Podcast appearances and mentions of william anders

La missione Apollo 8 è stata lanciata il 21 dicembre 1968.

You've probably seen the photo.   "Earthrise" is one of the most significant photographs in the history of human civilization, and certainly the most iconic in space exploration. Taken by astronaut William Anders during the Apollo 8 mission, the first crewed mission to orbit the Moon, on December 24, 1968, this photograph captured the imagination of the world.   The image itself is remarkably simple, yet its impact was immediate and profound. It shows the Earth rising above the lunar horizon, with our planet's blue and white colors standing out against the stark, barren surface of the Moon, all surrounded by the black vacuum of space. Our little blue dot, floating in the vastness of the cosmos.   Fast forward to today, and we have thousands of satellites in orbit, looking back at us. These satellites perform a variety of critical tasks, from positioning, navigation, and timing to telecommunications. But above all else, they continue the legacy of "Earthrise" by keeping an eye on our planet.   Satellites today are active participants in managing and understanding our planet, monitoring weather, ocean currents, and topographical changes. They track the health of coral reefs, They play crucial roles in agriculture by predicting crop yields, in urban development by aiding city planners, and in disaster response by providing real-time data on natural catastrophes. Additionally, satellites are instrumental in climate science, measuring greenhouse gas concentrations, monitoring polar ice caps, and tracking health of coral reefs. They also contribute to conservation efforts by tracking animal migrations and monitoring endangered species.    —essentially, they take selfies of Earth.   Next time you open up Google Earth or a similar maps application, you're seeing the result of this advanced photographic technology. But unlike the modified Hasselblad camera used by Anders, today's satellites are far more sophisticated, and their power requirements are much more complex. The first lunar module was famously less powerful than the smartphones we carry in our pockets. When our phones run out of battery, we simply plug them into the wall and wait for recharge.   Satellites, however, face a different challenge entirely.   Space power design is a daunting task. Here on Earth, we can dispatch a service technician to fix issues as they arise. Up there, satellites are on their own. This is where advanced power management and delivery systems come into play, and the need for radiation-tolerant components qualified for space applications becomes critical. These systems must capture energy from solar panels and distribute it efficiently to each function within the spacecraft, often at ever-increasing voltages. There's no room for error; the components need to be installed and designed right the first time.   In sum, satellites have evolved from simple observational tools to complex systems that provide critical data for a wide range of applications, all aimed at making our lives better and our planet more sustainable. As we continue to push the boundaries of what these incredible machines can do, the importance of reliable and efficient power management systems cannot be overstated.   How can Microchip Technology power and drive the evolution of satellite technology?   Links from the episode: Rad-Hard MOSFET landing page - Radiation-Hardened Power MOSFETs | Microchip Technology Space brochure - Space Solutions Brochure   Guest: Oscar Mansilla

Blue Dot pays tribute to one of the most iconic photographs ever taken, Earthrise, taken by Apollo 8 astronaut William Anders on Christmas Eve, 1968.

Britain's pint-sipping rabble-rouser of the right has joined the campaigning ahead of a general election. Win or lose, he will make an impact. America's stadiums and arenas are often built using taxpayer dollars; they are also often terrible value for money (10:08). And a tribute to William Anders, an astronaut who snapped one of history's most famed photographs (17:15).Get a world of insights by subscribing to Economist Podcasts+. For more information about how to access Economist Podcasts+, please visit our FAQs page or watch our video explaining how to link your account. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Britain's pint-sipping rabble-rouser of the right has joined the campaigning ahead of a general election. Win or lose, he will make an impact. America's stadiums and arenas are often built using taxpayer dollars; they are also often terrible value for money (10:08). And a tribute to William Anders, an astronaut who snapped one of history's most famed photographs (17:15).Get a world of insights by subscribing to Economist Podcasts+. For more information about how to access Economist Podcasts+, please visit our FAQs page or watch our video explaining how to link your account. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Le vendredi 7 juin, l'astronaute emblématique de la Nasa, William Anders, est tragiquement décédé dans un accident d'avion près des îles San Juan, à environ 150 km de Seattle, dans l'État de Washington, aux États-Unis. Il avait 90 ans. Sa disparition laisse derrière lui un héritage indélébile dans l'exploration spatiale.Né le 17 octobre 1933 à Hong Kong, Anders commence sa carrière en tant que diplômé de l'Académie navale des États-Unis en 1955. Pilote de chasse pour l'Air Defense Command en Californie et en Islande, il a été sélectionné comme astronaute de la Nasa en 1964, devenant pilote de réserve pour la mission Gemini 11 en 1966. Cependant, c'est lors de la mission Apollo 8 en décembre 1968 que sa carrière atteint son apogée. Aux côtés de Jim Lovell et du commandant Frank Borman, Anders a été l'un des premiers humains à orbiter autour de la Lune. C'est à cette occasion qu'il a capturé la célèbre photo intitulée "Lever de Terre", symbolisant la fragilité et la beauté de notre planète vue depuis l'espace.« Nous avons fait tout ce chemin pour explorer la Lune, et la chose la plus importante est que nous avons découvert la Terre », avait-il déclaré à propos de cette image emblématique. « Cela m'a fait comprendre que la Terre était petite, délicate et qu'elle n'était pas le centre de l'univers », avait-il ajouté. L'administrateur de la Nasa, Bill Nelson, a rendu un hommage vibrant à William Anders, saluant sa contribution exceptionnelle au programme spatial et son influence inspirante sur les générations futures d'astronautes. Alors que l'Amérique se prépare à renvoyer des astronautes sur la Lune dans le cadre de la mission Artemis et à explorer Mars, l'héritage de William Anders continuera à guider et à inspirer les explorateurs de l'espace. Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

On the version of Hot off the Wire posted April June 10 at 7 a.m. CT: BILLINGS, Mont. (AP) — Republican U.S. Senate candidate Tim Sheehy embraced his status as an outsider who came to Montana to start a business during the first debate in a race that could tip the balance of power in the Senate. Three-term Democrat Sen. Jon Tester declared Sheehy “part of the problem” amid a housing shortage and rising property taxes. BRUSSELS (AP) — Far-right parties rattled the traditional powers in the European Union with major gains in parliamentary seats, dealing an especially humiliating defeat to French President Emmanuel Macron, who called snap legislative elections. Some ballots in the vote for the European Parliament were still being counted Monday, but the outcome showed the 27-nation bloc’s parliament membership has clearly shifted to the right.  WILMINGTON, Del. (AP) — Hunter Biden's family has gone to great lengths to support him as he stands trials for lying on a federal gun purchase form when he said he didn't have a drug problem. Jill Biden has been a regular presence in the federal courtroom in Delaware, and other family members have attended.  In other news: Some nationalities escape President Joe Biden's sweeping asylum ban because deportation flights are scarce. Apple expected to enter AI race with ambitions to overtake the early leaders. Large chunk of Wyoming's Teton Pass road collapses; unclear how quickly it can be rebuilt. A World War II veteran just married his bride near Normandy's D-Day beaches. He's 100, she's 96. Florida authorities warn of shark dangers along Gulf Coast beaches after 3 people are attacked. Florida woman charged with leaving her boyfriend to die in a suitcase faces October trial. "Bad Boys Ride or Die" boosts Will Smith's comeback and the box office with $56 million opening. Howard University cuts ties with Sean 'Diddy' Combs after video of attack on Cassie. Dick Van Dyke becomes the oldest Daytime Emmy winner at age 98 for guest role on "Days of Our Lives." Former astronaut William Anders, who took iconic Earthrise photo, has died in Washington plane crash. The Celtics take care of business in Game 2 of the NBA Finals, the Mets salvage a split with the Phillies in London, Tyler Freeman's late-inning heroics help the Guardians beat the Marlins, the Yankees use the long-ball to avoid being swept by the Dodgers, Carlos Alcaraz earns a French Open title in thrilling fashion, Scottie Scheffler holds on for another PGA Tour victory, Kyle Larson earns a NASCAR Cup Series win in his home state, and the Liberty keep the Mystics winless. French President Macron calls a snap legislative election after defeat in EU vote. Relying on coalition partners, Modi is sworn in for a rare third term as India's prime minister. Kate, Princess of Wales, apologizes for missing Irish Guards final rehearsal before king's parade. Israel rescues 4 hostages kidnapped in a Hamas attack on Oct. 7. At least 55 dead in Gaza strikes. In this week's religion roundup, a debate over in vitro fertilization reaches the public. —The Associated Press About this program Host Terry Lipshetz is managing editor of the national newsroom for Lee Enterprises. Besides producing the daily Hot off the Wire news podcast, Terry conducts periodic interviews for this Behind the Headlines program, co-hosts the Streamed & Screened movies and television program and is the former producer of Across the Sky, a podcast dedicated to weather and climate.

Nuevo programa con el resumen de las noticias más importantes publicadas a lo largo de esta semana en Aviación Digital, con la colaboración de Antonio Olmedo. 01' 30" Fallecimiento de William Anders en un accidente aéreo: El astronauta William Anders, conocido por ser uno de los primeros hombres en orbitar la Luna, falleció recientemente en un accidente aéreo. Este trágico evento marca el final de su legado en la exploración espacial. 3' 00" Discriminación por diferencia en dietas entre tripulaciones según el Tribunal de la UE: El Tribunal de Justicia de la Unión Europea ha reconocido que las diferencias en las dietas proporcionadas a las tripulaciones de vuelo pueden constituir una forma de discriminación indirecta. Esta decisión destaca la necesidad de igualdad en el trato y beneficios laborales dentro de las compañías aéreas. 07' 00" Ratificación del Fondo de Apoyo a la Solvencia de Empresas Españolas: El Tribunal de Justicia de la Unión Europea ha ratificado la creación de un fondo de apoyo a la solvencia destinado a empresas estratégicas españolas, valorado en 10.000 millones de euros. Esta medida busca proporcionar ayuda económica a empresas que enfrentaron dificultades durante la pandemia. 11' 40" Congreso ALA-Desafíos y oportunidades en la sostenibilidad de la industria aérea: Se están explorando nuevos desafíos y oportunidades para mejorar la sostenibilidad dentro de la industria aérea. Las discusiones actuales se centran en cómo la industria puede adaptarse a las crecientes demandas de operaciones más verdes y eficientes en el uso de recursos.

Nuevo programa con el resumen de las noticias más importantes publicadas a lo largo de esta semana en Aviación Digital, con la colaboración de Antonio Olmedo. 01' 30" Fallecimiento de William Anders en un accidente aéreo: El astronauta William Anders, conocido por ser uno de los primeros hombres en orbitar la Luna, falleció recientemente en un accidente aéreo. Este trágico evento marca el final de su legado en la exploración espacial. 3' 00" Discriminación por diferencia en dietas entre tripulaciones según el Tribunal de la UE: El Tribunal de Justicia de la Unión Europea ha reconocido que las diferencias en las dietas proporcionadas a las tripulaciones de vuelo pueden constituir una forma de discriminación indirecta. Esta decisión destaca la necesidad de igualdad en el trato y beneficios laborales dentro de las compañías aéreas. 07' 00" Ratificación del Fondo de Apoyo a la Solvencia de Empresas Españolas: El Tribunal de Justicia de la Unión Europea ha ratificado la creación de un fondo de apoyo a la solvencia destinado a empresas estratégicas españolas, valorado en 10.000 millones de euros. Esta medida busca proporcionar ayuda económica a empresas que enfrentaron dificultades durante la pandemia. 11' 40" Congreso ALA-Desafíos y oportunidades en la sostenibilidad de la industria aérea: Se están explorando nuevos desafíos y oportunidades para mejorar la sostenibilidad dentro de la industria aérea. Las discusiones actuales se centran en cómo la industria puede adaptarse a las crecientes demandas de operaciones más verdes y eficientes en el uso de recursos.

The high representative of the EU, Josep Borrell, said that reports of -- what he called -- "another massacre of civilians" were appalling. The Hamas-run health ministry in Gaza says more than two hundred Palestinians were killed in the Israeli raid, to rescue the four hostages. Also: President Biden says France remains America's best friend, after a wide-ranging discussion with his French counterpart in the Élysée palace, and tributes are paid to the Nasa "Earthrise" astronaut William Anders who has died in a plane crash aged 90.

Israeli security forces say they've rescued four hostages from two separate locations during a special operation in Nuseirat, in central Gaza. They've been named as Noa Argamani, Almog Meir Jan, Andrey Kozlov and Shlomi Ziv. All had been abducted by Hamas from the Nova music festival on October the seventh. They're said to be in good medical condition and have been transferred to hospital. Gaza's Al-Aqsa hospital says at least fifty Palestinians - including children - were killed during the Israeli operation. Also in the programme: The astronaut who took the ground-breaking first colour photo of Earth from space, William Anders, has died; and as UNESCO celebrates Italian opera, we listen in.(Photo: People react outside a medical centre, after the military say four hostages rescued alive from the central Gaza Strip on Saturday, in Ramat Gan, Israel 8 June, 2024. Credit: Marko Djurica/Reuters)

In our news wrap Saturday, Israel's military rescued four hostages out of central Gaza amid an intense assault that reportedly killed more than 200 Palestinians, Russia and Ukraine exchanged more drone attacks overnight, a 100-year-old WWII veteran married his 96-year-old sweetheart in Normandy, and former Apollo astronaut William Anders died in a plane crash at age 90. PBS NewsHour is supported by - https://www.pbs.org/newshour/about/funders

Kerri Kasem --June 15th, is World Elder Abuse Awareness Day, the day Casey passed away. 10 years since the death of Casey Kasem // Kerri Kasem the fight against Elder Abuse // Vanna White says farewell to Pat Sajack on his final spin // Apollo 8 astronaut William Anders, 80, killed in plane crash off Washington coast / Santa Monica store manager confronts shoplifter, forces her to return stolen items

5pm - Now that TV rights are nearly settled, NBA turns attention towards expansion // Aaron vents his frustrations with Root Sports // GUEST - MICKI GAMEZ - THE STATE OF THE WA STATE FERRY SYSTEM HAS VASHON ISLAND RESIDENTS FUMING // GUEST - CBS NEWS CORRESPONDENT PETER KING ON THE DEATH OF ASTRONAUT WILLIAM ANDERS

In our news wrap Saturday, Israel's military rescued four hostages out of central Gaza amid an intense assault that reportedly killed more than 200 Palestinians, Russia and Ukraine exchanged more drone attacks overnight, a 100-year-old WWII veteran married his 96-year-old sweetheart in Normandy, and former Apollo astronaut William Anders died in a plane crash at age 90. PBS NewsHour is supported by - https://www.pbs.org/newshour/about/funders

AP correspondent Norman Hall reports on the death of former astronaut William Anders.

Flemming, Axel www.deutschlandfunkkultur.de, Studio 9

Van egy hatalmas gyémántbánya, ami képes beszippantani a felette elrepülő helikoptereket Player     2024-06-08 05:36:02     Tudomány Helikopter Még az űrből is lehet látni a Mirnij gyémántbányát, amely hozzájárult a Szovjetunió újjáépítéséhez. Egymilliárdból sem sikerült eddig rendesen elkészíteni az NHERR-t Mínuszos     2024-06-08 07:33:44     Infotech Rendőrség Repülőtér Határátkelő Liszt Ferenc repülőtér Országos informatikai probléma lépett fel több közúti határátkelőhelyen és a Liszt Ferenc Nemzetközi Repülőtéren, megnövekedett várakozási idővel kellett számolniuk az utazóknak. A rendőrség pénteki beszámolója szerint a külföldre utazóknak azt ajánlják, hogy indulás előtt tájékozódjanak a határátkelőhelyek nyitvatartási idejéről és az aktuális vár Héliumszivárgás és hajtóműproblémák merültek fel a Starliner útja során, de a misszió tovább zajlik Rakéta     2024-06-08 06:30:04     Tudomány Boeing Hibák sorozata merült fel a Boeing Starlinerének útja során, de az űrhajósok már az ISS-en vannak és körülbelül egy hét múlva visszatérnek az űrhajóval. Ha elég sokáig élünk, lifttel mehetünk majd az űrbe PCW     2024-06-08 07:06:32     Infotech Nyugdíj Japán Világűr Az ötlet mögött álló japán vállalat szándékai komolyak, de nem mostanában fogja nyugdíjba küldeni a rakétákat. Meghalt az űrhajós, aki a legendás fotót készítette a Földről Telex     2024-06-08 10:07:27     Tudomány William Anders lezuhant a San Juan-szigetek partjainál egy általa vezetett kisgéppel. Kilencven éves volt. A Samsung elindította az építkezést: már formálódik a Jövőálló.Kampusz a Minecraft platformján Digital Hungary     2024-06-08 14:03:00     Infotech Generáció Samsung Influencer Zajlanak a Samsung által elindított Jövőálló Akadémia kampuszának digitális munkálatai a Minecraft felületén. A program versenyre, játékra, kedvenc gamer influenszereikkel közös gondolkodásra hívja az Alfa és a Z generáció tagjait. Az építőverseny június 3-án zárult, a legjobb alkotásokra június 10-ig lehet szavazni a szerver Telekvilágán. Ekkor hi Egy idézőjel okozta a több ezer hotel által használt check-in rendszer adatszivárgását ICT Global     2024-06-08 09:07:36     Infotech Szálloda A sérülékenység lehetővé tette, hogy egy bypass hibával a támadók hozzáférést kapjanak a vendégek személyes adataihoz, továbbá kulcsokat generálhassanak a szobákhoz. Riadót fújt a Nasa, hatalmas aszteroida száguld a Föld felé Index     2024-06-08 09:29:00     Tudomány NASA Meteor A 450 méter átmérőjű űrszikla 26 500 kilométer/órás sebességgel száguld a bolygónk felé. Visszavonulót fog a Windows 11 új kémfunkciója ügyében a Microsoft - de csak egy kicsit PC Fórum     2024-06-08 15:00:00     Infotech Microsoft Windows A Microsoft a hét végén egy jelentős, de egyelőre még így is kevésnek tűnő változást jelentett be Windows 11 rendszere múlt hónapban leleplezett kémfunkciójával kapcsolatban. Ennek értelmében a redmondi szoftver mégsem fogja alapértelmezésben naplózni a felhasználók minden tevékenységét a Felidézés (Recall) funkció keretében - és további szigorítás Befejeződött a kínai holdszonda mintagyűjtése, a visszatérő egység még egy ideig a Hold körül kering Csillagászat     2024-06-08 08:15:25     Tudomány Kína Sikeresen talaj- és kőzetmintát gyűjtött a Hold túloldalán a kínai holdszonda és a mintákkal a visszatérő egység elhagyta a Hold felszínét. Két nappal később a holdkörüli pályán összekapcsolódott az ott keringő földi visszatérő egységgel. Kína Chang'e-6 („Holdistennő”) holdszondája 2024. június 1-jén 22:23:16 világidőkor leszállt a Hold túloldalán, Az orosz öngyilkos tank Rakéta     2024-06-08 13:30:08     Infotech Robot A robottank valójában nagyon sok mindenre jó a kamikaze műveleteken túl. A Natuition robot ápolja a pázsitot, magától kihúzza a gazt GépMax     2024-06-08 12:41:00     Mezőgazdaság Cégvilág Robot Hát, csukló, váll, térd biztonságban van, nem kell lehajolni. A gyomirtás tiszta, káros anyagok nélkül valósul meg. Hatalmas pofont kapott Elon Musk, bukhatja busás fizetését: mi lesz most a Teslával? Pénzcentrum     2024-06-08 14:06:00     Autó-motor Nyugdíj Részvény Norvégia Elon Musk Tesla A norvég állami nyugdíjalap, a világ legnagyobb, 1700 milliárd dolláros szuverén pénzügyi alapja szombaton bejelentette, hogy nem támogatja Elon Musk Tesla vezérigazgató 56 milliárd dolláros fizetési csomagját, amiről június 13-án döntenek a részvényesek. A további adásainkat keresd a podcast.hirstart.hu oldalunkon.

Van egy hatalmas gyémántbánya, ami képes beszippantani a felette elrepülő helikoptereket Player     2024-06-08 05:36:02     Tudomány Helikopter Még az űrből is lehet látni a Mirnij gyémántbányát, amely hozzájárult a Szovjetunió újjáépítéséhez. Egymilliárdból sem sikerült eddig rendesen elkészíteni az NHERR-t Mínuszos     2024-06-08 07:33:44     Infotech Rendőrség Repülőtér Határátkelő Liszt Ferenc repülőtér Országos informatikai probléma lépett fel több közúti határátkelőhelyen és a Liszt Ferenc Nemzetközi Repülőtéren, megnövekedett várakozási idővel kellett számolniuk az utazóknak. A rendőrség pénteki beszámolója szerint a külföldre utazóknak azt ajánlják, hogy indulás előtt tájékozódjanak a határátkelőhelyek nyitvatartási idejéről és az aktuális vár Héliumszivárgás és hajtóműproblémák merültek fel a Starliner útja során, de a misszió tovább zajlik Rakéta     2024-06-08 06:30:04     Tudomány Boeing Hibák sorozata merült fel a Boeing Starlinerének útja során, de az űrhajósok már az ISS-en vannak és körülbelül egy hét múlva visszatérnek az űrhajóval. Ha elég sokáig élünk, lifttel mehetünk majd az űrbe PCW     2024-06-08 07:06:32     Infotech Nyugdíj Japán Világűr Az ötlet mögött álló japán vállalat szándékai komolyak, de nem mostanában fogja nyugdíjba küldeni a rakétákat. Meghalt az űrhajós, aki a legendás fotót készítette a Földről Telex     2024-06-08 10:07:27     Tudomány William Anders lezuhant a San Juan-szigetek partjainál egy általa vezetett kisgéppel. Kilencven éves volt. A Samsung elindította az építkezést: már formálódik a Jövőálló.Kampusz a Minecraft platformján Digital Hungary     2024-06-08 14:03:00     Infotech Generáció Samsung Influencer Zajlanak a Samsung által elindított Jövőálló Akadémia kampuszának digitális munkálatai a Minecraft felületén. A program versenyre, játékra, kedvenc gamer influenszereikkel közös gondolkodásra hívja az Alfa és a Z generáció tagjait. Az építőverseny június 3-án zárult, a legjobb alkotásokra június 10-ig lehet szavazni a szerver Telekvilágán. Ekkor hi Egy idézőjel okozta a több ezer hotel által használt check-in rendszer adatszivárgását ICT Global     2024-06-08 09:07:36     Infotech Szálloda A sérülékenység lehetővé tette, hogy egy bypass hibával a támadók hozzáférést kapjanak a vendégek személyes adataihoz, továbbá kulcsokat generálhassanak a szobákhoz. Riadót fújt a Nasa, hatalmas aszteroida száguld a Föld felé Index     2024-06-08 09:29:00     Tudomány NASA Meteor A 450 méter átmérőjű űrszikla 26 500 kilométer/órás sebességgel száguld a bolygónk felé. Visszavonulót fog a Windows 11 új kémfunkciója ügyében a Microsoft - de csak egy kicsit PC Fórum     2024-06-08 15:00:00     Infotech Microsoft Windows A Microsoft a hét végén egy jelentős, de egyelőre még így is kevésnek tűnő változást jelentett be Windows 11 rendszere múlt hónapban leleplezett kémfunkciójával kapcsolatban. Ennek értelmében a redmondi szoftver mégsem fogja alapértelmezésben naplózni a felhasználók minden tevékenységét a Felidézés (Recall) funkció keretében - és további szigorítás Befejeződött a kínai holdszonda mintagyűjtése, a visszatérő egység még egy ideig a Hold körül kering Csillagászat     2024-06-08 08:15:25     Tudomány Kína Sikeresen talaj- és kőzetmintát gyűjtött a Hold túloldalán a kínai holdszonda és a mintákkal a visszatérő egység elhagyta a Hold felszínét. Két nappal később a holdkörüli pályán összekapcsolódott az ott keringő földi visszatérő egységgel. Kína Chang'e-6 („Holdistennő”) holdszondája 2024. június 1-jén 22:23:16 világidőkor leszállt a Hold túloldalán, Az orosz öngyilkos tank Rakéta     2024-06-08 13:30:08     Infotech Robot A robottank valójában nagyon sok mindenre jó a kamikaze műveleteken túl. A Natuition robot ápolja a pázsitot, magától kihúzza a gazt GépMax     2024-06-08 12:41:00     Mezőgazdaság Cégvilág Robot Hát, csukló, váll, térd biztonságban van, nem kell lehajolni. A gyomirtás tiszta, káros anyagok nélkül valósul meg. Hatalmas pofont kapott Elon Musk, bukhatja busás fizetését: mi lesz most a Teslával? Pénzcentrum     2024-06-08 14:06:00     Autó-motor Nyugdíj Részvény Norvégia Elon Musk Tesla A norvég állami nyugdíjalap, a világ legnagyobb, 1700 milliárd dolláros szuverén pénzügyi alapja szombaton bejelentette, hogy nem támogatja Elon Musk Tesla vezérigazgató 56 milliárd dolláros fizetési csomagját, amiről június 13-án döntenek a részvényesek. A további adásainkat keresd a podcast.hirstart.hu oldalunkon.

Wenn Astronauten ins All fliegen, gewinnen sie nicht nur Wissen über ferne Sterne, sondern auch neue Perspektiven auf unseren Heimatplaneten. Wer die Erde von außen sieht, erkennt: Wir Menschen sind Teil von etwas Größerem. Von Geseko von Lüpke.

Apollo 8 orbited the Moon in December 1968, seven months before the first moon landing. Even though Apollo 8 never landed on the Moon, it did produce one of the most iconic photographs of the Apollo program, the Earthrise photograph. Astronaut Bill Anders snapped a colour picture of the Earth rising over the lunar horizon as the capsule orbited the Moon.But what makes this picture so iconic? And why did we nearly miss out on it. Let's dive in!Check out the Earthrise photographFollow Cosmic Coffee Time on X for some special content      x.com/CosmicCoffTimeYou can request a topic for the show! Or even just say hi!We'd love to hear from you.Email us!cosmiccoffeetime@gmail.com

Here are some historical events that occurred on December 24th:1814: The Treaty of Ghent was signed, officially ending the War of 1812 between the United States and the United Kingdom.1865: Several Confederate veterans formed the Ku Klux Klan in Pulaski, Tennessee.1906: Canadian physicist Reginald Fessenden became the first person to broadcast music and entertainment by radio.1968: The Apollo 8 spacecraft, with astronauts Frank Borman, James Lovell, and William Anders, entered orbit around the moon.1979: The Soviet Union invaded Afghanistan, leading to a protracted conflict.1990: The first successful trial run of the system that would become the World Wide Web took place, initiated by Tim Berners-Lee.2000: The Texas Seven, a group of prisoners, escaped from the John B. Connally Unit near Kenedy, Texas, sparking a massive manhunt.2013: Typhoon Haiyan, one of the strongest tropical cyclones ever recorded, made landfall in the Philippines.These events span a range of historical periods and reflect the diversity of significant occurrences on December 24th throughout history.Podcast Website:https://atozenglishpodcast.com/a-to-z-this-day-in-world-history-december-24th/Social Media:WeChat account ID: atozenglishpodcastFacebook Group: https://www.facebook.com/groups/671098974684413/Tik Tok:@atozenglish1Instagram:@atozenglish22Twitter:@atozenglish22A to Z Facebook Page:https://www.facebook.com/theatozenglishpodcastCheck out our You Tube Channel:https://www.youtube.com/channel/UCds7JR-5dbarBfas4Ve4h8ADonate to the show: https://app.redcircle.com/shows/9472af5c-8580-45e1-b0dd-ff211db08a90/donationsRobin and Jack started a new You Tube channel called English Word Master. You can check it out here:https://www.youtube.com/channel/UC2aXaXaMY4P2VhVaEre5w7ABecome a member of Podchaser and leave a positive review!https://www.podchaser.com/podcasts/the-a-to-z-english-podcast-4779670Join our Whatsapp group: https://forms.gle/zKCS8y1t9jwv2KTn7Intro/Outro Music: Daybird by Broke for Freehttps://freemusicarchive.org/music/Broke_For_Free/Directionless_EP/Broke_For_Free_-_Directionless_EP_-_03_Day_Bird/https://creativecommons.org/licenses/by/3.0/legalcodehttps://freemusicarchive.org/music/Scott_Joplin/Piano_Rolls_from_archiveorg/ScottJoplin-RagtimeDance1906/https://creativecommons.org/publicdomain/mark/1.0/Support this podcast at — https://redcircle.com/the-a-to-z-english-podcast/donationsAdvertising Inquiries: https://redcircle.com/brandsPrivacy & Opt-Out: https://redcircle.com/privacy

On The Space Show for Wednesday, 15 November 2023: Remembering Frank Frederick Borman II: American United States Air Force colonel, aeronautical engineer, NASA astronaut, test pilot, and businessman. He was the commander of Gemini 7, and Apollo 8 — the first mission to fly around the Moon, and together with crewmates Jim Lovell and William Anders, became the first of 24 humans to do so, for which he was awarded the Congressional Space Medal of Honor. (Audio inserts courtesy NZBC and Andrew Rennie). 50 years since Skylab 4: Marking the 50th anniversary of the launch of the Skylab 4 mission through the recollections of astronauts Walter Cunningham, and Joe Kerwin in conversation with The Space Show's Peter Aylward. (Audio inserts recorded by Peter Aylward, Space Association of Australia, Melbourne). Frank Borman & Wally Schirra in Auckland, New Zealand after their Gemini 6/7 rendezvous mission. Photographs taken by Andrew Rennie with an Agfa "Clack" camera using black&white 120 roll film, scanned from prints.Photo 1: Wally, followed by Frank, give Andrew a smile as they enter Auckland University.Photo 2: Frank, followed by Wally, walk past Andrew to enter the Hall at Auckland University. Uninvited, Andrew followed them into the Hall and listened to their lecture.Photo 3: As he strolls out of Auckland University Wally gives Andrew a friendly wave.Photo 4: Down in Queen Street, has Wally recognised Andrew? Beside Wally, wife Josephine reaches into her handbag.Cartoon: From the Auckland Star newspaper the day after the visit to Auckland.

Guest artist SUSAN SCHUPPLI joins art critic and author ELIZABETH FULLERTON to discuss her art practice via 'The Second Body' 2017 by Daisy Hildyard, published by Fitzcarraldo Books. Listed by the 'White Review' on their Books of the Year 2018, the essay presents the dissolving boundaries between all life on earth, with an updated dualism between the animal bodies in which we eat, breathe, and sleep and the virtual bodies of our global connections and environmental impacts. Susan and Elizabeth discuss dissolving boundaries, plausible deniability, beached whales, deep time, gathering poems, chattering glaciers, foetus ownership, critical proximity, living on ice, images creating barriers, Princess Diana's wedding dress, bodies eating distance, and changing paradigms. Plus, they question where environmental knowledge resides and which modes of representation might inspire action.   SUSAN SCHUPPLI susanschuppli.com @susan_schuppli 'Cruel Radiance' Backlight Festival, Finland  - June 2023 Art & Industry Triennial, Dunkerque France - June 2023 'Re/Sisters', Barbican London 5 Oct 2023 - 14 Jan 2024 LABoral Centro de Arte y Creación Industrial, Spain    'Material Witness' 'Can the Sun Lie'  'Cold Rights' 'Freezing Deaths' 'Weaponising Water' 'Icebox Detentions' 'Listening to the Ice' 2023   EVENTS   'Earthrise' is a photograph of Earth and some of the Moon 's surface that was taken from lunar orbit by astronaut William Anders on 24 December 24 1968 during the Apollo 8 mission.   Ultrasound was first used for clinical purposes in mid 1950s but not used widely in British and American hospitals till 1970s for foetus imaging. In April 1965, 'Life' put a photograph called Foetus 18 Weeks on its cover which caused a sensation. The issue became the fastest-selling copy in the magazine's entire history. The Keeling Curve is a graph of the accumulation of carbon dioxide in the earth's atmosphere based on continuous measurements taken at the Mauna Loa Observatory in Hawaii from 1958 to the present day.  BOOKS + THINKERS Christina Elizabeth Sharpe, American academic, Professor of English Literature and Black Studies at York University, Toronto, Canada Daisy Hildyard 'The Footprint's Story: Princess Diana's Jewels and Carbon' Orion magazine, Winter Issue 30 Nov 2022 Dr Adrian Lahoud, Dean of the School of Architecture, Royal College of Art Joseph Conrad Silvia Federici 'Caliban and the Witch: : Women, the Body and Primitive Accumulation' 2004 Sven Oskar Lindqvist 'Exterminate all the Brutes: One Man's Odyssey into the Heart of Darkness and the Origins of European Genocide' 2007 Sheila Watt-Cloutier 'The Right to Be Cold: One Woman's Story of Protecting Her Culture, the Arctic and the Whole Planet' 2015 Ursula K Le Guin 'The Carrier Bag Theory of Fiction' 1986 FILM + DIRECTORS Chantal Akerman 'Nostalgia for the Light' Patricio Guzmán, 2010 Stanley Kubrick '2001: A Space Odyssey' 1968 ORGANISATIONS Bergin Kunsthalle, Norway Berlin Biennale Forensic Architecture Goldsmiths University Sculpture Center, New York Toronto Biennial of Art

Shownotes and photos here: allthroughalens.com   It's another odd show, and we're actually changing things up again! For most of the show we'll be talking to Liz Potter (@lizpotterphotography on IG) and Amy Elizabeth (@itsamyliz on IG) about the Fallacy of the Sunk Cost Fallacy and why you shouldn't just give up on a project. We'll have our regular banter, but Eric will also tell you a little about the first photos taken of the entire Earth – it's both earlier and later than you think. Amy's article, “The Fallacy of Sunk-Cost Fallacy” is available here: https://www.itsamyliz.com/journal/the-fallacy-of-sunk-cost-fallacy Amy's website: itsamyliz.com Liz's website: lizpotterphotography.com Eric references the book Through Astronaut Eyes; Photographing Early Human Spaceflight by Jennifer K. Levasseur. Link. 1946. First image of Earth from outer space, taken by the V-2 No. 13 suborbital spaceflight.1947. First panorama of Earth from outer space. V-2 rocket.On October 5, 1954, an NRL-launched Viking rocket carrying a movie camera captured the first high-altitude images of a tropical storm over the Gulf of Mexico, sparking the interest of the U.S. Weather Bureau and the future of high-altitude weather reconnaissance. This mosaic is a compilation of images captured from an altitude of 100 miles above the Earth surface. [Released 11-1226-3531]. Also listed as file number 60834 (H-517).1961. First image of Earth from space taken by a person, first color images and first movie of Earth from space, by cosmonaut Gherman Titov – the first photographer from space.1966. First full-disk pictures of the Earth from a geostationary orbit. Taken by the ATS-1.1967. First full-disk “true color picture of the Earth; subsequently used on the cover of the first Whole Earth Catalog.1968. First full-disk image of Earth from space taken by a person, probably by astronaut William Anders.1968. The Earthrise image is the first color image of Earth from the Moon by a person (William Anders).1972. Blue Marble. The last photo of the entire earth taken by a human (Apollo 17 Crew)   PATREON Thank you to everyone who supports us! Check out our Patreon for bonus episodes, extended interviews, early drops. Tons of stuff! patreon.com/allthroughalens THE CREDITS OF ENDING www.allthroughalens.com Vania: IG, Flickr, Zines Eric: IG, Flickr, Zines, ECN-2 Kit  

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Readers will recall that for this year's Thanksgiving message, we turned the page back to 1968 for the proclamation issued that year by President Lyndon Johnson. Even in a time plagued by war, unrest, and division, Johnson reminded the nation to not overlook all that was good. Inspired by the recent success of the Artemis 1 mission to lunar orbit, we will continue the theme of 1968 for our annual holiday message. That year ended with the historic Apollo 8 mission, the first manned mission to orbit the Moon. During their return to Earth, astronauts Frank Borman, James Lovell, Jr., and William Anders broadcast a televised greeting from space that was the most watched television program to that time. As the first humans to ever leave low Earth orbit and thus to be able to look back at our world in its entirety, they had a truly unprecedented vantage from which to bring good tidings to all. Though the words come from a specific religious text and tradition which these men shared, when placed in the context of that epic journey and the unsettled time at home, the underlying message seems to transcend any specific set of beliefs and speak to a perhaps common sense of awe and wonder when faced with the vastness of space and the universe. In that spirit, we share the Apollo 8 message in its written form and as a podcast with the original recording available on the podcatcher of your choice. And so to close the year, we here at War Room wish that you and yours may find a brief distraction from your troubles and a sense of hope and wonder like those of the Apollo 8 astronauts for what is still to come. Happy Holidays and Happy New Year! We'll see you in 2023.

In the Name of Allah, the Most Merciful, the Most Compassionate On Dec. 24th, 1968, Apollo 8, the first manned mission to the moon, entered lunar orbit.  In radio broadcast, lunar pilot William Anders read from the Book of Genesis [...] I was not yet born, but...   Join us as we visit the orbit of the greatest woman in creation, our Mother Mary. May God's peace be upon her.   There are no problems here, Houston. We are clear for launch.

In the Name of Allah, the Most Merciful, the Most Compassionate On Dec. 24th, 1968, Apollo 8, the first manned mission to the moon, entered lunar orbit.  In radio broadcast, lunar pilot William Anders read from the Book of Genesis [...] I was not yet born, but...   Join us as we visit the orbit of the greatest woman in creation, our Mother Mary. May God's peace be upon her.   There are no problems here, Houston. We are clear for launch.  

Apollo 8, the first manned mission to the Moon, entered lunar orbit on Christmas Eve, December 24, 1968.

Waiting for the arrival of the December flying roster was always a tense time. Those with big family gatherings are anxious to ensure they are at home with their loved ones whilst the more carefree crew, with fewer ties, might want to be down route somewhere exotic knowing that a bevy of party goers would be flying with them. I know of one crew who flew over Christmas with great excitement… at least I believe so! Their names were Frank Borman, James Lovell and William Anders, the crew of the Apollo 8 space mission. Saturnalia   Victorian Christmas   Father Christmas   The Apollo 8 Crew   The Zond 5 spacecraft   The emblem and launch of Apollo 8   Stage 3 jettison   The surface of the moon   Earthrise   A safe return   Images under Creative Commons licence with thanks to Antoine-François Callet, Joseph Lionel Williams, Robert Seymour, Josiah King, Alfred Henry Forrester, the USSR Post and NASA.

As we cover so much of the tumultuous year of 1968, we thought we would add one of its brightest moments too. As the country struggled with Civil Rights, assassinations, civil unrest,  and a war in Vietnam we also moved closer to a dream that stretched back to the beginning of life itself.  As long as man has been capable of looking into the heavens we have dreamed of walking on the moon. By December of 1968, we were in reach of that dream becoming a reality at last. During the week of Christmas the first manned mission to the Moon occurred when the Apollo 8 Saturn rocket took off to the moon. In it were Astronauts Frank Bormann,  William Anders and Jim Lovell, their mission was to go to the moon, take some pictures for potential landing locations for later flights, and return home safely, alive and well. They did that and much, much more.In the ultimate of ironies, the United States and the Soviet Union were locked in a space race to get to the moon, they had spent billions of dollars, and developed all types of technology to discover what was there on the moon but when this mission was done  the discovery would actually be the Earth instead. For it was on this flight with just a little bit of color film in an old 1960's technology camera that we finally got to see what the Earth looked like from Outer Space. Earth-rise is now the most widely distributed photograph in the history of the World and it was taken on this mission, during the most divisive, tumultuous year in modern history, yet for that brief week, these three men on a mission to the moon brought the country and the world together. And from the Lunar orbit of the Moon, on Christmas Eve 1968,  they read a special message to the widest audience in communications history, from a book written nearly 2700 years before....

In this week's episode, host Daniel Raimi talks with Timiebi Aganaba, an assistant professor at Arizona State University's School for the Future of Innovation and Society. Aganaba has worked on a fascinating array of space issues on multiple continents, and she speaks about that work and its implications in this extremely wide-ranging conversation. Aganaba discusses the broad notions of space and society; the history, current status, and future of space governance; the Biden administration's approach to space policy; Richard Branson; and afro-futurist and African-futurist music and art. References and recommendations: Timiebi Aganaba at Arizona State University; https://sustainability-innovation.asu.edu/person/timiebi-aganaba/ “Losing the Sky” by Andy Lawrence; https://andyxlastro.me/losing-the-sky/ “Earthrise” photograph by William Anders; https://www.nasa.gov/image-feature/apollo-8-earthrise Anthony Braxton; https://tricentricfoundation.org/ Sun Ra; http://www.sunraarkestra.com/ Mamman Sani; https://sahelsounds.com/artists/mamman-sani/

Apollo 8 war in vielerlei Hinsicht eine besondere Mission. Es war der erste bemannte Flug zum Mond. Bis dahin hatte sich noch kein bemanntes Raumschiff weiter als 1.500 Kilometer von der Erde entfernt. Die drei Astronauten Frank Borman, William Anders und James Lovell betraten zwar nicht den Mond – diesen Schritt sollte erst Neil Armstrong ein halbes Jahr später gehen – aber sie umkreisten ihn zehnmal und testeten die Landefähre. Heiligabend 1968 knipsen die Astronauten ein Foto, das die Welt verändern sollte: Im Vordergrund der kahle graue Mond, im Hintergrund die aufgehende blauweiße Erde – die erste Weltraumperspektive auf unseren Planeten. Da ein Aufnahmegerät die Bord-Gespräche mitschnitt, ist der Moment, als sie die Erde erstmals sehen, auch akustisch erhalten geblieben. Die Aufnahme beginnt damit, dass Borman eine Drehung des Raumschiffs ankündigt, denn die Astronauten sind gerade dabei, die Mondoberfläche in Schwarzweiß zu fotografieren und müssen dazu das Raumschiff etwas justieren. Man hört, wie sie sich über einen Krater auf dem Mond unterhalten, und ob der möglicherweise vulkanischen Ursprungs ist. Durch die Drehung kommt Apollo 8 mit einem Mal in eine Position, in der die Erde durch ein Fenster sichtbar wird. Ab dann hört man die Begeisterung. Man hört dann, wie Bill Anders zu Jim Lovell sagt, er solle ihm schnell den Farbfilm reichen. Lovell sagt erst: "Mach viele Fotos!" Und dann: "Komm, gib mir die Kamera." Anders: "Beruhige dich." Dreieinhalb Stunden vor diesem unerwarteten Ereignis gab es noch eine Live-Schalte zur Erde, die im Fernsehen übertragen wurde. Es war ja Weihnachten. Und so beginnt Bill Anders, als Weihnachtsbotschaft die biblische Schöpfungsgeschichte zu verlesen. Jim Lovell und Frank Borman schließen sich an. (Quelle: Nasa) Mehr Aufnahmen aus der Raumfahrtgeschichte: http://x.swr.de/s/archivradioraumfahrt

A las 6:31 am del sábado 21 de diciembre de 1968, el mundo contuvo la respiración cuando la NASA lanzó la primera misión tripulada a la Luna. Cuando los astronautas William Anders, Frank Borman y Jim Lovell volaron al espacio, nuestro propio planeta estaba sumido en el caos. Martin Luther King y Robert Kennedy habían sido asesinados, la guerra de Vietnam había empeorado dramáticamente, el conflicto civil y estudiantil se estaba extendiendo por todo Estados Unidos y los tanques soviéticos habían aplastado la Primavera de Praga. Además, la NASA, temerosa de perder la carrera espacial ante los rusos, estaba arriesgando todo en el Apolo 8, una repentina y controvertida misión a la Luna. Por primera vez, los humanos viajaron a otro mundo, pero sorprendentemente lo que descubrieron fue la Tierra. La misión capturó la primera fotografía en color de nuestro planeta desde el espacio para remodelar cómo nos veíamos a nosotros mismos y unir a la humanidad como nunca antes.

In today's episode of Future Rising , Andrew Maynard takes inspiration from William Anders' 1968 photograph “Earthrise” as he considers our relationship to what comes next, and our collective and individual responsibilities to it.Check out Bill Anders' Earthrise photo here: https://www.nasa.gov/multimedia/imagegallery/image_feature_1249.html For more on the book Future Rising: A Journey from the Past to the Edge of Tomorrow, check out http://futurerisingbook.comWe'll be positing new episodes of Future Rising on Monday's Wednesday's and Fridays. Please subscribe on your favorite podcast platform if you don't want to miss them. And please do leave us a review!Host:Professor Andrew MaynardWeb: http://andrewmaynard.netTwitter: http://twitter.com/2020scienceInstagram: https://www.instagram.com/literallyandrewmaynard/ 

ASTRONAUTAS CON LUIS GARCÍA MILLAN Lord Carnarvon se mantenía expectante ante el silencio de Carter que, absorto, no dejaba de mirar a través del pequeño hueco abierto en la pared. “¿Ve usted algo?” preguntó el desesperado inglés y Carter contesto, “! Sí ! ¡Veo cosas maravillosas!” Pero fue William Anders, astronauta del Apolo 8 quién pudo contemplar la maravilla e incluso fotografiarla para convertirla en una de las imágenes más icónicas del siglo XX, “Earthrise”, el amanecer de la Tierra. Quién jamás quiso ser astronauta no fue niño ni poseedor de un espíritu libre. El deseo de aventuras y la necesidad de conquista son intrínsecas al ser humano que siempre miró a las estrellas como la sede del Olimpo de los dioses. Pero durante el siglo XX los dioses se vieron empujados a un traslado forzoso cuando el ser humano se empeñó en hacer volar una pequeña lata de hojalata para poder contemplarse a sí mismo desde la distancia y para alcanzar a entender que no somos más que polvo de estrellas… Este es un programa privilegiado y afortunado. Luis García Millán es joven, es experto, es simpático, gracioso, comunicador, de Jaén e Ingeniero de Telecomunicaciones. Y además a compartido codo con codo el cada día de los astronautas europeos que pertenecen al programa espacial de la ESA, (Agencia Espacial Europea) Estáis todos invitados a conocerle y flotar sin gravedad entre películas de astronautas. Que nadie se olvide del casco! Puedes conocer a Luis aquí, https://www.youtube.com/channel/UCmikQ13ZSOsxFRnoBY5GcmA https://www.luisgarciamillan.es/ Pepa Llausás.

ASTRONAUTAS CON LUIS GARCÍA MILLAN Lord Carnarvon se mantenía expectante ante el silencio de Carter que, absorto, no dejaba de mirar a través del pequeño hueco abierto en la pared. “¿Ve usted algo?” preguntó el desesperado inglés y Carter contesto, “! Sí ! ¡Veo cosas maravillosas!” Pero fue William Anders, astronauta del Apolo 8 quién pudo contemplar la maravilla e incluso fotografiarla para convertirla en una de las imágenes más icónicas del siglo XX, “Earthrise”, el amanecer de la Tierra. Quién jamás quiso ser astronauta no fue niño ni poseedor de un espíritu libre. El deseo de aventuras y la necesidad de conquista son intrínsecas al ser humano que siempre miró a las estrellas como la sede del Olimpo de los dioses. Pero durante el siglo XX los dioses se vieron empujados a un traslado forzoso cuando el ser humano se empeñó en hacer volar una pequeña lata de hojalata para poder contemplarse a sí mismo desde la distancia y para alcanzar a entender que no somos más que polvo de estrellas… Este es un programa privilegiado y afortunado. Luis García Millán es joven, es experto, es simpático, gracioso, comunicador, de Jaén e Ingeniero de Telecomunicaciones. Y además a compartido codo con codo el cada día de los astronautas europeos que pertenecen al programa espacial de la ESA, (Agencia Espacial Europea) Estáis todos invitados a conocerle y flotar sin gravedad entre películas de astronautas. Que nadie se olvide del casco! Puedes conocer a Luis aquí, https://www.youtube.com/channel/UCmikQ13ZSOsxFRnoBY5GcmA https://www.luisgarciamillan.es/ Pepa Llausás.

Of the multitude of stunning images from space, one of the most memorable is a photo - taken in 1968 by astronaut William Anders - of a radiant blue-and-white sphere slowly appearing above the horizon of the Moon. This image of Earth's rise inspired the creation of Earth Day, which - 50 years on - is being celebrated by NASA. Corin Dann spoke earlier to NASA scientist Dr Annmarie Eldering and asked if we'd successfully done anything to protect our fragile planet.

Frank Frederick Borman, II was born on March 14, 1928, in Gary, Indiana. He is of German descent, born as the first and only child to parents Edwin and Marjorie Borman. Because he suffered from numerous sinus problems in the cold and damp weather, his father packed up the family and moved to the better climate of Tucson, Arizona, which Borman considers his home town. He started to fly at the age of 15.

Blue Dot looks back at 51 years of the Apollo program with a look at the very first mission to the Moon -- Apollo 8. Considered by most space historians as the most dramatic and bold mission of the entire lunar program, astronauts Frank Borman, James Lovell and William Anders became the first human beings to leave ride the powerful Saturn V rocket, leave Earth's gravitational well and see the backside of the Moon with their own eyes.

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.   Vår planet sedd utifrån Det var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt. Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi. Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans? När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel. det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat Som Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion. Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut. Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968. Tiden rinner ut Man brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik. Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop. I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur. Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten. Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp. Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel? Demokrati på paus? Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens. Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv? Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka. Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val? Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid. En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa. Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare. Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna. Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare. Dan Jönsson, författare och essäist

For many, Christmas is for spending time close to loved ones. But in 1968, astronauts Frank Borman, Bill Anders and Jim Lovell would spend their Christmas Day further away from home than any human had ever done before. With the help of archive material, former NASA employees, author Robert Kurson and the astronauts themselves, Anna Foster remembers the Apollo 8 mission on its 50th anniversary. The mission was everything to Apollo 8 commander Frank Borman. For him, beating the Soviets in the space race and the safety of his crew were paramount. William Anders was the rookie of the crew. Bill had never been to space before, and he was excited to document and remember every last second of the experience. In new interviews, they share their memories, the mission and its legacy with Anna. In the year leading up to the flight, America had faced some of it’s toughest times. The Vietnam war appeared unwinnable, Martin Luther King and Robert Kennedy were murdered and riots broke out on streets across the country. The American people needed something to change. NASA's moon programme was over budget and behind schedule, three astronauts had died the previous year aboard an Apollo capsule and the Soviet Union was readying its own massive booster for a possible lunar mission. Then, at the end of one the worst years in US history, with the odds stacked against them, NASA ripped up its rulebook to send three men to the far side of the moon.

In December 1968, Frank Borman, James Lovell, and William Anders became the first human beings to travel to the moon, circling our nearest neighbor and making history while doing so.

När besättningen på Apollo 8 läste skapelseberättelsen från rymden på julafton blev det protester. Men mer än något visar rymden hur lika vi är i den stora oändligheten, säger Maria Küchen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 12 april 1961 sköts kosmonauten Jurij Gagarin upp från den topphemliga sovjetiska rymdbasen Baikonur i nuvarande Kazakstan i Centralasien och blev den första människan i rymden. Under sin knappt två timmar långa färd stannade han i bana kring vår planet. Så var det också med hans efterföljare de närmaste åren. En knapp månad efter Gagarin blev Alan Shepard USA:s första rymdfarare. 1965 gjorde den sovjetiske kosmonauten Alexej Leonov världens första rymdpromenad. Ett tjugotal astronauter sändes ut i rymden fram till 1966 i USA:s två inledande bemannade rymdprogram, Mercury och Gemini. Alla stannade de i bana kring jorden. Först sju år efter Gagarins bedrift, några dagar före jul 1968, bröt sig en bemannad rymdfarkost loss ur jordbanan. Den ingick i USA:s tredje rymdprogram Apollo och hette Apollo 8. Femtiofem år hade gått sedan bröderna Wright inledde motorflygets historia genom sin flygtur vid Kitty Hawk. Det var ett drygt halvår kvar till Neil Armstrongs och Buzz Aldrins första bemannade månlandning med Apollo 11. Tre decennier senare skulle en permanent rymdstation, International Space Station, ISS, börja cirkla kring jorden. ISS bemannades vid millennieskiftet 2000 och förblev sedan oavbrutet bemannad i åtminstone två decennier. Så småningom fick rymdstationen internetuppkoppling och en kontinuerlig livestreaming inleddes. Flera av ISS-astronauterna började twittra flitigt och uppdatera dagligen på Facebook. Avståndet var kortare mellan jordytan och ISS än mellan Malmö och Stockholm. Gränsen mellan rymd och jord suddades ut. Apollo 8:s månfärd julen 1968 hade varit ett viktigt steg på den vägen. Färden innebar att människan för första gången besökte en plats som var helt främmande och väsensskild från jorden men Apollo 8 fick oss också för första gången att inse att rymden är vårt hem, att vi alla är rymdvarelser. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Ombord på Apollo 8 fanns astronauterna Frank Borman, Jim Lovell och William Anders. Liksom sina föregångare hade deras farkost först lagt sig i bana kring jorden, men efter ett par varv kring vår planet tände Apollo 8 motorerna för en kort stund och gjorde en translunar injection. Manövern innebar att farkosten lämnade jordbanan och satte kurs mot månen, en färd på närmare fyrtiotusen mil att jämföras med de fyrtio mil som skiljer jorden från ISS. På julafton 1968, efter tre dygns färd, lade sig Apollo 8 i bana kring månen. Fyrtiotusen mil bort skimrade jorden som ett ömtåligt blått klot, en oändligt ensam liten himlakropp omgiven av beckmörker. Aldrig tidigare hade människor iakttagit hela vår planet utifrån, från så långt håll. Erfarenheten var existentiellt omvälvande. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Borman, Lovell och Anders blev de första som fick se månens baksida. Medan de passerade den del av månen som aldrig syns från jorden, bröts all radiokontakt. Efter fyrtiofem nervösa tysta minuter kunde markkontrollen i Houston, Texas, till sin lättnad höra astronauternas röster igen. Lovell meddelade: Jag kan nu bekräfta att tomten finns. Men att återvända ur radioskuggan på månens baksida, att se jorden stiga över månhorisonten, stämde också astronauterna till allvar. De ville göra något högtidligt, det var ju dessutom julafton. Burkigt nådde deras röster människorna på jorden över radion: Till alla människor på jorden, sa befälhavaren Bill Anders har Apollo 8:s besättning ett meddelande. Sedan började han läsa inledningen till Bibelns Skapelseberättelse. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: Ljus, bli till! Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Bill Anders kolleger tog över och fortsatte läsningen medan den fjärran blåskimrande jorden steg över månens gråa karga livlösa yta. Vi avslutar, sa till sist Frank Borman, med god natt, lycka till, och Gud välsigne er alla, alla ni på den goda Jorden. Julfirare världen över rördes och värmdes av deras ord. En flyktig känsla uppstod av universell global gemenskap eller nåja, nästan. En ateist i Texas stämde så småningom den amerikanska rymdmyndigheten NASA eftersom hon ansåg att det stred mot USA:s konstitution och religionsfrihet att en statlig myndighet spred ett religiöst budskap från rymden. Alla i hela världen firade dessutom inte jul. Astronauternas avsikt var visserligen knappast att missionera, men de bortsåg från att kristendomen inte är mänsklighetens enda religion. eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön På den internationella rymdstationen ISS, som våren 2018 hade besökts av 146 personer från arton länder och fem världsdelar, har muslimskt böneliv praktiserats av bland annat den malaysiske astronauten Sheikh Muszaphar Shukor. Han fick dock problem med att inta Qibla, riktningen mot Mecka, eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön. Malaysias rymdmyndighet sammankallade en konferens där en guide sammanställdes för gudstjänst i rymden. Den godkändes av Malaysias nationella fatwaråd och slår fast att qibla i rymden ska ta hänsyn till vad som var möjligt för astronauten. I första hand ska den bedjande astronauten rikta sig mot Kaaba i Mecka, i andra hand mot bilden av Kaaba, i tredje hand mot jorden, i fjärde hand vart som helst. Kanske kan vi faktiskt rikta våra böner vart som helst, vi rymdvarelser som kommer till himlen när vi föds till den här jorden. Och kanske kan välgångsönskningarna från rymden julen 1968 fortsätta få omfatta alla på planeten, oavsett deras tro eller inte. Även om 1968 innebar att tiotusentals amerikanska soldater på den sköra blå jorden firade jul i Vietnam, eftersom detta var året när Vietnamkriget rasade som värst. Även om rymden, idag när gränsen har suddats ut mellan rymd och jord, riskerar att bli ännu en spelplats för exploatering och krigföring. Liksom Gagarin beskrev Apollo 8 en cirkel kring jorden. Cirkeln drogs ut till en åtta, tecknet för oändlighet, när farkosten på liknande vis lade sig i bana kring månen. Det evighetstecknet, snarare än inledningsorden i kristendomens heliga skrift, var kanske Apollo 8-astronauternas grundläggande julbudskap till oss. Vi rymdvarelser, som tillbringar våra flyktiga liv på den goda Jorden, är allihop inskrivna i samma ofattbara kosmiska oändlighet. Maria Küchen, författare och kritiker

On Christmas Day, 1968 Frank Borman, James Lovell and William Anders became the first human being to see the far side of the Moon. Their mission, of course, was Apollo 8, the first time human beings had ever left Earth orbit and seen the far side of the Moon. Today we talk all about Apollo 8, with special guest Paul Hildebrandt, director of a new documentary about the mission.