Podcast appearances and mentions of kristofer folkhammar

Sang Young Park gästade Kulturhuset för ett samtal om "Kärlek i Seoul", en queer samtidsskildring som blev ett fenomen i Korea och nu översätts världen över. Det är en rapp och öppenhjärtig roman som utforskar den ensamhet som döljer sig bakom millenial-generationens obrydda fasad. Sang Young Park (född 1988) bor i Seoul och är verksam som författare. Hans karaktäristiska röst och observanta blick för samtiden har gjort honom till en populär röst i den koreanska litteraturen. "Kärlek i Seoul" är hans första bok på svenska. Kristofer Folkhammar är litteraturkritiker och författare till flera böcker, bland annat den uppmärksammade romanen "Magisterlekarna" (2015). Hans senaste bok är diktsamlingen "Måla" (2024). I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 25 mars 2025 Jingel: Lucas Brar

Nu är det dags juryn har utsett Lyrikprisets vinnare år 2025 och i P1 kultur får du veta vem det är! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De nominerade är: ”Måla” av Kristofer Folkhammar, ”Ingenmans strand” av Nils-Åke Hasselmark, ”Rubicon / Issos / Troja” av Lotta Lotass, ”Jägmästarna säger” av Mariam Naraghi och ”Kåta blommor” av Axel Winqvist. Hör Lyrikprisjuryns ordförande Ann Lingebrandt om juryns val, och Helene Alms porträtt av vinnaren.LITTFEST LÅTER UNGA LÄSARE BESTÄMMAI dag startar litteraturfestivalen Littfest i Umeå - traditionsenligt med en första dag som enbart är vigd åt unga läsare. Men i år har man tänkt om kring programmet och låtit de unga själva bestämma vad det ska handla om. Då hamnade romantasy, skräck och booktok på agendan. Joakim Silverdal är på plats på Littfest.BOKTIPS I VÅRFLODENP1 kulturs Jenny Teleman tipsar om två aktuella böcker - bilderboken som valt till årets bästa, och en alldeles särskild norsk ungdomsskildring om att växa upp i Norge och Serbien.ESSÄ OM DEN SJÄLVGODA ÅTERVINNARENÄr återvinning något bra? Ja! Svarar nog de flesta. Men författaren och journalisten David Jonstad vill ge ett annat perspektiv i dagens radioessä från OBS.Programledare: Lisa WallProducent: Karin Arbsjö

Den iranska thrillern Det heliga trädets frukter är en skildring av hur förtryck normaliseras, men hur det också plötsligt spricker. Möt filmskaparen Mohammad Rasoulof vars skapande tvingat honom i exil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. IRANSK FULLTRÄFF! ÄR EN AV ÅRETS BÄSTA FILMER REDAN HÄR?P1 Kulturs Saman Bakhtiari träffade Mohammad Rasoulof på Göteborg filmfestival. Hör hans porträtt av en regissör som verkligen sätter allt på spel för sitt konstnärskap. Dessutom, vår filmkritiker Emma Engström berättar varför hon gett högsta betyg till Rasoulofs bioaktuella film ”Det heliga trädets frukter” – ett familjedrama, en politisk thriller och en rysare, som hon beskriver som ”så spännande att man smäller av”.LYRIKPRISET! HÖR EN DIKT AV DEN NOMINERADE POETEN MARIAN NARAGHIDen här veckan ger vi er lyssnare smakprov från de nominerade nominerade till Sveriges Radios Lyrikpris. Den första pristagaren var Nelly Sachs och förra årets vinnare var Judith Kiros för ”Det röda är det gränslösa”. I dagens P1 Kultur får ni höra en dikt av Mariam Naraghi som är nominerad i år, med motiveringen: ”Med sinne för storslagenheten i det oansenliga får Mariam Naraghis 'Jägmästarna säger' Uppsalaförortens vardagslunk att gnistra av poesi. I de små besjälade detaljerna skymtar den större världen, ibland skrämmande men också full av möjligheter och mening bortom det uppenbara.” Övriga nominerade till Lyrikpriset är ”Måla” av Kristofer Folkhammar, ”Ingenmans strand” av Nils-Åke Hasselmark, ”Rubicon / Issos / Troja” av Lotta Lotass och ”Kåta blommor” av Axel Winqvist. Priset delas ut den 13 mars.KLASSIKERN: ELIZABETH SMARTS KULTROMAN – SKRIVEN SOM I FEBERDet är 80 år sedan som den kanadensiska författaren Elizabeth Smarts mytomspunna roman "Vid Grand Central Station där satt jag och grät" kom ut. Författaren Pamela Jaskoviak, som har ett långt och laddat förhållande till denna bok, berättar mer i veckans Klassiker.WILMER X INTAR BIODUKEN I NY DOKUMENTÄRI nya dokumentären ”Wilmer X - När tiden stannar” får vi följa bandet från ett grått och monotont 70-tals-Malmö till att de reste sig ”som en elektrisk storm” med ikoniska låtar som ”Teknikens under”, ”Vem får nu se alla tårar” och ”Om en hund mådde såhär”. P1 Kulturs Björn Jansson har träffat bandmedlemmarna Jalle Lorensson och Nisse Hellberg inför biopremiären.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Sommaren 2024 bjuder Bögbibblan på sjutton queerlitterära samtal med författare och poeter som alla är aktuella i årets utgivning.I det sjunde avsnittet träffar vi poeten, prosaisten och kritikern Kristofer Folkhammar för ett samtal om hans senaste diktsamling Måla (Lejd bokförlag). I Måla vandrar vi längs med spruckna asfaltsvägar där minnen tränger upp – minnen av längtan, minnen av våld, minnen av känslan av hur allt skulle kunna ha blivit. Välkommen till Bögbibblan Podcast – Din skeva bokhylla!________________Gäst: Kristofer Folkhammar.Producent, klippning och grafisk formgivning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.Fotograf Kristofer Folkhammar: Eva Bergström.Samtalet med Shehan spelades in i Malmö i juni 2024._______________________Bögbibblan Podcast är en podd om queer litteratur. Du hittar Bögbibblan på bogbibblan.se och under namnet Bögbibblan på Spotify, Instagram och Facebook. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Forfatter og psykolog Glenn Bech åpnet en større klassedebatt i Danmark med den selvbiografiske romanen Farskipet og manifestet Jeg anerkjenner ikke lenger deres autoritet, som begge nå er ute på norsk i Kyrre Andreassens oversettelse.I romanen Farskipet skildres en brutal oppvekst preget av vold, svik og giftig maskulinitet, men også ømhet og kjærligheten for familiene og arbeideklassemiljøet som skildres. Romanen ble omfavnet av den litterære offentligheten, og året etter fulgte Bech opp med Jeg anerkjenner ikke lenger deres autoritet, et rasende manifest om klassekamp, proletariat og elite. Her angriper han klasseforakten og den økonomiske blindheten i den kulturelle middelklassen i en selvransakende, høylytt og insisterende prosa som skildrer hva det vil si å være utsatt som homofil og fattig.Maskulinitet, homofobi og klasse er også tema i den britiske forfatteren Andrew McMillans kritikerroste romandebut Synd, oversatt av Bjørn Alex Herrman. Gjennom tre generasjoner tas leseren fra kullindustriens storhetstid, med lange dagers blodslit i gruvene, til en nåtid preget av arbeidsløshet og ensomhet, særlig blant menn. Med et poetisk og følsomt språk utforsker McMillan den moderne mannsrollen og hvordan fortiden spiller inn i nåtiden. Samtidig er boken en hyllest til arbeiderklassen og en oppfordring til refleksjon, forandring og aksept.Nå møter McMillan og Bech forfatter og journalist Kristofer Folkhammar til en samtale om fattigdom, klasse og giftige kjønnsroller. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Writer and therapist Glenn Bech sparked a larger debate about class issues in Denmark with his autobiographical novel The Fathership (forthcoming in Hazel Evans' translation) and his manifesto Jeg anerkænder ikke længere jeres autoritet (“I no longer recognize your authority”).The novel The Fathership depicts a brutal childhood characterized by violence, betrayals and toxic masculinity, but that also has a tenderness and love for the families and working class community portrayed. The novel was praised by the literary establishment, and the following year, Bech published Jeg anerkænder ikke længere jeres autoritet (“I no longer recognize your authority”), a furious manifesto about class struggle, the proletariat and the elite. In a self-scrutinizing, loud and emphatic prose, Bech rails against class contempt and the economic blind spots within the cultural middle class, showing the reader what it is like to be exposed, gay and poor.Masculinity, homophobia and class are central issues in British poet and author Andrew McMillan's critically acclaimed debut novel Pity. The book portrays three generations of men, spanning from the heyday of the coal industry, with long days of back-breaking labour in the mines, to a present characterized by unemployment and loneliness. In a sparse but urgent tone and with an eye for the raw and vulnerable, McMillan explores today's gender roles for men, and how the past affects the present. At the same time, the book is a tribute to the working class and an invitation to reflection, change and acceptance.McMillan and Bech are joined by writer and journalist Kristofer Folkhammar for a conversation about poverty, class and toxic gender roles. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att komma ut bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-12-20.Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu.Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi.Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena.Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt.Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur.Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser.Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat.Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier.Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen.Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den ”camp”. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en ”sensibilitet”, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter.”Misslyckande kan vara stil”, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer.Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv.Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi – med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning – att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller.Tova Gerges roman ”Pojken” är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: ”För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna.” Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter.Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om – hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med.I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman ”Rosenregimen” har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som ”representation”, ”heteronormativitet” och ”politiska praktiker”. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar ”det som är flicka i mig” – något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten.Det storslagna med ”Rosenregimen” är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet ”aaa” när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop.I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk platsLuften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande.Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv.Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.

På söndag hålls den allra sista gudstjänsten i den ikoniska träkyrkan i Kiruna sen ska den flyttas till säker mark, i den nya delen av staden. Hur ska det egentligen gå till att flytta en 40 meter bred kyrka i ett stycke och vad är det stora kulturvärdet som motiverar flytten? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. P1 Kultur är idag på plats i Kiruna tillsammans med Stefan Holmblad, projektledare för kyrkflytten och Maria Strålberg, kulturmiljökonsult. LJUD AV KRIG NÄR UKRAINA DELTAR I VENEDIGBIENNALENEn skulptur i form av en orgel, men där spetsen av orgelpiporna består av ytterskalet av ryska missiler. En film där ukrainare i exil härmar ljudet av kriget – artilleribeskjutning, flyglarm och missiler. I Ukrainas bidrag på Venedigbiennalen handlar om krigets ljud. THE SYMPATHIZER: PULITZERPRISAD SPIONROMAN BLIR TV-SERIEI veckan visades det sista avsnittet av The Sympathizer – en serie baserad på den Pulitzerprisade romanen av amerikansk-vietnamesiska författaren Viet Thanh Nguyen.ESSÄ: DEN QUEERA LITTERATURENS SMUTSROSA MISSLYCKANDENDubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att ”komma ut” bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Flera svenska filmer får premiär på filmfestivalen i Toronto. Mother, Couch är Niclas Larssons långfilmsdebut och på rollistan syns Ewan McGregor, Rhys Ifans och Ellen Burstyn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi fångade den svenske regissören i New York för att fråga varför han valde att göra film av Jerker Virdborgs ”Mamma i soffa” – och varför han valde att göra den i USA.KRITIKSAMTAL: MUSIKALEN ”EVERYBODY'S TALKING ABOUT JAMIE” PÅ MALMÖ OPERA”Everybody's talking about Jamie” handlar om den 16-årige Jamie som drömmer om att bli drag queen och nu har West End-succén från 2017 fått sin Sverigepremiär på Malmö Opera. Vår kritiker Thomas Nordegren har sett den och kommer till studion för att berätta hur väl höstens stora musikalpremiär lever upp till förväntningarna.INTERVJU: MILENA BERGQUIST BERÄTTAR OM KRIGSBARNENS – OCH SIN EGEN MORMORS – ÖDE I BOKEN ”ALLA DESSA BARN”Krigsbarnen som kom till Sverige efter första världskriget är en ofta bortglömd del av vår gemensamma historia. Journalisten och författaren Milena Bergquist har efterforskat i arkiv och sin egen familjehistoria för att kunna berätta om deras öde i boken ”Alla dessa barn”.ESSÄ: FIRE ISLAND – ETT QUEERT PARADISPå ön Fire Island utanför New York har kända författare flockats och turistorten har fått en speciell roll i berättelser om gaymannens uppgång och fall. I dagens essä från OBS har författaren och kritikern Kristofer Folkhammar läst en bok om semesteridyllen som blivit en del av den bögiska litteraturhistorien.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Ett semesterparadis, och en del av en queer litteraturhistoria. Men författarnas och frigörelsens idylliska Fire Island rymmer också baksidor, reflekterar Kristofer Folkhammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fire Island är en långsmal sandbank till ö strax utanför New York City. Ön är sagolikt vacker, omgiven av ett glittrande hav, utan bilvägar och bara en kort båttur från den stora staden. Den har sedan 1800-talet tjänat som semesteridyll. Och under lång tid, har den i olika skepnader varit känd som en gayvänlig turistdestination, där otaliga välkända queers tassat längs träspångarna, över vidderna, in i de svalkande skogarna. Jag har aldrig besökt Fire Island, men jag känner mig ändå väl bekant med ön. Inte bara som plats, men som ett återkommande berättelsemönster i amerikansk populärkultur. En bögisk trop, en gaymannens uppgång och fall-kurva, som börjar med frigörelsen i det soliga och öppna, eskalerar till besatt njutningskult och slutar i tragedi och död.Starkt i min sodomitiska minnesbank lyser inledningen av tevefilmen The Normal Heart, filmatiseringen av författaren och sedermera Act up-aktivisten Larry Kramers pjäs med samma namn. Det är 1981 och en båt lastad med glada, vackra män anländer till Fire Island. Huvudpersonen Ned Weeks knäpper sin tunna sommarskjorta i mötet med de smidiga Adoniskropparna, som trippar runt överallt på ön i färgglada speedos. Först tittar Ned nyfiket. Sedan är det som om de perfekta kropparna tittar tillbaka på honom, på hans håriga och otränade författarlekamen. Och hans sätt att stå vid sidan av festen, där han ler ansträngt åt sina extatiska vänner, och med nästan uppgiven blick sedermera ansluter till en osande orgie, rymmer så mycket av de melankoliska aspekterna av Kramers verk och gärning: Var det inte mer än såhär? Är det detta vi kämpat för? Innebär inte frigörelsen annat än excess? 1981 i New York står Aids-epidemin för dörren. Sex kommer att få dödliga konnotationer. Kramer kommer att radikaliseras. Som aids-aktivist riktas hans vrede både mot den homofobiska, passiva staten som låter människor dö, men också mot en naiv och njutningsfixerad bögkultur.I boken Fire Island – Love, Loss and Liberation in an American Paradise, tar den brittiske litteraturforskaren Jack Parlett sig an ön utifrån idén om ett paradis. Och begreppet paradis använder han kritiskt. Fantasier, skriver Parlett, är obegränsade och tillhör i teorin vem som helst, men detsamma går inte att säga om semesterorter. Med hjälp av författaren Toni Morrison betonar han hur paradiset som plats alltid skapas av dem som inte tillåts komma in i det.Så med lika delar upphetsad fascination, politisk granskning och litterärt nörderi formulerar Parlett i sin bok Fire Islands queera, och framför allt bögiska, litteraturhistoria.Walt Whitman och Oscar Wilde. WH Auden, Tennessee Williams, Carson McCullers och Patricia Highsmith. Edmund White och Andrew Holleran. Alla vistades de vid olika tider på ön. Arbetade. Älskade. Dansade. Söp.Parletts stora idol, poeten Frank O'Hara skrev en otrolig dikt under en vistelse på Fire Island där solen pratar med honom, ett exempel på O'Haras poetiska signum ”personism” – där diktens tilltal är riktad direkt till någon, eller något: ”enklare för mig att tala med dig här / ute. Jag behöver inte leta mig ner / mellan byggnader för att du ska lyssna.”O'Hara dog tragiskt på ön 1966. Han blev påkörd i mörkret av en av öns få bilar, efter att hans sällskaps strandtaxi fått motorstopp.Författaren James Baldwin åkte till Fire Island för att arbeta. Han förhöll sig avvaktande mot den dominerande vita, manliga gaykulturen, som var lika rasistisk och exotiserande som det övriga USA, under åren för medborgarrättsrörelsen. Dessutom tyckte Baldwin överlag illa om bohemeri. Han har skrivit om hur han inte gillade människor vars främsta syfte var njutning. Och han ansåg att det fanns få saker här i världen som var mer förödande än jakten på meningslösa sexuella erövringar.Parletts bok är skriven med lätt men tålmodig hand. Han låter sin ambivalens inför Fire Island få utrymme. I sin beskrivning av kopplingarna mellan plats, sexualitet och konst tecknar han verkligen skönheten och möjligheten till utlevelse som förvärvats i denna friska, soliga avskildhet. Och han lyfter fram de samtida konstprojekt som vill göra platsen mer inkluderande, till en tillgänglig getaway för fler än bemedlade, vita cis-bögar. Men han klarlägger också problemen, områdena där paradiset avgränsas eller solkas. Utöver rasismen och klassaspekten, skriver han om sina egna ätstörningar och alkoholproblem i förhållande till en kroppsfixerad och festorienterad bögkultur. Skam och internaliserad homofobi, som uppkommit utifrån men som känns inuti, är knappast de enda faktorerna som förhindrar ett hälsosamt sexuellt liv, skriver Parlett. Hans bok tycks undra: Hur kommer man in när man kommit ut? Och till vad? Boken är ofrånkomligt lika mycket en litteraturhistoria som en innerlig och infallsrik undersökning av vad ett community skulle kunna vara.Kanske är det för det turkosa vattnet som omger Fire Island, men jag kommer att tänka på prideflaggan, när jag läser Parletts bok. Regnbågsmönster har genom historien använts av olika sociala rörelser. Som symbol för Gay Pride började den användas under sent 1970-tal i San Francisco. Efter västvärldens enorma mainstreamifiering av prideflaggan under 2000-talet, har den uppdaterats i flera omgångar. Exempelvis med bruna och svarta fält för att belysa icke-vita pionjärer inom rörelsen, och ett blå-rosa-vitt mönster för att sätta fokus på transpersoners kamp och historia.Men det är inte första gången flaggan reformeras. Redan ett par år efter premiären i San Francisco reducerades de ursprungliga åtta färgerna till sex stycken. Det illrosa fältet, som sägs ha representerat sex, och det turkosa, tänkt att symbolisera konst, plockades bort av produktionstekniska skäl.Det diskuteras huruvida flaggans designer, konstnären Gilbert Baker, verkligen hade en tanke om att varje färg i prideflaggan skulle symbolisera en särskild kraft eller egenskap, eller om det är en efterhandskonstruktion. Men när jag läser Jack Parletts bok kommer en bild för mig. Den av hur ett lysande turkost fält, flimrande av berättelser och bilder, uppstått ur den spretiga priderörelsen, glidit ut från dess tydligaste symbol för rättighetssträvan, och blivit hängande intill den, en bit utanför atlantkusten.Turkos är en kluven färg, mellan blått och grönt. Lugn och samtidigt lekfull, andlig och ändå intensiv, lika delar kontemplativt vatten som rusigt neonljus.Frank O'Haras dikter gav Parlett tillgång till något som kändes som ett personligt språk för erfarenheten att älska andra män. Dikterna och längtan efter ett queert community lockade honom till Fire Island.Konst kan man ha till mycket. Bland annat kan man i konsten söka ett sammanhang, ett fält som sköljer igenom en, som om vartannat speglar och utmanar, vidgar och stör. Låt oss säga att detta fält är turkost. Låt oss säga att detta fält till sin karaktär är sandaktigt, fullt av undflyende skum, och samtidigt vasst av historiens bråte. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Översättningen av Frank O'Haras diktcitat är artikelförfattarens egen.

I tv-serien "The Haunting of Hill House" spelar huset en viktig roll. Det gäller även i Shirley Jacksons romanförlaga. Författaren Kristofer Folkhammar söker vidare bland hennes hemsökta byggnader. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2018-11-22.En stum fasad vid ett första möte. Fönstergluggars ögonlika hemligheter. En svunnen epoks ideal och förutsättningar som reser sig och reser sig, år efter år, mitt framför oss. Byggnader upprepar historien. Byggnader är fantastiska behållare för vår längtan, och därmed för vår skräck. Byggnader är kusliga.Sigmund Freuds begrepp ”det kusliga” kan enligt sin mest grundläggande definition sägas vara den känsla av obehag som uppstår i en, när något välbekant plötsligt ter sig främmande. Och byggnadskonst är mycket tacksamt att betrakta som en metafor för, eller en fond till, kusliga förnimmelser.Ta den urbana människan som rör sig genom vimlet. Hon lever sitt liv och har sitt sammanhang, sin hemvist, i en oöverblickbar stad. Plötsligt tappar hon bort sig. Omgivningen släpper taget, som i en dröm. Och dörrar är låsta. Allt kostar pengar. Hemstaden är villkorad, vänder sig bort, blir något okänt.Eller ta det enskilda huset. Det allra enklaste tecknet för hem, skydd och trygghet. Så effektfullt det både bär på, och kontrasterar mot hot och oro, där det ligger på sin ensliga kulle.som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.I Shirley Jacksons böcker har de kusliga byggnaderna en framträdande plats. Författaren, som levde och verkade i USA runt mitten av förra seklet, förser sina hus med förnuftigt stängda dörrar och besjälade väggar som stretar uppåt mot skyn. En slumpmässig beröringspunkt mellan taket och himlen skapar en förtvivlans hemvist.I ”Hemsökelsen på Hill House”, från början utgiven 1959, och aktuell som teve-serie på Netflix 2018, möter vi spökhuset utifrån. Det tronar upp framför bokens karaktärer, ledda av en antropolog som vill finna bevis för det övernaturligas existens. När Eleanor, som fått plats som en av antropologens assistenter, i romanens början bryter sig loss från sin dominanta syster, och kör mot Hill House, bjuder de främmande husen hon passerar på en kavalkad av möjliga hem, möjliga liv. Drömmar om verandor att sopa och stenlejon att putsa. Tysta vardagsrum med fläderbärsvin varje kväll för hälsans skull. Hennes öde i mötet med Hill House är inte så kusligt som direkt drabbande; som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.I en annan av Jacksons romaner, ”Vi har alltid bott på slottet”, från 1962, befinner vi oss istället inuti husets fasor, i maskopi med skräcken. Berättaren heter Merricat Blackwood. Hon bor på slottet med sin storasyster och åldrade farbror. En gång var de betydligt fler i familjen. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Storasyster Constance misstänks för morden, men frias. Och systrarna lever isolerade ihop med sin farbror, med den närliggande byns skvallrande invånare som ett alltmer pockande hot.Båda husen är ödsliga platser, avskilda från en närliggande bygemenskap. Och ett av Jacksons återkommande teman är att hon, via skräckberättelsens former, bearbetar de mänskliga konflikter som kretsar kring att ingå, stötas ut, isoleras, bekräftas, försvinna.Sigmund Freuds essä ”Det kusliga”, publicerades på tyska 1919. Enligt honom var ”det kusliga” framför allt ett användbart begrepp i fråga om estetik, en förnimmelse, tätt kopplad till den lexikala sammansättningen hos det tyska ordet ”das Unheimliche”. ”Heimlich” är på tyska både ord för ”bekant, hemtrevlig” och för ”hemlig, dold”. Ett ord som när man granskar det bär på så mycket betydelsemässig tvetydighet, att det slår över i sin motsats. ”Unheimlich” blir alltså en negation både till något hemtamt och något hemligt. ”Unheimlich” är något där det välkända har gjorts främmande, då något bortträngt har kommit tillbaka.Den svenska översättningen av ”das Unheimliche”– ”det kusliga” – rymmer uppenbarligen inte samma komplexitet, rent språkligt. Ett fint försök till en utbyggd nyöversättning gjordes av författaren Mara Lee för ett par år sedan. I sin avhandling ”När Andra skriver”, tog hon i ett avsnitt fasta på glidningen mellan de svenska orden ”hem”, ”hemskt” och ”hemligheter”. Lee visar hur denna glidning mellan orden är särskilt intressant i relation till det likgiltiga våld, den av jämlikhet och ordning motiverade bortrensning, som finns i den svenska epoken Folk-hem.Freud var väldigt upptagen av infantila trauman och bortträngda, primitiva instinkter när han skulle förklara vad som får oss att reagera med en känsla av kuslighet inför vissa motiv. Men kusliga upplevelser kan såklart också ha mer närliggande rötter. Sociologen Avery F Gordon skrev på 90-talet fram en mer socialt orienterad spökteori, i ljuset av Freuds begrepp. Historiska trauman och sociala strukturer – statlig förföljelse, könsmaktsordningen, en brutal kapitalistisk värld, rasismen – också det är företeelser som präglar människan och hennes rum, och som inte alltid närvarar genom ett explicit våld, utan ibland genom ett spökes kusliga logik. Med tänkare som Gordon kan ”det kusliga” bli en dynamisk, komplicerande skärningspunkt mellan psykologi, politik och estetik.här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.I Shirley Jacksons romaner finns en likhet i hur livet i husen bärs upp. I Hill House dukar den fåordiga Mrs. Dudley fram överdåd till frukost, lunch och middag på exakta tider. Hon omtalar och utför sina rutiner precist och noggrant, behandlar porslinet som små barn till hyllorna och skåpen, men lämnar alltid huset kvällstid. På Slottet är det istället den mordanklagade Constance som betjänar lillasystern Merricat och deras farbror med allsköns kompotter och kryddkakor, också här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.Mrs. Dudley och Constance är två hypnotiserade hushållerskor vars ritualer bär på ett tvångsmässigt upprepande. Ointagligt och undergivet. Avstängt men aktivt. Levande dött.Typiskt kuslig grej, i freudiansk mening.Men det är förstås inte enbart ett förträngt, primitivt upprepningstvång vi kommer i kontakt med när vi ryser av obehag inför dessa karaktärers sömngångaraktiga handlande. Lika gärna kan man tänka sig att vi, via Mrs. Dudleys och Constances trollbundna arbete, i förhöjd form konfronteras med fullkomligt verkliga samhällsordningar och strukturer. Ledan och maktförhållandena som kommer med att hushållets ordning ska upprätthållas. Den traditionella kvinnolotten, för att tala med Shirley Jacksons, eller miljoner andra människors, biografier. Lönearbetets alienation för att tala med Karl Marx.Marx, påpekade för övrigt, redan 70 år innan Freuds essä apropå den framväxande hyresmarknaden att människans grundläggande behov av en hemvist berövades därigenom. En främling håller koll på henne, och kastar ut henne om hon inte betalar hyran. Marx spaning har knappast tappat i aktualitet idag, på en bostadsmarknad präglad av andrahandsuthyrning och gigantiska skulder till banker.Shirley Jacksons kusliga hus bjuder in till upptäcktsfärder som kan leda en till det mänskliga psykets fuktiga källare och pinade vindsutrymmen. Men de kan också säga oss något om det skrämmande hos de golv och väggar vi passerar dagligen. En kuslig känsla kan väckas av något förvridet. Men också av något alldeles för verkligt.Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritikerLitteraturSigmund Freud, ”Det kusliga”, översättning av Ingrid Wikén Bonde, i Samlade skrifter XI, Natur & Kultur, 2009.Avery F. Gordon, ”Ghostly Matters – Haunting and the Sociological Imagination”, University of Minnesota Press, 2008.Shirley Jackson, ”Hemsökelsen på Hill House”, översättning av Inger Edelfeldt, Mima förlag, 2017.Shirley Jackson, ”Vi har alltid bott på slottet”, översättning av Torkel Franzén, Mima förlag, 2017.Mara Lee, ”När andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid”, Glänta produktion, 2014.Anthony Vidler, ”The Architectual Uncanny – Essays in the Modern Unhomely”, The MIT Press, 1992.

Följ med rakt in i föräldraskapets epicentrum. Är det en mörk plats? Så kan det verka i den senaste tidens bokutgivning. Vilka perspektiv saknas? Hör författarna Kristofer Folkhammar och Anna Axfors. Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

Familjen kan symbolisera såväl trygghet som exkludering. För queers kan idén om familjen stå för alienation, sorg och en outplånlig längtan efter en tillhörighet men också för samhörighet och kontinuitet. Queera familjer uppstår och återuppstår i olika former genom historien. Att göra familj på “rätt” sätt kan utgöra en inträdesbiljett till den heteronormativa gemenskapen och ge tillgång till de juridiska och sociala privilegier som familjebildandet för med sig. Många queers bildar nya familjekonstellationer genom sina valda familjer och den queera familjen kan se ut på otaliga sätt. Det är i idén om familjen vi finner många aktuella frågor för queers, både nu och i historien: Äktenskap, arv, möjligheten att få vårda och begrava våra älskare, adoption, insemination och surrogatmödraskap. ____________________Queera familjer, del 200.10 Att göra familj 08.50 Intervju Hedvig van Berlekom, Ann Beskow30.50 Queert föräldraskap 53.00 “I Invite My Parents to a Dinner Party”, Chen Chen____________________MedverkandeGäster: Kristofer Folkhammar, Ann Beskow, Hedvig van Berlekom, Joel Mauricio Isabel Ortiz.Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Teknik och klippning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.____________________På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Familjen kan symbolisera såväl trygghet som exkludering. För queers kan idén om familjen stå för alienation, sorg och en outplånlig längtan efter en tillhörighet men också för samhörighet och kontinuitet. Queera familjer uppstår och återuppstår i olika former genom historien. Att göra familj på “rätt” sätt kan utgöra en inträdesbiljett till den heteronormativa gemenskapen och ge tillgång till de juridiska och sociala privilegier som familjebildandet för med sig. Många queers bildar nya familjekonstellationer genom sina valda familjer och den queera familjen kan se ut på otaliga sätt. Det är i idén om familjen vi finner många aktuella frågor för queers, både nu och i historien: Äktenskap, arv, möjligheten att få vårda och begrava våra älskare, adoption, insemination och surrogatmödraskap. ____________________Queera familjer, del 300.10 Att söka sin egen familj09.35 Intervju med Joel Mauricio Isabel Ortiz46.30 Författarpresentation: Agnes von Krusenstjerna50.15 Tack för idag!____________________MedverkandeGäster: Kristofer Folkhammar, Ann Beskow, Hedvig van Berlekom, Joel Mauricio Isabel Ortiz.Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Teknik och klippning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.____________________På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Familjen kan symbolisera såväl trygghet som exkludering. För queers kan idén om familjen stå för alienation, sorg och en outplånlig längtan efter en tillhörighet men också för samhörighet och kontinuitet. Queera familjer uppstår och återuppstår i olika former genom historien. Att göra familj på “rätt” sätt kan utgöra en inträdesbiljett till den heteronormativa gemenskapen och ge tillgång till de juridiska och sociala privilegier som familjebildandet för med sig. Många queers bildar nya familjekonstellationer genom sina valda familjer och den queera familjen kan se ut på otaliga sätt. Det är i idén om familjen vi finner många aktuella frågor för queers, både nu och i historien: Äktenskap, arv, möjligheten att få vårda och begrava våra älskare, adoption, insemination och surrogatmödraskap. ____________________Queera familjer, del 100.00 När Milla fick sparken01:25 Milla och Makz pratar om det där med familjer12.30 Utdrag ur böcker24.45 Fältreportage IKEA34.10 Vad är en familj?53.10 Intervju med Kristofer Folkhammar____________________MedverkandeGäster: Kristofer Folkhammar, Ann Beskow, Hedvig van Berlekom, Joel Mauricio Isabel Ortiz.Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Teknik och klippning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.____________________På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En roman om relationer, om föräldraskap och bögliv. Om spänningen mellan familjelivet och de egna livsprojekten i dagens samhälle. Att både vilja ha barn och familj, och leva innanför normen, men också vara fri i relation till behovet av kärlek, intimitet och sexualitet. Kristofer Folkhammar samtalar med Lena Sjöstrand, präst och teologie doktor, domkyrkokaplan i Lund. Medarrangör Natur & Kultur 

Författaren Aase Berg är aktuell med sin senaste roman "En uppblåst liten fittas memoarer", en slags biografi om den fiktiva, helt kompromisslösa Aase Berg med orubblig självkänsla. Kristofer Folkhammar har utkommit med boken "Är det barnen, baby?" En närgången berättelse om föräldraskap, kärlek, vänskap och bögliv. Aase Berg debuterade som 30-åring med diktsamlingen ”Hos Rådjur”. Sedan dess har hon prisats både som författare och som litteraturkritiker och det stora genombrottet kom med romanen ”Haggan” 2019. I sin senaste roman ”En uppblåst liten fittas memoarer” (Albert Bonniers Förlag), är bokens huvudperson den fiktiva, norsk-svenska Aase Berg med orubbligt stark självkänsla. Kristofer Folkhammar är författare och kritiker och uppmärksammades stort 2015 med romanen ”Magisterlekarna”, som även filmatiserats. Nu är han aktuell med sitt femte skönlitterära verk ”Är det barnen, baby?” (Natur & Kultur). En bok om föräldraskap, vänskap, kärlek, bögliv och mycket mer. Judith Kiros är poet och journalist och doktorand i litteratur från Karlstad Universitet. Hon debuterade 2019 med boken ”O”, en hybrid av poesi och essä med utgångspunkt i Shakespeares pjäs ”Othello”. Från 1 september 2021 Jingel: Lucas Brar

Hur ser en modern familj ut? Hur som helst, skulle ett enkelt svar kunna vara. Men är vår frihet att forma familjen som vi vill så enkel och självklar? Kvinnliga författare som intresserat sig för familjen finns det gott om, men männen då? Vår reporter Kicki Möller träffar författarna Kristofer Folkhammar, Augustin Erba och Christian Daun. Alla har de skildrat pappor som på olika sätt söker efter tillhörighet i det moderna familjebygget.

Poeten Willy Granqvist debuterade 1974, det år han fyllde 26, och gick bort bara tio år senare. Under en tid av isolering har författaren Kristofer Folkhammar funnit gemenskap i Willy Granqvists dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En människa vaknar. Dåsigt frigör han sig från de sammanblandade medvetandenivåerna, och tar sig i vardaglig strävan ut i köket. Han gör frukost. Rester från drömmar tassar som små hundar genom skallen, med kliande nosar. Han försöker samla ihop sig. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Han vill vara en del av världen som pågår där ute. Med sina sociala koder och regler och uppdelningar i ditt och datt. Han skakar ur en duk i slasken. Och i fönsterglaset ser han immiga speglingar av längtan. Genomskinliga händer trevar mot rutan, delar av större sammanhang blåser ihop där och fastnar. Genomlysta. Poeten och radiomannen Willy Granqvists böcker, utgivna under 1970- och 80-talen, präglas av en sorts mjuka eller porösa kollisioner. Mellan nuet och det förflutna. Mellan vardag och metafysik. Texterna präglas av en naturvetenskapligt influerad faktiskhet å ena sidan, och av något vindlande musikaliskt och improviserat å den andra. I sin samtid placerade han sig bland de tidiga, postmodernistiskt influerade poeterna, strax efter 1960- och 70-talens explicit politiska och socialt engagerade poesi. En inte fullt så drastisk Lars Norén. En inte riktigt så patosfyllt vibrerande Göran Sonnevi. Men där någonstans, mellan Norén och Sonnevi i tonen, med stänk av generationskamraten Eva Runefelts sinnliga elegans, och kanske också av den något äldre Anna Rydstedts sätt att få stenar och gräs att ruva på livets bråddjup. Det subjekt, eller den gestalt, som rör sig genom de formmässigt spretiga Granqvistböckerna, verkar ha tappat något. Han verkar i alla fall leta, i själva existensen. Kanske har något hemskt hänt i den barndom som sipprar in i texterna, via tablåer som ibland präglas av brutalt våld, och ibland av en fridfull vila. Alltså, barndomen omväxlande förstådd som total utsatthet, alternativt som en plats där man får vara sig själv och bli lämnad i fred, ungefär. Säkert är i alla fall att det där tappet präglar den strävan efter tillhörighet som finns genomgående hos Willy Granqvist. Som en oupphörlig sträckning. På ett par ställen, i samlingen Kropp (1980) står det, som suckar, "Länge har jag sökt sammanhangen." Ett sökande som kännetecknas av "En skör och förtvivlad saklighet", som det formuleras i samlingen En ängel i vår tid (1976). Jag läser om alla Willy Granqvists böcker, långsamt, under ett år i mitt liv då jag inte får träffa de jag tycker om, hur jag vill. Och inte heller får lära känna nya personer, hur som helst. Mina relationer har sällan känts så laddade som nu. I alla fall inte på ett såhär märkligt, uteblivet, liksom dovt icke-sätt.    Herregud, vad jag längtar efter alla.    Men shit, kommer vi ens känna igen varandra sedan?    Och, åh, vad jag är tacksam, för att jag har en liten flock i isoleringsbubblan. Ett barn och en kille att snubbla över mellan tvättställ och klädhängare.    Men oj, vad kommer hända när vi ska börja vara på hundra olika ställen hela tiden, igen? Ett sådant år går Willy Granqvists texter, som man brukar säga, rakt in, i mig. Även om Granqvists universum är starkt förankrat i en pågående, vanlighetens tickande vardag, lägger det sig som ett skört raster över det utdragna undantag som ett år av social distansering utgör.  Granqvists poetiska forskande i ensamhetens minsta beståndsdelar blir något mycket speciellt att dröja vid, vid sidan av larmen, restriktionerna och kurvorna. Lite som att allt annat tystnar när jag läser. Något vill hela tiden djupare i Willy Granqvists diktning. Något vill så otröstligt gärna förstå, och greppa. En trevande rörelse sjunker. Den andas inåt och nedåt. Genom tidslager och materia. Och här vimlar av stoft och partiklar. Som vore det möjligt att till slut hålla fast och röra vid det mellanmänskliga. "Det måste finnas delar. / Som inte går sönder" står det, återkommande, som ett omkväde, i Kropp. Och det syftar lika mycket på mikrobiologi som drömmen om att verkligen komma nära en annan människa. Att komma innanför skaven och missförstånden. Som vore det möjligt att förstå också bindningar till andra, genom att bryta ner dem till små, små bitar, odelbara korn, hitta ett slags existensens minsta beståndsdelar att lita på. Att borra djupt, för att slutligen slå i, mot en verklig tillit. Ett företag, lika behjärtansvärt, som dömt att misslyckas. Kanske drog Willy Granqvist sitt ömsinta sönderdelande av tillvaron allra längst i just samlingen Kropp. Den reser sig i mitten av författarskapet, som den sjätte av sammanlagt tio böcker. Utgiven 1980 ser den såhär på håll ut som en portal till det decennium, då ordet "kropp" blev ett verkligt modeord i svenskspråkig poesi. Det är Granqvists tätaste bok, skulle jag säga. De smalt satta, kort radbrutna dikterna i Kropp, saknar de första samlingarnas enkla luftighet, men bär inte heller på prosaböckernas, eller de sista tre diktsamlingarnas, häftiga flöden. Den där eruptiva, forsande rörelsen, som nådde sin desperata kulmen i den postumt utgivna, kultförklarade boken Natten (1987). Kropp är också den bok där Granqvist lägger sig närmast idolen Paul Celan, som tillägnas en lyrisk essä, i slutet av boken. De poetiska bilderna är ibland hårt kondenserade. Dödsflingor sugs in i kroppen och gör den skör av dödsljus. Dödsflingor lagras tills de blir kristaller av liv. Sexualiteten tar också plats i Kropp. Emellanåt är den en tillfälligt sammankittande, mänsklig energi. I diktrader som är extatiska och gränsupplösande väller sekreten, munnarna och könen fram, triumfatoriskt. Och i andra fall är åtrån en tom och övergiven plats, där telefonsignalerna går fram och lämnar en avvisad och bortgjord. Blottad. Som ett ensamt, huttrande barn i simhallen. I dessa ödsliga begärsmarker blir också dikten mer avskalad, mer stilla. Påminner mer om de första samlingarnas mjukt trevande enkelhet. Som i slutet av dikten "Sömn av sten", som gestaltar avskedet efter ett träningspass: I duschen kysser jag hastigt din panna. Du fnissar till. Mina darrande händer Försöker omsluta dig. Hinner inte. Efteråt går vi över skogsbacken ner mot Parkeringen. Jag kör dig hem. Du lägger handen mot min axel Innan du försvinner ut. Innanför porten tänder du inte trappljuset, Från gatublänket kan jag omöjligt se dig. Ett stoft av besvikelse faller Som från naturen själv. Är det en bild av att inte se sig själv, och sitt begär, i föreställningen om natur? Som i naturlighet, normalitet, fertilitet, reproduktion? Den samkönade kärlek som anas mellan raderna, omtalas på andra ställen i Willy Granqvists författarskap som "omöjlig". I Kropp fortsätter den att glida undan. Men kanske gör den här, i dikter från 1980, ett slags uppror både mot naturen, och den bestämmande fadersgestalt som återkommande dyker upp. Ett försiktigt och ledset uppror. Vars spröda puls rör sig som partiklar av sorg genom dikterna. En människa vaknar. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Men hejdar sig. Gör det svårt för sig. Vrider och vänder på ditt och datt. Lyckas inte riktigt ta någonting för givet. Plockar isär saker. Och sätter samman en underlig dikt. Kristofer Folkhammar

Knappt hann Johannes Öhman tillträda jobbet som chef för Dansens hus i Stockholm innan coronapandemin stängde alla scener. Nu är det dags att öppna igen och att planera för Stockholms nya dansscen. Vi är många som drömmer om att få bänka sig i en fullsatt salong igen och vara med i rummet där scenkonst verkligen händer. Bakom scenen finns förstås också de som har svårt att bärga sig. Bland annat Johannes Öhman, som vid sidan av jobbet på Dansens hus, håller på att öppna en ny dansscen i Stockholm, i ett samarbete med Dramaten. Vad vill han uppnå med den? Och hur kan ett och ett halvt års nedstängning påverka dansens som konstform? DANTES INFERNO EN HELVETSVANDRING I NIO DELAR Följ med P1 Kultur ner i helvetet i vår nya serie, där vi tillsammans med idéhistorikern Erland Sellberg och Vergilius förstås ska följa med Dante genom helvetets nio kretsar. I år är det 700 år sedan Dante Alighieri dog. Hans Divina comedia är ett av kulturhistoriens mest kända verk och en berättelse med många referenser även i nutid. I tio avsnitt sätter Fredrik Wadström och Erland Sellberg in berättelsen i samtidssammahang varvat med högläsning och specialskriven musik. En berättelse där allt bara blir värre efter hand. FÖRFATTAREN SJÓN OM CODEX 1962 Den isländske författaren Sjón, Sigurjón Birgir Sigurðsson, introducerades på svenska 1997 med boken Dina ögon såg mig. Den blev också den första delen i romantrilogin Codex 1962 som i vår kom på svenska. Trilogins andra bok Med skälvande tårar gavs ut i början av 2000-talet men sedan tog det nära 15 år innan Sjón sydde ihop säcken med sista romanen Jag är en sovande dörr. P1 Kultur blev nyfikna på hur allt började och ringde upp författaren för en intervju. OBS-ESSÄ OM FRIEDERIKE MAYRÖCKER I förra veckan gick en av Österrikes mest betydande poeter, Friederike Mayröcker. bort. I en essä från förra året beskriver Kristofer Folkhammar vad som gör hennes poesi oumbärlig för honom. Det handlar inte bara om uppseendeväckande gestaltning av åldrandet utan också om erotisk energi och behovet att har ordning på sina göranden och låtanden. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Estrid Holm

Begynder begæret efter at skrive altid med begæret efter at forråde? Og hvorfor er tolken en interessant figur? I denne episode af Amulet Podcast er bidragyder i Amulet Magasin 1, Amalie Sehested Rom, taget i Landbohøjskolens Have med forfatter Maja Lee Langvad. Vi taler om oversættelse som vilkår, om skrift og forræderi, tavshed og modstand. Samtalen tager udgangspunkt i Majas bog 'Dage med galopperende hjertebanken', det kommende værk 'Tolk' og værket 'Trado' af Athena Farrokhzad og Svetlana Cârstean, som udkommer på Forlaget Amulet i 2021.  Ressourceliste:Adrian Perera, ”White monkey”. Förlaget, 2017.Athena Farrokhzad, ”Som om katastrofen ikke allerede var her”. Ovbidat, 2017. Hele bogen i pdf: https://drive.google.com/file/d/0BybJE-k6xrCqa1YzLUliRHQ2Mk0/view Athena Farrokhzad & Svetlana Cârstean, ”Trado”. Rámus, 2016. Udkommer på dansk på Forlaget Amulet i 2021Athena Farrokhzad, ”Översättning är min superkraft”. Pedagogiska Magasinet, 2017.Kristofer Folkhammar, ”Jag vänder mig till dig – brevformens litterära potential”. https://sverigesradio.se/avsnitt/1425446, 10. december 2019. Lido Pimienta, ”Miss Colombia”. ANTI-, 2020.Maja Lee Langvad, ”Dage med galopperende hjertebanken”. Gyldendal, 2017.Maja Lee Langvad, ”Hun er vred”. Forlaget Gladiator, 2014. Maja Lee Langvad, ”Tolk”. Uddrag bragt i Amulet Magasin 1, 2020.Ocean Vuong, ”Vi er kortvarigt smukke her på jorden”. C&K, 2020.

I det första avsnittet av Bögbibblan Podcast får du lära känna dina poddpratare Milla Leskinen och Makz Bjuggfält och hur det kom sig att de startade en podd. Makz berättar om varför han startade Bögbibblan och Milla om sitt sökande efter den perfekta bokcirkeln. Vi diskuterar varför är det viktigt att läsa och prata om queer litteratur och – viktigast av allt – säsongens fyra första böcker presenteras!I det här avsnittet nämner vi följande titlar:Elin Boardy, Nätterna på Winterfeldtplatz, 2020.Ilene Chaiken, The L-Word, 2004-2009.Kristofer Folkhammar, Magisterlekarna, 2015.Jonathan Franzen, Purity (Renhet), 2015.Jonas Gardell, Torka aldrig tårar utan handskar, 2012-2013.Johan Hilton, No Tears for Queers, 2005.Johan Hilton, Vi är Orlando. En amerikansk tragedi., 2020.Mary Shelley, Frankenstein eller den moderne Prometheus, 1818.Ocean Vuong, On Earth We're Briefly Gorgeous (En stund är vi vackra på jorden), 2019.Jeanette Winterson, Frankissstein. En kärlekshistoria., 2019.Hanya Yanagihara, A Little Life (Ett litet liv), 2015.________________________________________Medverkande: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.Formgivning och illustration: Fred Söderblom. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dikt: "Måla" (Glänta nr 3-4, 2016) Uppläsning: Kristofer Folkhammar Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och litteraturkritiker. Född 1983 i småländska Blomstermåla, numera bosatt i Malmö. 2019 var han en av redaktörerna bakom poesiantologin "Berör och förstör dikter för unga". Han har medverkat med i en rad litterära tidskrifter och antologier och debuterade i bokform 2011 med romanen "Isak & Billy". Den följdes 2012 av diktboken "När han kysste mig förlorade jag allt". Våren 2020 gav han ut sin andra diktsamling "I takt, inatt", med illustrationer av konstnären Leif Holmstrand. I sitt författarskap utforskar han ofta frågor kring åtrå och gemenskap, begär och ensamhet. MUSIK Joakim Simonsson: Outro solo EXEKUTÖR Joakim Simonsson, piano

Dikt: ur "I takt inatt" (Lejd, 2020) Första rad: Det ser ut som regn Uppläsning: Kristofer Folkhammar Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och litteraturkritiker. Född 1983 i småländska Blomstermåla, numera bosatt i Malmö. 2019 var han en av redaktörerna bakom poesiantologin "Berör och förstör dikter för unga". Han har medverkat med i en rad litterära tidskrifter och antologier. Han debuterade i bokform 2011 med romanen "Isak & Billy"som följdes 2012 av diktboken "När han kysste mig förlorade jag allt". Våren 2020 gav han ut sin andra diktsamling "I takt, inatt", med illustrationer av konstnären Leif Holmstrand. I sitt författarskap utforskar han ofta frågor kring åtrå och gemenskap, begär och ensamhet. MUSIK Henrik von Euler: Expansivt tillstånd EXEKUTÖR Små vågor

Dikt: ur "I takt inatt" (Lejd, 2020) Första rad: Om du har hud Uppläsning: Kristofer Folkhammar Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och litteraturkritiker. Född 1983 i småländska Blomstermåla, numera bosatt i Malmö. 2019 var han en av redaktörerna bakom poesiantologin "Berör och förstör dikter för unga". Han har medverkat med i en rad litterära tidskrifter och antologier. Han debuterade i bokform 2011 med romanen "Isak & Billy"som följdes 2012 av diktboken "När han kysste mig förlorade jag allt". Våren 2020 gav han ut sin andra diktsamling "I takt, inatt", med illustrationer av konstnären Leif Holmstrand. I sitt författarskap utforskar han ofta frågor kring åtrå och gemenskap, begär och ensamhet. MUSIK Volker Bertelmann, Donja Djember, Insa Schirmer: Alma EXEKUTÖR Volker Bertelmann, piano, Donja Djember och Insa Schirmer cello

Dikt: ur "När han kysste mig förlorade jag allt" (Natur och kultur, 2013) 1a rad: Jag behöver bilden av dem. Nackar på olika killar. Uppläsning: Kristofer Folkhammar Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och litteraturkritiker. Född 1983 i småländska Blomstermåla, numera bosatt i Malmö. 2019 var han en av redaktörerna bakom poesiantologin "Berör och förstör dikter för unga". Han har medverkat med i en rad litterära tidskrifter och antologier och debuterade i bokform 2011 med romanen "Isak & Billy". Den följdes 2012 av diktboken "När han kysste mig förlorade jag allt".  Våren 2020 gav han ut sin andra diktsamling "I takt, inatt", med illustrationer av konstnären Leif Holmstrand. I sitt författarskap utforskar han ofta frågor kring åtrå och gemenskap, begär och ensamhet. MUSIK Erik K Skodvin, Otto A Totland: Eloy EXEKUTÖR Deaf Center

Dikt: ur sviten "Bröllopsdagarna" (Glänta, 2013) Uppläsning: Kristofer Folkhammar Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och litteraturkritiker. Född 1983 i småländska Blomstermåla, numera bosatt i Malmö. 2019 var han en av redaktörerna bakom poesiantologin "Berör och förstör dikter för unga". Han har medverkat med i en rad litterära tidskrifter och antologier och debuterade i bokform 2011 med romanen "Isak & Billy". Den följdes 2012 av diktboken "När han kysste mig förlorade jag allt". Våren 2020 gav han ut sin andra diktsamling "I takt, inatt", med illustrationer av konstnären Leif Holmstrand. I sitt författarskap utforskar han ofta frågor kring åtrå och gemenskap, begär och ensamhet. MUSIK Rebekka Karijord: The End EXEKUTÖR Rebekka Karijord, diverse instrument och röst

Dikt: ur "I takt inatt" (Lejd, 2020) Första rad: Gjort är gjort Uppläsning: Kristofer Folkhammar Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och litteraturkritiker. Född 1983 i småländska Blomstermåla, numera bosatt i Malmö. 2019 var han en av redaktörerna bakom poesiantologin "Berör och förstör dikter för unga". Han har medverkat med i en rad litterära tidskrifter och antologier. Han debuterade i bokform 2011 med romanen "Isak & Billy"som följdes 2012 av diktboken "När han kysste mig förlorade jag allt". Våren 2020 gav han ut sin andra diktsamling "I takt, inatt", med illustrationer av konstnären Leif Holmstrand. I sitt författarskap utforskar han ofta frågor kring åtrå och gemenskap, begär och ensamhet. MUSIK Igor Stravinsky: Första satsen ur Svit nr 1 för liten orkester EXEKUTÖR Cologne-trion

Hon förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Så beskriver Kristofer Folkhammar den kanadensiska författaren Anne Carsons poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades den 5 maj 2015. För någon månad sedan stod jag och trängdes på ett utsålt Vega i Köpenhamn. Stämningen var i det närmaste extatisk när Sharon Needles, Adore Delano, Bianca del Rio och de andra dragdrottningarna från teve-programmet RuPauls Dragrace äntrade scenen. RuPauls Dragrace är en dokusåpa i stil med Top Model och Project Runway fast för drag queens. I varje avsnitt ska deltagarna skapa dragunderhållning utifrån nya utmaningar, och i varje avsnitt skickas en drottning hem efter ett läppsynk-battle. I slutet av varje säsong koras "Amerikas nästa dragsuperstjärna" av draglegenden RuPaul personligen. Programmet vilar såklart på samma fundament som andra dokusåpor: individualistiska skitdrömmar om den enskildes framgång, och bitchiga intriger mellan de tävlande. Men här anas också emellanåt ett systerskap arbetsrummet bakom catwalkpodiet i RuPauls Dragrace är inte bara en kokande kittel av rivalitet, utan också en plats där utstötta freaks från olika samhällsklasser möts och blir superstjärnor istället för mobboffer. Och dragshowen, när den är riktigt bra, fungerar både som en populärkulturens skrattspegel, och som en kritisk instans, när den genom sina teatrala överdrifter lyckas vända upp och ner på, och avtäcka bristerna i, de konventioner som iscensätts på scenen: könsroller, stereotypa karaktärer och manér. Den kanadensiska författaren Anne Carson arbetar också med drag, fast i poesins form. Som professor i klassisk grekiska har hon en självklar koppling till fragmentetestetik den lösgjorda delen som flyttats genom tid och rum för att tolkas och traderas på nytt. Carson har gett ut böcker sedan 1980-talet. Dikter, essäer, översättningar, skådespel och ofta blandar hon mellan stilarterna. På svenska finns hittills tre böcker översatta, och två av dem hänger ihop. Röd självbiografi, som gavs ut på engelska 1998, och Röd doc, som kom femton år senare. I dessa böcker utgår Carson från den antika myten om hjälten Herakles tionde stordåd: att hämta den trehövdade jätten Geryons röda boskap. I myten besegrar Herakles Geryon med våld, men i Carsons tappning krossar Herakles Geryons hjärta. I ett poröst utformat landskap, som är en blandning mellan mytens röda ö och något som skulle kunna vara ett samtida Kanada, är Geryon ett förvirrat barn, och sedermera en förälskad tonåring. Den tafatte Geryon försöker greppa sin plats i världen genom en märklig självbiografi, bestående av skulpturer, fotografier och anteckningar. Men en natt kliver Herakles av bussen från New Mexico och monsterpojken Geryon förlorar allt. Inför den ständigt bortvända James Dean-vagabonden Herakles, som strålar av säkerhet och sex. I Röd doc återser det forna kärleksparet varandra efter många år. Geryon har övergivit sin självbiografi men har fortfarande nära till smärtan från kärleksförlusten. Han heter bara G nu. Och han längtar efter Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt alltså, han längtar efter den text, det objekt, som förmått göra skön konst av det som gått förlorat. Herakles har varit i krig och bytt namn till Sad But Great Sorgsen men mäktig, eller framstående, och lider av posttraumatisk stress. I den här berättelsen är han ännu mer igenkännbar som en amerikansk, samtida gestalt. Tillsammans med en ny karaktär, Ida, som verkar ha kommit springande till dem från en Gertrude Stein-roman, flyter karaktärerna iväg på en sorts roadtrip. Via en isgrotta där det förgångna kan tänkas bevarat i den stelnade massan, en psykiatrisk klinik där det förflutna kan grävas fram. Resan bär mot döden. Till Geryons älskade mors sjukbädd. En del av njutningen med att läsa Carson ligger i hur hon med så radikal oförutsägbarhet sammanför olika genrer och olika tider. I sin poesi går hon emot konventioner som säger att enheter som antika myter, Emily Brontës romaner och hennes egen vardag är ofrånkomligt uppdelade. Hennes poesi går emot konventionen som tar dessa enheter för ofrånkomligt avskilda från varandra av en naturlig ordning. På ungefär samma sätt beskriver queerteoretikern Judith Butler hur förhållandet mellan kön och genus kan dramatiseras och avnaturaliseras i en drag-performance. Carson förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Och att läsa samman Carson med drag-estetik är att starkt påminnas om hur mycket det litterära konceptet "genre" har gemensamt med det sociologiska konceptet "identitet". Det var Carsons svenska översättare, Mara Lee, som under en föreläsning gjorde mig uppmärksam på drag-estetiken i Carsons verk. Men då genom den feministiska teoretikern Elizabeth Freemans begrepp "temporal drag" ett uttryck som Freeman använder när hon undersöker konstverk som går emot en enkel, linjär historieskrivning. Konstverk där det förflutna och nutiden pågår samtidigt. Och där politiska kamper som kan förefalla avslutade, som till exempel ACT UP-rörelsens kamp för vård till aidssjuka i USA under 1980-talet används för att osäkra betraktarens upplevelse av nuet. Och kanske till och med få den att föreställa sig möjliga framtider i ljuset av omvälvande historiska händelser. Tillbakablickarna i verk som arbetar med "temporal drag" blir inte så mycket nostalgi, som möjligheter, idéer om andra ordningar. Carsons poesi drar oss bakåt i tiden, får oss att hålla fast i något främmande, något som inte passar in i samtiden, som inte låter sig integreras, och som därför visar saker i nytt ljus. Röd självbiografi: "I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa". Det säger något om Carsons estetik, och här skulle "människa" kunna bytas ut mot tid: "I mötet med en annan tid får den egna tillvaron skärpa." Och när jag stod där i trängseln på Vega. Med Carsons böcker Röd självbiografi och Röd doc i huvudet, och betraktade den stundtals gnistrande dragshowen framstod Carsons skrivsätt som direkt överensstämmande. Här fanns samma känsla av konstnärlig möjlighet. Samma lockelse genom förskjutning och omkastning. Samma vassa tajming i kvickheterna. Där och då framstod det som om endast idiomen och rekvisitan skilde Anne Carson och RuPauls Dragrace åt. Istället för peruker: hjältar ur antik mytologi. Istället för klackar: citat av Emily Dickinson. Istället för lösnaglar: psykoanalys. Trots att Anne Carson är en spränglärd professor, bär hennes texter på samma ystra lätthet som en dragshow. Hennes stil är klar. Hennes iscensättningar lätta. Hon låter de antika gestalterna säga "kuk" och referera till "Dunkin' Donuts". Herakles har en mormor som en gång träffade Virginia Woolf. Men det finns också en skarp gräns kring dessa omflyttningar och sammanfogningar. Professor Carson lämnar sällan sitt eget klassrum. Nästan allt material hon arbetar med utgår från en mycket västerländsk bildningstradition. Och kanske är det detta som möjliggör en del av Carsons lätthet. Att hon trots allt rör sig på ett begränsat fält, i ett universum där saker enkelt hakar i varandra olika tider, javisst, men definitivt delar av samma kanon. Carson är en humoristisk, och alltid djupt melankolisk drag poet. Hennes ommöblerande diktföreställningar är mångtydiga, men aldrig godtyckliga, precis som med den lyckade dragshowen. Carson är trots yvigheten ofta spot on. För hur känner sig egentligen den vilsne tonårsbögen? Jo, som ett rött monster med knöliga vingar som inte förmår bära honom. Eller: Hur känns den språkliga erfarenhet, som säger att vi aldrig helt möts i våra enskilda förnimmelser? Hur ser din färg rött ut?, som Sonja Åkesson, och Ludwig Wittgenstein hade uttryckt saken. För mig är rött färgernas färg. De starka känslorna, de alarmerande situationerna, det som står ut. Stoppljus. Varningstriangel. Solens sista döende strålar. Röda dagar i almanackan. Röd matta. Red light district. Rödluvans kappa i den mörka skogen. Röd ros. Att se rött. Eld. Djävul. Vrede. Revolution. Hjärta. Kärlek. Krig. Blod. Men Carsons böcker är stilla, koncentrerade. Hennes röda monster är sorgset och eftertänksamt. På ett ställe i Röd självbiografi står det, när Herakles och Geryon möts för första gången, att där uppstod "ett sådant ögonblick som är motsatsen till blindhet." En formulering som präglar hela Carsons röda dragshow: En sådan stark färg. Ett sådant avslöjande iscensättande. Ett sådant språkarbete, som gör orden nästan taktila, relief-artade, genom textens tvära brott och sätt att överraska. I hur det outhärdligt röda gräset överfaller Geryon på väg till skolan. I tomaten han gör en skulptur av till sin självbiografi. I hans vallmostjälk till hals. Och när en antik hjälte som Herakles, som är en avlägsen och ofarlig sagobild för oss idag, en stelnad prototyp, sänks ner i nutiden uppstår ett kalas av språkliga effekter. Genom sin poetiska drag upplyser dikten oss om att den där absurda hjältefiguren, som kan te sig så fjärran, fortfarande lever och verkar i exempelvis amerikansk militärism, och i alla möjliga bilder av män. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker

Vad har vi lärt oss om "hemmakultur" under de två månader som gått sedan den publika kulturen nästan helt stängdes ned? Vi går från streamingtjänsterna till bokhyllorna. För drygt två månader sedan deklarerade WHO att coronaviruset var en pandemi och strax därefter stängde kulturinstitutioner, förbud mot sammankomster med fler än 50 deltagare infördes och social distans blev den starka rekommendationen. Med det följde en strid ström av tips på kultur att ägna sig åt hemmavid, men nu kan det vara dags för en nystart! Istället för att försöka titta på ytterligare en tv-serie, var hittar man filmklassikerna? Och de gratis strömningstjäsnterna? Kulturredaktionens Björn Jansson vet besked och Nina Asarnoj och Katarina Wikars har fyndat i de egna bokhyllorna. KONST OM EXTREM RIKEDOM VAD SÄGER DET I PANDEMITIDER? Vilka är drivkrafterna bakom strävan efter extrem rikedom? Och vad gör längtan efter status och konsumtion med oss? Konstnären Lauren Greenfield har ägnat många år att fotografera extremt rika människor och deras liv. Projektet "Generation Wealth" har resulterat i texter, stillbilder och en dokumentärfilm som väckt mycket uppmärksamhet. En utställning öppnade på Fotografiska i Stockholm tidigare i våras, men stängdes på grund av coronakrisen. Det går dock att se digitala visningar och Karsten Thurfjell har intervjuat en konstnär som ställer frågor om vad som gör livet meningsfullt, på riktigt. LIBANESISK TV UNDER RAMADAN Den muslimska fastemånaden Ramadan är högsäsong för tv-serier i arabvärlden och Al-Haybe, om en familj vid den libanesisk-syriska gränsen, är en av de mest sedda ramadanserierna, och visas nu också på Netflix. Lina Malers har träffat seriens skapare. DAGENS OBS-ESSÄ Den österrikiske poeten Friederike Mayröcker föddes 1924 och har under sitt långa liv författat ett hundratal verk. Författaren Kristofer Folkhammar ger i dina essä några ingångar till hennes avantgardistiska och ibland lite snåriga poesi. Programledare: Karsten Thurfjell Producent: Maria Götselius

Vardagens eufori och erotikens syntax. Kristofer Folkhammar visar några vägar in i österrikiska Friederike Mayröckers inflytelserika poesi. Man måste hänge sig och segla med, konstaterar han. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En av mina kökslådor är sprängfylld av små lappar. Varje vardagsmorgon drar jag av ett tunt blad från den pastellfärgade kloss som är mitt kom-ihåg-lappar-block, och skriver. Veckodag och dagens datum högst upp. Och sedan några år tillbaka, efter att jag läste en roman av Elisabeth Hjorth, brukar jag även skriva dit orden "Dagens möda".    Sedan följer en glest eller tätt skriven lista av vad jag hoppas hinna med under dagen. Arbete. Saker som jag ska handla. Vänner och kollegor som jag ska maila och ringa. Böcker som jag ska beställa från biblioteket. Städning. Någon gång en fras att använda i en dikt eller essä.    Jag tittar sällan på de där lapparna efter att jag skrivit dem. Ändå tar de emot att slänga. Jag sparar dem i lådan tills köksknivarna blir svåra att hitta och jag får skyffla ner dem i soporna och påbörja ett nytt block, en ny kloss av dagar.    Kanske tar det emot att slänga dem, helt enkelt för att jag är rädd att ha glömt något. Och att jag en riktigt vacker dag ska ha tillfälle att omsorgsfullt gå igenom ansamlingen av anteckningar, och kompensera för alla bortglömda sysslor och löften, och ta vara på alla briljanta formuleringar.    Eller handlar det kanske om att de där lapparna rymmer något helt särskilt om mig och mitt liv, något sant. De klottriga orden mot de ljusa färgtonerna. Brokiga små följeslagare genom det ständiga tröskandet. I harvandet. Ogarderat och precist finns ju min tillvaro dokumenterad i dem. Mindre förskönat än i något jag skriver för att visa för någon annan. Mindre gnälligt än i min dagbok. Bitterljuva påminnelser om vardagens ändlösa utsträckning. Med poeten Friederike Mayröckers ord: "Och dagarna gick utan att livets grundläggande frågor blev lösta." Det klara, enkla citatet dyker upp en kort bit in i det flödande prosadunder som utgör boken Och jag ruskade en älskling. Friederike Mayröcker har ofta porträtterats tillsammans med sina lappar. I sitt hem i Wien, i sitt "skrivhål", som hon kallat det. Med allsköns litterärt bråte, böcker och anteckningar omkring sig. Det är spåren från ett långt, skrivande liv som breder ut sig runt författaren. På vissa bilder tycks hennes kropp, hela hennes väsen, vara en integrerad del av den där bråten. Schamanlikt och svartklädd hukar hon i röran.    Det kan ligga nära till hands att koppla Mayröckers snåriga flödesdiktning till automatisk skrift, surrealism eller modernistisk medvetandeström. Men på något sätt är hon både ytligare och innerligare än så. Hennes sätt att låta språket vindla har något egendomligt vaket över sig.    Ett erfarande och aktivt skrivande "jag" står fram tydligt, och siktar det häftiga flödet. Ett smått profetiskt jag. Någon som tar sats för att med stor intensitet få ha med språket och andra människor, att göra.    De många datum-angivelserna i texterna förankrar det visionära "jaget" i en sorts euforisk vardaglighet, där språket gnistrar och gnisslar. Jag tänker på hur flera kritiker använt metaforen "elektriskt" för att beskriva Mayröckers stil. I sådana fall bör detta "jag" i texterna, ses som en sorts diktens ledare. En gåtfullt skimrande, snirklande koppartråd, men praktisk och isolerande. Datumen skulle med samma bild kunna tänkas utgöra dikternas relä. Mayröcker föddes i Wien 1924, och denna grafomana författare har ett svåröverskådligt stort antal titlar bakom sig. Poesi och experimentella prosaböcker. Men också hörspel och barnböcker. Hon fick sitt genombrott för en tyskspråkig publik under 1980-talet. Och hon levde tillsammans med poetkollegan Ernst Jandl, fram till dennes död år 2000. Han lever vidare i hennes böcker, som en återkommande litterär samtalspartner. Och det är framförallt dessa böcker, skrivna på tjugohundratalet, som nått svenska läsare.    Perspektivet där är den åldrade poetens. Ett perspektiv präglat av en uppspelt, förälskad blick. Här finns krämpor och sorg. Minnen och förlust. Men den rastlösa formen erbjuder ingen vila, låter inte läsaren dröja i någon enkel sentimentalitet. Tiden swishar förbi. Dåtiden, nuet.    Och om gestaltningen av åldrandet tillhör de mer uppseendeväckande dragen i Mayröckers poesi, tillhör bilden av erotisk energi de mer kongeniala. Hettan i den snubblande, klumpiga och samtidigt förföriskt musikaliska meningsbyggnaden utgör en sorts förälskelsens sanna syntax. Som ville språket bara få hänga ihop med mer och mer, ha mer, sluka allt.    I den krispiga samlingen Om omfamningar läser jag i dikten "Om att kyssa" följande rader: klykan = tvättklämman de 1:a 3 bokstäverna i hans namn ("bri.") i sidfacket på axelremsväskan i mina båda lungor och jag flyger prasslande med mina pappersvingar susande berusad av morgonens blekhet, men störtar för varje steg ned i tankeexistensens avgrund / hängdrivor medan en (fantastisk) persons ofärd, tvekönade ljus, som förbluffa Översättaren Ulla Ekblad-Forsgrens gärning kan inte kallas för något annat än underbar. Hon låter Mayröckers tyska vandra in i svenskan, och svänga till den. Inte bara överfört genom den täta, jazziga meningsbyggnaden, utan också i hur enskilda ord böjs till för att behålla sin Mayröckerska färg. I Och jag ruskade en älskling står det till exempel: "De små anteckningslapparna schvittrade i mitt knä". I en rak översättning hade tyskans "zwitscherten" bara blivit "kvittrade".    Jag tror att den strida ström av Mayröcker-översättningar som utkommit hos förlaget ellerströms har varit oumbärliga för den svenskspråkiga poesin. Vissa unkna ordval och delar av den grandiosa poet-positionen skulle nog en relativt enad trupp av samtidspoeter avsäga sig. Men hennes rytmrubbade långdyk genom ett litteraturens vardagsliv, präglat av samtal med författarvänner och andra texter har helt uppenbart vitaliserat samtida svenskspråkig litteratur. Visat vad språklig uppfinningsrikedom vill säga, och vad ett lyriskt självförtroende kan göra. En dikt som älskar språket medan den bryter sönder det, och gör det oförutsägbart, utan att rädas det vackra och romantiska. Tydligast kan denna influens skönjas i Hanna Hallgrens diktböcker. Men den syns också hos Erik Lindman Mata och Gabriel Itkez-Sznap. En mer pastoralt sinnad släkting finns hos Eva-Stina Byggmästar. Man måste hänge sig när man läser Mayröcker. Att försöka avkoda varje enskild rad, och få fram en klar betydelse eller mening är bara frustrerande. Det gäller att följa med på färden, låta sig intas av ett tricksande, hypersensuellt språkligt universum.    Samtidigt gäller det att inte läsa för fort. Det är lätt hänt att bara störta genom texterna och missa allt som händer i dem. Alla detaljer. Allt poetiskt guld. Alla konstiga små lekar med vardagsspråket.    Det gäller att liksom segla när man läser. I slutet av 2019 utgavs på svenska prosaboken Patos och svala. Skriven i skuggan av en sjukhusvistelse, då Mayröcker tvingades bort från sitt hem, och från alla sina anteckningslappar.    Det är verkligen en välfunnen titel för en Mayröckerbok, Patos och svala. Den nålar fast hennes omisskännliga sammanföring av pompös högstämdhet och luftigt svepande sätt att komponera texter.    De rastlösa vingarna högt upp i skyn. Visst låter de som scvhvittrande papperslappar? Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Mayröcker på svenska Patos och svala, 2019. Vill ej mer gå i vall: Rekviem för Ernst Jandl och andra hörspel, 2017. Om omfamningar, 2013. Jag är på anstalt: fotnoter till ett ickeskrivet verk, 2012. Scardanelli, 2011. Och jag ruskade en älskling, 2010. Indianhår, 2005. Alla i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren och utgivna på ellerströms förlag. Ekblad-Forsgren tilldelades Svenska Akademiens översättarpris för år 2020.

I brev träder avsändarens kropp fram och ett rum för motstridiga, starka känslor byggs upp. Kristofer Folkhammar skickar en hälsning med tips på brevlitteratur från marginalpositioner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kära du, nu skriver jag till dig i den mest effektiva form jag vet. Brevet. Jag vänder mig mot dig, och genast har jag frammanat en tydlig riktning och skapat ett slags rum för texten. Och via den riktningen i det rummet: en ton. Rättfram som en malmöitisk höstvind. Som bitig drar fram längs gatorna där vi aldrig hinner ses. Som drar med sig veckodagarnas skräpiga överväganden och snedpackade matkassar, men som med självklarhet också rymmer de stora sorgerna, de kletiga hemligheterna. En sådan ton är det. Som genom sin klara riktning kan hålla många infall samman. Jag anförtror dig något. Brevet är till dig. Och eftersom jag väljer att publicera det, kan det få något ytterst obevekligt över sig. Särskilt om jag litar på dig. Att publicera en text är att ge bort den till lite vem som helst. Andra blickar kan läsa och andra röster kan tycka, de bjuds in, de störtar in i vårt rum. Och det uppstår en särskild friktion om jag ändå envisas med att rikta mig till just dig. "I valet mellan orden och människorna väljer jag människorna" skriver Sofia Gräsberg i ett infallsrikt nummer av tidskriften Ord & Bild med temat brev, från hösten 2019, och fortsätter: "Kanske är det därför breven betyder så mycket för mig, för i breven blir orden till kropp" Tidskriftsnumrets många avfotograferade handskrifter understryker avsändarens förtroliga närvaro. Lyfter fram det genom taktila avtryck. Det finns ett poetiskt sken kring breven. Det prövande brevskrivandet. Den gåtfulla försändelsen. Emily Dickinsons kuvertdikter som saknar insida. Frestelsen att läsa brev som nycklar till den sanna personen bakom den offentliga. Ja, avsändarens kropp träder fram i breven. Den påtagligt närvarande författaren bakom orden blottar sig när hon sträcker sig efter någon annan. Litterärt konstruerad eller historiskt autentisk är brevskrivaren någon som sätter sitt jag, sin egen utkikspunkt i världen, på spel. Hon syns ju så tydligt i texten. Tvekande eller rasande, loj eller virtuos, är hon ju så uppenbart, distanslöst, där. Och meddelar sig. Kära du, jag sitter i hallen, och kommer att tänka på tre böcker. Tre prosaböcker som jag måste skriva till dig om, som jag tror skulle fascinera dig. Édouard Louis, Ocean Vuong och Maja Lee Langvad använder sig alla av brevet som en litterär metod, för att gestalta något i en på samma gång öm som kompromisslös ton. Tre intrikat sammansatta kärleksbrev, skulle jag säga. Där den specifika adressaten, det intima i brevformen, öppnar för ett litterärt och politiskt raseri. Har du läst franska Èdouard Louis? I boken Vem dödade min far skriver han till en pappa, som brutit ryggen under en arbetsplatsolycka, och som slitits ut ytterligare efter att ha tvingats arbeta som gatsopare. Nu behöver han en maskin för att kunna andas om nätterna. Vem orsakade denna andnöd? Vem förstörde den här mannens kropp? Den svenska utgåvan har storleken av ett brevkuvert, och jag tänker på hur titelns uppfordrande fråga, adresserar boken till ett helt samhälle, medan texten inuti, är riktad till just fadern. I ett ytterst frankt du-tilltal tecknar Louis både deras krångliga relation och de stränga samband mellan social utsatthet och machokultur som format faderns brutalitet. På ett ställe skriver Louis om skillnaden i olika politiska engagemang. När hans medelklassvänner i den universitetsvärld han förflyttat sig till kan argumentera för ståndpunkter i politiska frågor, som idéer, ja rent av som en sorts estetik, tänker han på hur fadern firade med en utflykt till stranden när ett bidrag till skolmaterial skulle höjas. Louis familj påverkas omedelbart av maktens beslut, och utan att sluta rikta sig till sin far går han igenom hur specifika reformer som minskad anställningstrygghet och bidragssänkningar verkställda av namngivna franska politiker, brutit ner honom och hans förutsättningar. Louis skriver:  "Historien om din kropp är historien om dessa namn som i tur och ordning har förstört din kropp." Brevet är formen där denna historia innerligt och oförskräckt, kan gestaltas. Vad tror du att Édouard Louis får för svar från sin far? Kommer han orka svara? Ett svar är uteslutet i vietnamesisk-amerikanska Ocean Vuongs roman On Earth We´re Briefly Gorgeous. Inledningsvis slår Vuong fast att varje ord han skriver tar honom längre bort ifrån den mor han försöker nå. Hon kan inte läsa det han skriver. Vuong riktar sig också till en förälder. En våldsam mamma. Märkt av fattigdom. Traumatiserad efter flykten till det rasistiska USA. Men skriver inte fram de politiska strukturerna lika sociologiskt uttömt som Louis. Mer sipprar de fram, sensuellt, som en lyrisk svärta, mellan bilderna av hur den unge Little Dog sommarjobbar på ett tobaksfält utanför Hartford i Connecticut. Eller hur hans mamma fyller i reporna på hans billiga lilla cykel med rosa nagellack från salongen där hon jobbar, efter att några tuffa killar trackat den flickiga gossen. Vuongs prosa är vindlande melankolisk, på vippen att bli sentimental. Drastiskt lysten, emellanåt hjärtskärande våldsam. Spretig och krängande. Men den hålls ihop av den där riktningen, den där utgångspunkten, som är brevet. Mot den bortvända, otillräckliga modern. Som han alltså själv vänder sig ifrån genom att skriva till. Vuongs brev är en paradox, som likväl är förutsättningen för romanens obestridliga ton. Den danska författaren Maja Lee Langvads bok "Dagar med galopperande hjärtklappning" spänner mellan faktiska språkbarriärer och ett symbiotiskt kärlekens språk. Mellan dessa punkter pulserar en roman eller en essä eller ett brev. Jo, jag tror det. Mest av allt ett brev. En sträckning och en vilja att meddela en specifik annan. Ett kärleksbrev som också är ett skrivande om skrivande. En författare skriver till en ny kärlek från utmattningsdepressionens ödeläggande, stickande matthet som så brutalt krockar med förälskelsens löftesrika pirr. Redan på första sidan skrivs det fram att förälskelsen och texten som sådan är en rörelse mellan likar, mellan två kroppar som rasifieras som asiatiska i ett vitt, xenofobiskt Skandinavien. En överväldigande gemenskap skrivs fram, ett slags äntligen, en ankomst till en gränslös plats. Livet kan här börja sörjas, speglas, läka, få leka. Och så länge det riktas mot detta du, i detta brevrum, kan det också skrivas. I ett dämpat tempo, där de älskandes hårstrån blandas samman i ett tålmodigt jubel. Kära du, jag tänker att dessa böcker blir så kraftfulla genom sina uttalade adressater. Att brevets intimitet också blir litteraturens radikalitet. Dessa böcker är vävar av kärlek och ilska från olika marginalpositioner. Erfarenheter och kroppar som konkretiseras och stärks av att texterna insisterar på vem de riktar sig till. I skiftande temperament. Trotsigt och ömt, genom den majoritetsoffentlighet där dessa berättelser många gånger är begärda men sällan mottagna med kunskap. Genom brevets intimitet bibehålls sikten. Och vittnandet, raseriet, sörjandet bereds utrymme. Vad tänker du? Du kan väl läsa dem och höra av dig? Kram, Krist. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Litteratur Brev, tidskriftsnummer, Ord & bild, nr 3-4 2019. Vem dödade min far, Qui a tué mon père, av Edouard Louis. Svensk översättning av Marianne Tufvesson. Wahlström & Widstrand, 2019. En stund är vi vackra på jorden, On Earth We're Briefly Gorgeous, av Ocean Vuong. Svensk översättning. av Andreas Lundberg. Natur & kultur, 2020. Dagar med galopperande hjärtklappning, Dage med galopperende hjertebanken, av Maja Lee Langvad. Svensk översättning av Helena Boberg. Ellerströms, 2019.

Ikväll delas två nobelpris i litteratur ut 2018 års pris till den polska författaren Olga Tukarcuk och 2019 års pris till den österrikiske författaren Peter Handke. Hör P1 Kulturs litteraturkritiker om vari deras storheter ligger. NIONDEKLASSARE LÄSER TOKARCZUK OCH HANDKE Sedan slutet av 80-talet har niondeklassare i Rinkeby läst och mött varje års litteraturpristagare. P1 Kulturs reporter har träffat två av eleverna som läst både Handke och Tokarczuk. ESSÄ: OM BREVET SOM LITTERÄR FORM Det intima tilltalet i ett brev kan bidra till att göra litteraturen radikal. Författaren och kritikern Kristofer Folkhammar sänder en hälsning från hallgolvet, med tips på brevlitteratur från marginalen. Där kärlek, raseri och sorg kan samsas. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Varför behövs en särskild samling dikter för unga? Redaktörerna Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar kommer och förklarar. Dessutom har Gunnar Bolin läst en purfärsk bok om krisen i Akademien. Vi får även höra om Lars Gustafssons postuma roman "Dr Weiss sista uppdrag", som P1 Kulturs Mikael Timm har läst. Dagens OBS-essä är av litteraturkritikern Annina Rabe och kretsar kring den amerikanska författaren Roxane Gays bok "Hunger". Programledare: Roger Wilson. Producent: Mattias Berg.

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att "komma ut" bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu. Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi. Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena. Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt. Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur. Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser. Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat. Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den camp. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en sensibilitet, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter. Misslyckande kan vara stil, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer. Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv. Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt.  Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls. Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller. Tova Gerges roman Pojken är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna. Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter. Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med. I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls. Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman Rosenregimen har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som representation, heteronormativitet och politiska praktiker. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar det som är flicka i mig något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten. Det storslagna med Rosenregimen är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet aaa när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats Luften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande. Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.

Vad var bäst jazzåret 2018? P1 Kultur skärskådar utgivningen tillsammans med P2:s Märet Öman. Dessutom: Ett personligt porträtt av den amerikanska jazzbasisten Ron Carter. Årssammanfattningen fortsätter: Vad var bäst jazzåret 2018? Samtal med P2:s Märet Öman som summerar året som gick. En jazzhändelse som man får förmoda hamnar på P1 Kulturs Mikael Timms lista över årets höjdpunkter är basisten Ron Carters konsert i Stockholm tidigare i höst. I ett personligt porträtt försöker Timm förstå vad som gör Carters storhet. Mattias Berg väljer veckans ord: "Polarnatt". I sitt årliga sommartal sa Ungerns premiärminister Viktor Orbán att kulturen är en viktig del i skapandet av det nya Ungern. Han talade vår tid som en ny kulturell era. Frågan är då, hur ter sig kulturen i denna nya era? Sveriges Radios kulturkorrespondent Naila Saleem går på museum i Budapest och söker svaren. I dagens essä från OBS skriver författaren Kristofer Folkhammar om nya vägar för queerlitteraturen. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Jalal Lalouni

Det tycks bli vanligare att översätta tillsammans – vad beror det på? Finns det en översättarensamhet som håller på att brytas upp? Har det ensamma geniet en gång för alla spelat ut sin roll? Vilken sorts samtal uppstår när man översätter tillsammans? Hur talar man med en röst när man är två? Och finns det gränser för vem som kan översätta vad? Medverkande: Marie Silkeberg, Kristofer Folkhammar, Sara Abdollahi (moderator) Arrangör: Översättarcentrum Samtalet hölls i Rum för översättning på Bokmässan i Göteborg den 28 september 2018.

I tv-serien "The Haunting of Hill House" spelar huset en viktig roll. Det gäller även i Shirley Jacksons romanförlaga. Författaren Kristofer Folkhammar söker vidare bland hennes hemsökta byggnader. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En stum fasad vid ett första möte. Fönstergluggars ögonlika hemligheter. En svunnen epoks ideal och förutsättningar som reser sig och reser sig, år efter år, mitt framför oss. Byggnader upprepar historien. Byggnader är fantastiska behållare för vår längtan, och därmed för vår skräck. Byggnader är kusliga. Sigmund Freuds begrepp det kusliga kan enligt sin mest grundläggande definition sägas vara den känsla av obehag som uppstår i en, när något välbekant plötsligt ter sig främmande. Och byggnadskonst är mycket tacksamt att betrakta som en metafor för, eller en fond till, kusliga förnimmelser. Ta den urbana människan som rör sig genom vimlet. Hon lever sitt liv och har sitt sammanhang, sin hemvist, i en oöverblickbar stad. Plötsligt tappar hon bort sig. Omgivningen släpper taget, som i en dröm. Och dörrar är låsta. Allt kostar pengar. Hemstaden är villkorad, vänder sig bort, blir något okänt. Eller ta det enskilda huset. Det allra enklaste tecknet för hem, skydd och trygghet. Så effektfullt det både bär på, och kontrasterar mot hot och oro, där det ligger på sin ensliga kulle. som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter. I Shirley Jacksons böcker har de kusliga byggnaderna en framträdande plats. Författaren, som levde och verkade i USA runt mitten av förra seklet, förser sina hus med förnuftigt stängda dörrar och besjälade väggar som stretar uppåt mot skyn. En slumpmässig beröringspunkt mellan taket och himlen skapar en förtvivlans hemvist. I Hemsökelsen på Hill House, från början utgiven 1959, och aktuell som teve-serie på Netflix 2018, möter vi spökhuset utifrån. Det tronar upp framför bokens karaktärer, ledda av en antropolog som vill finna bevis för det övernaturligas existens. När Eleanor, som fått plats som en av antropologens assistenter, i romanens början bryter sig loss från sin dominanta syster, och kör mot Hill House, bjuder de främmande husen hon passerar på en kavalkad av möjliga hem, möjliga liv. Drömmar om verandor att sopa och stenlejon att putsa. Tysta vardagsrum med fläderbärsvin varje kväll för hälsans skull. Hennes öde i mötet med Hill House är inte så kusligt som direkt drabbande; som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter. I en annan av Jacksons romaner, Vi har alltid bott på slottet, från 1962, befinner vi oss istället inuti husets fasor, i maskopi med skräcken. Berättaren heter Merricat Blackwood. Hon bor på slottet med sin storasyster och åldrade farbror. En gång var de betydligt fler i familjen. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Storasyster Constance misstänks för morden, men frias. Och systrarna lever isolerade ihop med sin farbror, med den närliggande byns skvallrande invånare som ett alltmer pockande hot. Båda husen är ödsliga platser, avskilda från en närliggande bygemenskap. Och ett av Jacksons återkommande teman är att hon, via skräckberättelsens former, bearbetar de mänskliga konflikter som kretsar kring att ingå, stötas ut, isoleras, bekräftas, försvinna. Sigmund Freuds essä Det kusliga, publicerades på tyska 1919. Enligt honom var det kusliga framför allt ett användbart begrepp i fråga om estetik, en förnimmelse, tätt kopplad till den lexikala sammansättningen hos det tyska ordet das Unheimliche. Heimlich är på tyska både ord för bekant, hemtrevlig och för hemlig, dold. Ett ord som när man granskar det bär på så mycket betydelsemässig tvetydighet, att det slår över i sin motsats. Unheimlich blir alltså en negation både till något hemtamt och något hemligt. Unheimlich är något där det välkända har gjorts främmande, då något bortträngt har kommit tillbaka. Den svenska översättningen av das Unheimliche det kusliga rymmer uppenbarligen inte samma komplexitet, rent språkligt. Ett fint försök till en utbyggd nyöversättning gjordes av författaren Mara Lee för ett par år sedan. I sin avhandling När Andra skriver, tog hon i ett avsnitt fasta på glidningen mellan de svenska orden hem, hemskt och hemligheter. Lee visar hur denna glidning mellan orden är särskilt intressant i relation till det likgiltiga våld, den av jämlikhet och ordning motiverade bortrensning, som finns i den svenska epoken Folk-hem. Freud var väldigt upptagen av infantila trauman och bortträngda, primitiva instinkter när han skulle förklara vad som får oss att reagera med en känsla av kuslighet inför vissa motiv. Men kusliga upplevelser kan såklart också ha mer närliggande rötter. Sociologen Avery F Gordon skrev på 90-talet fram en mer socialt orienterad spökteori, i ljuset av Freuds begrepp. Historiska trauman och sociala strukturer statlig förföljelse, könsmaktsordningen, en brutal kapitalistisk värld, rasismen också det är företeelser som präglar människan och hennes rum, och som inte alltid närvarar genom ett explicit våld, utan ibland genom ett spökes kusliga logik. Med tänkare som Gordon kan det kusliga bli en dynamisk, komplicerande skärningspunkt mellan psykologi, politik och estetik. här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd. I Shirley Jacksons romaner finns en likhet i hur livet i husen bärs upp. I Hill House dukar den fåordiga Mrs. Dudley fram överdåd till frukost, lunch och middag på exakta tider. Hon omtalar och utför sina rutiner precist och noggrant, behandlar porslinet som små barn till hyllorna och skåpen, men lämnar alltid huset kvällstid. På Slottet är det istället den mordanklagade Constance som betjänar lillasystern Merricat och deras farbror med allsköns kompotter och kryddkakor, också här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd. Mrs. Dudley och Constance är två hypnotiserade hushållerskor vars ritualer bär på ett tvångsmässigt upprepande. Ointagligt och undergivet. Avstängt men aktivt. Levande dött. Typiskt kuslig grej, i freudiansk mening. Men det är förstås inte enbart ett förträngt, primitivt upprepningstvång vi kommer i kontakt med när vi ryser av obehag inför dessa karaktärers sömngångaraktiga handlande. Lika gärna kan man tänka sig att vi, via Mrs. Dudleys och Constances trollbundna arbete, i förhöjd form konfronteras med fullkomligt verkliga samhällsordningar och strukturer. Ledan och maktförhållandena som kommer med att hushållets ordning ska upprätthållas. Den traditionella kvinnolotten, för att tala med Shirley Jacksons, eller miljoner andra människors, biografier. Lönearbetets alienation för att tala med Karl Marx. Marx, påpekade för övrigt, redan 70 år innan Freuds essä apropå den framväxande hyresmarknaden att människans grundläggande behov av en hemvist berövades därigenom. En främling håller koll på henne, och kastar ut henne om hon inte betalar hyran. Marx spaning har knappast tappat i aktualitet idag, på en bostadsmarknad präglad av andrahandsuthyrning och gigantiska skulder till banker. Shirley Jacksons kusliga hus bjuder in till upptäcktsfärder som kan leda en till det mänskliga psykets fuktiga källare och pinade vindsutrymmen. Men de kan också säga oss något om det skrämmande hos de golv och väggar vi passerar dagligen. En kuslig känsla kan väckas av något förvridet. Men också av något alldeles för verkligt. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Litteratur Sigmund Freud, Det kusliga, översättning av Ingrid Wikén Bonde, i Samlade skrifter XI, Natur & Kultur, 2009. Avery F. Gordon, Ghostly Matters Haunting and the Sociological Imagination, University of Minnesota Press, 2008. Shirley Jackson, Hemsökelsen på Hill House, översättning av Inger Edelfeldt, Mima förlag, 2017. Shirley Jackson, Vi har alltid bott på slottet, översättning av Torkel Franzén, Mima förlag, 2017. Mara Lee, När andra skriver Skrivande som motstånd, ansvar och tid, Glänta produktion, 2014. Anthony Vidler, The Architectual Uncanny Essays in the Modern Unhomely, The MIT Press, 1992.

P1 Kultur är med på invigningen av det nya stadshuset i Kiruna, den första färdiga byggnaden i det som ska bli stadens nya centrum. Ambitionen är det nya stadshuset ska bli Kirunabornas vardagsrum precis som gamla stadshuset var. En plats där medborgarna och makten samsas, med varandra och med det nya konstmuseet som ligger i huset hjärta. Eller rättare sagt, det hänger från taket i en avancerad arkitektonisk konstruktion. P1 Kulturs Måns Hirschfeldt och Helene Alm sänder från den högtidliga invigningen, besöker den första utställningen på museet och pratar om rund och guldglänsande arkitektur, stadsflytt, framtid och kulturarv.  Sara Norling från systerkanalen P2 kommer berätta vad exakt som kommer hända på Berwaldhallen på fredag då det blir Clara-Mara-Ett porträtt i helfigur. Det är kompositören och pianisten Clara Schumann som ska firas med en maraton-konsert. Och så blir det en OBS Essä om författaren Shirley Jackson som hade en särskild förmåga att besjäla sina hus och lyfta fram det kusliga i arkitekturen. Författaren Kristofer Folkhammar tar avstamp i Sigmund Freuds tankar om det kusliga för att förstå mer i dagens essä. Dessutom Veckans ord av Jenny Teleman, som har valt ordet "Rödlistning". Programledare: Lisa Wall Producent: Saman Bakhtiari

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Älsklingar, jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna. Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt. Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig. Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig. Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant. Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så, sa han. Surfa lite på det du läser. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe. En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha tillräckligt bra som ideal i mitt föräldraskap The good enough parent så borde jag kunna förlita mig på att vara både en good enough boyfriend och en good enough reader. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm. Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye. Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid. Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.   Älsklingar, jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig. Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse. Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta. Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik. En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man är skyddad men instängd. Det går inte att se sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen djupt som hos ett urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför. Cruising, eller att cruisa, syftar på en planlös färd där det inte finns något tydligt mål för resan. Cruising är också gammal bögslang för att ragga. Förklätt till slumpmässiga blickar eller beröringar försöker bögen läsa av vem som skulle kunna vara en potentiell partner. I en lummig park eller i de privata cirklarnas mingliga snår. Samma cruisingteknik använder han då han riskbedömer ett fikarum, en vårdcentral, en gångtunnel. Att få ta detta cruisande, detta planlösa och högspända. Att omfamna det i all sin ängslan och njutning, och gå med allt det till ett tomt papper. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.   Älsklingar, ni gillar när jag skriver om sex. Skildrar bögsex. Jag gör gärna det. Det är omöjligt, och kanske därför så hisnande att med språk försöka fånga in något så undflyende som sexuell upphetsning. Och i ett samhälle, som svämmar över av pornografiskt material, inte bara via nätets blinkande porrhubbar, utan kanske ännu mer via reklamens syntetkroppar, blir de erotiska skildringarna i konsten och litteraturen särskilt angelägna. Som ett komplicerande eller reagerande eller omhändertagande av de likriktade bilder av sex som vi översköljs av. Att skriva erotiskt handlar inte om att försöka chockera. Det kan handla om att framkalla upphetsning, men det erotiska skrivandet slutar inte vid väl återgivna ställningar. Sex i litteraturen är en lekfull ponny med flera tricks. När jag skriver handlar det många gånger om att iscensätta den bara delvis fiktiva idén om åtrån och den sexuella identiteten som den hårda princip som ordnar världen. Som den plats där den mänskliga existensen skiktas. Hur ensam kan åtrån göra oss? Hur hel kan en människa bli av att ligga? Sexskildringen är alltid mer. Spiller över i karaktärernas uppdiktade omständigheter, och dessa omständigheter rycker alltid verkligheten i svansen.  Detta hopplösa vi, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Det är sent. Några av er vill gå hem, fastän jag inte hunnit visa er hälften av mina böcker. Det är så mycket jag vill att ni ska läsa, så mycket mer jag vill att vi ska prata om, för att kunna förstå saker. Sex är en ponny med många akilleshälar. Ta bara er som sitter här ikväll som exempel. Ta den av er som sa att han länge bara kunde föreställa sig att ha sex om han blev våldtagen. Ta den av er som sa att han älskar män, betydligt äldre än han själv, men grips av panik när hans spensliga kropp objektifieras som pojkaktig. Ta den av er som sa att hans HIV-diagnos stressar honom att ligga runt jättemycket, för att bevisa lycka och hälsa. Ta den av er som sa att vita män gillar att bli dominerade av honom för att lätta sin rasistiska skuld. Ta den av er som sa att han är totalt orädd som facklig representant, men inte pallar att vara öppen på jobbet. Ta den av er som sa att han kunde peka ut exakta samband mellan sin anorexi och det självhat som tonårens bögmobbing föste in honom i. Och dessa berättelser, om hur sexskildringen är större än sitt enskilda ligg, handlar ju bara om såna som oss. Såna som oss. Usch. Ni är så trötta på att jag lockar in er här i lägenheten, kväll efter kväll i kvällsron, och tvingar på er mina inklusiva vi och oss, i utbyte mot några kylskåpskalla ostpajer. Detta hopplösa vi, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Jag ska sluta använda mig av det. Eller ska jag bara förlita mig på att min förmåga att berätta om er räcker. Att jag som författare är good enough. Kristofer Folkhammar, författare och kritiker

Dokumentären "Leslie Brinner" skildrar Leslie Tays väg från en drömmande yngling till fullfjärdrad artist. Hör regissören Stefan Berg om hans viktigaste filmprojekt. Dessutom: Princes första postuma skiva hur bra är den? Ikväll startar dokumentärfilmfestivalen Nordisk Panorama i Malmö. Festivalens öppningsfilm är en världspremiär med stark koppling till staden, "Leslie Brinner" en dokumentär om artisten och låtskrivaren Leslie Tay. Intervju med regissören Stefan Berg som har följt artisten i 15 år. I Norrbottenskommunen Övertorneå tycks kulturen ha medvind just nu med en unik satsning på offentlig samtida konst och en ny konsthall. Det är faktorer som i sin tur lett till att den experimentella teatergruppen Institutet flyttar sin verksamhet dit från Malmö och Berlin. Reportage om varför en glesbygdskommun kan vara mer attraktiv än storstan för kulturskapare.   Imorgon släpps Princes första postuma skiva, "Piano and Microphone 1983"  35 minuters jamsession med så väl skisser av framtida hits som obskyra spår framför piano och mikrofon. Frågan är hur bra det funkar? Lisa Wall har lyssnat. "Ringaren i Notre Dame" är en välkänd skräckromantisk roman av Victor Hugo från 1831. På lördag har den premiär i musikalform på Göteborgsoperan. P1 Kultur har träffat ensemble och regissör för att prata om en föreställning som vill rikta ljuset mot faran i att döma folk efter det vi ser på utsidan.  Varje vecka väljer redaktionen ett Veckans ord som på något sätt speglar den tid vi lever i. Den här veckan har Matilda Källén valt ett ord med utgångspunkt i den bioaktuella filmen "Unga Astrid": Nationalklenod.   I den fjärde och sista delen i OBS essäserie om skrivandet, skildrar författaren Kristofer Folkhammar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell.  Programledare: Lisa Wall  Producent: Eskil Krogh Larsson

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Älsklingar, jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna. Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt. Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig. Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig. Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant. Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så, sa han. Surfa lite på det du läser. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe. En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha tillräckligt bra som ideal i mitt föräldraskap The good enough parent så borde jag kunna förlita mig på att vara både en good enough boyfriend och en good enough reader. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm. Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye. Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid. Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.   Älsklingar, jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig. Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse. Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta. Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik. En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man är skyddad men instängd. Det går inte att se sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen djupt som hos ett urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför. Cruising, eller att cruisa, syftar på en planlös färd där det inte finns något tydligt mål för resan. Cruising är också gammal bögslang för att ragga. Förklätt till slumpmässiga blickar eller beröringar försöker bögen läsa av vem som skulle kunna vara en potentiell partner. I en lummig park eller i de privata cirklarnas mingliga snår. Samma cruisingteknik använder han då han riskbedömer ett fikarum, en vårdcentral, en gångtunnel. Att få ta detta cruisande, detta planlösa och högspända. Att omfamna det i all sin ängslan och njutning, och gå med allt det till ett tomt papper. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.   Älsklingar, ni gillar när jag skriver om sex. Skildrar bögsex. Jag gör gärna det. Det är omöjligt, och kanske därför så hisnande att med språk försöka fånga in något så undflyende som sexuell upphetsning. Och i ett samhälle, som svämmar över av pornografiskt material, inte bara via nätets blinkande porrhubbar, utan kanske ännu mer via reklamens syntetkroppar, blir de erotiska skildringarna i konsten och litteraturen särskilt angelägna. Som ett komplicerande eller reagerande eller omhändertagande av de likriktade bilder av sex som vi översköljs av. Att skriva erotiskt handlar inte om att försöka chockera. Det kan handla om att framkalla upphetsning, men det erotiska skrivandet slutar inte vid väl återgivna ställningar. Sex i litteraturen är en lekfull ponny med flera tricks. När jag skriver handlar det många gånger om att iscensätta den bara delvis fiktiva idén om åtrån och den sexuella identiteten som den hårda princip som ordnar världen. Som den plats där den mänskliga existensen skiktas. Hur ensam kan åtrån göra oss? Hur hel kan en människa bli av att ligga? Sexskildringen är alltid mer. Spiller över i karaktärernas uppdiktade omständigheter, och dessa omständigheter rycker alltid verkligheten i svansen.  Detta hopplösa vi, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Det är sent. Några av er vill gå hem, fastän jag inte hunnit visa er hälften av mina böcker. Det är så mycket jag vill att ni ska läsa, så mycket mer jag vill att vi ska prata om, för att kunna förstå saker. Sex är en ponny med många akilleshälar. Ta bara er som sitter här ikväll som exempel. Ta den av er som sa att han länge bara kunde föreställa sig att ha sex om han blev våldtagen. Ta den av er som sa att han älskar män, betydligt äldre än han själv, men grips av panik när hans spensliga kropp objektifieras som pojkaktig. Ta den av er som sa att hans HIV-diagnos stressar honom att ligga runt jättemycket, för att bevisa lycka och hälsa. Ta den av er som sa att vita män gillar att bli dominerade av honom för att lätta sin rasistiska skuld. Ta den av er som sa att han är totalt orädd som facklig representant, men inte pallar att vara öppen på jobbet. Ta den av er som sa att han kunde peka ut exakta samband mellan sin anorexi och det självhat som tonårens bögmobbing föste in honom i. Och dessa berättelser, om hur sexskildringen är större än sitt enskilda ligg, handlar ju bara om såna som oss. Såna som oss. Usch. Ni är så trötta på att jag lockar in er här i lägenheten, kväll efter kväll i kvällsron, och tvingar på er mina inklusiva vi och oss, i utbyte mot några kylskåpskalla ostpajer. Detta hopplösa vi, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Jag ska sluta använda mig av det. Eller ska jag bara förlita mig på att min förmåga att berätta om er räcker. Att jag som författare är good enough. Kristofer Folkhammar, författare och kritiker

I veckans Stil Special ska vi glänta på dörren och kika in i litteraturens garderob. Vi ska nämligen ägna oss åt kläder, böcker och författare. I litteraturens värld är kläder sällan något som bara håller folk varma eller får dem att se bra ut. De litterära kläderna bär ofta på en symbolisk betydelse och kan berätta en hel del om en romankaraktärs personlighet, status, drömmar och förhoppningar. Vad en litterär gestalt har på sig kan med andra ord vara en hel berättelse i sig. I dagens program träffar vi författarna Inger Edelfeldt, Kristofer Folkhammar och Karolina Ramqvist, som alla har skrivit böcker där just kläder spelar en alldeles särskild roll. Vi tittar också närmare på fenomenet med författaren som kändis och gör ett besök på The National Arts Club i New York, där modeskapare minglar med författare och konstnärer för att kulturen ska utvecklas. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Författaren Kristofer Folkhammar började leva ut sina fantasier först när han kom ut som bög. Programledar-Idji får folk på stan att berätta om sina hemligaste fantasier och intervjuar en tjej som definierar sig som feminist men ändå fantiserar om att bli övermannad av starka män i en mörk gränd.

Författaren Kristofer Folkhammar började leva ut sina fantasier först när han kom ut som bög. Programledar-Idji får folk på stan att berätta om sina hemligaste fantasier och intervjuar en tjej som definierar sig som feminist men ändå fantiserar om att bli övermannad av starka män i en mörk gränd. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kritiken handlar idag om hur Michel Houellebecqs nya roman Underkastelse hamnade mitt i stormens öga, litteraturkritikens allvarligaste kris enligt Kjell Espmark och kulturklimatet i Serbien. Litteraturen och kritikens roll i Frankrike aktualiserades när Michel Houellebecqs nya roman Soumission, Underkastelse, kom ut samma dag som attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Houellebecqs bok handlar nämligen om hur ett västland genomgår en islamisering, och Cecilia Blomberg har läst den. Så här sa författaren själv i fransk tv igår. Litteraturkritiken befinner sig i kris, en allvarligare kris än någonsin tidigare, hävdade Kjell Espmark i sitt direktörstal i Svenska Akademien den 20 december. Ja, hur ser framtiden ut för denna utsatta bransch? Kritiken har bjudit in Lisa Irenius, nytillträdd kulturchef på Svenska Dagbladet och Magnus William-Olsson, poet och essäist som i flera år drivit ett kritikseminarium, för att diskutera Kjell Espmarks dystra scenario. Nog är den hårt trängd av besparingskrav, kommersialisering och expansiv nöjesjournalistik, samtidigt som nätet kryllar av gerillakritik på alla nivåer. Dessutom får vi höra Jonatan Järbel rapportera om hur kritiken mår i Serbien, samt ett kritikmanifest av författaren och litteraturkritikern Kristofer Folkhammar. Programledare Gunnar Bolin och Anneli Dufva