Podcasts about musse pigg

Niclas har chockats av ett par formuleringar i svensk kvällspress – och vi går till botten med om de kan anses ens nästan rimliga eller inte! Varför är det så osannolikt att Carola Häggkvist orsakat multiorgansvikt på en familjemedlem och vilken dåre skulle kunna få för sig att åka 40 ljusår med en gammal traktor? Det blir dessutom en vända med exceptionellt pipiga röster! Vad får det att låta som att en TV-profil har fastnat med pungen i ett skruvstäd och går det att få Musse Pigg att framstå som ett rossligt testosteronmonster? Hjärndött och irrelevant – haka på, älskade vänner! Vi finns numera på Podme! Det betyder att du endast kommer hitta alla våra avsnitt i sin helhet, reklamfritt i Podme-appen. Gå in på podme.com och starta din gratisperiod i dag!

Det är manisk måndag i Radiohuset när Assaad och Ayan hälsar filmexperten Linus Fremin välkommen för att berätta ALLT om filmsommaren 2024. Sen kommer Linda Nordeman med en rykande färsk rapport från Tomorrowland! Dessutom: Musse Pigg hotar med strejk! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Assaad Daoudi och Ayan Jamal

Musse Pigg och Steamboat Willie blir, till poddens glädje, public domain! Vi pratar kommande skräckfilmer, skräckspel och annat som alla ska kapitalisera på efter denna nyhet. Det blir även vilka filmer som kommer ut under 2024, Star Wars-debaclet, Mandalorian blir film och det vore ju inte ett Inaktuellt utan vår husgud Gene Simmons, som verkar kunna hamna i större blåsväder än vanligt denna gång. Cease And Desist!  Mycket nöje! Länk till alla våra plattformar och sociala medier: https://linktr.ee/Filmsmakarna #filmsmakarna #inaktuellt #ceaseanddesisit #steamboatwillie #mussepigg #mandalorian #genesimmons #kiss

Disneys upphovsrätt för Musse Pigg gick ut 1 januari. Det här innebär att det är fritt fram för vem som helst att tolka Steamboat Willie-Musse. När rättigheterna för Nalle Puh gick ut gjordes ju en sjuk skräckfilm. Så vad ska vi göra med Musse Pigg nu? Komikern Branne Pavlovic förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: David Druid och Linnea Wikblad

Finns jultomten?Det självklara svaret är förstås nej. Han är världens mest kända påhittade figur, förmodligen större än Batman, Musse Pigg och James Bond tillsammans. Under sitt amerikanska namn Santa Claus har han blivit en symbol för både kommersialism och osjälviskt givande. Men han är inte helt påhittad. I jultomtemyten finns spår av historier med verklig förankring och folkliga seder med djupa historiska rötter, lustiga sammanträffanden och praktiska förklaringar.Samtidigt är alltså svaret på frågan också ja, tomten finns.Han är en lustig blandning av hedniska traditioner och kristna högtider, han är både gårdstomten som tar hand om djuren hela året och en säsongsarbetare som dyker upp för att fira att Jesus är född, och en reklamikon som vill övertyga dig om att välja cola istället för must och att köpa en lång rad andra saker.Så nog finns tomten allt. Mer än vi anar, både som populärkulturell och religionshistorisk ikon.Arne Norlin har skrivit en biografi över denne mångfaccetterade figur, Myten om tomten” och vårt samtal blev ett försök att förstå var myten kommer ifrån och de många språng och snedsteg som skett längs vägen och hur det idag existerar flera parallella tomtemyter i olika länder. Lika självklart som det är för oss att fira den 24:e är det för andra att fira den 25:e eller den 6:e. Och hur var det med tomtens hjälpredor? Är de nissar, renar eller en svart man som heter Pieter?Bokrekommendationer:Smärtans Imperium av Patrick Radden Kiefe Legionärerna av PO Enquist Landet utanför - Henrik Bergrens tiologi om andra världskriget“Perspektiv” är en podd från Vad Vi Vet, tjänsten som snabbt gör dig mer allmänbildad i aktuella ämnen. Skaffa ett gratiskonto på vadvivet.seProgramledare: Per Grankvist @pergrankvist Redaktör: Sarah Berg. Klippning: Jens Back. Publicering: Sara Lundgren. Mixning: Stray Dog Studios. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Han är regissören bakom storverk som Pulp Fiction och Kill Bill. Hör berättelsen om filmnörden som gjort ultravåldet mainstream och dominerat Hollywood i decennier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Under 30 år har filmmakaren Quentin Tarantino karvat fram sin unika plats i Hollywood. Hans filmer har belönats med flera Oscars och Harvey Weinstein har kallat honom lika viktig för filmbolaget Miramax som Musse Pigg var för Disney.Det var den numer sexualbrottsdömde och ökände filmproducenten Weinstein som producerade alla Tarantinos filmer - fram till #metoo-upproret 2018. Han var ett slags fadersfigur för Tarantino, som växte upp med en frånvarande pappa och B-filmer istället för vänner som sällskap. P3 ID om Quentin Tarantino handlar om ett svekfullt Hollywood och den ibland gränslösa relationen som kan uppstå mellan skådespelare och regissör, men också mellan regissör och filmproducent. Om filmer som är fulla av referenser till filmhistorien, medvetna musikval och ofta närbilder på nakna fötter. Och om Tarantinos övertygelse om att få skildra våld, sex och knark precis så grafiskt och brutalt som han vill.Nu sägs det att han bara har en enda film kvar i sig. I avsnittet hörs bland andra skådespelaren och modellen Christina Lindberg och filmvetaren och journalisten Emma Gray Munthe.Avsnittet gjordes av Studio Olga hösten 2023Programledare och avsnittsmakare: Vendela LundbergProducent: Sally Henriksson och Carl-Johan UlvenäsLjudmix: Fredrik NilssonLjudklippen i programmet är från SVT, Sveriges Radio, WTF with Marc Maron, The Howard Stern Show, The Q&A with Jeff Goldsmith, The Joe Rogan Experience, KILL BILL: VOL. 1 Featurette - The Making Of, Directors Guild of America och Channel 4.

Walt Disney är pionjären inom den animerade filmen och skaparen av flera folkkära figurer som Kalle Anka och Musse Pigg. Under början av 1900-talet experimenterar han både med ljud, färg och bild och skapar oförglömliga filmer som "Snövit och de sju dvärgarna". Walt Disneys konstnärliga ambitioner sätter ribban för populärkultur för barn. Trots att han aldrig känner sig som en del av den etablerade filmvärlden i Hollywood är han den person som fått flest Oscars genom tiderna.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionenDel 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

Välkommen till Audiovideoklubben. En podcast om regissörer och filmserier med Viktor Estemar Landegren och Alexander Wahlgren.I sista avsnittet av miniserien om Ruben Östlund pratar Alex och Viktor om Triangle of Sadness.Alex ser fram emot att bråka, Viktor försöker förbättra filmen och vi avbryts av casinoreklam och ringklockor.För en gångs skull pratas det mest om filmen, men även om Musse Pigg, London, vägglöss, ja-sägare, Parasite och trötta metaforer.Är Woody filmens MVP? Hur landar denna miniserie i jämförelse med Baz Luhrmann? Borde Ruben åka hem till Jöteborg igen?Detta och mycket, mycket mer gnäll i säsongsfinalen av AVK.Gilla, dela och sprid gärna våra inlägg. Det hjälper oss verkligen att nå ut till nya lyssnare i poddbruset!Följ oss gärna på Instagram, Twitter och Facebook.Hjälp oss nå våra mål genom att bli en Patreon på Audiovideonattklubben där du kan ta del av extramaterial som tack för ditt stöd.Patreon.com/audiovideoklubbenInstagram.com/audiovideoklubbenFacebook.com/audiovideoklubbenTwitter.com/audiovideoklubb Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bakdrottningen, kokboksförfattaren, mamman, bloggaren, youtubern, och f.d. hemkunskapsläraren och poddaren. Ja, dagens energibomb till gäst vet helt klart hur man axlar många roller samtidigt. Hon heter Camilla Hamid och vi får bland annat höra om den komplicerade relationen hon haft till mat, samt hur hon upplever att det var att växa upp under 90-talet med alla de ideal man matades med. Dessutom får vi höra om hennes go-to-rätt att laga, vad hon helst bakar, drömresemål och mycket mer. 

I detta samtal pratar jag med en för mig livs levande legend. Jag växte upp med Stig Helmer och har sett Sällskapsresan filmerna otroligt många gånger, det är jag definitivt inte ensam om. Lasse Åbergs filmer är förmodligen de mest legendariska svenska filmerna som producerats och som fortfarande sänds varje jul. Filmerna är fortfarande lika roliga att titta på och de fungerar för alla åldrar vilket är fantastiskt roligt!Lasse berättar om sin enkla uppväxt på Kungsholmen i Stockholm och hur hans breda och fantastiska CV. Så klart kommer vi in på Stig Helmer och hur den karaktären kom fram och varför Lasse själv valde att spela Stig H. Att få samtala med Lasse på detta sätt var mycket harmoniskt, lärorikt och roligt. Han bjuder verkligen på sig själv och hans karriär som filmskapare, musiker, konstnär och hans muséum med en av världens bästa Musse Pigg samlingar.Vi kom in på hans framtid och om han ser något nytt filmprojekt.Jag vill verkligen tacka Lasse Åberg för att du delade med dig av dina erfarenheter i Vintersportpodden och önska dig all lycka med kommande utmaningar, projekt och turnéer.. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi går på djupet med Charles Dickens älskade novell från 1843 - den ursprungliga, viktorianska julspökhistorien! - och jämför den med dess fyra främsta filmatiseringar från 1949, 1951, 1971 och 1984. Tomas påminns om en tidig skräckupplevelse med den amorfa titelkaraktären i Karlsson på taket och Lars uppfattar en Clive Barkeresque plottrighet i Dickens vintriga andeväsen. Vi pratar också om: Mike Oldfield, In dulce jubilo, Susan Hill, The Woman in Black, Karl-Bertil Jonssons jul, Hellraiser, Candyman, The Hellbound Heart, Father Christmas, Vincent Price, God Rest Ye Merry Gentlemen, tysk expressionism, Dr Caligaris kabinett, Alastair Sim, Klaus Kinski, Dwight Fry, Spider Baby, Whistle and I'll Come to You, Michael Hordern, Sokrates, Richard Williams, Skinn Skerping, George C. Scott, The Changeling, The Handmaid's Tale, Jack Nicholson, Firestarter, Ricky Gervais, Extras, Trolltider, yurei, Ronja Rövardotter, Börje Ahlstedt, Omen, Musse Pigg, Bill Murray, Scrooged, Mupparna, Michael Caine, Vacancy, Titta Dom Snackar, Myrornas Krig, Skräckkokboken, Monsterboxen, Mannen med den gula rocken, Joni Huttonen och FromBeyond. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.

Här är de nya restriktionerna från november. Tystnadskultur, utpressningsmetoder och frimurerisk orden: Nya vittnesmålen inifrån beryktade sektnätverket. Filip Sjöström lämnar Frihetsrörelsen. Premiärministern om planerade apartheid-systemet i Nya Zeeland: ”Japp, det är exakt vad det är". Minst 1,3 miljoner i arbetsför ålder kan inte försörja sig själva. Barnmorskor pressas att hålla tyst om vaccinrisker för gravida. Regeringen går vidare med polisavlyssning av icke brottsmisstänkta. Bonniertidning: ”Sveriges låga dödstal är en obekväm sanning”. Nu ska svenskarna ”erbjudas” en tredje vaccindos. Musse Pigg och Adolf Hitler fick egna vaccinpass. Ansvarig utgivare: Markus Andersson. För att säkerställa att vi kan fortsätta med sändningarna - swisha gärna ett stöd till123 611 30 21. Tack för ditt bidrag!Podcast produktion - www.skrpt.se

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. Del 1: Flörten i Rom Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig. Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken. Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat. År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online. Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag. Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem. Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad. Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls. Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen. Del 2: Arbetets skådespeleri Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa. Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna. Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster. Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay. Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen. Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid. Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!. I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus. På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren. Del 3: Livet i 2,5 dimensioner Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt. På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner. Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre. På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren. I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag. På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i. 2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli. Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn. Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet. Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna. År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag. Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart. Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår. Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar. Sonia Hedstrand

Mattias Martinson möter - Lasse Åberg: Folkkär konstnär, artist, skådespelare och författare som med sina komedifilmer om Stig-Helmer Olsson, barnprogrammet Trazan & Banarne, musiken med Electric Banana Band och mycket mer, kan räknas som en legend inom Svensk kultur. Tillsammans med familjen driver han "Åbergs Museum" i Bålstad som bl.a. innehåller en av världens mest ovanliga Musse Pigg-samlingar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När algoritmer avgör hur en självkörande bil ska agera, så låser vi etiken i dåtiden. Skribenten och ingenjören Christina Gratorp funderar över den tekniska utvecklingens betydelse för människan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprunglingen publicerad den 15 oktober 2019. Vem är det som kör egentligen? frågar Musse Pigg sina medresenärer i Walt Disneys kortfilm Mickeys Trailer från 1938. Det är ju jag som kör, svarar Janne Långben med sitt sorgfria höhö, medan bilens övergivna förarsäte gapar tomt genom husvagnens vindruta. Varje gång jag läser om utvecklingen av självkörande bilar hör jag den frasen som ett eko i min skalle. Vem är ansvarig om ingen håller i ratten, och vad innebär etik när tekniken fattar besluten åt oss? När vi bara följer protokollet. Ur ett samhälleligt perspektiv tycks protokollet utgöra en modern dygd. I effektiviseringens namn förlitar vi oss i allt större utsträckning på algoritmiserade beslut, i dag realiserade i datorprogram, där socialarbetaren, handläggaren eller juristen enkelt kan trycka på en knapp för att få fram ett beslut för sitt ärende. Vem får bostadsbidrag, hemtjänst eller böter? Besluten finns i ökande grad inkodade i programvaror utvecklade av tekniker, långt ifrån de verksamheter som utgör vårt sociala skyddsnät och de institutioner som vårt gemensamma samhälle vilar på. Om den globala trenden håller i sig innebär det att inrättningar som socialkontoret och åklagarmyndigheten på sikt inte behöver befolkas av socionomer och jurister utan kan reduceras till platser där någon trycker på en knapp. Möjligheten att tolka lagar och regelverk utifrån nya samhälleliga villkor försvinner morgondagens beslut baseras på gårdagens föreställningar. För det är just vad ett algoritmiserat beslut innebär. Till skillnad från tekniska hjälpmedel som ett räkneprogram eller en vädersimulator, är program som används för att svara på hur vi ska agera något som binder oss till ett beteende. Om vi med teknikens hjälp kan förutspå vilken dag det kommer regna bestämmer det ingenting åt oss. För bonden kan regnet vara välkommet, för semesterfiraren troligtvis inte. Datorprogrammet Compas däremot, som används i domstolar i USA för att förutsäga vem som med stor sannolikhet kommer att bli en återfallsförbrytare, fungerar determinerande. Det knyter inte bara en individs öde till andras beteenden i en redan passerad dåtid, utan avskaffar också medmänniskans blick på individen som just sin egen. För den åtalade vars livsöde står på spel innebär det både att kategoriseras utifrån föreställningar om grupptillhörighet, som klass, kön och etnicitet, och samtidigt att berövas synen på sin domare som en egen, etisk instans. Överfört på en större del av samhället är frågan vilka vi blir för varandra om vi inte längre kan betrakta våra medmänniskor som etiska aktörer. Vem är det jag möter om det inte är hon själv som agerar och vad gör det med min syn på henne? Och vad innebär det i sin tur för min egen förmåga att handla etiskt att betrakta min nästa som förutbestämd? Den moderna byråkratins målrationella tänkande att bara utföra de uppgifter vi åläggs var enligt sociologen Zygmunt Bauman en förutsättning för andra världskrigets terror. Försvaret för de algoritmiserade besluten utgår ofta från argument om rättssäkerhet och likabehandling. Genom att eliminera den så kallade mänskliga faktorn ska inga fördomar slingra sig in, ingen behandlas orättvist. Den juridiska lagen upphöjs till naturvetenskap och ges samma status som gravitationen eller ljusets konstanta hastighet som om lagens ursprung var en objektiv kunskapskälla, i sig fri från fördomar och statisk över tid. I själva verket har det visat sig att det som på pappret kan verka rättssäkert i praktiken ofta fått motsatt effekt. Datorprogrammet Compas har till exempel visat sig dra slutsatser i linje med rasistiska fördomar, vilket både beror på programkodens design och på den statistik som används. Men att se etiskt på sin omvärld är att värja sig mot tron att allt går att reducera till fakta. Kunskap är att äta, men människan får aldrig förbrukas som vetenskap; vi får inte göra den Andre till det Samma genom att tugga och svälja henne. Vår syn på detta andra som inte får objektifieras kategoriseras, katalogiseras, kartläggas är enligt moralfilosofen Emmanuel Lévinas avgörande för vår möjlighet att tänka bortom det totalitära. Att möta en annan människa är att hållas vaken av en gåta säger han, och pekar på att det oförutbestämda också bär möjlighetens frö. Kanske mot helt nya samhällsordningar, kanske mot en hjälpande hand i en stund då man minst förväntar sig en. Kanske kan man kalla det en tillåtelse att frångå protokollet. Men kan inte ett automatiserat beteendet vid sidan av argument om effektivitet och ekonomisk vinning också vara av godo? För att ställa frågan på sin spets kan den självkörande bilen statuera exempel. Dessa skulle, sägs det, kunna rädda tusentals liv. Det amerikanska lärosätet MIT Massachusetts Institute of Technology har ett interaktivt test på sin hemsida. Testet heter Moral Machine och går ut på att jag som användare utifrån ett visst antal situationer ska avgöra hur en självkörande bil bör agera. Jag startar testet. Ett blått fordon och några röda människofigurer dyker upp. Det är inte utan obehag som jag tvingas peka och klicka på vem av dem som måste dö. I scen efter scen väljer jag sedan mellan gångtrafikanter, passagerare och djur. När testet är klart inser jag att det i varje scen funnits mer information än vad jag först trodde. Av sammanfattningen framgår inte bara hur många passagerare och gångtrafikanter jag dödat, utan också hur många män, kvinnor, vältränade, överviktiga och personer som beskrivs ha högt respektive lågt socialt värde som jag låtit stryka med. Detta är den verklighet programmeraren ställs inför. Utan denna kategoriserande verksamhet går det helt enkelt inte att skapa ett program. Etikens fråga sliter sig från nuet och forslas bakåt till en annan beslutsfattande instans. Ett sätt att se det är att framtiden blir låst där kan helt enkelt inte ny information påverka situationen. Det jag möter i trafiken är en kunskap producerad i en svunnen tid en redan uppäten bit av världen. Men om det räddar liv? På ett filosofiskt plan ställer frågan i stort en föreställning om ett utfall mot ett avsägande av oss själva som aktörer med etisk agens. För att ekvationen om etik ska gå ihop måste dock framtiden vara obestridligt ny, vilket bara kan ske om den också samtidigt är o-förutbestämd. Lévinas liknar ett nu där allt hopp om förnyelse har gått förlorat med ett tillstånd av sömnlöshet: där råder förvisso vakenhet men det är alltid samma nu eller samma förflutna som varar. Vakenheten blir dröm, en o-personlig medvetenhet. I fallet med den självkörande bilen är det kanske rättvisare att inte ställa den mot en bil med chaufför, utan mot ett samhälle där vi strävar bort från bilism. Inspirerade av en annan moralfilosof, Immanuel Kant, skulle vi också kunna grubbla över intentionen med resan. Kan man kalla en maskin moralisk utan att samtidigt betrakta den struktur den opererar i? Är ett samhälle uppbyggt kring förbestämda beslut en plats där etiken är möjlig? Frågan om vem som kör verkar inte räcka till. Vi måste också fråga oss: vart är vi på väg? Christina Gratorp, skribent och ingenjör

Nästa vecka är det premiär för Disneys streamingtjänst i Sverige. Bokpodden läser Disneys hyllade ex-vd Bob Igers bok ”The ride of a lifetime” om hur han förvandlade det jättelika underhållningsbolaget. Gäst är bankutmanaren Lendifys vd Nicholas Sundén-Cullberg.

2016 gick en man gick in på gayklubben Pulse i Orlando och sköt ihjäl 49 människor. Johan Hiltons bok "Vi är Orlando" är ett lyhört och nyanserat körverk, enligt vår recensent Lars Hermansson. Titel: "Vi är Orlando" Författare: Johan Hilton Det finns massor av intressanta saker att säga om innehållet i den här boken, men först lite grand om hur den är gjord. Förutom ett kort för och efterord finns ingenting skrivet av Johan Hilton själv. Hela textmassan på uppemot 400 sidor består uteslutande av stenhårt och skickligt redigerade repliker ur ett cirka hundra timmar långt intervjumaterial. En kör av röster alltså, lite grand i samma anda som hos Svetlana Aleksijevitj eller för den delen Marit Kaplas i fjol Augustbelönade Osebol. Den stora skillnaden är att alla i Hiltons bok talar likadant, de individuella särdrag som förstås måste ha funnits i de amerikanska originalreplikerna är utslätade till förmån för en väl fungerande svensk journalistprosa. I början kände jag mig irriterad på det där, men eftersom replikerna fogas samman till en nästan oupphörligt intressant berättelse bestämmer jag mig snart för att acceptera körledare Hiltons strategi att underordna individen kollektivet. Boken heter ju också Vi är Orlando. Och det där vi:et var inte svårt att vilja ansluta sig till dagarna efter massakern. Vem vill inte vara god och stå upp för kärlek, öppenhet och demokratiska värderingar, och ta avstånd från terror, hat och intolerans. Uppslutningen var total. Stödfonderna till offren slog alla rekord. Flygbolagen tävlade om att få flyga offrens anhöriga gratis till Orlando för att närvara vid begravningar och andra ceremonier. Obama var där, Joe Biden, Hillary Clinton. Talespersoner från hbtq-rörelser intervjuades non-stop i de stora mediekanalerna. Men de var alla vit medelklass och talade bra engelska, trots att merparten av offren hade latinamerikansk bakgrund, talade dålig om ens någon engelska och försörjde sig som daglönare i bygg- och servicesektorn. Några var till och med hemlösa. Varför skulle de företrädas av vit medelklass bara för att de råkade ha liknande sexuell läggning? Där uppstod en ganska stor spricka i det där vi:et. Och när det sedan visade sig att gärningsmannen inte alls hade varit ute efter att döda hbtq-personer, utan valde nattklubben Pulse främst för att där saknades beväpnade vakter, att han egentligen hade velat massmörda på närbelägna Disney World, ja då var det en del som tyckte att regnbågsflaggorna på minnesplatsen borde ersättas av Musse Pigg figurer. Kören av röster i Hiltons bok skildrar denna identitetskris lyhört och nyanserat. Det känns som att alla får komma till tals. Här finns hjärtskärande vittnesmål om liv fullkomligt demolerade av posttraumatiskt stress, här finns en flerstämmig, gastkramade skildring inifrån ett toalettbås där folk ligger huller om buller ovanpå varandra och förblöder medan gärningsmannen går omkring utanför och talar i telefon med media. Här finns bitterhet och sorg, men också hjältemod och civilkurage. Och detaljer som jag aldrig tänkt på, som till exempel att dödsbesked på ett sjukhus helst inte ska lämnas i foajén, utan i ett särskilt rum, och att vandringen genom korridoren bort till detta rum kan kännas oändligt lång och tung, när båda vet och ändå går där, tysta. Det är sådana detaljer som utgör helheten i Vi är Orlando. Och det är mycket bra.

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Om ni trodde att ni slapp oss på självaste julafton, att vi skulle sluta objektifiera manliga populärkulturella personer och att vi INTE sitter med bubbel i handen och gapar om pop-tjejer? Då trodde ni helt FEL! Vi är här, vi avhandlar både John Travolta, Disneykaraktärer man vill ligga med, året som gått, sexigaste julvärden och årets STÖRSTA break-ups. Häll upp glöggen, kryp upp i ett hörn där du bäst gömmer dig från släktingarna och skratta högt med oss, GOD JUL älsklingar!!

Samtidens Dick Erixon och Sverigedemokraternas Linus Bylund diskuterar aktuella ämnen, nyheter och eviga frågor, allt under uppsikt av programledare Erik Dahlin.

Samtidens Dick Erixon och Sverigedemokraternas Linus Bylund diskuterar aktuella ämnen, nyheter och eviga frågor, allt under uppsikt av programledare Erik Dahlin.

När 11.000 forskare går ihop och varnar för domedagen är det väl bäst att man lyssnar? Kanske inte, eftersom en av "forskarna" är självaste Musse Pigg. Trots detta rapporterar gammelmedia okritiskt om listan och fortsätter trumma på undergångstrumman.

Walt Disney – bara namnet ger de flesta en nostalgisk och mysig känsla i kroppen. Få andra har som honom förkroppsligat vad det är att vara barn och att få drömma sig iväg till en fantasivärld. Med figurer som Kalle Anka, Musse Pigg och många fler var Walter Elias Disney en av de absolut främsta inom sin genre.Men TÄNK OM "farbror Walt" inte bara var den mysgubbe som så många av oss såg honom som? Tänk om det fanns en mörkare sida, som antydde maktfullkomlighet, kvinnohat – och till och med rasism...? Det här är några av de myter om Walt Disney som vi kommer att titta på idag!KÄLLOR:13 super dark facts about Disney (sammanställning av några av myterna; https://www.ranker.com/list/walt-disney-dark-facts/)These Disney Academy Awards aren't your normal Oscars (om Oscars-statyetten för Snövit; https://d23.com/disneys-special-academy-awards/)Fact-checking the age-old rumors of Walt Disney's dark side (artikel om myterna; https://www.vulture.com/2013/12/walt-disney-anti-semitism-racism-sexism-frozen-head.html)Songs of the South (Wikipedia-artikel; https://en.wikipedia.org/wiki/Song_of_the_South#Controversies)The truth behind Walt Disney's frozen head (inslag i BBC; https://www.bbc.com/reel/video/p0753mtw/the-truth-behind-walt-disney-s-frozen-head)Why Most Disney Heroines Don't Have Mothers and So Many More Secrets From the Disney Archives (artikel, Glamour; https://www.glamour.com/story/disney-secrets-beauty-and-the-beast)Characters created by Carl Barks (wiki om Disney;https://disney.fandom.com/wiki/Category:Characters_created_by_Carl_Barks)Diverse artiklar länkade från Wikipedia (dock inte ursprungsartiklarna som inte uppfyller våra krav på fakta)MUSIK:Life Decisions av Remember the Future (intro och outro)Övrig musik och bakgrundsljud levereras av Epidemic SoundLOGOTYPE:Vår logotype är skapad av Josefine Molén på Molén Media (www.josefinemolen.se), och anpassas inför varje avsnitt av mig.Glöm inte att sponsra oss på patreon.com/tankom för att få fler och längre avsnitt!Du kan också Swisha ett engångsbidrag på nummer 123 356 17 01 (betalningsmottagare: Tobias Henricsson). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Varför har Musse Pigg handskar? Vem gjorde rösten till Ariel? Och vad är det egentligen som gör att man VET att Walt Disney var nazist?! Så många frågor - Så himla få svar! I det fyrtionde avsnittet av Killgissarpodden pratar Linus och Andreas om Disney! Onödigt upprörda diskussioner, en jävla massa referenser och oändliga magskratt utlovas! Hatbrev, hyllningar och allmäna spørsmål skickas till killgissarna@gmail.com eller så söker ni upp oss på sociala medier! INSTAGRAM/FACEBOOK: @killgissarpodden

Lasse Åberg berättar om sin resa som konstnär, filmregissör, manusförfattare, musiker och skådespelare. Han är bland annat känd som Trazan Apansson och som regissör/skådespelare i Sällskapsresan. För många är Åberg främst känd som rollfiguren Stig-Helmer Olsson i filmen Sällskapsresan med uppföljare eller som Trazan Apansson i barnprogram tillsammans med Klasse Möllberg. I rollen som Trazan har han även spelat in skivor tillsammans med bland andra Janne Schaffer i Electric Banana Band, med låttitlar som "Banankontakt av tredje graden". Många av Electric Banana Bands låtar har ett miljöbudskap, och både Schaffer och Åberg är med i Artister för Miljön. Lasses filmer har blivit kassasuccéer och har tillsammans spelat in över 300 miljoner kronor. Som konstnär har han främst utmärkt sig för sina pastischer med Musse Pigg-tema. Åberg är en stor samlare av föremål med Musse Pigg-anknytning. Under hösten 1987 var Åberg programledare för TV-programmet Disneytajm, föregångaren till vad som senare blev Disneydags.Åberg har formgivit 2012 års officiella Vasaloppsaffisch. Han har vidare formgivit det tyg som finns på sätena i tunnelbanevagnarna i Stockholm.Han driver Åbergs Museum (fyllt av bl a hans Disney-samling) i en ladugård vid Väppeby gård i Bålsta - där denna intervju är inspelad. I samtal med författare och entreprenör Daniel Swärd. Se filmen från samtalet på www.youtube.com/danielsword See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi fortsätter summera vår resa till Champagne och närmare bestämt Dom Pérignon. Vi reder ut begreppen "P2" och "P3" som tro det eller ej inte syftar till kanaler på Sveriges Radio. Vi avhandlar i vanlig ordning vår klädsel och inte minst att Andreas fått köpa nya byxor till kostymen. Det blir även Swatch, Musse Pigg och mycket mer i veckans avsnitt av Gentlemanualen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Han har rest land och rike kring med sin show "Skarpt läge - Deluxe" under ett år. Det finns inte någon som inte kan nynna på någon av hans låtar och en sommar utan honom är som Musse Pigg utan öron. Lördagsgäst hos Hasse Strandberg är Tomas Ledin. Hör Tomas berätta om några av sina låtar, turné med ABBA, rösten genom åren, att hålla ihop ett äktenskap.

En fotbollsförening utan shop och souvenirförsäljning  är som Musse Pigg utan öron. Med en årsomsättning på 16 miljoner kronor är MFF Shopen en viktig del av Malmö Fotbollsförening både ekonomiskt och att bygga varumärket MFF. I veckans avsnitt möter du killen som ansvarat för MFF:s Shop de senaste tio åren, Magnus Frank. Det blir snack om vilka souvenirer som säljer bäst. Vart man sig i världen vänder hittar man snart  MFF souvenirer lite överallt. Magnus Frank berättar om långväga paket till andra sidan jordklotet. Vi får reda på vilken pryl som Magnus vägrar att ta in i shopen och om udda prylar som företag vill att shopen skall sälja. Vi får reda på hur UEFA styr och ställer kring merchandise  när det är Champions League. Detta och mycket mer i veckans avsnitt av Blått Snack. Ciceroner som vanligt Retro FM:s Hasse Strandberg och Skånesports Ole Törner.

Krick är bakis. Punkt. Trots detta inleder vi i ett rasande tempo. Det blir en rejäl muskelbils-lista men denna gång med tillhörande "idiot-fakta", t ex hur John DeLorean kom på namnet Judge eller varför det inte finns några 1983 Corvetter. Efter detta gör Ponkan en grund djupdykning i fenomenet och geniet Ed Roth och hans psykedeliska glasfiber-skapelser och varför han hatade Musse Pigg och allt som Disney stod för. Swangas. Smaka på ordet. Eller förresten glöm ordet för detta är världens fulaste biltrend. Krick förklarar varför den förtjänar att dö. Det kommer svänga. Häng med!

Nationaldags avsnitt. Vi sjunger nationalsången, diskuterar konfirmation, Musse Pigg, hur norrlänningar färgar håret, Per Gesles viktnedgång, vilka program är bra på julafton och som vanligt mycket mycket mer. Håll till godo!

Old news! Vi presenterar ett till segment från vår retrovärld. En förlängning av vår podd. Korta avsnitt som vi valt att kalla ”Old news”. Vi kommer givetvis fortsätta göra våra långa avsnitt, men utöver det presenterar vi en till serie som går ut på att vi mellan varje långt avsnitt lägger ut mini-avsnitt. Korta episoder som tar avstamp ur en nyhet som berör vårt tidsspann 1985 till 1995. Exempelvis att man skall göra en uppföljare till någon gammal actiondänga med Steven Seagal. Vi startar ur notisen att TRON troligen ska få en tredje del. Tage blev så uppåt att han såg orginalfilmen tvärt, Jocke berättar om Disneys snitsiga hyllning till Musse Pigg och tillsammans löser grabbarna manuset till den nya Tron. Avsnittet är sponsrat av discshop.fi och bland alla som gillar, kommenterar eller delar så lottar vi ut 1st Tron/Tron Legacy dubbel-bluray. Tävlingen avslutas Söndagen 02.04.2017. Stora tack till Anton Lindblom för hjälp med vinjettlåten och Eva Lingon för promobilden!

Jonatan Östblom-Smedje tar med sig Doktorn och Professorn på en bourbon-resa där vi prövar det bästa från Jim Beam, Maker’s Mark, Knob Creek och Bookers. Vad är egentligen kopplingen mellan Abraham Lincoln och franska kungahuset, och vad har Musse Pigg med avdunstningen från fat att göra? Detta och mycket mer får vi svar på i […] Inlägget Avsnitt 24: Bourbonresa med Jonatan från Edrington dök först upp på WhiskyABC.

Den här gången är det Disney för hela slanten! Panelen pratar de tecknade långfilmerna, de tecknade tv-serierna, tidningarna, Kalle Ankas Pocket... ja allt som är tecknad helt enkelt. Alla talar svenska!   LÄNKLISTA Supergirl (tv-serie, Ali Adler, Greg Berlanti, Andrew Kreisberg, 2015-) https://en.wikipedia.org/wiki/Supergirl_(TV_series)   Dirk Gentlys Holistiska Detektivbyrå (tv-serie, Max Landis, 2016-) https://en.wikipedia.org/wiki/Dirk_Gently%27s_Holistic_Detective_Agency_(TV_series)   Stranger Things (tv-serie, The Duffer Brothers, 2016-) https://en.wikipedia.org/wiki/Stranger_Things_(TV_series)   The OA (tv-serie, Zal Batmanglij, Brit Marling, 2016-) https://en.wikipedia.org/wiki/The_OA   Arrow (tv-serie, Greg Berlanti, Marc Guggenheim, Andrew Kreisberg, 2012-) https://en.wikipedia.org/wiki/Arrow_(TV_series)   The Flash (tv-serie, Greg Berlanti, Geoff Johns, Andrew Kreisberg, 2014-) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Flash_(2014_TV_series)   Djungelboken (film, Wolfgang Reitherman, 1967) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Jungle_Book_(1967_film)   Disneydags (tv-program, SVT, 1991-) https://sv.wikipedia.org/wiki/Disneydags   Lejonkungen (film, Roger Allers, Rob Minkoff, 1994) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Lion_King   Snövit och de sju dvärgarna (film, David Hand, 1937) https://en.wikipedia.org/wiki/Snow_White_and_the_Seven_Dwarfs_(1937_film)   Fantasia (film, Samuel Armstrong med flera, 1940) https://en.wikipedia.org/wiki/Fantasia_(1940_film)   Bambi (film, David Hand, 1942) https://en.wikipedia.org/wiki/Bambi   Askungen (film, Clyde Geronimi, Hamilton Luske, Wilfred Jackson, 1950) https://en.wikipedia.org/wiki/Cinderella_(1950_film)   Mästerdetektiven Basil Mus (film, Ron Clements, John Musker med flera, 1986) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Great_Mouse_Detective   Oliver & gänget (film, George Scribner, 1988) https://en.wikipedia.org/wiki/Oliver_%26_Company   Musse Pigg på utflykt (bok, Jane Werner, 1959) http://libris.kb.se/bib/2244686   Kalle Anka & Co (serietidning, Egmont, 1948-) https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalle_Anka_%26_C:o   Kalle Ankas Pocket (bokserie, 1968-) https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalle_Ankas_Pocket   Floyd Gottfredson (serietecknare, 1905-1986) https://en.wikipedia.org/wiki/Floyd_Gottfredson   Musses mysterier (serietidning, Egmont, 1994-1996) https://sv.wikipedia.org/wiki/Farbror_Joakim#Musses_Mysterier   Bamse (serietidning, Egmont, 1973-) https://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse   Carl Barks (serietecknare, 1901-2000) https://en.wikipedia.org/wiki/Carl_Barks   DuckTales (Ankliv) (tv-serie, Jymn Magon, 1987–1990) https://en.wikipedia.org/wiki/DuckTales   Don Rosa (serietecknare, 1951-) https://en.wikipedia.org/wiki/Don_Rosa   Disneytajm (tv-program, SVT, 1987-1988) https://sv.wikipedia.org/wiki/Disneytajm   Åbergs museum i Bålsta (med Disney-samling) https://sv.wikipedia.org/wiki/Åbergs_museum   Nalle Puhs nya äventyr (tv-serie, Mark Zaslove, 1988-1991) https://en.wikipedia.org/wiki/The_New_Adventures_of_Winnie_the_Pooh   Disneyklubben (tv-program, SVT, 1992-1993) https://sv.wikipedia.org/wiki/Disneyklubben   Disney Afternoon (tv-program, 1990-1997) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Disney_Afternoon   Mickey Mouse Club (tv-program 1955-1996) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Mickey_Mouse_Club   Disney Channel (tv-kanal) https://en.wikipedia.org/wiki/Disney_Channel   Hannah Montana (tv-serie, Michael Poryes, Richard Correll, Barry O’Brien, 2006-2011) https://en.wikipedia.org/wiki/Hannah_Montana   Kim Possible (tv-serie, Mark McCorkle, Bob Schooley, 2002-2005, 2007) https://en.wikipedia.org/wiki/Kim_Possible   The Mighty Ducks (film, Stephen Herek, 1992) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Mighty_Ducks   Zorro (tv-serie, Bill Anderson, 1957-1959) https://en.wikipedia.org/wiki/Zorro_(1957_TV_series)   Goof Troop (tv-serie, Peter Montgomery, 1992-1993) https://en.wikipedia.org/wiki/Goof_Troop   A Goofy Movie (film, Kevin Lima, 1995) https://en.wikipedia.org/wiki/A_Goofy_Movie   Törnrosa (film, Clyde Geronimi, 1959) https://en.wikipedia.org/wiki/Sleeping_Beauty_(1959_film)   DuckTales the Movie: Treasure of the Lost Lamp (film, Bob Hathcock, 1990) https://en.wikipedia.org/wiki/DuckTales_the_Movie:_Treasure_of_the_Lost_Lamp   Herkules (tv-serie, Phil Weinstein, 1998-1999) https://en.wikipedia.org/wiki/Hercules_(1998_TV_series)   Herkules (film, Jon Musker och Ron Clements, 1997) https://en.wikipedia.org/wiki/Hercules_(1997_film)   Den lilla sjöjungfrun (tv-serie, Ed Ghertner, Ron Dias, 1992-1994) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Little_Mermaid_(TV_series)   Aladdin (tv-serie, Alan Zaslove, Tad Stones, 1994-1995) https://en.wikipedia.org/wiki/Aladdin_(TV_series)   Hercules: The Legendary Journeys (tv-serie, Christian Williams, 1995-1999) https://en.wikipedia.org/wiki/Hercules:_The_Legendary_Journeys   Xena: Warrior Princess (tv-serie, John Schullian, Robert Tapert, 1995-2001) https://en.wikipedia.org/wiki/Xena:_Warrior_Princess   Herkules (datorspel, Disney Interactive, 1997) https://en.wikipedia.org/wiki/Disney's_Hercules_(video_game)   Aristocats (film, Wolfgang Reitherman, 1970) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Aristocats   Robin Hood (film, Wolfgang Reitherman, 1973) https://en.wikipedia.org/wiki/Robin_Hood_(1973_film)   Micke och Molle (film, Ted Berman, Richard Rich, Art Stevens, 1981) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Fox_and_the_Hound   Taran och den magiska kitteln (film, Ted Berman, Richard Rich, 1985) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Black_Cauldron_(film)   Frost (film, Jennifer Lee, Chris Buck, 2013) https://en.wikipedia.org/wiki/Frozen_(2013_film)   Den lilla sjöjungfrun (film, Jon Musker och Ron Clements, 1989) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Little_Mermaid_(1989_film)   Aladdin (film, Jon Musker och Ron Clements, 1992) https://en.wikipedia.org/wiki/Aladdin_(1992_Disney_film)   Skönheten och odjuret (film, Gary Trousdale och Kirk Wise, 1991) https://en.wikipedia.org/wiki/Beauty_and_the_Beast_(1991_film)   Tarzan (film, Kevin Lima, 1999) https://en.wikipedia.org/wiki/Tarzan_(1999_film)   Bernard och Bianca (film, John Lounsbery, Wolfgang Reitherman, Art Stevens, 1977) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Rescuers   Dumbo (film, Ben Sharpsteen, 1941) https://en.wikipedia.org/wiki/Dumbo   Pochahontas (film, Mike Gabriel, Eric Goldberg, 1995) https://en.wikipedia.org/wiki/Pocahontas_(1995_film)   Channel Awesome: Disneycember (Youtube-kanal) http://channelawesome.com/tag/disneycember/   Kejsarens nya stil (film, Mark Dindal, 2000) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Emperor%27s_New_Groove   Bumbibjörnarna (tv-serie, Michael Eisner, Art Vitello och Jymn Magon, 1985-1991) https://en.wikipedia.org/wiki/Disney%27s_Adventures_of_the_Gummi_Bears   Prinsessan och Grodan (film, Ron Clements, 2009) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Princess_and_the_Frog   Vaiana (film, Ron Clements, John Musker, 2016) https://en.wikipedia.org/wiki/Moana_(2016_film)   Mulan (film, Barry Cook, 1998) https://en.wikipedia.org/wiki/Mulan_(1998_film)   Bernard och Bianca i Australien (film, Hendel Butoy och Mike Gabriel, 1990) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Rescuers_Down_Under   Darkwing Duck (tv-serie, Tad Stones, 1991-1992) https://en.wikipedia.org/wiki/Darkwing_Duck   Piff och Puff - räddningspatrullen (tv-serie, Tad Stones och Alan Zaslove, 1988-1990) https://en.wikipedia.org/wiki/Chip_%27n_Dale:_Rescue_Rangers   Luftens hjältar (tv-serie, Jymn Magon och Mark Zaslove, 1990-1991) https://en.wikipedia.org/wiki/TaleSpin   Wuzzlarna (tv-serie, Michael Eisner, Mark Donald, 1985) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Wuzzles   Quack Pack (tv-serie, Rob Humphrey, Jim Peterson, 1996) https://en.wikipedia.org/wiki/Quack_Pack   Timon & Pumbaa (tv-serie, Tedd Anasti, Patsy Cameron, 1995-1999) https://en.wikipedia.org/wiki/Timon_%26_Pumbaa_(TV_series)   Lejonkungen 2 (film, Darrell Rooney, 1998) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Lion_King_II:_Simba%27s_Pride   Lejonkungen 1 1/2 (film, Bradley Raymond, 2004) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Lion_King_1%C2%BD   Ringaren i Notre Dame (film, Gary Trousdale, Kirk Wise, 1996) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Hunchback_of_Notre_Dame_(1996_film)   DuckTales (tv-spel, Capcom, 1989) https://en.wikipedia.org/wiki/DuckTales_(video_game)   DuckTales: Remastered (tv-spel, Capcom/Disney Interactive, 2013) https://en.wikipedia.org/wiki/DuckTales:_Remastered   Aladdin (tv-spel, Virgin Games, 1993) https://en.wikipedia.org/wiki/Disney%27s_Aladdin_(Virgin_Games)   The Lion King (tv-spel, Virgin Games, 1994) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Lion_King_(video_game)   Epic Mickey (tv-spel, Disney Interactive, 2010) https://en.wikipedia.org/wiki/Epic_Mickey   Steamboat Willie (kortfilm, Ub Iwerks, 1928) https://en.wikipedia.org/wiki/Steamboat_Willie   Röjar-Ralf (film, Rich Moore, 2012) https://en.wikipedia.org/wiki/Wreck-It_Ralph   Big Hero 6 (film, Don Hall, Chris Williams, 2014) https://en.wikipedia.org/wiki/Big_Hero_6_(film)   Björnbröder (film, Aaron Blaise, 2003) https://en.wikipedia.org/wiki/Brother_Bear   Lilo & Stitch (film, Dean DeBlois, Chris Sanders, 2002) https://en.wikipedia.org/wiki/Lilo_%26_Stitch   The Sweatbox (dokumentärfilm, Trudie Styler, 2002) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Sweatbox   Pongo och de 101 dalmatinerna (film, Wolfgang Reitherman, 1961) https://en.wikipedia.org/wiki/One_Hundred_and_One_Dalmatians   De 101 dalmatinerna 2 - Tuffs äventyr i London (film, Jim Kammerud, Brian Smith, 2003) https://en.wikipedia.org/wiki/101_Dalmatians_II:_Patch%27s_London_Adventure   101 Dalmatinerna (film, Stephen Herek, 1996) https://en.wikipedia.org/wiki/101_Dalmatians_(1996_film)   Lady och Lufsen (film, Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske, 1955) https://en.wikipedia.org/wiki/Lady_and_the_Tramp   Trassel (film, Nathan Greno, 2010) https://en.wikipedia.org/wiki/Tangled   Skönheten och Odjuret (film, Bill Condon, 2017) https://en.wikipedia.org/wiki/Beauty_and_the_Beast_(2017_film)   Svärdet  i stenen (film, Wolfgang Reitherman, 1963) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Sword_in_the_Stone_(film)   Dubbningshemsidan (webbplats) http://www.dubbningshemsidan.se

Vetenskapsradion Historia besöker Sveriges största och viktigaste järnåldersboplats, som nu kämpar för att hamna i rampljuset. Med hjälp av Musse Pigg, trollkvinnor och mikrobryggt järnåldersöl vill skånska Uppåkra nu hamna på den arkeologiska besökskartan. Det är en ständig balansgång mellan det fantastiska och det autentiska, menar historikern Stefan Nyzell, som tillsammans med Thomas Småberg undersöker hur Uppåkra kan göra för att bli mer publikt.Platsen har varit känd länge, och de arkeologiska utgrävningarna har lagt i dagen fullständigt fantastiska fynd: ett fornskandinaviskt hednatempel, mängder av praktföremål och nu senast en ugn som kan ha använts för lokal ölframställning. Men kanske på grund av att Uppåkra ligger nära Lund och Malmö är platsen fortfarande påfallande okänd, i jämförelse med vikingarnas Birka, som ju ligger nära Stockholm.Vetenskapsradion Historias Tobias Svanelid besöker de fyndrika åkrarna och Historiska museet i Lund för att träffa arkeologerna Sofia Vinge, Jerry Rosengren och Jan Apel i syfte att förstå mer om platsen, men också hur den kan presenteras för en allt mer kräsen publik.

Lucy & Madison pratar om: Guy Fawkes day & Lucys favoritfilm V for Vendetta Fars dag & om de som inte har någon pappa Gravar & sorg - att kunna säga farväl Och är man allergisk mot katter efter att man dör? Se Cinnamon Space Machine lör 31 okt på Snövit på Södermalm. För att vi ska kunna fortsätta göra Glappet behöver vi er hjälp. Stöd oss gärna via Swish 0763920067 eller patreon.com/glappet Info och länkar på glappetpod.wordpress.com Musik: bensound.com

Jacob har en idé om hur vi ska tjäna massvis med pengar på "HEY!"-varumärket och Filip har stött på den ultimata sexleksaken. Det snackas även om hur gamla mössen Jaq & Gus från Askungen måste vara och varför Jacob inte tycker om Musse Pigg. Allt detta och mycket mer i veckans avsnitt av "HEY! Vi har en podcast!"!

Pixelklubben 64 tar sig an ett av Capcoms mindre lyckade Disneyspel.

Hertiginnan av Gästrikland är singel - dokusåpan möter det utförliga svenska kommitéväsendet när vi gallrar fram kandidater till Maddes New BF. /// Efter självmordsbombs-Musse Pigg gör Hamas propaganda i pixarstil - varför imiterar islamister Disney? /// Och dags för Brunchrapportenpartiet blir liberaler. Jag antar att vi ska ha kokainsex med samtyckande syskon utan att betala ett öre i inkomstskatt!