i Godmorgon Världen i P1. Sven Hugo Persson, filosofie doktor i litteraturvetenskap med en avhandling om Peter Weiss. Arbetat på Sveriges Radio och Sveriges Television. Dramaturg på Dramaten 1999 -2015. Arbetar också som översättare, textförfattare, kulturjournalist och bildkonstnär. Skrivit mycket humor och är konstnär, främst måleri. Mejl är mycket välkomna dygnet runt och sänds till ringkulturradion@sverigesradio.se . Du som vill skicka brev med posten skriver till: Ring Kulturradion Anna-Karin Ivarsson (producent) Sveriges Radio 105 10 STOCKHOLM   Varmt välkomna med allsköns kulturfrågor och/eller lyssna kl 18.15 till 19.00 fredagar! Producent: Anna-Karin Ivarsson Ljudtekniker: Elvira Björnfot I telefonslussen: Anne Ibelius och Anne Konstenius

Den 7. marts i år delte Master Fatman ud af sit engagement for den franske forfatter Marcel Proust for en læsesal fyldt med studerende i Den Sorte Diamant. Master Fatman med det borgerlige navn Morten Lindberg døde tre uger senere, og i denne podcast kan du opleve en af hans sidste optrædener, hvor man tydeligt mærker den blanding af lune og lidenskab, som Master Fatman var kendt for. Sammen med Danmarks førende Proust-ekspert Neal Ashley Conrad fortæller Master Fatman om Prousts mastodontværk ”På sporet af den tabte tid”. De taler om lykke, den problematiske kærlighed og den store oplevelse, der gemmer sig i Prousts værk - når man vel og mærke ikke giver op undervejs. Afsnittet er en del af serien ”Klassisk Dannelse”, hvor fem personligheder med passion for en klassiker introducerer lytteren til skelsættende litteratur og tænkning.

Under vintern kommer vi att följa skapandet av På spaning efter den tid som flytt - en otidsenlig, osamtida, ointeraktiv och högtravande scenkonstupplevelse som kommer förändra din uppfattning om verkligheten. Del ett gästas av Nina Jeppsson och Maja Salomonsson som tillsammans antagit det omöjliga uppdraget att skildra Prousts klassiska romansvit på scenen. Musiken är komponerad av Kent Olofsson.  Producent: Fred Andersson  Mer info på www.orionteatern.se

Tid, spår och minne är exempel på centrala begrepp i Marcels Prousts verk På spaning efter den tid som flytt. Forskare från flera discipliner läser den och skapar nu en ordbok utifrån begreppen. En geokemist, en språkvetare och en neurovetare finns bland forskarna som fokuserar på Proust. De vill få med sig Prousts intuitiva, analytiska och precisa sätt att skönlitterärt beskriva minnen, tankar och sinnesförnimmelser in i vetenskapligt tänkande och ska tillsammans bygga upp en Proust-ordbok. Ylva Carlqvist Warnborg vet@sverigesradio.se

När ljuger du? Vilken är din käraste ägodel? Gunilla Brodrej svarar på Prousts questionnaire. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

När ljuger du? Vilken är din käraste ägodel? Martina Montelius svarar på Prousts questionnaire. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

I veckans program träffar Susanne Ljung Svenska Akademins ständiga sekreterare Sara Danius, för ett samtal om vikten av stil i kulturen, på flera olika sätt. Sara Danius har inte bara en professorstitel. Hon har två. Den ena knep hon på Duke University i USA (1997), den andra på Uppsala Universitet (två år senare). Även i Svenska Akademien kör Sara Danius en sorts dubblett, skulle man kunna säga. 2013 valdes hon in som ledamot till stol nummer sju. Två år senare fick hon (dessutom) jobbet som ständig sekreterare, det vill säga uppdraget att chefa över denna anrika institution. Ett jobb som i drygt 200 år ända sedan Svenska Akademien grundades 1786 bara män har haft. Sara Danius är kort sagt den första kvinnan på posten, vilken hon har intagit utan att göra något som helst avkall på sitt stora intresse för stil, och mode. Tvärtom har hon lyft fram, ibland nästan lite retfullt, både knytblusar och couture, och gjort det till sitt signum. Självklart med en tanke bakom. Eller flera, faktiskt. Alla väl grundade i hennes stora intresse för den litteratur som växte fram då samhället började moderniseras, på olika vis. Förenklat skulle man kunna säga att hennes specialitet är mullrande bilmotorer hos Marcel Proust och fladdrande hattband hos Gustave Flaubert. Sara Danius forskar nämligen i hur både människor och samhälle skildras i romaner från både det tidiga 1900-talet, den så kallade modernismen. Men också i det sena 1800-talets realism, som föregick den. Romaner i vilka ny teknik, som bilar, fotografi och symaskiner och kläderna som de tillverkar börjar prägla människorna, deras liv, och hela samhället. Hur teknik och estetik hänger ihop har Sara Danius även skrivit uppskattade böcker om, som Prousts motor och Den blå tvålen. Hon skriver också artiklar om mode, och modefotografi. Ämnen som ligger henne varmt om hjärtat.

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Barnets sätt att se på omvärlden finns ibland kvar, som frysta ögonblick, inom oss. Jag citerar Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguro när han, i en intervju, talar om sambandet mellan nuet och det förflutna. Han menar att utgångspunkten för hans författarskap var upplevelsen av att hans barndomsminnen från Japan höll på att blekna bort, han ville bevara dem, och att skriva en roman blev ett sätt att fånga en förlorad barndomsvärld. Hans första roman, Berg i fjärran, utspelar sig just i Japan. Trots att Kazuo Ishiguro huvudsakligen betraktar sig själv som brittisk, han var bara drygt fem år när hans familj flyttade till England, så spelade hans japanska rötter alltså en viktig roll när författarskapet grundlades. Och när berättarjaget Christopher i romanen Vi som var föräldralösa, beskriver sin japanske lekkamrats hem, kan man undra om det inte faktiskt är om sig själv som Ishiguro talar. Såhär låter det i Rose-Marie Nielsens översättning: Jag minns dörrarna till dessa rum som särskilt egendomliga: på den västerländska yttersidan var de klädda med ekpanel och hade glänsande handtag av mässing, medan den japanska insidan bestod av ömtåligt papper och lackarbeten. En tydlig förändring i livsförhållanden under barndomen, som t ex en flytt från en kultur till en annan, kan kanske, som i Ishiguros fall, få det förlorade landet att stå fram med särskild lyskraft, samtidigt som känsligheten för det nya landets särart blir större. Som outsider, innan man helt tillägnat sig en ny kulturs olika uttryck, är man ju vanligen en mycket god och uppmärksam iakttagare av alla främmande åtbörder och tecken.  Barn i den åldern [...] tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Den franske filosofen Gilles Deleuze, som levde mellan 1925 till 1995 skrev vid sidan om historiefilosofiska verk också flera böcker om konst och litteratur. I boken Proust och tecknen skriver han om författaren Marcel Proust och hans romansvit På spaning efter den tid som flytt. Proust har väl närmast blivit en kliché idag när vi talar om det ofrivilliga minnet; madeleinekakan som uppblött i lindblomste väcker minnet av en barndoms trädgård ... Men Prousts verk, menar Deleuze, är egentligen inte grundat på minnet, utan på det som Deleuze på franska kallar lapprentissage lärandet eller lärotiden. Vad menar han då med det? Jo, han tänker sig att spaningen inte ska förstås enbart som ett tillbakablickande, utan framför allt som ett sökande och lärande. Prousts romansvit gestaltar en läroprocess, anser Deleuze, där berättaren är upptagen av att orientera sig i sin omvärld genom tolkande av tecken. Stegvis kommer han till insikt om sådant han från början är okunnig om och illlusionerna brister.   Kazuo Ishiguro har då och då jämförts med Marcel Proust, med en ibland lite slarvig hänvisning till minnet som drivkraft i berättandet. Jämförelsen blir intressant om man väljer att se på författarna med utgångspunkt från just filosofen Deleuze. Proust och Ishiguro är båda författare vars romangestalter befinner sig i olika teckenvärldar som måste dechiffreras. När Ishiguro gestaltar det som Deleuze kallar för lärandet eller lärotiden använder han sig gärna av barnets blick på omvärlden.  Han gör det genom att låta berättarjaget i minnet leta sig tillbaka till en annan version av sig själv, till det barn han var någon gång i fem- till tioårsåldern. Det är den ålder som man med en utvecklingspsykologisk term brukar kalla för latensen, en period i livet som kännetecknas av en ny medvetenhet om det egna jaget i förhållande till vuxenvärlden, och när kamrater och sociala lekar blir allt viktigare, men innan sexualiteten slår till med full kraft. Barn i den åldern stakar ut gränserna mellan fantasi och verklighet, men tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Harry Potter-åldern, skulle man kanske också kunna kalla den. I det här mentala mellanterritoriet, placerar Ishiguro sina romangestalter, och man får inte sällan en känsla av att inte heller de vuxna i hans berättelser helt och hållet lämnat latensåldern bakom sig. Det är som om de aldrig riktigt får fatt i sexualitetens omdanande kraft. De snuddar vid den, som butlern i romanen Återstoden av dagen, men klarar inte av att ta steget fullt ut och ge sig hän.   I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas Ishiguros roman Vi som var föräldralösa handlar om Christopher Banks, en privatdetektiv i 1930-talets England som hemsöks av ett olöst brott från sin barndom i Shanghai. Romanen gestaltar ett personligt trauma speglat i ett större samhälleligt trauma ett för övrigt återkommande tema i Ishiguros romaner men mest av allt är det en berättelse om att finna den förlorade kartan till ett barndomslandskap. När barnet Christopher kämpar med att tolka och förstå tillvaron och vuxenvärlden laddas ting och platser med innebörd och de kategoriseras. En viss händelse kan till exempel rubriceras som matsalsepisoden eller som det jag bevittnade från trappavsatsen. I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas och på så sätt möjligen avlockas sin djupare inneboende mening. I romanen Never let me go är miljön en internatskola någonstans på den engelska landsbygden. Trots den klassiska inramningen och en tidsatmosfär från ett nära förflutet, skruvar Ishiguro till intrigen mot civilisationskritiska och dystopiska stämningar. Eleverna på skolan är där i ett bestämt syfte, de har klonats fram och ska bli organdonatorer så fort de når vuxen ålder. Om denna fasaväckande framtid vet de som barn ännu inget, deras förmyndare skyddar dem från vetskapen, men ändå anar barnen det, på samma sätt, kan man tänka, som vi alla som barn så småningom lärde oss de grundläggande existentiella villkoren, att vi lever men att vi en dag måste dö. Också här beskriver Ishiguro hur sanningen avtäcks och illusionerna brister genom tolkandet av tecken, i iakttagandet av de mest obetydliga av åtbörder, tonfall och gester. Såhär kan det låta: /hon/ använde sig av ett visst leende, ett visst tonläge ibland åtföljt av ett finger över läpparna eller en hand som höjdes/.../ Det var alltid sådana saker och aldrig något som uttrycktes klart  I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Det finns en gestalt, som kanske mer än någon annan i Ishiguros romansfär, skulle kunna vara hans alter ego. Jag tänker på mr Ryder i romanen Den otröstade. Romanen är den i mitt tycke mest imponerande av alla Ishiguros romaner. Den skildrar en internationellt känd konsertpianist, Ryder, som är på turné och befinner sig i en stad någonstans i Mellaneuropa där han ska framträda.    Berättelsens ramar är realistiska, men romanen visar sig snart vara ett drömspel, eller varför inte, ett latensbarnets lek i gränslandet mellan verklighet och fantasi. I filmiska scener med absurd humor lite à la vår egen Roy Andersson, dyker människor och ting oväntat upp från ingenstans och försvinner lika snabbt igen. Romangestalterna famlar i blindo efter något eller någon att hålla sig till. Oftast är det en förälder som undflyr dem och som de hoppas få bekräftelse av en bekräftelse som, det behöver väl knappast sägas, uteblir. Men också det tillhör lärandet och växandet. Vägen in i vuxenhet rymmer ju inte bara försöken att förstå en obegriplig omvärld, utan också kampen att lära känna sig själv och acceptera begränsningar. I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Denna lärandets och desillusionens kamp minns författaren Kazuo Ishiguro, genom sin dubbla hemtillhörighet, kanske bättre än de allra flesta av oss. Madeleine Hessérus, författare och dramatiker         Litteratur: Kazuo Ishiguro,  Berg i fjärran (1985),Viva, översättning  Ann Henning. Originalets titel A pale view of hills (1982) Kazuo Ishiguro, Återstoden av dagen (1989),Viva, översättning Annika Preis. Originalets titel The remains of the day(1990) Kazuo Ishiguro, Den otröstade (1996), Wahlström&Widstrand, översättning  Rose-Marie Nielsen. Originalets titel The unconsoled (1996) Kazuo Ishiguro, Vi som var föräldralösa (2000),Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel When we were orphans (2000) Kazuo Ishiguro,  Never let me go (2005), Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel Never let me go (2005) Gilles Deleuze, Proust et les signes (2010), Presses universitaires de France, collection quadrige, 4e edition Gilles Deleuze, Proust och tecknen (2015), Glänta produktion, översättning Rikard Johansson

** Gullpalmen til britisk sosialrealisme: Ken Loach fikk pris i Cannes i går, mens den tyske komedien som alle kritikerne elsket... fikk bare kritikernes egen pris. ** Kinobesøket i Norge er det beste på ti år; men mangfoldet blir ikke større av at vi får flere saler, ifølge kommentator. ** - En av de mest erotiske beskrivelser av bier og blomster i verdenslitteraturen er kommet i nypusset norsk oversettelse. Vi snakker om Prousts klassiker "På sporet av den tapte tid" i Kulturnytt i dag - Sodoma og Gomrrah.

På spaning efter den tid som flytt är ett av litteraturhistoriens mest kända verk. Men det är få som har tagit sig igenom alla delarna. Men kanske har man läst i alla fall första delen: Swanns värld som skrevs för 100 år sedan. Där finns den kända scenen med madeleinekakan doppad i lindblomste som aktiverar bortglömda minnen. En metafor lika känd som boken. Ulla Strängberg har tittat på Prousts säng på Musee Carnavalet i Paris. Det var i den sängen han skrev den berömda romansviten under sina sömnlösa nätter. Uppläsare: Staffan Göthe

Klassikerrummet 24 juli 2012. Swanns värld heter den första delen av Marcel Prousts 3000 sidor långa roman På spaning efter den tid som flytt. Romanen handlar om Tiden, Minnet, Erotiken och Konsten. De som läst Proust jämför honom med Shakespeare för hans livfulla persongalleri och humor. De som inte läst anser den vara snobbig finkultur. Gäster hos Maarja Talgre är Sara Mannheimer och Mikael Timm.