Podcasts about allt

Varför tror vi inte på att vi kan lösa våra egna problem? Fredrik och Kristoffer börjar med att följa upp diskussionen om att skriva om för att förenkla saker och minska abstraktioner. Flera lyssnare har undrat: har man inte abstraktioner för att förenkla framtida förändringar och anpassningar? Riskerar man inte att fastna i ett lokalt minimum där ens lösning är alldeles för specifik för att kunna anpassas i framtiden? Fredrik undrar om vi låst in oss alldeles för mycket i ett tankesätt som landar i att vi aldrig kan veta något. Alla pratar om lösningar på problem man haft, ingen pratar om problem man haft? Vad är problemet man faktiskt löst? Och varför tror vi inte på att vi kan lösa vårt eget problem? (Och AI är motsatsen till att lära sig lösa problem.) Vi behöver mer Barry O'Reilly i branschen! Men det är en utmaning att förstå hans tankar. Sist men inte minst berättar Kristoffer hur han hittade Coolify och varför det tilltalar honom så mycket. Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @thieta, @krig, och @bjoreman på Mastodon, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Mastodon-mastodonten Barry O'Reilly Kodsnsck 632 - avsnittet om att skriva om saker - skriv om när man förstår problemet Jeff Atwood Artikeln om Netscapes omskrivning och second system syndrome - av Joel Spolsky, inte Jeff Atwood Second-system syndrome Babel Platos grotta Stöd oss på Ko-fi! Helm CDK - genererar Helm-grafer Patterns Bottom-up och top-down Richard Feynmans problemlösningsalgoritm Strapi Kamal Coolify Caprover Docker swarm Docker stack Hetzner Milisav Radmanić - utvecklingschef på Hetzner Grug brained developer Forgejo Traefik Coolify cloud Reverse proxy Fastmail Cloudnet Titlar Kristoffer är med på länk Förändringsbart och förvaltningsbart Nu ska vi lösa ett generellt problem En generell transpilator Fokuserade för mycket på Platos grotta Man ser bara den perfekta stolen Mindre kapabel att hantera verkligheten Fastna i ett lokalt minimum Helt enkelt inte sant Lösa problemet här och nu Min rulle tejp En boll med tejp och legobitar Jätteabstraherade pusselbitar Rullar med tejp och legobitar Vi utgår från en lösning Kunskapen för att kunna bygga en lösning Rosenkvist till AI Plockepinn och cementblandare Lösningsorienterat Problemorienterat Kan vi glömma teknik Z för stunden? Allt jag kan se är tejp och legobitar? Deras problem är inte mitt problem Hybristoppen Tomt på bagage Se problemet med klarhet

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Nytt avsnitt. Allt inför finalen i Europa League. Hur borde vi ställa upp? Hur tror vi Amorim ställer upp? Förväntad matchbild? Hur vi kan såra Spurs, vad som talar till Uniteds fördel och mycket, mycket mer. Lyssna gärna!

I veckans avsnitt delar Daniel med sig om hur han tagit sig upp från en mörk plats han hamnat på när männiksor omkring han inte hållit det han förväntat sig av dom och när olika projekt tagit helt fel väg på grund av att man tappat sitt omdöme på människor. Har han tappat sin kompass och kommer han våga lita på nya människor igen?  Fölg för mer på instagram  @fastighetsprinsen @paulahallin   Gilla och dela om du gillar det du precis hört

Hon blev feminist efter att ha drabbats av sitt livs stora trauma. Nu vill hon ändra på en ekonomi hon tycker undervärderar de som räddade hennes liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I danska tidningar har hon kallats ”Danmarks mest kända feminist”, men Emma Holten har blivit en röst att räkna med även långt utanför hemlandets gränser.Först för tio år sedan, när hon trädde fram offentligt som offer för det som kallas hämndporr, efter att nakenbilder på henne publicerades på internet utan samtycke. Hennes berättelse om sina egna och andras erfarenheter fick stor internationell uppmärksamhet.Men 2017 drog hon sig undan offentligheten. Trött på vad hon då beskrev som ”The Emma Holten Show”.”Om jag inte fått vård hade inte jag suttit här i dag”Nu har hon tagit klivet tillbaka till offentligheten på helt egna villkor.Med debutboken Underskott – omsorgens ekonomiska värde har hon först tagit Danmark med storm, med tiotusentals sålda böcker och flera priser, och nu åker hon Europa runt i översättningarnas spår.Boken är en feministisk kritik av dagens politiska och ekonomiska system, där hon menar att omsorg i vårt samhälle inte tillskrivs det ekonomiska värde det borde.Programledare: Martin WicklinProducent: Filip BohmKontakt: sondagsintervjun@sr.se

Affärstidningen fick celebert besök – men valde att inte rapportera om det. Karin Olsson har detaljerna om den exklusiva visiten. Victor Malm spekulerar om Mauris och Mobergs mediekupp, Anna Gullberg avslöjar att Cristina Stenbeck valde ut EFN:s profil som exklusiv intervjuare. Klipp från: TV4, Medierna i P1, Politiken/SvD Kontakt: karin.olsson@expressen.se Producent: Anna Westman Swantesson

Allt det bästa från fredagens lunchsändning i TV12 inför lördagens V75 på Gävle med H.K.H. Prins Daniels lopp.

Knappt 65 minuter in i det allsvenska mötet mellan IFK Göteborg och Östers IF på Gamla Ullevi inträffade en av svensk fotbolls största läktarskandaler de senaste åren när en åskådare från den blåvita kortsidan tog sig in på planen och med våld försökte attackera Östers mittback Sebastian Starke Hedlund.Efter mer än en timmes avbrott återupptogs matchen och spelades klart inför en arena där en stor del av publiken hade lämnat. I Inga Dönares slutsignalspodd bryter Andreas Johnsson, Fredrik Janlind och Philip Trollér ner skandalkvällen i detalj. Vilka brister fanns i säkerhetsarbetet? Borde matchen ha spelats klart? Och hur kommer IFK Göteborg påverkas av det här?Fredrik ger en inblick i vilka känslor det var i katakomberna på arenan, hur diskussionerna gick kring det evighetslånga matchmötet – och vi lyssnar till hur en tagen Sebastian Starke Hedlund upplevde attacken.Dessutom: Blåvita kommentarer från August Erlingmark, ordförande Magnus Nilsson och säkerhetschef Jonas Ahlmark om det som blev en mycket mörk fotbollsafton.Ansvarig utgivare: Christofer Ahlqvist Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Juniornyheterna SPECIAL om varför cheerleading är så populärt. Vi träffar fyra cheerleadingtjejer som berättar om sin kärlek till den fysiska, roliga, fartfyllda och dansanta sporten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare, producent och reporter: Frida Olsson Medverkande: Ida Holmström - tränare damlandslaget. Liv Dommersnes, Ella Nilsson, Milla Stenman och Laura Davidsson - cheerleaders. Juniornyheternas specialpodd gör varje vecka en djupdykning i ett ämne som är extra intressant och spännande.

I Studion: Sanna Dollan, Max Söderholm, Sofia Kappel, Siri Bernhardsson, August Bohlin, DrömstortFredag!En DUNDERbakis Dollan leder oss!Dollan har sovit på soffan i studion inför dagens sändning. Det KAN ha blivit något glas för mycket igår men vad gör det!Fredrik hade standup och gjorde succé, Dollan kollade på och tar oss igenom kvällen.Kappel har bråkat med vårdpersonal och skäms.Max OTROLIGA lista med märkliga dödsfall fortsätter.Två killar från organisationen Drömstort är här och pratar om jobbet dom gör med unga & delar med sig av tunga berättelser från Rågsved.kolla in dom här!https://www.dromstort.com/Allt gott och trevlig helg!Support till showen http://supporter.acast.com/gott-snack-med-fredrik-soderholm. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Studion: Sanna Dollan, Max Söderholm, Sofia Kappel, Siri Bernhardsson, August Bohlin, DrömstortFredag!En DUNDERbakis Dollan leder oss!Dollan har sovit på soffan i studion inför dagens sändning. Det KAN ha blivit något glas för mycket igår men vad gör det!Fredrik hade standup och gjorde succé, Dollan kollade på och tar oss igenom kvällen.Kappel har bråkat med vårdpersonal och skäms.Max OTROLIGA lista med märkliga dödsfall fortsätter.Två killar från organisationen Drömstort är här och pratar om jobbet dom gör med unga & delar med sig av tunga berättelser från Rågsved.kolla in dom här!https://www.dromstort.com/Allt gott och trevlig helg!Support till showen http://supporter.acast.com/gott-snack-med-fredrik-soderholm. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från 2022. Världens sista isolerade urfolk har försvarat sin ö i tusentals år. En 26-årig amerikansk missionär försöker ta sig dit och frälsa dem. Allt dokumenteras i hans dagbok. Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play. Missionären John Chau närmar sig försiktigt med gåvor. Målet är att flytta till ön och bo där så länge som krävs för att lära sig det okända språket och kunna berätta för folket hur de ska undvika att hamna i helvetet.Redan första dagen står han öga mot öga med en ung pojke med pilbåge som siktar mot honom. John Chaus dagbok avslöjar mötet med urfolketUppdraget är inte riskfritt. Tidigare har människor mördats i mötet med den avskilda befolkningen på Norra Sentinel-ön. Medverkande:John Ramsey - kompis till John Chau.Madhumala Chattopadhyay - socialantropolog som besökt Norra Sentinel.Dependra Pathak - polischef.Christer Norström - socialantropolog.John Chaus dagbokscitat läses upp av Jacques Karlberg.En dokumentär av: Jon Jordås.Research: Sonal Matharu.Producent: Ulrika Lindqvist.Programmet publicerades första gången 2022.

Många är vi, vars högsta önskan är en ullig, gullig hundvalp. Men att skaffa hund är inte alltid bara mys och gos. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Detta är en repris som sändes för första gången 22 december 2016.Hundprat i Karlavagnen med Sarit MonastyrskiUnder maj månad 2025 utgår Karlavagnen under flera kvällar i FM. Därför bjuder vi på några tidigare program ur poddarkivet. Du hittar fler poddar i appen Sveriges Radio Play.

Mýrdalshlaupið hefur tryggt sér sess meðal bestu og stærstu utanvegahlaupaviðburða á Íslandi síðustu ár og fer nú fram í 12. skipti þann 31. maí að Vík í Mýrdal. Allt skipulag og utanumhald hlaupsins er í höndum einnar fjölskyldu frá Vík og hlaupið er ræst í fjörunni í Vík og hlaupa allir keppendur upp á Reynisfjall vestan við þorpið þar sem leiðir skilja. Hlaupið er eitt mest krefjandi utanvegahlaup á Íslandi vegna mikillar hækkunar og lækkunar, mikils bratta og fjölbreytts undirlags. Guðni Páll Pálsson, einn af skipuleggjendunum og meðlimur fjölskyldunnar sem stendur að hlaupinu, kom til okkar í dag og með honum var Þorsteinn Roy Jóhannesson sem er einn besti utanvegahlaupari landsins. Veðrið og margbreytileiki er auðvitað fyrirferðamikið í umræðunni, enda hefur það mikil áhrif á okkar daglega líf hér á eyjunni í Norður-Atlantshafi. Nú hefur opnað nýr veðurvefur á ruv.is og er hann síuppfærður með veðurupplýsingum frá Veðurstofu Íslands. Lögð er áhersla á að greina frá veðurspánni á myndrænan hátt þar sem hægt er að skoða allar veðurstöðvar landsins og nágrenni þeirra og fá langtímaspár og ýmislegt fleira. Við heyrðum í Birgi Þór Harðarsyni vefstjóra ruv.is fengum hann til að segja okkur betur frá þessum nýja vef sem hægt er að finna á www.ruv.is/vedur og á www.vedurspa.is. Í Landnámu er sagt frá landnámsmanninum Bjólfi, sem fyrstur nam Seyðisfjörð. Ekki er mikið meira fjallað um ferðir Bjólfs, en sagan segir að hann sé heygður hátt uppi í fjallinu. Baugur Bjólfs er hringlaga útsýnispallur sem mun sitja á Bæjarbrún, fyrir neðan Baugstind, þar sem er einstakt útsýni yfir Seyðisfjörð og í raun til allra átta. Við slógum á þráðinn austur og töluðum við Aðalheiði Borgþórsdóttur, atvinnu- og menningarmálastjóri hjá Múlaþingi og fyrrum sveitarstjóri Seyðisfjarðar, og fengum hana til að segja okkur betur frá þessu verkefni í dag. Tónlist í þættinum í dag: Dúddi rádd'okkur heilt / Stuðmenn og Eggert Þorleifsson (Sigurður Bjóla Garðarsson, Valgeir Guðjónsson og Egill Ólafsson) Stingum af / Mugison (Örn Elías Guðmundsson) Perlur og svín / Emilíana Torrini (Ólafur Gaukur Þórhallsson, texti Hallgrímur Helgason) Simple pleasures / Blood harmony (Ösp Eldjárn) UMSJÓN GUÐRÚN GUNNARSDÓTTIR OG GUNNAR HANSSON

Fimmtudagur 15. maí Trump, Vesturbugt, kvíði, Starmer, skoðanakúgun og kynjaþing Eiríkur Bergmann prófessor ræðir áhrif Trump á stjórnmálin utan Bandaríkjanna við Gunnar Smára. Gunnar Smári ræðir hverfið sem byggja á vestan við Slippinn við Reykjavíkurhöfn við Ástu Olgu Magnúsdóttur, íbúa á svæðinu og verkefnastjóra, Egil Sæbjörnsson, myndlistarmann og aðgerðasinna í byggingarlist og Pál Jakob Líndal, doktor í umhverfissálfræði og stofnanda Envalys. Sigurður Eyjólfur Sigurjónsson, íþrótta- og æskulýðsfulltrúi og rithöfundur ræðir við Oddnýju Eir um nýútkomna bók sína ,,Ég er ekki fullkominn” þar sem hann fjallar á persónulegan og skemmtilegan hátt um viðureign sína við kvíða. Gunnar Smári slær á þráðinn til Guðmundar Auðunssonar hagfræðings í London og ræðir við hann um stöðuna í breskum stjórnmálum, ekki síst hraðleið Verkamannaflokks Keir Starmer til hægri. Allt snýst um tengsl og klíkur á Íslandi er kemur að störfum og tækifærum segir nemi í félagsráðgjöf og ljósmyndari, Sigga Svanborgardóttir, sem býr í Danmörku. Björn Þorláks ræðir við hana. Oddný Eir ræðir við Auði Önnu Magnúsdóttur, framkvæmdastýru Kvenréttindafélags Íslands, um nýliðið kynjaþing, norræna kvennasamstöðu og stöðuna á kvennasamstöðunni.

Där är något i busken.. Och det var vår goda vän Andre som gör oss sällskap i studion, det är såklart givet eftersom vi pratar om en film från 80 talet med Arnold i huvudrollen. Denna gången är Arnold ute i jungeln och blir jagad av en Predator. Förutom det så är det en del nytt både på Marvel och Dc sidan, det snackas även lite spel och trump lägger sig i filmvärlden!? Allt detta och massa mer i detta avsnitt.Timestamps(00:00) - Försnack(8:56) - N64 Golden Eye till hall of fame(15:45) - Napoleon Dynamite 2 på gång!(21:00) - Snövit släpps på bio igen (Och misslyckas) (25:05) - Bilder på Nicholas Cage som Spider-Man Noir(27:25) - Jessica Jones återvänder till Daredevil säsong 2!(31:41) - Will Poulter i snack om att spela Adam Strange(35:39) - Trump vill höja skatten på utlänska filmer(42:07) - TRAILERS(55:54) - Hej Andre(1:08:05) - Predator , 1987(1:52:22) - Predator, Betyg (1:59:45) - Daniels siffror(2:01:46) - Sett i veckan(2:12:43) - Hejdå

Céline var misogyn, antisemit och en sällsynt våldsam pacifist. Men Kristoffer Leandoer vet ingen starkare litterär protest mot krig och dödsstraff. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Du måste bli hallick!” Så löd Louis-Ferdinand Célines ordagranna uppmaning till sin engelske översättare John Marks. Som en av hans svenska översättare vill jag tro att det var mitt uppdrag Céline talade om i så grova ordalag: att detta var hans vulgära metafor för uppgiften att förmedla det intima mötet på ett främmande språk mellan läsare och text. Tyvärr har jag helt fel: uppmaningen är högst bokstavligt menad. I sin brevväxling med Marks, som pågick i decennier, talade Céline hellre om sexualia än om litteratur, varvid han tog på sig den erfarne, äldre mannens roll – och hallickar var enligt honom de enda som verkligen förstod hur kvinnor skulle hanteras.Marks, som framlevde sina dagar som utrikeskorrespondent och tjurfäktningsentusiast, verkar klokt nog ha ignorerat rådet. Men tyvärr censurerade han som översättare Célines text på all uttalad sexualitet så pass systematiskt att man kan tala om stympning. Ändå är det just i brevväxlingen med denne Marks som Céline definierar sin egen stil allra bäst: ”Allt det där är dans och musik. Ständigt på dödens rand: ramla inte ner där.”1932 slog den unge franske läkaren Louis Ferdinand Destouches under pseudonymen Céline ner som en bomb med sin debutroman Resa till nattens ände, där det stelopererat rationella franska språket under hans händer återuppstod som ett följsamt redskap för dans på existensens yttersta rand. Men denna hypersensibilitet kan knappt separeras från sin motsats, en grovhet vars uppsåtlighet har något obehagligt grälsjukt över sig. Han var inbiten antisemit och öppen anhängare av nazismen under den tyska ockupationen av Frankrike.”Du måste bli hallick!”Den slutsatsen drar också huvudpersonen i Célines roman Krig, den förvirrade och febersjuke Ferdinand, på militärsjukhuset där han vårdas för en granatskada som invalidiserat honom partiellt för livet: ”Jag drog på mig kriget i min skalle”, säger han själv. ”Det fastnade i min skalle.”Verklighetens Louis Ferdinand Destouches sårades 1914 på samma sätt som romanens Ferdinand – i högerarmen och huvudet – och led livet igenom av tinnitus och huvudvärk. Krig skrevs sannolikt 1934 och var tänkt som andra ronden i den uppgörelse med krigstraumat som kavallerist i första världskriget som inletts med Resa till nattens ände. Men romanen blev liggande, och när Céline, som dagligen mottog dödshot på grund av sin tyskvänlighet, i största hast flydde Paris sommaren 1944 tillsammans med hustru och katt, fanns Krig bland de 6000 manuskriptblad som blev kvar i lägenheten på Rue Girardon i Montmartre.Först sextio år efter författarens död återfick rättsinnehavarna denna kvarlåtenskap, de sextusen sidorna visade sig innehålla flera i stort sett färdiga romanmanus och i maj 2022 inleddes utgivningen just med Krig: en litterär världssensation som ekade märkvärdigt av nyhetsbevakningen från den ryska invasionen av Ukraina, där krigshändelserna snart nådde ett statiskt skede som spöklikt påminde om första världskriget. Jag översatte romanen i en osäkerhetszon, inte alltid helt säker på om beskrivningen av krigets fasor, hemmafrontens enögda entusiasm och infanteristernas utmattning kom från Célines nittio år gamla romantext eller radions nyhetssändningar. Mitt intryck förstärktes av textens grundläggande hallucinatoriska karaktär: det är skallen på Ferdinand som är träffad, han yrar och svamlar och vet inte alltid själv vad som är syner och vad som är verkligt. Aldrig har en litterär text förmedlat så in på skinnet hur kriget förgör även dem det skonar, de som har turen att överleva både motståndarnas och den egna sidans eldgivning.Sjukhuset ligger nära fronten, de sårade är ingalunda förskonade från krigets fasor. De ska inte bara stå ut att ha sina egna likkistor bokstavligt talat väntande i källaren, stå ut med dödsjämmer och amputeringshot, kanonmuller och fiendeflygets dagliga turer, utan dessutom med det ständiga hotet från militärdomstolen: sårades de verkligen i strid, är de inte i själva verket simulanter och desertörer, borde de inte ställas mot en vägg och skjutas? En gång i veckan ekar exekutionspatrullens skottsalvor i den lilla staden. Under sina långsamma promenader som konvalescent råkar Ferdinand på avrättningsplatsen och begrundar den oansenliga vägg som de dödsdömda ställs upp mot, ännu osäker på om inte hans egen resa kommer att sluta där: denna scen är i sin lågmälda, nästan stumma direkthet den mest vältaliga argumentation mot dödsstraffet jag läst, skriven alltså av en sällsynt våldsam pacifist, misogyn och antisemit: inte helt lätt att smälta.Att berömma ett litterärt uttryck just för dess stumhet låter kanske konstigt, men jag kommer inte på något bättre sätt att beskriva det Céline åstadkommer i Krig. Han lyckas formulera en oartikulerad och språklös, närmast animalisk reaktion hos människan på militarismens och krigets övervåld: en stum och maktlös förtvivlan som bara kan få utlopp i egen grovhet och eget övervåld. I sjukhussalen handlar det i högst bokstavlig bemärkelse om en sårad, för att inte säga skadeskjuten manlighet – det läcker på alla möjliga håll och kanter – som får hitta sin kompensation där den kan, genom att fuska med vikterna, verka känslomässigt oberörd och försöka dra ner kvinnorna till sin egen nivå. Det är från denna de permanent vingklipptas sjuksal som Célines dagorder till översättaren härstammar: ”Du måste bli hallick!”Man ska minnas att dessa stympade män, dessa spillror av mänsklighet, ändå tillhör den segrande sidan: de har överlevt, de har hyllats som hjältar, man skålar för dem och harangerar dem i högtidstal om nationens offervilja. Den solkiga misär Céline porträtterar så oförglömligt är krigets bästa-scenario, högsta vinsten. En mer träffande konsekvensutredning av vad krig faktiskt gör med sina deltagande har sannolikt aldrig skrivits.Även det fortsatta författarskapet går att se i detta ljus. ”Vi är skrattretande, gamlingar från födseln!” säger Céline i sin näst sista roman Nord från 1960. Han tröttnar aldrig på att framställa sig själv som en grinig och snuskig gammal gubbe, finner samma glädje i att baktala sig själv som resten av världen. Men sin solidaritet med den sönderskjutna och livrädda pojke som dragit på sig kriget i sin skalle ger han aldrig upp. Och inte heller ger han någonsin upp sin dans och musik på dödens rand. Även om han mycket väl vet att till slut så är det där vi alla ramlar ner.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Jæææja!Eftir geggjaða oddaleikja viku fórum við yfir leik 3 í lokaúrslitum karlameginn og vorum ekki svikin!Auk þess heyrðum við í Kristni Albertsyni, formanni KKÍ um nýlegar útlendingareglur sem mikið hefur verið rætt um.Allt þetta í boði Brons, Soho, KEF Spa, Viking Lite, Comfyballs og Lasersmiðjunnar!

Kvinna, mamma, åkare och förebild. Ja det är såklart på Caroline Strid som äntligen fått komma tillbaka till Lastbilspodden! Vad har hänt sedan sist hon var med, hur är det egentligen att vara kvinnlig åkare och vad bör man tänka på om man själv vill bli åkare. Allt detta svarar Carro på i ett nytt och intressant avsnitt utav Lastbilspodden! 

Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att hon finns i min absoluta favoritroman?Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig, konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om. Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma, med andra ord.Så varför gör jag inte det?Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter, de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare, yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne – och tänker på sig själva.Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig själv: jagär det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet: allt är i flux. Det enda vi verkligen har är ögonblicket, vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse av livet. Hon kallar dem ”moments of being” – de ögonblick när livet plötsligt fylls av akut härvaro. De kommer sällan och oväntat. För Clarissa sker det till exempel när hon mitt på förmiddagen lägger av sig sin brosch i sitt sovrum. Woolf skriver att Clarissa: ”kastade sig […] ut i ögonblickets själva kärna, naglade fast det, där – ögonblicket denna förmiddag i juni som vilade under trycket av alla de andra förmiddagarna. Hon såg spegeln, toalettbordet och flaskorna som för första gången, samlade hela sitt jag till en enda punkt (med blicken mot spegeln), såg det späda rosa ansiktet hos den kvinna som samma kväll skulle hålla sin fest; Clarissa Dalloway, hon själv.”Ögonblick som dessa kan, som Runeberg skrev, ”bli hos oss evigt”. Som en annan morgon, mer än trettio år tidigare, när Sally plötsligt kysste henne på en terrass: ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv”.Clarissa återkommer ständigt till denna stund och till den hon var då. Då när alla dörrar till livet fortfarande stod öppna. Då, när hon gjorde slut med Peter Walsh – och kysste Sally. Sedan dess har livets dörrar stängts, en efter en. Har hon valt rätt? Var det rätt att tacka nej till allt det osäkra och otippade - och i stället bli fru Dalloway?Virginia Woolf hade hunnit bli fyrtio när hon skapade sin Clarissa. Hon bodde då tillfälligt i Richmond, där hon och hennes man Leonard hade startat Hogarth Press, mycket för att Virginia skulle ha något att göra – hon led sedan barndomen av bräcklig mental hälsa.Många läsare har funderat på hur mycket av författaren som finns i Mrs Dalloway. Det är lite roligt, för Woolf var knappast någon borgerlig societetsdam som gav fester för konservativa premiärministrar och andra noggrant utvalda medlemmar av societeten. Hon var ju bohem, ganska så fattig, gift med en socialist och uppslukad av konst och litteratur. Mrs Dalloway broderar – Virginia Woolf läste James Joyce. Mrs Dalloway planerar menyer – Virginia Woolf satte texten till T.S. Eliots ”Det öde landet” – som gavs ut som bok på paret Woolfs lilla förlag 1923, samtidigt som Virginia skrev på sin roman.Men jag förstår tanken - för visst finns likheterna där. Clarissa ser och noterar det mesta som har med samtidens sociala spel att göra. Men till skillnad från sin skapare Virginia väljer hon bara att spela med. Kanske är Clarissa Dalloway allt det som Woolf själv hade kunnat bli, om hon inte gjort uppror mot det viktorianska samhälle hennes samtid och stränga far uppfostrade henne till.Och det är väl just i det att vara människa i världen, bland andra människor, som jag och Clarissa – och för den delen Virginia Woolf – möts och är lika varandra. Upptagna med vardagens små planer, fasta i oss själva och våra sinnens och tankars begränsningar medan livet pågår och pågår – och plötsligt slår oss med sin storslagenhet, skönhet och korthet – i varats utsträckta ögonblick.Och alla har vi väl våra egna varianter av Sally Seton-kyssar där någonstans längst inne: minnen som vi vårdar och som kommer att försvinna med oss.En av litteraturens främsta egenskaper är att den får oss att känna igen människor vi aldrig mött. Jag känner igen Clarissa Dalloway – trots att hon är hundra år äldre än jag och bara ett stycke text, en uppfinning. För någonstans är det ju ändå så, att Clarissa Dalloway, ja, det är ju jag.Och du.Karin Nykvistlitteraturvetare och kritikerLitteraturVirginia Woolf: Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag, 2025.

Tully har varit på en maxad möhippa med influencereliten i Frankrike medan David har styrt upp hemmet och haft några kanondagar med barnen. Det blir även prat om Woke-epitet och om att köpa hus för barnens skull.

Veckans recensioner: pumptvål, Filmhuset, Bobbes oombedda slajds, grannens mardröm om Bobbe, PO som läkare och inslagsproducent, Edward Bloms potatismos, Henrik Nybloms kiwi, Arla, Love is Blind-Niklas, styckdetaljen ”högräv”, ALLT om den tvivelaktiga Gnuttarna-dealen och Lustiga huset.

När Kim sover dansar det swingers på bordet! Allt börjar med en anonym fråga, sen bär det av! Det bästa är att det nästan finns för många svar, för mycket kunskap, förslag på utveckling och bredd. Ni hör att detta kommer vara ett avsnitt ni skriver under på kan vara ett av Imperiet podcasts avsnitt. Inga frågor! Padel I mö - SMAKARÖ! /Imperiet podcast

Tänk dig att din hemsida fungerar som din egen sälj-avdelning. Att den gör en stor del av sälj-jobbet åt dig. Med SEO och rätt struktur kan den mycket väl vara det.Tess Kolam jobbar med att få både din hemsida att synas vid sökningar men även att besökaren smidigt kan flöda vidare på din hemsida och faktiskt bli en kund. I detta avsnitt möter du henne och får ta del av mycket inspiration och många tips. Läs mer om vad Tess kan hjälpa dig med här.⚜️Skapa flöde, frihet och glädje i ditt företag ✨Introduktion till Flödande företagande med energimedicin är en kostnadsfri mini-kurs i fem delar. Korta, inspirerande filmer som guidar dig till hur den shamanska energimedicinen ger dig klarhet, riktning och energi till ditt företagande. Tryck här och börja redan idag.⚜️Kom med i Själasystrar ✨Det finns en plats online för dig som vill vara dig själv fullt ut, göra din grej och få betalt för att vara du. För dig som vill företaga från själ och hjärta, låta din inre vishet guida dig och ha stöd och support på resan.I medlemstjänsten blandar vi andlighet och praktik för att du ska ha ett harmoniskt, hållbart och lönsamt företag där du är trygg, känner glädje och djupare mening. Träffar live och ett ständigt växande bibliotek med bland annat inspelade föreläsningar, workshops och meditationer. Material som både stöttar din egen inre utveckling och ditt företags utveckling.Läs mer om Själasystrar här och kliv in idag. Som medlem får du dessutom självstudiekursen Skapa din andliga praktik och låt energin flöda utan extra kostnad.⚜️Agneta Wahlström heter jag som driver podden Nyckeln till frihet.Jag har gått från att känna mig som en utomjording till att känna mig hemma hos mig själv med en magisk relation till min inre visa kvinna. Med andra ord talar jag av egen erfarenhet när jag säger att din största styrka är den du innerst inne är. Oavsett vilken personlighetstyp du har är det oerhört viktigt att vara den du är. Att vara sann med dig själv. När du stadigt står i ditt jag – och agerar därefter – levererar du en oerhört stark energi. En energi som leder dig till det liv du längtar efter. För mig har shamansk energimedicin varit avgörande för att:✨ bli trygg och stark i mig själv✨ hitta min grej✨ modigt våga följa det min inre vishet guidar mig tillAllt både privat och som företagare. Och det är precis det här jag gör – guidar introverta kvinnor att hitta sin grej, sin inre vishet. Och jag gör det på ett sätt som passar just dig. Så att du känner dig trygg. Jag erbjuder gemenskap i ett systerskap, enskilda sessioner eller guidning om du vill göra jobbet själv. Du väljer helt enkelt. Allt i livet är energi och genom att skifta din egen kan du skapa stordåd i ditt liv. När du gör vad som krävs för att komma hem till dig själv blir du en skapande magnet och kan ta dina första steg mot att göra verklighet av dina drömmar.Mitt hemma på internet hittar du här. Jag finns även på Instagram, Facebook och LinkedIn.

Allt fler vill åka tåg. Järnvägar behöver byggas ut av klimatskäl och i beredskapssyfte. Men efter 40 år av marknadsreformer vet vi att tågen alltför ofta står stilla. Vad är det politiska svaret? EU-parlamentariker Johan Danielsson och rapportförfattare Malin Malm, som skrivit rapporten ”Marknadsreformer vid vägs ände – Hur vi skapar en fungerande järnväg för 2030-talet” gästar Katalys och Starta pressarna. Medverkande: Malin Malm, Johan Danielsson, Elisabeth Lindberg & Daniel Suhonen.

Ett av mer oväntade svaren på andra världskrigets fasor kom från den amerikanska romankonsten. Mattias Hagberg funderar över kriget som fars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mellan den 13 och den 15 februari 1945 genomförde hundratals brittiska och amerikanska bombplan en serie räder mot Dresden, en stad som fram till dess varit förskonad från angrepp.Brandbomberna skapade en eldstorm som förödde stadens centrala delar och tog livet av runt 25 000 civila som gömde sig i källare och skyddsrum.En ung Kurt Vonnegut befann sig i staden. Han var krigsfånge och överlevde tack vare en slump. Tillsammans med ett hundratal andra amerikanska soldater satt han, i brist på interneringsplatser, inspärrad i källaren i ett slakthus i utkanten av centrala Dresden. Han hörde branden, kände värmen, men klarade sig oskadd – åtminstone i fysisk bemärkelse. Efteråt blev han och de andra krigsfångarna beordrade att bistå i uppröjningen av staden. De samlade lik. De grävde fram lik. Staplade lik. Brände lik. Minnena från terrorbombningen av Dresden skulle förfölja Kurt Vonnegut livet ut, som en närmast obegriplig erfarenhet. Gång på gång försökte han, när han etablerat sig som författare hemma i USA, att sätt ord på det han upplevt. Men språket verkade inte räcka till. Eller som han själv skulle komma att uttrycka det: ”… det finns inget intelligent att säga om en massaker.”Till slut, mot 1960-talets sista år, satte han sig ändå ner och skrev. Orden kom till honom, men han var tvungen att gå en omväg. Texten, romanen, tog formen av en fars, en absurd saga, en skruvad komedi. När den publicerades fick den titeln ”Slakthus 5”, och är numera en av världens mest kända krigsromaner. Men den handlar egentligen inte om krig. Den handlar om Billy Pilgrim, en medelålders optiker i efterkrigstidens USA, som blivit kidnappad av utomjordingar och därför kan uppleva alla skeden i sitt liv på en och samma gång. Oupphörligen kastas han fram och tillbaka i tiden, till sin familjs förtvivlan. Det är inte helt enkelt att leva med en tidsresenär.”Slakthus 5” är en roman utan egentlig struktur. Tiden är söndertrasad och intrigen fragmentarisk, men den har ett centrum, en nollpunkt. Billy Pilgrim har, precis som Kurt Vonnegut själv, upplevt terrorbombningarna av Dresden. Men det enda han egentligen har att säga om detta extrema våld är romanens återkommande mantra: ”Så kan det gå.”Billy Pilgrim är en fånig karaktär. Han befinner sig ljusår från de hjältar som blivit stapelvara i fiktionen om andra världskriget. Han är rädd och tafatt. Snubblar fram genom tillvaron och kriget.Lika fånig är Yossarian, huvudpersonen i ”Moment 22”, Joseph Hellers satiriska skildring av en skvadron amerikanska bombflygare under krigets slutskede, med enda skillnaden att Yossarian råkar bomba i stället för att bli bombad.Ja, så kan det gå.I litteraturhistorien brukar ”Slakthus 5” och ”Moment 22” länkas samman med Thomas Pynchons ”Gravitationens regnbåge”. Alla bär de på tydliga och gemensamma drag, såväl stilistiskt som tematiskt. Här finns inga vinnare eller förlorare. Inga hjältar eller skurkar. Inget ont eller gott. Bara en absurd och svåröverskådlig, för att inte säga sönderslagen, verklighet.Här, i dessa verk, är kriget en mörk komedi, en absurd fars, ett postmodernistiskt spektakel. Men inte för att dessa författare är blinda för våldet, smärtan och skräcken – tvärtom. Det finns helt enkelt inget intelligent att säga om en massaker, om ett våld som antagit sådana proportioner, och en sådan teknologisk och byråkratisk förfining, att det mänskliga förståndet upphör att räcka till.Alla tre romanerna rör sig därför i utkanten av kriget. Själva striderna, själva våldet, är aldrig i centrum. Nästan hela ”Slakthus 5” utspelar sig efter krigsslutet, i USA eller i rymden; ”Moment 22” är förlagd till en flygbas på en ö i Medelhavet, långt från de städer som ska bombas; och i ”Gravitationens regnbåge” följer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, kriget på håll, först som underrättelseofficer i London, sen som fredlös på kontinenten dagarna och veckorna efter freden.Det som ska berättas är för smärtsamt för att sägas rakt ut.Humorn, det farsartade i dessa romaner, går att förstå på samma sätt. Det traumatiska, det som gör så ont att språket bryter samman, går bara att närma sig på omvägar – genom att ställa världen på huvudet, genom att vända ut och in på det invanda.I ”Moment 22” är krigets logik vrängd till en skrattspegel. Huvudpersonen Yossarian försöker genom hela romanen bli befriad från tjänstgöring eftersom alla i kriget vill mörda honom; tyskarna skjuter på hans plan så fort de får chansen, och hans egna befäl envisas med att skicka honom på livsfarliga uppdrag med en enda förklaring: att kriget, nationen och framtiden kräver hans mod. Men, undrar Yossarian, gång på gång: ”Vad är det för mening med att vinna kriget om jag själv är död.”Och dö kommer han nästan givet att göra eftersom hans befäl oavbrutet lägger till nya uppdrag för att gynna sina egna karriärer i den militära byråkratin. Nej, Yossarian kan inte komma undan. Hans förståelse för krigets absoluta vansinne är ett bevis på att han är mentalt frisk, och därmed kapabel att fortsätta flyga och fortsätta bomba stad efter stad. Det är denna regel som är moment 22.Samma princip, samma galna logik, genomsyrar på sätt och vis även ”Slakthus 5” och ”Gravitationens regnbåge”. Det moderna kriget, präglat av massförstörelse, byråkrati och statistik, har inget heroiskt över sig. Här finns inga segrar eller förluster. Bara en närmast oändlig förmåga att förstöra.Yossarian väljer till slut att desertera. Han flyr för att ta sig till det neutrala Sverige, men läsaren får aldrig reda på om han lyckas. På romanens sista sida står det bara att han försvann. Samma sak händer i ”Gravitationens regnbåge”. Mot slutet av Thomas Pynchons väldiga roman är det som om huvudpersonen Tyrone Slothrop långsamt upphör att finnas till. Hans identitet blir alltmer upplöst, hans förmåga att agera alltmer otydlig. Till slut är han också försvunnen.Ja, total utplåning är det moderna krigets etos.Kurt Vonnegut beskriver det enda som återstår: ”Alla förutsätts vara döda, aldrig säga någonting eller önska någonting mer. Allting förutsätts vara mycket tyst efter en massaker, och är det också alltid, om man bortser från fåglarna. Och vad säger då fåglarna? Allt som går att säga om en massaker, sådant som 'Poo-tii-viit?'”Så kan det gå.Mattias Hagbergförfattare, journalist och lektor i litterär gestaltning

Samarbetet med SIG Security innebär att IT-säkerhetspodden gör avsnitt av föreningens olika föredrag. Dagens avsnitt bygger på en FOKUS-kväll om det systematiska arbetet med informationssäkerhet med Tobias Ander från Secure By Me. Vad är egentligen ett ledningssystem? Vad innebär ett riskbaserat arbetssätt och hur fungerar det i praktiken? Var ska man börja? Och varför behöver olika företag med olika kulturer tackla informationssäkerhet på olika vis? Tobias Ander beskriver även hur man ska undvika så informationssäkerhetsarbetet inte blir en pappersprodukt. Alltså bara något man gör för att uppfylla en certifiering eller efterleva ett regelverk. TÄVLING Vi lottar ut två exemplar av hans bok. Allt du behöver göra för att delta är att dela denna post på Facebook, X eller LinkedIn. Tävlingen pågår fram tills 1 juni 2025.

Heilir og sælir hlustendur góðir! Endalínan mætti með dyggri aðstoð Magga Gun og Rúnars Inga og fór yfir leik 2 í lokaúrslitum og alla vitleysuna sem átti sér stað í Ásgarði í leik 2.Allt var þetta í samtarfi við Brons, Soho, Kef Spa, Viking Lite og Comfyballs, þangað til næst!

I dagens avsnitt dyker vi ner i udda kurser som staten finansierar. Vilka ämnen kan du egentligen studera för att få CSN-stöd? Allt från "Livets mening" till "Harry Potter-ingenjör''. Berra har minglat omkring på Uppsalas nationer och Anis har varit på gigg i Lund!

Allt om folders och stjärtvarma ägg! För en reklamfri upplevelse: www.perfectdaymedia.se/perfectdayplus

Det här poddavsnittet handlar om avsnitt 31 i Robinson - örådet vecka 6, frågorna är MÅNGA. VAD fan händer med fyran??? Varför valde Pål som han gjorde på immunitetstävlingen? Varför röstade vi som vi gjorde? Vad är det dom klippts bort helt och hållet? Vad hände egentligen med Juliettes immunitet? Varför gick örådsduellen som den gjorde? Hur känns den här säsongen för Pål vs hans förra? Det och mycket mer får ni svar på i avsnitt 533 av Mathilda och Andrea! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett litet dokument: https://docs.google.com/document/d/17Aq7WSZRSDeJ94kI5sP559wcQUb4RBB7xp8t6lVVnnU/edit?tab=t.0Klippt av klipparpojken.Allt om och med oss: https://beacons.ai/haveristernaVinjett av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.comGrafik av Christoffer Svanströmer: https://www.instagram.com/csvanstromer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Robinson vecka 6 (avsnitt 27-30) diskuteras ihop med Christoffer Jarestål! Vad i hela Filippinerna är det som försiggår?? Hur kändes det under pristävlingen när fyran höll på att splittras? Var Juliette och Andrea besvikna över priset? Hur tog skilsmässan slut? Vad hann vi tänka när Aron made THE move? Hur mådde egentligen Andrea's mage under Robinson? Hur många timmar sover man ungefär per natt? Vad syntes inte på tv från den här veckan? Hur fick Andrea och Christoffer inside info om lag Nord och Gränslandet..? Ni får i vanlig ordning all BTS-info! På söndag väntar öråd och SJÄLVKLART släpper vi ett avsnitt då med. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Allt börjar med ett möte i skymningen på den engelska landsbygden. Det väcker Mats Ottossons nyfikenhet på hur det går för tornugglan i Sverige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I dagens avsnitt är det Maya som håller låda i 40 min för att ta er igenom hennes möhippa. Detta vill ni inte missa!!

Att utbilda våra unga i medmänsklighet, civilkurage och självledarskap är en livsviktig grund för en stark demokrati. Anna Urombi är generalsekreterare för Raoul Wallenberg Academy, som genom läger, kurser, stipendier och ledarskapsutbildningar verkar för att bygga ett samhälle med stark ryggrad och stort hjärta. Hon poängterar att ungdomar inte är "vår framtid" - de är också här och nu. För att kunna hitta och navigera efter sina inre värderingar är det viktigare än någonsin att lära sig kommunicera. Och lyssna. // Programledare: Christian von Essen // Läs mer på hejaframtiden.se och prenumerera på nyhetsbrevet! // Kolla även in boken Öka närvaron för skolans hemmakämpare som Heja Framtiden Förlag ger ut i samarbete med Motivationslyftet.

Det har varit frost och vissa av oss är mycket oroliga över det, andra täckte sina tomater med fiberduk och är coola. Peter har varit i Finland och Tony har sått och planterat. Allt är kanon på många sätt och bekymrande på andra. Vi försöker reda ut om man kan bygga ett växthus i en pool. Allt gott   //P

Endalínan kom saman og fór yfir oddaleik kvöldsins og spáði í spilin fyrir lokaúrslitin.Allt í boði Brons, Soho, Kef Spa, Viking Lite og Comfyballs!

Ekobrottsmyndigheten varnar för att kriminaliteten äter sig in i välfärden. Vad menas med att den är systemhotande? Misstänkt 20-åring häktas för trippelmordet i Uppsala. Så kan Centerpartiet navigera i den politiska terrängen. Och Israels löfte om återupptagen nödhjälp talar för långvarigt krig, menar Gazaaktivist.

Den här veckan gästas vi av Alicia från Love is Blind! Vi reder ut vad som egentligen hände med Tim, hur relationen till både Tim och Oscar ser ut idag, och om hon ångrar sitt val i programmet. Om ni har några frågor eller behöver hjälp med problem kan ni självklart slidea in i DM på @kulikombo, eller via våra privata konton @ssarasundberg och @mmalinlindgren. Instagram: kulikombo Tiktok: kulikombo Youtube: kulikombo Email: kulikombo@gmail.com

När en känd kriminell slutar ringa sin son godnatt, förstår utredaren Bosse Åström att något allvarligt har hänt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Min chef ringde mig och sa att jag vet att du är uthållig och att du är noga men nu är jag så jävla nedringd av journalister här så du får 24 timmar på dig, säger Bosse Åström. En augustikväll 1993 lägger en båt tyst ut från bryggan vid ett sommarstugeområde. Personerna i båten är i färd med att försöka sopa igen spåren efter ett grovt brott. Ett brott som de så när ska komma undan med.Allt börjar med att en kvinna letar efter sin man på polishuset i Solna. Mannen heter Elving och är en ökänd kriminell. Men han är inte fängslad, han har försvunnit.Det som får polisen att misstänka att något allvarligt har hänt, är att Elving slutat ringa sonen om kvällarna.Kampen mot klockanI det här avsnittet av Brottsutredarna med reporter Sigrid Edsenius får du höra om ett av de mest svårlösta fallen i Bosse Åströms långa karriär. Han är en av Sveriges främsta utredare, men det fanns nästan inga spår att följa för att hitta Elving. Ändå lyckades han under stor tidspress att lösa mordgåtan som slutade på botten av en sjö för 30 år sedan. Producent: Steffen RenklintSlutmix: Björn NitzlerProgrammet är gjort 2025.

Allt fler svenska elever klarar inte av att läsa en vanlig skoltext. Vad säger det om vårt samhälle – och om vår framtid? I det här samtalet tar vi avstamp i den alarmerande läskrisen för att diskutera större frågor: om disciplin, bildning, skärmar, dopamin, och den västerländska civilisationens moraliska sönderfall.Vi talar om hur digitaliseringen och vår kultur av omedelbar behovstillfredsställelse hotar vår intellektuella uthållighet, varför skolan sviker barnen – och vad vi som individer faktiskt kan göra.Samtalet rör sig från personliga reflektioner till kulturkritik, från statistik till stoicism. Vi pratar också om vikten av böcker, långkok och att möblera bort från TV:n.

Audio från den Patreon-exclusifa livestreamen 2025-04-26.Klippt av klipparpojken.Allt om och med oss: https://beacons.ai/haveristernaVinjett av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.comGrafik av Christoffer Svanströmer: https://www.instagram.com/csvanstromer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Årets fotbollsdeal är här! TV4 och Studio Allsvenskan har just nu ett samarbete där du för endast 249 kr/månaden får TV4:s Sportpaket (Allsvenskan, Superettan, Serie A, LaLiga, Svenska Cupen, Sveriges herrlandskamper plus massa mer). Ordinarie pris är 349 kr/månaden så detta erbjudande innebär 100 kr rabatt varje månad! Gå in på https://www.tv4play.se/kampanj/studioallsvenskan för att ta del av erbjudandet!Äntligen måndag, äntligen Studio Allsvenskan!Tim, Hugo och Henke sitter redo för att snacka ner helgens alla matcher.Allt från Degerfors kryss mot Sirius till Stockholmsderbyt mellan Djurgården och AIK samt Mjällbys imponerande seger över Blåvitt.Kan Mjällby utmana om guld i år, om det ser ut så här? Varför inte?Var straffen i derbyt feldömd? Vilket lag var närmast segern? Och vilka spelare stack ut mest?Dessutom hyllar vi såklart Nahir Besaras vänsterfot efter Bajens 3-0-seger mot Öster.Vi tar verkligen ner det mesta från varje match.Missa inte Studio Allsvenskans måndagsavsnitt.Ute överallt.Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!Följ Studio Allsvenskan på sociala medier: Twitter!Facebook!Instagram!Youtube!•TikTok! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sælar!Endalínan kom saman og fékk MG10 með sér og fór yfir leiki 4 í undanúrslitum Bónus deildar karla þetta vorið, eitt einvígi búið, annað í járnum!Oddaleikur á Mánudaginn!Allt þetta í samstarfi við Brons, Soho, KEF Spa, Viking Lite og Comfyballs!

Hur kan samma mjölk bli till så olika ostar? Krämig dessertost eller stark hårdost. Sofia Ågren förklarar i detalj vad som händer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Ost blir det alltid. Men att få osten att bli precis som man vill ha den, varje gång, det är en utmaning, säger hon.Sofia Ågren är branschansvarig för mejeri på Eldrimner, Sveriges resurscentrum för mathantverk. Eldrimner jobbar med att utveckla mathantverket i landet, bland annat genom kurser och rådgivning. Sofia kommer från Västerbotten och började sin ostbana som guide på Västerbottensosten. Men lärde sig göra ost i London. Vi träffas på gårdsmejeriet Sanda i Österhaninge utanför Stockholm. För att förklara ostmakandet utgår Sofia från tre ostar som gjorts där. På dagsfärsk mjölk från samma gård, med bara 30 kor.En lagrad hemost, som är en traditionell syrlig svensk ost. Dessutom en ost, ännu utan namn, mindre syrlig, elastisk och enklare att hyvla och lagrar snabbare. Och så en mjuk, vitmögelost.Men tekniken att göra ost av mjölk är densamma oavsett om man gör det som småskaligt hantverk, eller storskaligt och industriellt. Det är samma samspel mellan mikrobiologi, teknik och ostmästarkunskaper.Vad det kan bli för ost styrs av mjölken. – För varje mjölk, från varje gård, från varje individ, från dag till dag, kommer att skilja sig lite. Vilka fetter och proteiner, mineraler och mikroorganismer.– Osten är resultatet av en komplex värld. Sen har mejeristen sina parametrar att jobba med. Förhårdningstider, mängd löpe, vilka fetter och proteiner, mineraler och mikroorganismer. – En minut extra, en minut mindre, röra lite snabbare. Allt påverkar osten.Mejeristen styr hur osten syras, hur mycket den dräneras, och väljer vilka syrningskulturer och mognadskulturer som ska arbeta i osten. Vissa är bättre på att syra, medan andra skapar olika aromer.Sofia Ågren förklarar i detalj vad som händer när mjölk blir till ost.

Jæja og jájá og jújú!Gunni var fjarri í kvöld en það var fyllt upp í með MG10 og RIE9., minna mátti það ekki vera!Allt var þetta í samstarfi við Brons, Soho, Kef Spa, Viking Lite (Léttöl) og Comfyballs!

Vi skickar upp allt fler satelliter runt jorden och det ger också fler krockar i omloppsbanorna. Allt rymdskrot idag och framåt är en stor utmaning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sedan 50-talet har hundratals kollisioner skett och än finns ingen fungerande skrotåtervinning i rymden. Uttjänta satelliter, raketsteg och annat kretsar istället vidare runt jorden, eller brinner upp i atmosfären, men ingendera lösningen är hållbar. Rymdskrotet kan förstöra satelliter och skapa ännu mer skrot, och all utrustning som brinner upp påverkar atmosfärens kemiska sammansättning. Hur ska vi hantera det rymdskrot som ackumuleras och hotar all rymdverksamhet?Medverkande: Professor Anna Öhrwall Rönnbäck och René Laufer, Luleå tekniska universitet, Johan Kero, rymdforskare vid Institutet för rymdfysik och professor Hugh Lewis från Southamptons universitet i Storbritannien.Reporter: Ylva Carlqvist Warnborgvet@sr.seProducent: Lars Broströmlars.brostrom@sr.se

I veckans avsnitt av Billgren Wood dyker vi ner i vad som sätter grunden för ett vackert hem - de fyra grundstenarna! Bemästrar vi konsten att inreda med glas, färg, textil och trä kan varje rum bli trivsamt, harmoniskt och ge energi. Allt inspirerat av vår guru Samrin Nosrats kokbok och Netflix-serie Salt Fat Acid Heat, som vi älskar! Vi pratar också om ELLE-galan och allt skvaller, den flörtiga stämningen, hur det känns att bli sågad och vilka trender vi ser. Vi samlar ihop de sista dopaminerna vi har i kroppen efter en maxad helg och summerar både livet och inredningens A och O i ett personligt och behändigt handboksformat. Välkomna!

Elvar Geir og Tómas Þór í útvarpsþættinum Fótbolti.net á X977 laugardaginn 26. apríl. Besta deildin á hug okkar að vanda. Helstu tíðindi, gluggapælingar og næsta umferð. Daði Berg Jónsson hefur farið á kostum með Vestra og er á línunni. Enski boltinn er til umræðu. Kristján Atli Ragnarsson sérfræðingur mætir en mikil eftirvænting er í Liverpoolborg. Þá er einnig rætt um Evrópudrauma Arsenal og Manchester United.