Podcasts about jajce

Den som flyr från ett krig hamnar i dubbel exil, en yttre och en inre. Sanjin Pejkovi återser sin forna hemstad och funderar över hågkomstens roll i livet efter kriget. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När vi tvingades fly från min hemstad hjälpte min brors bästa vän Dejan min mamma att bära familjefotografier. De vandrade i sju mil tills de kom till en trygg plats. Flera kilo foton; det enda existensbeviset. Bilder av oss före kriget, ett brutet löfte om en annan möjlig framtid som grusats på vägen. Förhoppningar om ett vanligt liv och ovetskapen om den framtid som väntade i bakhåll.Jag föddes den 29 november 1978 i den vattenfallsprydda bosniska pytteidyllen Jajce. Jag delar både födelsedag och födelseort med det socialistiska Jugoslavien. 1943 var Jajce en del av den befriade och partisanstyrda delen av landet och den 29 november hölls ett stormöte mellan delrepublikernas delegater under namnet Antifascistiska rådet för nationell befrielse av Jugoslavien, mötet förkortades AVNOJ på dåvarande serbokroatiska. Huset där AVNOJ hade ägt rum, en gymnastiksal som ibland användes som en lokalbiograf, skulle senare omvandlas till ett museum dit vi barn togs för att lyssna på oändliga berättelser om hjältemod och uppoffring. Alla ville sitta i Titos fåtölj, känna historiens fjädrar studsa mot sina skinkor.Sommaren 2023 besökte jag hemstaden efter många års undvikande. Var jag än tittade såg jag minnesspöken, andra versioner av mig själv, varken mer eller mindre sanna än den som blev jag. Jag satt på trappor som förenade barndomsgatan med fotbolls- och basketplanen jag tillbringade hela min vakna tid på. Blickar, rykten, glåpord, kommentarer, skrik. Positioneringar bestämda sedan urminnes tider. De äldre och coolare där uppe, vi längst ner. Flera generationer av framtida före detta soldater, av ptsd-are, av människor med i stort sett hela världen som hemadress bara något år senare. Mellan 1987 och 1992 tankspridda kungar och roliga drottningar, våldsamt uppkåtade tonåringar utan sinnesro. Efter 1992, ”för evigt inneboende hos någon annan”, som en serbisk författare beskrev alla oss utspridda.Från trapporna blir tidsresorna längre eller kortare beroende på var man riktar blicken. Ett hus byggt under Österrike-Ungerntiden lutar sig mot den väldiga medeltida fästningen som det bosniska kungadömet reste i försök att försvara sig mot osmanerna. Huset står upp trots att det sönderbombades under kriget på 1990-talet. Samma med gatan som jämnades med marken 1992 efter en kraftfull raketattack. Mirakulöst nog förstördes inte guden Mithras tempel, byggt av romare runt 400-talet. Jajces öde har korsats av många imperier vilket orsakade huvudbry för arkitekter som grävde upp lämningar och badhus var de än försökte bygga nya husgrunder under socialismen. Efter ett tag gav man upp och staden byggdes ovanpå imperieruinerna.På ett berg ovanför staden hade man under Jugoslavientiden tagit bort en massa träd. Håligheterna bildade ordet TITO, Josip Brozs smeknamn. Nu har träden långsamt börjat växa in i hålen. Men namnet anas fortfarande. Spökbokstäver från ett ideologiskt system som försökte bemästra naturen tittar fram under vegetationens långsamma framväxt.Vi som bär exilen innanför våra jackor gör ständigt minnen. Vi lever längs dubbla, ibland trippla tidslinjer. Varför ägnar vi stor möda åt att minnas och ännu större möda åt att förtränga? För man kan inte överleva om man bara lever i det förflutnas gyttja. Men man kan inte heller andas in den söta luften i hemstaden utan att jämföra.Så jag gör minnen, framkallar inre fotografier. Jag blir till staden, nybyggd över ruiner. Jag är pojken på trapporna 1991, jag springer uppför dem och duckar krypskyttar 1992. Betraktar den utgjutna betongen tre decennier senare undrande över vem jag kunde ha varit om saker blev annorlunda.Första gången jag vistades en längre tid i källaren var den 27 maj 1992. Klockan 15.03 satt jag hemma och tillverkade ett eget basketspel. Den första granaten, den alla väntade på men ingen vågade nämna, slog ner. Korta fragment: en granne springer ut och skjuter med en pistol mot omgivande berg. Rök, explosioner, folk söker skydd, svordomar, jag stående på balkongen omtumlad av sirener och vapenljud. Kulhål i väggarna. En tom gata som bara sekunder innan var fylld av vuxna, barn, lek, tjut. Min bror och jag går ner till källaren, mamma går in från utsidan. Pappa kommer hem från jobbet så småningom. Nykter och skärrad. Ungefär 120 sekunder var tillräckligt för att lydigt acceptera krigets givna regler och roller. Dagen efter hade vi vant oss.Livet, såsom vi hade levt det innan sprängdes bort. Vistelser utomhus förvandlades till riskfyllda undantag. Varje steg utanför källaren var ett farligt uppror. Osynliga gester för alla utom oss. Det sköts mot oss varje gång vi skulle ut. Flera liv senare öppnade jag källardörren igen. Källaren var lika fuktig och kall, om än återställd. Men lukten var kvar och bar på grannarnas högljudda bråk. En Kalasjnikov vilande mot den vita porösa väggen. Kassettbandsinspelningar. Min gitarr. Råttor i ventilationsrören omkring oss. Tafsningsförsök.I över halva mitt liv har jag försökt förstå de krig som fördrivit oss och de dubbla exilöden som format oss som flytt ett ställe. Först flykten i sig. Sedan den inre flykten, oförmågan att egentligen kunna återberätta fullt ut vad man har varit med om. Man hittar liknelser, försöker förklara oöversättningsbara rädslor. Där borta och där hemma är som hav och himmel som smälter ihop med varandra. Man kan prata om dem, mäta dem, sätta dem i geografiska och geometriska förhållanden. Båda är lika avlägsna. Man reser till hemstaden, man återvänder aldrig. Vi som är överallt och ingenstans förutom i orden, i språken; våra uppdelade, politiserade språk jag återanvänder och återvänder till varje dag. Vi skriver en mening på ett språk, funderar ut den nästkommande på ett annat. Vi talar det ena och räknar på det andra. Våra whatsappgrupper är världskartor. Vi samlas, inspekterar minnen och varandras serietidningar. I jakt och på spår efter lånade hågkomster.Vi flydde, bosatte oss någon annanstans, blev kära, skaffade barn, skilde oss, dog i en annan jordmån. Vi var en utryckt sida ur någons förvirrade och fragmentariska essä. En symbolladdad dödsruna över slumpen, ödet och kompassen. Slingrande flod av svindlande sammanträffanden. Deltan som sprider ut sig i många riktningar, en karta över ett blodomlopp.Jajce andades med mig i en märklig upplevelse av sorg och livslust. Jag letade väggar, trappor med mina avtryck på, graffitin med våra underskrifter. Trots ett flertal resor till hemstaden sedan krigets slut kände jag mig först nu nästan hemma, i samtiden. Trapporna bar berättelser men jag hade hunnit ikapp tiden. Jag kunde se livet pågå. Livet gick vidare spåren till trots. Fönstren måste tvättas även på ett hus vars fasad genomborrats av kulor.Sanjin Pejković, filmvetare

Pisatelj in pesnik Feri Lainšček snuje avtobiografsko romaneskno trilogijo. Leta 2020 je objavil prvi del, roman Kurji pasti (pri Beletrini) in v njem rekonstruiral, poustvaril svoje najzgodnejše življenje, tudi – tako avtor – podzavest oziroma nezavedno. Letos je pisatelj pri isti založbi objavil roman Petelinje jajce. Roman nadaljuje pripoved o Fereku, hkrati pa je poklon pisateljevim staršem, tesno povezani vaški skupnosti (saj se spominjate lepega, presunljivega konca romana Kurji pastir?), pomembno, zelo pomembno vlogo v romanu pa odigra tematika magičnega mišljenja in doživljanja sveta. Več o romanu pove Feri Lainšček v oddaji Izšlo je, v pogovoru z Markom Goljo. Nikar ne zamudite.

Piše: Marica Škorjanec-Kosterca, bere: Igor Velše Vsestranski književnik Feri Lainšček je ob izidu romana Kurji pastir založbi in bralcem obljubil, da bo o svojem otroštvu napisal nadaljevanje, in zdaj v Petelinjem jajcu znova srečamo osebe, ki smo jih spoznali v Kurjem pastirju: cestarja Pišteka in njegovo skrbno ženo Trejzko, ki sta nekoliko z zamudo spet postala starša, ko je njuna že odrasla hči že odšla od doma. Čeprav je v skromni hiši pod slamnato streho vladala revščina, je zgodnje otroštvo malega Fereka polno zgodb in ljubeče navezanosti . Otrok spoznava bližnje in oddaljene vaščane, še posebej ga zanimajo cigani in ljudje, ki prihajajo od strogo zastražene meje med Jugoslavijo in Madžarsko. Deček s svojimi nenavadnimi vprašanji vzbuja splošno pozornost, saj nenehno išče odgovore na osnovna bivanjska vprašanja. Veliko razmišlja o Bogu in angelih, pa tudi o vragu. Tudi v Petelinjem jajcu se bralci srečujemo s sosesko iz okoliških vasi od Dolencev do Šalovcev, redkeje tudi iz varoši, kjer domuje oblast – v Mursko Soboto se vaščani napotijo le zaradi pomembnih uradnih zadev. Del oblasti je tudi Ljudska milica ali celo Ozna, ki je še bolj nevarna. V svojih težavah se preprosti ljudje najraje obračajo k Bogu, v stiskah pa se Ferekova mama po pomoč zateče v Male Šalovce, kjer so doma Nedotakljivi, k ciganki Rozi, ki se zdi otroku prava čaralica s svojimi zvarki in mazili. Mati je zaskrbljena, da se otroku zaradi nenavadnih domislic in sanj meša, a Roza ima na to pravi odgovor, življenjsko modrost Nedotakljivih. Velik pretres v otrokovem življenju je prvo soočenje s smrtjo. Nenadna smrt najuglednejše osebe v fari, plebanuša (župnika) Matija Balažiča postane osrednji dogodek za prebivalce vseh bližnjih in oddaljenih vasi. Poglavje o poteku vseh obredij, povezanih s pogrebom umrlega župnika, dečkovo opazovanje pogrebcev, razmišljanje o posmrtnem življenju in o tem, ali je tudi vrag lahko žalosten in ali je Bog sploh kdaj srečen, je po opisovanju zunanjih podrobnosti in upodabljanju notranjega dogajanja med najboljšimi stranmi Lainščkove pripovedi,. V Ferekovem okolju ni kakšnih velikih sprememb. Nizke koče s slamnatimi strehami se pogrezajo in propadajo. Ljudje si svetijo s petrolejkami, saj o električni napeljavi v teh odročnih krajih še petnajst let po vojni ni govora. Pisatelj upodablja revno življenje kot danost, nikogar ne obtožuje za to in v romanu ni sledu o razrednem boju in socialnem realizmu. Pripoved preveva komaj slutena panonska melanholija, ki pa ni brezupna, saj povsod in vedno prevlada upanje, da bo nekoč vse dobro. Družina je povezana, oče v svoji majhnosti in nepomembnosti včasih nerga proti cerkvi ali politiki, zna pa se tudi upreti, celo Ozni, čeprav za ceno lastnega obstanka. Vendar ima tudi on svoje sanje, zgraditi hoče pravo, trdno hišo za svojo družino. Ljudje iz Pomurja so takrat začeli odhajati za kruhom v tujino in za delo v Avstriji se odloči tudi mama Trejzka, da bi zaslužila za novo hišo. Tujine se boji, še teže pa ji je zapustiti otroka in moža. Od takrat tudi mali Ferek skupaj z očetom cestarjem živi na cesti in se mora skrivati pred inšpektorjem. Otrok prepleta dogodke iz realnega življenja s svetom sanj in domišljije, kjer bivajo duhovna bitja iz mitov, legend in starih zgodb, tu so duše umrlih, psoglavci, angeli in hudiči, bela vila, ki jo včasih ugleda tudi Ferekova mama. Prepričan je, da bela kača s kronico izpolni vsako željo, zato jo gre iskat, a se izgubi v gozdu ob meji, reši ga šele vojak v podobi graničarja na konju. Tudi z živalmi ima osamljeni deček prijateljske stike, pogovarja se z mačkom Cirijem in s kokošmi, ki imajo svoja osebna imena, po moško modruje s petelinom Kukijem, vendar ga ne more prepričati, da bi sedel v gnezdu in izvalil piščance. Ferek kmalu spozna, da se vsake sanje ne uresničijo, a vedno nastajajo nove, saj se na koncu ceste začenja nova cesta. Pripoved je prepričljiva in bo gotovo osvojila veliko bralk in bralcev. Petelinje jajce je roman spomina, shranjenega v zakladnici nezavednega, in nas pritegne s svojo neposrednostjo brez ironične distance. Je tudi zgodba o povezanosti med ljudmi in naravo. Na pisatelja je vplivala teorija o razvoju osebnosti švicarskega psihologa Carla Gustava Junga, zlasti o osebnem in kolektivnem nezavednem. Lirska zasanjanost in nekoliko melanholični podton pripovedovanja v nasprotju z današnjim časom splošnega sovraštva in nestrpnosti ožarja vrednota ljubezni in spoštovanja do vsakogar. Lainščkovo Petelinje jajce prinaša sporočilo življenjske radosti in upanja.

1-Razzismo. Il caso Vinicius diventa un affare di stato in Brasile. Convocata l'ambasciatrice spagnola. Il presidente Lula vuole usare gli insulti all'attaccante del real per lanciare il dibattito sul razzismo in casa. ( Luigi Spera) 2-Grecia. Si rivoterà il 25 giugno prossimo. Pasok e Syriza rinunciano al mandato esplorativo per il governo. ( Stefano Versace) 3-Spagna. Frode elettorale nell'enclave di Melilla, 9 arresti Media, tra i detenuti anche un esponente del governo locale che sarebbe legato al governo del Marocco. ( Giulio Maria Piantadosi) 4-Diario americano. Tim Scott annuncia la sua candidatura alle presidenziali del 2024. Scott è l' unico senatore afroamericano del Partito Repubblicano. ( Roberto Festa) 5-Bosnia erzegovina, tra presente e un passato tragico. Viaggio nella cittadina di Jajce divisa tra croati e musulmani. ( Chiara Vitali)

Zdravo. Tokrat začnemo s smrčanjem in montažo, a se kmalu spomnimo, da smo v veselem decembru in da ima Aljo že danes prvo novoletno zabavo. Pa vi? Preden se vržemo v 23. poglavje 4. knjige omenimo še nacionalko, njen informativni program, radio in analitike, komunajzarje, Jajce in ... SKOJ. V poglavju se znajdemo pri xaxiški ladji, v poglavju pa izvemo tudi izvor starega rekla, da je nekdo "za luno". Prihaja ravno iz zgodbe o tej velečastni xaxiški bitki in ni niti malo podobna bitki pri Waterlooju. Tudi zato, ker v njej ni bilo Forda. Je pa zanimiva taktika umika ladje na kateri je Ford, ki pa tokrat sanja (če pa smrči, pa ne vemo). V sanjah se mu prikaže novonastala življenjska vrsta in ga povpraša o življenju, vesolju in sploh vsem, mi pa debatiramo katero aplikacijo bi uporabljala, če bi prilezla iz Vzhodne reke danes. Tudi o zgodovini pozdrava s sredincem teče beseda ... in o Sedmi aveniji. Nekako ne uspemo dojeti, da je avtor mislil križišče Sedme avenije, Broadwaya in 42. ulice. Skratka o predelu New Yorka, ki je v osemdesetih, kot je Zi namigoval, bil ravno to, kar je namigoval avtor.

Download exclusive DJ Mix / Sets 😎👉🏻www.facebook.com/technolivesets/support/ Subscribe to listen to Techno music, Tech House music, Deep House, Acid Techno, and Minimal Techno for FREE.

Po jajce v Houčo by Radio City

Jajce je sklenilo, da se gre razgledat po svetu. Kdo vse se mu je pridružil? Kaj so doživeli? Koga so premagali? L'ubomir Feldek, Slovaške pravljice, Prevedla Ana Zorko, Društvo Mohorjeva družba in Celjska Mohorjeva družba d.o.o., Celjska Mohorjeva družba, Celje, 2009, bere Nataša Holy

Zakaj so cmoki enkrat trdi, drugič pa mehki. Jajce in zdrob igrata vlogo pri trdoti cmokov. Jajce naj bo debelo, zdroba pa 6 dag. Če je testo pretrdo, naj ga pretlači v vrelo juho. Tretja možnost pa je, da doda malenkost pecilnega praška.

GB2RS News Sunday the 21st of November 2021 The news headlines: IARU presents award to Don, G3BJ Make a date for Tonight @ 8 Amateur radio tops BBC News report   Former IARU Region 1 President and RSGB Past-President Don Beattie, G3BJ, was recently presented with the prestigious Michael J Owen Award by the IARU Administrative Council. The award recognises those outstanding volunteers whose exceptional service to the IARU reflect the spirit, hard work and dedication of the late Michael Owen. IARU President Tim Ellam, VE6SH offered his congratulations to Don. On Monday 6 December, Tonight @ 8 will feature Noel Matthews, G8GTZ who will be presenting on the latest developments in the ever-evolving world of amateur TV. Noel will give an overview of ATV activity in the UK and, in particular, how the use of Reduced Bandwidth signals has enabled ATV QSOs on the lower VHF bands. This free webinar can be seen on the RSGB's YouTube channel or on the special BATC stream and you'll be able to ask your questions live. Amateur radio was the lead item in a BBC News article on what made people happy during the pandemic. John Emery, 2E0HWE was pictured in front of his radio, microphone in hand, describing how he had made new friends thanks to amateur radio. You can read the full article at tinyurl.com/GB2RS-1121 Galway Radio Club is running a DMR Challenge, which is open to all DMR operators. The DMR challenge requires nine tasks to be fulfilled. There is no time limit, so you can work on it in your own time. Rules and a log sheet may be obtained from Steve, EI5DD, whose email address is correct on QRZ.com. Those interested in digital radio can download a copy of the Digital Radio Operating Manual from the Galway Radio Club web page, www.galwayradio.com. The manual is packed with information about digital modes, information about repeaters and gateways, maps, and lists of EI, GI and UK Talk Groups. It's not too late to register your interest for December YOTA Month 2021. We have been granted the callsign GB21YOTA, for allocation to youngsters to operate throughout December. To see what operating slots are still available please look up GB21YOTA on QRZ.com. You can register your interest by emailing yota.month@rsgb.org.uk. You must be a Full licence holder or have one willing to supervise the activity. Caradon Hill Repeater Group has upgraded the 70cm equipment at their site in Cornwall. GB3CH has changed to a 7.6MHz split, now operating on RU70 with 77Hz CTCSS. An Allstar node, number 43678, has been added to allow remote access. A new 70cm DMR repeater, GB7LK, has also been installed. Connected to the Phoenix DMR network, GB7LK uses channel RU65 and colour-code 5. The 2m voice repeater GB3JL continues to work well on channel RV63, using 77Hz CTCSS for access. For more information on the group and its repeaters, email gb3ch.repeater@gmail.com. And now for details of rallies and events Some rallies have been cancelled, as previously publicised, including the Bishop Auckland RAC rally, originally due to be held on the 28th of November. The next rally we have details for is the Sparkford Wireless Group Rally, due to take place on the 2nd of January at Davis Hall near Yeovil. Now is the perfect time to let us know your group's rally or event plans for 2022. Email radcom@rsgb.org.uk with details and we'll publicise your event for free. Now the DX news Ali, EP3CQ is on the air as 6O1OO from Mogadishu in Somalia until the first week in December. Activity is mostly on 40, 30 and 20 metres using FT8 and FT4, but also CW and SSB. QSL direct to his home call. Lee, DS4NMJ is QRV as DT8A as part of a scientific team on the King Se-Jong Korean Antarctic Base on King George Island, IOTA AN-010, until December 31. Activity is on the HF bands using CW, SSB and FT8. QSL via DS5TOS. John Paul, KN6NNF is QRV as 5X3Z from Kubamitwe, Uganda. Activity is on 80 to 10 metres using FT8. QSL via LoTW. Damian, G4LHT is QRV as V31HT from San Pedro Ambergris Caye in Belize until the 29th of November. Activity is on 40 to 10 metres using SSB and FT8. QSL via G4LHT. Don, K6ZO will be QRV as D60AB from Comoros, IOTA reference AF-007, from the 22nd to the 29th of November. Activity will be on the HF bands using CW and SSB. This includes an entry in the upcoming CQ World Wide DX CW contest. QSL direct to his home call. Dario, KP4DO is QRV as FJ/KP4DO on St Barthelemy, NA-146, until the 24th of November. Activity is mainly on 20 metres, but also on 40, 17, and 10 as propagation permits. QSL direct to home call. Ulmar, DK1CE is QRV as TZ1CE from Bamako in Mali until the 8th of December. Activity is on 160 to 6 metres using CW, possibly SSB, and FT8. QSL to home call. Now the Special Event news The Quantum Technology Club and Southport & District Amateur Radio Club will jointly run GB5LD to celebrate Lancashire Day on the 27th of November. The station is at St Marks Church Hall, Scarisbrick, near Ormskirk. New licensees are particularly invited to visit, bringing a copy of their licence so they can experience operating different modes. From 2.30 pm there will be a Lancashire Day net on 2m. Details are at www.quantumtech.club Special event station AU2JCB will be on the air until the 14th of December to commemorate Jagadish Chandra Bose's birthday. Activity will be on 80, 40, 20, 15 and 10 metres using SSB, with FM on 10 metres and 6 metres. QSL direct to VU2DSI. AM500ESP will be active until the 27th of November to commemorate Magellan's circumnavigation of the globe. Activity will be on the HF, VHF and UHF bands using CW, SSB, SSTV and various digital modes. QSL via EA7URF. E7BOSNIA is QRV from the ancient royal cities of Bobovac, Visoko, and Jajce until the 28th of November to celebrate Statehood Day of Bosnia and Herzegovina. QSL via the bureau. Now the contest news When operating in contests, please keep yourself and fellow amateurs safe by following relevant pandemic-related government recommendations. On Tuesday the SHF UKAC takes place from 1930 to 2230UTC. Using all modes on the 2.3 to 10GHz bands, the exchange is a serial number, signal report and locator. Wednesday sees the UKEICC 80m CW contest, which runs from 2000 to 2100 UTC. Using CW only on the 80m band, the exchange is your 6-character locator. The Autumn Series continues on Thursday with the CW leg on 80m from 2000 to 2130UTC. The exchange here is a serial number, signal report and locator. Next weekend it's the CQWW DX CW contest, running from 0000UTC on Saturday until 2359UTC on Sunday. Using CW only on the 1.8 to 28MHz contest bands, the exchange is a serial number, signal report and CQ Zone, which for the UK is 14. Now the radio propagation report, compiled by G0KYA, G3YLA, and G4BAO on Friday the 19th of November 2021. We had a week of lower sunspot activity, almost back to the days of sunspot minimum. The solar flux index ranged from 78 on Sunday 14th to 79 on Thursday 18th with a high of 80 on the 16th. So, nothing to write home about there. Geomagnetic conditions were mainly unsettled, with a maximum Kp index of four, mainly due to an enhanced solar wind from an expected coronal hole stream. There was a C-class solar flare event on the 13th, but this caused us little harm. Despite the relatively low solar flux numbers the ionosphere has been quite respectable. Propquest shows that extrapolated MUFs over a 3,000km path have continued to exceed 28MHz around lunchtime and early afternoon. Next week NOAA's space weather prediction centre has the SFI in the low to mid-80s with a maximum Kp index of two. It doesn't seem to think that we will see a rise in sunspot numbers for at least another week. Let's hope that geomagnetic conditions remain settled for the CQ Worldwide CW contest next weekend, as this offers the best chance of DX even without higher sunspot numbers. And now the VHF and up propagation news. This week is going to be one of weather contrasts, with a change to proper cold weather from midweek. We have seen some useful areas of high pressure giving some Tropo during the second half of the week just finishing. This weekend a cold front will bring colder and more unsettled weather south across the country, but soon a new high will build in from the Atlantic for the beginning of next week, so perhaps a little Tropo again. It all changes midweek as a more active weather system moves south and will introduce very much colder air, with talk of wintry weather for some areas and strong northerly winds. This could mean some rain scatter conditions are possible, but overall fairly flat conditions otherwise. With the Leonids meteor shower past its peak, all eyes will be on the upcoming Geminids, which start to build up from the beginning of December. With a ZHR of 120+, it's a big one! Until then stick to the period around dawn for the best random meteor scatter conditions. For EME enthusiasts, the Moon is at apogee today and reaches maximum declination on Tuesday so expect long Moon windows and high peak elevations reaching 64 degrees on the day. Path losses are also at maximum, getting lower as the week progresses. And that's all from the propagation team this week.  

In 2016, a cantonal government decided that, in one of the secondary schools in Jajce, which was following a Croatian curriculum for all the students, a separate school would be established on the premises for Bosniak students with a parallel Bosniak curriculum. The students in the integrated school rebelled and mounted a campaign to prevent their school from being segregated. After two years, the students prevailed and pressured the government into halting their school's division into two.Fifty-six schools in 28 Bosnian towns and cities operate under a two schools under one roof system. Why do segregated schools exist in Bosnia and Herzegovina? How did the students in Jajce win the fight against school segregation? And how can the problem be resolved, if it can be resolved at all? With Samir Beharić, Téa Hadžiristić, and Valery Perry.The Remembering Yugoslavia podcast explores the memory of a country that no longer exists. Created, produced, and hosted by Peter Korchnak. New episodes two to three times per month.Shownotes/transcript: RememberingYugoslavia.com/Podcast-Two-Schools-Under-One-Roof/Instagram: @RememberingYugoslaviaSUPPORT THE SHOW ›Support the show (https://www.patreon.com/rememberingyugoslavia)

Sestra Nikolina je svetovala poslušalki glede kuhanja in serviranja nojevega jajca. Težko je 1,40 kg, zato naj ga kuha vsaj uro in 20 minut. Olupljenega naj prereže na pol, potem pa znova po dolžini nareže na manjše kose.

V testo damo samo rumenjak. Je bolj rahlo, kakovostnejše in lepše se lista. Če dodamo nekaj kapljic rdečega kisa ali ruma, se testo ne trga.

... or A Field Report from the Days of AVNOJ Every last Saturday in November, several thousand people from all across former Yugoslavia gather in Jajce for Days of AVNOJ, an official celebration of Yugoslavia's founding at the Second Session of the Antifašističko vijeće narodnog oslobođenja Jugoslavije (Anti-Fascist Council for the National Liberation of Yugoslavia) which took place there on November 29, 1943. Political anthropologist Larisa Kurtović helps make sense of this event in this town in this day and age. Three thousand comrades, a third-term mayor, and a General Major of Tito’s Guard also make an appearance.The Remembering Yugoslavia podcast explores the memory of a country that no longer exists. Created and hosted by Peter Korchnak. New episodes two to four times per month.Detailed show notes: RememberingYugoslavia.com/Podcast-Yugoslavian-DesignInstagram: Instagram.com/RememberingYugoslaviaBecome a patron: Patreon.com/RememberingYugoslaviaDonate to support the project: PayPalSupport the show (https://www.patreon.com/rememberingyugoslavia)

Vsi poznamo znamenito kraško burjo, če ne iz izkušnje, pa iz pripovedovanja. Naša današnja igrica pripoveduje o tem, kako je burja nastala. V davnih časih je živel pastirček Rok in hudobni cesar Francelj ga je poslal po lunino jajce. Iz tega se razvije vsa povest. Režiser – Jože Valentič Dramaturg – Ervin Fritz Tonski mojster – Miro Marinšek Glasbena oblikovalka – Larisa Vrhunc Cesar Francelj – Dare Valič General Grdina – Brane Završan Minister Mrcina – Boris Kerč Pastir Rok – Marko Mandič Vila Anastazija – Darja Reichman Medo Ogrizek – Gregor Čušin Pripovedovalec – Božo Vovk Deček – Tristan Podbršček Traja 45' 09” Produkcija Uredništva igranega programa. Posneto v studiih Radia Slovenija v februarju 2000.

E216 Bosnian refugee human, Enes Cerić, was born and raised in Jajce, Bosina, to a Muslim family. While he was in college, the unimaginable happened. The Bosnian war (Apr 6, 1992 – Dec 14, 1995) atrocities and genocide have been well-documented and to this day, thousands of people are still missing. Neighbors turned to enemies, […]

Cristoforo Colombo oziroma s španskim imenom Cristobal Colon, trgovec in morjeplovec, je spremenil zgodovino. Najbolj je znan po tem, da je leta 1492 pod špansko krono s svojimi tremi karavelami med iskanjem druge poti proti Vzhodni Indiji odkril Ameriko. Kaj pa je Kolumbovo jajce?

Radiovedni tokrat o vprašanju, ki si ga človeštvo zastavlja že od nekdaj. S staro biogenetsko, filozofsko, logično dilemo, kaj je bilo prej jajce ali kokoš, so se ukvarjali že starodavni filozofi in zdaj kaže, da so jo znanstveniki uspeli razrešiti. Biološko evolucijski odgovor nam poda biolog Peter Trontelj, ki na Biotehniški fakulteti v Ljubljani poučuje predmet Evolucija. Rad(i)vedno vprašanje nam lahko zastavite tudi vi. Pišite nam na frekvencax@rtvslo.si

Radiovedni tokrat o vprašanju, ki si ga človeštvo zastavlja že od nekdaj. S staro biogenetsko, filozofsko, logično dilemo, kaj je bilo prej jajce ali kokoš, so se ukvarjali že starodavni filozofi in zdaj kaže, da so jo znanstveniki uspeli razrešiti. Biološko evolucijski odgovor nam poda biolog Peter Trontelj, ki na Biotehniški fakulteti v Ljubljani poučuje predmet Evolucija. Rad(i)vedno vprašanje nam lahko zastavite tudi vi. Pišite nam na frekvencax@rtvslo.si

Vesele zajce in jajce! by Radio City

Medan Haris är på semester och njuter av livet, har Leni finbesök av Joakim Brunström. Vi diskuterar återigen Japan, varför Robotshowen var en HIT och vad det innebär att gå på ett Maid Café. Joakim (som har besökt flera asiatiska länder) förklarar skillnader på dem och Japan. Vi listar våra Topp 4 saker med landet och informerar om saker du bör veta innan du åker dit. Vi får även veta vad Joakim sysslar med i sömnen. Det blir som vanligt ett avsnitt med mycket tyckande som tar er tillbaka till verkligheten, efter semestern.   Stöd oss på patreon www.patreon.com/harisochleni Instagram: HarisochLeni Facebook: Haris och Leni

Haris och Leni räknar upp olika saker som gör dig Balkan och igenkänningsfaktorn kan stundtals bli hög. Men vad vore ett avsnitt om Balkan om man inte börjar diskutera nationalitet och etnicitet, jo det vore ett bra avsnitt. Men så starka är vi inte. Detta avsnittet kommer kanske väcka mer frågor än ge svar samt skapa både diskussion och väcka tankar hos er. Vi reserverar oss för felsägningar och feltryck Mvh Kroaten och Muslimen

Vi gör en djupdykning i relationer och förhållanden. Vi diskuterar berömda ägg och berömda ägghuvuden. Fyre Festival, vad i helvete hände där egentligen? Vi ger er inte svaren, utan möjligtvis mer frågor. Hybris och youtubestjärna går hand i hand som sommar och öl, whiskey och cigarr, Trump och peruker. Det här är det hittills längsta avsnittet men även det bästa. (Obs subjektiv syn) 

Vi har haft besök av bakterier och i detta avsnittet funderar vi över några sjuka bosniska huskurer och skrönor. Leni pratar om Tinder och listar några iögonfallande fenomen han har stött på. Vilket är det sämsta stället att 'ragga upp' någon på, gymmet? Vi har svaren. Ni har tiden, in och lyssna!

Martedì 27 giugno la strage di Srebrenica, che vide il massacro di oltre 8.000 persone tra il 6 e il 25 luglio del 1995, è tornata sui giornali portando con sé una narrazione della Bosnia ed Erzegovina che, ancora oggi, considera il Paese come una realtà irriducibilmente divisa, quasi che la separazione etnica dei suoi cittadini sia incisa nel patrimonio genetico di quell’area dei Balcani occidentali.Eppure, ci sono storie che aiutano a smentire questa lettura e questo approccio “etnico” alla regione. Una di queste arriva dalla cittadina di Jajce, nel cantone della Bosnia centrale, una delle suddivisioni amministrative in cui è divisa la Federazione di Bosnia ed Erzegovina, l’area a maggioranza croato-musulmana del Paese. Proprio grazie a quanto accaduto qui, la scorsa settimana il governo cantonale ha deciso di cancellare il piano, annunciato a giugno 2016, di costruire una nuova scuola secondo la logica dvije škole pod jednim krovom, “due scuole sotto un tetto”, separate quindi su base etnica tra croati e bosniaci.Ce lo racconta Lidija Pisker, giornalista bosniaca dell'Osservatorio Balcani e Caucaso Transeuropa.

Martedì 27 giugno la strage di Srebrenica, che vide il massacro di oltre 8.000 persone tra il 6 e il 25 luglio del 1995, è tornata sui giornali portando con sé una narrazione della Bosnia ed Erzegovina che, ancora oggi, considera il Paese come una realtà irriducibilmente divisa, quasi che la separazione etnica dei suoi cittadini sia incisa nel patrimonio genetico di quell’area dei Balcani occidentali.Eppure, ci sono storie che aiutano a smentire questa lettura e questo approccio “etnico” alla regione. Una di queste arriva dalla cittadina di Jajce, nel cantone della Bosnia centrale, una delle suddivisioni amministrative in cui è divisa la Federazione di Bosnia ed Erzegovina, l’area a maggioranza croato-musulmana del Paese. Proprio grazie a quanto accaduto qui, la scorsa settimana il governo cantonale ha deciso di cancellare il piano, annunciato a giugno 2016, di costruire una nuova scuola secondo la logica dvije škole pod jednim krovom, “due scuole sotto un tetto”, separate quindi su base etnica tra croati e bosniaci.Ce lo racconta Lidija Pisker, giornalista bosniaca dell'Osservatorio Balcani e Caucaso Transeuropa.

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag? Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa. Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar. -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa. På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt. -- Här var det, det var inte så mycket smuts här. Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar. -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat? Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994. -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom. Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg. -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija. Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö. -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija. Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar? -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija. Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till. -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till. Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna. -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp. -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden. Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen. -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad. -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström. När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören. -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil. Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt? -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström. Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet. Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig. -- Ja, alltså... När kom ni? 92, 93 någon gång, säger jag. -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil. Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket. -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil. -- Det var som att det aldrig skulle ta slut. Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö. -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche. Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige. -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina. -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå. Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceauescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö. -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina. Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen. -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina. -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon. Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet. -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr. -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche. -- Hallå där! -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic. -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han. Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad. -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han. För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige. -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko. Varför det? -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt. -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala. Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina. På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade. -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko. -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han. Varför ville han så gärna återvända tror du? -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko. På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja. Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran. De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana. -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic. Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg. -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic. -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i. -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien. 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära. -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic. -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma. Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande. -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var? -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic. Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige. -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma. På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen. -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina. Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr? -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket. -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche. -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever. Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv. -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj. -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus Producent: Petra Haupt, P4 MalmöhusExekutiv producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se