Podcasts about per feltzin

Elegans och stepp är två ord som hänger samman med danslegendaren Fred Astaire. Vad var det som gjorde honom unik? Per Feltzin går till arkiven. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fred Astaire levde 1899-1987 och var aktiv i över 75 år, medverkade i dussintalet musikaler på scenen, 31 musikalfilmer främst på 1930-talet plus många andra filmer som skådespelare.I ett utdrag ur Klassikern om Fred Astaire gjort av P2:s Per Feltzin, hör vi bland andra dansaren Karl Dyall.

Häromdagen blev det klart att Anna Croneman blir ny VD för Svenska Filminstitutet. Nu kommer hon till P1 Kulturs studio för att berätta vad hon älskar, hatar och drömmer om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. FRÅN CHEF FÖR SVT DRAMA TILL FILM-SVERIGES HÖGSTA TOPPVi frågar Anna Croneman om hur stort steget blir. Vad hon önskar och vilka önskningar som hon tror kan bli uppfyllda. Dessutom har vi fångat upp frågor och förväntningar från film-Sverige, som Anna Croneman får möta och bemöta.HUR BRA ÄR DAVID BOWIES ENDA MUSIKAL, ”LAZARUS”?I går kväll hade David Bowies enda musikal svensk premiär, åtta år efter hans död. Musikalen ”Lazarus” var ett av de sista verken som Bowie slutförde innan han gick bort i januari 2016. Men hur bra är den nu? Hur angelägen känns den? Vi skickade våra kritiker, och Bowie-fantaster, Anna Tullberg och Jenny Teleman till den svenska premiären.DEN UKRAINSKA KONSTNÄREN ZHANNA KADYROVA GÄSTAR SVERIGEUppsala konstmuseum har i morgon vernissage för utställningen ”Border Memory” av den ukrainska konstnären Zhanna Kadyrova. Hon är internationellt erkänd och har bland annat ställt ut på Venedigbiennalen och fått många priser.Vår reporter Fredrik Wadström har tidigare sett en stor retrospektiv med Kadyrovas konst på plats i Ukraina, Nu kommer han till P1 Kulturs studio för att ge oss en bild av utställningen ”Border Memory” och spelar upp några klipp från sitt möte med konstnären i Uppsala.FILMFESTIVALEN I BERLIN HAR BÖRJAT - HÄR ÄR FILMEN SOM VANN FÖRRA ÅRETS GULDBJÖRNHäromdagen öppnade årets Filmfestival i Berlin, den så kallade Berlinale. Där har bland annat svenske regissören Levan Akin - som för några år sedan gjorde succé med sin debutfilm ”And Then We Danced” - premiär för sin nya långfilm. Vår filmkritiker Emma Engström berättar lite om festivalens program. Och just i dag är det svensk biopremiär för ”Ombord på Adamant”, som vann det finaste priset: Guldbjörnen, på förra årets Berlinale.KLASSIKERN: ”RHAPSODY IN BLUE” AV GEORGE GERSHWINI dag handlar Klassikern om ett 100 år gammalt uruppförande. Per Feltzin berättar om George Gershwins ”Rhapsody in Blue” – ett experiment inom modern musik. Om en legendarisk konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien. I publiken fanns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - och vissa tyckte sig se även Stravinskij i raderna. Men vad var det egentligen de fick höra? Går det ens att beskriva?Programledare: Gunnar BolinProducent: Mattias Berg

Efter maktskiftet i Polen byts flera av de stora kulturinstitutionernas politiskt tillsatta chefer ut. Dessutom är landets public service-medier under omvandling mot mer oberoende. Men det finns också starka krafter som motsätter sig den nya regeringens strävan mot demokrati. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mycket har hunnit hända sedan Donald Tusks nya regering i Polen tillträdde den 13:e december. Flera av de stora konstinstitutionernas chefer, som varit politiskt tillsatta av Lag och Rättvisa, har fått sparken och arbetet med att återställa public service-medierna från propagandainstrument till oberoende, pågår för fullt. Stefan Ingvarsson, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier, hjälper oss att förstå vart Polen är på väg. RYSKA DARIA SERENKO SKRIVER DAGBOK FRÅN FÄNGELSET Fredrik Wadström har träffat den Putinkritiska författaren Daria Serenko. Hennes nya bok heter ”Jag önskar mitt hem aska” och har precis kommit på svenska i översättning av Lida Starodubtseva. Boken skrevs när författaren satt i häkte för sina protester mot kriget i Ukraina och sorterar genremässigt under autofiktion. Daria Serenkos förra bok ”Flickor och institutioner” handlade även den om strategier för att överleva mentalt i en diktatur. PURPURFÄRGEN SOM FILMMUSIKAL Alice Walkers klassiska roman ”Purpurfärgen” kom 1982 och filmatiserades av Steven Spielberg 1985. Nu har musikalversionen flyttats från scenen och blivit film i regi av Blitz Bazawule. Expressens kritiker Valerie Keyeune Backström och vår egen Jenny Teleman reder ut hur denna urberättelse om förtryck och övergrepp fungerar i denna nya filmiska version. KLASSIKERN OM WEST SIDE STORY De amerikanska filmmusikalerna upplever just nu en renässans på biograferna. En riktig klassiker är musikalen West side story av Leonard Bernstein från1957. Det är en av 1900-talets mest älskade musikverk och har satts upp otaliga gånger. P2:s Per Feltzin berättar mer men först hör vi om kritiken efter premiären. Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

West Side Story av Leonard Bernstein från 1957 är en modern tolkning av Romeo och Julia, komplex och känslig. Per Feltzin om en milstolpe i musikalens historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En septembernatt i New York. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst. Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är ovanligt i USA, och här lät man båda akterna sluta med döda ungdomar på scenen.Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen. I West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler.Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det."Samtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960.Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber.

Krig är ständigt närvarande i Per Feltzins tankar. Krigen då och kriget nu, när historien upprepar sig och 1920-talets låtar låter som om de skrevs igår. Med musikens hjälp berättar han om sin rädsla. Är det ingen annan än jag som är livrädd? frågar sig Per Feltzin. Nu när Putin tycks använda Hitlers manual för att inleda ett stort krig. Nu när vi både upprustar och lever som vanligt. Nu när musik från världskrigens tider åter låter aktuell. Per Feltzin utgår också från sin egen familjehistoria med en farfar som stred och sårades i Verdun och en pappa som sårades svårt i andra världskriget.  I programmet hörs musik av bland andra Bach, Barber, Biber, Sjostakovitj, Ives, Gorecki, Lars Erik Larsson, Eisler och Jenkins samt med Cohen, Lautten Compagney, Motörhead och Tältprojektet med Totta Näslund.Ett program från hösten 2022 av Per Feltzin.(Per Feltzin har tidigare gjort andra radioinslag kring angränsande ämnen. "Andra världskriget, familjeminnen, tågresor och Bachs passionsmusik." och "Min pappa var en tysk soldat".)

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik.Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad." Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt.Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar.Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt.När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik.Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad." Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt.Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar.Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt.När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik. Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad."   Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt. Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar. Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt. När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

En succé men en omdiskuterad sådan. Per Feltzin berättar om premiären 1935, om berättelsen och om debatterna efteråt. Vi hör bland annat Summertime, It ain't necessarily so och I got plenty o'nuttin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Broadwaypremiären var 10:e oktober 1935 och dit kom Hollywoodstjärnor som Kathrine Hepburn, Leslie Howard och Joan Crawford - och operastjärnor som Kirsten Flagstad. Gershwin skrev om sin samtid, 30-talets USA, och operan utspelar sig i Charleston, South Carolina. Slaveriet är i färskt minne, bomullsplantagerna drivs inåt landet och hamnen är full av fartyg. Det är långt söderut vid den amerikanska östkusten där fukt, stormar och högvatten ofta drabbar invånarna.På Catfish row finns Bess, den vackra Bess som har problem med både män och kokain. Här finns hennes fästman Crown, en hetlevrad spelare och fixare av det mesta. Här finns Sporting Life - han handlar med både smuggelsprit och kokain. Och - här finns den handikappade tiggaren Porgy. Han är lam i båda benen och tar sig runt med hjälp av en liten vagn... och sjunger.Varför välja just den här inspelningen? Det finns snyggare, mera välsjungna och välspelade men den här har mycket mer dramatik. Det är en live-upptagning hämtad från en uppsättning som är en av de mest framgångsrika scenproduktioner någonsin. Mellan 1952 och 1956 var den på turné i USA, Europa, Sydamerika och Afrika.Porgy och Bess är en succé men en med komplikationer. På 30-talet diskuterade man om det verkligen var en opera - med så mycket jazz och en berättelse om de fattigaste människorna. De trasiga. I en opera? Gershwin själv menade att det inte fanns någon annan musik som var mer amerikansk än jazz. All annan musik härstammar från andra länder och kulturer men jazzen är amerikansk. Perfekt för att skildra just den här historien.Men, det var inte bara jazzen i "Porgy och Bess" som fick kritik, utan det blev också en diskussion om vem som har rätten att beskriva ett visst samhälle, att skriva om en grupp människor som man inte själv tillhör. Kunde verkligen judiska immigranter som tonsättaren George Gershwin och den textförfattande brodern Ira och ett vitt par från Södern gestalta svarta fattiga fiskare?Då var det vanligt med blackface - svartmålade ansikten på vita skådespelare. För att undvika det skrev Gershwin in att endast svarta sångare fick spela. Men det har också tagits för ett utpekande av de svarta. Det underströk att berättelsen var ett öde enbart för afro-amerikaner. Som inte ens kunde tala ordentlig engelska. Porgy och Bess blev operan om svarta - i stället för bara en opera om svarta. Gershwin själv avled två år efter urpremiären när man opererade en hjärntumör han hade fått. Men musiken - den spelades, precis som den spelas än idag.

Duetten ur Pärlfiskarna, Fångarnas kör, Lascia ch'io pianga alla är de operahits som är större än själva operan de figurerar i. Med andra ord: operavärldens One-hit wonders! Varför blir vissa operalåtar mer kända än operan? Och kan det till och med bli för mycket av det goda när man spelar hitsen efter varandra? Det försöker producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette reda ut med side-kicken Sam Jakobsson, P2-medarbetare med operaansvar i kanalen. Med på plats med live-genomgångar av operahandlingarna är också Per Feltzin.Följande operahits diskuteras i podden:Duetten ur Pärlfiskarna av Georges BizetFångarnas kör ur Nebukadnessar/Nabucco av Giuseppe VerdiBlomsterduetten ur Lakmé av Leo DelibesLascia ch'io pianga ur Rinaldo av Georg Friedrich HändelOmbra mai fu ur Xerxes av Georg Friedrich Händel

Duetten ur Pärlfiskarna, Fångarnas kör, Lascia ch'io pianga alla är de operahits som är större än själva operan de figurerar i. Med andra ord: operavärldens One-hit wonders! Varför blir vissa operalåtar mer kända än operan? Och kan det till och med bli för mycket av det goda när man spelar hitsen efter varandra? Det försöker producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette reda ut med side-kicken Sam Jakobsson, P2-medarbetare med operaansvar i kanalen. Med på plats med live-genomgångar av operahandlingarna är också Per Feltzin.Följande operahits diskuteras i podden:Duetten ur Pärlfiskarna av Georges BizetFångarnas kör ur Nebukadnessar/Nabucco av Giuseppe VerdiBlomsterduetten ur Lakmé av Leo DelibesLascia ch'io pianga ur Rinaldo av Georg Friedrich HändelOmbra mai fu ur Xerxes av Georg Friedrich Händel

Duetten ur Pärlfiskarna, Fångarnas kör, Lascia ch'io pianga alla är de operahits som är större än själva operan de figurerar i. Med andra ord: operavärldens One-hit wonders! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Varför blir vissa operalåtar mer kända än operan? Och kan det till och med bli för mycket av det goda när man spelar hitsen efter varandra? Det försöker producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette reda ut med side-kicken Sam Jakobsson, P2-medarbetare med operaansvar i kanalen. Med på plats med live-genomgångar av operahandlingarna är också Per Feltzin.Följande operahits diskuteras i podden:Duetten ur Pärlfiskarna av Georges BizetFångarnas kör ur Nebukadnessar/Nabucco av Giuseppe VerdiBlomsterduetten ur Lakmé av Leo DelibesLascia ch'io pianga ur Rinaldo av Georg Friedrich HändelOmbra mai fu ur Xerxes av Georg Friedrich Händel

Dessutom om fortsatta angrepp på de sista oberoende journalisterna i Belarus, och så sommartipsar Per Feltzin om det anmärkningsvärda teveprogrammet Biltokig.

Om en tid och en plats i världshistorien då två speciella personer möts. Mozart och hans librettist Lorenzo da Ponte gör tre operor tillsammans. Wien under slutet av 1700-talet. Det är en tid då världsordningen ifrågasätts, som till exempel adelns privilegier. Just då, under fyra intensiva år, skriver Mozart de här tre operorna. Några år senare var han död. Den lite äldre äventyraren Lorenzo da Ponte var ständigt på flykt, från Venedig till Wien, och han hamnade slutligen i New York. Författare, retoriker, lärare - påhittig, både som författare och, som ryktena säger, i livet, med sanningen. "Figaros bröllop" var provocerande för sin tid, och pjäsen var förbjuden i Wien för att den ifrågasatte adeln på många sätt. Figaro och Susanna ska gifta sig - han är grevens betjänt och hon är grevinnans kammarjungfru. Det är en berättelse om att få styra sitt eget liv, ungdomlig lust, längtan efter ett drägligt liv. Och om att försöka störta hierarkier. Mozart hittade pjäsen och hade hört talas om Lorenzo da Ponte som en möjlig librettist. Han arbetade på hovteatern i Wien och skrev om pjäsen, tonade ner samhällskritiken och fick den godkänd av kejsar Josef II innan Mozart la till sin fantastiska musik. "Don Giovanni" är också byggd på en pjäs, men mera skissartat. Hela floran av myter om Don Giovanni, alltså Don Juan, kommer från den spanske dramatikern Tirso de Molina som skrev den första texten om förföraren redan tidigt 1600-tal. Den har sedan bearbetats flera gånger, också som opera. Efter dessa framgångar gick de vidare med en helt egen idé. "Così fan tutte" - premiär på Burgtheater i Wien i januari 1790. Ofta bara kallad Così. Den har ett manligt perspektiv och handlar om trohet och om att förklä sig. Två unga par ska prövas innan de ska gifta sig. Männen klär ut sig för att locka kvinnorna till felsteg. Idag går både "Figaros bröllop" och "Don Giovanni" att spela rätt upp och ner, men många regissörer har svårigheter med "Così fan tutte." De här tre da Ponte-operorna ligger ständigt på listan över de femton mest spelade operorna i världen. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se

Nu är det dags för första semifinalen i årets Eurovision inför en levande flertusenhövdad publik. I dagens program bjuds ett samtal med Sveriges radios utsände Carolina Norén. Och hör också Sveriges representant Tusse om rasism och förebilder. MUSIK: AUDIOVISUELL MUSIKALISK SKOGSPROMENAD Reine Jönssons audiovisuella verk A walk in the woods är en pianotrio i 65 delar där bara början och slutet alltid är detsamma däremellan är det lyssnaren som väljer väg och bestämmer hur det ska låta. Intervju med kompositören Reine Jönsson. Dessutom: Vår kritiker Per Feltzin har lyssnat. TV-SERIE: NY SÄSONG AV SUCCÉ-SERIEN "LINE OF DUTY": För sjätte säsongen får vi nu följa antikorruptionsenheten AC-12 i den brittiska dramaserien Line of duty. I snart ett decennium har serien skördat priser och rankas som en av världens bästa polisserier någonsin. Vad är det som gör den så bra? Samtal med vår kritiker Viveca Bladh. ESSÄ: FÖRLAGEN, LITTERATUREN OCH OFFENTLIGHETENS SKYTTEGRAVAR Vad är bokförlagens roll i förhållande till litteraturen - utöver att ge ut den? Bör förlagen stå som garanter för anständigheten hos de författare de representerar - eller ska man skilja på litteraturen och dess upphovsman? Litteraturvetaren Alexander Bareis reflekterar över litteraturens uppgift, med anledning av några aktuella exempel i den tyska bokdebatten.

En succé men en omdiskuterad sådan. Per Feltzin berättar om premiären 1935, om berättelsen och om debatterna efteråt. Vi hör bland annat Summertime, It ain't necessarily so och I got plenty o'nuttin. Broadwaypremiären var 10:e oktober 1935 och dit kom Hollywoodstjärnor som Kathrine Hepburn, Leslie Howard och Joan Crawford - och operastjärnor som Kirsten Flagstad. Drygt tio år tidigare hade Gershwin skapat sensation med orkesterstycket Rhapsody in Blue - också det en klassiker... Efter premiären var det galafest och Gershwin själv satt vid pianot och spelade den, redan då och där, mycket uppskattade musiken. Ändå - dagen efter började diskussionerna. Men mer om det senare. Gershwin skrev om sin samtid, 30-talets USA, och operan utspelar sig i Charleston, South Carolina. Slaveriet är i färskt minne, bomullsplantagerna drivs inåt landet och hamnen är full av fartyg. Det är långt söderut vid den amerikanska östkusten där fukt, stormar och högvatten ofta drabbar invånarna. På Catfish row finns Bess, den vackra Bess som har problem med både män och kokain. Här finns hennes fästman Crown, en hetlevrad spelare och fixare av det mesta. Här finns Sporting Life - han handlar med både smuggelsprit och kokain. Och - här finns den handikappade tiggaren Porgy. Han är lam i båda benen och tar sig runt med hjälp av en liten vagn... och sjunger. Operan tar sin början i trädgården på Catfish row. Bess pojkvän Crown spelar tärning med Robbins i kvarteret, men efter ett gräl mördar Crown sin motspelare och flyr. Kvar blir Bess, men ingen vill hjälpa henne. Ingen utom Porgy. De blir ett par och för ett ögonblick verkar det som att de två ska bli lyckliga. Men Crown kommer tillbaka - och Sporting Life lockar fortfarande med sitt kokain. Porgy gör allt för att hindra Crown från att förstöra Bess liv till sist tar han till kniven, Crown dör och Porgy grips av polisen. När han sedan släpps efter några dagar, vågar ingen först säga var Bess är. När Porgy till sist förstår att hon följt med kokainhandlaren Sporting Life till New York, 160 mil därifrån, släpper han allt och sätter sig i sin lilla vagn för att långsamt ta sig dit. Varför välja just den här inspelningen? Det finns snyggare, mera välsjungna och välspelade men den här har mycket mer dramatik. Det är en live-upptagning hämtad från en uppsättning som är en av de mest framgångsrika scenproduktioner någonsin. Mellan 1952 och 1956 var den på turné i USA, Europa, Sydamerika och Afrika. Dirigenten på det här livealbumet är Alexander Smallens som gjorde New Yorkpremiären 1935. På inspelningen finns bland andra operasångaren Leontyne Price som Bess och jazzsångaren Cab Calloway som Sporting Life. Porgy och Bess är en succé men en med komplikationer. På 30-talet diskuterade man om det verkligen var en opera - med så mycket jazz och en berättelse om de fattigaste människorna. De trasiga. I en opera? Gershwin själv menade att det inte fanns någon annan musik som var mer amerikansk än jazz. All annan musik härstammar från andra länder och kulturer men jazzen är amerikansk. Perfekt för att skildra just den här historien. Operan baseras på Dubose Haywards roman "Porgy" som kom 1925, men också på den mycket framgångsrika pjäs som hans hustru Dorothy Hayward skrev två år senare. Paret bodde i Charleston, så båda deras berättelser bygger delvis på egna iakttagelser. Porgy är till exempel inspirerad av den handikappade Samuel Smalls som också tog sig fram på en liten kärra. Redan på 20-talet fick George Gerswhin romanen Porgy i sin hand och slukade den - klockan fyra på morgonen var han klar och sa efteråt att han var tvärsäker på att det här var den berättelse han hade letat efter. Han ville sammanfoga det folkliga Amerika till något som var inte var teater, inte musikal - utan en genomkomponerad opera. En "folk opera" som han kallade den. Och Heyward själv föreslog - ska du inte kalla den för något mera än Porgy, något mer operaaktigt. Det finns ju operorna Pelleas och Melisande, Samson och Delilah och Tristan och Isolde - - därav Porgy och Bess. Men, det var inte bara jazzen i "Porgy och Bess" som fick kritik, utan det blev också en diskussion om vem som har rätten att beskriva ett visst samhälle, att skriva om en grupp människor som man inte själv tillhör. Kunde verkligen judiska immigranter som tonsättaren George Gershwin och den textförfattande brodern Ira och ett vitt par från Södern gestalta svarta fattiga fiskare? Då var det vanligt med blackface - svartmålade ansikten på vita skådespelare. För att undvika det skrev Gershwin in att endast svarta sångare fick spela. Men det har också tagits för ett utpekande av de svarta. Det underströk att berättelsen var ett öde enbart för afro-amerikaner. Som inte ens kunde tala ordentlig engelska. Porgy och Bess blev operan om svarta - i stället för bara en opera om svarta. Valet av jazz som musikalisk grund till operan, menade flera, pekade också ut de negativa sidorna av en svart identitet. Gav de svarta en lågstatusstämpel. Gershwin fick kritik för att han hade skrivit en massa sånger i en opera... Självklart, sa han. Den berättelse jag ville skriva, skulle ha allvar och humor i sig och vara underhållande. Precis som Verdis operor - och Carmen. Den diskussion som fördes då är i allra högsta grad aktuell på många sätt. Gershwin själv avled två år efter urpremiären när man opererade en hjärntumör han hade fått. Men musiken - den spelades, precis som den spelas än idag.

En person i salongen per filmvisning är vad som gäller, för den nedbantade och digitala filmfestivalen i Göteborg. Och först ut är filmen "Tove", den första spelfilmen om författaren Tove Janssons liv. Vår filmkritiker Emma Engström är på plats på biograf Draken och träffar skådespelaren Alma Pöysti som spelar Tove Jansson, och filmens producent, Andrea Reuter. SAMTIDIGT, I USA... ...drar en annan digital filmfestival igång i Park City i Utah - Sundancefestivalen. En av de svenska filmer som visas där är dokumentären "Världens vackraste pojke". En skildring av Björn Andrésen, han som sextonåring fick huvudrollen i Viscontis film "Döden i Venedig", och hur hans liv gestaltade sig efter det. P1 Kulturs Lisa Bergström har sett filmen och intervjuat regissörerna Kristina Lindström och Kristian Petri. ETT BESÖK I TECKNAREN BRUNO KNUTMANS BILDVÄRLD Tänk dig en limpa med födelsedagsljus som svävar över en öde gata. Ett exempel på ett verk av tecknaren Bruno Knutman, en konstnär som inspirerat många andra tecknare.Vår reporter Katarina Wikars stämde träff med konstnären Jockum Nordström i Knutmans utställning "I källarateljén" på galleri Magnus Karlsson i Stockholm. TRE OPEROR AV VERDI - HÄR HÄNDER DET SAKER... Dagens klassiker är en guidad tur in i kompositören Guiseppe Verdis tre operor Rigoletto, La Traviata och Trubaduren. Ciceron är vår operakritiker Per Feltzin.

En far och en dotter, en mor och son, en far och son, en annan far och son, ytterligare en mor och en dotter och - maktkamp. Och gränslös kärlek. Det gäller Rigoletto, Trubaduren och La Traviata. Giuseppe Verdi skrev tre av sina mest uppskattade operor under tre år (1851-53). Det är operor som ännu i dag är bland de mest spelade i världen. Hur kom det sig och vad, om något, har de gemensamt? Per Feltzin berättar. P2s operapodd Operaguiden tar upp samtliga av dessa tre. Inspelningarna vi har använt dirigeras alla av Riccardo Muti.

En far och en dotter, en mor och son, en far och son, en annan far och son, ytterligare en mor och en dotter och - maktkamp. Och gränslös kärlek. Det gäller Rigoletto, Trubaduren och La Traviata. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Giuseppe Verdi skrev tre av sina mest uppskattade operor under tre år (1851-53). Det är operor som ännu i dag är bland de mest spelade i världen. Hur kom det sig och vad, om något, har de gemensamt? Per Feltzin berättar. P2s operapodd Operaguiden tar upp samtliga av dessa tre. Inspelningarna vi har använt dirigeras alla av Riccardo Muti.

Elegans och stepp är två ord som hänger samman med danslegendaren Fred Astaire. Vad var det som gjorde honom unik? Per Feltzin går till arkiven och experterna i Klassikern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fred Astaire levde 1899-1987 och var aktiv i över 75 år, medverkade i dussintalet musikaler på scenen, 31 musikalfilmer främst på 30-talet plus många andra filmer som skådespelare. I Klassikern om Fred Astaire, som är gjort av Per Feltzin, hör vi bland andra dansaren Karl Dyall och Sveriges Radios mångårige musikalexpert Bengt Haslum om legendaren Astaire.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Elegans och stepp är två ord som hänger samman med danslegendaren Fred Astaire. Vad var det som gjorde honom unik? Per Feltzin går till arkiven och experterna i Klassikern. Fred Astaire levde 1899-1987 och var aktiv i över 75 år, medverkade i dussintalet musikaler på scenen, 31 musikalfilmer främst på 30-talet plus många andra filmer som skådespelare. I Klassikern om Fred Astaire, som är gjort av Per Feltzin, hör vi bland andra dansaren Karl Dyall och Sveriges Radios mångårige musikalexpert Bengt Haslum om legendaren Astaire.

Vart är Nobelpriset på väg? Med Handke sattes det sista namnet till listan över 10-talets litteraturpristagare. Vad blev det för decennium vad utmärkte det och vad fattades. Samtal med kritikerna Niklas Qvarnström och Ann Lingebrandt samt förläggaren Per Bergström. VÄRLDENS FÖRSTA OPERA FYLLER JÄMNT Den 6 okt 1600 var en viktig dag i musikhistorien. Det handlar om den konstform som Verdi, Wagner, Mozart, Puccini och de andra tonsättarna förgyllde. Per Feltzin om hur det gick till när världens första opera föddes. VERDI PÅ NORRLANDSOPERAN Med bara veckor kvar till premiären av Norrlandsoperans uppsättning av Verdis Macbeth togs beslutet att skjuta fram den till nästa år. Verkshöjden höll till slut inte måttet med alla coronarestriktioner på scenen. Nu tar operan revansch genom att på rekordsnabba sex veckor arbetat fram en helt ny operaföreställning med musik av Giuseppe Verdi. P1 Kultur har besökt operan inför helgens premiär. JOHAN AIRIJOKI & MALMFÄLTENS ROCKKLUBB SLÄPPER NYTT Johan Airijoki albumdebuterade 2014 och har sedan dess gett ut tre fullängdare och turnerat över hela landet med sin glesbygdsblues. Nu är han och bandet Malmfältens rockklubb aktuella med skivan "Får jag vara din kille". Programledare: Lisa Wall  Producent: Eskil Krogh Larsson

Night and day blev Fred Astaires signaturmelodi, men Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, Dionne Warwick, U2, Billie Holiday, Arne Domnerus och Lars Gullin har också spelat in Cole Porters hit från 1932. Cole Porter skrev "Night and day" till musikalen "Gay divorce" som kom 1932. I Klassikern hör vi ett utdrag ur den allra första inspelningen, faktiskt något av en signaturmelodi för Fred Astaire som Cole Porter skrev den för. Sedan dess har "Night and day" spelats in i närmare 1000 tolkningar, i vårt arkiv på Sveriges Radio har vi nästan 600 stycken. I Klassikern, som är gjort av Per Feltzin, hör vi musikern och pedagogen Peder Hofmann som vid pianot visar uppbyggnaden av Night and day. Vad är det som gör den till en evig hit som sätter sig på melodiminnet direkt?

Det är i år 75 år sedan Tove Janssons första bok om Mumin kom ut. Den sjätte delen i dokumentärserien "Pennan, penseln och hjärtat" handlar om hennes relation till havet både privat och i konsten. KRITIKSAMTAL: NY SKIVA FRÅN MÅNGSIDIG MUSIKSKAPARE Per Störby Jutbring är en produktiv och bred tonsättare och musiker som man hittar i många olika sammanhang från teater och film till egna skivor. Nu aktuell med nya albumet The Thief Bunny Society. Per Feltzin, musikkritiker, har lyssnat. ESSÄ: TILLBAKA TILL ROTHENBURG  NÄR SAMTIDENS MÖRKER SÄTTER LJUS PÅ DÅTIDENS FORMULERINGAR Att läsa samma text med några decenniers mellanrum kan ge två väldigt olika upplevelser. Det handlar inte bara om hur man själv förändrats som person utan hur omvärlden ter sig och ger texten ett nytt sammanhang. Det erfar författaren och översättaren Erik Andersson som återvänt till en essäistisk reseberättelse från 1893. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

I år är det 75 år sedan Mumin föddes och den första boken i Tove Janssons serie om de vita bulliga trollen kom ut. I dag hör vi den femte delen av åtta i dokumentärserien om hennes liv och verk om hur berömmelsen blev en boja. Den femte delen i dokumentärserien Penseln pennan och hjärtat handlar om hur Mumindalen också blev ett slags fängelse för Tove Jansson, när hon gick från fattig författare som fick böcker refuserade till firad ikon vars namn är känt av miljontals läsare. KRITIKSAMTAL: PARADISO SPELAR PARADISI På den nya skivan "Paradiso plays Paradisi" möter cembalisten Anna Paradiso 1700-tals kompositören Pietro Domenico Paradisi. Samtal med musikkritiker Per Feltzin. ESSÄ: REMBRANDT TITTAR TILLBAKA PÅ OSS SOM EN MÄNNISKA Förr talade man om en själ, som ansågs både evig och åtskild från kroppen. I dag talar vi mestadels om ett medvetande, lika ändligt som kroppen och antagligen omöjligt att skilja från den. Men kanske kan evigheten i någon mån räddas, men hjälp av konsten. Kulturredaktionens Mårten Arndtzén reflekterar över detta och mycket annat i ljuset av Rembrandts många självporträtt. Programledare: Lisa Wall Sändningsproducent: Sofia Strandberg Producent: Eskil Krogh Larsson

Författaren Sofi Oksanen använder sin plats i offentligen till att förmedla hur man ska tänka kring bunkring, om strategier för att bryta isolering och om vikten av att kunna laga mat med hjälp av tonfisk på burk. "SIGNATURE WOMEN" - KONST AV KVINNOR PÅ ARTIPELAG Vår konstkritiker Cecilia Blomberg har besökt konsthallen Arkipelags utställning "Signature Women" - ett utsnitt ur konst- och formhistorien där urvalet är baserat på kön. Alltså en utställning som lyfter fram kvinnornas plats från 1910-talet fram till idag. Hur fungerar den här urvalsprincipen? Är könet en bra utgångspunkt när man bygger en utställning? COPENHAGEN DOX GOES DIGITAL (CPH DOX flyttar till nätet) Roger Wilson har ringt upp arrangörerna dokumentärfilmfestivalen CPH DOX. De fick nyligen ställa in de publika delarna av sin festival på grund av Coronaviruset. Men i stället för att stänga helt, bestämde de sig för att förlägga sin festival till nätet - och nu verkar de bana väg för fler aktörer. "ESCAPE EXTINCTION" TANKEVÄCKANDE LEK OCH FORSKNING I ETT Nyligen öppnade Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm ett så kallat Escape room. Ett fenomen som uppstod i Japan 2007 och är ett slags blandning av teaterlek, rollspel och problemlösning. Det går ut på att några personer blir instängda i ett rum och får en timme på sig att lösa ett antal pusselgåtor för att komma ut. Nina Asarnoj var en av de sista som hann in på "Escape Extinction" med tema insektsdöden, innan det stängdes på grund av Corona-smittan. KLASSIKERN OM COLE PORTERS "NIGHT AND DAY" Ella Fitzgerald, Dionne Warwick, U2, och Billie Holiday är några av de som gjort den. Arne Domnerus, Peter Mattei och Lars Gullin tre andra. Frank Sinatra har spelat in den minst fem gånger, den var mer än bara en "standard", det var en "standard classic" och 1942 går han rätt på refrängen bara. Cole Porters "Night and Day". Per Feltzin har gjort veckans klassiker. KARANTÄNKONST - CECILIA BLOMBERG TIPSAR OM KULTUR I HEMMET TIPS 1. Radioföljetongen i P1: "Gift" av Tove Ditlevsen i uppläsning av Kristina Törnqvist och producerad av Katarina Wikars. Om klassresa, missbruk, moderskap, illegala aborter, motståndsrörelsen i Danmark och om att mitt i allt det här göra succé som författare. Finns i appen SR Play i 15 delar plus en separat introduktion till författarskapet. Sök i appen under fliken "program": "Radioföljetongen & Radionovellen. Scrolla ner. TIPS 2. Roman: "Ett år av vila och avkoppling" av Ottessa Moshfegh. Om en ung kvinna som har allt. Lång, blond, smal, snygg, rik och en egen lägenhet på Upper East side och drömjobb som assistent på galleri. Och vad gör hon. Går i ide. Barrikaderar sig i sin lägenhet och låter livet utanför bara passera. Producent: Nina Asarnoj Programledare: Karsten Thurfjell

Night and day blev Fred Astaires signaturmelodi, men Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, Dionne Warwick, U2, Billie Holiday, Arne Domnerus och Lars Gullin har också spelat in Cole Porters hit från 1932. Cole Porter skrev "Night and day" till musikalen "Gay divorce" som kom 1932. I Klassikern hör vi ett utdrag ur den allra första inspelningen, faktiskt något av en signaturmelodi för Fred Astaire som Cole Porter skrev den för. Sedan dess har "Night and day" spelats in i närmare 1000 tolkningar, i vårt arkiv på Sveriges Radio har vi nästan 600 stycken. I Klassikern, som är gjort av Per Feltzin, hör vi musikern och pedagogen Peder Hofmann som vid pianot visar uppbyggnaden av Night and day. Vad är det som gör den till en evig hit som sätter sig på melodiminnet direkt?

Inger Alfvén är en av Sveriges mest folkkära författare. I fjol kom hennes 25:e roman och i dagarna fyller hon 80. P1 Kultur besökte henne hemma i lägenheten på Reimersholme i Stockholm för ett samtal om uppriktighet, relationer och vad man egentligen kan veta om andra människor. SHORT STORIES PÅ OPERAN NYSKRIVET I KORTFORMAT Kungliga operan har bjudit in tre samtida tonsättare Andrea Tarrodi, Malin Hülphers och Viktor Åslund  för att skriva varsin kortopera. Samtal med kritiker Per Feltzin. OBS: ATT SKRIVA ESSÄER ÄR ATT VÄGRA VARA NYTTIG Den andra delen i OBS serie om essäkonsten menar Dan Jönsson att varje essä är ett misslyckande som verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Den amerikanska låtskrivaren Diane Warren med många odödliga 80- och 90-tals hits på meritlistan och den ryska världssopranen Anna Netrebko får årets polarpris. Var det rätt personer som vann? Alla har hört hennes låtar, men få vet vem hon är Diane Warren har skrivit några av 80-talets stora ballader, nominerats till en Oscar 11 gånger för sin musik och har präglat den amerikanska mainstream-popen under decennier. Årets klassiska pristagare, den ryska sopranen Anna Netrbko, räknas som en av världens ledande röster idag men hon har också blivit kontroversiell och kritiserats för ställningstagande i konflikten i Ukraina. Var det rätt personer som vann? Samtal med kulturredaktionens Per Feltzin; Anna Larsson, operasångare; Fredrik Kempe, kompositör; Håkan Engström, musikjournalist Sydsvenskan och kulturredaktionens Fredrik Wadström. NAMNKUNNIG TRIO BAKOM BARNMUSIKAL PÅ DRAMATEN Gurgel, Fnök och Viola leker precis som vanligt - men plötsligt dyker en supersvag kanin upp... På torsdag är det urpremiär för en familjemusikal på Dramatens scen Lejonkulan. Bakom den står författaren Stina Wirsén, tonsättaren Sarah Riedel och regissören Anna Vnuk. De är gäster i dagens program. HAN SJUNGER YEMENITISKA KVINNOSÅNGER OM MOTSTÅND Det finns en yemenitiskjudisk tradition av sånger som går i arv mellan mödrar och döttrar sedan århundrande, och sedan några år har de nått ut i världen genom en man; israeliske sångaren Igal Gulaza Mizrahi och gruppen Gulaza, men inte utan kritik. Reportage av Viveca Bladh. ESSÄ: ORDENS FRIHET  SYLVIA PLATHS SISTA BREV I dag för 57 år sedan tog den amerikanska poeten Sylvia Plath, endast 30 år gammal, sitt liv i London. Vad är det i hennes tragiska liv som lockat så många genom åren? Linda Skugge läser Plaths brev och reflekterar över hennes paradoxala krav på full kontroll och total frihet. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

På många platser i världen är framförallt unga människor ute på gatorna och kräver demokrati. Upproren har också lett till en våg av konstnärlig kreativitet som skapat gemenskap och spridit budskapen. Irak, Libanon, Chile, Hongkong. På många platser runt om i världen pågår uppror med krav på demokrati och yttrandefrihet. Och som en del av upproren har en flodvåg av kreativitet och konstnärligt skapande vällt fram. Graffiti, bilder på internet, musik, filmer, gatukonst. I Hong Kong har till och med kassakvitton blivit del av upproren. P1 Kultur tittar idag närmare på konsten och de folkliga och ofta unga proteströrelserna. Frilansjournalisten Lina Malers har varit på Tarhirtorget eller Befrielsetorget i Bagdad och träffat konstnärer och musiker. Konstkritikern och kulturjournalisten Vivienne Chow som nyligen var i Sverige beskriver konstens roll i upproren i Hongkong. Vi blickar också bakåt i historien mot tidigare uppror. Tora Hedin som är forskare på Stockholmsuniversitet och översättare från tjeckiska fördjupar bilden av kulturens roll under upproren i Prag 1989. Vi blickar också bakåt mot den Arabiska våren 2011,  den revolution som blev den första som fick stor kraft genom spridningen på sociala medier. Fotografen och skribenten Mia Gröndahl bodde i Kairo då och har gett ut flera böcker, bland annat om graffitin från Tarhirtorget i Kairo. Dessutom spekulerar Lina Kalmteg om vem som får årets Augustpris i skönlitteratur och om prisets betydelse för bokförsäljningen. Per Feltzin recenserar La Traviata som haft premiär på Kungliga Operan och det blir en OBS-essä av Elisabeth Åsbrink om att sätta ord på det europeiska tomrummet efter Förintelsen. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Cecilia Blolmberg

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är att det populära och det seriösa kunde förenas. Och det blev tydligt att konstmusiken kunde hämta inspiration från jazzen och inte bara från folkmusiken som tidigare. Förut hade jazzen och den klassiska musiken i princip bara hälsat på hos varandra och artigt konverserat.Men Gershwins musik gjorde mer än så. Han smälte samman sätten att spela i en enda klang.Konsertrubriken då, den 12 februari 1924, var "Ett experiment inom modern musik". Nu är experimentet en klassiker.Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.seMusiken i inslaget är främst från de två inspelningarna gjorda 1924 och 1927 plus den med Erich Kunzel och Cincinnatis symfoniorkester.

Tio stycken jazzstandards och poplåtar suveränt framförda av sångerskan Radka Toneff och pianisten Steve Dobrogosz. Luftigt och känsligt tolkat och stark i sin egen rätt. Men ett mörker skuggar den. Det här är ett album jag har burit mig länge, det är en av de där jag skulle ta med mig på en öde ö. Perfekt inspelning i både tolkning och teknik. Uttrycken är mycket personliga men ändå lockande för många fler. Pauseringar och attacker i röst och pianospel ger överraskning, ger spänning. Fairytales har också ett bra upplägg, bra ordningen av de där tio jazz- och poplåtar som norska Radka Toneff och svensk-amerikanen Steve Dobrogosz spelade in i februari 1982 i Grieghallen i Bergen. Vi hör musik av bland andra Rodgers och Hart, Elton John, Kurt Weill, Eden Ahbez och Jimmy Webb. Plus egna kompositioner. Fairytales har sålt massor över hela världen men mest i Norge förstås där det dessutom skrivits en bok om det. Det är ett album som lever helt på sin egen kraft - men... Det finns också en skugga över det. Några få veckor efter utgivningen i oktober 1982 tog Radka Toneff sitt liv - 30 år gammal. Jag träffade Steve Dobrogosz för ett samtal om Fairytales. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se

"Häxorna i Eastwick" som musikal på Cirkus, nya Quickfilmen och en dokumentär om när en svensk småbarnsmamma förälskade sig i tiggaren Florin. Det är något av innehållet i fredagens P1 Kultur. På filmduken hette han Jack Nicholson, i musikalen är det Peter Jöback som spelar den slemme och förföriska Darryl van Horne. Per Feltzin har varit på premiären av  musikalen "Häxorna i Eastwick" på Cirkus i Stockholm. Förra veckan släpptes Margaret Atwoods uppföljande roman "Gileads döttrar" med dunder och brak över hela världen. Efter den enorma succén med TV-versionen av "Handmaid's tale" var förväntningarna skyhöga. Att "Gileads döttrar" inte riktigt klarade av att leva upp till dessa, är de flesta överens om. Så när är Atwood som bäst i sina dystopier om världen och varför? Vi gräver oss djupare ner i Atwoods författarskap tillsammans med Lina Kalmteg. Idag fredag har också dokumentärfilmen "Josefin&Florin" premiär. Filmen följer svenska Josefin och den unge rumänske Florin, de träffas och blir kära när Florin sitter och tigger utanför en mataffär. Hur går det med kärleken när livet och släktingarnas förväntningar på ekonomisk hjälp ska hanteras?  Huvudpersonen Josefin Serban kommer till P1 Kultur tillsammans med regissörerna Ellen Fiske och Joanna Karlberg. Till studion kommer också Jenny Küttim, researcher på SVT, som jobbade tillsammans med Hannes Råstam om fallet Thomas Quick. I filmen "Quick" spelas hon av Alba August. Och så har vi pratat med den franska skådespelaren Claire Denis, som med "High Life" gjort sin första film på engelska. Den handlar om en grupp dödsdömda brottslingar som skickas ut i rymden på ett rymdskepp. Programledare: Roger Wilson Producent: Nina Asarnoj

Dessutom nytt bråk om Johnny Hallydays grav.

Det är nu 100 år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Vilka var rösträttskvinnorna? Sista delen i reportageserien "Eld och glömska åt dessa rader". Dessutom: Klassikern om Ravels "Menuet". Varför blev Sverige sist i Norden med kvinnlig rösträtt och ett av de allra sista länderna i norra Europa? Och vilken roll spelade männen för kvinnornas kamp? Hör den sista delen i Anna Tullberg och Mattias Bergs reportageserie "Eld och glömska åt dessa rader" om hur det gick till när kvinnlig rösträtt drevs igenom för 100 år sedan (länkar till samtliga delar finns under artikeln). Klassikern av Per Feltzin handlar om "Menuet" ur "Le Tombeau de Couperin" av Maurice Ravel. Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget. Det skrev Ravel under första världskrigets slut, och Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten "Le Tombeau de Couperin".

För 100 år sedan fick kvinnorna sin rösträtt i Sverige. Men varför blev vi sist i Norden? Hör del 1: De brända breven. Dessutom: Klassikern om Mozarts tre operor med da Ponte-libretton. I tre långa kulturreportage ger P1 Kulturs Anna Tullberg och Mattias Berg sin version av historien om den kvinnliga rösträttens genomförande. Den 24 maj 1919 hade en flera decennier lång kamp nått åtminstone ett delmål, på vägen till allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Våra reportrar har givit sig ut på jakt efter vad som visade sig vara ett slags kulturhistoriskt mysterium. Jagat försvunna gästböcker och försökt läsa fragment av brev som tycks ha ryckts ut ur elden i sista stund. Träffat experter, släktingar och vittnen. Rest bakåt i historien, ut i landet, ned i arkiven. Sin berättelse har Anna Tullberg och Mattias Berg kallat för "Eld och glömska åt dessa rader", efter ett citat ur rösträttskvinnornas flitiga korrespondens som ofta skulle brännas av mottagaren. I den här första delen ska vi bland annat få höra om vad de hittade i den gåtfulla Lydia Wahlströms privata arkiv på Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning. Dessutom får vi följa med in i magnifika Villa Skogsbrynet i Karlstad, där en av de mer okända nyckelfigurerna samlade stora delar av den kvinnliga rösträttsrörelsen vid sitt matsalsbord. Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento. Dessutom: Klassikern av Per Feltzin om Mozarts tre operor med da Ponte-libretton: Om en tid och en plats i världshistorien då två speciella personer möts. Mozart och hans librettist Lorenzo da Ponte gör först "Figaros bröllop", sedan "Don Giovanni" och sist "Così fan tutte".

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

En av de mest älskade moderna psalmerna är Ylva Eggehorns Var inte rädd med musik av Lars Moberg. Vid minnesceremonierna vid tsunamin i Thailand sjöng man just den psalmen när kistorna skickades hem. "Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken". Så börjar författaren Ylva Eggehorns dikt som hon skrev 1972 och som tonsättaren och kyrkomusikern Lars Moberg tonsatte två år senare. "Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken." Första meningen är naivt enkel, men ekar ändå av historiska symboler och religiöst språk. I Bibeln säger Jesus ofta: Var inte rädda. Den innehåller en spänning. Vad är det för hemligt tecken, vad ska det säga mig? Det hemliga är något som är dolt för oss, men det är inte farligt - det är istället ett löfte om trygghet. En psalm som älskas av människor som inte är religiösa eller av människor som tror på en annan Gud. Eggehorns dikt är både öppen och konkret. Lätt att tolka på olika sätt - men - ändå precis. Den handlar om slutet. Döden. Men också om förändringar som inte är så drastiska. Jag har hört att den använts vid en vigselliknande ceremoni mellan två män. Människor som bryter ny mark kan lyssna på den. Rädsla kan vara stor och mindre stor. Men döden är där och då kan dikten ge tröst. Som efter tsunami-katastrofen i Thailand. Varje gång kistorna med de döda svenskarna skickades hem sjöng man Var inte rädd. Den finns också inristad i en svart minnessten vid havet vid Phukets flygplats. I Klassikern är det Rigmor Gustafsson och Steve Dobrogosz som framför Var inte rädd i en inspelning gjord här på Sveriges Radio 1999. I psalmboken har den nummer 256 och finns under rubriken "Förtröstan- trygghet" tillsammans med - bland andra - de tre stora psalmerna: Vår Gud är oss en väldig borg av Martin Luther och Tryggare kan ingen vara och Blott en dag av Lina Sandell. I de första fyra raderna avslöjar Eggehorn att det hemliga tecknet är ett namn som skyddar dig. Det är troligen Gud, med tanke på att det ändå är en psalm, men det sägs inte. Oavsett: Det är någon som kan ta bort din rädsla, någon som kan skydda dig i allt. För även om du är ensam, är din ensamhet större än du själv. Och runt omkring dig finns det stränder, i sanden finns det spår - och dem kan du följa mot ljuset... Vi har det igen. Spår, hemliga tecken. "Var inte rädd" har inte sonettens form, men liknar den. Två rader fler än sonettens 14, men det finns på ett liknande sätt vissa rimord som håller ihop dikten. Det är oftast tio stavelser per rad. Dikten består av fyra delar och varje har i sin tur fyra rader. I den första delen är det bara ett namn, just bara det ordet som skyddar dig - och - "Var inte rädd" betyder att du inte behöver vara orolig för att sänka garden, att lämna det trygga och färdas mot det okända. I den andra delen är det en person som väntar på dig, som älskar dig, men som också ger dig ett ansvar. Det är inte ensidigt. I ett religiöst perspektiv, där han är skaparen, så är han också ljuset i ett mörker, han ger dig liv och han tar ditt liv. Men: "Var inte rädd." Boken Psalmernas väg är ett kommentarverk till Den svenska psalmboken. Där berättar man om bakgrunden till Eggehorns dikt. Hon var 22 år 1972 när hon träffade en ung kvinna och hennes far. De var judiska flyktingar och modern hade dött långt tidigare och brodern hade nyligen tagit sitt liv. Eggehorn ville - citat - "skriva något som skulle bli värdigt hennes ovanligt mogna sätt att förvalta sitt livs varför." Slut på citat. Eggehorn ville inkludera flera, med olika tro, genom att utesluta det specifika namnet Gud. Vi har spåren i sanden, vi har hemligheten, vi har någon som längtar efter dig, men som också ger dig betydelse i hans liv. Han är ljuset, men.... "Det finns en mörklagd hamn." Så då går vi på stranden, följer fotspåren som rör sig längs strandkanten... Vi ser mot gräset i kanten där sanden övergår i ljungdungar och små vindpinade tallar... vi går där... och långt borta ser vi ljuset från en stad... det är en stad med liv men med en hamn som ligger i skugga från ljuset. Mörkret gör att vi inte ser hamnen men vi går mot den. Där finns en överfart - en hamn, där skeppen lämnar land, men inga anlöper. Så når du till sist hamnen. Att du skulle komma dit har du vetat hela ditt liv. "Du är på väg." Här finns det där ljuset som flera av de som varit nära döden talar om. En ljustunnel. Det strålar ett ljus - "en dag blir natten vit". "Stjärnor växer ur hans famn." Eggehorns dikt är alltså både öppen för tolkningar och sakligt konkret. I sin enkelhet hittar vi ändå mycket av det vi känner väl till. Symbolorden strand, spår, hamn, sand. Mysteriorden som hemlighet och tecken. De religiösa orden som kärleksfrid och evighet. Och: Var inte rädd. Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn. Du ser den inte nu, men färdas dit. " Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget. Det skrev Ravel under första världskrigets slut och Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Gång på gång väljer jag att lyssna på Maurice Ravels Menuet ur Le tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik. Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.  Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Men kriget hade gjort Ravel sjuk, trött och sömnlös. I början av 1917 dog Ravels mor 76 år gammal. Han slutade komponera under tre år och slutförde bara äldre projekt. Han var då gäst hos monsieur och madame Fernand Dreyfus i Lyons-la Forêt nordväst om Paris. Madame Dreyfus var Ravels "marraine de guerre" - ett slags frivillig stöd under kriget. En person som tog hand om en, skickade tidningsklipp och små presenter till fronten. Man har funnit 55 brev från Ravel till henne under några månader 1916. De berättade mycket om krigsupplevelserna och Ravel vilade ut hos paret under och efter krigsslutet. Där skrev han färdigt pianooriginalet Le Tombeau de Couperin och dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Det var en styvson, som det hette då, till Ravels marraine de guerre Madame Dreyfus.      När sviten spelades för första gången på en konsert blev de så väl mottagna att alla sex stycken fick spelas en gång till. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad."      Det vi talat om hittills ger oss ledtrådar till musiken. De döda vännerna under första världskriget, mamman, "marraine de guerre", barocken och de danssviter man ofta skrev då och 16- och 1700-talen som Couperin levde och skrev musik i. Tombeau de Couperin. Minnesmusik. Det är alltså sorg och kaos runt Ravel och han skriver något av det vackraste som finns. Jag tänker ofta på den fantastiska kreativitet som övergångsperioder som 1920- och 1950-talen uppvisar. Efterkrigsperioder är dynamiska. Nya perspektiv, nya sätt att se saker på får utrymme. Ett exempel: Året efter, i februari 1920, arrangerade Ravel själv om fyra av de sex styckena för orkester och den här orkestersviten blev sedan i november 1920 grunden till en balett för Rolf de Marés Svenska baletten. Minst 165 gånger framfördes de Marés och Jean Borlins koreografi till Ravels musik. Premiär på Théâtre des Champs-Elysées.     Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt. Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar. Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt. En oerfaren oboist kan i början av Menuet få problem med andningen. Det går inte fort, men artikulationen är viktig. Det finns något folkviseaktigt som bryter igenom då och då. En vemodig barnvisa. Men historiskt har G-dur ofta använts när man ska ge musiken en ljus, positiv och optimistisk karaktär. Det gäller att inte smeta ner sig för långsamma tempi. Allegro moderato är en sorglös tempobeteckning. Spelar man den lätt och ledigt sköter melodin själv om känslosamheten. Det är vemodigt - men det är ingen begravningsmenuett.       I varje stycke musik finns ett tryck. En täthet och ett tempo som går att öka och minska. Det trycket finns i varje konstverk, men det ser olika ut för de skilda konsterna. I musiken har det med tempot och med orkestreringen att göra. I Menuet finns ett tempo som nära nog exakt motsvarar en normal puls - alltså inte puls vid vila eller vid ansträngning. Arbetspuls, 92 slag per minut. 92 taktslag. Samtidigt går musikens melodi i olika tempo. Den drar fortare ibland, stannar upp, hetsar, hämtar fart, minskar. Ibland är det bara en plockande stråke och en blåsare som sedan får hjälp av ytterligare stråkar och blåsare för att höja det där trycket. Det är som med en kropp. Ovanpå pulsen finns andningen, gesterna, stickningar i armen, rycket i benen. Hjärtat, pulsen är i mitten. Flöjterna är ljusa. Hornen, trumpeten och fagotterna är mörka här. Oboen, det engelska hornet och klarinetterna är kalla. Harpan och stråkarna varma. Ravel går mellan kallt och varmt, mellan mörkt och ljust. De första tonerna för oboen är som en liten snubbling, ett extra steg, en kort drill.       Här lockar det söta, här påminns vi om det syrliga. Den kalla handen på pannan är en mors hand, likaväl som en död väns kyliga fingertoppar. Den varma vinden påminner om andra dagar, en ungdomstid, men också om den heta stanken från slagfältet. Ljuset, explosionen, mörkret, vilan. När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se   Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Johannes Ekman har läst och avlyssnat två diktare som närmat sig det andliga på egna annorlunda vägar. Och "Menuet" av Maurice Ravel är en klassiker, fastslår Per Feltzin. Att möta det gudomliga utifrån - två diktare kring två evangelier. 1996 utkom diktsamlingen Timmermannen, en extremt förtätad skildring av Jesu liv och gärning, skriven av den finlandssvenske poeten Gösta Ågren, en diktare som inte kallar sig kristen. 2008 utkom poeten Jesper Svenbro med diktsamlingen Vingårdsmannen och hans söner. Också den kretsar kring religion och tro, också den skriven av en icke-troende poet öppen för den religiösa erfarenheten. Johannes Ekman har läst och avlyssnat två diktare som närmat sig det andliga på egna annorlunda vägar, inspirerade av respektive Markus-och Thomasevangeliet. Dessutom, Klassikern om "Menuet". Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten "Le Tombeau de Couperin" av Maurice Ravel. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Dessutom: Är film inte längre bäst på bio utan på musikalscenen? Med en scarf löst knuten runt halsen och med entusiasm för allt som gäller byggnader har Gert Wingårdh tagit arkitekturen in i teverummen. I dagens P1 Kultur berättar han om den omfattande renoveringen av Nationalmuseum i Stockholm och boken "Åtta projekt - från Liljevalchs till Nationalmuseum."   I "Kärlekens Antarktis" berättar hon om ödet för en mördad kvinna som levt i samhällets utkanter. I våras syntes hon vid Sara Danius sida vid en klassisk sorti i Gamla stan. Anneli Dufva har träffat Sara Stridsberg. Per Feltzin har varit på musikal. Flera gånger senaste veckorna. Musikalhösten har nämligen dragit igång och vi konstaterar att filmerna "Ghost", "Broarna i Madison County" och "Så som i himmelen" alla har transformerats till scenen. Vi frågar oss om film inte längre är bäst på bio utan på musikalscenen? Lina Kalmteg har läst "Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka" av Naja Marie Aidt om en son som dog när han var hög och ramlade ut från en balkong på fjärde våningen. Outhärdlig, men vacker prosa. Dagens Obs-essä är signerad Anna Thulin och hon frågar sig: Är alla författare kontorsnissar? Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Minna Grönfors

I helgen hade Syskonen i Mantua premiär, ny opera med 400 år gammal musik. Levande och inspirerat säger vår recensent. Och hur vet man när man är klar med ett konstnärligt verk? Långt reportage om konstnärers förhållande till slutet. I helgen var det premiär för en helt ny opera med 400 år gammal musik, och en verklig historia på Drottningholms Slottsteater - Syskonen i Mantua. Kritiksamtal med Per Feltzin.  Hur vet man att man är klar med sin roman, sin film eller sitt konstverk? Hur känns det att lämna över ett verk till publiken? Och finns det en rent existentiell aspekt av att avsluta ett verk? I ett långt reportage undersöker Richard Dinter konstnärens förhållande till slutet. Med teater- och operaregissören Hilda Hellwig, filmregissör Jonas Selberg och poeten Jenny Tunedal. Bakelit är namnet på det första industriellt framställda helsyntetiska plastmaterialet. Det var mörkt och kunde inte smälta, och därför praktiskt till elkomponenter och handtag på till exempel kastruller. Men framför allt är materialet förknippat med telefonen. I dagens radioessä från OBS skriver zoofysiologen och kulturdebattören Olle Holmqvist en hyllning till ett material som en gång fanns i allas liv men som nu nästan är borta. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

I dagens avsnitt i serien "Bergman om Bergman", talar regissören själv om reaktionerna på "Tystnaden" - som var allt annat än tysta! Och mer Bergman blir det, när P1 Kultur går på Bergmanfestival. Förra veckan släppte kulturredaktionen fem poddar med unika Bergmanintervjuer. För snart femtio år sen kom boken "Bergman om Bergman" ut. Det var filmjournalisterna Stig Björkman, Jonas Sima och Torsten Manns som intervjuat Ingmar Bergman om hans filmskapande och det blev till slut 54 rullband.  Originalbanden har redigerats av Katarina Wikars och idag ska vi höra utdrag från fjärde delen där Ingmar Bergman bland annat talar om den anonymt skrivna självkritiken i filmtidskriften Chaplin och när han förverkligande sin pojkdröm och åkte motordressin mellan Rättvik och Hedemora. Dessutom blir det ett samtal om den snart avslutade Bergmanfestivalen - teaterkritikerna Anneli Dufva, Mikael Timm och Jenny Teleman kommer till P1 Kulturs studio för att diskutera toppar, eventuella floppar och om - och i så fall hur - arvet efter Bergman ter sig 2018. Tillsammans med dem går vi också igenom de senaste turerna i krisen i Svenska Akademien. Till sist en Klassiker om West side story av Per Feltzin, som tecknar ett porträtt av en klassisk 1900-talsmusikal, skriven av tonsättaren och dirigenten Leonard Bernstein. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

Låt mig ta er med till en natt i New York. Den 26 september har just övergått i den 27:e. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst. Per Feltzin om Leonard Bernsteins musikal West Side Story. Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever. Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon." Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia. Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet. Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande." Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen. Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen. Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka? När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig. Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i. Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera. Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra! Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans. En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen". Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard Bernstein har skapat en dramatiskt fungerande musik som samtidigt är lätt att omedelbart tycka om och sjunga. Maria, Tonight och Somewhere är väl sånger som närmast blivit folkmelodier, var mans egendom. Sen finns I feel pretty, America, A boy like that och danserna: Mambon, Cool och den spefulla Gee, Officer Krupke. Det är en pärlrad av nio sånger som många av oss känner igen efter bara några toner. Librettisten Arthur Laurents berättade att musiken bara flöt ur Bernstein. Han tycktes inte tänka. Han kunde konsten att förvandla den speciella folkliga New Yorkska musiken till något annat än pastisch. Och han kunde ge varje person sin egen musikaliska karaktär, menade Laurents. Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det." Det anmärkningsvärda var att Bernstein skrev West Side Story parallellt med operamusikalen Candide. One hand, one heart var ursprungligen en duett som Candide och Kunigunda skulle sjunga och Gee, Officer Krupke fanns med i Venedigscenen i Candide. Utbyteshandeln gick åt det andra hållet också. Candide fick delar av det som inte fungerade i West Side Story. Man kan också hitta förändringar under vägen. Inledningen på West Side Story var först ett militant aggressivt stycke, där både Jets och Sharks sjöng. Sedan skrevs i stället Prologen där också gängen möttes, men nu till ljudet av, som Bernstein beskrev det, "miljoner ord med vansinnigt snabb musik". Senare togs orden bort och vi fick den inledning vi har i dag, med bara en vissling och det rytmiska knäppandet med fingrarna. Jag slutar den här Klassikern med en syn från Markusplatsen i Venedig några år efter premiären 1957. Bernstein och några vänner promenerar in på Piazzan och som genom en osannolik tillfällighet börjar flera av de små musikkapellen samtidigt spela Maria. Bernstein skrattar och börjar buga sig mot folk runt omkring, men ingen känner igen honom. Det var då det. Det skulle bli annorlunda. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se Samtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960. Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber. Det finns en otrolig mängd inspelningar och ljud- och filmklipp från West Side Story att köpa och se på nätet, men jag kan inte låta bli att rekommendera en enda kort svartvitt film från 60-talet. Det är Sammy Davis, Jr och slagverkaren Johnny Mendoza som gör ett medley. Fem minuter och femtio sekunder musikalitet. Länken är en av flera och deras samarbete finns också på album.

Per Feltzin och Karsten Thurfjell om Aymeric Picauds resehandbok från 1130-talet för pilgrimer till Santiago de Compostela. Nyligen kom Picauds bok Codex Calixtinus ut på svenska med översättning, inledning och kommentar av Michael Nordberg. Vi citerar ur den och funderar vilka illasinnade rövare som ligger på lur vid bäckar, större vattendrag och härbärgen. Missa inte Pilgrimspodden med Per Feltzin och Karsten Thurfjell Per Feltzin, Sveriges Radio per.feltzin@sverigesradio.se Karsten Thurfjell, Sveriges Radio karsten.thurfjell@sverigesradio.se

Översteprästinna och mor, övergiven älskarinna och hämndgirig rival. Den komplexa Norma slits mellan kärleken och plikten i Bellinis hyllade opera och hon tar också konsekvensen av sitt handlande. Operaguiden om Norma, med programledaren och producenten Britta Svanholm Maniette och side-kicken Sam Jakobsson från SR P2, tar avstamp i alla känslor som styr karaktärerna i Norma. Dessutom blir det ett snack om "La Divina"  operasångerskan Maria Callas och så får vi reda på i vilken etyd Frederic Chopin har gömt en liten snutt ur Norma. Normas Spotifylista innehåller dels musik som spelas i podden, dels fler betydelsefulla avsnitt ur operan. Operaguiden Lyssna på hela Norma, direkt från premiären på Göteborgsoperan i Opera i P2, lördag 2/12 2017 kl 18:55. Premiären ligger kvar för lyssning i 30 dagar. Per Feltzin recenserar Norma i Kulturnytt.

Om en tid och en plats i världshistorien då två speciella personer möts. Mozart och hans librettist Lorenzo da Ponte gör först Figaros bröllop, sedan Don Giovanni och sist Così fan tutte. Wien under slutet av 1700-talet. Det är en tid då världsordningen ifrågasätts, som till exempel adelns privilegier. Just då, under fyra intensiva år, skriver Mozart de här tre operorna. Några år senare var han död. Den lite äldre äventyraren Lorenzo da Ponte föddes i närheten av Venedig men var tvungen att lämna öarna på grund av en rad skandaler. Han hamnade så småningom i Wien där han bodde under många år innan han tvingades att fly igen - då till London och senare till New York där han dog nästan 90 år gammal. Författare, retoriker, lärare - påhittig, både som författare och, som ryktena säger, i livet, med sanningen. Den första av de tre är alltså Figaros bröllop som bygger på en pjäs av Beaumarchais - den skrevs 1786. Det är faktiskt så att Don Giovanni och Figaros bröllop bygger på pjäser som da Ponte arbetat med. I ett förord till Figaros bröllop skriver han att han inte gjort en översättning av pjäsen, utan mera imiterat den, gjort ett utdrag, skurit ner antalet roller, tagit bort en akt. Så måste det vara generellt, man måste korta - det tar alltid längre tid att sjunga orden än att säga dem. Figaros bröllop heter operan och Den galna dagen heter Beaumarchais pjäs. En parentes är att den också är en pjäs i en svit av tre i original. Rossini-opera Barberaren i Sevilla är den första om barberaren Figaro och hans Rosina. Som sagt - en utvikning. Figaros bröllop var provocerande för sin tid och pjäsen var förbjuden i Wien för att den ifrågasatte adeln på många sätt. Figaro och Susanna ska gifta sig - han är grevens betjänt och hon är grevinnans kammarjungfru. Men Susanna är också den kvinna som greven flirtar hejdlöst med. Det blir en berättelse om att få styra sitt eget liv. Men samtidigt berättar Figaros bröllop också om ungdomlig lust, om ett äktenskap som gått i stå och ett kommande äktenskap där mycket ännu är oklart och om pengar och längtan efter ett drägligt liv. Och om att försöka störta hierarkier. Mozart hittade pjäsen och hade hört talas om Lorenzo da Ponte som en möjlig librettist. da Ponte arbetade på hovteatern i Wien då och han skrev om pjäsen, tonade ner samhällskritiken något och fick det godkänt av kejsar Josef II innan Mozart la till sin fantastiska musik. 18 månader efter Figaros bröllop hade Don Giovanni premiär. Den är också byggd på en pjäs, men mera skissartat. Hela den flora av myter om Don Giovanni, alltså Don Juan, kommer från den spanske dramatikern Tirso de Molina som skrev den första författade texten om förföraren redan tidigt 1600-tal. Den har sedan bearbetats flera gånger, också som opera. Det Mozart gjorde var att skapa ett dramma giocoso. Enkelt kan man kalla det en ovanligt brant mix av djupt allvar och fnittrig komedi. Don Giovanni förför kvinnor utan ånger och då och då dör någon i samband med det och hans betjänt Leporello får lappa ihop det efteråt, rädda sin herre, muta dem som måste tystas, medan Don Giovanni själv redan har försvunnit till nästa kvinna. Men tillslut hinner Don Giovannis förflutna upp honom och en förorättad fader stiger upp ur dödsriket för att hämnas. Efter framgångarna med Figaros bröllop och Don Giovanni gick de vidare med en helt egen idé. Così fan tutte - premiär på Burgtheater i Wien i januari 1790. Ofta bara kallad Così. Così har ett manligt perspektiv och handlar om trohet och om att förklä sig. Två unga par ska prövas innan de ska gifta sig. Männen ska se om de unga kvinnor de är kära i verkligen är trogna? På svenska är titeln Så gör de alla, eller skola för älskande. Männen klär ut sig för att locka kvinnorna till felsteg. Ett ofta använt knep som många författare genom historien skrivit om. Vi hittar det hos Ovidius, Boccaccio och Shakespeare. Idag går både Figaros bröllop och Don Giovanni att spelas rätt upp och ner, men många regissörer har svårigheter med Così fan tutte. Är kvinnorna verkligen så lättlurade? Eller luras de också? Vem kommer att lära sig vad av vem? Den gamle vännen som hjälper männen - är han bara en cyniker? För att dagens publik ska acceptera vad som sker på scenen måste regissören vässa sin analys mer med Così än de andra. Den har faktiskt, under århundranden, skrivits om för att tona ner det omoraliska i berättelsen. Hur kan de unga kvinnorna ens tänka sig att lämna sina fästmän, som dessutom själva är utklädda till mustaschprydda albaner. De här tre da Ponte-operorna ligger ständigt på listan över de femton mest spelade operorna i världen. Den enda Mozartopera som spelas mer är hans sista: Trollflöjten. Att de här tre är så populära beror förstås på Mozarts musik som är melodiös utöver det vanliga och orkestrerad så att man medvetet eller omedvetet hör vad som händer. Sen blir dramatiken tydlig med rätt val av tempo för rätt situation. Berättelserna är tidlösa i sak - men da Ponte använde klokt den tidiga operans formaliserade klichéer, ofta från italienska commedia dell'arte där vissa rollfigurer alltid agerade på samma sätt. Han tog alltså den endimensionella typen och gav den kött och blod, både hjärta och hjärna. Tillsammans med Mozarts musik är effekten häpnadsväckande, eftersom vi känner igen personligheten, stilen men plötsligt inser att det står en människa med både kropp och själ framför oss. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se Mozarts musik i inslaget kom från inspelningarna med Musicaeterna ledda av Teodor Currentzis. Under de senaste två åren har Drottningholms Slottsteater spelat Figaros bröllop och Don Giovanni och i sommar (2017) kommer man avsluta med Così fan tutte. Det här fransk-svensk-internationella projektet har dirigenten Marc Minkowski som musikalisk ledare. P2s podd Operaguiden har talat om Figaros bröllop.  

I grunden är det väntan på tre små ord "jag älskar dig" som fyller hela Franz Lehárs operett Glada änkan. Kommer den glada änkan Hanna Glawari rädda sitt land genom sin förmögenhet? Vill hon? Programledaren och producenten Britta Svanholm Maniette och Sam Jakobsson, medarbetare på SR P2, bl a operaansvarig, pratar om männens oförstånd inför kvinnorna, varför Hitler var så förtjust i Glada änkan och om vad det är för skillnad på opera och operett egentligen. GLADA ÄNKANS LÅTLISTA Glada änkans Spotifylista Låtlistan innehåller dels musik som spelas i podden, dels fler betydelsefulla avsnitt ur operan. Operaguiden operaguiden@sverigesradio.se Hör vad Kulturnytts recensent Per Feltzin tyckte om Kungliga operans version av Glada änkan här.

I grunden är det väntan på tre små ord jag älskar dig som fyller hela Franz Lehárs operett Glada änkan. Kommer den glada änkan Hanna Glawari rädda sitt land genom sin förmögenhet? Vill hon? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledaren och producenten Britta Svanholm Maniette och Sam Jakobsson, medarbetare på SR P2, bl a operaansvarig, pratar om männens oförstånd inför kvinnorna, varför Hitler var så förtjust i Glada änkan och om vad det är för skillnad på opera och operett egentligen. GLADA ÄNKANS LÅTLISTA Glada änkans Spotifylista Låtlistan innehåller dels musik som spelas i podden, dels fler betydelsefulla avsnitt ur operan. Operaguidenoperaguiden@sverigesradio.se Hör vad Kulturnytts recensent Per Feltzin tyckte om Kungliga operans version av Glada änkan här.

I grunden är det väntan på tre små ord "jag älskar dig" som fyller hela Franz Lehárs operett Glada änkan. Kommer den glada änkan Hanna Glawari rädda sitt land genom sin förmögenhet? Vill hon? Programledaren och producenten Britta Svanholm Maniette och Sam Jakobsson, medarbetare på SR P2, bl a operaansvarig, pratar om männens oförstånd inför kvinnorna, varför Hitler var så förtjust i Glada änkan och om vad det är för skillnad på opera och operett egentligen. GLADA ÄNKANS LÅTLISTA Glada änkans Spotifylista Låtlistan innehåller dels musik som spelas i podden, dels fler betydelsefulla avsnitt ur operan. Operaguiden operaguiden@sverigesradio.se Hör vad Kulturnytts recensent Per Feltzin tyckte om Kungliga operans version av Glada änkan här.

Per Feltzin tar oss med via demenshemmet, tågresor och familjeminnen tillbaka till andra världskriget och Bachs passionsmusik. Per Feltzin i en personlig radioessä som tar spjärn mot demenshemmet och familjeminnen och tar ett språng tillbaka till andra världskriget och Bachs passionsmusik."När Tredje rikets soldater anföll bundsförvanten Sovjet den 22 juni 1941, retirerade de sovjetiska soldaterna. Men samtidigt grävde de ner enstaka krypskyttar, gömda, kvarlämnade för att orsaka skada och sedan dö.När min pappa, i den tyska armén, hukande reste sig för ta över en död soldatkollegas kulspruta fick den ryska krypskytten in en fullträff. Kulan gick in vid lårbenshalsen, for igenom kroppen och stannade i vänster överarm.Min pappa var 21 år. Första tanken, sa han sen, var: "Skönt. Nu är kriget över för min del". Sedan förlorade han medvetandet. Några timmar senare vaknade han av ljudet från motorer. "Hör jag ryska röster är livet över helt och hållet", tänkte han."Feltzin ställer frågan om hur man går vidare eller stannar kvar, eller kastas fram och tillbaka mellan nu och då?

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är att det populära och det seriösa kunde förenas. Och det blev tydligt att konstmusiken kunde hämta inspiration från jazzen och inte bara från folkmusiken som tidigare. Förut hade jazzen och den klassiska musiken i princip bara hälsat på hos varandra och artigt konverserat.Men Gershwins musik gjorde mer än så. Han smälte samman sätten att spela i en enda klang.Konsertrubriken då, den 12 februari 1924, var "Ett experiment inom modern musik". Nu är experimentet en klassiker.Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.seMusiken i inslaget är främst från de två inspelningarna gjorda 1924 och 1927 plus den med Erich Kunzel och Cincinnatis symfoniorkester.

Låt mig ta er med till en natt i New York. Den 26 september har just övergått i den 27:e. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst. Per Feltzin om Leonard Bernsteins musikal West Side Story. Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet.Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande."Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen.Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen.Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka?När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig.Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i.Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera.Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra!Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen".Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard Bernstein har skapat en dramatiskt fungerande musik som samtidigt är lätt att omedelbart tycka om och sjunga. Maria, Tonight och Somewhere är väl sånger som närmast blivit folkmelodier, var mans egendom. Sen finns I feel pretty, America, A boy like that och danserna: Mambon, Cool och den spefulla Gee, Officer Krupke. Det är en pärlrad av nio sånger som många av oss känner igen efter bara några toner.Librettisten Arthur Laurents berättade att musiken bara flöt ur Bernstein. Han tycktes inte tänka. Han kunde konsten att förvandla den speciella folkliga New Yorkska musiken till något annat än pastisch. Och han kunde ge varje person sin egen musikaliska karaktär, menade Laurents.Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det."Det anmärkningsvärda var att Bernstein skrev West Side Story parallellt med operamusikalen Candide. One hand, one heart var ursprungligen en duett som Candide och Kunigunda skulle sjunga och Gee, Officer Krupke fanns med i Venedigscenen i Candide. Utbyteshandeln gick åt det andra hållet också. Candide fick delar av det som inte fungerade i West Side Story.Man kan också hitta förändringar under vägen. Inledningen på West Side Story var först ett militant aggressivt stycke, där både Jets och Sharks sjöng. Sedan skrevs i stället Prologen där också gängen möttes, men nu till ljudet av, som Bernstein beskrev det, "miljoner ord med vansinnigt snabb musik". Senare togs orden bort och vi fick den inledning vi har i dag, med bara en vissling och det rytmiska knäppandet med fingrarna.Jag slutar den här Klassikern med en syn från Markusplatsen i Venedig några år efter premiären 1957. Bernstein och några vänner promenerar in på Piazzan och som genom en osannolik tillfällighet börjar flera av de små musikkapellen samtidigt spela Maria. Bernstein skrattar och börjar buga sig mot folk runt omkring, men ingen känner igen honom. Det var då det. Det skulle bli annorlunda.Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.seSamtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960.Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber.Det finns en otrolig mängd inspelningar och ljud- och filmklipp från West Side Story att köpa och se på nätet, men jag kan inte låta bli att rekommendera en enda kort svartvitt film från 60-talet. Det är Sammy Davis, Jr och slagverkaren Johnny Mendoza som gör ett medley. Fem minuter och femtio sekunder musikalitet. Länken är en av flera och deras samarbete finns också på album.

Skönlitteraturen står i fokus för veckans Kritiken. Årets bästa romaner och lyrikens nya vägar till publiken. Vann rätt bok? Augustpriserna delades ut på måndagskvällen och Kritiken diskuterar litterära priser och värden i förvandling. Sveriges Radios lyrikpris delades också just ut och nu drar Stockholms internationella poesifestival igång - men på vilka andra arenor syns lyriken idag? Är Twitter poesins framtid? Anneli Dufva samtalar med kulturredaktionens Mikael Timm och Jenny Aschenbrenner.Dessutom en kritikessä om livets ändlighet av Per Feltzin och den franska författaren Marie Darrieussecq om vårt behov av konstens öppenhet.Programledare Anneli Dufva

Per Feltzin och Karsten Thurfjell om Aymeric Picauds resehandbok från 1130-talet för pilgrimer till Santiago de Compostela. Nyligen kom Picauds bok Codex Calixtinus ut på svenska med översättning, inledning och kommentar av Michael Nordberg. Vi citerar ur den och funderar vilka illasinnade rövare som ligger på lur vid bäckar, större vattendrag och härbärgen.Klicka på den grå knappen nedan - Pilgrimsvandra med Per och Karsten - för att se hela utbudet av program och poddar.Per Feltzin, Sveriges Radio per.feltzin@sverigesradio.se Karsten Thurfjell, Sveriges Radio karsten.thurfjell@sverigesradio.se Den här vandringen ingår i ett större projekt som italienska radion RAI, tillsammans med europeiska radiounionen EBU, arrangerar. Information finns på den italienska webbplatsen hos RAI: CammineRai

Musikaliska attacker, dramatisk sång och tragik! Kritiken ser Verdi-opera i Malmö och Stockholm, går på utställningen Homeland i Umeå och ser The Jinx på TV. Aida regisseras av Staffan Valdemar Holm, som för första gången sätter upp en opera på Malmö Operas stora scen. Det gör han tillsammans med scenograf Bente Lykke Möller och ett övergripande budskap för uppsättningen är pace, det italienska ordet för fred.  Otello regisseras av David Alden och på Stockholmoperans scen är det svartsjukan som driver spelet. Operakritikerna Ella Petersson och Per Feltzin kommer till studion för att diskutera de båda operorna. Det blir också två utställningar: arkitekturfotografi på ArkDes i Stockholm och Homeland på Västerbottens museum i Umeå. Och så ser programledare Anneli Dufva TV-serien The Jinx tillsammans med kulturredaktionens Mattias Berg.

Dags för säsongens sista Kritiken, där programledarna Anneli Dufva och Gunnar Bolin samtalar med gäster om podden Serial och om musikalåret. Varför engagerar ett tonårsmord i Baltimore miljoner lyssnare världen över? Podd-succén Serial, som handlar om en tonårskille som dömts till livstid för mordet på sin före detta flickvän, har väckt intensiva diskussioner om dokumentärgenren och journalistik. Är det briljant eller är det oetiskt att att blanda verklighet och fiktion på det sätt skaparna gjort? Inför det sista avsnittet diskuterar Kritiken vidare med kulturredaktionens Mattias Berg.  Lyssnat på musikaler, det har kritikerna David Richter och Per Feltzin gjort, både i London - musikalernas Mecka - och på svenska uppsättningar. Vad är bäst och vilka trender är de starkaste på musikalscenerna? Dessutom, litteraturåret går mot sitt slut och i flera av årets romaner fokuserar på arbete, status och klass. Hör Jenny Aschenbrenners reportage om Jack Hildéns Vi, vi vaktmästare, Therese Bohmans Den andra kvinnan, Marie Hermanssons Skymningslandet och Stefan Lindbergs Du vet väl om att du är värdefull - romaner som alla utspelar sig i prekariatets tidevarv, där otrygghet, arbetes värde och meningslöshet skärskådas. Programledare Gunnar Bolin och Anneli Dufva Producent Maria Götselius Kritiken tipsar: Att falla av Michel Laub Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grenvall Denna dagen ett liv biografi om Astrid Lindgren av Jens Andersen Lilla smycket av Patrick Modiano Timme Noll av Lotta Lundberg Plundrarna av Anders Rydell Samlade dikter av Werner Aspenström Filmen Boyhood av Richard Linklater Stora Pilsnerboxen, utgiven av Thor Modéen-sällskapet Vera Nilsson, konstutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm Musikal på DVD West side story Podcast Staden med Dan Hallemar och Håkan Forsell

Operan Madama Butterfly är ett av operavärldens mest spelade verk, nu sätts den upp av regissören Kirsten Harms på Kungliga operan i Stockholm. Kritikens programledare Gunnar Bolin ser den tillsammans med operakritikern Ella Petersson. Samtidigt i Karlstad ser Per Feltzin, kulturredaktionens operaexpert, Wermland Operans Trilogin, tre klassiker i ny tappning. Regissören Tobias Kratzer binder samman Barberaren i Sevilla och Figaros Bröllop med Beethovens Fidelio, och allt har premiär under samma vecka! Och, nu är det 25 år sedan Berlinmuren föll, en dramatisk vändning i världshistorien som givetvis blivit stoff för en mängd berättelser. Förläggare Svante Weyler och översättaren Aimée Delblanc medverkar i Kritiken för ett samtal om hur "Die Wende" skildrats och tagit plats i tyska romaner och filmer . Dessutom har Jenny Aschenbrenner träffat den nederländske författaren Cees Nooteboom, som ofta nämns i Nobelsammanhang, för att prata om hans syn på kritiker och det egna författarskapet. Programledare Gunnar Bolin Producent Maria Götselius

Marknadskrafter och konsumtion, habegär och identitet - Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms nya scenshow handlar om shopping, pengar och livet i ekonomins skugga. Ägd är uppföljaren till Ljust och fräscht, som lovordades av flera kritiker, hur blir det den här gången? Dessutom, Gunnar Bolin talar med den brittiske teaterkritikern Michael Billington om kritikens uppgift i konsumtionssamhället och Katarina Wikars funderar vidare, med begreppet Konsumism i minnet, vilka vi konsumenter egentligen är. Första mars har Monteverdis L´Orfeo, en över 400 år gammal opera, premiär på Wermlands opera. Omsusad redan i förväg, eftersom den regisseras av Kristofer Steen, känd som gitarrist i hardcorebandet Refused. Men berättelsen om Orfeus och Eurydike är också aktuell på Göteborgsoperan, där Glucks opera från 1762 nyligen hade premiär. Hör Per Feltzin gripa sig an en myt om trofast kärlek, liv och död. Programledare: Anneli Dufva Musiken som spelas i Per Feltzins essä om Ofeusmyten är hämtade från en inspelning av Christoph Willibald Glucks Orfeo ed Euridice (2001), dirigent René Jacobs och en inspelning av Claudio Monteverdis L´Orfeo (2007), dirigent Rinaldo Alessandrini.

Skapande skola är den regeringsreform som kulturministern brukar framhålla som den viktigaste på kulturområdet. Skolbarn över hela landet ska genom den få träffa och skapa med hjälp av professionella utövare inom olika kulturområden. Men blev det som det var tänkt? På tisdagen presenteras en rapport om Skapande skola gjord av Myndigheten för kulturanalys. I Nya Vågen diskuteras den av Cecilia Magnusson (M) och Gunilla Carlsson (S), båda från riksdagens kulturutskott, och Ulla Wiklund, musiker och kompositör som under många år jobbat för att kulturen ska få ta plats i skolan. Barna Hedenhös är trippelaktuella. Julkalendern har just börjat på SVT, böckerna kommer i nyutgåva och originalteckningarna av skaparen Bertil Almqvist visas i en utställning på Göteborgs konstmuseum. Där finns också de teckningar som har dragits in av förlaget, som tyckte att de framställde amerikanska urinvånare på ett nedvärderande vis. Vår reporter Morris Wikström tar reda på hur nutida Hedenhös förhåller sig till originalberättelserna från mitten av förra seklet. Stjärnsopranen Nina Stemme gästar Kungliga operan och spelar Salome. Under de knappa två timmar Strauss opera pågår ska hon både hinna dansa erotisk slöjdans för sin styvfar och få Johannes döparens huvud serverat på ett silverfat. Hur hon klarar detta diskuterar kritikerna Per Feltzin, Ella Petersson och Eric Schüldt som var på premiären i helgen. Programledare: Andreas Lindahl Producent: Thorbjörn Karlsson

Efter Dagens nyheters avslöjande om hur Skånepolisen har registrerat romer konstaterade Maciej Zaremba på tidningens kultursida att nu har vi ett exempel på strukturell rasism som är värt att debattera. I samma artikel avfärdade han tidigare debatter om barnboksillustrationer och namn på glassar som något som stulit fokus från de verkliga problemen. I Nya Vågen frågar vi oss om det verkligen är så att slaget om symbolerna har gjort oss blinda för strukturerna? Och vinner debatten något på att vi pratar i termer som ras? Medverkar gör Maciej Zaremba, kulturjounalist på Dagens Nyheter, Qaisar Mahmood, författare och debattör, och Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Parsifal blev Richard Wagners sista opera. Nu sätts den upp av Kungliga operan i Stockholm i samband med 200-årsjubiléet av Wagners födelse. Flera stora stjärnor medverkar i uppsättningen. Vi skickade musikkritikerna Per Feltzin, Ella Petersson och Eric Schüldt för att se den och skickade dessutom med frågan om vad de tror om planerna på en ombyggnad av Kungliga operan, en miljardsatsning som kulturministern presenterade nyligen. Dessutom avslutar vi med att Nya Vågen ju själv har blivit föremål för debatt. Kritiska röster har höjts mot nedläggningen av programmet. Någon av våra chefer svarar på det och berättar hur det är tänkt. Programledare: Anderas Lindahl Producent: Thorbjörn Karlsson Reporter: Morris Wikström

Vad ska public service-radion och teven får göra i framtiden? Det får vi svar på när den stora public service-utredningen presenteras i dag. Det handlar om hur public service ska finansieras och hur en oberoende ställning ska kunna garanteras i förhållande till politikerna. Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgsposten, finns med oss direkt från presskonferensen på Rosenbad. I studion finns Erik Fichtelius, vd för Utbildningsradion, och Karin Olsson, kulturchef på Expressen. Debatten om Lars Vilks har tagit ny fart. Just nu befinner han sig i New York för att tala på en anti-muslimsk konferens - en del av hans konst, hävdar han. Vi pratar om gränserna för provokationen i konsten och tar vår utgångspunkt i debatten de senaste veckorna och i en nyöppnad utställning på Röhsska muséet i Göteborg där det finns flera exempel på både konst och design som ansetts stötande genom historien. Chess på svenska är Göteborgsoperans musikalsatsning i år. Premiär var det i lördags, men var tycker kritikerna? Per Feltzin, Kulturnytt Sveriges radio, Ditte Hammar, recensent på nummer.se, och Magnus Haglund från Göteborgsposten, deltar i ett samtal om uppsättningens styrkor och svagheter, men också om hur den svenska musikalen mår 2012 och vad vi kan vänta oss av framtida musikdramatik. Programledare: Andreas Lindahl Producent: Thorbjörn Karlsson

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. I det tolfte Hjärtslag sammanfattar vi serien - vi talar om musik i stort - epilogen. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 12 av 12. Följande personer medverkar i det tolfte programmet av tolv: Dirigenterna Herbert Blomstedt och Andreas Hanson, Kungliga operans Vd Birgitta Svendén, scenografen Lars-Åke Thessman, musikterapeuterna Ingrid Hammarlund och Ann-Sofie Paulander, musikprofessorn Hatto Beyerle, författaren Horace Engdahl, musikern Jordi Savall, tonsättaren Johan Söderqvist, idéhistorikern Sven-Eric Liedman, dramaturgen Stefan Johansson, arkitekten Catharina Dyrssen, översättaren Kerstin Gustafsson och historikern Arne Jarrick. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. I det elfte Hjärtslag talar vi om musik i nuet. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 11 av 12. Följande personer medverkar i det elfte programmet av tolv: Dirigenterna Herbert Blomstedt och Andreas Hanson, Kungliga operans VD Birgitta Svendén, radioproducenten Bodil Asketorp, musikterapeuterna Ann-Sofie Paulander och Ingrid Hammarlund, musikprofessorn Hatto Beyerle, författaren Horace Engdahl, musikern och forskaren Fredrik Ullén, cellisten Kati Raitinen och tonsättarna Jonas Forssell och Johan Söderqvist. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. I det tionde Hjärtslag talar vi om musik och språk. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 10 av 12. Följande personer medverkar i det tionde programmet av tolv: Författaren Horace Engdahl, översättaren Kerstin Gustafsson, musikern och forskaren Fredrik Ullén, dirigenten Herbert Blomstedt, radioproducenten Bodil Asketorp, musikprofessorn Hatto Beyerle, musikern Jordi Savall, tonsättare Jonas Forssell, musikpedagogen Ingrid Hammarlund, textildoktoranden Margareta Zetterblom, akustikern Jan-Inge Gustafsson, talpedagogen Gerita Hedgårdh och författarna Peter Englund, Magnus Florin och Ylva Eggehorn. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. I det nionde Hjärtslag talar vi om musik och hjärnan. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 9 av 12. Följande personer medverkar i det nionde programmet av tolv: Musikern och forskaren Fredrik Ullén, musikterapeuten Margaretha Reinhammar, stressforskaren Töres Theorell, idéhistorikerna Karin Johannisson och Sven-Eric Liedman, KTH-forskaren Roberto Bresin, överläkaren Hans Peter Söndergaard, musikpedagogen Ingrid Hammarlund och dirigenten Herbert Blomstedt. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. I det åttonde Hjärtslag talar vi om musik, natur och struktur. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 8 av 12. Följande personer medverkar i det åttonde programmet av tolv: Idéhistorikern Sven-Eric Liedman, formgivaren Johan Huldt, författarna Horace Engdahl och Magnus Florin, musikerna och forskarna Peter Pontvik och Fredrik Ullén, prästen Marie Eby Notini, musikprofessorn Hatto Beyerle, stressforskaren Töres Theorell, musikpedagogen Ingrid Hammarlund, folkmusikern Marie Länne Persson, konstnären och musikern Maj-Britt Niklasson och tonsättarna Jonas Forssell, Paula af Malmborg Ward och Peder Hofmann. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. I det sjunde Hjärtslag talar vi om musiken och terapi. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 7 av 12. Följande personer medverkar i det sjunde programmet av tolv: Följande personer medverkar i det sjunde programmet av tolv: pianisten och hjärnforskaren Fredrik Ullén, logopeden Gerita Hedgårdh, KTH-forskaren Roberto Bresin, stressforskaren Töres Theorell, musikterapeuterna Ann-Sofie Paulander, Ingrid Hammarlund och Margaretha Reinhammar, folkmusikern Marie Länne Persson, överläkaren Hans Peter Söndergaard, konstnären och musikern Maj-Britt Niklasson och dirigenten Herbert Blomstedt. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. Hjärtslag - om musik och sentimentalitet. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 6 av 12. Intervjuade personer enligt nedan talar om musik och sentimentalitet. Mixat med musik och de olika personerna återkommer och medverkar på olika sätt. Någon mycket kort, andra längre. Följande personer medverkar: idéhistorikern Karin Johannisson, musikvetaren och radioproducenten Bodil Asketorp, historikern Arne Jarrick, författaren Horace Engdahl, dirigenten Herbert Blomstedt, dramaturgen Stefan Johansson, tonsättaren Johan Söderqvist, musikprofessorn Hatto Beyerle och författaren Ylva Eggehorn. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. Hjärtslag - om musik efter krig. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 5 av 12. Intervjuade personer enligt nedan talar om Musik efter krig. Mixat med musik och de olika personerna återkommer och medverkar på olika sätt. Någon mycket kort, andra längre. Följande personer medverkar: Musikern Jordi Savall, historikerna Peter Englund och Arne Jarrick, dirigenterna Andreas Hanson och Herbert Blomstedt, scenografen Lars-Åke Thessman, dramaturgen Stefan Johansson, formgivaren Johan Huldt, tonsättaren och musikern Peter Pontvik och författarna Stefan Bohman, Ylva Eggehorn och Horace Engdahl. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. Hjärtslag - om musik och makt. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 4 av 12. Intervjuade personer enligt nedan talar om Musik och makt. Mixat med musik och de olika personerna återkommer och medverkar på olika sätt. Någon mycket kort, andra längre. De personer vi har talat med den här gången är musikern Jordi Savall, historikerna Peter Englund och Arne Jarrick, dirigenterna Andreas Hanson och Herbert Blomstedt, tonsättarna Jonas Forssell och Johan Söderqvist, operachefen Birgitta Svendén, dramaturgen Stefan Johansson, stressforskaren Töres Theorell, författaren Stefan Bohman, överläkaren Hans Peter Söndergaard och tonsättaren och musikern Peter Pontvik. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Klassikern är av musikaliskt slag denna lördag, det är Per Feltzin som tittat bland favoriterna i sin musikhylla. Han har funnit en åldrad man, Richard Strauss och hans Fyra sista sånger. Sångerna som skrevs 1948 handlar om det stora avskedet och har titlarna: Vår, September, Vid sängdags och Aftonrodnad. Per Feltzin berättar om bakgrunden till dem och vi hör dem framföras av Gundula Janowitz tillsammans med Berliner Philharmoniker - under ledning av Herbert von Karajan.

Vilka magiska krafter äger boken som ting? Är den ett skal där texter kan transporteras mellan författare och läsare, eller finns det något egenvärde i doften av gammalt papper, hundöron och blyertsanteckningar i marginalen? I Nya Vågen har vi testat tre av de digitala marknadsaktuella läsplattorna. Vi tar med dem till studion för att jämföra och se om de är något att ha och om boknostalgikerna har något att frukta. I studion: Sus Andersson, författare till rapporten E-boken - lätt att göra, svår att sälja, Mattias Boström e-boksansvarig på Piratförlaget och kulturradions Marie Lundström. TUR-teatern har rest till Malmö för att sätta upp operan Rucklarens väg. Resultatet blev en färgstark uppsättning med både vampyrer och moderatbashing. Vi har sett den och recenserar i studion. Gäster: Expressens Gunilla Brodrej och kulturradions Per Feltzin. I programpunkten Au Contraire delar Jenny Teleman med sig om några befriande tunnelbanetankar. Programledare: Kim Nordberg.